Posts
De institutioner och processer - förhandlingsmekanismer - som genom åren har tillskapats för att lösa internationella problem och angelägenheter fungerar allt sämre. De passar inte längre för att lösa de globaliserade problemens komplexitet. Institutionerna formades för att ta tillvara en nu gången tids politiska, ekonomiska och sociala intressen; den tid som präglades av industrialism, kampen mellan socialism och kapitalism, väst mot öst och nationalstaters oberoende.
Den epoken skapade FN, WTO, IMF, Världsbanken, NATO. Den skapade nationell frigörelse i Afrika, Asien och Nordafrika och Mellanöstern. Femtio nationalstater år 1945 blev nära tvåhundra år 2011. Den suveräna nationalstaten och dess institutioner formar fortfarande det strategiska tänkandet.
Men låt oss se oss omkring i världen. Det en gång så mäktiga USA är idag en politiskt och ekonomiskt svagare och politiskt tämligen trasig nation, trots sin (i de allra flesta lägen obrukbara) militära styrka. USA vinner inte sina krig i Vietnam, Somalia, Irak eller Afghanistan. Den militära logiken från 1900-talets mitt gäller inte längre. Krigen är inte längre mellan nationer. De sker inom staten, regionen, religionen. Mellanstatliga styrkor (NATO, ISAF) utkämpar inomstatliga krig.
USA’s politiska struktur, byggd på den klassiska envigen mellan republikaner och demokrater, eroderar allteftersom industrisamhällets valmanskårer och politiska uppgifter försvinner. Detta har också drabbat de svenska socialdemokraterna. ”Deras” samhälle och arbetsliv eroderar. Övergången till servicesamhället pågår: Nya yrken, nya rika, nya proletariat. Andelen sysselsatta i direkt tillverkning i världen är blott ca 15%, i Sverige ca 11,5%.
Men också Europa är trasigt. Island, Irland, Storbritannien, Spanien, Portugal, Grekland är länder som tappat fotfästet. Ekonomierna håller inte takt med den gångna epokens strukturer och välfärdslöftena.
Befolkningarna i Nordafrika och Mellanöstern har kastat sig ut i en långvarig destabilisering och sökande efter nya politiska institutioner, efter tyranniet.
Men ändå växer världens varuproduktion, eftersom befolkningen ökar. Människor behöver bostäder, kläder, mat, transporter, kommunikation. Detta kräver energi och råvaror. Häri ligger det stora miljödilemmat.
Men om tillväxten i varuproduktion ökar, exploderar den i servicenäringarna: finans, utbildning, mäkleri, hälsovård, mjukvaror, spel. Där kommer jobben. Internet har vuxit med faktor 1 miljon sedan 1995. Nätet, cybervärlden skapar nya värden som är svåra att fånga i trubbiga BNP-mått, inte minst för att de skapas i alltmer tätt, sinsemellan beroende värdeskapande system, som inte känner några nationsgränser eller territoriell suveränitet.
Därför blir begreppet nation alltmer en abstraktion. Nationen, det nationellt politiska, löser inte längre de gemensamma problemen, t ex klimat, oceanernas försurning, människors matförsörjning eller behov av krediter.
publicerad i Dalarnas Tidningar 2011-04-16
Wednesday, April 20, 2011
… men på väg mot helhet
Idag står likhetstecken mellan global och gemensam. Det är begreppet nation som utgör brandväggen på vägen mot global säkerhet och solidaritet. FN står inte för globalt och gemensamt. FN bygger på nationalstatsprincipen och styrs av de stormaktsintressen som gäller för tillfället.
Går det att lösa den nya tidens problem och möjligheter nationellt och av var och en för sig? Nej. Globala problem kräver globala lösningar. Dessa är på väg genom nätet och cyberspace. Men också genom nya regelverk för finans, ekonomi och miljö. De är på väg genom den nya vetenskapen, bioteknologin, de nya energiformerna och odlingsmetoderna.
Vår tids dominerande förändringskraft är teknologiexplosionen. Brian Arthur, har lärt oss genom sin bok ”The Nature of Technology” hur nya teknologier föds fram genom att kombinera de existerande på nya sätt. Så kom transistorn till. Så kom PC’n till. Så kom el-bilen till. Det existerande skapar nya teknologier, som i sin tur föder fram nya i accelererande takt.Precis som naturen och ekonomin bildar teknologierna - som alltså är varandras förutsättningar - ett allt tätare integrerat och alltmer intrikat globalt ”teknosystem”. Det helt autonoma, det isolerat fristående, existerar knappt längre.
De nya teknologierna skapar tillväxt – eller tillbakagång - i snabbare takter än i industrisamhället. Förnybar energi är idag lika stor som kärnkraft i USA: ca 11% vardera! Det globaliserande teknosystemet som vi lever av och i består till exempel av ofattbara 170 miljarder miljarder (15 nollor!) datachips. Internet (kom igång 1993) byggs redan upp av fler transistorer än det finns neuroner i hjärnan. Detta planetära elektroniska system är i nivå med hjärnans komplexitet. Nätet konsumerar ca fem procent av all världens elektricitet. Ingen människa, ingen forskare, ingen nation kontrollerar eller styr nätets expansion. Nationell politik förvandlas till en illusion.
Världen organiserar sig alltså inifrån, nerifrån, inte enligt någon plan utan därför att allt fler människor har viljan att få det bättre, få mer för mindre insats och utnyttjar teknologins möjligheter för att nå sina syften. Världen globaliserar sig själv. Det finns faktiskt inte ett enda globaliseringsministerium i något land.
Industrisamhället har redan försvunnit långt in i historien. Till historien hör egentligen också dess institutioner och linjära föreställningar om en närmast förutbestämd, långtidsplanerad framtid, utopisk eller dystopisk. Men industri-samhällets deterministiska föreställningar präglar fortfarande politiken idag: evig tillväxt eller en nära förestående undergång.
Genom årtusenden har människan framgångsrikt hankat sig fram tack vare för arten två unika förmågor: allt hitta på nya verktyg (teknologier) och nya former för sitt samarbete. Dagens konstitutioner och organisationsformer vare sig rår på eller kan hålla tillbaka det framväxande teknologiomslutna samhället. De var satta att betjäna ett samhälle som inte längre finns.
Jag träffade häromdagen på Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg en grupp unga ingenjörer, som kallade sig ”Ingenjörer utan gränser”. Det var befriande att möta människor som ser på nutiden ur framtidens möjlighetsperspektiv och inte ur historiens politiskt, ekonomiskt och miljömässigt definierade omöjlighetsperspektiv.
publicerad i Dalarnas tidningar 2011-04-18
Går det att lösa den nya tidens problem och möjligheter nationellt och av var och en för sig? Nej. Globala problem kräver globala lösningar. Dessa är på väg genom nätet och cyberspace. Men också genom nya regelverk för finans, ekonomi och miljö. De är på väg genom den nya vetenskapen, bioteknologin, de nya energiformerna och odlingsmetoderna.
Vår tids dominerande förändringskraft är teknologiexplosionen. Brian Arthur, har lärt oss genom sin bok ”The Nature of Technology” hur nya teknologier föds fram genom att kombinera de existerande på nya sätt. Så kom transistorn till. Så kom PC’n till. Så kom el-bilen till. Det existerande skapar nya teknologier, som i sin tur föder fram nya i accelererande takt.Precis som naturen och ekonomin bildar teknologierna - som alltså är varandras förutsättningar - ett allt tätare integrerat och alltmer intrikat globalt ”teknosystem”. Det helt autonoma, det isolerat fristående, existerar knappt längre.
De nya teknologierna skapar tillväxt – eller tillbakagång - i snabbare takter än i industrisamhället. Förnybar energi är idag lika stor som kärnkraft i USA: ca 11% vardera! Det globaliserande teknosystemet som vi lever av och i består till exempel av ofattbara 170 miljarder miljarder (15 nollor!) datachips. Internet (kom igång 1993) byggs redan upp av fler transistorer än det finns neuroner i hjärnan. Detta planetära elektroniska system är i nivå med hjärnans komplexitet. Nätet konsumerar ca fem procent av all världens elektricitet. Ingen människa, ingen forskare, ingen nation kontrollerar eller styr nätets expansion. Nationell politik förvandlas till en illusion.
Världen organiserar sig alltså inifrån, nerifrån, inte enligt någon plan utan därför att allt fler människor har viljan att få det bättre, få mer för mindre insats och utnyttjar teknologins möjligheter för att nå sina syften. Världen globaliserar sig själv. Det finns faktiskt inte ett enda globaliseringsministerium i något land.
Industrisamhället har redan försvunnit långt in i historien. Till historien hör egentligen också dess institutioner och linjära föreställningar om en närmast förutbestämd, långtidsplanerad framtid, utopisk eller dystopisk. Men industri-samhällets deterministiska föreställningar präglar fortfarande politiken idag: evig tillväxt eller en nära förestående undergång.
Genom årtusenden har människan framgångsrikt hankat sig fram tack vare för arten två unika förmågor: allt hitta på nya verktyg (teknologier) och nya former för sitt samarbete. Dagens konstitutioner och organisationsformer vare sig rår på eller kan hålla tillbaka det framväxande teknologiomslutna samhället. De var satta att betjäna ett samhälle som inte längre finns.
Jag träffade häromdagen på Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg en grupp unga ingenjörer, som kallade sig ”Ingenjörer utan gränser”. Det var befriande att möta människor som ser på nutiden ur framtidens möjlighetsperspektiv och inte ur historiens politiskt, ekonomiskt och miljömässigt definierade omöjlighetsperspektiv.
publicerad i Dalarnas tidningar 2011-04-18
Friday, March 18, 2011
Olja, tyranner och demokrati
Energiproduktionen i världen har ökat ca 10 gånger under de senaste 60 åren. Den globala bruttonationalprodukten har ökat med ungefär lika mycket. Energiproduktionen förväntas fördubblas från den höga nivån inom 20 år. Det står politisk strid om alla energislag, möjligtvis med undantag för direktverkande solenergi. Västvärldens tillväxt har under denna period varit helt beroende av olje- och gastillförsel från diktaturstater, auktoritära, ofta starkt korrupta regimer i Afrika, Sydamerika och Sovjet/Ryssland. Väst har prioriterat sin egen energitillförsel före demokratisering i produktionsländer, egen säkerhet och vapenhandel/upprustning framför effektiva krav på utbildning, rättigheter, frihet, jämlikhet, partibildningar, och pålitliga rättssystem.
Mellanöstern har med något undantag – FNL i Algeriet på 1950 och 1960-talen – inte haft frihetsrörelser som i årtal - likt ANC i Sydafrika – byggt upp trovärdiga alternativ till envåldshärskare. Man kan inte med bästa vilja i världen påstå att USA och Europa har varit demokratins hedersvakt bland den arabiska och muslimska världens människor. Genom tv-apparaterna träder nu fram en annan bild av araber än den som pumpats ut under senare år: terrorister, fundamentalister och hedersmördare. Nu ser vi människor som vill precis samma sak som vi: framtid, frihet och demokrati. Kommer Sverige, Europa och USA att hjälpa till? Det ser inte ut så. Väst prioriterar kortsiktig stabilitet i oljetillförsel och energipriser framför det stöd till demokrati som ändå är den enda förutsättningen för långsiktig politisk stabilitet.
I Marocko, Jemen, Saudiarabien, Bahrain, Oman och Syrien dominerar tyranniskt styre. Kadaffi ser ut att med sina tunga vapen vinna över rebellerna inom någon vecka eller två. Därefter kommer massakrer att följa på rebellerna och deras familjer som ställt upp för frihet och demokrati. De ropar nu på vår hjälp. Skall revolutionen ha en chans måste Egypten, Frankrike, England och USA bomba sönder och samman Kadaffis flyg och tunga vapen. Nu.
Men så kommer inte att ske. Som så många gånger tidigare (Rwanda, Bosnien…) kommer bekvämlighet och kortsiktig egen oljeförsörjning gå före princip och rättvisa.
Det är lättare att ge stöd när naturen slår till med jordbävningar än när psykopatiska tyranner går bärsärkagång med den egna befolkningen.
Det behövs en radikal förnyelse av folkrätten.
Bo Ekman
Mellanöstern har med något undantag – FNL i Algeriet på 1950 och 1960-talen – inte haft frihetsrörelser som i årtal - likt ANC i Sydafrika – byggt upp trovärdiga alternativ till envåldshärskare. Man kan inte med bästa vilja i världen påstå att USA och Europa har varit demokratins hedersvakt bland den arabiska och muslimska världens människor. Genom tv-apparaterna träder nu fram en annan bild av araber än den som pumpats ut under senare år: terrorister, fundamentalister och hedersmördare. Nu ser vi människor som vill precis samma sak som vi: framtid, frihet och demokrati. Kommer Sverige, Europa och USA att hjälpa till? Det ser inte ut så. Väst prioriterar kortsiktig stabilitet i oljetillförsel och energipriser framför det stöd till demokrati som ändå är den enda förutsättningen för långsiktig politisk stabilitet.
I Marocko, Jemen, Saudiarabien, Bahrain, Oman och Syrien dominerar tyranniskt styre. Kadaffi ser ut att med sina tunga vapen vinna över rebellerna inom någon vecka eller två. Därefter kommer massakrer att följa på rebellerna och deras familjer som ställt upp för frihet och demokrati. De ropar nu på vår hjälp. Skall revolutionen ha en chans måste Egypten, Frankrike, England och USA bomba sönder och samman Kadaffis flyg och tunga vapen. Nu.
Men så kommer inte att ske. Som så många gånger tidigare (Rwanda, Bosnien…) kommer bekvämlighet och kortsiktig egen oljeförsörjning gå före princip och rättvisa.
Det är lättare att ge stöd när naturen slår till med jordbävningar än när psykopatiska tyranner går bärsärkagång med den egna befolkningen.
Det behövs en radikal förnyelse av folkrätten.
Bo Ekman
Tuesday, March 1, 2011
Kartan ritas om
Den politiska geografin ritas ständigt om. Gränser flyttas. Intressen förändras. Detta sker lika mycket globalt som lokalt. 1950 hade Sverige 2 498 kommuner. Dalarna hade drygt 50, i dag 14. Nuvarande Leksand bestod av Insjön, Leksand och Siljansnäs. Kommunerna förgår men kulturerna består.
Förr fanns några få imperier och maktsfärer. I dag lever vi med paradoxen att människor blir mer och mer sinsemellan ömsesidigt beroende genom globaliseringen, samtidigt som nationer önskar vara varandra ännu mer oberoende.
För en tid sedan arrangerade Tällberg Foundation sitt allra första Vinterforum i Oslo, som en förberedelse för sommarens Tällberg Forum i Sigtuna och det påföljande Höstforumet i Tällberg i november. Årets tema handlar om hur i hela världen vi ska kunna förena globaliseringens ökande ömsesidiga beroenden och suveränitetens krav på oberoende.
Vi köper gärna fisk från Vietnam, frukter från Israel, biff från Brasilien och verktyg från Kina. Men vi ogillar att beslut om vår tillvaro och vardag fattas i Stockholm, i Bryssel eller på Wall Street. Tällberg Vinter Forum visade flera exempel på hur dessa motstridiga krafter är på väg att återigen rita om de politiska kartorna.
Uppe i Arktis har Norge och Ryssland kommit överens att efter 40 (!) år av förhandlingar definiera sin gemensamma gräns genom Barents hav. Gränsen förenar, paradoxalt nog, mer än den skiljer. Både hav och land blir nu åtkomliga både för nationell och gemensam exploatering. Arve Johnsen, tidigare chef för Statoil och en av förhandlarna, karaktäriserar det historiska avtalet som "delad suveränitet".
Colombianen Martin von Hildebrand redovisade en helt ny ekologisk, demografisk och ekonomisk kartbild över Amazonas. Denna möjliggör att denna för oss alla livsviktiga "världens lunga", kan skötas som en helhet, med delat ansvar mellan de nio nationer som har formell suveränitet i området.
Tunisiens och Egyptens folk integrerar sig med värderingar och tänkesätt som delas av allt fler folk och nationer. Insikten om värdet av det gemensamma kan rinna över isolering och "apartheid".
Så ritas kartorna om. Framtiden ligger i denna frambrytande insikt att jordens resurser förenar, inte skiljer oss människor från varandra och inte människan från naturen.
Publicerad: 2011-02-25 21:29
Förr fanns några få imperier och maktsfärer. I dag lever vi med paradoxen att människor blir mer och mer sinsemellan ömsesidigt beroende genom globaliseringen, samtidigt som nationer önskar vara varandra ännu mer oberoende.
För en tid sedan arrangerade Tällberg Foundation sitt allra första Vinterforum i Oslo, som en förberedelse för sommarens Tällberg Forum i Sigtuna och det påföljande Höstforumet i Tällberg i november. Årets tema handlar om hur i hela världen vi ska kunna förena globaliseringens ökande ömsesidiga beroenden och suveränitetens krav på oberoende.
Vi köper gärna fisk från Vietnam, frukter från Israel, biff från Brasilien och verktyg från Kina. Men vi ogillar att beslut om vår tillvaro och vardag fattas i Stockholm, i Bryssel eller på Wall Street. Tällberg Vinter Forum visade flera exempel på hur dessa motstridiga krafter är på väg att återigen rita om de politiska kartorna.
Uppe i Arktis har Norge och Ryssland kommit överens att efter 40 (!) år av förhandlingar definiera sin gemensamma gräns genom Barents hav. Gränsen förenar, paradoxalt nog, mer än den skiljer. Både hav och land blir nu åtkomliga både för nationell och gemensam exploatering. Arve Johnsen, tidigare chef för Statoil och en av förhandlarna, karaktäriserar det historiska avtalet som "delad suveränitet".
Colombianen Martin von Hildebrand redovisade en helt ny ekologisk, demografisk och ekonomisk kartbild över Amazonas. Denna möjliggör att denna för oss alla livsviktiga "världens lunga", kan skötas som en helhet, med delat ansvar mellan de nio nationer som har formell suveränitet i området.
Tunisiens och Egyptens folk integrerar sig med värderingar och tänkesätt som delas av allt fler folk och nationer. Insikten om värdet av det gemensamma kan rinna över isolering och "apartheid".
Så ritas kartorna om. Framtiden ligger i denna frambrytande insikt att jordens resurser förenar, inte skiljer oss människor från varandra och inte människan från naturen.
Publicerad: 2011-02-25 21:29
Tuesday, February 15, 2011
Mubaraks tid är ute
För ganska precis ett år sedan besökte jag Biblioteket i Alexandria. Det ligger alldeles vid Medelhavet. På andra sidan gatustråket längs den svagt buktande kusten ligger stranden där Alexander den Store steg i land år 332 f Kr för att grunda staden. Det var emellertid först under Ptolemaios II år 280 f Kr som biblioteket kom till stånd. Under antiken sades att alla bokrullar på jorden stod att finna i detta bibliotek. Det var Aristoteles som inspirerade Alexander till studier i filosofi och historia i denna kunskapens högborg.
Biblioteket förstördes troligen omkring år 47 f Kr - men är nu återuppbyggt i en ny och djärv arkitektur. Det är samma norska arkitekt som ritat det nya Alexandrina-biblioteket, invigt år 2003, som också ritat den nya spektakulära Oslo-operan.
Den som tog initiativ till nyuppförandet av Alexandrinabiblioteket var Egyptens ”first lady”, Madame Mubarak. Hon är en sofistikerad och målmedveten kvinna som ägnat sitt liv åt utbildnings-, ungdoms- och kvinnofrågor i det egyptiska samhället. Jag träffade henne och Alexandrinabibliotekets dynamiske chef, Ismail Serageldin, för att diskutera ungdomars framtida jobb och i förberedelse av den stora Rework-konferensen som ägde rum i Leksand i juni förra året.
Jag uppfattade Biblioteket som en humanismens och toleransens tillflyktsort i ett samhälle i gungning. I biblioteket ordnas kurser och konferenser med tonvikt på kultur, ungdomar och framtid. Biblioteket understryker värderingar som kunskap, tolerans och respekt.
När jag talade med Ismail Serageldin, tidigare vice VD i Världsbanken, häromdagen berättade han med stor och stark känsla i rösten att Alexandrias ungdomar hade bildat kedja runt om biblioteksområdet för att skydda biblioteket från kravaller och upplopp. Ingenting hade skadats. Serageldin berättade också att demonstrationerna aldrig urartat i religiös förföljelse eller pogromer. Kampen står för demokrati.
Igår kom beskedet att Mubarak avgår. Om härskarfamiljen bestulit landet på miljarder återstår att se. Men det är ändå gott att veta att kampen för demokrati och mänskliga rättigheter redan har sina starka företrädare.
Ett stort och riskfyllt men oåterkalleligt moderniseringsarbete är påbörjat av arabvärldens folkrikaste land. En framgång skulle betyda oerhört mycket för stabilisering och fred.
Publicerad i Dalarnas tidningar 2011-02-12
Biblioteket förstördes troligen omkring år 47 f Kr - men är nu återuppbyggt i en ny och djärv arkitektur. Det är samma norska arkitekt som ritat det nya Alexandrina-biblioteket, invigt år 2003, som också ritat den nya spektakulära Oslo-operan.
Den som tog initiativ till nyuppförandet av Alexandrinabiblioteket var Egyptens ”first lady”, Madame Mubarak. Hon är en sofistikerad och målmedveten kvinna som ägnat sitt liv åt utbildnings-, ungdoms- och kvinnofrågor i det egyptiska samhället. Jag träffade henne och Alexandrinabibliotekets dynamiske chef, Ismail Serageldin, för att diskutera ungdomars framtida jobb och i förberedelse av den stora Rework-konferensen som ägde rum i Leksand i juni förra året.
Jag uppfattade Biblioteket som en humanismens och toleransens tillflyktsort i ett samhälle i gungning. I biblioteket ordnas kurser och konferenser med tonvikt på kultur, ungdomar och framtid. Biblioteket understryker värderingar som kunskap, tolerans och respekt.
När jag talade med Ismail Serageldin, tidigare vice VD i Världsbanken, häromdagen berättade han med stor och stark känsla i rösten att Alexandrias ungdomar hade bildat kedja runt om biblioteksområdet för att skydda biblioteket från kravaller och upplopp. Ingenting hade skadats. Serageldin berättade också att demonstrationerna aldrig urartat i religiös förföljelse eller pogromer. Kampen står för demokrati.
Igår kom beskedet att Mubarak avgår. Om härskarfamiljen bestulit landet på miljarder återstår att se. Men det är ändå gott att veta att kampen för demokrati och mänskliga rättigheter redan har sina starka företrädare.
Ett stort och riskfyllt men oåterkalleligt moderniseringsarbete är påbörjat av arabvärldens folkrikaste land. En framgång skulle betyda oerhört mycket för stabilisering och fred.
Publicerad i Dalarnas tidningar 2011-02-12
Subscribe to:
Posts (Atom)
