Det komplexa skrämmer

Filmskaparen James Cameron är riktigt bra på att berätta sagor. Enkla intriger, förmedlade med teknik som tar andan ur åskådarna. Hans tema är kampen mellan det idealiserade Goda och det stereotypt Onda. I filmen Avatar ställs den idoliserade goda varelsen, som lever i symbios med växter och djur, mot den onda människans exploatering av miljön med sin teknologi och brutalitet. Svart mot vitt.

Filmen är lika förenklande som föreställningen att alla jägare vore varghatande monster och att vargförsvarare är romantiska asfaltblommor. Avatar saknar, liksom vargmelodramat, det problematiserande samtalet. Men detta syns inte stå så högt i kurs i dag. Avatar är en del av den förhärskande dataspels- och medielogiken: Att utse vinnare och förlorare. Övertydlig förenkling säljer. Det komplexa skrämmer.

I Avatar är kampen skoningslös och våldsam. Publiken drar till slut en suck av välbehag när odjuret/människan, efter en utdragen dödskamp, genomborras av spjuten. Cameron har publiken i ett fast känslomässigt grepp. Han leder den inte att se att "de goda" är lika hårdkarikerade som "de onda".

Avatar spelar på känslor. Naturfolket på planeten Pandom, N'avi, vaggar i sina riter och talar med växternas andar. Filmen rör vid det snabbåtkomliga. Den är 241 minuter av känslostormande snabbmat; den exploaterar tidens miljö-, klimat- och teknikångest. Teknologins brutalitet och omättlighet är de ondas redskap. Men det goda, de nya varelserna, klonas fram med framtidsteknologier.

Och visst behöver människan en våg av teknologisk innovation för att skapa den teknik som behövs för att återstabilisera klimat, havsmiljöer, regnskogar och för att producera säker energi och föda för nio miljarder. Men det finns faktiskt anledning att vara begynnande hoppfull, när man i dag tittar in i forskningslaboratorierna.

Läs gärna den hoppfulla berättelsen i National Geographic (nr 1, 2010) om hur forskare lyckats koppla samman hjärna och nervbanor med en armprotes. Bionics i verkligheten.

Är Avatar sevärd? Ja visst. Men förutom 3D-glasögon, är det bäst att sätta på sig vidsynta men skeptiska glasögon.


Publicerad i Dalarnas Tidningar: 2010-02-19

Haiti

En gång för länge sen flög jag från Santo Domingo i Dominikanska Republiken via Port au Prince och vidare till Mellanamerika. Gränsen mellan Dominikanska Republiken och Haiti markerades av en knivskarp linje mellan å ena sidan frodig regnskog och ett oändligt kalhygge. Borta var de djupa skogarna, där woodoo och trolldom frodats. Skogarna hade blivit till bränsle och byggmaterial, det främsta tecknet på fattigdom i u-länder.

Haiti var en katastrof redan före jordbävningen. Där bor lika många människor som i Sverige, men 70% är arbetslösa. Allt är dåligt: skolor, sjukhus, barnhem, samfärdsel och naturligtvis säkerheten. Jordbävningen slog ner den som redan låg.

Katrina-orkanens döda och sårade var blott en bråkdel av jordbävningens offer. Här finns inget hinterland med en infrastruktur som kan gripa in och som är intakt. Den enda möjligheten att få ordning i biståndskaoset är att den amerikanska militären massivt går in i något som måste definieras som ett slagfält.

Att naturkatastrofer inträffar är givetvis begripligt. Men det är inte begripligt, som David Brooks påpekar, att vi fortfarande saknar en globalt organiserad beredskap när de inträffar. Samma överraskning, samma kaos, samma urusla samordning varje gång. Självklart vill alla hjälporganisationer och alla nationer gripa in, ge sitt bidrag. Följden har blivit enorma flaskhalsar, snedprioriteringar och trafikköer i luften.

Vi är helt enkelt urusla på att organisera globala insatser, må det gälla finansmarknadsreglering, klimatavtal eller insatser för miljoner nödställda vid en förödande orkan i Honduras, en tsunami runt Indiska Oceanen, en jordbävning i Kashmir eller en på Haiti.

Under senare år har vi vid Tällberg Forum haft frågan om förberedelser för katastrofer på agendan. Så kommer det också bli vid juni-mötet Rework the World. Några av världens främsta experter på detta område besöker konferensen och kommer att arbeta för att få en ny ordning för samarbete på plats. I Haiti förvärras tragedin av att både presidentpalatset, stora delar av regeringen och administrationen slogs ut. Därtill föröddes också FN’s omfattande verksamhet i landet. Högkvarteret rasade samman, cheferna omkom. Där fanns alltså ingen legitim myndighetsstruktur på plats. Man måste alltså planera för det värsta, för det otänkbara.

Men det är inte bara naturen som spelar ut risker. Också vår mänskliga aktivitet, som vi nu har organiserat den i globala kedjor och beroenden, för med sig att samhället måste ha nya beslutsordningar för att sänka risknivåer, vare sig det gäller sjukdomar, ekonomi, vattenförsörjning, klimat eller resursförsörjning. Vi är obevekligen på väg mot nya ordningar för att samarbeta bättre och minska riskerna.

Den stora Rework-konferensen, som kommer att samla 2000 ledare från hela världen, handlar ytterst om denna verklighet. Det är genom hur vi samverkar och hur vi formar och utvecklar vårt arbete som vi skapar vår egen verklighet. Vi skapar den verklighet som blir. Den viktigaste frågan är vilken verklighet vi faktiskt vill ha.

Rework-konferensen kommer att avslutas av en mäktig konsert, som får anslaget ”Rework Haiti”. Den blir en manifestation för det gemensamma och för det gemensamma ansvaret. Den blir en manifestation för att när vi säger ”vi” så menar vi faktiskt också att ”dom på Haiti” är inkluderade.

Publicerad i Dalarnas Tidningar 2010-01-18

Nyckeln till framtiden

Människan har tagit sig fram genom årtusendenas årtusenden. Genom istider, värmestråk, krigstider, goda tider. Alltid i rörelse. För 80 000 år sedan, när människan redan bevisligen var förmögen till abstrakt tänkande och kunde uttrycka sig genom symboler, påbörjade hon sin exodus från södra Afrika norröver. I början blott några tusentals individer, i dag snart sju miljarder; om blott 40 år nio miljarder.

Människoartens främsta metod för överlevnad har varit samarbete med andra. Familjen blev till stam. Stammen blev till folk. Folket blev till nation. Alla i ständig konkurrens om livsmedlen och livsutrymmet. Människan har därför ständigt utvecklat sina verktyg och vapen för att förmera livsmedlen och kontrollera/försvara/utvidga livsutrymmet för en växande befolkning.

Därför är också kunskap/teknologi i ständig rörelse. Så ock i vår tid. Maktbalanser och ekonomiska styrkeförhållanden är i ständig förändring. Människans unika förmåga till innovation gör maktbalanser och ekonomier instabila. Teknologisk innovation destabiliserar men den är oss ändå oundgänglig. Förändringstakten leder till att vi vet mindre om framtiden än någonsin förr.

Människan är den framgångsrikaste av arter. Nyckeln till artens erövring av världen är dess förmåga till att ständigt uppfinna nya former för samarbete och lösning av problem och konflikter som blivit gemensamma. Helt uppenbart har människans drift och förmåga till samverkan varit starkare än driften att förgöra varandra. Befolkningstillväxten ger syn för sägen.

Därför ger historien oss anledning att vara hoppfulla om att vi också i framtiden skall finna vägar att gemensamt lösa de unika ödesfrågor som just vår samtid har att lösa: att finna teknologier och former för global samverkan som restabiliserar ekosystemens funktionalitet och interaktion, samtidigt som dessas produktion av tjänster för ekonomisk tillväxt (energi, sötvatten, fibrer, grödor, klimat, fisk, kött, mineraler) dramatiskt måste öka för att ge välfärd till den växande befolkningen.

Den nödvändiga ekonomiska tillväxten kommer att växa fram ur ett nytt samspel mellan ekologi och teknologi, byggt på insikt om naturresursernas ändlighet. Därför kommer naturkapitalet och priset på naturresurser i en nära framtid bli en del av varje ekonomisk kalkyl. Vår gemensamma framtida välfärd kommer att avgöras av vår förmåga att höja effektiviteten i vårt utnyttjande av energi och naturresurser.

Är detta möjligt?

Självklart.



Publicerad i Dalarnas tidningar 2009-12-31

Lärdomen är urtydlig

För ett par veckor sedan organiserade Tällberg Foundation ett internationellt symposium om vår tids akuta säkerhetsfrågor. Det blev en lång lista: bland annat energi, mat- och vattentillgång, befolkningsrörelser, misstron mellan nord och syd, oförmågan att komma till globala avtal i frihandelsförhandlingar och klimatfrågan.

Därtill kom att läggas rader av trasiga inrikespolitiska förhållanden i viktiga regioner och länder. Det lugnaste hörnet i världen är vårt eget - Europa. Paradoxen i situationen speglas tydligt av att regeringen Reinfeldt straffas i opinionsmätningarna när den för ett halvår förflyttar fokus till ansvar för vidare sammanhang - EU och klimatfrågan.

Detta visar på den stora svårigheten att förena globalt ansvar med lokal legitimitet. Den politiska logiken (och den mediala) är ännu konstitutionellt häftad i lokala intressen. Det är dessa som definierar villkoren för maktinnehaven.

Detta visar också sammanbrottet i Köpenhamn med brutal tydlighet. Det går inte att lösa ett komplext, globalt systemproblem med beslutsordningar som tillhör en redan svunnen tids maktrelationer och särintressen.

Köpenhamnsprocessen var redan från början inställd på att lösa fel problem, nämligen att nå politiska kompromisser utifrån 192 nationers starkt divergerande ekonomiska, sociala och hegemoniska intressen. Problemet att lösa var ett annat: att restabilisera de planetära ekosystemens funktionalitet och effektivitet.

Så försökte tiotusentals förhandlare, vetenskapsmän, företagare och företrädare för civilsamhälle att få ett flygplan att lyfta, vars design aldrig skulle tillåta det att flyga. Uppgiften var omöjlig.

Därför blev Köpenhamnsmötet en plats för pratbubblor, frustration, besvikelse, ilska, och växande misstro. Det blev en desorganiserad och stundtals brutal konfrontation mellan oklara ståndpunkter och oklara roller.

Lärdomen är urtydlig. Dagens beslutsordningar löser inte de för oss viktigaste problemen och konflikterna. Detta har varit kristallklart under lång tid. Det politiska sveket är att rejäla initiativ att skapa nyordningar först kommer när kriserna blir manifesta. Den grundläggande förutsättningen för global problemlösning - se behovslistan i inledningen! - ligger i att vi förmår och förstår att länka våra egna personliga risker och möjligheter till de globala realiteternas svåråtkomliga komplexitet.

Det behövs nu ett nytt politiskt språk och metod som bygger upp insikt och ömsesidigt förtroende som bas för de kloka beslut som kan minska vår utsatthet.



Publicerad i Dalarnas tidningar: 2009-12-21 07:26

Personbilsindustrin

I ljuset av det som nu händer med svensk personbilsindustri – att Saab läggs ned och att konflikterna över Geelys övertagande av Volvo personvagnar växer i styrka – lägger jag här ut en analys som skrevs i september 2009. Det är att förvänta att de kulturellt betingade konflikterna i Volvo/Geely-affären kommer att accelerera.
Bo Ekman dagen efter beslutet om Saabs nedläggning.


Överkapaciteten i världens personbilsindustri är ungefär 25 miljoner fordon. Årsproduktionen i världen låg 2008 på drygt 65 miljoner. Världens bilpark uppgår till 800 miljoner. Inte någon liten gårdagsindustri precis. Volvo och Saab tillverkade tillsammans 456 500 bilar 2008.

Världens befolkning är (juni 2009) 6,78 miljarder och ökar med 2-3 miljarder inom 40 år. Asiens medelklass växer med 1,5-2 miljarder inom överskådlig tid. Snart lever 70% av världens befolkning i städer, idag drygt 50%. Mer än 98 procent av alla bilar drivs med fossila bränslen. Världens oljereserver är samtidigt i svag nedförsbacke. Den globala uppvärmningen kommer att förändra levnads¬förhållanden.

Finns det uppgifter för svensk bilindustri -Volvo och Saab i denna framtid? Det är ungefär lika korkat att ställa den frågan som att fråga om det överhuvudtaget skulle finnas uppgifter för svensk industri i denna den stora omställningens framtid.

Bilindustrin är inte för stor för att fallera. Den är alltför sammanflätad med annat värdeskapande i det svenska samhället för att fallera. Att låta Volvo och Saab falla (eller få inkompetenta ägare) är ungefär sak samma som att låta Lehman Brothers, Morgan Stanley och AIG gå i kvav. Som bekant brakade det finansiella systemet ihop. Men räddades av staten. ”The system was too interconnected to fail”.

I årtionden har finansmarknaderna i sitt ständigt otåliga övermod fått för sig att transportmedel är en ”mogen”, dåtida industri. I själva verket är transportmedels¬industrin både nav och bärande delar i det industriella systemet. Tror någon att samhällsproduktivitet skulle kunna upprätthållas utan flexibla persontransporter? GM tilläts inte fallera.

GM och Ford vill bli av med Saab och Volvo PV. På köparmarknaden återstår för Saab nu en liten verkstad i Ängelholm utan egna finansiella muskler och obevisad kompetens. Saabledningen gör just nu heroiska ansträngningar för att få finansieringen på plats. Att Saab efter fyrtio års knagglande skulle bli strålande lönsamt är möjligt men inte troligt.

För Volvo återstår sannolikt bara ett kinesiskt konsortium utan någon erfarenhet av svensk industrikultur. Ett svenskt konsortium är under diskussion men staten står vid sidan om. Geely tillverkar enkla bilar i en kultur och miljö som är Volvo främmande. Geely tittade först på Saab men lyckades reta upp Saabfolket ordentligt vid sitt besök i Trollhättan. Om inte Ford och Volvo kunde fungera ihop så är kombinationen för Volvo med ett ännu mer kulturapart företag bara en investment¬bankirernas våta dröm. De sitter i London och Stockholm och räknar. Kulturrealiteterna finns inte med i kalkylen. Det är dessa som till sist avgör framgång i en sådan här affär.

Vem vill ta risk i det här läget? Vem vågar ha en vision? Det är viktigt att iskallt inse realiteterna, även när de är obehagliga. Vad som återstår för Saab och Volvo är de allra sista restposterna på köparmarknaden.

1976 tog Volvo initiativet till att slå ihop Volvo och Saab-Scania i insikten att integration skulle minska risken. Initiativet stjälptes av partsintressen inom Saab-Scania utan förmåga att se till helhet och lång sikt.

GM och Ford vill bli av med ansvaret för de stora direkta avvecklingskostnaderna. De indirekta får det svenska samhället stå för i form av en sättning i välfärden. Ford köpte Volvo PV för drygt 55 miljarder. Men Ford erlade ca 25 miljarder av köpe¬skillingen ur Volvo PV’s egen kassa. Ford har i stort sett fått tillbaka de miljarder man betalade ur egen ficka tack vare Volvos lönsamhet sedan 1999-2006, drygt 20 miljarder. Nu vill Ford ha ca 15-16 miljarder för Volvo. Det blir ändå en hygglig affär.

Det finns ingen rimlig balans mellan Volvo- och Saabaffärernas betydelse för det svenska industrisystemet och folkhushållet och det ankrace som förhandlingarna blivit. 1900-talesmässiga ideologiska låsningar binder kreativitet och manövreringsutrymme. En moralism är att staten skall hålla sig ifrån näringslivet, skulle vara usel som ägare. Se på Stålverk 80 och varvskrisen säger man. Men det var inte statens fel att banker, varvsägare och redare fattade idiotiska beslut utan insikt i japansk och koreansk produktivitet.
Faktum är att svenska staten har varit framgångsrik ägare av Vattenfall, Telia, Vin & Sprit, Svenska spel och många, många andra företag.

En nedläggning av Volvo och Saab skulle bli en implosion av det som återstår av lilla Sveriges industriella system. Det skulle beröra hela samhället. Därför måste också hela samhället vara införstått med risker och konsekvenser. Det är naivt att tro att hotellnätter kring Siljan skulle ha samma mervärde som Volvos omsättningskronor genererar för det svenska samhället. Bilexporten bär med sig 100-tals företags teknologier och produkter ut på världsmarknader.

Volvo- och Saabägarnas och –ledningarnas felbedömningar – och otur - genom åren är inte skäl nog att vända företagen ryggen.

Frågan är hur dessa industriella resurser bäst kan användas i en tid då transportstruktur och infrastruktur i världen skall byggas om?

Eftersom finansmarknad och företag inte förmår se till helhet och system – det är inte heller deras mandat - återstår politiken: regering och opposition. Det är dags att formulera en handfast vision för det svenska näringslivets roll och uppgift i en global samhälls¬ombyggnad som samtidigt måste stabilisera ekosystem, klimat och ge tillväxt och bidrag till drägliga levnadsförhållanden för miljarder människor. Möjligheterna är ändlösa.

Svenskt Näringsliv, kapitalmarknad, IVA, facket och givetvis opposition och regering bör göra detta till en central fråga i debatt och valrörelse.

Staten har med framgång i trängda lägen fungerat som barnmorska för nya strukturer i näringslivet. Inte i syfte att förbli ägare utan i syfte att skapa konkurrenskraftiga kombinationer av svenska strukturer som var för sig inte hållit för trycket av konkurrens och förändring. Staten har vid flera tillfällen haft det goda omdömet att sätta in mycket skickliga personer att leda sådana tuffa förändringsprocesser. Två exempel: Björn Wahlström och transformeringen av en skadskjuten stålindustri in i framgångssagan Svenskt Stål AB, och Odd Engströms och Stefan Ingves Bankakut, som har blivit ett internationellt föredöme för omstrukturering av en havererad bankindustri.

Se till helheten! Se till möjligheterna! Vem kan göra jobbet?
Scaniachefen Leif Östling är inget dåligt namn.