Posts
Kunskap och vetenskap spelar en allt större roll i våra liv och i vårt arbete. Vetenskapen har stor påverkan. Ibland är den helt avgörande i politiska och ekonomiska beslutsprocesser. Att ha tillgång till vetenskapens snabba utveckling är en levande del i den demokratiska processen.
Forskningsrön måste ständigt ifrågasättas. Detta är forskningens livsnerv. Forskningen söker alltid en ny sanning. Så drivs kunskapsutvecklingen framåt, men forskningen kan också etablera absoluta lagar och sanningar. Ingen ifrågasätter i dag termodynamik, tyngdkraft och samband mellan övergödning och algblomning.
Med tanke på den viktiga roll som forskningspolitik, forskningsrön och forskningstrender spelar i vår vardag är det märkligt att en tidning som denna egentligen inte ägnar denna viktiga del av samhällsutvecklingen någon uppmärksamhet.
Kunskapstörsten är stor. Det visar alla tittarreaktioner som kommit efter att tv visat över tio timmar från Tällberg Forum. Många timmar ägnades åt diskussioner om vetenskapens analyser och slutsatser i miljö- och klimatfrågor.
Insändarsidorna i tidningen visar också att det finns ett behov av information. Den tidning du håller i handen har förmodligen tio sidor sportnyheter. Även om jag själv är lidelsefullt sportintresserad tycker jag det vore något av ett journalistiskt genombrott om en regiontidning kunde dra ned tio procent på sportutbudet och vara den första att införa en sida med nyheter och debatt från vetenskapens värld.
Skulle tidningens läsvärdhet öka? Ja,dramatiskt. Skulle den förlora annonsörer? Knappast. Skulle respekten för dess redaktionella linje öka? Definitivt. En sida med nyheter från vetenskapens värld skulle förstärka tidningens demokratiska uppdrag och stimulera kontakt och debatt med läsarkretsen.
Det allra farligaste för en regional/lokaltidning är att tro att en nyhet bara är en nyhet om det i "storyn" finns någon form av Dalaanknytning (eller på riksnivå, Sverigeanknytning). Allt färre stora frågor går att lösa enbart lokalt, men utan det lokala engagemanget och påtryckning kommer en sådan fråga aldrig till sin lösning i sitt globala sammanhang. Det lokala och det globala är oupplösliga sammanflätade. Vetenskapen är en god bärare av denna insikt. Denna måste en lokaltidning spegla.
Monday, September 22, 2008
Thursday, September 4, 2008
Mot ett nytt medvetande
En ekonomi formas alltid till ett instrument för att människan bäst skall kunna förverkliga sin egen och sin samtids vision om framtiden. Den dominerande visionen, myten, drömmen i vår tid har blivit den om evig ekonomisk tillväxt. Vision och instrument har förenats i symbios. Börsens dallringar, hot om inflation eller lågkonjunktur och arbetslöshet sänder ilningar av ångest genom samhällskroppen. Materiell tillväxt föreställs vara förutsättningen för lösningen av alla slag av politiska och sociala problem. Därför blir det viktigare än allt annat att förutsättningarna ständigt läggs tillrätta för den ekonomiska tillväxten.
De senaste århundradenas framväxande föreställning om människans rationalitet i kombination med den teknologiska och vetenskapliga utvecklingens reduktionistiska metod skapar ständigt nya innovationer och möjligheter för ekonomisk tillväxt. I den rationalistiska idén ligger också den kvardröjande föreställningen att framtiden kan bestämmas, ja kontrolleras. Däri ligger också föreställningen att konkurrens mellan suveräna nationers intressen, om kapital och mellan en myriad av företag ständigt finner och levererar de bästa lösningarna: den osynliga handens kosmiska visdom.
Myten om framsteget bygger på antagandet om evig tillgång till outtömliga naturresurser till ingen kostnad; fria att ta ut ur geologi och natur för vidare bearbetning. Denna modell har också i århundraden styrt resursutvinning till länder och trakter där skogar, vatten, metaller, arbetskraft, fiske, luft, energiråvaror, mark, fauna och flora varit (är) fria att exploatera, erövra, kontrollera och utvinna till låg eller ingen kostnad. Så var det på konquistadorernas tid. Så var kolonialismens logik, så var logiken i Nordamerika.
Sådan är också logiken bakom den framväxande kampen om de naturresurser, som nu, tack vare den globala uppvärmningen, blottläggs under havsisen i Arktis. Den ekonomiska tillväxten behöver i vår tid varje tillskott av gratis naturresurser för att hålla myten vid liv. Men oexploaterade och okända områden tar slut. Nu äter sig människan in i planetens biofysiska bärkraft. Ekonomin må växa men planetens biologiska och fysiska kapacitet kan inte växa, endast effektiviteten i vår utvinning, bearbetning och användning av naturresurserna. Allt fler människor – snart 9 miljarder – skall på kort tid fogas in i den globala ekonomin. I ett sådant läge uppstår flaskhalsar. Prisnivåer kommer att stiga. Kampen om makten över begränsade naturresurser kommer att eskalera.
Den industriella epokens kalkyler har från början bortsett från kostnaden för naturkapitalet. Vi har levt – och lever - därför i en ekonomisk låtsasvärld. När olje- och matpriser stiger är detta inte inflation – detta det ekonomiska projektets fruktade gäst – utan en senkommen anpassning till ekologiska flaskhalsar. Om alla kostnader för uttag ur naturen skulle ha belastat priser och kalkyler från slutet av 1700-talet – Adam Smiths och Malthus dagar - skulle dagens samhälle, struktur, teknik och levnadsstandard vara dramatiskt annorlunda sammansatt. Måhända hade detta producerat ett samhälle i bättre balans och med hanterbarare framtidsrisker. Kanske. Världsbanken redovisar att fattigdomssiffrorna är gravt underskattade. Idag lever 1,4 miljarder på under 1.25 dollar om dagen, fattigdomsgränsen. Antal och klyftor ökar.
FN har i flera rapporter - från Brundtlandkommissionen 1987 via Millennium Assesment Report 2005 och UNEPs GEO4 2007 - visat att mer än två tredjedelar av planetens ekosystem redan har nedsatt leveransförmåga av ”tjänster” som är förutsättningar – sötvatten, odlingsbar mark, biomassa, biologisk mångfald, tropiska skogar etc. - för människans ekonomiska ambitioner. IPCC och nyare forskning tydliggör effekterna av atmosfärens absorption av växthusgaser framdrivna främst av fossila bränslen.
Det tragiskt paradoxala är att planetens ekologiska bärkraft har försämrats sedan de första allvarliga varningssignalerna kom för 50-60 år sedan. Trots all forskning, förbättrade mätmetoder, alla miljökonferenser och internationella avtal, all lagstiftning och alla myndigheter, alla konsulter och miljöchefer, all miljöpolitik, och alla miljöpartier, alla miljöföretag och all miljöteknik har den samlade effekten av människans tillväxande ekonomiska aktivitet har den ekologiska situationen försämrats. Man kan inte undgå att göra reflektionen att ju mer teknologi och vetenskap människan tillämpar desto mer utsatta har människans egna livsförutsättningar blivit. Naturen är en formidabel kraft att tampas med.
Men i skuggan av den exponentiella befolkningsökningen (x 6) och ekonomiska expansionen (x 15) under de senaste hundra åren har ett pånyttfött medvetande om människans oskiljaktighet från naturen sakta börjat växa fram. Detta står i konflikt med den rationalistiska föreställningen att människan i en teknovärld kan leva skild från och kontrollera naturen; att det skulle vara möjligt att klippa navelsträngen mellan
Naturen – planeten jorden – är ett komplext, adaptivt och självreglerande system, evolutionen – skapar, och stöder liv i allt mer komplexa och mångfaldiga former. Civilisationen - som har blott 10.000 år på nacken - är ett av arten människan skapat system vars ändamål är att skapa värde – välfärd, säkerhet, ekonomi. Dessa två för oss människor bokstavligt talat livsviktiga system – naturen och civilisationen – har genom människans handlande – i god tro – hamnat i konflikt med varandra.
Människans globala civilisationsbygge är ett politiskt/ekonomiskt projekt vars fundament är att människan skulle ha en naturen överordnad ställning. Naturen skulle vara till för hennes omedelbart konsumerande välfärd. Därför blir också det politiska målet för varje nation, målet för varje investering och för varje ekonomisk verksamhet ekonomisk tillväxt och avkastning – till lägsta möjliga kostnader. Utan leverans av tillväxt och avkastning förloras maktinnehav och kontroll. Belöningssystemen har genom det finansiella systemets globalisering konvergerat för att stödja förverkligandet av denna vår tids dominerande myt. Det globala politisk/ekonomiska systemens inbyggda belöningssystem, dess momentum utgör en massiv kraft.
Men under de senaste decennierna har en ny medvetenhet om människans och naturens oskiljaktighet börjat växa fram världen över. Detta medvetande bygger på en annan värdering än den om ett fritt exploaterande av naturresurserna för människans omedelbara konsumtion. Den nuvarande ordningen bygger på att tillfredsställa nuet på framtidens bekostnad. Den nya bygger på insikten att människans civilisationssystem och biosfärens system måste utvecklas i en kompatibel – ömsesidigt dynamisk - relation som är hållbar i tusentals generationer framöver. Navelsträngen mellan människan och naturen måste synliggöras.
Vårt antagande är att denna framväxande nya medvetenhet att människan måste tygla sin självskapade konflikt med naturens funktionalitet. Detta är i grunden en moralisk fråga.
Allteftersom de ekologiska kriserna blir intensivare och frekventare kommer denna medvetenhet förstärkas och växa till en politisk kraft, som i sin systemförståelse och långsiktighet inte blir bunden till att betjäna enskilda nationella intressen eller enskilda ekonomiska intressen. Den kommer att arbeta i helhetens intresse.
Detta framväxande medvetande börjar ana att vår tids dominerande story om evig tillväxt till lägsta kostnad inte är den goda utan den onda berättelsen. Den leder till avgrunden, inte till ett liv i en evighetens konsumtionshimmel. Detta nya medvetande om människans och planetens existensiella situation håller på att lägga grunden för en ny story / berättelse om hur människans värdeskapande kan formas i och till en symbios med en natur (som?) återvinner sina inre balanser och formidabla förmåga att skapa liv.
Förhoppningsvis kommer denna kraft att ha marknadsekonomin som grund. Det är svårt att se att andra ekonomiska system vore att föredra. Experimenten förskräcker. Andra ekonomiska system har genom historien ofta lett till diktatur och massvält. Marknadsekonomins tillämpning är dock inte självklar. Den måste ständigt förklaras och försvaras. Därför är det oroväckande att frågan om avskaffande av livsmedelssubventionerna inte får ytterligare bränsle just nu då priserna på just livsmedel rusar i höjden. Ett borttagande av dessa subventioner skulle inte bara ge i-länderna billigare livsmedel utan det skulle förmodligen vara mer värt för utvecklingsländerna än alla skuldsaneringsprogram i världen.
För att ge marknadsekonomin legitimitet i framtiden är det dock ofrånkomligt att jordens knappa resurser får (långt mer än idag) utslag i priser på varor och tjänster. Forskarsamhället måste uppvärderas. Deras rön om civilisationens fortbestånd måste på ett helt annat sätt än idag adapteras av det politiska landskapet. Detta kommer exempelvis att innebära högre pris på drivmedel, beskattning av långa transporter, högre beskattning av råvaror, högre beskattning av koldioxidutsläpp, med mera. Listan kan göras lång.
Myntets baksida, eller varför inte framsida, är dock betydligt ljusare. Subventionering av lokal produktion av livsmedel, miljövänliga alternativ, effektiv sophantering, infrastruktur såsom snabbtåg. Även denna lista kan göras lång.
Marknadsekonomin är, till skillnad mot vad många tror, en skör planta. Den måste vårdas för att överleva. Den måste hela tiden förädlas och förnyas. Det är vårt gemensamma ansvar att detta sker.
De senaste århundradenas framväxande föreställning om människans rationalitet i kombination med den teknologiska och vetenskapliga utvecklingens reduktionistiska metod skapar ständigt nya innovationer och möjligheter för ekonomisk tillväxt. I den rationalistiska idén ligger också den kvardröjande föreställningen att framtiden kan bestämmas, ja kontrolleras. Däri ligger också föreställningen att konkurrens mellan suveräna nationers intressen, om kapital och mellan en myriad av företag ständigt finner och levererar de bästa lösningarna: den osynliga handens kosmiska visdom.
Myten om framsteget bygger på antagandet om evig tillgång till outtömliga naturresurser till ingen kostnad; fria att ta ut ur geologi och natur för vidare bearbetning. Denna modell har också i århundraden styrt resursutvinning till länder och trakter där skogar, vatten, metaller, arbetskraft, fiske, luft, energiråvaror, mark, fauna och flora varit (är) fria att exploatera, erövra, kontrollera och utvinna till låg eller ingen kostnad. Så var det på konquistadorernas tid. Så var kolonialismens logik, så var logiken i Nordamerika.
Sådan är också logiken bakom den framväxande kampen om de naturresurser, som nu, tack vare den globala uppvärmningen, blottläggs under havsisen i Arktis. Den ekonomiska tillväxten behöver i vår tid varje tillskott av gratis naturresurser för att hålla myten vid liv. Men oexploaterade och okända områden tar slut. Nu äter sig människan in i planetens biofysiska bärkraft. Ekonomin må växa men planetens biologiska och fysiska kapacitet kan inte växa, endast effektiviteten i vår utvinning, bearbetning och användning av naturresurserna. Allt fler människor – snart 9 miljarder – skall på kort tid fogas in i den globala ekonomin. I ett sådant läge uppstår flaskhalsar. Prisnivåer kommer att stiga. Kampen om makten över begränsade naturresurser kommer att eskalera.
Den industriella epokens kalkyler har från början bortsett från kostnaden för naturkapitalet. Vi har levt – och lever - därför i en ekonomisk låtsasvärld. När olje- och matpriser stiger är detta inte inflation – detta det ekonomiska projektets fruktade gäst – utan en senkommen anpassning till ekologiska flaskhalsar. Om alla kostnader för uttag ur naturen skulle ha belastat priser och kalkyler från slutet av 1700-talet – Adam Smiths och Malthus dagar - skulle dagens samhälle, struktur, teknik och levnadsstandard vara dramatiskt annorlunda sammansatt. Måhända hade detta producerat ett samhälle i bättre balans och med hanterbarare framtidsrisker. Kanske. Världsbanken redovisar att fattigdomssiffrorna är gravt underskattade. Idag lever 1,4 miljarder på under 1.25 dollar om dagen, fattigdomsgränsen. Antal och klyftor ökar.
FN har i flera rapporter - från Brundtlandkommissionen 1987 via Millennium Assesment Report 2005 och UNEPs GEO4 2007 - visat att mer än två tredjedelar av planetens ekosystem redan har nedsatt leveransförmåga av ”tjänster” som är förutsättningar – sötvatten, odlingsbar mark, biomassa, biologisk mångfald, tropiska skogar etc. - för människans ekonomiska ambitioner. IPCC och nyare forskning tydliggör effekterna av atmosfärens absorption av växthusgaser framdrivna främst av fossila bränslen.
Det tragiskt paradoxala är att planetens ekologiska bärkraft har försämrats sedan de första allvarliga varningssignalerna kom för 50-60 år sedan. Trots all forskning, förbättrade mätmetoder, alla miljökonferenser och internationella avtal, all lagstiftning och alla myndigheter, alla konsulter och miljöchefer, all miljöpolitik, och alla miljöpartier, alla miljöföretag och all miljöteknik har den samlade effekten av människans tillväxande ekonomiska aktivitet har den ekologiska situationen försämrats. Man kan inte undgå att göra reflektionen att ju mer teknologi och vetenskap människan tillämpar desto mer utsatta har människans egna livsförutsättningar blivit. Naturen är en formidabel kraft att tampas med.
Men i skuggan av den exponentiella befolkningsökningen (x 6) och ekonomiska expansionen (x 15) under de senaste hundra åren har ett pånyttfött medvetande om människans oskiljaktighet från naturen sakta börjat växa fram. Detta står i konflikt med den rationalistiska föreställningen att människan i en teknovärld kan leva skild från och kontrollera naturen; att det skulle vara möjligt att klippa navelsträngen mellan
Naturen – planeten jorden – är ett komplext, adaptivt och självreglerande system, evolutionen – skapar, och stöder liv i allt mer komplexa och mångfaldiga former. Civilisationen - som har blott 10.000 år på nacken - är ett av arten människan skapat system vars ändamål är att skapa värde – välfärd, säkerhet, ekonomi. Dessa två för oss människor bokstavligt talat livsviktiga system – naturen och civilisationen – har genom människans handlande – i god tro – hamnat i konflikt med varandra.
Människans globala civilisationsbygge är ett politiskt/ekonomiskt projekt vars fundament är att människan skulle ha en naturen överordnad ställning. Naturen skulle vara till för hennes omedelbart konsumerande välfärd. Därför blir också det politiska målet för varje nation, målet för varje investering och för varje ekonomisk verksamhet ekonomisk tillväxt och avkastning – till lägsta möjliga kostnader. Utan leverans av tillväxt och avkastning förloras maktinnehav och kontroll. Belöningssystemen har genom det finansiella systemets globalisering konvergerat för att stödja förverkligandet av denna vår tids dominerande myt. Det globala politisk/ekonomiska systemens inbyggda belöningssystem, dess momentum utgör en massiv kraft.
Men under de senaste decennierna har en ny medvetenhet om människans och naturens oskiljaktighet börjat växa fram världen över. Detta medvetande bygger på en annan värdering än den om ett fritt exploaterande av naturresurserna för människans omedelbara konsumtion. Den nuvarande ordningen bygger på att tillfredsställa nuet på framtidens bekostnad. Den nya bygger på insikten att människans civilisationssystem och biosfärens system måste utvecklas i en kompatibel – ömsesidigt dynamisk - relation som är hållbar i tusentals generationer framöver. Navelsträngen mellan människan och naturen måste synliggöras.
Vårt antagande är att denna framväxande nya medvetenhet att människan måste tygla sin självskapade konflikt med naturens funktionalitet. Detta är i grunden en moralisk fråga.
Allteftersom de ekologiska kriserna blir intensivare och frekventare kommer denna medvetenhet förstärkas och växa till en politisk kraft, som i sin systemförståelse och långsiktighet inte blir bunden till att betjäna enskilda nationella intressen eller enskilda ekonomiska intressen. Den kommer att arbeta i helhetens intresse.
Detta framväxande medvetande börjar ana att vår tids dominerande story om evig tillväxt till lägsta kostnad inte är den goda utan den onda berättelsen. Den leder till avgrunden, inte till ett liv i en evighetens konsumtionshimmel. Detta nya medvetande om människans och planetens existensiella situation håller på att lägga grunden för en ny story / berättelse om hur människans värdeskapande kan formas i och till en symbios med en natur (som?) återvinner sina inre balanser och formidabla förmåga att skapa liv.
Förhoppningsvis kommer denna kraft att ha marknadsekonomin som grund. Det är svårt att se att andra ekonomiska system vore att föredra. Experimenten förskräcker. Andra ekonomiska system har genom historien ofta lett till diktatur och massvält. Marknadsekonomins tillämpning är dock inte självklar. Den måste ständigt förklaras och försvaras. Därför är det oroväckande att frågan om avskaffande av livsmedelssubventionerna inte får ytterligare bränsle just nu då priserna på just livsmedel rusar i höjden. Ett borttagande av dessa subventioner skulle inte bara ge i-länderna billigare livsmedel utan det skulle förmodligen vara mer värt för utvecklingsländerna än alla skuldsaneringsprogram i världen.
För att ge marknadsekonomin legitimitet i framtiden är det dock ofrånkomligt att jordens knappa resurser får (långt mer än idag) utslag i priser på varor och tjänster. Forskarsamhället måste uppvärderas. Deras rön om civilisationens fortbestånd måste på ett helt annat sätt än idag adapteras av det politiska landskapet. Detta kommer exempelvis att innebära högre pris på drivmedel, beskattning av långa transporter, högre beskattning av råvaror, högre beskattning av koldioxidutsläpp, med mera. Listan kan göras lång.
Myntets baksida, eller varför inte framsida, är dock betydligt ljusare. Subventionering av lokal produktion av livsmedel, miljövänliga alternativ, effektiv sophantering, infrastruktur såsom snabbtåg. Även denna lista kan göras lång.
Marknadsekonomin är, till skillnad mot vad många tror, en skör planta. Den måste vårdas för att överleva. Den måste hela tiden förädlas och förnyas. Det är vårt gemensamma ansvar att detta sker.
Monday, August 11, 2008
Gå ut i Skogen!
I sommar – som så många gånger – har jag gått i skogen, tillsammans med Elsa vår foxterrier. Jag har gått många, många mil runt om i Leksandsskogarna och Rättviksskogarna. Upp på berg och ut till fäbodar, längs sjöar och ned i dalar, längs vanskötta vandringsleder men också gamla kreatursstigar. Under alla dessa vandringar i syd, öst, väst och norr har jag i år som förr inte mött en enda människa, inte en enda turist. Bara någon som hamrat på sin fäbodstuga. Kerstin Ekman delar med sig av samma erfarenhet i sin bok ”Herrarna i Skogen.” Hon har fört bok över sina skogsvandringar sedan 1976. Sex personer har hon mött under alla dessa år.
Var finns alla människor, turister, friluftsmänniskor och fastboende? I konsumtionssvängen, på marknader, på Cruising, på Soliga Torsdagen, på campingplatser, på badplatser, på Sommarland? Naturen förblir för alltför många en abstraktion: en fin utsikt, ett vackert landskap. Något att åka skooter och skidor på, att lägga till rätta för att spela golf på, eller att stå på pass i under någon höstvecka i september/oktober. När bären är få som i år lockar inte skogen.
Vårt postmoderna liv skiljer oss från en levande relation med naturen in i en värld som domineras av en tillvaro i och genom teknologi och oupphörlig konsumtion.
Naturens funktion i vårt samhälle blir att förse denna livsstil och ekonomiska modell med den energi och de resurser den kräver. Ett idogt vandrande i skogen gör det också klart för mig att någon i ordets ursprungliga mening vild natur inte längre finns kvar; en natur som har friheten att sköta sig själv och sin egen evolution.
En myckenhet av nyskog är välskött, men mycket är också vanskött. Jag ser spår av lo och björn. Känner ingen rädsla. Jag får ta ansvar för min egen säkerhet. Det lilla vilda av ursprunglig fauna och flora måste få sitt utrymme. Det är vårt, inte björnens, ansvar att göra kollisionerna mellan det vilda och civilisation så få som möjligt.
Utan den vilda, ständigt föränderliga och självreglerande naturen rubbas evolutionens ständigt livsskapande processer. Människans största hot mot sig själv är hennes övermod att tro att hon kan kontrollera och forma den natur hon är en del av.
Att gå i skogen är ett bra sätt att fördjupa den insikten. Den anmäler sig inte alldeles självklart i shoppingcentret.
Var finns alla människor, turister, friluftsmänniskor och fastboende? I konsumtionssvängen, på marknader, på Cruising, på Soliga Torsdagen, på campingplatser, på badplatser, på Sommarland? Naturen förblir för alltför många en abstraktion: en fin utsikt, ett vackert landskap. Något att åka skooter och skidor på, att lägga till rätta för att spela golf på, eller att stå på pass i under någon höstvecka i september/oktober. När bären är få som i år lockar inte skogen.
Vårt postmoderna liv skiljer oss från en levande relation med naturen in i en värld som domineras av en tillvaro i och genom teknologi och oupphörlig konsumtion.
Naturens funktion i vårt samhälle blir att förse denna livsstil och ekonomiska modell med den energi och de resurser den kräver. Ett idogt vandrande i skogen gör det också klart för mig att någon i ordets ursprungliga mening vild natur inte längre finns kvar; en natur som har friheten att sköta sig själv och sin egen evolution.
En myckenhet av nyskog är välskött, men mycket är också vanskött. Jag ser spår av lo och björn. Känner ingen rädsla. Jag får ta ansvar för min egen säkerhet. Det lilla vilda av ursprunglig fauna och flora måste få sitt utrymme. Det är vårt, inte björnens, ansvar att göra kollisionerna mellan det vilda och civilisation så få som möjligt.
Utan den vilda, ständigt föränderliga och självreglerande naturen rubbas evolutionens ständigt livsskapande processer. Människans största hot mot sig själv är hennes övermod att tro att hon kan kontrollera och forma den natur hon är en del av.
Att gå i skogen är ett bra sätt att fördjupa den insikten. Den anmäler sig inte alldeles självklart i shoppingcentret.
Friday, August 8, 2008
Torget förnekar klimatförändringen
Torget har publicerat en rad inlägg som förnekar klimatförändringen och att den har sina orsaker i människans energianvändning, produktion, konsumtion, transporter och livsstilar. Forskningen – även den som IPCC representerar (IPCC är FNs internationella forskarpanel) – sägs vara ett ”falsarium”.
Några förhållanden blir därför viktiga att understryka.
1.
Huvudfåran i dagens debatt och förhandlingar går mellan de (till exempel James Lovelock) som anser att människan inte längre kan påverka de förändringsprocesser i atmosfär, glaciärer, oceaner, sötvattencykler, landmassor, skogar som hon initierat under de senaste 200 åren och de (t.ex. IPCC) som anser att det fortfarande finns tid och utrymme för handling. Men alltfler forskare anser det nu är mycket bråttom att komma till handling. Detta underströk forskare och politiker vid Tällberg Forum. Detta underströk Al Gore när han häromdagen krävde att all elektricitet i USA inom 10 år skall genereras ur förnybara källor. Olje-, gas- och kolindustrierna är under växande press. De som förnekar att koldioxid och andra växthusgaser har klimatpåverkan ställer sig utanför den seriösa debatten.
2.
Forskningen visar entydigt att människan är huvudorsaken bakom klimatförändringen. För varje år som går, stärks kunskapsläget om denna koppling genom den växande volym empirisk observation (faktiska mätningar) som verifierar de modeller och teorier som framtagits. Teoriernas förutsägelser om effekterna på vårt klimat har dessvärre visat sig stämma. Utsläppen av växthusgaser har ökat energin i systemet tillräckligt mycket för att redan nu ha skapat en Planet i obalans. Senaste beviset är den nära nog oundvikliga förlusten av det arktiska istäcket. Kunskapsläget är så väl utvecklat att det inte råder någon tvekan längre om att mänskligheten står inför sin största utmaning någonsin.
Människan har rubbat balanser inom och mellan varandra sinsemellan beroende ekosystem. Tällberg Forum underströk med kraft att vi har att hantera ett systemproblem. Klimatfrågan kan inte lösas separat från andra med varandra sammanhängande miljöproblemen. Därför kan ingen enda nation lösa ”sina” problem. För att lösa ett systemproblem av denna storleksordning måste alla nationer samarbeta.
3.
IPCC och dess internationella föregångare har forskat om klimatförändringens orsaker, förlopp och konsekvenser i femtio år. Det välrenomerade globala forskningsprogrammet World Climate Research Program (WCRP) (ett initiativ av världens vetenskapsakademier och FN) har i snart 30 år bedrivit glovalt forskningssamarbete om klimatets förändringsprocesser. Men forskningen inleddes av en svensk nobelpristagare, Svante Arrhenius, redan för 100 år sedan. Många 10 000-tals avhandlingar, vetenskapliga analyser och artiklar har publicerats. Idag är många 10 000-tals forskare igång. Enbart den senaste rapporten från FNs klimatpanel baseras på närmare 5 000 vetenskapligt granskade artiklar. 10 000-tals företag investerar i ny teknik. Kompetensen växer liksom insikten att tiden rinner ut. 190 regeringar söker tillsammans de politiska lösningarna. Ett nytt globalt avtal skall framförhandlas i Köpenhamn år 2009, men motsättningarna mellan nationer och ekonomiska intressen är stora och växer. Ingen vill bli förlorare. De som förnekar eller förringar klimat och miljöproblemens vikt för människa och civilisation tar på sig ett stort ansvar. De måste börja med att motbevisa både den massiva upparbetade forskningen, kunskapen och den politiska insikt som växer världen över.
4.
Naturvårdsverket publicerade i juni en opinionsundersökning om svenskarnas inställning i klimatfrågan. 69 procent anser den vara viktig eller mycket viktig. Blott 8 procent förnekar problemet medan 23 procent har ingen uppfattning. 75 procent av svenskarna vill få sin information och kunskap från medierna.
5.
Se där ett både ett förtroende och ett ansvar för dagspressen.
Det är dags för Falukuriren/Dalarnas tidningar att börja ge sina läsare kunskap och vägledning för sina ekonomiska och politiska ställningstaganden. Klimat-/miljöfrågorna är lika lokala som globala, lika globala som lokala.
Däri ligger den publicistiska utmaningen.
Bo Ekman, Styrelseordförande Tällberg Foundation
Professor Johan Rockström, chef för Stockholm Environment Institute
Några förhållanden blir därför viktiga att understryka.
1.
Huvudfåran i dagens debatt och förhandlingar går mellan de (till exempel James Lovelock) som anser att människan inte längre kan påverka de förändringsprocesser i atmosfär, glaciärer, oceaner, sötvattencykler, landmassor, skogar som hon initierat under de senaste 200 åren och de (t.ex. IPCC) som anser att det fortfarande finns tid och utrymme för handling. Men alltfler forskare anser det nu är mycket bråttom att komma till handling. Detta underströk forskare och politiker vid Tällberg Forum. Detta underströk Al Gore när han häromdagen krävde att all elektricitet i USA inom 10 år skall genereras ur förnybara källor. Olje-, gas- och kolindustrierna är under växande press. De som förnekar att koldioxid och andra växthusgaser har klimatpåverkan ställer sig utanför den seriösa debatten.
2.
Forskningen visar entydigt att människan är huvudorsaken bakom klimatförändringen. För varje år som går, stärks kunskapsläget om denna koppling genom den växande volym empirisk observation (faktiska mätningar) som verifierar de modeller och teorier som framtagits. Teoriernas förutsägelser om effekterna på vårt klimat har dessvärre visat sig stämma. Utsläppen av växthusgaser har ökat energin i systemet tillräckligt mycket för att redan nu ha skapat en Planet i obalans. Senaste beviset är den nära nog oundvikliga förlusten av det arktiska istäcket. Kunskapsläget är så väl utvecklat att det inte råder någon tvekan längre om att mänskligheten står inför sin största utmaning någonsin.
Människan har rubbat balanser inom och mellan varandra sinsemellan beroende ekosystem. Tällberg Forum underströk med kraft att vi har att hantera ett systemproblem. Klimatfrågan kan inte lösas separat från andra med varandra sammanhängande miljöproblemen. Därför kan ingen enda nation lösa ”sina” problem. För att lösa ett systemproblem av denna storleksordning måste alla nationer samarbeta.
3.
IPCC och dess internationella föregångare har forskat om klimatförändringens orsaker, förlopp och konsekvenser i femtio år. Det välrenomerade globala forskningsprogrammet World Climate Research Program (WCRP) (ett initiativ av världens vetenskapsakademier och FN) har i snart 30 år bedrivit glovalt forskningssamarbete om klimatets förändringsprocesser. Men forskningen inleddes av en svensk nobelpristagare, Svante Arrhenius, redan för 100 år sedan. Många 10 000-tals avhandlingar, vetenskapliga analyser och artiklar har publicerats. Idag är många 10 000-tals forskare igång. Enbart den senaste rapporten från FNs klimatpanel baseras på närmare 5 000 vetenskapligt granskade artiklar. 10 000-tals företag investerar i ny teknik. Kompetensen växer liksom insikten att tiden rinner ut. 190 regeringar söker tillsammans de politiska lösningarna. Ett nytt globalt avtal skall framförhandlas i Köpenhamn år 2009, men motsättningarna mellan nationer och ekonomiska intressen är stora och växer. Ingen vill bli förlorare. De som förnekar eller förringar klimat och miljöproblemens vikt för människa och civilisation tar på sig ett stort ansvar. De måste börja med att motbevisa både den massiva upparbetade forskningen, kunskapen och den politiska insikt som växer världen över.
4.
Naturvårdsverket publicerade i juni en opinionsundersökning om svenskarnas inställning i klimatfrågan. 69 procent anser den vara viktig eller mycket viktig. Blott 8 procent förnekar problemet medan 23 procent har ingen uppfattning. 75 procent av svenskarna vill få sin information och kunskap från medierna.
5.
Se där ett både ett förtroende och ett ansvar för dagspressen.
Det är dags för Falukuriren/Dalarnas tidningar att börja ge sina läsare kunskap och vägledning för sina ekonomiska och politiska ställningstaganden. Klimat-/miljöfrågorna är lika lokala som globala, lika globala som lokala.
Däri ligger den publicistiska utmaningen.
Bo Ekman, Styrelseordförande Tällberg Foundation
Professor Johan Rockström, chef för Stockholm Environment Institute
Friday, August 1, 2008
FRAFÖR?
Varför blev det en sådan bredd och intensitet i den eftertankens kranka blekhet som drabbat FRA-lagen? I praktiken är den omyndigförklarad därför att den är oförklarad. Vi begriper den inte. Det borde nog regering och försvarsminister Tolgfors ha begripit.
Att vi behöver ett svenskt spioneri och underrättelseverksamhet det begriper alla. Att bli tagen på sängen, att vara naiv om motståndarens avsikter, gör automatiskt ett land till andras sparkboll. En intelligent och disciplinerad underrättelsetjänst som också är fri från inre och yttre korruption ger respekt och verkar avskräckande i sig. Ett FRA måste mötas med respekt både av dem som vill Sverige illa (det behöver inte alls vara s.k. terrorister) och av uppdragsgivarna, svenska folket.
Debatten har tagit sin utgångspunkt i att FRA-lagen kommer att innebära ingrepp i uppdragsgivarnas integritet. Vi kan alla bli signalspanade när våra telekommunikationer korsar landets gränser. Att skydda ”rikets säkerhet”, dvs. statens egna intressen, framstår som viktigare än att respektera de enskilda medborgarnas privata sfärer.
Vi tror att en huvudorsak till att reaktionerna blivit så starka och uthålliga är att svenska folket inte helt litar på myndigheters egen integritet och kompetens att handskas med hemlig information och med stora kriser. Dålig, senfärdig, inkompetent, svajig krishantering har snarare varit regel än undantag. Listan är lång från nedskjutningen av DC3:an via IB-skandalen, Palmemordet och dess erbarmliga hantering, SÄPO-förgreningarna och Ebbe Carlsson affären, Estonia- och Tsunami-katastrofernas hantering. Kommissionernas oändliga rad har inte tvättat någon byk, inte ens en Boforsaffär, för att citera dåvarande utrikesminister Sten Anderssons för oss evigt oinfriade löfte.
Krishantering av för riket svåra frågor har kommit att präglas av inrikespolitiskt betingade maktkamper. Hanteringen av FRA-frågan faller in i mönstret. Generaldirektörens agerande – med stats-, utrikes- och försvarsministrarnas goda minne? – har nu definitivt punkterat förutsättningarna för myndighetens auktoritet.
Så en sak till: ett av huvudargumenten för lagen sägs vara det växande hotet om terrorism mot Sverige. Då måste regeringen och försvarsmakt sitta inne med information som vi andra inte har en aning om. Under den senaste 10-årsperioden har färre än 4000 personer lidit en våldsam död genom terrordåd i USA och Europa. Drygt 3000 dog i en enda ohygglig händelse – 11 september 2001. Under samma period har mer än 1,5 miljoner människor dött genom mord eller bilolyckor. Den samlade befolkningen är c:a 800 miljoner.
Risken för att du eller jag skulle dö av en terrorbomb är närmast obefintlig. Däremot löper du risk att bli överkörd i morgon.
Nej, den som är räddast för terror är staten och ”den rådande ordningen”. Se till exempel på de excesser av ”Homeland security” som den amerikanska nationen nu omger sig med. Kanske är det här regeringen finner sin inspiration, för det är väl inte Kina? Nyckeln till en intelligent, disciplinerad och ickekorrupt underrättelsetjänst är förtroende hos uppdragsgivarna, inte misstänksamhet inför dem.
Bo Ekman, Styrelseordförande i Tällberg Foundation
Bo Pellnäs, Säkerhetspolitisk kommentator
Att vi behöver ett svenskt spioneri och underrättelseverksamhet det begriper alla. Att bli tagen på sängen, att vara naiv om motståndarens avsikter, gör automatiskt ett land till andras sparkboll. En intelligent och disciplinerad underrättelsetjänst som också är fri från inre och yttre korruption ger respekt och verkar avskräckande i sig. Ett FRA måste mötas med respekt både av dem som vill Sverige illa (det behöver inte alls vara s.k. terrorister) och av uppdragsgivarna, svenska folket.
Debatten har tagit sin utgångspunkt i att FRA-lagen kommer att innebära ingrepp i uppdragsgivarnas integritet. Vi kan alla bli signalspanade när våra telekommunikationer korsar landets gränser. Att skydda ”rikets säkerhet”, dvs. statens egna intressen, framstår som viktigare än att respektera de enskilda medborgarnas privata sfärer.
Vi tror att en huvudorsak till att reaktionerna blivit så starka och uthålliga är att svenska folket inte helt litar på myndigheters egen integritet och kompetens att handskas med hemlig information och med stora kriser. Dålig, senfärdig, inkompetent, svajig krishantering har snarare varit regel än undantag. Listan är lång från nedskjutningen av DC3:an via IB-skandalen, Palmemordet och dess erbarmliga hantering, SÄPO-förgreningarna och Ebbe Carlsson affären, Estonia- och Tsunami-katastrofernas hantering. Kommissionernas oändliga rad har inte tvättat någon byk, inte ens en Boforsaffär, för att citera dåvarande utrikesminister Sten Anderssons för oss evigt oinfriade löfte.
Krishantering av för riket svåra frågor har kommit att präglas av inrikespolitiskt betingade maktkamper. Hanteringen av FRA-frågan faller in i mönstret. Generaldirektörens agerande – med stats-, utrikes- och försvarsministrarnas goda minne? – har nu definitivt punkterat förutsättningarna för myndighetens auktoritet.
Så en sak till: ett av huvudargumenten för lagen sägs vara det växande hotet om terrorism mot Sverige. Då måste regeringen och försvarsmakt sitta inne med information som vi andra inte har en aning om. Under den senaste 10-årsperioden har färre än 4000 personer lidit en våldsam död genom terrordåd i USA och Europa. Drygt 3000 dog i en enda ohygglig händelse – 11 september 2001. Under samma period har mer än 1,5 miljoner människor dött genom mord eller bilolyckor. Den samlade befolkningen är c:a 800 miljoner.
Risken för att du eller jag skulle dö av en terrorbomb är närmast obefintlig. Däremot löper du risk att bli överkörd i morgon.
Nej, den som är räddast för terror är staten och ”den rådande ordningen”. Se till exempel på de excesser av ”Homeland security” som den amerikanska nationen nu omger sig med. Kanske är det här regeringen finner sin inspiration, för det är väl inte Kina? Nyckeln till en intelligent, disciplinerad och ickekorrupt underrättelsetjänst är förtroende hos uppdragsgivarna, inte misstänksamhet inför dem.
Bo Ekman, Styrelseordförande i Tällberg Foundation
Bo Pellnäs, Säkerhetspolitisk kommentator
Subscribe to:
Posts (Atom)
