Posts
I sommar – som så många gånger – har jag gått i skogen, tillsammans med Elsa vår foxterrier. Jag har gått många, många mil runt om i Leksandsskogarna och Rättviksskogarna. Upp på berg och ut till fäbodar, längs sjöar och ned i dalar, längs vanskötta vandringsleder men också gamla kreatursstigar. Under alla dessa vandringar i syd, öst, väst och norr har jag i år som förr inte mött en enda människa, inte en enda turist. Bara någon som hamrat på sin fäbodstuga. Kerstin Ekman delar med sig av samma erfarenhet i sin bok ”Herrarna i Skogen.” Hon har fört bok över sina skogsvandringar sedan 1976. Sex personer har hon mött under alla dessa år.
Var finns alla människor, turister, friluftsmänniskor och fastboende? I konsumtionssvängen, på marknader, på Cruising, på Soliga Torsdagen, på campingplatser, på badplatser, på Sommarland? Naturen förblir för alltför många en abstraktion: en fin utsikt, ett vackert landskap. Något att åka skooter och skidor på, att lägga till rätta för att spela golf på, eller att stå på pass i under någon höstvecka i september/oktober. När bären är få som i år lockar inte skogen.
Vårt postmoderna liv skiljer oss från en levande relation med naturen in i en värld som domineras av en tillvaro i och genom teknologi och oupphörlig konsumtion.
Naturens funktion i vårt samhälle blir att förse denna livsstil och ekonomiska modell med den energi och de resurser den kräver. Ett idogt vandrande i skogen gör det också klart för mig att någon i ordets ursprungliga mening vild natur inte längre finns kvar; en natur som har friheten att sköta sig själv och sin egen evolution.
En myckenhet av nyskog är välskött, men mycket är också vanskött. Jag ser spår av lo och björn. Känner ingen rädsla. Jag får ta ansvar för min egen säkerhet. Det lilla vilda av ursprunglig fauna och flora måste få sitt utrymme. Det är vårt, inte björnens, ansvar att göra kollisionerna mellan det vilda och civilisation så få som möjligt.
Utan den vilda, ständigt föränderliga och självreglerande naturen rubbas evolutionens ständigt livsskapande processer. Människans största hot mot sig själv är hennes övermod att tro att hon kan kontrollera och forma den natur hon är en del av.
Att gå i skogen är ett bra sätt att fördjupa den insikten. Den anmäler sig inte alldeles självklart i shoppingcentret.
Monday, August 11, 2008
Friday, August 8, 2008
Torget förnekar klimatförändringen
Torget har publicerat en rad inlägg som förnekar klimatförändringen och att den har sina orsaker i människans energianvändning, produktion, konsumtion, transporter och livsstilar. Forskningen – även den som IPCC representerar (IPCC är FNs internationella forskarpanel) – sägs vara ett ”falsarium”.
Några förhållanden blir därför viktiga att understryka.
1.
Huvudfåran i dagens debatt och förhandlingar går mellan de (till exempel James Lovelock) som anser att människan inte längre kan påverka de förändringsprocesser i atmosfär, glaciärer, oceaner, sötvattencykler, landmassor, skogar som hon initierat under de senaste 200 åren och de (t.ex. IPCC) som anser att det fortfarande finns tid och utrymme för handling. Men alltfler forskare anser det nu är mycket bråttom att komma till handling. Detta underströk forskare och politiker vid Tällberg Forum. Detta underströk Al Gore när han häromdagen krävde att all elektricitet i USA inom 10 år skall genereras ur förnybara källor. Olje-, gas- och kolindustrierna är under växande press. De som förnekar att koldioxid och andra växthusgaser har klimatpåverkan ställer sig utanför den seriösa debatten.
2.
Forskningen visar entydigt att människan är huvudorsaken bakom klimatförändringen. För varje år som går, stärks kunskapsläget om denna koppling genom den växande volym empirisk observation (faktiska mätningar) som verifierar de modeller och teorier som framtagits. Teoriernas förutsägelser om effekterna på vårt klimat har dessvärre visat sig stämma. Utsläppen av växthusgaser har ökat energin i systemet tillräckligt mycket för att redan nu ha skapat en Planet i obalans. Senaste beviset är den nära nog oundvikliga förlusten av det arktiska istäcket. Kunskapsläget är så väl utvecklat att det inte råder någon tvekan längre om att mänskligheten står inför sin största utmaning någonsin.
Människan har rubbat balanser inom och mellan varandra sinsemellan beroende ekosystem. Tällberg Forum underströk med kraft att vi har att hantera ett systemproblem. Klimatfrågan kan inte lösas separat från andra med varandra sammanhängande miljöproblemen. Därför kan ingen enda nation lösa ”sina” problem. För att lösa ett systemproblem av denna storleksordning måste alla nationer samarbeta.
3.
IPCC och dess internationella föregångare har forskat om klimatförändringens orsaker, förlopp och konsekvenser i femtio år. Det välrenomerade globala forskningsprogrammet World Climate Research Program (WCRP) (ett initiativ av världens vetenskapsakademier och FN) har i snart 30 år bedrivit glovalt forskningssamarbete om klimatets förändringsprocesser. Men forskningen inleddes av en svensk nobelpristagare, Svante Arrhenius, redan för 100 år sedan. Många 10 000-tals avhandlingar, vetenskapliga analyser och artiklar har publicerats. Idag är många 10 000-tals forskare igång. Enbart den senaste rapporten från FNs klimatpanel baseras på närmare 5 000 vetenskapligt granskade artiklar. 10 000-tals företag investerar i ny teknik. Kompetensen växer liksom insikten att tiden rinner ut. 190 regeringar söker tillsammans de politiska lösningarna. Ett nytt globalt avtal skall framförhandlas i Köpenhamn år 2009, men motsättningarna mellan nationer och ekonomiska intressen är stora och växer. Ingen vill bli förlorare. De som förnekar eller förringar klimat och miljöproblemens vikt för människa och civilisation tar på sig ett stort ansvar. De måste börja med att motbevisa både den massiva upparbetade forskningen, kunskapen och den politiska insikt som växer världen över.
4.
Naturvårdsverket publicerade i juni en opinionsundersökning om svenskarnas inställning i klimatfrågan. 69 procent anser den vara viktig eller mycket viktig. Blott 8 procent förnekar problemet medan 23 procent har ingen uppfattning. 75 procent av svenskarna vill få sin information och kunskap från medierna.
5.
Se där ett både ett förtroende och ett ansvar för dagspressen.
Det är dags för Falukuriren/Dalarnas tidningar att börja ge sina läsare kunskap och vägledning för sina ekonomiska och politiska ställningstaganden. Klimat-/miljöfrågorna är lika lokala som globala, lika globala som lokala.
Däri ligger den publicistiska utmaningen.
Bo Ekman, Styrelseordförande Tällberg Foundation
Professor Johan Rockström, chef för Stockholm Environment Institute
Några förhållanden blir därför viktiga att understryka.
1.
Huvudfåran i dagens debatt och förhandlingar går mellan de (till exempel James Lovelock) som anser att människan inte längre kan påverka de förändringsprocesser i atmosfär, glaciärer, oceaner, sötvattencykler, landmassor, skogar som hon initierat under de senaste 200 åren och de (t.ex. IPCC) som anser att det fortfarande finns tid och utrymme för handling. Men alltfler forskare anser det nu är mycket bråttom att komma till handling. Detta underströk forskare och politiker vid Tällberg Forum. Detta underströk Al Gore när han häromdagen krävde att all elektricitet i USA inom 10 år skall genereras ur förnybara källor. Olje-, gas- och kolindustrierna är under växande press. De som förnekar att koldioxid och andra växthusgaser har klimatpåverkan ställer sig utanför den seriösa debatten.
2.
Forskningen visar entydigt att människan är huvudorsaken bakom klimatförändringen. För varje år som går, stärks kunskapsläget om denna koppling genom den växande volym empirisk observation (faktiska mätningar) som verifierar de modeller och teorier som framtagits. Teoriernas förutsägelser om effekterna på vårt klimat har dessvärre visat sig stämma. Utsläppen av växthusgaser har ökat energin i systemet tillräckligt mycket för att redan nu ha skapat en Planet i obalans. Senaste beviset är den nära nog oundvikliga förlusten av det arktiska istäcket. Kunskapsläget är så väl utvecklat att det inte råder någon tvekan längre om att mänskligheten står inför sin största utmaning någonsin.
Människan har rubbat balanser inom och mellan varandra sinsemellan beroende ekosystem. Tällberg Forum underströk med kraft att vi har att hantera ett systemproblem. Klimatfrågan kan inte lösas separat från andra med varandra sammanhängande miljöproblemen. Därför kan ingen enda nation lösa ”sina” problem. För att lösa ett systemproblem av denna storleksordning måste alla nationer samarbeta.
3.
IPCC och dess internationella föregångare har forskat om klimatförändringens orsaker, förlopp och konsekvenser i femtio år. Det välrenomerade globala forskningsprogrammet World Climate Research Program (WCRP) (ett initiativ av världens vetenskapsakademier och FN) har i snart 30 år bedrivit glovalt forskningssamarbete om klimatets förändringsprocesser. Men forskningen inleddes av en svensk nobelpristagare, Svante Arrhenius, redan för 100 år sedan. Många 10 000-tals avhandlingar, vetenskapliga analyser och artiklar har publicerats. Idag är många 10 000-tals forskare igång. Enbart den senaste rapporten från FNs klimatpanel baseras på närmare 5 000 vetenskapligt granskade artiklar. 10 000-tals företag investerar i ny teknik. Kompetensen växer liksom insikten att tiden rinner ut. 190 regeringar söker tillsammans de politiska lösningarna. Ett nytt globalt avtal skall framförhandlas i Köpenhamn år 2009, men motsättningarna mellan nationer och ekonomiska intressen är stora och växer. Ingen vill bli förlorare. De som förnekar eller förringar klimat och miljöproblemens vikt för människa och civilisation tar på sig ett stort ansvar. De måste börja med att motbevisa både den massiva upparbetade forskningen, kunskapen och den politiska insikt som växer världen över.
4.
Naturvårdsverket publicerade i juni en opinionsundersökning om svenskarnas inställning i klimatfrågan. 69 procent anser den vara viktig eller mycket viktig. Blott 8 procent förnekar problemet medan 23 procent har ingen uppfattning. 75 procent av svenskarna vill få sin information och kunskap från medierna.
5.
Se där ett både ett förtroende och ett ansvar för dagspressen.
Det är dags för Falukuriren/Dalarnas tidningar att börja ge sina läsare kunskap och vägledning för sina ekonomiska och politiska ställningstaganden. Klimat-/miljöfrågorna är lika lokala som globala, lika globala som lokala.
Däri ligger den publicistiska utmaningen.
Bo Ekman, Styrelseordförande Tällberg Foundation
Professor Johan Rockström, chef för Stockholm Environment Institute
Friday, August 1, 2008
FRAFÖR?
Varför blev det en sådan bredd och intensitet i den eftertankens kranka blekhet som drabbat FRA-lagen? I praktiken är den omyndigförklarad därför att den är oförklarad. Vi begriper den inte. Det borde nog regering och försvarsminister Tolgfors ha begripit.
Att vi behöver ett svenskt spioneri och underrättelseverksamhet det begriper alla. Att bli tagen på sängen, att vara naiv om motståndarens avsikter, gör automatiskt ett land till andras sparkboll. En intelligent och disciplinerad underrättelsetjänst som också är fri från inre och yttre korruption ger respekt och verkar avskräckande i sig. Ett FRA måste mötas med respekt både av dem som vill Sverige illa (det behöver inte alls vara s.k. terrorister) och av uppdragsgivarna, svenska folket.
Debatten har tagit sin utgångspunkt i att FRA-lagen kommer att innebära ingrepp i uppdragsgivarnas integritet. Vi kan alla bli signalspanade när våra telekommunikationer korsar landets gränser. Att skydda ”rikets säkerhet”, dvs. statens egna intressen, framstår som viktigare än att respektera de enskilda medborgarnas privata sfärer.
Vi tror att en huvudorsak till att reaktionerna blivit så starka och uthålliga är att svenska folket inte helt litar på myndigheters egen integritet och kompetens att handskas med hemlig information och med stora kriser. Dålig, senfärdig, inkompetent, svajig krishantering har snarare varit regel än undantag. Listan är lång från nedskjutningen av DC3:an via IB-skandalen, Palmemordet och dess erbarmliga hantering, SÄPO-förgreningarna och Ebbe Carlsson affären, Estonia- och Tsunami-katastrofernas hantering. Kommissionernas oändliga rad har inte tvättat någon byk, inte ens en Boforsaffär, för att citera dåvarande utrikesminister Sten Anderssons för oss evigt oinfriade löfte.
Krishantering av för riket svåra frågor har kommit att präglas av inrikespolitiskt betingade maktkamper. Hanteringen av FRA-frågan faller in i mönstret. Generaldirektörens agerande – med stats-, utrikes- och försvarsministrarnas goda minne? – har nu definitivt punkterat förutsättningarna för myndighetens auktoritet.
Så en sak till: ett av huvudargumenten för lagen sägs vara det växande hotet om terrorism mot Sverige. Då måste regeringen och försvarsmakt sitta inne med information som vi andra inte har en aning om. Under den senaste 10-årsperioden har färre än 4000 personer lidit en våldsam död genom terrordåd i USA och Europa. Drygt 3000 dog i en enda ohygglig händelse – 11 september 2001. Under samma period har mer än 1,5 miljoner människor dött genom mord eller bilolyckor. Den samlade befolkningen är c:a 800 miljoner.
Risken för att du eller jag skulle dö av en terrorbomb är närmast obefintlig. Däremot löper du risk att bli överkörd i morgon.
Nej, den som är räddast för terror är staten och ”den rådande ordningen”. Se till exempel på de excesser av ”Homeland security” som den amerikanska nationen nu omger sig med. Kanske är det här regeringen finner sin inspiration, för det är väl inte Kina? Nyckeln till en intelligent, disciplinerad och ickekorrupt underrättelsetjänst är förtroende hos uppdragsgivarna, inte misstänksamhet inför dem.
Bo Ekman, Styrelseordförande i Tällberg Foundation
Bo Pellnäs, Säkerhetspolitisk kommentator
Att vi behöver ett svenskt spioneri och underrättelseverksamhet det begriper alla. Att bli tagen på sängen, att vara naiv om motståndarens avsikter, gör automatiskt ett land till andras sparkboll. En intelligent och disciplinerad underrättelsetjänst som också är fri från inre och yttre korruption ger respekt och verkar avskräckande i sig. Ett FRA måste mötas med respekt både av dem som vill Sverige illa (det behöver inte alls vara s.k. terrorister) och av uppdragsgivarna, svenska folket.
Debatten har tagit sin utgångspunkt i att FRA-lagen kommer att innebära ingrepp i uppdragsgivarnas integritet. Vi kan alla bli signalspanade när våra telekommunikationer korsar landets gränser. Att skydda ”rikets säkerhet”, dvs. statens egna intressen, framstår som viktigare än att respektera de enskilda medborgarnas privata sfärer.
Vi tror att en huvudorsak till att reaktionerna blivit så starka och uthålliga är att svenska folket inte helt litar på myndigheters egen integritet och kompetens att handskas med hemlig information och med stora kriser. Dålig, senfärdig, inkompetent, svajig krishantering har snarare varit regel än undantag. Listan är lång från nedskjutningen av DC3:an via IB-skandalen, Palmemordet och dess erbarmliga hantering, SÄPO-förgreningarna och Ebbe Carlsson affären, Estonia- och Tsunami-katastrofernas hantering. Kommissionernas oändliga rad har inte tvättat någon byk, inte ens en Boforsaffär, för att citera dåvarande utrikesminister Sten Anderssons för oss evigt oinfriade löfte.
Krishantering av för riket svåra frågor har kommit att präglas av inrikespolitiskt betingade maktkamper. Hanteringen av FRA-frågan faller in i mönstret. Generaldirektörens agerande – med stats-, utrikes- och försvarsministrarnas goda minne? – har nu definitivt punkterat förutsättningarna för myndighetens auktoritet.
Så en sak till: ett av huvudargumenten för lagen sägs vara det växande hotet om terrorism mot Sverige. Då måste regeringen och försvarsmakt sitta inne med information som vi andra inte har en aning om. Under den senaste 10-årsperioden har färre än 4000 personer lidit en våldsam död genom terrordåd i USA och Europa. Drygt 3000 dog i en enda ohygglig händelse – 11 september 2001. Under samma period har mer än 1,5 miljoner människor dött genom mord eller bilolyckor. Den samlade befolkningen är c:a 800 miljoner.
Risken för att du eller jag skulle dö av en terrorbomb är närmast obefintlig. Däremot löper du risk att bli överkörd i morgon.
Nej, den som är räddast för terror är staten och ”den rådande ordningen”. Se till exempel på de excesser av ”Homeland security” som den amerikanska nationen nu omger sig med. Kanske är det här regeringen finner sin inspiration, för det är väl inte Kina? Nyckeln till en intelligent, disciplinerad och ickekorrupt underrättelsetjänst är förtroende hos uppdragsgivarna, inte misstänksamhet inför dem.
Bo Ekman, Styrelseordförande i Tällberg Foundation
Bo Pellnäs, Säkerhetspolitisk kommentator
Thursday, July 17, 2008
Stormvarning!
En unik kombination orosmoln drar ihop över sommaridyllens horisonter. Det mest omedelbara är den snabbt annalkande lågkonjunkturen.
Den amerikanska ekonomin drivs ner i en kris som kan bli den djupaste sedan andra världskriget, ja till och med sedan 1930-talets depression. Bostadskrisen slår mot miljoner amerikaner. Jättebanker och bolåneinstitut går omkull och måste räddas av staten. Storbanker som Citicorp och Bank of America har förlorat 70% av sitt marknadsvärde, hittills. Konsumentförtroendet har störtdykt på kort tid till det lägsta på 30 år. Ekonomi och psykologi går hand i hand. Den överbelånade hushållssektorn går in i en likviditetskris. Den amerikanska hushållssektorn står för inte mindre än 20 % av världens BNP. Bromsar USA upp, bromsar hela världen upp.
Dollarn ligger idag parkerad under 6 kronor. Exporten till USA (och i dollar överhuvudtaget) kommer att sjunka. Detta har bland annat lett Volvo Personvagnar in i sin värsta kris hittills. Saabs ägare, GM, har förlorat 80 (!) procent av sitt börsvärde sedan oktober. Konkurs är inte uteslutet. Bolagsvinsterna i USA har sjunkit med 30%.
Lägg därtill fortsatt stigande olje- och energipriser och stigande priser och efterfrågan på mat och vatten så får vi ett uthålligt inflationstryck i världsekonomin. Den globala inflationen är nu uppe på 7 procent. Svåra ekonomiska obalanser och växande arbetslöshet kan vänta runt hörnet.
Samtidigt skall världens nationer samla sig till förhandlingar om att finna en omedelbar lösning på den globala uppvärmningen och de övriga massiva globala miljöproblemen. Köpenhamnsförhandlingarna som i december 2009 skall leda fram till det avtal som oåterkalleligen och i rasande tempo tar världsekonomin ur sitt beroende av fossila bränslen, får allt sämre ekonomiska och politiska förutsättningar.
Att hantera denna globala kris kräver samsyn, solidaritet och samarbete bortom föreställningen att varje land skulle vara sin egen lyckas smed. Precis som ekonomin hänger samman globalt är också de ekologiska systemen globala och med varandra ömsesidigt beroende. Detta betyder att andras problem är också våra. Det lokala är omöjligt att isolera från det globala.
Det går inte att gömma sig för världen. Isolationism är inte ett alternativ. Men det är inte heller ett alternativ att lösa ökande internationella motsättningar med militära konflikter.
Problem som är gemensamma måste också lösas gemensamt. De kan inte lösas styckevis och delt. Vi behöver mer av gränsöverskridande samtal, processer och lösningar som omfattar vår gemensamma framtid. Det är inget dåligt alternativ.
Bo Ekman
Den amerikanska ekonomin drivs ner i en kris som kan bli den djupaste sedan andra världskriget, ja till och med sedan 1930-talets depression. Bostadskrisen slår mot miljoner amerikaner. Jättebanker och bolåneinstitut går omkull och måste räddas av staten. Storbanker som Citicorp och Bank of America har förlorat 70% av sitt marknadsvärde, hittills. Konsumentförtroendet har störtdykt på kort tid till det lägsta på 30 år. Ekonomi och psykologi går hand i hand. Den överbelånade hushållssektorn går in i en likviditetskris. Den amerikanska hushållssektorn står för inte mindre än 20 % av världens BNP. Bromsar USA upp, bromsar hela världen upp.
Dollarn ligger idag parkerad under 6 kronor. Exporten till USA (och i dollar överhuvudtaget) kommer att sjunka. Detta har bland annat lett Volvo Personvagnar in i sin värsta kris hittills. Saabs ägare, GM, har förlorat 80 (!) procent av sitt börsvärde sedan oktober. Konkurs är inte uteslutet. Bolagsvinsterna i USA har sjunkit med 30%.
Lägg därtill fortsatt stigande olje- och energipriser och stigande priser och efterfrågan på mat och vatten så får vi ett uthålligt inflationstryck i världsekonomin. Den globala inflationen är nu uppe på 7 procent. Svåra ekonomiska obalanser och växande arbetslöshet kan vänta runt hörnet.
Samtidigt skall världens nationer samla sig till förhandlingar om att finna en omedelbar lösning på den globala uppvärmningen och de övriga massiva globala miljöproblemen. Köpenhamnsförhandlingarna som i december 2009 skall leda fram till det avtal som oåterkalleligen och i rasande tempo tar världsekonomin ur sitt beroende av fossila bränslen, får allt sämre ekonomiska och politiska förutsättningar.
Att hantera denna globala kris kräver samsyn, solidaritet och samarbete bortom föreställningen att varje land skulle vara sin egen lyckas smed. Precis som ekonomin hänger samman globalt är också de ekologiska systemen globala och med varandra ömsesidigt beroende. Detta betyder att andras problem är också våra. Det lokala är omöjligt att isolera från det globala.
Det går inte att gömma sig för världen. Isolationism är inte ett alternativ. Men det är inte heller ett alternativ att lösa ökande internationella motsättningar med militära konflikter.
Problem som är gemensamma måste också lösas gemensamt. De kan inte lösas styckevis och delt. Vi behöver mer av gränsöverskridande samtal, processer och lösningar som omfattar vår gemensamma framtid. Det är inget dåligt alternativ.
Bo Ekman
Sunday, June 29, 2008
Växthuschocken är här för att stanna
Allmänheten har rätt att veta att klimatförnekelsen till stor del har sitt ursprung från oljeindustrikopplade särintressen i USA, att den bygger på slirig och manipulerad grund, och att den utgör en marginell företeelse. Ahlgren, Stilbs och Ortmark skjuter sig i foten. Deras starkaste argument är i själva verket det starkaste skälet till att klimatförändringen kan leda till katastrof. Just det faktum att temperaturen geologiskt ökade först och sedan knuffade gigantiska utsläpp av gaser från haven och markerna, är anledningen till att vi måste vara riktigt oroliga. Nu orsakar vi människor temperaturökningen själva. Det skriver i dag klimataktivisten Bianca Jagger, NASA-forskaren James Hansen och Tällbergordföranden Bo Ekman med flera.
”Vi slösar enorma resurser på ett hjärnspöke.” Så beskriver Göran Ahlgren, Peter Stilbs och Åke Ortmark (27/6) de ansträngningar som görs världen över att minska utsläppen av växthusgaser. Argumenten känns igen. Så brukar det låta från dem som förnekar klimatförändringen.
FN:s forskarpanel, där tusentals forskare ingått, reduceras i artikeln till ”ett hundratal politiskt tillsatta vetenskapsmän”. Intrycket ges att det finns rader av forskare som inte kommer till tals och att IPCC:s arbete är en manipulation. Påståenden som fullständigt saknar grund. Media har ett stort ansvar här. Allmänheten har rätt att veta att klimatförnekelsen till stor del har sitt ursprung från oljeindustrikopplade särintressen i USA, att den bygger på slirig och manipulerad grund, och att den utgör en marginell företeelse.
Det hävdas att ”jorden under det senaste decenniet blivit något kallare.” Detta är inte sant. Även om klimatet varierar från år till år är den långsiktiga trenden otvetydig. Luft temperaturen på jorden ökar. Dessutom, den viktigaste faktorn för klimatförändringen på jorden, havstemperaturen, ökar stadig och oroväckande snabbt.
Ett annat av förnekarnas resonemang, som skulle motbevisa att våra utsläpp av CO2-utsläpp påverkar klimatet, går ut på att temperaturökningen under tidigare perioder av uppvärmning kom något före ökningen av koldioxid (CO2) i atmosfären. Om detta argument är bara att säga att Ahlgren, Stilbs och Ortmark helt förbiser samspelet mellan klimatet och haven och ekosystemen.
Klimatförnekarna skjuter sig i foten. Deras starkaste argument är i själva verket det starkaste skälet till att klimatförändringen kan leda till katastrof. Just det faktum att temperaturen geologiskt ökade först och sedan knuffade gigantiska utsläpp av gaser från haven och markerna, är anledningen till att vi måste vara riktigt oroliga. Nu orsakar vi människor temperaturökningen själva. Hittills har vi inte upplevt den stora knuffen, när naturen plötsligt väljer att släppa ut gaser. Geologiskt har detta skett precis som förnekarna själva visar. Därför måste vi snabbt minska utsläppen ännu snabbare.
Vad som nu sker är att vi människor pumpar ut stora mängder CO2 i atmosfären. Detta ”triggar” en förändring från en istid till ett varmare klimat. Om det tillåts fortsätta kan resultatet bli katastrofalt.
Ahlgren, Stilbs och Ortmark uppmanar oss som deltar i Tällberg Forum att strunta i klimatfrågan och istället ägna oss åt frågor som rent vatten, utfiskningen och skövlingen av regnskogarna. Dom slår in öppna dörrar. Årets Forum har som utgångspunkt den mångdubbla kris som våra samhällen står inför – klimatförändringen och krisen för många viktiga ekosystem.
Bakgrunden är insikten att människan nu är den dominerande kraften bakom förändringarna av livsbetingelserna på planeten. Det tryck vi orsakar kan resultera i plötsliga och oväntade kast. Vi rusar mot gränser – s k tipping points – som, om de överskrids, kan leda till irreversibla katastrofer, såsom flera meters ökning av havsnivån detta århundrade, kollaps av jordbrukssystem i torra regioner, total förlust av korallrev och fiskeresurser eller en uttorkning av Amazonas.
Det är alls inte bara klimatsystemet som är i kris. Den globala krisen för många ekosystem – som skövlingen av tropiska skogar, utfiskningen, färskvattenbristen etc. – är minst lika allvarlig. Och problemen förstärker varandra. Ekosystemen har hittills agerat buffert för de ökande utsläppen. Ungefär hälften av människans utsläpp har absorberats av haven och vegetationen. Den förmågan är nu i avtagande. Haven suger åt sig mindre CO2 när de blir varmare och vissa ekosystem övergår från att vara sänkor till att ge ifrån sig CO2 istället. Detta kommer att påskynda uppvärmningen.
Klimatförändringen samt krisen för många ekosystem gör arbetet att minska fattigdomen långt svårare. Många fattiga länder drabbas redan hårt av det varmare klimatet – både i form av försämrade möjligheter för jordbruket men också genom en ökad frekvens av stora katastrofer. Att reducera utsläppen av växthusgaser blir därför en viktig komponent i fattigdomsarbetet. Påståendet i artikeln att de väderrelaterade katastroferna inte ökat under det senaste decenniet är f ö helt taget ur luften.
Bakgrunden till dagens kris är komplex, men den grundar sig i att vi blir allt fler som vill göra allt mer. Människan började för ca 10 000 år sedan med hjälp av naturen att skapa mervärden: mat, energi, trygghet, bostäder, kläder, kunskap, kultur. Detta system har förfinats genom årtusenden för att under de senaste 60 åren ha presterat en ekonomisk tillväxt på över 1 100% och en befolkningsökning på ca 250%.
All produktion kräver uttag ur naturen. Med dagens energikällor och teknik finns inte den energi och de naturresurser som behövs för en sådan tillväxt. U-länderna har naturligtvis rätt till sin utveckling, men den måste ske i andra former än industriländernas.
Köpenhamnsförhandlingarna om ett nytt klimatavtal borde ytterst handla om: att hitta formerna för att säkerställa att människans aktivitet harmonierar med naturens förutsättningar och funktion. Men Köpenhamnsprocessen utgår från en delvis annan problemställning: Hur skall olika nationers och regioners intressen bäst balanseras i ett avtal som inte stör ekonomisk tillväxt, sysselsättning och nationell suveränitet. Detta är i sig en hedervärd uppgift. Men den löser inte problemets kärna. Köpenhamn blir vad suveräna stater är beredda att släppa till, inte vad naturens system och processer faktiskt kräver.
Bo Ekman
Ordförande, Tällberg Foundation
Johan Rockström
Professor, chef Stockholm Resilience Centre vid Stockholms universitet och Stockholm Environment Institute
Anders Wijkman
EU-parlamentariker, vice ordförande Tällberg Foundation
Dr James Hansen
chef för NASA Goddard Institute of Space Studies, USA
KG Hammar
Ärkebiskop Emeritus, Svenska Kyrkan
Bianca Jagger
Ordförande, World Future Council, Storbritannien
Carl Mossfeldt
VD, Tällberg Advisors AB
Publicerad i Expressen 29 juni, 2008
Subscribe to:
Posts (Atom)
