Posts
”Dalarna får inte bli nå’t reservat”, sa Marit Paulsen, denna civilkuragets förebild
för oss alla. – Så sant.
Men är Dalarna verkligen ett reservat? Många av de som reser hit vill gärna se
det så. Ofta får jag själv frågan från besökare om ”jag har rötter här”. Ingen dalkulla eller –karl skulle någonsin komma på idén att ställa en sådan fråga. De vet. Men besökarna söker det förment genuina i den bild hon bär av Dalarna som idyll och kulturell särskildhet, ja reservat. Och, förvisso, den bilden både omhuldar och säljer Dalarna gärna. Det riktigt farliga är om vi själva skulle börja tro på den.
För att inte göra de besvikna, som frågar mig om min ”äkthet”, så brukar jag dra till med att jag ändå bara var några veckor gammal när mina föräldrar tog mig på semester till Styrsjöbo. Förresten, ingen skulle nå’nsin komma på idén att fråga mig om jag har rötter i Stockholm, där jag också bor.
Men jag känner inte något värre utanförskap här än på andra platser där vi bott.
Men däremot kan förvisso samarbete emellan dalbor och byar ha sina trassligheter.
Gärdesgårdarna finns.
Men reservat? Det är det faktiskt inte. Jag vågar påstå att utan alla de inflyttade stannar Dalarna. Låt mig bara nämna några av alla de som fört nytt blod till Dalarna:
Förutom Marit själv, Ingrid Dahlberg, Bo Pettersson, Ann Beskow, Anders Ahlgren, Margaretha Dellefors, Johnny Gahnshag, Christer Wahlbeck, Karin Perers,
Maria Blom, Jocke Johansson, Göran Greider, Pär Fagerström, Astrid Asefa,
Karin Switz, Birgitta Sandström, Agneta Stark, alla A-lagspelarna i Leksands IF,
de flesta i Mora IK, Gert Kvarnberger, Sven-Erik Lobbens, Salka Börjesson Enyon,
Hans Frohm, Jonas Mareniusson, Börje Forsberg, Anders Werme, Ingemar Skogö, Per Haugland, Carl Johan Ingeström, Jan Raihle… Nej, nu får jag inte plats med fler namn.
Men bara dessa är faktiskt en ganska bra bit av det politiska, kulturella och ekonomiska ledarskapet i vårt landskap. Nya rötter som är på väg ner i dalamyllan.
Nästa gång någon frågar skall jag svara: ”Nej, jag har inga rötter just här, men de håller på att gro - lite varstans”.
Bo Ekman
Thursday, November 10, 2005
Monday, October 31, 2005
Vintern vid Siljan
Dalarnas södraste fjäll är inte lägre kalt. Trädgränsen flyttar sig uppåt och norrut. Effekterna av att temperaturen stiger, att land och hav blir varmare ser vi nu överallt på jordklotet. Också i Dalarna.
I Romme Alpin är all snö konstsnö. Naturlig snö ät ”bonussnö”. Vasaloppet får i framtiden köras på konstsnö. Snökanonerna kommer att dundra i alla backar runt Siljan men också i Idre och Sälen. I Alperna räknar man med att fyrtio procent av investeringar i backar och anläggningar hamnar nedanför allt högre naturliga snögränser.
Konstsnö drar energi och genererar utsläpp. Priserna för liftkort och kostnader för anläggningarna kommer att höjas. Bensinpriserna för att ta sig dit kommer att öka. Allt detta är ödesfrågor att betänka för de som investerar i utbyggnader och nya skidanläggningar.
Här i Dalarna har 24 000 personer skrivit under en protest mot bensinskatterna. Ett kan de vara alldeles säkra på: att priset på fordonsbränsle och energi kommer att fortsätta att stiga. Detta måste vara en del av allas våra framtidskalkyler vare sig det handlar om Classic Car Week, Ejendals Arena, Tällberg Forum, Musik vid Siljan, Vasaloppet eller Orsa Grönklitt. Bensin och energin har hittills varit billig; så billig att alternativen till dagens bränslen inte finns framme.
Alla måste vi planera för att för det första göra våra evenemang – minst - utsläpps-neutrala. Att de inte bidrar med tillskott av koldioxidutsläpp och andra växthusgaser.
Vi måste också kalkylera med fortsatt ökande bil- och transportkostnader.
Miljöeffekterna blir viktigare är sysselsättningseffekterna. Det är faktiskt så att en beboelig miljö ger möjlighet till sysselsättning, medan sysselsättning inte alltid ger en beboelig miljö. Det går bra att fråga dem i Honduras, New Orleans, Niger, i Amazonas eller i södra Spanien.
Vi bor i en trakt som ser ut att bli behagligt varmare, men vintrarna blir inte som förr.
Bo Ekman
I Romme Alpin är all snö konstsnö. Naturlig snö ät ”bonussnö”. Vasaloppet får i framtiden köras på konstsnö. Snökanonerna kommer att dundra i alla backar runt Siljan men också i Idre och Sälen. I Alperna räknar man med att fyrtio procent av investeringar i backar och anläggningar hamnar nedanför allt högre naturliga snögränser.
Konstsnö drar energi och genererar utsläpp. Priserna för liftkort och kostnader för anläggningarna kommer att höjas. Bensinpriserna för att ta sig dit kommer att öka. Allt detta är ödesfrågor att betänka för de som investerar i utbyggnader och nya skidanläggningar.
Här i Dalarna har 24 000 personer skrivit under en protest mot bensinskatterna. Ett kan de vara alldeles säkra på: att priset på fordonsbränsle och energi kommer att fortsätta att stiga. Detta måste vara en del av allas våra framtidskalkyler vare sig det handlar om Classic Car Week, Ejendals Arena, Tällberg Forum, Musik vid Siljan, Vasaloppet eller Orsa Grönklitt. Bensin och energin har hittills varit billig; så billig att alternativen till dagens bränslen inte finns framme.
Alla måste vi planera för att för det första göra våra evenemang – minst - utsläpps-neutrala. Att de inte bidrar med tillskott av koldioxidutsläpp och andra växthusgaser.
Vi måste också kalkylera med fortsatt ökande bil- och transportkostnader.
Miljöeffekterna blir viktigare är sysselsättningseffekterna. Det är faktiskt så att en beboelig miljö ger möjlighet till sysselsättning, medan sysselsättning inte alltid ger en beboelig miljö. Det går bra att fråga dem i Honduras, New Orleans, Niger, i Amazonas eller i södra Spanien.
Vi bor i en trakt som ser ut att bli behagligt varmare, men vintrarna blir inte som förr.
Bo Ekman
Thursday, October 13, 2005
Bra måste bli bättre
Det finns en djup klyfta mellan omvärldens syn på Sverige och den bild som växer fram i den politiska debatten: att Sverige vore ett land i kris.
Jag har haft anledning att under en tid runt om i Europa intervjua och samtala med politiker, företagsledare, ekonomer och samhällsvetare om framtid och sysselsätt-ning. Alla bär de på den för alla gemensamma frågan: Var ska de framtida jobben komma? Hur skall just vårt land klara övergången till den globala ekonomin?
Det första svar jag oftast får är vare sig man talar med engelsmän, tyskar, holländare, amerikanare eller fransmän. ”Varför går ni svenskar över ån efter vatten? Det är ju vi som skall komma till er för att lära om både sociala försäkringssystem, ekonomisk tillväxt och anpassning till globaliseringen.”
Sverige har sedan några år en tillväxt bland de främsta i Europa. Men samtidigt står kanske inemot en och en halv miljon människor utanför den ordinarie arbets-marknaden. Man kan ana vilken tillväxtnivå Sverige skulle kunna nå om ytterligare någon miljon hade jobb i den mätbara arbetsmarknaden!
Faktum är emellertid att alla europeiska länder har - om än under olika beteckningar - grupper utanför arbetsmarknaden i samma storleksordning som Sverige. Men Sverige är ändå, möjligen undantaget Danmark, långt bättre på att förena tillväxt, strukturell förändring med social trygghet.
I de internationella rakningslistorna kommer Sverige stadigt på någon av de allra främsta platserna. World Economic Forum placerade nyligen Sverige som det tredje mest konkurrenskraftiga landet i världen efter Finland och USA. Världsbanken hävdar att vi har ett av världens bättre företagsklimat. Vi har i långliga tider legat i topp vad gäller mänskliga rättigheter, låg korruption, rättsäkerhet och social ordning. Vårt utgångsläge är fortfarande gott.
Men bra måste givetvis bli bättre, mycket bättre.
Det gäller också att cementera den omistliga kombinationen av hög produktivitet och starka pålitliga sociala skyddsnät – den svenska modellen. Det ena får inte vinna över det andra.
När de båda fungerar kan både företagare och individer göra investeringar och våga ta de risker och skapa den förändring som skapar framtidens jobb. Ekvationen kompliceras också av att vi är piskade att förena vår ekonomisk tillväxt med radikalt sänkta utsläppsnivåer av växthusgaser för att söka mildra de framtida effekterna av den pågående globala uppvärmningen.
Bo Ekman
Jag har haft anledning att under en tid runt om i Europa intervjua och samtala med politiker, företagsledare, ekonomer och samhällsvetare om framtid och sysselsätt-ning. Alla bär de på den för alla gemensamma frågan: Var ska de framtida jobben komma? Hur skall just vårt land klara övergången till den globala ekonomin?
Det första svar jag oftast får är vare sig man talar med engelsmän, tyskar, holländare, amerikanare eller fransmän. ”Varför går ni svenskar över ån efter vatten? Det är ju vi som skall komma till er för att lära om både sociala försäkringssystem, ekonomisk tillväxt och anpassning till globaliseringen.”
Sverige har sedan några år en tillväxt bland de främsta i Europa. Men samtidigt står kanske inemot en och en halv miljon människor utanför den ordinarie arbets-marknaden. Man kan ana vilken tillväxtnivå Sverige skulle kunna nå om ytterligare någon miljon hade jobb i den mätbara arbetsmarknaden!
Faktum är emellertid att alla europeiska länder har - om än under olika beteckningar - grupper utanför arbetsmarknaden i samma storleksordning som Sverige. Men Sverige är ändå, möjligen undantaget Danmark, långt bättre på att förena tillväxt, strukturell förändring med social trygghet.
I de internationella rakningslistorna kommer Sverige stadigt på någon av de allra främsta platserna. World Economic Forum placerade nyligen Sverige som det tredje mest konkurrenskraftiga landet i världen efter Finland och USA. Världsbanken hävdar att vi har ett av världens bättre företagsklimat. Vi har i långliga tider legat i topp vad gäller mänskliga rättigheter, låg korruption, rättsäkerhet och social ordning. Vårt utgångsläge är fortfarande gott.
Men bra måste givetvis bli bättre, mycket bättre.
Det gäller också att cementera den omistliga kombinationen av hög produktivitet och starka pålitliga sociala skyddsnät – den svenska modellen. Det ena får inte vinna över det andra.
När de båda fungerar kan både företagare och individer göra investeringar och våga ta de risker och skapa den förändring som skapar framtidens jobb. Ekvationen kompliceras också av att vi är piskade att förena vår ekonomisk tillväxt med radikalt sänkta utsläppsnivåer av växthusgaser för att söka mildra de framtida effekterna av den pågående globala uppvärmningen.
Bo Ekman
Tuesday, September 27, 2005
Den Perfekta Stormen
När atomsfäriska jetströmmar producerar väldiga barometerfall och kolliderar,
skapas vad som kallas Den Perfekta Stormen. Så skedde 1991 över Nordatlanten. Vågor på 60 meter svepte dem, som inte hunnit undan, ned i djupen.
Just nu byggs i globaliseringens jetströmmar förutsättningar för Den Perfekta Stormen över den samhällsmodell som byggts upp under 150 år. Under några årtionden har faran känts komma krypande. Vi kan nu inte längre vänta på processen och tro att någon annan ska ta ansvar, omorganiserar vi oss inte och blir bättre på att leva tillsammans kommer stormen fortare än vad vi räknar med.
I somras samlades vid Tällberg Forum 450 deltagare från 73 länder till samtal om framtidens värld. Utgångspunkten för samtalen var paradoxen, att vi har fler väldefinierade hot mot livsstilar och existens, samtidigt som vi har allt svagare multilaterala institutioner och mekanismer för att lösa dem. Stormmolnen tornar upp sig: oljekris, klimatförändring, vattenbrist, arbetsbrist, demokratiunderskott, fattigdom, fundamentalism… Inget enskilt land kan lösa helheten. FN gick försvagat ur topp-mötet i september. EU är konstitutionellt försvagat. Världshandeln står inför sitt ödesmöte i Hong Kong i december.
Vid Tällberg Forum framstod det ännu tydligare att tiden runnit ut för möjligheten att utan störningar i den globala ekonomin övergå från energisystem baserade främst på billiga fossila bränslen (lagrad solenergi) till system baserade på andra, rena energikällor. Femtio procent av jordens oljeresurser är förbrukade inom fem
till tio år. Oljan kan inte annat än att komma att ransoneras.
De nya energikällorna kommer inte hinna fram till marknaden i tid. Oljepris och energiskatter har varit för låga för att i tid ha stimulerat fram tillräckliga satsningar
på det nya. Marknaden har inte fixat problemet.
Dessa frågor blev också centrala i diskussionerna vid det möte som förre presidenten Bill Clinton samlade till i New York i direkt anslutning till FNs toppmöte. Clinton själv, men också Tony Blair, Al Gore och företagsledare som Jeff Immelt, GE, Nick Butler, BP och George Soros lyfte med stor kraft fram den knipa som världsekonomin står inför. Vi behöver skapa jobb och tillväxt. Samtidigt måste vi byta energisystem och möta ökad energiefterfrågan. Tony Blair vädjade om en global kraftsamling av forsknings- och utvecklingsresurser för att stävja klimatförändringens skadeverkningar. Den amerikanska kluvenheten inför frågan tydliggjordes av Condoleezza Rice som överhuvudtaget inte ville kännas vid problemet.
Biosfären – den vi lever i och av – är ett komplext system. Vi har långt från full kunskap om dess funktionalitet och samband. Men vi vet så mycket att nio miljarder människor år 2050 inte kommer att kunna samsas med miljön med nuvarande livs- stilar och energibaser. Att våldföra sig på miljön straffar sig. Den biter tillbaka i form av smältande polaris och tundra, allt intensivare orkaner, monsuner och skyfall, torka, havens uppvärmning.
Förändring kommer. Den kommer antagligen genom förutseende och gemensam handling. Men den kan också komma i skepnad av Den Perfekta Stormen.
Globaliseringen är ett ekonomiskt projekt, inte politiskt. Den utmanar nationella konstitutioner och politiska institutioner. Den föder ny nationalism. Valrörelser handlar inte om FN- och EU-reformer eller klimatförändringen. De betraktas inte som ”våra” frågor av politiker eller väljare. Dessvärre är politiken mer reaktiv än proaktiv.
Den Perfekta Stormen är över oss om nationella och enskilda intressen inte förmår samla sig till multilaterala politiska processer som i form och innehåll motsvarar de systemberoenden – som vi faktiskt är en del av.
Vi är idag dessvärre bättre att leva isär än tillsammans.
Bo Ekman
skapas vad som kallas Den Perfekta Stormen. Så skedde 1991 över Nordatlanten. Vågor på 60 meter svepte dem, som inte hunnit undan, ned i djupen.
Just nu byggs i globaliseringens jetströmmar förutsättningar för Den Perfekta Stormen över den samhällsmodell som byggts upp under 150 år. Under några årtionden har faran känts komma krypande. Vi kan nu inte längre vänta på processen och tro att någon annan ska ta ansvar, omorganiserar vi oss inte och blir bättre på att leva tillsammans kommer stormen fortare än vad vi räknar med.
I somras samlades vid Tällberg Forum 450 deltagare från 73 länder till samtal om framtidens värld. Utgångspunkten för samtalen var paradoxen, att vi har fler väldefinierade hot mot livsstilar och existens, samtidigt som vi har allt svagare multilaterala institutioner och mekanismer för att lösa dem. Stormmolnen tornar upp sig: oljekris, klimatförändring, vattenbrist, arbetsbrist, demokratiunderskott, fattigdom, fundamentalism… Inget enskilt land kan lösa helheten. FN gick försvagat ur topp-mötet i september. EU är konstitutionellt försvagat. Världshandeln står inför sitt ödesmöte i Hong Kong i december.
Vid Tällberg Forum framstod det ännu tydligare att tiden runnit ut för möjligheten att utan störningar i den globala ekonomin övergå från energisystem baserade främst på billiga fossila bränslen (lagrad solenergi) till system baserade på andra, rena energikällor. Femtio procent av jordens oljeresurser är förbrukade inom fem
till tio år. Oljan kan inte annat än att komma att ransoneras.
De nya energikällorna kommer inte hinna fram till marknaden i tid. Oljepris och energiskatter har varit för låga för att i tid ha stimulerat fram tillräckliga satsningar
på det nya. Marknaden har inte fixat problemet.
Dessa frågor blev också centrala i diskussionerna vid det möte som förre presidenten Bill Clinton samlade till i New York i direkt anslutning till FNs toppmöte. Clinton själv, men också Tony Blair, Al Gore och företagsledare som Jeff Immelt, GE, Nick Butler, BP och George Soros lyfte med stor kraft fram den knipa som världsekonomin står inför. Vi behöver skapa jobb och tillväxt. Samtidigt måste vi byta energisystem och möta ökad energiefterfrågan. Tony Blair vädjade om en global kraftsamling av forsknings- och utvecklingsresurser för att stävja klimatförändringens skadeverkningar. Den amerikanska kluvenheten inför frågan tydliggjordes av Condoleezza Rice som överhuvudtaget inte ville kännas vid problemet.
Biosfären – den vi lever i och av – är ett komplext system. Vi har långt från full kunskap om dess funktionalitet och samband. Men vi vet så mycket att nio miljarder människor år 2050 inte kommer att kunna samsas med miljön med nuvarande livs- stilar och energibaser. Att våldföra sig på miljön straffar sig. Den biter tillbaka i form av smältande polaris och tundra, allt intensivare orkaner, monsuner och skyfall, torka, havens uppvärmning.
Förändring kommer. Den kommer antagligen genom förutseende och gemensam handling. Men den kan också komma i skepnad av Den Perfekta Stormen.
Globaliseringen är ett ekonomiskt projekt, inte politiskt. Den utmanar nationella konstitutioner och politiska institutioner. Den föder ny nationalism. Valrörelser handlar inte om FN- och EU-reformer eller klimatförändringen. De betraktas inte som ”våra” frågor av politiker eller väljare. Dessvärre är politiken mer reaktiv än proaktiv.
Den Perfekta Stormen är över oss om nationella och enskilda intressen inte förmår samla sig till multilaterala politiska processer som i form och innehåll motsvarar de systemberoenden – som vi faktiskt är en del av.
Vi är idag dessvärre bättre att leva isär än tillsammans.
Bo Ekman
Tuesday, September 13, 2005
It Takes a Village to Change the World
This week, the world’s leaders convene in New York to discuss the UN reform. The future of global governance may well depend upon this session. Do New Yorkers care at all? Should they?
In the rural Swedish village of Tällberg (pop. 217) a five-day meeting of 450 leaders from 73 countries recently took place on the theme: “How on earth can we live together? Exploring frameworks for sustainable global independence.” The region is far from perceived as open to global issues and voted no to membership for EU.
Heads of states, ministers, global corporate leaders, thought leaders, artists, clerics, civic and NGO leaders found themselves integrated in an open conversation infused with culture and nature. Learning was more important than speaking. Spending two hours at the Forum was as meaningless to a visiting deputy Prime Minister as it was to the participants. But such is the routine at international conferences. They are hierarchical, linear and pre-conceived. The Tällberg Forum’s aim was to innovate a new format.
The Forum was grounded in the local. Anchored in the trust of the village council, we gained the support of the municipality of Leksand, the region of Dalarna and its civil society. Later support came from the Swedish Government and the UN. The EU Commission was represented by its First Vice Chairperson. This was a global meeting of powerful people that for once was not perceived as a provocation.
Forum security was discreet, but effective. There were no helicopters, no barricades, no motorcades.
Participants and their families mingled among local fiddlers and world artists, joined a wolf tracker and Onondaga Chief on nature walks. Health statisticians, bankers, human rights champions and industrial designers learned about bio-mimicry. Royalty and activists found themselves on an informal common ground. Conversations opened up.
What did we learn? Two moods emerged: one was assertively against business as unresponsive to local need; the other increasingly angry at the slow pace of awareness and action in meeting the challenges.
“Time is running out.”
Gathering the local and global together revealed a two-tier world of speeds: business accelerates globalization through its dynamic management of change; constitutional, political and social developments lag far behind.
It is the lesson of Shakespeare that two sides in opposition have something to learn from each other. But all too often, the two do not hear each other. They are too busy talking.
Listening is a shared value, whether you are in the development business or the car business. Corporate understanding of speed (innovation, production, results) can contribute to a better understanding of the pace of change in governance and social change. Its optimism can infect the changemakers as they impact the direction of change by businesses.
We have short-term deadlines to resolve long-term challenges. The warnings are as obvious as the risks and opportunities.
The paradox that we are confronted by systemic borderless issues, from global warming to poverty, avian flu, energy and terrorism, at precisely the same time when multi-lateral systems of governance continue to weaken creates the prerequisites for a Perfect Storm. Imagine Katrina and the Asian tsunami at the same time. It would be a category 7.
At Tällberg, where the UN Global Compact was conceived, local realities help frame global issues in the concrete. Jan Eliasson, president of the UN General Assembly, summed up the Forum by holding up a glass of water. “A common sight for many of us. A luxury for 1.2 billion people.”
By changing our systems thinking in the local – the concrete - we can contribute to the change in the designs of the solutions to the global problems. The other way around will simply not work.
A Mongolian member of parliament said it best when asked what she would take away from the Forum, “I have to work much harder.” We all do. From UN reform to the village council.
Tällberg strives to foster the essential conversation that emerges from the insight that whether we are social changemakers or corporate executives or public officials, we are all the responsible leaders of our own lives, whether we quote Shakespeare, Confucius, Nordic Sagas or the Koran. No matter or manner of deliberation will amount to anything without empathy, trust, dignity and mutual respect.
If global meetings are not perceived as legitimate and useful to the people where they are held, suspicion and conflict will emerge. Whether you live in Greenwich Village or Tällberg.
It takes a village to change the world.
Bo Ekman
In the rural Swedish village of Tällberg (pop. 217) a five-day meeting of 450 leaders from 73 countries recently took place on the theme: “How on earth can we live together? Exploring frameworks for sustainable global independence.” The region is far from perceived as open to global issues and voted no to membership for EU.
Heads of states, ministers, global corporate leaders, thought leaders, artists, clerics, civic and NGO leaders found themselves integrated in an open conversation infused with culture and nature. Learning was more important than speaking. Spending two hours at the Forum was as meaningless to a visiting deputy Prime Minister as it was to the participants. But such is the routine at international conferences. They are hierarchical, linear and pre-conceived. The Tällberg Forum’s aim was to innovate a new format.
The Forum was grounded in the local. Anchored in the trust of the village council, we gained the support of the municipality of Leksand, the region of Dalarna and its civil society. Later support came from the Swedish Government and the UN. The EU Commission was represented by its First Vice Chairperson. This was a global meeting of powerful people that for once was not perceived as a provocation.
Forum security was discreet, but effective. There were no helicopters, no barricades, no motorcades.
Participants and their families mingled among local fiddlers and world artists, joined a wolf tracker and Onondaga Chief on nature walks. Health statisticians, bankers, human rights champions and industrial designers learned about bio-mimicry. Royalty and activists found themselves on an informal common ground. Conversations opened up.
What did we learn? Two moods emerged: one was assertively against business as unresponsive to local need; the other increasingly angry at the slow pace of awareness and action in meeting the challenges.
“Time is running out.”
Gathering the local and global together revealed a two-tier world of speeds: business accelerates globalization through its dynamic management of change; constitutional, political and social developments lag far behind.
It is the lesson of Shakespeare that two sides in opposition have something to learn from each other. But all too often, the two do not hear each other. They are too busy talking.
Listening is a shared value, whether you are in the development business or the car business. Corporate understanding of speed (innovation, production, results) can contribute to a better understanding of the pace of change in governance and social change. Its optimism can infect the changemakers as they impact the direction of change by businesses.
We have short-term deadlines to resolve long-term challenges. The warnings are as obvious as the risks and opportunities.
The paradox that we are confronted by systemic borderless issues, from global warming to poverty, avian flu, energy and terrorism, at precisely the same time when multi-lateral systems of governance continue to weaken creates the prerequisites for a Perfect Storm. Imagine Katrina and the Asian tsunami at the same time. It would be a category 7.
At Tällberg, where the UN Global Compact was conceived, local realities help frame global issues in the concrete. Jan Eliasson, president of the UN General Assembly, summed up the Forum by holding up a glass of water. “A common sight for many of us. A luxury for 1.2 billion people.”
By changing our systems thinking in the local – the concrete - we can contribute to the change in the designs of the solutions to the global problems. The other way around will simply not work.
A Mongolian member of parliament said it best when asked what she would take away from the Forum, “I have to work much harder.” We all do. From UN reform to the village council.
Tällberg strives to foster the essential conversation that emerges from the insight that whether we are social changemakers or corporate executives or public officials, we are all the responsible leaders of our own lives, whether we quote Shakespeare, Confucius, Nordic Sagas or the Koran. No matter or manner of deliberation will amount to anything without empathy, trust, dignity and mutual respect.
If global meetings are not perceived as legitimate and useful to the people where they are held, suspicion and conflict will emerge. Whether you live in Greenwich Village or Tällberg.
It takes a village to change the world.
Bo Ekman
Subscribe to:
Posts (Atom)
