Var är moralen, Wallenberg?

Uppförandekoder och revisioner biter inte på näringslivets girighet. Det är dags för en kulturrevolution. Toppskiktet saknar uppkäftiga motkrafter. Regeringen måste visa vägen och bryta samarbetet med de maktcentrum som drar näringslivet i smutsen. Näringslivets tillträdande vd Ebba Lindsö har ett stort ansvar att skapa normer och leda självsaneringen, skriver Bo Ekman, som i årtionden haft ledande poster i näringslivet.

Dwight Eisenhower sa en gång att "människor som värderar sina privilegier framför sina principer förlorar snart båda". Maktutövningen i näringslivet måste vila på tydligt formulerade och konsekvent tillämpade värderingar/principer. Det är i denna process där värderingar och resultat förenas som ledarskapet ständigt återvinner - eller förlorar - sitt förtroende och sin legitimitet.
Förtroende, grunden för legitimitet, är en flyktig vara. Det visar Skandias nedgång och fall.

Att en gång på goda grunder ha erövrat förtroende för sitt ledarskap ger ingen som helst garanti för att detta blir bestående för framtiden. Det vet Gyllenhammar, Barnevik, Ramqvist, Lindahl. Det vet nu också Lars Eric Petersson och kanske snart Michael Treschow.
I delar av det svenska näringslivet har slagsmålet gällt vem som kan tjäna mest, inte vem som är starkast i omdöme.
Varför överlevde inte Gyllenhammar, Barnevik, Lindahl, Ramqvist och Petersson sina framgångar? Varför lyckades de med konststyckena att ruinera glimrande karriärer - ja hjältestatus - för att hamna bland de utstötta och bespottade?

Jag tror att förklaringen är lika enkel som den är komplicerad: de saknade motkrafter. De saknade tillräckligt starka och omdömesgilla ägare, styrelser, chefer, rådgivare och medarbetare som gav dem den match de behövde för att sansa sig. De saknade också självkritik och självinsikt.
Den i går publicerade boken - "Livsfarlig ledning" - om ABB, Barnevik och Lindahl (Bengt Carlsson och Sophie Nachemson-Ekwall, Ekerlids förlag) visar med förfärande tydlighet hur Barnevik och Lindahl är i förbund med varandra och leker katt och råtta.

De mjölkar ABB på pengar, inte bara genom en robust lön utan genom väldiga bonusutbetalningar som för Lindahl uppgår till 75 miljoner kronor för 1999. Sammanlagt får Lindahl 700 miljoner kronor för sina decennier i Asea och ABB. Därutöver kom alltså pensionsavtalet som gav honom 520 miljoner kronor före den påtvingade återbetalningen.
De båda och därefter Jörgen Centerman leder samtidigt en utveckling som obevekligen för dem och bolaget mot katastrofen. Det mest skrämmande är ändå att ingen av dem velat inse att de handlat fel.

Men ytterst vilar ändå ansvaret på Barneviks och Lindahls huvudmän: aktieägarna. I ABB skrev Peter Wallenberg under pensionsavtalet med Barnevik. Claes Dahlbäck och Jacob Wallenberg har genom åren i omgångar suttit i ABB:s styrelse.
Detta inger inte förtroende för stark ägarmakt eller som Investor brukar kalla sig: "ägarspecialister".
Inte heller det som under många år hänt i Ericsson inger förtroende för ägarna. Treschows kontroversiella retroaktiva "övertidsersättning" överenskoms redan vid ett möte på SPP i oktober 2001, där Percy Barnevik (representerande Investor) och Bo Rydin (representerande Industrivärden) gjorde upp om kompensationen till Treschow för att få honom att lämna vd-stolen på Electrolux.
Innan han lämnade Electrolux höjdes hans fasta lön med 2,6 miljoner kronor för att höja den pensionsgrundande inkomsten. Den så hyllade rörliga bonusdelen eliminerades, eftersom den inte är pensionsgrundande!

Varför lades inte alla korten på bordet när Treschow presenterades som styrelseordförandekandidat? Nu har genom krystade förklaringar om "övertid" nomineringskommitténs icke ägarbundna representanter degraderat sig själva till huvudägarnas skickebud.
Varken dessa eller företrädare för ägarna - Jacob Wallenberg - talade klarspråk vid stämman inför de tusentals aktieägarna med bara en tusendels röst.
Att sedan Investor förde Industrivärden - och Ericssons övriga aktieägare - bakom ljuset genom att först dagen efter Ericssons bolagsstämma låta offentliggöra att Treschow nu dessutom skulle ingå i ABB:s styrelse med ett arvode på 1,5 miljoner kronor förstärker intrycket av oförmågan att spela med öppet visir.

Vid Investors bolagsstämma häromdagen fanns i närmast en avgrund mellan podiets arrogans och de tillströmmade aktieägarnas frågeställningar. Det behövs en kulturrevolution i delar av näringslivet.
Katastroferna i ABB och Skandia visar att i företag där tjänstemän tar makten över ägarna, från ägarna eller fyller ett vakuum där ägare inte finns, faller lättare offer för girighetens drivkrafter - vare sig det gäller makten eller pengarna.
Chefstjänstemännen riskerar sällan sina egna kapital. De leder företag, vars kapital byggts upp av generationers entreprenörskap och arbetsinsatser i produktionen. Deras låga benägenhet att ta risk för egen del - den fungerande kapitalismens kärna - är väl speglad i chefstjänstemännens anställningsavtal.
En Ericssonanställd metallare lever långt farligare än någonsin en Treschow eller Svanberg. Bonuskulturen utgår från antagandet att människor med vett och vilja skulle säga till sig själva: jag håller inne med min kreativitet och arbetsvilja om jag inte får bonus! Jag har aldrig upplevt att verkligheten fungerar så.

Men det är ändå hoten om detta som får svaga ledare att ge efter. Men det kan också vara så att ledarna själva vill bli delaktiga i belöningssystem, som de själva skulle gå miste om, om de utövade ett stramare ledarskap. Kanske Peter Wallenbergs pension på 13,5 miljoner kronor från Investor (trots att han aldrig varit anställd) ska ses i det ljuset.
Man kan också ställa sig frågan hur personalrepresentanterna i bolagsstyrelserna, och ytterst de fackliga organisationerna under lång tid kunnat medverka i de beslut som skapat en kultur som i sig blivit ett påtagligt hot mot företagens hälsa och rimlig lönebildning.

Vi ser att uppförandekoder, revisioner och mediebevakning inte rår på näringslivets arrogans och beteenden. Jag tror främst på det goda exemplet och föredömets makt.
Regeringen måste utse, i sina bolag och i AP-fonder, styrelseledamöter som befinner sig så långt bortom den beskrivna kulturen som det går. Det var en belastning att utse Lars Eric Petersson till styrelseordförande i Telia och Martin Ebners förtrogne Johan Björkman till ordförande i Tredje AP-fonden. Det finns faktiskt många goda och principfasta pragmatiker att välja på ute i det svenska och internationella näringslivet.
Det är en växande belastning för socialdemokratin och regeringen att den så ofta uppträder som lobbygrupp för Investors intressen, när dess kultur står så långt från regeringens uttalade värderingar. Det är dags att bryta upp hajburen mellan socialdemokratin och Wallenbergssfären.
Organisationen Svenskt Näringsliv har under Sören Gylls ordförandeskap legat påfallande lågt i dessa förtroendefrågor. Men organisationen är trots sina 57 000 medlemsföretag dominerad av just de storföretagsledare som befinner sig i fokus. Organisationen måste få ett ledarskap som är fritt från bindningar till skandaler för att ge den legitimitet att driva näringslivets egen självsanering och normuppbyggnad. Ebba Lindsö har en stor uppgift framför sig.

Det är dags att ifrågasätta Michael Treschows lämplighet som näste ordförande för Svenskt Näringsliv - eller ens någon från den nu hårt belastade Investorsfären.
Organisationen - och det svenska näringslivet - behöver en styrelseordförande som är fri och visat sig ha styrkan att stå för det goda omdöme som förenar resultat och värderingar.

Men allra viktigast är att ägarna äger och äger rätt. Att de är öppna, tydliga, aktiva, konsekventa om de regler som ska gälla resultatskapande i just deras företag. Då får vi inte bara det nödvändiga kapitalets konkurrens, utan också en livgivande värderingarnas mångfald.

Bo Ekman

Up, up and away

Så skall de alla uppenbarligen den vägen vandra: in i sina alldeles egna Dreamworks – Skandiater, Wallenbergare som nu senast en f.d. Ikean. Up, Up and Away, som sången låter. De lättar från kontakten med kunder, anställda, småsparare och den allmänhet som ytterst skapar de politiska villkoren för företagande.

Så inledde och avslutade jag den kolumn jag sände in till Veckans Affärer innan Anders Moberg tog ett steg tillbaka och avstod från ”garanterad bonus”! Därtill pressad av folkstorm i Holland, uppmaningar till bojkott av Aholds butikskedjor och regeringsaktioner.

I SIFO:s mätningar om förtroende och förebilder finns inte längre några företagsledare i topp. Kamprad ligger på åttonde plats. En Nicolin och en Gyllenhammar får ströröster. De gamle.

Företagsledare har försökt frikoppla värdeskapande från välfärdsskapande. Mantrat är aktieägarvärde. Vänstern har frikopplat välfärdsskapandet från tillväxt. Men de två är oupplösligen förbundna med varandra. Vi behöver en effektivare kapitalism för ett vitaliserat välfärdsskapande. Denna realitet avspeglas inte i den förda politiken. Vi måste se till helheten.

Företagsledare vill inte inse att det de gör i sina företag också får politisk effekt. Det är naivt. Moberg säger i sitt pressmeddelande ”att han förutsätter att debatten härmed är avslutad”. Han kan vara säker på att den fortsätter bland kunder, anställda och kollegor i näringslivet. Mobergs lönepaket förstärker den klyfta mellan etablissemang och allmänhet som blev så avgörande i EMU-valet.

Han motiverar sin lön, en inte längre garanterade bonus och optionspaket med att han tar en ”sån oerhörd risk”. Paketet kan ge honom upp till 90 mkr om året. Oklart hur mycket. Men vari ligger risken? Vems är den verkliga risken? Den är inte hans. Den är främst aktieägarnas och de anställdas.

Vad är då en rimlig ersättningsnivå? Är det rimligt att, som jag i olika sammanhang framfört, erbjuda VDar för stora, komplexa företag en ersättning (inklusive bonus) på 20 till 30 gånger lönen för den som arbetar på butiks- eller verkstadsgolvet? Mobergs lön/bonus ger en multipel av 164. Med troligt optionsutfall blir multipeln på 464.

Ahold är ett företag, vars förtroende gått i botten. Valet av Anders Moberg som VD såg jag som ett styrelsens besked att nu skulle nya värderingar komma att arbeta i företaget. Upproren mot övergödningen av direktörer skulle få genomslag också i Ahold. Moberg förkroppsligade IKEAs värderingar i ord och gärning. De skapar enastående resultat. Århundradets svenske entreprenör, Ingvar Kamprad – han som ursprungligen tagit full risk med egna pengar – blev rikare än troll, men fick kundernas kärlek. Det får inte näringslivets chefstjänstemän.

Så till det allra viktigaste. De av storföretagens anställda chefstjänstemän som arvodeskarusellen handlar om skulle egentligen inte betitlas företagare. Genom sina avtal neutraliserar de personlig risk och sätter kapitalismens grundläggande princip – den om sambandet mellan risk och avkastning – ur spel.

Anders Moberg, likt Carl Henric Svanberg och många mycket duktiga chefstjänstemän, gömmer sig bakom sina styrelser. ”De bestämde min lön.” Kraftfulla män förvandlar sig i lönefrågorna till viljelösa offer. Omdömet far sin kos hos båda parter. Förtroendet rinner iväg. Svanbergs investering på 100 miljoner kronor i Ericssonaktier var emellertid en signal om företagarinstinkt. Jag hoppas de är värda någon miljard inom några år.

Även kapitalismen måste ha sina principer.

Bo Ekman

Vårt missnöjes kalla vinter

Jag tror att många svenskar saknar mening och framtidstro; saknar idé om var till allt det goda som finns i detta samhälle skall användas. Sverige, tycker jag, befinner sig i ”vårt missnöjes kalla vinter”, för att låna ett uttryck från Shakespeare. De flesta av oss har mer av det mesta än de flesta andra på denna jord, men ändå. Det är inte så lite glädjelöst, trots alla galor i TV och utbudet av bag-in-boxar. När såg vi någon trissvinnare leva upp till programledarnas uppumpade krav och förväntningar på glädje och lycka?

Men tänk om det faktiskt är så att vi just nu lever i ett bättre Sverige – relativt andra länder – än någonsin, trots allt missmod, missund, gnöl, all missnöjesjournalistik och marginalväljarpolitik. Faktiskt är det så att nästan alla slags internationella mätningar om konkurrenskraft, levnadsstandard, mänskliga rättigheter och miljö placerar oss i den absoluta toppen. Nu senast var vi trea i World Economic Forums konkurrenskraftsliga.

Tänk om det i själva verket är så att vi i Sverige idag, de som jobbar i företag, vård, skola och omsorg, egentligen presterar på toppen av sin förmåga. Att vår produktivitet ligger i världsklass, att barnen kommer ut med läs-/skriv-/räknar-/förstå-kunskaper bättre än de flesta, att vården tar bättre hand om fler gamla än någonsin, att det faktiskt finns rum för kärleksfull omsorg, som när vår granne fick tas in akut häromveckan.

Det sannolika synes dock bli att kombinationen av åldrande befolkning och låg sysselsättningsgrad gör att vi inte längre har råd med gårdagens välfärdslöften. Skatter och avgifter blir orimligt höga och kan bara ersättas av eget arbete. Detta är inte unikt för Sverige. Andra i Europa ligger sämre till.

Om inte om fanns skulle vi naturligtvis ha det så mycket bättre. Men likt alla andra länder i alla tider kan vi bara föra den budgetpolitik och investeringsaktivitet som varje nuläges politiska maktkamp och riskvilja medger. Verkligheten är alltid suverän över de politiska och ekonomiska modellernas laboratorievärldar. Vi lever inte av abstraktioner, bara av konkretionen.

Det är svårt att föreställa sig ett gott samhälle bubblande av framtidstro, där en allt större – inte minst ungdomar – del av befolkningen av olika skäl – goda som dåliga, det kvittar – står utanför det skapande arbetslivet. Idag står mer än 1 miljon utanför. Det är mer än 20 % av Sveriges befolkning i arbetsför ålder!

Orättvisan att andra betalar för att någras ”rätt” att inte arbeta efter sin förmåga är både etiskt, social och ekonomiskt oacceptabel. Framtidstro går inte att bygga och förverkliga i ett samhälle utan arbete. Framtidstro skapas genom eget, inte andras arbete. Arbete kan inte ersättas av golfspelande eller donande med sommarstugan. Välfärdsmatchen kan aldrig vinnas på läktaren. Den svenska arbetsetiken – en stark tradition – får sig knäckar från vänster och höger. Den får sina törnar av kraven på kortare arbetsdagar, längre semestrar, tidigare pensionsåldrar, av många direktörers friherrliga löne- och pensionsavtal. Arbetsetiken skadas också av de ständiga omstruktureringarnas upplösning av arbetsplatsens gemenskap och sociala kontinuitet. Arbetets mening är en fråga som tynar i besparingarnas tidevarv.

Mer arbete i fler och växande företag är den enda möjliga linjen för ett samhälle som vill ta tillbaka sin framtidstro och dika ut missnöjets farliga träskmarker. Om vi inte kan känna framtidstro i den tid som nu är, känner jag fruktan inför de politiska konsekvenser som det framtida missnöjet kan komma att få. Missnöjespartierna är nära.

Bo Ekman

Det stora lotteriet

Alla deltar vi i livets två stora lotterier. De bestämmer förutsättningarna för till vad för slags människor vi utvecklas till. Det första är genlotteriet där en spermie slumpmässigt vinner över sina miljoner kamrater i racet att befrukta en kvinnas ägg. Så bestäms vår genuppsättning, den arvsmassa som bestämmer kön, hudfärg eller våra talanger för höjdhopp, musikalitet eller analytisk förmåga. Det andra lotteriet är platslotteriet: den plats en människa slumpmässigt råkar bli född på. Vi väljer varken gener eller plats själva.

Platsen – den må vara Leksand eller Calcutta – bestämmer vilken kultur en människa, med den genuppsättningen hon nu fick, föds in i. Kulturen formar en människas lokala och nationella identitet, inte generna. Med uppfostran och livets skolning utvecklas våra genetiska förutsättningar till att omsättas genom miljöns påverkan och egna val i vissa värderingar, beteenden, kompetenser, färdigheter och beslut. Platsen avgör vilket hockeylag man väljer att heja på – Leksands IF eller Calcutta landhockey. Om en årskull Leksandsbarn finge växa upp i Calcutta är det inte särskilt troligt att de musikaliska skulle känna för Kers Lars gånglåt. Det bleve snarare en raga.

Adoptivbarn från andra länder har, precis som vi, sina slumpmässigt erhållna genuppsättningar. Men de växer upp på en plats och i en kultur, vars förväntningar på deras beteenden understundom styrs av föreställningen att de skall bete sig annorlunda eftersom de ser annorlunda ut.

Jag fick vid ett besök nyligen på Svalbard en lika tydlig som skrämmande illustration till hur styrande den plats och den kultur vi råkar födas in i blir för våra livsförutsättningar. Svalbard har ingen ursprungsbefolkning, ingen egen kultur. Där finns idag två större samhällen. Huvudorten är Longyearbyen som byggts upp av norrmännen, som också har överhöghet över ögruppen. Den andra orten är Barentsburg som byggts upp av Sovjetunionen.

I Longyearbyen har stenkolsbrytningen i stort sett upphört. Platsen är idag ett prydligt, välordnat litet samhälle, som tagit steget in i kunskaps- och tjänstesamhället. Turism, forskning och utbildning är ryggraden i ekonomin. Barentsburg ligger blott två timmars båtresa därifrån i samma fjord. Barentsburg är i total kontrast till Longyearbyen. Här är (den olönsamma) stenkolsbrytningen fortfarande den enda näringen. Här ligger i denna arktiska ödemark en industriell slum med svåra miljöföroreningar och katastrofalt eftersatt underhåll av bostäder, maskiner, kajer. Djurhållningen är en spegling av den efterblivna ukraniska landsbygden. Lenin står fortfarande staty på torget. Här bor förlorarna i platslotteriet inlåsta i det gamla Sovjetunionens improduktiva industriella kultur – bara några timmars båtresa från vinnarna.

Nationer och kulturer består av människor med slumpmässigt sammansatta genuppsättningar. Om populationen är tillräckligt stor finns alltid några högt begåvade och några intelligensmässigt mindre lyckligt lottade. I lilla Schweiz föddes till exempel en: Einstein, i Sydafrika en Mandela i Indien en Ghandi och i Sverige en Strindberg. Men också kulturer skiljer oss och samhällen åt. Men kulturer skiljer oss och samhällen åt. Detta är observerade realiteter som vi måste lära oss att tygla för att fredligt kunna hantera den globalisering och europaprocess som obönhörligt förtätar de ömsesidiga beroendena mellan olika platser och kulturer.

Bo Ekman