Förlorad identitet

Naturskog när det är som vackrast....




... kan snabbt förvandlas till en föryngringsyta...

Precis nedanför Långsbergsgården – alias Hotell Långbers, alias Villa Långbers – förbi parkeringsplatsen ner mot Ovabacksgattu, fanns en plätt John Bauerskog. Jag kunde, omsluten av granskogen, gå längs stigen ned mot hästhagarna och stallet.

Skogen är borta nu. Ett ögonblicks verk.
Det hade väl tagit några hundra år för träden att bli grova och yviga, för björnmossan att växa sig djup och heltäckande över stock och sten. Härinne, i skogsrummet, skapades ljus, skuggor och dagrar. En levande natur för varje vandrare att vara en del av.

När jag skulle söka en bild för omslaget till vår broschyr för Tällberg Foundation gick jag just till den här skogsplätten. I mossan, mellan grovvuxna granar, fanns lätta spår efter människors och kreaturs vandringar. De blev en bro och talande symbol för vad vår verksamhet ska stå för: Stigfinnande. Sökande längs vägar mot vart ingen som vet.

Nu är skogen borta. Det gick i ett huj. Återstår stubbar, stumpar, ris och djupa hjulspår i den söndriga mossbädden. Kanske blir här en virkesåker, kanske blir här en ny stugby eller kanske bara ännu en slyslänt.

Alldeles lagom till röjningen av gammelskogen publicerar Maciej Zaremba några lysande artiklar i Dagens Nyheter om Sverige, det skogsland som försvann och den ved- och virkesplantage som kom i stället. Han berättar om en förlorad identitet.

För tre år sedan skrev jag på denna sida om mina intryck efter en sommar av vandringar i markerna runt Siljan. Jag skrev att skogarna – alltså det ursprungliga som vi menar med skog – var borta. I stället traskade jag mest genom dåligt skötta ungskogar.

Sentimentalt? Knappast. Däremot en djup känsla av förlust av något som hjälpte till att forma min identitet i lekar och vandringar i skogarna uppöver Yxberget bortom Styrsjöbo för många år sedan.

Naturfilmaren Richard Attenborough har alldeles rätt när han observerar att många av dem som växer upp i dagens miljörörelser aldrig levt i den ursprungliga natur (eller i de ursprungliga byar) som de vill återställa. Ursprungligheten finns bara på bild, i sägner; myterna. Den finns inte ens längre i det personliga minnet, i det upplevda.

Skogsvård går i dag ut på att skydda naturen från sig själv – från bränder, insektsangrepp, sump- och träskmarker, mager mark. Därför hade skogsplätten nedanför Långbers egentligen blivit udda i sin naturlighet.
Men ordningen är nu återställd.

Publicerad i DT 2012-05-26

TeliaSoneras vd Lars Nyberg vet att det går att säga nej

År 1998 samlade Tällberg Foundation till en workshop om frågan “Is the Business of Human Rights also the Business of Businesses”. Det fanns två bakgrunder att ställa frågan. För det första hade jag gång på gång stött på konflikten i mitt arbete, inte minst i Volvos ledning men också senare som konsult till bland andra Telia i företagets övergång från svenskt televerk till ett företag på öppen marknad. För det andra hade jag några år arbetat som rådgivare till Gus Speth på UNDP och till Kofi Annan då nyligen tillträdd som general sekreterare i FN, med uppgift att hitta en formel for samarbete mellan ”the Business Community” och ”the Development Community”. Det var på den tiden än mer än idag skilda världar.


Ur vårt arbete kom den så kallade Global Compact, som Claes Elfsberg i Aktuellt okunnigt kallade för the Global Impact. Global Compact omfattar tio huvudprinciper för näringsliver att ty sig till om mänskliga rättigheter, arbetsliv, miljö och korruption. Teliafallet visar att Global Compact är en tandlös tiger så länge som sanktionsmöjligheter saknas.

Debatten om företagens tillämpning av de värderingar och principer på vilket de marknadsförs sig själva är långt ifrån ny. Men den är patetisk och plågsamt repetitiv när Teliafallet rullas upp: journalister och människorättsorganisationer tar reda på fakta, företagsleding och ägare upprepar med darr på stämman mantrat att följa ”landets lagar” och att tekniken sprider frihet.

TeliaSoneras vd Lars Nyberg med sin groteska lön vet precis lika väl som jag att det går att säga nej, att det går att sätta ned foten. Hit men inte längre. Man kan som ägare och VD med viljestyrka och skicklighet kombinera principfasthet med pragmatism. Det är det som är ledarskap.

Diktarurens lagar är godtyckliga. Lagarnas tillämpning blir godtycklig. Näringslivets egenintresse är självklart att stärka demokratin, att stärka öppen och fri information, att bygga det förtroende på vilket globala marknader kan byggas.

Det är nonsens av Nyberg att mena att telekomteknologin som sådan skapade det uppror som lite romantiskt har kallat för den arabiska våren. Det var enskilda människor som brände sig själva eller gått ut i väpnade uppror på 40 år av diktaturer, rättsosäkerhet och godtycklighet.

Näringslivet vill ha stabilitet. Någon annan väg än demokratins finns inte. Näringsliv och handel måste se till sitt eget intresse. Marknaden kan aldrig ersätta det moraliska omdömet.
DN Debatt 20/4 2012

Suget efter det extrema

Det finns ett sug, ja kanske till och med en längtan efter det extrema, det farliga som lurar precis där på gränsen till det okända. Gränsen blir i sig ett mål att gå över, att korsa.

Det extrema har en lockelse att få uppleva, genomleva, att överleva. Extremsporten är en alldeles ny bransch som ger god och säljbar underhållning av ställföreträdande upplevelser. Men faromomentet är det viktigaste. Om inte någon kör ihjäl sig då och då i ski crossen, i motorcrossen, i Formula 1-tävlingen, i bergsbestigningen av K2 eller till och med i hockeyrinken, så blir faran inte på riktigt. Några rejäla hjärnskakningar ingår liksom i hockeymatchen eller i MMA, den senaste varianten av kamp. Extremsporten är ett slags ställföreträdande risktagande.

Just nu är också extremväder på modet. Det höjer tittarsiffror och läsvärde. Sådant väder finns och har dessvärre alltid funnits. Klimatförändringar är ett oförnekelsebart faktum och kommer (återigen) att förändra livsförutsättningarna för många miljoner människor. Denna omgång av klimat- och miljöförändringar är framdrivna av oss själva. Därför sker förändringarna också snabbare och häftigare, som den storm som för någon tid sedan dödade 100 människor i Argentina.

Här i Dalarna får vi gå så långt tillbaka som till 1916 för att hitta extremrekordnoteringen för vattenståndet i Dalälven – 2,35 m över normalt. Värsta stormen var Älvdalsorkanen 1987. Då flög tegelpannorna av taket hemma på Martinagården i Tällberg.

Värsta stormen i Sverige var inte Gudrun utan en rackare som svepte in över Sydsverige år 1903. Min mamma gillade extremväder och gick gärna upp på Yxberget för att få bättre vy över blixtar och oväder. Sin trygghet fann hon i bönens makt.

Vår samtid är motsägelsefull. Där finns en dragning till faran men samtidigt en växande fasa för undergången, för Apokalypsen. Undergångsböcker och larmrapporter har ett växande gensvar i vår tid. Många, inte minst unga människor känner rädsla, ångest och skuld över vad människan gör med naturen. Rädslan exploateras av media.

Lockelsen av och fruktan för det extrema, detta djupt mänskliga, har religioner speglat i alla tider. Jag vill föreslå att du, kära läsare, slår upp Bibelns allra sista bok, Uppenbarelseboken, kapitel 16 och läser profetian om de Guds sju vredesskålar som änglarna skulle hälla över jorden när Gud vredgades över våra beteenden.

Vetenskapen och Uppenbarelseboken möts i sina förutsägelser om extrem torka, svält, sjukdomar, översvämningar, orkaner och otid. Människans rädsla för naturens obarmhärtighet har nog, trots all teknologi vi skyddar oss med, inte i grunden förändrats.

publicerad i Dalarnas tidningar 2012-04-16

Konfliktens komplexitet

Konflikt är ett av de mänskligaste av fenomen. Konflikt växer fram i alla mänskliga relationer mellan enskilda, i samhällen och mellan samhällen.

Därför behövs bra mekanismer för att lösa konflikter. Det är först när vi förmår lösa konflikter som vi faktiskt blir till samhälle. En by blir till by först när dess inbyggare har funnit formerna – bystadgan – för att slita och lösa sina konflikter grannar emellan. Det är just denna process som skapar det förtroende och den gemenskap som blir till samhälle. Paradoxen är att det är i konflikter som själva utgångspunkten för samhälle/gemenskap återfinns; i konflikten – inte i idyllien.

Men konflikternas ursprung och förlopp förändras ständigt. Därför måste också former, stadgar och konstitutioner gång på gång anpassas till den verklighet som är, som blivit.

En stadga för en Leksandsby kan inte längre vara en spegel av ett bondesamhälle, lika lite som en FN-stadga kan vara en spegel av en värld där nationalstaten äger full suveränitet. Så kanske världen fungerade för 70 år sedan; men inte längre.

Låt mig ge ett exempel på det nuvarande systemets hjälplöshet inför konflikternas komplexitet.
Den syriska konflikten, tragedin, har hittills krävt 7000 liv och oräkneliga förstörda liv. Den har skadat människobarn till själ och kropp. I Libyen valde NATO att gå in med militärt stöd. Förmodligen för att säkra oljeflödet till väst. Gaddafi – trätobrodern i över 40 år – slängdes bokstavligen till hundarna.

Syrien har ingen olja men har farligt nära sambandslinjer med Iran. Den syriska inre konflikten(erna) är mer sammansatta. Riskerna för väst, för alla, farligare.

Det ”internationella samfundet” (ett innehållslöst uttryck) har sökt att lösa konflikten mellan förtryckta och förtryckare i Syrien. Först ut var EU, sedan ”tyst diplomati”, sedan Ryssland, sedan FN’s säkerhetsråd, sedan Arabförbundet. Alla och allt har hittills misslyckats. Ingen, allra minst NATO, vågar sig på en militär intervention.
Därför fortsätter dödandet. Ett internt folkmord pågår. Klan mot klan. Centralmakt mot periferi.

Så till slut vänder sig Ban Ki-Moon och FN till Kofi Annan. Han har utnämnts till ”speciellt sändebud” av FN för att söka bilägga krisen.

Kofi Annan är en av de ytterst få ledare i världen, som med obruten integritet representerar en legitimitet som inte är förknippad med de nationella eller ekonomiska intressen som bakbinder EU, FN och alla de andra mekanismer, som har gjort dessa alltmer obrukbara i den värld av komplex ömsesidighet som vuxit fram.

Det blir så uppenbart att globaliseringens tidevarv behöver andra mekanismer för konfliktlösning än de som formades i 1900-talets tidevarv.

När nu Jan Eliasson, medlem i Tällberg Foundations styrelse, utsetts till vice Generalsekreterare i FN är detta ett steg i att stärka organisationens kompetens och kreativitet för att hitta nya vägar för att lösa de svåra konflikterna.

publicerad i Dalarnas Tidningar 2012-03-05

Allvar och lekfullhet

Plötsligt blev Sverige, åtminstone i tanken, mycket rikare när statsminister Fredrik Reinfeldt konkretiserar diskussionen om Sveriges framtid, både lite lekfullt men också med allvar, med att sända in en sondering i debatten om att arbetslivet kunde förlängas med ytterligare tio år. Detta skulle teoretiskt tillföra arbetsmarknaden en och en halv miljon människor, förutom alla dem som av olika skäl tvingats eller valt att ställa sig vid sidan av arbetslivet före 65 års ålder.
Man kan naturligtvis också vända på steken och hävda att i ett slag ökar Reinfeldt arbetslösheten med 1,5 miljoner.

Det är flera förändringar som emellertid bidrar till att Reinfeldts utspel bottnar i verkligheten. Det arbetsliv som industrisamhället skapade, finns bara delvis kvar. Kanske är det omkring hälften av det arbete som utförs, som låter sig fångas i 9-5-modellen och i ett arbetsliv som skulle spänna från 16 till 65 år. Långt där borta i 1950- och 60-talen var den förhärskande föreställningen att industrisamhället skulle bestå i ervärderlig tid.

Fabriksvisslan har ersattas av mobiltelefonernas ringsignaler. Människor gör på ett helt annat sätt vad de vill och när de vill. Digitaliseringen av tillvaron utvecklar mångfald och olikheter. I dag är det viktigare att göra skillnad än att vara precis som alla andra. Att vara med i a-kassan är ingen självklarhet. Tilliten till den egna förmågan är stor att kunna skapa sig nya påhugg.
Människor kommer att skapa sina egna jobb i mycket större utsträckning än tidigare. Jobben finns inte i statskassan. Jag träffade häromdagen en kvinna som tvingas lämna sitt jobb på ett stort svenskt verkstadsföretag. Hon ville fortsätta bortom 67-årsgränsen. Själv har jag privilegiet att vid 75 års ålder få jobba så mycket jag vill.

Det finns ingen möjlighet att den gamla tidens arbetsliv eller arbetstider skulle kunna föda nationen framgent. Men samtidigt borgar teknologiutvecklingen för en snabbt ökande produktivitet som skulle kunna omsättas i förändrade arbetstider och arbetsformer.
Uppenbart finns mycken tid att tillgängliggöra för arbete. Under vinterhalvåret befinner sig en sisådär 3-400 000 svenskar i Thailand och på Kanarieöarna. Alltför många direktörer och politiker låter förtidspensionera sig med stora årliga apanage, som för syns skull kallas pensioner. Maktklassen lever gott på det nuvarande systemet.

Därför måste en reformering av arbetslivet omfatta inte bara dess kvantitet och kvalitet utan också dess etik. Det finns ett gammalt svenskt talesätt som lyder att man ska göra rätt för sig. Men samhällssolidariteten förutsätter också att vi ger våra gemensamma bidrag till andra, till helheten.

publicerad i Dalarnas Tidningar 2012-02-12