Posts
En högspänd, politiskt laddad skiljelinje har vuxit fram i globaliseringens kölvatten. De genomkalkylerade och utstuderade dåden i Norge är måhända en ytterlighet. En andra ytterlighet på reaktionsskalan mot globaliseringen är det passiva motstånd mot invandring som vi litet överslätande har lärt oss kalla främlingsfientlighet.
Den allra viktigaste politiska skiljelinjen i vår tid har kommit att bli den som går mellan nationalism och globalism/internationalisering; mellan monokultur och multikultur; mellan begränsad solidaritet och en identitet som bygger på förmågan till ett allt vidare ansvarstagande; mellan förhärligande av det egna, det provinsiella och bejakande av helhet och mångfald.
Förr gick de politiska skiljelinjerna, den organiserade konflikten, mellan landsbygd och stad, mellan kapital och arbete, mellan dem som har och dem som inte har. Dessa konflikter kommer att vara dynamiska också i framtiden men allt tydligare kommer den övergripande politiska frågan att vara att lösa konflikten mellan dem som vill bevara sin nationella egenart och dem som vill leva i en värld där den egna kulturen utvecklas i samspelet med alla andra.
Världen får allt fler nationalstater, snart 200, allt fler fördrag, avtal och mellanstatliga institutioner, i dag 6 129, som ska hålla isär och ihop oss. Vi försöker med andra ord samtidigt äta kakan och behålla den. Just däri ligger konflikten. De allra flesta vill ha globaliseringens frukter men inte ta ansvaret för dess konsekvenser.
Detta har lett till missnöjespartier, shariaattacker mot modernisering och västliga värderingar liksom islamofobiska reaktioner i Väst. Denna konflikt om den långsiktiga inriktningen för en global samhällsutveckling leder till småterror och storterror eftersom frågorna främst bearbetas utanför de etablerade politiska formerna.
Det politiska systemet måste därför förmå sig att artikulera denna växande samhällskonflikt för att kunna hantera den. Det innebär att den globala samhällsutvecklingen måste komma upp på de nationella politiska dagordningarna. Vi måste ta ansvaret att ge svaret på frågan: Hur i hela världen ska vi leva tillsammans; med vilken vision, med vilka värderingar och vilken rättsordning?
Utan svar på dessa frågor kommer vi inte tillsammans kunna lösa de stora systemfrågorna om tillväxt, energi, fördelning, klimat och miljö, fattigdom och solidaritet.
Publicerad i Dalarnas tidningar 2011-08-03
Thursday, August 4, 2011
Thursday, July 28, 2011
Euron skapades i medvind
För några månader sedan skrev jag en reflektion i denna spalt med rubriken: Trasigt, trasigt... Den konstaterade att USA och Europa stod inför djupa, politiskt svårlösta problemkomplex, ett riktigt gyttjebad. Nu är vi där.
De politiska systemen förmår inte lösa de statsfinansiella problemen. Grundorsaken är enkel. Politiken är till syvende och sist nationell. Problemen den skall lösa är gränsöverskridande. EU har bättre redskap till hands än enskilda nationer som USA, Japan eller Kina. Men Euroländernas gemensamma valuta hade också krävt gemensam finanspolitik och budgetpolitik.
Euron är en medvindskonstruktion. Här finns ett glapp mellan verklighet och dröm. USA har spelat bort en hegemonisk maktposition. En radda av förlorade och kostsamma krig och skenande underskott i handel och budget har minskat handlingsutrymmet till praktiskt taget noll.
Det nationella politiska systemet fungerar inte längre som leverantör av kompromisser. Detta är låst av republikanernas fundamentalistiska värderingar och en nu gången tids föreställning om amerikansk exceptionalism. Det finansiella systemet varken slutar eller börjar vid amerikansk gräns. Så icke heller vid någon EU-gräns.
Den recession som rycker allt närmare är allas recession. Arbetslösheten är allas, liksom den kommande nedgången i aktie- och bostadsvärden.
De politiska institutionerna är oförmögna att lösa globalt sammanhängande problem. Dagens nationalstatsbundna ordning har visat sig lika oförmöget att lösa den akuta klimatkrisen liksom den akuta finanskrisen, eller för den delen fattigdomskrisen, resursfördelning, teknologiutveckling eller efterlevandet av mänskliga rättigheter.
Den bistraste av verkligheter är att vi faktiskt inte vet hur vi skall kunna komma överens på nationell och global nivå, samtidigt. Politiken, som den tillämpas, står mellan oss och lösningen.
Ingen tror väl att FN skall lösa dagens röra? Enligt FN:s register över bi- och multilaterala avtal och fördrag har minst 158 000 slutits under de sista 160 åren, de allra flesta sedan 1945. De flesta av dem är inte fullt ut respekterade eller fullföljda.
Om det hade varit så skulle världen ha sett mycket annorlunda i dag.
Publicerad i Dalarnas Tidningar 2011-07-25
Tyck till: mejla bo.ekman@tallbergfoundation.se
De politiska systemen förmår inte lösa de statsfinansiella problemen. Grundorsaken är enkel. Politiken är till syvende och sist nationell. Problemen den skall lösa är gränsöverskridande. EU har bättre redskap till hands än enskilda nationer som USA, Japan eller Kina. Men Euroländernas gemensamma valuta hade också krävt gemensam finanspolitik och budgetpolitik.
Euron är en medvindskonstruktion. Här finns ett glapp mellan verklighet och dröm. USA har spelat bort en hegemonisk maktposition. En radda av förlorade och kostsamma krig och skenande underskott i handel och budget har minskat handlingsutrymmet till praktiskt taget noll.
Det nationella politiska systemet fungerar inte längre som leverantör av kompromisser. Detta är låst av republikanernas fundamentalistiska värderingar och en nu gången tids föreställning om amerikansk exceptionalism. Det finansiella systemet varken slutar eller börjar vid amerikansk gräns. Så icke heller vid någon EU-gräns.
Den recession som rycker allt närmare är allas recession. Arbetslösheten är allas, liksom den kommande nedgången i aktie- och bostadsvärden.
De politiska institutionerna är oförmögna att lösa globalt sammanhängande problem. Dagens nationalstatsbundna ordning har visat sig lika oförmöget att lösa den akuta klimatkrisen liksom den akuta finanskrisen, eller för den delen fattigdomskrisen, resursfördelning, teknologiutveckling eller efterlevandet av mänskliga rättigheter.
Den bistraste av verkligheter är att vi faktiskt inte vet hur vi skall kunna komma överens på nationell och global nivå, samtidigt. Politiken, som den tillämpas, står mellan oss och lösningen.
Ingen tror väl att FN skall lösa dagens röra? Enligt FN:s register över bi- och multilaterala avtal och fördrag har minst 158 000 slutits under de sista 160 åren, de allra flesta sedan 1945. De flesta av dem är inte fullt ut respekterade eller fullföljda.
Om det hade varit så skulle världen ha sett mycket annorlunda i dag.
Publicerad i Dalarnas Tidningar 2011-07-25
Tyck till: mejla bo.ekman@tallbergfoundation.se
Sunday, July 10, 2011
I förhandlingsfabriken
Världshandelsorganisationen (WTO) ligger i ett av de gamla kontorspalatsen från Nationernas förbunds (NF:s) tidevarv. NF kom som bekant till 1919 som ett av de nästan omedelbart förgängliga resultaten av fredsförhandlingarna i Paris efter första världskriget.
På WTO presiderar Pascal Lamy. Hans utstrålning är en kombination av en buddistmunk och en driven europeisk intellektuell. Han leder den kanske mest framgångsrika av mellanstatliga organisationer.
Det finns inte mindre än 6 129 sådana. Deras uppgift är att övervaka mer än 150 000 fördrag, avtal och protokoll. Ingen vet riktigt hur många. Vi kan också vara säkra på att den ena handen inte riktigt vet vad den andra gör.
Därutöver finns nu 196 nationalstater. Snart är de 200. Förhandlingssalen i WTO ser ut som en tätt sammanpackad monteringsfabrik i Kina. WTO är en förhandlingsfabrik.
Jag deltar inte i några förhandlingar, men i ett mindre informellt möte, som Lamy sammankallat om den svåra frågan om hur världens länder kan göra våra liv säkrare, ekonomin växande, miljön renare och samarbetet mer förtroendefullt.
Det är likartade frågor som behandlades på Tällberg Forum som just avslutats. Detta år i Sigtuna. Både vid Tällberg Forum och i Genève får jag intrycket att äntligen (som Gert Fylking skulle ha utropat), har så kallad Global Governance kommit högre på dagordningen. Hur ska vi sköta våra gemensamma intressen?
Vid Genèvemötet underströk Lamy att kunskap och insikt på den lokala nivån är en förutsättning för framgångsrik samverkan mellan marknader och länder på den globala nivån. Jag kunde berätta om hur Tällberg Forum samlat till samtal och diskussioner om ekonomi, miljö, tillväxt och globalisering med allmänheten i Sigtunas olika kommundelar.
Det viktigaste jag tog med mig från årets Tällberg Forum 2011, att förmedla till WTO, var att allmänhetens kunskap, insikt och medvetenhet växer med globaliseringens tilltagande komplexitet. Jag tror vi håller på att bli skickligare att forma våra liv för en värld med allt färre gränsövergångar och med en vidare solidaritet.
Som min mor brukade säga: Svårigheter är till för att övervinnas!
Publicerad i Dalarnas tidningar 2011-07-10
På WTO presiderar Pascal Lamy. Hans utstrålning är en kombination av en buddistmunk och en driven europeisk intellektuell. Han leder den kanske mest framgångsrika av mellanstatliga organisationer.
Det finns inte mindre än 6 129 sådana. Deras uppgift är att övervaka mer än 150 000 fördrag, avtal och protokoll. Ingen vet riktigt hur många. Vi kan också vara säkra på att den ena handen inte riktigt vet vad den andra gör.
Därutöver finns nu 196 nationalstater. Snart är de 200. Förhandlingssalen i WTO ser ut som en tätt sammanpackad monteringsfabrik i Kina. WTO är en förhandlingsfabrik.
Jag deltar inte i några förhandlingar, men i ett mindre informellt möte, som Lamy sammankallat om den svåra frågan om hur världens länder kan göra våra liv säkrare, ekonomin växande, miljön renare och samarbetet mer förtroendefullt.
Det är likartade frågor som behandlades på Tällberg Forum som just avslutats. Detta år i Sigtuna. Både vid Tällberg Forum och i Genève får jag intrycket att äntligen (som Gert Fylking skulle ha utropat), har så kallad Global Governance kommit högre på dagordningen. Hur ska vi sköta våra gemensamma intressen?
Vid Genèvemötet underströk Lamy att kunskap och insikt på den lokala nivån är en förutsättning för framgångsrik samverkan mellan marknader och länder på den globala nivån. Jag kunde berätta om hur Tällberg Forum samlat till samtal och diskussioner om ekonomi, miljö, tillväxt och globalisering med allmänheten i Sigtunas olika kommundelar.
Det viktigaste jag tog med mig från årets Tällberg Forum 2011, att förmedla till WTO, var att allmänhetens kunskap, insikt och medvetenhet växer med globaliseringens tilltagande komplexitet. Jag tror vi håller på att bli skickligare att forma våra liv för en värld med allt färre gränsövergångar och med en vidare solidaritet.
Som min mor brukade säga: Svårigheter är till för att övervinnas!
Publicerad i Dalarnas tidningar 2011-07-10
Monday, June 13, 2011
På kunglig jakt
Den skadskjutne monarken jagades upp i ett eftersök av en reporter från TT. Resten av drevet ylade för att det inte fick delta i avskjutningen. Dessutom vägrade monarken att lägga sig på rygg och abdikera.
Men vad har kungen egentligen gjort? Vilka är de verkligt viktiga frågorna?
Låt mig föreslå några: Är Kungen demokrat? Motarbetar han grundlagen? Har han förskingrat? Har han vanhedrat nationen Sverige i sitt arbete? Har han uppfostrat en slarva till sin efterträdare? Vilken är hans syn på jämställdhet och mänskliga rättigheter? Är han en kärlekslös och ohörsam strutt? Är han av börd och släktskap nazist? Fuskar han? Smiter han från plikten?
Det här är de viktiga frågorna. Men medierna har låtit sig ledas av en bok främst byggd på anonyma källor och en – som medierna uttalar med närmast orgiastisk vällust - tungt kriminell för att tvinga ned bytet.
Sjöbergs bok (medförfattaren skriver nu också i en bok i geschäftet kring varumärket Markovic och hans bilder) behandlar inga av de frågor jag formulerat ovan. Hans jobb lämnas därhän.
Kungen har varit kung i 38 år. Jag gissar att kungen är på jobbet, lågt räknat, cirka 200 dagar om året. Jag antar att han varje dag träffar minst två representanter för företag, forskning, offentlig sektor, politik, föreningar eller kultur, inkluderande besök och resor i Sverige och naturligtvis internationellt.
Detta blir över dessa 38 år lågt räknat 160 000 möten. Jag gissar att den verkliga siffran är minst det dubbla. Kungen och drottningen är i personlig närvaro med någon miljon människor om året. Det är en god prestation att göra detta utan att göra alltför många övertramp. Några få inrikespolitiska stormar, men inga internationella komplikationer.
Vi har en grundlag. Vi har en person som till 100 procent fogar sig i den. Han har mig veterligen aldrig bedrivit egen utrikespolitik, miljöpolitik, regionalpolitik eller…?
Men så har han alltså hoppat över konvenansens skaklar i sitt privatliv. So what?
Anders, Aje, Noppe, Camilla och vad de heter är perifera till jobbet att representera Sverige, att vara statschef. Däremot kan de måhända vara centrum i ett nöjesliv som ligger utanför den ceremoniella funktionen.
Kungen, drottningen och kronprinsessan har vid flera tillfällen besökt Tällberg Forum. Våra afrikanska och asiatiska gäster häpnar över kungens åtkomlighet och informalitet.
Om kungen ändå skulle tröttna på tillställningen, ansvaret och abdikera så borde det vara till förmån för en ny konstitution, inte för sin dotter. Men detta skulle nog vara ett skräckscenario för medierna. För vems bebisar ska de då skriva om?
Publicerad i Dalarnas Tidningar 2011-06-13
Men vad har kungen egentligen gjort? Vilka är de verkligt viktiga frågorna?
Låt mig föreslå några: Är Kungen demokrat? Motarbetar han grundlagen? Har han förskingrat? Har han vanhedrat nationen Sverige i sitt arbete? Har han uppfostrat en slarva till sin efterträdare? Vilken är hans syn på jämställdhet och mänskliga rättigheter? Är han en kärlekslös och ohörsam strutt? Är han av börd och släktskap nazist? Fuskar han? Smiter han från plikten?
Det här är de viktiga frågorna. Men medierna har låtit sig ledas av en bok främst byggd på anonyma källor och en – som medierna uttalar med närmast orgiastisk vällust - tungt kriminell för att tvinga ned bytet.
Sjöbergs bok (medförfattaren skriver nu också i en bok i geschäftet kring varumärket Markovic och hans bilder) behandlar inga av de frågor jag formulerat ovan. Hans jobb lämnas därhän.
Kungen har varit kung i 38 år. Jag gissar att kungen är på jobbet, lågt räknat, cirka 200 dagar om året. Jag antar att han varje dag träffar minst två representanter för företag, forskning, offentlig sektor, politik, föreningar eller kultur, inkluderande besök och resor i Sverige och naturligtvis internationellt.
Detta blir över dessa 38 år lågt räknat 160 000 möten. Jag gissar att den verkliga siffran är minst det dubbla. Kungen och drottningen är i personlig närvaro med någon miljon människor om året. Det är en god prestation att göra detta utan att göra alltför många övertramp. Några få inrikespolitiska stormar, men inga internationella komplikationer.
Vi har en grundlag. Vi har en person som till 100 procent fogar sig i den. Han har mig veterligen aldrig bedrivit egen utrikespolitik, miljöpolitik, regionalpolitik eller…?
Men så har han alltså hoppat över konvenansens skaklar i sitt privatliv. So what?
Anders, Aje, Noppe, Camilla och vad de heter är perifera till jobbet att representera Sverige, att vara statschef. Däremot kan de måhända vara centrum i ett nöjesliv som ligger utanför den ceremoniella funktionen.
Kungen, drottningen och kronprinsessan har vid flera tillfällen besökt Tällberg Forum. Våra afrikanska och asiatiska gäster häpnar över kungens åtkomlighet och informalitet.
Om kungen ändå skulle tröttna på tillställningen, ansvaret och abdikera så borde det vara till förmån för en ny konstitution, inte för sin dotter. Men detta skulle nog vara ett skräckscenario för medierna. För vems bebisar ska de då skriva om?
Publicerad i Dalarnas Tidningar 2011-06-13
Tuesday, May 24, 2011
Två bilder av den nya världen
När jag först såg den dramatiska bilden från The Situation Room i Vita Huset, där Obama, Clinton och de andra ur statsledningen trollbands av tillslaget i Abbottabad fick jag en stark känsla av att ha sett bilden förut. Deja vu!
Ledare runt ett bord, ledig klädsel och i lediga positioner. Men med spänt fokus på ett skeende som är fördolt för oss som bara kan se betraktarna. De kunde se på ett avsnitt ur Vita Huset, USA-Kanada i hockey men vi upplyses om att de betraktar avrättningen av Obama Bin Laden (känd Falubesökare 1971). De ser rakt in i fiendens ansikte.
Den andra bild som kommer för mig är bilden från sammanbrottet i Klimatförhandlingarna i Köpenhamn under natten till den 18 december 2009. Obama och de andra regeringscheferna sitter runt ett soffbord. Blickarna vandrar ofokuserat ut i ett intet. Misslyckandet står skrivet i deras ansikten.
Bilderna speglar maktens språk och liturgier långt, långt borta från de formellt stela skolklassfotografier som plägar avsluta de flesta toppmöten.
Det som förenar dessa två interiörer från två olika maktcentra är att det problem de söker lösa båda har global räckvidd. Det betyder att de berör oss alla, var vi än lever på jorden.
Problemet för oss alla är att vi saknar effektiva konstitutioner och beslutsordningar för att lösa gemensamma problem gemensamt. Dagens beslutsordningar bygger på principen att varje land ska lösa sina problem för sig. Men säkerhet, klimat, miljö, finans och ekonomi bryter gränser, är systemiska till sin uppbyggnad. Vi sitter alla i samma båt. Vi måste finna de nya formerna för hur vi alla kan göra vår del av jobbet.
Länder kan inte längre smita undan och hoppas att ”nån annan” ska ta det större ansvaret. Vi måste forma de nya beslutsordningar som globaliseringen kommer att kräva för att vi ska kunna ta vårt sakliga och moraliska ansvar.
Vi har tillräcklig kunskap om miljö-/klimatstörningarna och om terrorns/diktaturernas medvetna övergrepp mot mänskliga rättigheter för att handla.Men vi saknar redskapen för det nödvändiga gemensamma ansvarstagandet. De stora problemen är globala men politiken är nationell/lokal. Att foga ihop de två är den stora reformen.
FN duger inte längre. Det visar Klimatförhandlingarnas sammanbrott, oförmågan att hantera säkerhetsfrågor, frånvaron i de stora finansiella, ekonomiska och sociala frågorna.
USA’s attack på Usama Bin Laden blev i Obamas händer främst en inrikespolitisk aktion. Men den hade behövt en global rättslig legitimitet. USA och Kina såg främst till sina egna intressen i Köpenhamn, trots att frågan var i allas intresse.
Precis här ligger sambandet mellan de två bilderna: den riskfyllda oförmågan att legitimt och rättssäkert hantera den redan globaliserade verkligheten.
Fotografen i Vita huset heter Souza. Det hade varit passande med John Philip Sousa’s marsch Stars and Stripes som musikbakgrund till Vita-Husbilden och till Köpenhamnsbilden Strauss’ Also Sprach Zarathustra, musiken som fick inleda Kubriks Space Odysse 2001 och senare Stjärnornas Krig.
Publicerad i Dalarnas Tidningar 2011-05-24
Ledare runt ett bord, ledig klädsel och i lediga positioner. Men med spänt fokus på ett skeende som är fördolt för oss som bara kan se betraktarna. De kunde se på ett avsnitt ur Vita Huset, USA-Kanada i hockey men vi upplyses om att de betraktar avrättningen av Obama Bin Laden (känd Falubesökare 1971). De ser rakt in i fiendens ansikte.
Den andra bild som kommer för mig är bilden från sammanbrottet i Klimatförhandlingarna i Köpenhamn under natten till den 18 december 2009. Obama och de andra regeringscheferna sitter runt ett soffbord. Blickarna vandrar ofokuserat ut i ett intet. Misslyckandet står skrivet i deras ansikten.
Bilderna speglar maktens språk och liturgier långt, långt borta från de formellt stela skolklassfotografier som plägar avsluta de flesta toppmöten.
Det som förenar dessa två interiörer från två olika maktcentra är att det problem de söker lösa båda har global räckvidd. Det betyder att de berör oss alla, var vi än lever på jorden.
Problemet för oss alla är att vi saknar effektiva konstitutioner och beslutsordningar för att lösa gemensamma problem gemensamt. Dagens beslutsordningar bygger på principen att varje land ska lösa sina problem för sig. Men säkerhet, klimat, miljö, finans och ekonomi bryter gränser, är systemiska till sin uppbyggnad. Vi sitter alla i samma båt. Vi måste finna de nya formerna för hur vi alla kan göra vår del av jobbet.
Länder kan inte längre smita undan och hoppas att ”nån annan” ska ta det större ansvaret. Vi måste forma de nya beslutsordningar som globaliseringen kommer att kräva för att vi ska kunna ta vårt sakliga och moraliska ansvar.
Vi har tillräcklig kunskap om miljö-/klimatstörningarna och om terrorns/diktaturernas medvetna övergrepp mot mänskliga rättigheter för att handla.Men vi saknar redskapen för det nödvändiga gemensamma ansvarstagandet. De stora problemen är globala men politiken är nationell/lokal. Att foga ihop de två är den stora reformen.
FN duger inte längre. Det visar Klimatförhandlingarnas sammanbrott, oförmågan att hantera säkerhetsfrågor, frånvaron i de stora finansiella, ekonomiska och sociala frågorna.
USA’s attack på Usama Bin Laden blev i Obamas händer främst en inrikespolitisk aktion. Men den hade behövt en global rättslig legitimitet. USA och Kina såg främst till sina egna intressen i Köpenhamn, trots att frågan var i allas intresse.
Precis här ligger sambandet mellan de två bilderna: den riskfyllda oförmågan att legitimt och rättssäkert hantera den redan globaliserade verkligheten.
Fotografen i Vita huset heter Souza. Det hade varit passande med John Philip Sousa’s marsch Stars and Stripes som musikbakgrund till Vita-Husbilden och till Köpenhamnsbilden Strauss’ Also Sprach Zarathustra, musiken som fick inleda Kubriks Space Odysse 2001 och senare Stjärnornas Krig.
Publicerad i Dalarnas Tidningar 2011-05-24
Subscribe to:
Posts (Atom)
