Posts
Den skadskjutne monarken jagades upp i ett eftersök av en reporter från TT. Resten av drevet ylade för att det inte fick delta i avskjutningen. Dessutom vägrade monarken att lägga sig på rygg och abdikera.
Men vad har kungen egentligen gjort? Vilka är de verkligt viktiga frågorna?
Låt mig föreslå några: Är Kungen demokrat? Motarbetar han grundlagen? Har han förskingrat? Har han vanhedrat nationen Sverige i sitt arbete? Har han uppfostrat en slarva till sin efterträdare? Vilken är hans syn på jämställdhet och mänskliga rättigheter? Är han en kärlekslös och ohörsam strutt? Är han av börd och släktskap nazist? Fuskar han? Smiter han från plikten?
Det här är de viktiga frågorna. Men medierna har låtit sig ledas av en bok främst byggd på anonyma källor och en – som medierna uttalar med närmast orgiastisk vällust - tungt kriminell för att tvinga ned bytet.
Sjöbergs bok (medförfattaren skriver nu också i en bok i geschäftet kring varumärket Markovic och hans bilder) behandlar inga av de frågor jag formulerat ovan. Hans jobb lämnas därhän.
Kungen har varit kung i 38 år. Jag gissar att kungen är på jobbet, lågt räknat, cirka 200 dagar om året. Jag antar att han varje dag träffar minst två representanter för företag, forskning, offentlig sektor, politik, föreningar eller kultur, inkluderande besök och resor i Sverige och naturligtvis internationellt.
Detta blir över dessa 38 år lågt räknat 160 000 möten. Jag gissar att den verkliga siffran är minst det dubbla. Kungen och drottningen är i personlig närvaro med någon miljon människor om året. Det är en god prestation att göra detta utan att göra alltför många övertramp. Några få inrikespolitiska stormar, men inga internationella komplikationer.
Vi har en grundlag. Vi har en person som till 100 procent fogar sig i den. Han har mig veterligen aldrig bedrivit egen utrikespolitik, miljöpolitik, regionalpolitik eller…?
Men så har han alltså hoppat över konvenansens skaklar i sitt privatliv. So what?
Anders, Aje, Noppe, Camilla och vad de heter är perifera till jobbet att representera Sverige, att vara statschef. Däremot kan de måhända vara centrum i ett nöjesliv som ligger utanför den ceremoniella funktionen.
Kungen, drottningen och kronprinsessan har vid flera tillfällen besökt Tällberg Forum. Våra afrikanska och asiatiska gäster häpnar över kungens åtkomlighet och informalitet.
Om kungen ändå skulle tröttna på tillställningen, ansvaret och abdikera så borde det vara till förmån för en ny konstitution, inte för sin dotter. Men detta skulle nog vara ett skräckscenario för medierna. För vems bebisar ska de då skriva om?
Publicerad i Dalarnas Tidningar 2011-06-13
Monday, June 13, 2011
Tuesday, May 24, 2011
Två bilder av den nya världen
När jag först såg den dramatiska bilden från The Situation Room i Vita Huset, där Obama, Clinton och de andra ur statsledningen trollbands av tillslaget i Abbottabad fick jag en stark känsla av att ha sett bilden förut. Deja vu!
Ledare runt ett bord, ledig klädsel och i lediga positioner. Men med spänt fokus på ett skeende som är fördolt för oss som bara kan se betraktarna. De kunde se på ett avsnitt ur Vita Huset, USA-Kanada i hockey men vi upplyses om att de betraktar avrättningen av Obama Bin Laden (känd Falubesökare 1971). De ser rakt in i fiendens ansikte.
Den andra bild som kommer för mig är bilden från sammanbrottet i Klimatförhandlingarna i Köpenhamn under natten till den 18 december 2009. Obama och de andra regeringscheferna sitter runt ett soffbord. Blickarna vandrar ofokuserat ut i ett intet. Misslyckandet står skrivet i deras ansikten.
Bilderna speglar maktens språk och liturgier långt, långt borta från de formellt stela skolklassfotografier som plägar avsluta de flesta toppmöten.
Det som förenar dessa två interiörer från två olika maktcentra är att det problem de söker lösa båda har global räckvidd. Det betyder att de berör oss alla, var vi än lever på jorden.
Problemet för oss alla är att vi saknar effektiva konstitutioner och beslutsordningar för att lösa gemensamma problem gemensamt. Dagens beslutsordningar bygger på principen att varje land ska lösa sina problem för sig. Men säkerhet, klimat, miljö, finans och ekonomi bryter gränser, är systemiska till sin uppbyggnad. Vi sitter alla i samma båt. Vi måste finna de nya formerna för hur vi alla kan göra vår del av jobbet.
Länder kan inte längre smita undan och hoppas att ”nån annan” ska ta det större ansvaret. Vi måste forma de nya beslutsordningar som globaliseringen kommer att kräva för att vi ska kunna ta vårt sakliga och moraliska ansvar.
Vi har tillräcklig kunskap om miljö-/klimatstörningarna och om terrorns/diktaturernas medvetna övergrepp mot mänskliga rättigheter för att handla.Men vi saknar redskapen för det nödvändiga gemensamma ansvarstagandet. De stora problemen är globala men politiken är nationell/lokal. Att foga ihop de två är den stora reformen.
FN duger inte längre. Det visar Klimatförhandlingarnas sammanbrott, oförmågan att hantera säkerhetsfrågor, frånvaron i de stora finansiella, ekonomiska och sociala frågorna.
USA’s attack på Usama Bin Laden blev i Obamas händer främst en inrikespolitisk aktion. Men den hade behövt en global rättslig legitimitet. USA och Kina såg främst till sina egna intressen i Köpenhamn, trots att frågan var i allas intresse.
Precis här ligger sambandet mellan de två bilderna: den riskfyllda oförmågan att legitimt och rättssäkert hantera den redan globaliserade verkligheten.
Fotografen i Vita huset heter Souza. Det hade varit passande med John Philip Sousa’s marsch Stars and Stripes som musikbakgrund till Vita-Husbilden och till Köpenhamnsbilden Strauss’ Also Sprach Zarathustra, musiken som fick inleda Kubriks Space Odysse 2001 och senare Stjärnornas Krig.
Publicerad i Dalarnas Tidningar 2011-05-24
Ledare runt ett bord, ledig klädsel och i lediga positioner. Men med spänt fokus på ett skeende som är fördolt för oss som bara kan se betraktarna. De kunde se på ett avsnitt ur Vita Huset, USA-Kanada i hockey men vi upplyses om att de betraktar avrättningen av Obama Bin Laden (känd Falubesökare 1971). De ser rakt in i fiendens ansikte.
Den andra bild som kommer för mig är bilden från sammanbrottet i Klimatförhandlingarna i Köpenhamn under natten till den 18 december 2009. Obama och de andra regeringscheferna sitter runt ett soffbord. Blickarna vandrar ofokuserat ut i ett intet. Misslyckandet står skrivet i deras ansikten.
Bilderna speglar maktens språk och liturgier långt, långt borta från de formellt stela skolklassfotografier som plägar avsluta de flesta toppmöten.
Det som förenar dessa två interiörer från två olika maktcentra är att det problem de söker lösa båda har global räckvidd. Det betyder att de berör oss alla, var vi än lever på jorden.
Problemet för oss alla är att vi saknar effektiva konstitutioner och beslutsordningar för att lösa gemensamma problem gemensamt. Dagens beslutsordningar bygger på principen att varje land ska lösa sina problem för sig. Men säkerhet, klimat, miljö, finans och ekonomi bryter gränser, är systemiska till sin uppbyggnad. Vi sitter alla i samma båt. Vi måste finna de nya formerna för hur vi alla kan göra vår del av jobbet.
Länder kan inte längre smita undan och hoppas att ”nån annan” ska ta det större ansvaret. Vi måste forma de nya beslutsordningar som globaliseringen kommer att kräva för att vi ska kunna ta vårt sakliga och moraliska ansvar.
Vi har tillräcklig kunskap om miljö-/klimatstörningarna och om terrorns/diktaturernas medvetna övergrepp mot mänskliga rättigheter för att handla.Men vi saknar redskapen för det nödvändiga gemensamma ansvarstagandet. De stora problemen är globala men politiken är nationell/lokal. Att foga ihop de två är den stora reformen.
FN duger inte längre. Det visar Klimatförhandlingarnas sammanbrott, oförmågan att hantera säkerhetsfrågor, frånvaron i de stora finansiella, ekonomiska och sociala frågorna.
USA’s attack på Usama Bin Laden blev i Obamas händer främst en inrikespolitisk aktion. Men den hade behövt en global rättslig legitimitet. USA och Kina såg främst till sina egna intressen i Köpenhamn, trots att frågan var i allas intresse.
Precis här ligger sambandet mellan de två bilderna: den riskfyllda oförmågan att legitimt och rättssäkert hantera den redan globaliserade verkligheten.
Fotografen i Vita huset heter Souza. Det hade varit passande med John Philip Sousa’s marsch Stars and Stripes som musikbakgrund till Vita-Husbilden och till Köpenhamnsbilden Strauss’ Also Sprach Zarathustra, musiken som fick inleda Kubriks Space Odysse 2001 och senare Stjärnornas Krig.
Publicerad i Dalarnas Tidningar 2011-05-24
Wednesday, April 20, 2011
Trasigt, trasigt…
De institutioner och processer - förhandlingsmekanismer - som genom åren har tillskapats för att lösa internationella problem och angelägenheter fungerar allt sämre. De passar inte längre för att lösa de globaliserade problemens komplexitet. Institutionerna formades för att ta tillvara en nu gången tids politiska, ekonomiska och sociala intressen; den tid som präglades av industrialism, kampen mellan socialism och kapitalism, väst mot öst och nationalstaters oberoende.
Den epoken skapade FN, WTO, IMF, Världsbanken, NATO. Den skapade nationell frigörelse i Afrika, Asien och Nordafrika och Mellanöstern. Femtio nationalstater år 1945 blev nära tvåhundra år 2011. Den suveräna nationalstaten och dess institutioner formar fortfarande det strategiska tänkandet.
Men låt oss se oss omkring i världen. Det en gång så mäktiga USA är idag en politiskt och ekonomiskt svagare och politiskt tämligen trasig nation, trots sin (i de allra flesta lägen obrukbara) militära styrka. USA vinner inte sina krig i Vietnam, Somalia, Irak eller Afghanistan. Den militära logiken från 1900-talets mitt gäller inte längre. Krigen är inte längre mellan nationer. De sker inom staten, regionen, religionen. Mellanstatliga styrkor (NATO, ISAF) utkämpar inomstatliga krig.
USA’s politiska struktur, byggd på den klassiska envigen mellan republikaner och demokrater, eroderar allteftersom industrisamhällets valmanskårer och politiska uppgifter försvinner. Detta har också drabbat de svenska socialdemokraterna. ”Deras” samhälle och arbetsliv eroderar. Övergången till servicesamhället pågår: Nya yrken, nya rika, nya proletariat. Andelen sysselsatta i direkt tillverkning i världen är blott ca 15%, i Sverige ca 11,5%.
Men också Europa är trasigt. Island, Irland, Storbritannien, Spanien, Portugal, Grekland är länder som tappat fotfästet. Ekonomierna håller inte takt med den gångna epokens strukturer och välfärdslöftena.
Befolkningarna i Nordafrika och Mellanöstern har kastat sig ut i en långvarig destabilisering och sökande efter nya politiska institutioner, efter tyranniet.
Men ändå växer världens varuproduktion, eftersom befolkningen ökar. Människor behöver bostäder, kläder, mat, transporter, kommunikation. Detta kräver energi och råvaror. Häri ligger det stora miljödilemmat.
Men om tillväxten i varuproduktion ökar, exploderar den i servicenäringarna: finans, utbildning, mäkleri, hälsovård, mjukvaror, spel. Där kommer jobben. Internet har vuxit med faktor 1 miljon sedan 1995. Nätet, cybervärlden skapar nya värden som är svåra att fånga i trubbiga BNP-mått, inte minst för att de skapas i alltmer tätt, sinsemellan beroende värdeskapande system, som inte känner några nationsgränser eller territoriell suveränitet.
Därför blir begreppet nation alltmer en abstraktion. Nationen, det nationellt politiska, löser inte längre de gemensamma problemen, t ex klimat, oceanernas försurning, människors matförsörjning eller behov av krediter.
publicerad i Dalarnas Tidningar 2011-04-16
Den epoken skapade FN, WTO, IMF, Världsbanken, NATO. Den skapade nationell frigörelse i Afrika, Asien och Nordafrika och Mellanöstern. Femtio nationalstater år 1945 blev nära tvåhundra år 2011. Den suveräna nationalstaten och dess institutioner formar fortfarande det strategiska tänkandet.
Men låt oss se oss omkring i världen. Det en gång så mäktiga USA är idag en politiskt och ekonomiskt svagare och politiskt tämligen trasig nation, trots sin (i de allra flesta lägen obrukbara) militära styrka. USA vinner inte sina krig i Vietnam, Somalia, Irak eller Afghanistan. Den militära logiken från 1900-talets mitt gäller inte längre. Krigen är inte längre mellan nationer. De sker inom staten, regionen, religionen. Mellanstatliga styrkor (NATO, ISAF) utkämpar inomstatliga krig.
USA’s politiska struktur, byggd på den klassiska envigen mellan republikaner och demokrater, eroderar allteftersom industrisamhällets valmanskårer och politiska uppgifter försvinner. Detta har också drabbat de svenska socialdemokraterna. ”Deras” samhälle och arbetsliv eroderar. Övergången till servicesamhället pågår: Nya yrken, nya rika, nya proletariat. Andelen sysselsatta i direkt tillverkning i världen är blott ca 15%, i Sverige ca 11,5%.
Men också Europa är trasigt. Island, Irland, Storbritannien, Spanien, Portugal, Grekland är länder som tappat fotfästet. Ekonomierna håller inte takt med den gångna epokens strukturer och välfärdslöftena.
Befolkningarna i Nordafrika och Mellanöstern har kastat sig ut i en långvarig destabilisering och sökande efter nya politiska institutioner, efter tyranniet.
Men ändå växer världens varuproduktion, eftersom befolkningen ökar. Människor behöver bostäder, kläder, mat, transporter, kommunikation. Detta kräver energi och råvaror. Häri ligger det stora miljödilemmat.
Men om tillväxten i varuproduktion ökar, exploderar den i servicenäringarna: finans, utbildning, mäkleri, hälsovård, mjukvaror, spel. Där kommer jobben. Internet har vuxit med faktor 1 miljon sedan 1995. Nätet, cybervärlden skapar nya värden som är svåra att fånga i trubbiga BNP-mått, inte minst för att de skapas i alltmer tätt, sinsemellan beroende värdeskapande system, som inte känner några nationsgränser eller territoriell suveränitet.
Därför blir begreppet nation alltmer en abstraktion. Nationen, det nationellt politiska, löser inte längre de gemensamma problemen, t ex klimat, oceanernas försurning, människors matförsörjning eller behov av krediter.
publicerad i Dalarnas Tidningar 2011-04-16
… men på väg mot helhet
Idag står likhetstecken mellan global och gemensam. Det är begreppet nation som utgör brandväggen på vägen mot global säkerhet och solidaritet. FN står inte för globalt och gemensamt. FN bygger på nationalstatsprincipen och styrs av de stormaktsintressen som gäller för tillfället.
Går det att lösa den nya tidens problem och möjligheter nationellt och av var och en för sig? Nej. Globala problem kräver globala lösningar. Dessa är på väg genom nätet och cyberspace. Men också genom nya regelverk för finans, ekonomi och miljö. De är på väg genom den nya vetenskapen, bioteknologin, de nya energiformerna och odlingsmetoderna.
Vår tids dominerande förändringskraft är teknologiexplosionen. Brian Arthur, har lärt oss genom sin bok ”The Nature of Technology” hur nya teknologier föds fram genom att kombinera de existerande på nya sätt. Så kom transistorn till. Så kom PC’n till. Så kom el-bilen till. Det existerande skapar nya teknologier, som i sin tur föder fram nya i accelererande takt.Precis som naturen och ekonomin bildar teknologierna - som alltså är varandras förutsättningar - ett allt tätare integrerat och alltmer intrikat globalt ”teknosystem”. Det helt autonoma, det isolerat fristående, existerar knappt längre.
De nya teknologierna skapar tillväxt – eller tillbakagång - i snabbare takter än i industrisamhället. Förnybar energi är idag lika stor som kärnkraft i USA: ca 11% vardera! Det globaliserande teknosystemet som vi lever av och i består till exempel av ofattbara 170 miljarder miljarder (15 nollor!) datachips. Internet (kom igång 1993) byggs redan upp av fler transistorer än det finns neuroner i hjärnan. Detta planetära elektroniska system är i nivå med hjärnans komplexitet. Nätet konsumerar ca fem procent av all världens elektricitet. Ingen människa, ingen forskare, ingen nation kontrollerar eller styr nätets expansion. Nationell politik förvandlas till en illusion.
Världen organiserar sig alltså inifrån, nerifrån, inte enligt någon plan utan därför att allt fler människor har viljan att få det bättre, få mer för mindre insats och utnyttjar teknologins möjligheter för att nå sina syften. Världen globaliserar sig själv. Det finns faktiskt inte ett enda globaliseringsministerium i något land.
Industrisamhället har redan försvunnit långt in i historien. Till historien hör egentligen också dess institutioner och linjära föreställningar om en närmast förutbestämd, långtidsplanerad framtid, utopisk eller dystopisk. Men industri-samhällets deterministiska föreställningar präglar fortfarande politiken idag: evig tillväxt eller en nära förestående undergång.
Genom årtusenden har människan framgångsrikt hankat sig fram tack vare för arten två unika förmågor: allt hitta på nya verktyg (teknologier) och nya former för sitt samarbete. Dagens konstitutioner och organisationsformer vare sig rår på eller kan hålla tillbaka det framväxande teknologiomslutna samhället. De var satta att betjäna ett samhälle som inte längre finns.
Jag träffade häromdagen på Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg en grupp unga ingenjörer, som kallade sig ”Ingenjörer utan gränser”. Det var befriande att möta människor som ser på nutiden ur framtidens möjlighetsperspektiv och inte ur historiens politiskt, ekonomiskt och miljömässigt definierade omöjlighetsperspektiv.
publicerad i Dalarnas tidningar 2011-04-18
Går det att lösa den nya tidens problem och möjligheter nationellt och av var och en för sig? Nej. Globala problem kräver globala lösningar. Dessa är på väg genom nätet och cyberspace. Men också genom nya regelverk för finans, ekonomi och miljö. De är på väg genom den nya vetenskapen, bioteknologin, de nya energiformerna och odlingsmetoderna.
Vår tids dominerande förändringskraft är teknologiexplosionen. Brian Arthur, har lärt oss genom sin bok ”The Nature of Technology” hur nya teknologier föds fram genom att kombinera de existerande på nya sätt. Så kom transistorn till. Så kom PC’n till. Så kom el-bilen till. Det existerande skapar nya teknologier, som i sin tur föder fram nya i accelererande takt.Precis som naturen och ekonomin bildar teknologierna - som alltså är varandras förutsättningar - ett allt tätare integrerat och alltmer intrikat globalt ”teknosystem”. Det helt autonoma, det isolerat fristående, existerar knappt längre.
De nya teknologierna skapar tillväxt – eller tillbakagång - i snabbare takter än i industrisamhället. Förnybar energi är idag lika stor som kärnkraft i USA: ca 11% vardera! Det globaliserande teknosystemet som vi lever av och i består till exempel av ofattbara 170 miljarder miljarder (15 nollor!) datachips. Internet (kom igång 1993) byggs redan upp av fler transistorer än det finns neuroner i hjärnan. Detta planetära elektroniska system är i nivå med hjärnans komplexitet. Nätet konsumerar ca fem procent av all världens elektricitet. Ingen människa, ingen forskare, ingen nation kontrollerar eller styr nätets expansion. Nationell politik förvandlas till en illusion.
Världen organiserar sig alltså inifrån, nerifrån, inte enligt någon plan utan därför att allt fler människor har viljan att få det bättre, få mer för mindre insats och utnyttjar teknologins möjligheter för att nå sina syften. Världen globaliserar sig själv. Det finns faktiskt inte ett enda globaliseringsministerium i något land.
Industrisamhället har redan försvunnit långt in i historien. Till historien hör egentligen också dess institutioner och linjära föreställningar om en närmast förutbestämd, långtidsplanerad framtid, utopisk eller dystopisk. Men industri-samhällets deterministiska föreställningar präglar fortfarande politiken idag: evig tillväxt eller en nära förestående undergång.
Genom årtusenden har människan framgångsrikt hankat sig fram tack vare för arten två unika förmågor: allt hitta på nya verktyg (teknologier) och nya former för sitt samarbete. Dagens konstitutioner och organisationsformer vare sig rår på eller kan hålla tillbaka det framväxande teknologiomslutna samhället. De var satta att betjäna ett samhälle som inte längre finns.
Jag träffade häromdagen på Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg en grupp unga ingenjörer, som kallade sig ”Ingenjörer utan gränser”. Det var befriande att möta människor som ser på nutiden ur framtidens möjlighetsperspektiv och inte ur historiens politiskt, ekonomiskt och miljömässigt definierade omöjlighetsperspektiv.
publicerad i Dalarnas tidningar 2011-04-18
Friday, March 18, 2011
Olja, tyranner och demokrati
Energiproduktionen i världen har ökat ca 10 gånger under de senaste 60 åren. Den globala bruttonationalprodukten har ökat med ungefär lika mycket. Energiproduktionen förväntas fördubblas från den höga nivån inom 20 år. Det står politisk strid om alla energislag, möjligtvis med undantag för direktverkande solenergi. Västvärldens tillväxt har under denna period varit helt beroende av olje- och gastillförsel från diktaturstater, auktoritära, ofta starkt korrupta regimer i Afrika, Sydamerika och Sovjet/Ryssland. Väst har prioriterat sin egen energitillförsel före demokratisering i produktionsländer, egen säkerhet och vapenhandel/upprustning framför effektiva krav på utbildning, rättigheter, frihet, jämlikhet, partibildningar, och pålitliga rättssystem.
Mellanöstern har med något undantag – FNL i Algeriet på 1950 och 1960-talen – inte haft frihetsrörelser som i årtal - likt ANC i Sydafrika – byggt upp trovärdiga alternativ till envåldshärskare. Man kan inte med bästa vilja i världen påstå att USA och Europa har varit demokratins hedersvakt bland den arabiska och muslimska världens människor. Genom tv-apparaterna träder nu fram en annan bild av araber än den som pumpats ut under senare år: terrorister, fundamentalister och hedersmördare. Nu ser vi människor som vill precis samma sak som vi: framtid, frihet och demokrati. Kommer Sverige, Europa och USA att hjälpa till? Det ser inte ut så. Väst prioriterar kortsiktig stabilitet i oljetillförsel och energipriser framför det stöd till demokrati som ändå är den enda förutsättningen för långsiktig politisk stabilitet.
I Marocko, Jemen, Saudiarabien, Bahrain, Oman och Syrien dominerar tyranniskt styre. Kadaffi ser ut att med sina tunga vapen vinna över rebellerna inom någon vecka eller två. Därefter kommer massakrer att följa på rebellerna och deras familjer som ställt upp för frihet och demokrati. De ropar nu på vår hjälp. Skall revolutionen ha en chans måste Egypten, Frankrike, England och USA bomba sönder och samman Kadaffis flyg och tunga vapen. Nu.
Men så kommer inte att ske. Som så många gånger tidigare (Rwanda, Bosnien…) kommer bekvämlighet och kortsiktig egen oljeförsörjning gå före princip och rättvisa.
Det är lättare att ge stöd när naturen slår till med jordbävningar än när psykopatiska tyranner går bärsärkagång med den egna befolkningen.
Det behövs en radikal förnyelse av folkrätten.
Bo Ekman
Mellanöstern har med något undantag – FNL i Algeriet på 1950 och 1960-talen – inte haft frihetsrörelser som i årtal - likt ANC i Sydafrika – byggt upp trovärdiga alternativ till envåldshärskare. Man kan inte med bästa vilja i världen påstå att USA och Europa har varit demokratins hedersvakt bland den arabiska och muslimska världens människor. Genom tv-apparaterna träder nu fram en annan bild av araber än den som pumpats ut under senare år: terrorister, fundamentalister och hedersmördare. Nu ser vi människor som vill precis samma sak som vi: framtid, frihet och demokrati. Kommer Sverige, Europa och USA att hjälpa till? Det ser inte ut så. Väst prioriterar kortsiktig stabilitet i oljetillförsel och energipriser framför det stöd till demokrati som ändå är den enda förutsättningen för långsiktig politisk stabilitet.
I Marocko, Jemen, Saudiarabien, Bahrain, Oman och Syrien dominerar tyranniskt styre. Kadaffi ser ut att med sina tunga vapen vinna över rebellerna inom någon vecka eller två. Därefter kommer massakrer att följa på rebellerna och deras familjer som ställt upp för frihet och demokrati. De ropar nu på vår hjälp. Skall revolutionen ha en chans måste Egypten, Frankrike, England och USA bomba sönder och samman Kadaffis flyg och tunga vapen. Nu.
Men så kommer inte att ske. Som så många gånger tidigare (Rwanda, Bosnien…) kommer bekvämlighet och kortsiktig egen oljeförsörjning gå före princip och rättvisa.
Det är lättare att ge stöd när naturen slår till med jordbävningar än när psykopatiska tyranner går bärsärkagång med den egna befolkningen.
Det behövs en radikal förnyelse av folkrätten.
Bo Ekman
Subscribe to:
Posts (Atom)
