Posts
Den politiska geografin ritas ständigt om. Gränser flyttas. Intressen förändras. Detta sker lika mycket globalt som lokalt. 1950 hade Sverige 2 498 kommuner. Dalarna hade drygt 50, i dag 14. Nuvarande Leksand bestod av Insjön, Leksand och Siljansnäs. Kommunerna förgår men kulturerna består.
Förr fanns några få imperier och maktsfärer. I dag lever vi med paradoxen att människor blir mer och mer sinsemellan ömsesidigt beroende genom globaliseringen, samtidigt som nationer önskar vara varandra ännu mer oberoende.
För en tid sedan arrangerade Tällberg Foundation sitt allra första Vinterforum i Oslo, som en förberedelse för sommarens Tällberg Forum i Sigtuna och det påföljande Höstforumet i Tällberg i november. Årets tema handlar om hur i hela världen vi ska kunna förena globaliseringens ökande ömsesidiga beroenden och suveränitetens krav på oberoende.
Vi köper gärna fisk från Vietnam, frukter från Israel, biff från Brasilien och verktyg från Kina. Men vi ogillar att beslut om vår tillvaro och vardag fattas i Stockholm, i Bryssel eller på Wall Street. Tällberg Vinter Forum visade flera exempel på hur dessa motstridiga krafter är på väg att återigen rita om de politiska kartorna.
Uppe i Arktis har Norge och Ryssland kommit överens att efter 40 (!) år av förhandlingar definiera sin gemensamma gräns genom Barents hav. Gränsen förenar, paradoxalt nog, mer än den skiljer. Både hav och land blir nu åtkomliga både för nationell och gemensam exploatering. Arve Johnsen, tidigare chef för Statoil och en av förhandlarna, karaktäriserar det historiska avtalet som "delad suveränitet".
Colombianen Martin von Hildebrand redovisade en helt ny ekologisk, demografisk och ekonomisk kartbild över Amazonas. Denna möjliggör att denna för oss alla livsviktiga "världens lunga", kan skötas som en helhet, med delat ansvar mellan de nio nationer som har formell suveränitet i området.
Tunisiens och Egyptens folk integrerar sig med värderingar och tänkesätt som delas av allt fler folk och nationer. Insikten om värdet av det gemensamma kan rinna över isolering och "apartheid".
Så ritas kartorna om. Framtiden ligger i denna frambrytande insikt att jordens resurser förenar, inte skiljer oss människor från varandra och inte människan från naturen.
Publicerad: 2011-02-25 21:29
Tuesday, March 1, 2011
Tuesday, February 15, 2011
Mubaraks tid är ute
För ganska precis ett år sedan besökte jag Biblioteket i Alexandria. Det ligger alldeles vid Medelhavet. På andra sidan gatustråket längs den svagt buktande kusten ligger stranden där Alexander den Store steg i land år 332 f Kr för att grunda staden. Det var emellertid först under Ptolemaios II år 280 f Kr som biblioteket kom till stånd. Under antiken sades att alla bokrullar på jorden stod att finna i detta bibliotek. Det var Aristoteles som inspirerade Alexander till studier i filosofi och historia i denna kunskapens högborg.
Biblioteket förstördes troligen omkring år 47 f Kr - men är nu återuppbyggt i en ny och djärv arkitektur. Det är samma norska arkitekt som ritat det nya Alexandrina-biblioteket, invigt år 2003, som också ritat den nya spektakulära Oslo-operan.
Den som tog initiativ till nyuppförandet av Alexandrinabiblioteket var Egyptens ”first lady”, Madame Mubarak. Hon är en sofistikerad och målmedveten kvinna som ägnat sitt liv åt utbildnings-, ungdoms- och kvinnofrågor i det egyptiska samhället. Jag träffade henne och Alexandrinabibliotekets dynamiske chef, Ismail Serageldin, för att diskutera ungdomars framtida jobb och i förberedelse av den stora Rework-konferensen som ägde rum i Leksand i juni förra året.
Jag uppfattade Biblioteket som en humanismens och toleransens tillflyktsort i ett samhälle i gungning. I biblioteket ordnas kurser och konferenser med tonvikt på kultur, ungdomar och framtid. Biblioteket understryker värderingar som kunskap, tolerans och respekt.
När jag talade med Ismail Serageldin, tidigare vice VD i Världsbanken, häromdagen berättade han med stor och stark känsla i rösten att Alexandrias ungdomar hade bildat kedja runt om biblioteksområdet för att skydda biblioteket från kravaller och upplopp. Ingenting hade skadats. Serageldin berättade också att demonstrationerna aldrig urartat i religiös förföljelse eller pogromer. Kampen står för demokrati.
Igår kom beskedet att Mubarak avgår. Om härskarfamiljen bestulit landet på miljarder återstår att se. Men det är ändå gott att veta att kampen för demokrati och mänskliga rättigheter redan har sina starka företrädare.
Ett stort och riskfyllt men oåterkalleligt moderniseringsarbete är påbörjat av arabvärldens folkrikaste land. En framgång skulle betyda oerhört mycket för stabilisering och fred.
Publicerad i Dalarnas tidningar 2011-02-12
Biblioteket förstördes troligen omkring år 47 f Kr - men är nu återuppbyggt i en ny och djärv arkitektur. Det är samma norska arkitekt som ritat det nya Alexandrina-biblioteket, invigt år 2003, som också ritat den nya spektakulära Oslo-operan.
Den som tog initiativ till nyuppförandet av Alexandrinabiblioteket var Egyptens ”first lady”, Madame Mubarak. Hon är en sofistikerad och målmedveten kvinna som ägnat sitt liv åt utbildnings-, ungdoms- och kvinnofrågor i det egyptiska samhället. Jag träffade henne och Alexandrinabibliotekets dynamiske chef, Ismail Serageldin, för att diskutera ungdomars framtida jobb och i förberedelse av den stora Rework-konferensen som ägde rum i Leksand i juni förra året.
Jag uppfattade Biblioteket som en humanismens och toleransens tillflyktsort i ett samhälle i gungning. I biblioteket ordnas kurser och konferenser med tonvikt på kultur, ungdomar och framtid. Biblioteket understryker värderingar som kunskap, tolerans och respekt.
När jag talade med Ismail Serageldin, tidigare vice VD i Världsbanken, häromdagen berättade han med stor och stark känsla i rösten att Alexandrias ungdomar hade bildat kedja runt om biblioteksområdet för att skydda biblioteket från kravaller och upplopp. Ingenting hade skadats. Serageldin berättade också att demonstrationerna aldrig urartat i religiös förföljelse eller pogromer. Kampen står för demokrati.
Igår kom beskedet att Mubarak avgår. Om härskarfamiljen bestulit landet på miljarder återstår att se. Men det är ändå gott att veta att kampen för demokrati och mänskliga rättigheter redan har sina starka företrädare.
Ett stort och riskfyllt men oåterkalleligt moderniseringsarbete är påbörjat av arabvärldens folkrikaste land. En framgång skulle betyda oerhört mycket för stabilisering och fred.
Publicerad i Dalarnas tidningar 2011-02-12
Wednesday, February 2, 2011
Trängd Obama lovar stort
President Obama är inträngd i ett politiskt ”mitten”, vars position nu bestäms av politiska ytterligheter och av väldiga problemberg, inte av hans egen övertygelse och ideologi. Handlingsfriheten och manövreringsutrymmet är begränsade.
I Obamas tal till nationen härom kvällen fanns en stark känsla av att USA blivit förbisprunget, kanske delvis ikullsprunget av främst Kina, men också andra tillväxtländer. Därför lovar Obama det amerikanska folket – och kongressen – ”Att Vinna Framtiden”. Att USA återigen skall bli nummer ett. Den nationalistiska retoriken står som spön i backen i en tid av galopperande globalisering, som gör alla alltmer beroende av alla. Oberoende, att som nation helt förfoga över sitt eget öde, är något som hör en svunnen tid till, vare sig man heter USA, Kina eller Sverige.
USA’s statsskuld överstiger 13 biljoner (13 tusen miljarder) dollar. Budgetunderskottet uppgår till 1 480 miljarder dollar. Samtidigt står landet för mer än 50 procent av världens militärutgifter – nära 700 miljarder dollar. Kina’s är blott en tiondel av dessa. I USA finns en växande oro för att USA skall hamna där Grekland, Irland, Portugal och England har hamnat: att förlora den egna kontrollen över landets ekonomi. USA närmar sig en ”tipping point”, som en neutral bedömare uttryckte sig. Obama är piskad att få ordning på finanserna, samtidigt som han framhåller att slaget om framtiden bara kan vinnas genom satsningar på utbildning, forskning, teknik och infrastruktur.
Presidenten, men också de moderata bland republikanerna, jagas av den populistiska teaparty-rörelsen, som kräver fortsatt utbyggnad av fossilindustrin, idiotstopp på social- och sjukvårdsförsäkringar och nedmontering av den federala byråkratin och maktapparaten. Därför väntar nu politisk strid om varje tumsbredd i de förslag som presidenten kommer att lägga på kongressens bord: att 85% av all energi skall vara ”ren” år 2035, att 80% av alla amerikaner har tillgång till höghastighetståg år 2035, att 98% har tillgång till snabba bredband om fem år. Obama gav löftet i talet till kongressen, att reformer och förslag skall ske i politisk endräkt, tillsammans. I varje förhandling kommer alltså den politiska mitten att definieras. Den har förflyttats en bra bit högerut genom valet 2010 och en försvagad presidentmakt.
Jag följde denna politiskt högspända kväll här i USA, främst via CNN men också via högerradikala Fox News. Samtidigt som analyserna om överbelåning, energi- och miljöproblem vällde fram genom rutan lade TV-reklamen moteld. Kvällens reklamutrymme hade köpts upp dels av ett kreditinstitut, Lending Tree, som elegant illustrerade hur lätt det nu är att få billigare lån, och dels av den amerikanska kolindustrin som lät tittarna förstå att kolkraft är Guds gåva till Amerika.
Att vinna framtiden är en bra appell. Men frågan är för vem?
Publicerad i Dalarnas Tidningar 2011-01-28
I Obamas tal till nationen härom kvällen fanns en stark känsla av att USA blivit förbisprunget, kanske delvis ikullsprunget av främst Kina, men också andra tillväxtländer. Därför lovar Obama det amerikanska folket – och kongressen – ”Att Vinna Framtiden”. Att USA återigen skall bli nummer ett. Den nationalistiska retoriken står som spön i backen i en tid av galopperande globalisering, som gör alla alltmer beroende av alla. Oberoende, att som nation helt förfoga över sitt eget öde, är något som hör en svunnen tid till, vare sig man heter USA, Kina eller Sverige.
USA’s statsskuld överstiger 13 biljoner (13 tusen miljarder) dollar. Budgetunderskottet uppgår till 1 480 miljarder dollar. Samtidigt står landet för mer än 50 procent av världens militärutgifter – nära 700 miljarder dollar. Kina’s är blott en tiondel av dessa. I USA finns en växande oro för att USA skall hamna där Grekland, Irland, Portugal och England har hamnat: att förlora den egna kontrollen över landets ekonomi. USA närmar sig en ”tipping point”, som en neutral bedömare uttryckte sig. Obama är piskad att få ordning på finanserna, samtidigt som han framhåller att slaget om framtiden bara kan vinnas genom satsningar på utbildning, forskning, teknik och infrastruktur.
Presidenten, men också de moderata bland republikanerna, jagas av den populistiska teaparty-rörelsen, som kräver fortsatt utbyggnad av fossilindustrin, idiotstopp på social- och sjukvårdsförsäkringar och nedmontering av den federala byråkratin och maktapparaten. Därför väntar nu politisk strid om varje tumsbredd i de förslag som presidenten kommer att lägga på kongressens bord: att 85% av all energi skall vara ”ren” år 2035, att 80% av alla amerikaner har tillgång till höghastighetståg år 2035, att 98% har tillgång till snabba bredband om fem år. Obama gav löftet i talet till kongressen, att reformer och förslag skall ske i politisk endräkt, tillsammans. I varje förhandling kommer alltså den politiska mitten att definieras. Den har förflyttats en bra bit högerut genom valet 2010 och en försvagad presidentmakt.
Jag följde denna politiskt högspända kväll här i USA, främst via CNN men också via högerradikala Fox News. Samtidigt som analyserna om överbelåning, energi- och miljöproblem vällde fram genom rutan lade TV-reklamen moteld. Kvällens reklamutrymme hade köpts upp dels av ett kreditinstitut, Lending Tree, som elegant illustrerade hur lätt det nu är att få billigare lån, och dels av den amerikanska kolindustrin som lät tittarna förstå att kolkraft är Guds gåva till Amerika.
Att vinna framtiden är en bra appell. Men frågan är för vem?
Publicerad i Dalarnas Tidningar 2011-01-28
Thursday, January 20, 2011
Hatets draksådd
När Jared Lee Loughner skjuter ner kongressledamoten Gabrielle Giffords och dödar sex andra personer sker detta som en del av den våg av hat som under lång tid präglat stora delar av den amerikanska politiska retoriken på gräsrotsnivå. Svallvågorna av hat, förakt, kunskapsförnekelse, avhumanisering når sin logiska våldskonsekvens. Är det bara Loughner som är skyldig? Alls icke så. Det är alla de som valt att delta i omdömeslöst sladder, i ansvarslöst ryktes- och hatpropaganda.
Vi i Sverige är förvisso inte fria från sådana erfarenheter. När Harry Schein veckan efter mordet på Olof Palme med skärpa drog slutsatsen att det var hatkampanjerna som mördade statsministern, var jag benägen att ge honom rätt. Jag befann mig själv vid den tiden i näringslivet. Det fanns de som mötte mordet med tillfredsställelse. Palme var utsatt sedan lång tid för medveten innuendo, dvs påhittad ryktesspridning för att solka hans karaktär och intellektuella förmåga. Palmehatets styrka glöms dessvärre bort när debatten om hans gärning nu lyfts fram av en stor och mäktig biografi över hans liv.
Palmemordet var en terrorgärning. Syftet var att skada, inte bara en människa, utan själva legitimiteten i den svenska demokratin. Vem som höll i pistolen blev egentligen en sekundär fråga. Hotet mot det svenska samhällets demokratiska stabilitet prövades igen när Anna Lindh, denna ljusgestalt, också mördades på offentlig plats. Debatten och hatet mot makten tog tag i en dåre, precis som i USA och illviljan segrade på nytt.
Vi kan se på andra politiska mord som begåtts av perifera småfigurer, men som agerat i kraft av en tidsanda. Morden på Gandhi, på John Kennedy, Martin Luther King, Robert Kennedy och den libanesiske presidenten Hariri. Uppräkningen visar att kanske farligast för en politiker är att bära fram och stå för en samhällsförändring som leder till större rättvisa, bättre fördelning och större säkerhet för de många människorna.
Det är de med idéer som den galna massan skjuter. Vi har alla ett ansvar att hyfsa debatten på våra arbetsplatser, i våra familjer, i våra föreningar, i vårt politiska sammanhang, i våra kamratgäng och naturligtvis på nätet.
Nätet är för många en säker plats att anonymt sprida rykten, okunskap och förtal lika mycket som det är en fantastisk plats för samtal, ny kunskap och social utveckling.
Men när hatets och mobbningens kolportörer trycker på måste vi alla hjälpa till, ta ansvar för besinning, eftertanke och sans.
Det är när vi tar ansvar för att framföra vår kritik och vårt tvivel i civiliserade former som vi bygger samhälle, inte river ner det.
Publicerad i Dalarnas tidningar 2011-01-17
Vi i Sverige är förvisso inte fria från sådana erfarenheter. När Harry Schein veckan efter mordet på Olof Palme med skärpa drog slutsatsen att det var hatkampanjerna som mördade statsministern, var jag benägen att ge honom rätt. Jag befann mig själv vid den tiden i näringslivet. Det fanns de som mötte mordet med tillfredsställelse. Palme var utsatt sedan lång tid för medveten innuendo, dvs påhittad ryktesspridning för att solka hans karaktär och intellektuella förmåga. Palmehatets styrka glöms dessvärre bort när debatten om hans gärning nu lyfts fram av en stor och mäktig biografi över hans liv.
Palmemordet var en terrorgärning. Syftet var att skada, inte bara en människa, utan själva legitimiteten i den svenska demokratin. Vem som höll i pistolen blev egentligen en sekundär fråga. Hotet mot det svenska samhällets demokratiska stabilitet prövades igen när Anna Lindh, denna ljusgestalt, också mördades på offentlig plats. Debatten och hatet mot makten tog tag i en dåre, precis som i USA och illviljan segrade på nytt.
Vi kan se på andra politiska mord som begåtts av perifera småfigurer, men som agerat i kraft av en tidsanda. Morden på Gandhi, på John Kennedy, Martin Luther King, Robert Kennedy och den libanesiske presidenten Hariri. Uppräkningen visar att kanske farligast för en politiker är att bära fram och stå för en samhällsförändring som leder till större rättvisa, bättre fördelning och större säkerhet för de många människorna.
Det är de med idéer som den galna massan skjuter. Vi har alla ett ansvar att hyfsa debatten på våra arbetsplatser, i våra familjer, i våra föreningar, i vårt politiska sammanhang, i våra kamratgäng och naturligtvis på nätet.
Nätet är för många en säker plats att anonymt sprida rykten, okunskap och förtal lika mycket som det är en fantastisk plats för samtal, ny kunskap och social utveckling.
Men när hatets och mobbningens kolportörer trycker på måste vi alla hjälpa till, ta ansvar för besinning, eftertanke och sans.
Det är när vi tar ansvar för att framföra vår kritik och vårt tvivel i civiliserade former som vi bygger samhälle, inte river ner det.
Publicerad i Dalarnas tidningar 2011-01-17
Tuesday, January 11, 2011
Om lobbyister och bulvaner
Den svenska debatten har i långliga tider varit trång. Den är intressestyrd.
Jag formulerade det så här för många år sedan: Den första frågan som ställs när man läser en debattartikel på DN Debatt, SvD Brännpunkt eller liknande är vem var det som skrev? Den andra frågan man ställer sig är vem tillhör vederbörande? Och sist – när dessa grundläggande frågor har utsorterats – ställer man möjligen frågan vad var det som sades?
Kampen om det så kallade problemformuleringsinitiativet är stenhård. Väldiga resurser och ständigt nya grepp och idéer mobiliseras i denna kamp om makt över politikens värderingar och politikens innehåll.
Sedan lång tid räcker inte längre partikanslier och partimedlemmar till, anser man, för att föra debatten. Inte heller anser företagsledarna att de har tid eller intresse att själva föra fram sina frågor och åsikter. Debatten förs av ställföreträdare, av spökskribenter, av PR-företag, kommunikationsföretag och lobbyister, vars uppdrag och avsikter i så liten utsträckning som möjligt avslöjas för allmänheten.
Jag tror det är regel fast med många undantag, att debattartiklar signerade av statsråd, partiledare och direktörer inte är skrivna av dem själva. De skrivs av andra; kanslier, pressekreterare och särskilda talskrivare. Det finns därför också en naturlig cirkulation mellan kanslihusjobb, kommunikationsstrategiska poster i organisationsvärlden och PR- och kommunikationsbyråvärlden. Mellan pressekreterare i maktens olika boningar och PR-byråvärlden finns många och nära trådar.
När nu Niklas Nordström, tidigare SSU-ordförande, visar sig vara bulvan för näringslivsorganisationers politiska målsättningar in i det egna partiet, blottläggs sammanhang och samband som, som regel, är förborgade för allmänheten. Den obehagliga frågan som inställer sig är: Vem kan man lita på? Vad är sant och falskt? Vad gömmer sig bakom ”expertens” synpunkter? Jag anser att precis som politiker måste redovisa sina aktieinnehav och medlemskap i olika styrelser, bör så kallade ”expertkommentatorer” från PR-världen redovisa vilka uppdragsgivare de företräder i sin verksamhet.
Det är en ytterst svår och grannlaga uppgift, som tidnings- och TV-redaktioner har, att sortera ut de verkliga intentionerna bakom rykten, påverkan, uppgifts-lämnare och lobbyister.
Därtill kommer nätets och bloggvärldens oöverskådlighet och regellöshet. Med nätet har anonymiteten i åsiktsdebatten vuxit. Rykten, förtal, obekräftade uppgifter cirkulerar utan någon kontroll från en ansvarig utgivare. Detta ställer ökande krav på mottagarnas förmåga till källkritik, distans och att kunna sortera det falska från det sanna.
Det demokratiska och öppna samhället förutsätter att vi kan lita på journalistiken och de processer vi sammantaget kallar opinionsbildning. Om bulvaner, lobbyister och mullvadar tar över, om förtroendet rinner ur systemet, kommer det att behövas, inte ett, utan hundratals Wikileaks.
Publicerad i Dalarnas Tidningar: 2010-12-22
Jag formulerade det så här för många år sedan: Den första frågan som ställs när man läser en debattartikel på DN Debatt, SvD Brännpunkt eller liknande är vem var det som skrev? Den andra frågan man ställer sig är vem tillhör vederbörande? Och sist – när dessa grundläggande frågor har utsorterats – ställer man möjligen frågan vad var det som sades?
Kampen om det så kallade problemformuleringsinitiativet är stenhård. Väldiga resurser och ständigt nya grepp och idéer mobiliseras i denna kamp om makt över politikens värderingar och politikens innehåll.
Sedan lång tid räcker inte längre partikanslier och partimedlemmar till, anser man, för att föra debatten. Inte heller anser företagsledarna att de har tid eller intresse att själva föra fram sina frågor och åsikter. Debatten förs av ställföreträdare, av spökskribenter, av PR-företag, kommunikationsföretag och lobbyister, vars uppdrag och avsikter i så liten utsträckning som möjligt avslöjas för allmänheten.
Jag tror det är regel fast med många undantag, att debattartiklar signerade av statsråd, partiledare och direktörer inte är skrivna av dem själva. De skrivs av andra; kanslier, pressekreterare och särskilda talskrivare. Det finns därför också en naturlig cirkulation mellan kanslihusjobb, kommunikationsstrategiska poster i organisationsvärlden och PR- och kommunikationsbyråvärlden. Mellan pressekreterare i maktens olika boningar och PR-byråvärlden finns många och nära trådar.
När nu Niklas Nordström, tidigare SSU-ordförande, visar sig vara bulvan för näringslivsorganisationers politiska målsättningar in i det egna partiet, blottläggs sammanhang och samband som, som regel, är förborgade för allmänheten. Den obehagliga frågan som inställer sig är: Vem kan man lita på? Vad är sant och falskt? Vad gömmer sig bakom ”expertens” synpunkter? Jag anser att precis som politiker måste redovisa sina aktieinnehav och medlemskap i olika styrelser, bör så kallade ”expertkommentatorer” från PR-världen redovisa vilka uppdragsgivare de företräder i sin verksamhet.
Det är en ytterst svår och grannlaga uppgift, som tidnings- och TV-redaktioner har, att sortera ut de verkliga intentionerna bakom rykten, påverkan, uppgifts-lämnare och lobbyister.
Därtill kommer nätets och bloggvärldens oöverskådlighet och regellöshet. Med nätet har anonymiteten i åsiktsdebatten vuxit. Rykten, förtal, obekräftade uppgifter cirkulerar utan någon kontroll från en ansvarig utgivare. Detta ställer ökande krav på mottagarnas förmåga till källkritik, distans och att kunna sortera det falska från det sanna.
Det demokratiska och öppna samhället förutsätter att vi kan lita på journalistiken och de processer vi sammantaget kallar opinionsbildning. Om bulvaner, lobbyister och mullvadar tar över, om förtroendet rinner ur systemet, kommer det att behövas, inte ett, utan hundratals Wikileaks.
Publicerad i Dalarnas Tidningar: 2010-12-22
Subscribe to:
Posts (Atom)
