Posts
In the evening of December 18, 2009, an increasingly shaky world order came to the end of the road. Seventeen years of climate negotiations - via Kyoto - had collapsed. The photographs documented the leaders despair, tormented by both their will and their inability to deliver the deal they know the world needs.
In my view, the Copenhagen process had no chance of success. If historian Barbara Tuchman were alive today she would have added another chapter to her book, "The March of Folly," on humanity’s capacity for collective follies throughout history.
Copenhagen provides yet more evidence that the current constitutional regimes cannot govern the problems of our globalized reality. The financial crisis showed this. As does the inability to reach a free trade agreement, to overcome poverty, terrorism, energy, migration ...
The world today works in tightly interwoven, interactive and trans-boundary systems: finance, economics, production, logistics, information... But power is still organized piecemeal and parceled out in individual nations, emerging through historical accidents and political developments. The world is badly governed as a result of the continual struggle of nations to assert their own interests. No nation, no institution possesses the legitimacy to govern the whole.
We presume that conflicts are to be resolved in negotiations, which are ultimately based on sovereignty postulates. It was the Peace of Westphalia in 1648 that gave birth to the order built on the principle of national sovereignty. But history teaches us that no world order lasts forever. Its legitimacy lasts only as long as it delivers a balance of power, growth, and is good at solving problems. The current regime, formulated after World War II, has proved ineffective as globalization moved some of the prerequisites for solutions to the supranational level.
In no other area is this clearer than on the environment and climate change. The biosphere is itself a planetary, adaptive, interactive, constantly changing and self-regulating system. It is an indivisible whole. Nature does not logically divide into nations. You cannot fix the seas alone, the forests on their own or the environment the atmospheric CO2 balance, or the interaction between biodiversity and ecosystem productivity on their own.
The negotiating process on climate issue, shaped by the UNFCCC, had the impossible task of reconciling the solution of an extremely complex geophysical problem with the solution of a political problem: to get 192 nations to agree, based on everyone's own national interests, goals, means and allocation of responsibilities for actions to be taken for years to come. The negotiation process was designed based on the notion that the ecological problem could be resolved through political compromises between national geopolitical, hegemonic, economic and social interests.
But if 192 nations would have agreed on the "perfect agreement," the agreement would have lacked the financial supervisory authority, police and military powers that could correct those nations which, for various reasons, may not meet the commitments and goals.
The negotiations tried to solve the wrong problem: to reach the political compromises which would primarily secure the hegemonic interests of the major powers. The real problem to solve was to re-stabilize the biosphere. Actions must be taken based on the ecological system conditions, not by the relative bargaining power of nations and power politics.
All of the UN environmental conferences and conventions demonstrate the ineffectiveness of the current system of governance of global systemic problems. Kyoto became a paper tiger, torn apart by an anarchistic lack of mutual solidarity among nations. Of some 500 international agreements only a handful are followed to the letter. A nearby example for Sweden is the Baltic Sea.
For a couple of centuries, science and learning have been characterized by a reductionist method. Man has sought to know more about more and more fragmented phenomenon. That’s why we say that the devil is in the details. But the financial crisis and environmental crisis revealed that the real devil is in the system. Most important is to understand the whole picture, how things are linked. It is only then that we can shape or repair the system for safety and resilience.
It is also an absurdity that national leaders should have their very own scientific advisers. Ecosystems are not national, but a large part of the research is. The IPCC was a promising initiative. But its scientific credibility is questioned along with its political neutrality. The IPCC cringes under the criticism.
Globalization’s reality of mutual global dependencies has outmoded current constitutional maps. The world does not have the mechanisms needed to solve today's major challenges. Therein lies the growing danger for conflicts and war.
In the field of economics, the financial crisis showed that current institutions and regulatory frameworks were not sufficient to predict or manage the financial risks that the densification of global dependencies had created. In the 1970s the G5 became the G8, which became the G20. But the G20 is an informal grouping, not rooted in democratic foundations. The G20 does not have close contact with an electorate or local opinion. The G20 also sees the problem only from one, but of course, very important point of view.
Boundaries set limits for political solidarity. If the world were a single country, it could never operate politically with the gaps, inequalities, exploitation of man and nature which are today’s reality. The international system's imperfection in relation to today's reality is at the heart of tomorrow's conflicts. This came to the surface in Copenhagen.
President Roosevelt convened his closest confidants the week after the Japanese attack on Pearl Harbor, December 7, 1941. He asked them to begin thinking immediately about how the world should be structured for peaceful coexistence in the peace to come. He took - pre-actively - responsibility for the future.
Therefore, the debacle in Copenhagen should be taken for what it actually is, the collapse of already bygone institutions and mechanisms to reach agreement. The world now needs new configurations that secure economic growth, social stability and ecological re-stabilization in an ongoing, globalizing world. The task is enormous. And one that no nation can do alone
The important question to ask is not what went wrong in Copenhagen, but how a democratically grounded order will be formed in this new world.
It is time for answers to the question: How on earth can we live together - we are humans and we are with nature?
Bo Ekman
Founder and Chairman Tällberg Foundation
(Published in Dagens Nyheter (the leading newspaper in Sweden), February 21, 2010, translated from Swedish.)
Tuesday, March 2, 2010
OM KÖPENHAMN
Den 18/12 2009 om kvällen kom en alltmer haltande världsordning till vägs ände.
17 års klimatförhandlingar – via Kyoto – hade brutit samman. Bilderna dokumenterar ledarnas uppgivenhet, plågade av att vilja men inte kunna leverera den uppgörelse de faktiskt vet att världen behöver.
Enligt min mening hade Köpenhamnsprocessen inga möjligheter att lyckas. Om historikern Barbara Tuchman levt idag skulle hon ha lagt ytterligare ett kapitel till sin bok ”The March of Folly”, om människors förmåga genom historien till kollektiva dårskaper.
Köpenhamn är ytterligare ett bevis för att nuvarande konstitutionella ordningar inte kan hantera (govern) den globaliserade verklighetens problem. Det visade också finanskrisen. Det visar oförmågan att nå ett frihandelsavtal, att komma tillrätta med fattigdom, terrorism, energisystem, migration…
Världen fungerar numera i tätt sammanflätade, interaktiva och gränsöver¬skridande system: finans, ekonomi, produktion, logistik, information… Men makten är fortfarande organiserad styckevis och delt i enskilda nationer, som tillkommit genom historiska tillfälligheter och politiska skeenden. Världen missköts genom nationers ständiga kamp att hävda sina intressen. Ingen nation, ingen institution äger legitimitet att sköta helheten.
Motsättningar förutsätts kunna lösas i förhandlingar, som ytterst bygger på suveränitetens postulat. Det var Westfaliska freden 1648 som födde ordningen byggd på principen om nationalstatens suveränitet. Men historien lär oss att ingen världsordning har evigt liv. Dess legitimitet varar bara så länge den levererar maktbalans, tillväxt och är bra på att lösa problem. Den nuvarande ordningen, formulerad efter andra världskriget, har visat sig ineffektiv när globaliseringen flyttat en del av lösningsbehoven också till överstatlig nivå.
På inget annat område är detta tydligare än på miljö- och klimatområdet. Biosfären är i sig själv ett planetärt, adaptivt, interaktivt, ständigt föränderligt och självreglerande system. Den är en odelbar helhet. Naturen går inte logiskt att dela in i nationer. Det går inte att fixa haven för sig, skogarna för sig eller klimatet för sig eller den atmosfäriska CO2-balansen, samspelet mellan biologisk mångfald och ekosystemens produktivitet för sig.
Den av FN-organet UNFCCC formade förhandlingsprocessen för klimatfrågan hade den omöjliga uppgiften att förena lösningen av ett extremt komplicerat geofysiskt problem med lösningen av ett politiskt problem: att få 192 nationer att bli överens, utifrån vars och ens egna nationella intressen, om mål, medel och fördelning av ansvar för åtgärder att vidtas under åratal framöver. Förhandlingsprocessen designades utifrån den föreställningen att det ekologiska problemet skulle kunna lösas genom politiska kompromisser mellan olika nationers geopolitiska, hegemoniska, ekonomiska och sociala intressen.
Men om nu 192 nationer ändå skulle ha kommit överens om det ”perfekta avtalet”, så saknas i upplägget den tillsynsmyndighet som med ekonomisk, polisiär och militär makt skulle ha kunnat korrigera de nationer som av olika skäl inte skulle möta åtaganden och mål.
Förhandlingarna försökte lösa fel problem: att nå politiska kompromisser som primärt säkrade stormakternas hegemoniska intressen. Det verkliga problemet att lösa var att restabilisera biosfären. Åtgärderna måste vidtas utifrån de ekologiska systemvillkoren, inte utifrån nationernas relativa förhandlingsstyrka och maktpolitiska intressen.
FN’s alla miljökonferenser och -konventioner visar ineffektiviteten i det nuvarande systemet av ”governance” av globala system¬problem. Kyoto¬protokollet blev en papperstiger, sönderslitet av en nationernas anarkistiska brist på ömsesidig solidaritet. Av ca 500 internationella överens¬kommelser har blott en handfull fullgjorts till bokstaven. Ett oss näraliggande exempel är Östersjön.
I ett par århundraden har vetenskap och kunskapsutveckling präglats av reduktionismens metod. Människan har strävat efter att veta alltmer om alltmer fragmenterade fenomen. Därför säger man att djävulen återfinns i detaljerna. Men finanskris och miljökris visar att den verkliga djävulen finns i systemen. Det viktigaste är att förstå helheten, hur saker och ting hänger samman. Det är bara då man kan forma eller reparera system för säkerhet och resiliens.
Det är också en absurditet att nationella ledare skulle ha sina alldeles egna vetenskapliga rådgivare. Ekosystemen är inte nationella, men väl en stor del av forskningsanslagen. IPCC var ett lovande initiativ. Men dess vetenskapliga trovärdighet ifrågasätts liksom dess politiska neutralitet. IPCC hukar under kritiken.
Globaliseringens, de ömsesidiga globala beroendenas verklighet, har föråldrat de nuvarande konstitutionernas kartbilder. Världen förfogar inte över de mekanismer som krävs för att lösa dagens viktigaste utmaningar. I detta ligger växande fara för konflikt och krig.
På det ekonomiska området visade finanskrisen att nuvarande institutioner och regelverk inte hade räckt till för att förutse eller hantera de finansiella risker som förtätningen av de globala beroenden hade skapat. 1970-talets G5 blev till G8, som blev till G20. Men G20 är en informell gruppering, inte fotad på demokratiska grund. G20 har ingen närkontakt med väljarkårer eller lokala opinioner. G20 ser dessutom problemen endast ur en, men givetvis mycket viktig synvinkel.
Gränser sätter gränser för politisk solidaritet. Om världen vore ett enda land skulle ett sådant aldrig politiskt fungera med de klyftor, orättvisor, exploatering av människor och natur som idag är en realitet. Det internationella systemets ofullkomlighet i förhållande till dagens verklighet är kärnan till morgondagens konflikter. Detta kom till ytan i Köpenhamn.
President Roosevelt sammankallade, veckan efter Japans anfall på Pearl Harbour den 7 december 1941, sina närmaste förtrogna. Han bad dem omedelbart att börja tänka igenom hur världen borde ordnas för fredlig samexistens efter den kommande freden. Han tog – preaktivt - ansvar för framtiden.
Därför bör debaclet i Köpenhamn tas för vad det faktiskt är, sammanbrottet för en redan svunnen tids institutioner och mekanismer att komma överens. Världen behöver nu de nya former som säkrar ekonomisk tillväxt, social stabilitet och ekologisk restabilisering i en fortsatt globaliserande värld. Uppgiften är enorm. Den mäktar ingen nation ensamt med.
Den viktiga frågan att ställa är inte vad som gick fel i Köpenhamn utan hur demokratiskt fotad ordning skall formas i denna nya värld.
Det är dags att ge svar på frågan Hur i hela världen skall vi leva tillsammans - vi människor och vi med naturen?
Publicerad i DN 2010-02-21
17 års klimatförhandlingar – via Kyoto – hade brutit samman. Bilderna dokumenterar ledarnas uppgivenhet, plågade av att vilja men inte kunna leverera den uppgörelse de faktiskt vet att världen behöver.
Enligt min mening hade Köpenhamnsprocessen inga möjligheter att lyckas. Om historikern Barbara Tuchman levt idag skulle hon ha lagt ytterligare ett kapitel till sin bok ”The March of Folly”, om människors förmåga genom historien till kollektiva dårskaper.
Köpenhamn är ytterligare ett bevis för att nuvarande konstitutionella ordningar inte kan hantera (govern) den globaliserade verklighetens problem. Det visade också finanskrisen. Det visar oförmågan att nå ett frihandelsavtal, att komma tillrätta med fattigdom, terrorism, energisystem, migration…
Världen fungerar numera i tätt sammanflätade, interaktiva och gränsöver¬skridande system: finans, ekonomi, produktion, logistik, information… Men makten är fortfarande organiserad styckevis och delt i enskilda nationer, som tillkommit genom historiska tillfälligheter och politiska skeenden. Världen missköts genom nationers ständiga kamp att hävda sina intressen. Ingen nation, ingen institution äger legitimitet att sköta helheten.
Motsättningar förutsätts kunna lösas i förhandlingar, som ytterst bygger på suveränitetens postulat. Det var Westfaliska freden 1648 som födde ordningen byggd på principen om nationalstatens suveränitet. Men historien lär oss att ingen världsordning har evigt liv. Dess legitimitet varar bara så länge den levererar maktbalans, tillväxt och är bra på att lösa problem. Den nuvarande ordningen, formulerad efter andra världskriget, har visat sig ineffektiv när globaliseringen flyttat en del av lösningsbehoven också till överstatlig nivå.
På inget annat område är detta tydligare än på miljö- och klimatområdet. Biosfären är i sig själv ett planetärt, adaptivt, interaktivt, ständigt föränderligt och självreglerande system. Den är en odelbar helhet. Naturen går inte logiskt att dela in i nationer. Det går inte att fixa haven för sig, skogarna för sig eller klimatet för sig eller den atmosfäriska CO2-balansen, samspelet mellan biologisk mångfald och ekosystemens produktivitet för sig.
Den av FN-organet UNFCCC formade förhandlingsprocessen för klimatfrågan hade den omöjliga uppgiften att förena lösningen av ett extremt komplicerat geofysiskt problem med lösningen av ett politiskt problem: att få 192 nationer att bli överens, utifrån vars och ens egna nationella intressen, om mål, medel och fördelning av ansvar för åtgärder att vidtas under åratal framöver. Förhandlingsprocessen designades utifrån den föreställningen att det ekologiska problemet skulle kunna lösas genom politiska kompromisser mellan olika nationers geopolitiska, hegemoniska, ekonomiska och sociala intressen.
Men om nu 192 nationer ändå skulle ha kommit överens om det ”perfekta avtalet”, så saknas i upplägget den tillsynsmyndighet som med ekonomisk, polisiär och militär makt skulle ha kunnat korrigera de nationer som av olika skäl inte skulle möta åtaganden och mål.
Förhandlingarna försökte lösa fel problem: att nå politiska kompromisser som primärt säkrade stormakternas hegemoniska intressen. Det verkliga problemet att lösa var att restabilisera biosfären. Åtgärderna måste vidtas utifrån de ekologiska systemvillkoren, inte utifrån nationernas relativa förhandlingsstyrka och maktpolitiska intressen.
FN’s alla miljökonferenser och -konventioner visar ineffektiviteten i det nuvarande systemet av ”governance” av globala system¬problem. Kyoto¬protokollet blev en papperstiger, sönderslitet av en nationernas anarkistiska brist på ömsesidig solidaritet. Av ca 500 internationella överens¬kommelser har blott en handfull fullgjorts till bokstaven. Ett oss näraliggande exempel är Östersjön.
I ett par århundraden har vetenskap och kunskapsutveckling präglats av reduktionismens metod. Människan har strävat efter att veta alltmer om alltmer fragmenterade fenomen. Därför säger man att djävulen återfinns i detaljerna. Men finanskris och miljökris visar att den verkliga djävulen finns i systemen. Det viktigaste är att förstå helheten, hur saker och ting hänger samman. Det är bara då man kan forma eller reparera system för säkerhet och resiliens.
Det är också en absurditet att nationella ledare skulle ha sina alldeles egna vetenskapliga rådgivare. Ekosystemen är inte nationella, men väl en stor del av forskningsanslagen. IPCC var ett lovande initiativ. Men dess vetenskapliga trovärdighet ifrågasätts liksom dess politiska neutralitet. IPCC hukar under kritiken.
Globaliseringens, de ömsesidiga globala beroendenas verklighet, har föråldrat de nuvarande konstitutionernas kartbilder. Världen förfogar inte över de mekanismer som krävs för att lösa dagens viktigaste utmaningar. I detta ligger växande fara för konflikt och krig.
På det ekonomiska området visade finanskrisen att nuvarande institutioner och regelverk inte hade räckt till för att förutse eller hantera de finansiella risker som förtätningen av de globala beroenden hade skapat. 1970-talets G5 blev till G8, som blev till G20. Men G20 är en informell gruppering, inte fotad på demokratiska grund. G20 har ingen närkontakt med väljarkårer eller lokala opinioner. G20 ser dessutom problemen endast ur en, men givetvis mycket viktig synvinkel.
Gränser sätter gränser för politisk solidaritet. Om världen vore ett enda land skulle ett sådant aldrig politiskt fungera med de klyftor, orättvisor, exploatering av människor och natur som idag är en realitet. Det internationella systemets ofullkomlighet i förhållande till dagens verklighet är kärnan till morgondagens konflikter. Detta kom till ytan i Köpenhamn.
President Roosevelt sammankallade, veckan efter Japans anfall på Pearl Harbour den 7 december 1941, sina närmaste förtrogna. Han bad dem omedelbart att börja tänka igenom hur världen borde ordnas för fredlig samexistens efter den kommande freden. Han tog – preaktivt - ansvar för framtiden.
Därför bör debaclet i Köpenhamn tas för vad det faktiskt är, sammanbrottet för en redan svunnen tids institutioner och mekanismer att komma överens. Världen behöver nu de nya former som säkrar ekonomisk tillväxt, social stabilitet och ekologisk restabilisering i en fortsatt globaliserande värld. Uppgiften är enorm. Den mäktar ingen nation ensamt med.
Den viktiga frågan att ställa är inte vad som gick fel i Köpenhamn utan hur demokratiskt fotad ordning skall formas i denna nya värld.
Det är dags att ge svar på frågan Hur i hela världen skall vi leva tillsammans - vi människor och vi med naturen?
Publicerad i DN 2010-02-21
Monday, February 22, 2010
Det komplexa skrämmer
Filmskaparen James Cameron är riktigt bra på att berätta sagor. Enkla intriger, förmedlade med teknik som tar andan ur åskådarna. Hans tema är kampen mellan det idealiserade Goda och det stereotypt Onda. I filmen Avatar ställs den idoliserade goda varelsen, som lever i symbios med växter och djur, mot den onda människans exploatering av miljön med sin teknologi och brutalitet. Svart mot vitt.
Filmen är lika förenklande som föreställningen att alla jägare vore varghatande monster och att vargförsvarare är romantiska asfaltblommor. Avatar saknar, liksom vargmelodramat, det problematiserande samtalet. Men detta syns inte stå så högt i kurs i dag. Avatar är en del av den förhärskande dataspels- och medielogiken: Att utse vinnare och förlorare. Övertydlig förenkling säljer. Det komplexa skrämmer.
I Avatar är kampen skoningslös och våldsam. Publiken drar till slut en suck av välbehag när odjuret/människan, efter en utdragen dödskamp, genomborras av spjuten. Cameron har publiken i ett fast känslomässigt grepp. Han leder den inte att se att "de goda" är lika hårdkarikerade som "de onda".
Avatar spelar på känslor. Naturfolket på planeten Pandom, N'avi, vaggar i sina riter och talar med växternas andar. Filmen rör vid det snabbåtkomliga. Den är 241 minuter av känslostormande snabbmat; den exploaterar tidens miljö-, klimat- och teknikångest. Teknologins brutalitet och omättlighet är de ondas redskap. Men det goda, de nya varelserna, klonas fram med framtidsteknologier.
Och visst behöver människan en våg av teknologisk innovation för att skapa den teknik som behövs för att återstabilisera klimat, havsmiljöer, regnskogar och för att producera säker energi och föda för nio miljarder. Men det finns faktiskt anledning att vara begynnande hoppfull, när man i dag tittar in i forskningslaboratorierna.
Läs gärna den hoppfulla berättelsen i National Geographic (nr 1, 2010) om hur forskare lyckats koppla samman hjärna och nervbanor med en armprotes. Bionics i verkligheten.
Är Avatar sevärd? Ja visst. Men förutom 3D-glasögon, är det bäst att sätta på sig vidsynta men skeptiska glasögon.
Publicerad i Dalarnas Tidningar: 2010-02-19
Filmen är lika förenklande som föreställningen att alla jägare vore varghatande monster och att vargförsvarare är romantiska asfaltblommor. Avatar saknar, liksom vargmelodramat, det problematiserande samtalet. Men detta syns inte stå så högt i kurs i dag. Avatar är en del av den förhärskande dataspels- och medielogiken: Att utse vinnare och förlorare. Övertydlig förenkling säljer. Det komplexa skrämmer.
I Avatar är kampen skoningslös och våldsam. Publiken drar till slut en suck av välbehag när odjuret/människan, efter en utdragen dödskamp, genomborras av spjuten. Cameron har publiken i ett fast känslomässigt grepp. Han leder den inte att se att "de goda" är lika hårdkarikerade som "de onda".
Avatar spelar på känslor. Naturfolket på planeten Pandom, N'avi, vaggar i sina riter och talar med växternas andar. Filmen rör vid det snabbåtkomliga. Den är 241 minuter av känslostormande snabbmat; den exploaterar tidens miljö-, klimat- och teknikångest. Teknologins brutalitet och omättlighet är de ondas redskap. Men det goda, de nya varelserna, klonas fram med framtidsteknologier.
Och visst behöver människan en våg av teknologisk innovation för att skapa den teknik som behövs för att återstabilisera klimat, havsmiljöer, regnskogar och för att producera säker energi och föda för nio miljarder. Men det finns faktiskt anledning att vara begynnande hoppfull, när man i dag tittar in i forskningslaboratorierna.
Läs gärna den hoppfulla berättelsen i National Geographic (nr 1, 2010) om hur forskare lyckats koppla samman hjärna och nervbanor med en armprotes. Bionics i verkligheten.
Är Avatar sevärd? Ja visst. Men förutom 3D-glasögon, är det bäst att sätta på sig vidsynta men skeptiska glasögon.
Publicerad i Dalarnas Tidningar: 2010-02-19
Monday, January 18, 2010
Haiti
En gång för länge sen flög jag från Santo Domingo i Dominikanska Republiken via Port au Prince och vidare till Mellanamerika. Gränsen mellan Dominikanska Republiken och Haiti markerades av en knivskarp linje mellan å ena sidan frodig regnskog och ett oändligt kalhygge. Borta var de djupa skogarna, där woodoo och trolldom frodats. Skogarna hade blivit till bränsle och byggmaterial, det främsta tecknet på fattigdom i u-länder.
Haiti var en katastrof redan före jordbävningen. Där bor lika många människor som i Sverige, men 70% är arbetslösa. Allt är dåligt: skolor, sjukhus, barnhem, samfärdsel och naturligtvis säkerheten. Jordbävningen slog ner den som redan låg.
Katrina-orkanens döda och sårade var blott en bråkdel av jordbävningens offer. Här finns inget hinterland med en infrastruktur som kan gripa in och som är intakt. Den enda möjligheten att få ordning i biståndskaoset är att den amerikanska militären massivt går in i något som måste definieras som ett slagfält.
Att naturkatastrofer inträffar är givetvis begripligt. Men det är inte begripligt, som David Brooks påpekar, att vi fortfarande saknar en globalt organiserad beredskap när de inträffar. Samma överraskning, samma kaos, samma urusla samordning varje gång. Självklart vill alla hjälporganisationer och alla nationer gripa in, ge sitt bidrag. Följden har blivit enorma flaskhalsar, snedprioriteringar och trafikköer i luften.
Vi är helt enkelt urusla på att organisera globala insatser, må det gälla finansmarknadsreglering, klimatavtal eller insatser för miljoner nödställda vid en förödande orkan i Honduras, en tsunami runt Indiska Oceanen, en jordbävning i Kashmir eller en på Haiti.
Under senare år har vi vid Tällberg Forum haft frågan om förberedelser för katastrofer på agendan. Så kommer det också bli vid juni-mötet Rework the World. Några av världens främsta experter på detta område besöker konferensen och kommer att arbeta för att få en ny ordning för samarbete på plats. I Haiti förvärras tragedin av att både presidentpalatset, stora delar av regeringen och administrationen slogs ut. Därtill föröddes också FN’s omfattande verksamhet i landet. Högkvarteret rasade samman, cheferna omkom. Där fanns alltså ingen legitim myndighetsstruktur på plats. Man måste alltså planera för det värsta, för det otänkbara.
Men det är inte bara naturen som spelar ut risker. Också vår mänskliga aktivitet, som vi nu har organiserat den i globala kedjor och beroenden, för med sig att samhället måste ha nya beslutsordningar för att sänka risknivåer, vare sig det gäller sjukdomar, ekonomi, vattenförsörjning, klimat eller resursförsörjning. Vi är obevekligen på väg mot nya ordningar för att samarbeta bättre och minska riskerna.
Den stora Rework-konferensen, som kommer att samla 2000 ledare från hela världen, handlar ytterst om denna verklighet. Det är genom hur vi samverkar och hur vi formar och utvecklar vårt arbete som vi skapar vår egen verklighet. Vi skapar den verklighet som blir. Den viktigaste frågan är vilken verklighet vi faktiskt vill ha.
Rework-konferensen kommer att avslutas av en mäktig konsert, som får anslaget ”Rework Haiti”. Den blir en manifestation för det gemensamma och för det gemensamma ansvaret. Den blir en manifestation för att när vi säger ”vi” så menar vi faktiskt också att ”dom på Haiti” är inkluderade.
Publicerad i Dalarnas Tidningar 2010-01-18
Haiti var en katastrof redan före jordbävningen. Där bor lika många människor som i Sverige, men 70% är arbetslösa. Allt är dåligt: skolor, sjukhus, barnhem, samfärdsel och naturligtvis säkerheten. Jordbävningen slog ner den som redan låg.
Katrina-orkanens döda och sårade var blott en bråkdel av jordbävningens offer. Här finns inget hinterland med en infrastruktur som kan gripa in och som är intakt. Den enda möjligheten att få ordning i biståndskaoset är att den amerikanska militären massivt går in i något som måste definieras som ett slagfält.
Att naturkatastrofer inträffar är givetvis begripligt. Men det är inte begripligt, som David Brooks påpekar, att vi fortfarande saknar en globalt organiserad beredskap när de inträffar. Samma överraskning, samma kaos, samma urusla samordning varje gång. Självklart vill alla hjälporganisationer och alla nationer gripa in, ge sitt bidrag. Följden har blivit enorma flaskhalsar, snedprioriteringar och trafikköer i luften.
Vi är helt enkelt urusla på att organisera globala insatser, må det gälla finansmarknadsreglering, klimatavtal eller insatser för miljoner nödställda vid en förödande orkan i Honduras, en tsunami runt Indiska Oceanen, en jordbävning i Kashmir eller en på Haiti.
Under senare år har vi vid Tällberg Forum haft frågan om förberedelser för katastrofer på agendan. Så kommer det också bli vid juni-mötet Rework the World. Några av världens främsta experter på detta område besöker konferensen och kommer att arbeta för att få en ny ordning för samarbete på plats. I Haiti förvärras tragedin av att både presidentpalatset, stora delar av regeringen och administrationen slogs ut. Därtill föröddes också FN’s omfattande verksamhet i landet. Högkvarteret rasade samman, cheferna omkom. Där fanns alltså ingen legitim myndighetsstruktur på plats. Man måste alltså planera för det värsta, för det otänkbara.
Men det är inte bara naturen som spelar ut risker. Också vår mänskliga aktivitet, som vi nu har organiserat den i globala kedjor och beroenden, för med sig att samhället måste ha nya beslutsordningar för att sänka risknivåer, vare sig det gäller sjukdomar, ekonomi, vattenförsörjning, klimat eller resursförsörjning. Vi är obevekligen på väg mot nya ordningar för att samarbeta bättre och minska riskerna.
Den stora Rework-konferensen, som kommer att samla 2000 ledare från hela världen, handlar ytterst om denna verklighet. Det är genom hur vi samverkar och hur vi formar och utvecklar vårt arbete som vi skapar vår egen verklighet. Vi skapar den verklighet som blir. Den viktigaste frågan är vilken verklighet vi faktiskt vill ha.
Rework-konferensen kommer att avslutas av en mäktig konsert, som får anslaget ”Rework Haiti”. Den blir en manifestation för det gemensamma och för det gemensamma ansvaret. Den blir en manifestation för att när vi säger ”vi” så menar vi faktiskt också att ”dom på Haiti” är inkluderade.
Publicerad i Dalarnas Tidningar 2010-01-18
Sunday, January 3, 2010
Nyckeln till framtiden
Människan har tagit sig fram genom årtusendenas årtusenden. Genom istider, värmestråk, krigstider, goda tider. Alltid i rörelse. För 80 000 år sedan, när människan redan bevisligen var förmögen till abstrakt tänkande och kunde uttrycka sig genom symboler, påbörjade hon sin exodus från södra Afrika norröver. I början blott några tusentals individer, i dag snart sju miljarder; om blott 40 år nio miljarder.
Människoartens främsta metod för överlevnad har varit samarbete med andra. Familjen blev till stam. Stammen blev till folk. Folket blev till nation. Alla i ständig konkurrens om livsmedlen och livsutrymmet. Människan har därför ständigt utvecklat sina verktyg och vapen för att förmera livsmedlen och kontrollera/försvara/utvidga livsutrymmet för en växande befolkning.
Därför är också kunskap/teknologi i ständig rörelse. Så ock i vår tid. Maktbalanser och ekonomiska styrkeförhållanden är i ständig förändring. Människans unika förmåga till innovation gör maktbalanser och ekonomier instabila. Teknologisk innovation destabiliserar men den är oss ändå oundgänglig. Förändringstakten leder till att vi vet mindre om framtiden än någonsin förr.
Människan är den framgångsrikaste av arter. Nyckeln till artens erövring av världen är dess förmåga till att ständigt uppfinna nya former för samarbete och lösning av problem och konflikter som blivit gemensamma. Helt uppenbart har människans drift och förmåga till samverkan varit starkare än driften att förgöra varandra. Befolkningstillväxten ger syn för sägen.
Därför ger historien oss anledning att vara hoppfulla om att vi också i framtiden skall finna vägar att gemensamt lösa de unika ödesfrågor som just vår samtid har att lösa: att finna teknologier och former för global samverkan som restabiliserar ekosystemens funktionalitet och interaktion, samtidigt som dessas produktion av tjänster för ekonomisk tillväxt (energi, sötvatten, fibrer, grödor, klimat, fisk, kött, mineraler) dramatiskt måste öka för att ge välfärd till den växande befolkningen.
Den nödvändiga ekonomiska tillväxten kommer att växa fram ur ett nytt samspel mellan ekologi och teknologi, byggt på insikt om naturresursernas ändlighet. Därför kommer naturkapitalet och priset på naturresurser i en nära framtid bli en del av varje ekonomisk kalkyl. Vår gemensamma framtida välfärd kommer att avgöras av vår förmåga att höja effektiviteten i vårt utnyttjande av energi och naturresurser.
Är detta möjligt?
Självklart.
Publicerad i Dalarnas tidningar 2009-12-31
Människoartens främsta metod för överlevnad har varit samarbete med andra. Familjen blev till stam. Stammen blev till folk. Folket blev till nation. Alla i ständig konkurrens om livsmedlen och livsutrymmet. Människan har därför ständigt utvecklat sina verktyg och vapen för att förmera livsmedlen och kontrollera/försvara/utvidga livsutrymmet för en växande befolkning.
Därför är också kunskap/teknologi i ständig rörelse. Så ock i vår tid. Maktbalanser och ekonomiska styrkeförhållanden är i ständig förändring. Människans unika förmåga till innovation gör maktbalanser och ekonomier instabila. Teknologisk innovation destabiliserar men den är oss ändå oundgänglig. Förändringstakten leder till att vi vet mindre om framtiden än någonsin förr.
Människan är den framgångsrikaste av arter. Nyckeln till artens erövring av världen är dess förmåga till att ständigt uppfinna nya former för samarbete och lösning av problem och konflikter som blivit gemensamma. Helt uppenbart har människans drift och förmåga till samverkan varit starkare än driften att förgöra varandra. Befolkningstillväxten ger syn för sägen.
Därför ger historien oss anledning att vara hoppfulla om att vi också i framtiden skall finna vägar att gemensamt lösa de unika ödesfrågor som just vår samtid har att lösa: att finna teknologier och former för global samverkan som restabiliserar ekosystemens funktionalitet och interaktion, samtidigt som dessas produktion av tjänster för ekonomisk tillväxt (energi, sötvatten, fibrer, grödor, klimat, fisk, kött, mineraler) dramatiskt måste öka för att ge välfärd till den växande befolkningen.
Den nödvändiga ekonomiska tillväxten kommer att växa fram ur ett nytt samspel mellan ekologi och teknologi, byggt på insikt om naturresursernas ändlighet. Därför kommer naturkapitalet och priset på naturresurser i en nära framtid bli en del av varje ekonomisk kalkyl. Vår gemensamma framtida välfärd kommer att avgöras av vår förmåga att höja effektiviteten i vårt utnyttjande av energi och naturresurser.
Är detta möjligt?
Självklart.
Publicerad i Dalarnas tidningar 2009-12-31
Subscribe to:
Posts (Atom)
