Aldrig förr har vår förmåga till omställning varit större

Det är svindlande att försöka föreställa sig den förnyelse som dagens komplicerade samhällskris kommer att förlösa. Detta är inte en tid för de försiktiga och modfällda. Krisen måste angripas med djärvhet och visionär kraft.

Vi är på väg in i historiens största projekt för samhällsombyggnad. Om 40 år skall nio miljarder människor försörjas med utbildning, energi, mat, bostäder, kultur, transporter, underhållning och rättigheter/rättvisa. De skall leva i dynamisk balans med naturen. Sitt hopp har de att sätta till teknologisk innovation och vår förmåga att bygga om världen.

Byggt om samhällen har vi gjort många gånger förr, men utan att ha haft de oeftergivliga krav på förnyelse som samtidens konvergerande kriser formulerar.

Vår tids generationer är långt bättre än tidigare på att förlösa och leda innovation, förändring och fördelning. Om regeringar och företag tar väl vara på krisen, kan omställningen gå snabbt. Den kan nå ut till hela mänskligheten.

Kina, Indien och Asien är på väg liksom Latinamerika. Afrika och Mellanöstern släntrar, men har enastående potential.

Tre med varandra konvergerande kriser – den ekologiska, sociala och ekonomiska – dominerar agendan. Lösningarna kan förändra världen, och
• häva den pågående destabiliseringen av ekosystemen
• bereda ytterligare 1-1,5 miljarder människor plats i värdeskapande arbete
• permanenta ekonomisk tillväxt och finansiell stabilitet

Det gäller att motstå frestelsen att detaljstyra utvecklingen in i plan¬ekonomiska strukturer eller utopiska idealsamhällen. Däremot behövs mer av gemensam probleminsikt av den typ som miljökriser, svininfluensa, finanskris och energikris skapar.


Vi får inte sätta grimma på kreativitet och innovation. Just nu flödar nya lösningar ut ur laboratorier och idésmedjor. Några exempel: Ny batteriteknik för förnybar energi och elektriska bilar; offshore-vindkraftverk med vågkraft som back-up, väderkvarnar som hämtar vatten ur luften, en snabbt diversifierande solenergi-industri på tröskel till exponentiell tillväxt – allt från små takpaneler till enorma installationer i solsäkra öknar, ianspråktagen fotosyntes som kan driva små kraftverk, baserade på väte, för hushåll; smart mjuk- och hårdvara för styrning av energisystem, ny systemdesign för städer som slutna energi- och avfallssystem; ny medicinsk teknik, nya jordbruksmetoder

Globaliseringen tog fart för att den skapar högre produktivitet och tillväxt. Internet har frigjort nya arenor för värdeskapande och tillväxt.

Att för framtiden prioritera ekologisk effektivitet och stabilitet framför ekonomisk produktivitet kommer att stimulera fram en annorlunda teknologisk bas för tillväxt än den som lett till ekologisk destruktion. Det positiva är att denna är på väg.

Att ställa om energiförsörjningen, arbetslivet, relationen mellan människa och miljö samt mat- och vattenproduktionen behöver inte ta mer än 25 år. Tillväxt som förnyar ekosystemens kapacitet och ger miljarder fler arbete och välfärd är vad världens ekonomier behöver. De krafter som vill behålla gamla kunskaps- och maktstrukturer och dogmer försinkar tillväxten – de må så vara politiska, akademiska, näringsliv eller miljörörelser.

Världen har blivit en ömsesidigt beroende plats. Vi är på väg att skifta över identitet och medvetande från att blott vara svenskar eller indier till att vara varandra ömsesidigt beroende. Men också att vi människor i allt det vi gör är beroende av naturens lagar.

Dagens huvudprincip utgår från att söka maximera nytta och makt för enskilda intressenter, nationer eller företag. I en globaliserad ömsesidigt beroende värld kommer potentialer för tillväxt, jobb och säkerhet kunna förlösas genom att maximera nytta för helheter. Det är den potentialen som G20 och Köpenhamnsförhandlingar mödosamt försöker säkra.

2005 såg Tällberg Foundation att huvudscenariet för de närmaste åren skulle bli dystert för miljö och ekonomisk utveckling. När nu kriserna tränger in i medvetandet kommer också den förändringen som kan ta oss genom svårigheterna.

Bo Ekman, Ordf Tällberg Foundation
Carl Mossfeldt, projektledare Rework The World

Publicerad i Dagens Industri 2009-12-07

Strandhugg och astmatiker

Mittemot Vikarbyn, på andra sidan Rättviken, ligger den lilla byn Tina. Dalademokraten kunde berätta (den 10 nov) att en ännu ej lagfaren markägare tagit sig före att böka och gräva upp ett strandskyddat område, rensa sten i strandlinjen, avverka skog. Vad vildsvin kan åstadkomma är en mild smekning jämfört med grävmaskinernas framfart i orörd natur. Nu, efter besiktning på plats, överväger kommunen att polisanmäla. Det är bra. Det förvånar att en turistchef, som har förhandsbesked att få bygga på strandtomten, inte slagit larm om uppenbart miljöbrott. Att värna miljö och natur bör ju vara en del av uppdraget.

Strandskyddet är en lagstiftning nedärvd ur allemansrätten: allas rätt till tillgång till skog, mark och sjö. Allemansrätten går i vissa fall före äganderätten. Men trycket ökar på kommuner, länsstyrelser och regering att ge dispenser att bygga vid stränder. Både Leksand och Rättvik vill få fram attraktiva tomter för attraktiva kommuninnevånare. Tillväxt får inte gå före miljö- och allmänintresse. Det var klokt av regeringen att säga nej till strandtomter vid Sågenområdet i Vikarbyn. Det kan vara värt att notera att till och med Rwanda nyligen infört en vass lag om strandskydd!

Det är en överlevnadsfråga för Dalarnas och Siljansbygdens identitet att kommuner och företag har mod att balansera natur- och kulturvärden gentemot ekonomiska och tillväxtintressena. Det bådar till exempel illa när LIF kränger sig före i vaccinationsköerna. Varför? Självklart är bolagsledningen orolig för hack i lönsamheten om hela laget skulle insjukna. Läkaretiken fick stå tillbaka, enligt läkaren, därför att ledningen skulle ha lyckats rekrytera en hel pluton ”astmatiker” in i laget!

Självklart går det inte att vaccinera ett helt hockeylag om inte spelare, tränare, sportchef ger klartecken. Leksand fick löpa gatlopp genom all Sveriges medier. Man hade åsidosatt ”fair play”. Men Leksand var inte ensamt. Hockeylaget Calgary Flames gjorde likadant och orsakade en folkstorm borta i Alberta. Dagens elitidrott tål inte mer av dopning, våld och uppgjorda matcher.

Rågångarna mellan olika intressen måste ständigt röjas för att hålla rena, inte minst i små samhällen. Detta är ledarskapets uppgift. Här har kommunledningar och styrelser ett särskilt ansvar. Dålig etik ger ett sunkigt samhälle.

Siljansbygdens och Leksands identitet står och svajar. De lokala kulturinstitutionerna faller en efter en. In stormar tidens industrialiserade produktioner med Melodifestival i spetsen. Eftersom det inte finns föga av regional och lokal kulturpolitik så finns föga av lokal kulturförnyelse. Om natur och kultur underställs tillväxtintressena förlorar vi en unik identitet. Kvar blir produktionsytor och den slags kultur som är sponsorbar. Vi blir som alla andra.

När föreställningen om Dalarna som svenskt ideal flagnar blir nästa steg – Dalarna som globalt ideal – den stora utmaningen.

Publicerad i Dalarnas tidningar den 3 december 2009

När får Nobelkommittén fredspriset?

Den norska Nobelkommittén steg i fredags ned från läktaren och ut på banan, in i spelet. En positiv utveckling i en svår situation borde få stöd och förstärkning är deras budskap. Jag gillar denna norska aktivistiska användning av ett pris som lyfter fram arbetet för det gemensammas bästa i världen.

För en dryg vecka sedan samlade Vancouver Peace Summit till samtal om tidens svåra frågor. Dalai Lama, pristagare 1989, stod i centrum men där var också fyra andra fredspristagare, vetenskapsmän, affärsmän, några representanter för stiftelser och civilsamhälle.

Där fanns i samtalen en djup och samstämmig oro över den unika kombination av svåra – och med varandra samspelande – kriser. Globaliseringen har förtätat krisernas ömsesidighet – fattigdom, arbetslöshet, global uppvärmning, överbefolkning, vattenbrist, kvinnor och barns situation, utbildning, ekonomiskt tillväxtutrymme, mellanfolkliga konflikter, finanskris och rättvisa. Idag är den enes problem också den andres. Det finns inte längre något alldeles eget skyddsrum att krypa in i. Det går inte längre att gömma sig för världen.

Den största bristvaran av alla är tid. Hur skall vi – världssamfundet – hinna rätta till allt det som blivit så fel och därmed skapat sådana stora risker?

Vad president Obama åstadkommit under så kort tid är något av ett mirakel. Det vittnar många om i Washington. Samtalen har kommit igång efter åtta förlorade år. Diplomatin har fått nya förtecken över hela linjen; nedrustning, Mellanöstern, klimat- och energi, transatlantiska relationer, reglering av finansmarknader, att utveckla nya former och regler för globalt beslutsfattande, Iran-, Kina- och Rysslandsrelationer. Obama har skapat en utveckling där hoppet blivit den viktigaste drivkraften. Det är för att ge detta sitt moraliska stöd som den norska Nobelkommittén med stort mod gått in i matchen.

Något alternativ till att denna begynnande positiva utveckling skulle lyckas finns inte. Det är nu också otänkbart att Obama drar till Oslo och Stockholm i december utan att också komma till Köpenhamn. Kommer Obama till Köpenhamn så kommer också de andra. Bra! För första gången kan jag börja tro på resultat. Klimatförhandlingarna måste lyftas upp ur förhandlarträsket till statschefsnivå. Den ende som kan göra detta är Obama. Men Reinfeldt har dragit sitt strå till stacken, inte minst under G20-mötet i Pittsburgh.

Om nu Obama och världen går en lyckosam utveckling till mötes blir frågan om inte den norska Nobelkommittén har kvalificerat sig för ett kommande fredspris.

Publicerad i Dalarnas tidningar 2009-10-12

Allt hänger samman

Den 22 september samlades långt över 100 statsöverhuvuden i FN-högkvarteret i New York för att formulera sina krav och positioner i klimatfrågan. Dagarna efter följer G20-mötet i Pittsburgh, därefter många bilaterala överläggningar. EU vässar sina positioner inför slutomgången i Köpenhamn i december. Slutspelet är igång.

I förra veckan samlades de allra fattigaste och mest utsatta länderna i FN-huset för sina förberedelser. De har ingen tyngd. Deras röst är svag.

Det var svenska Dag Hammarskjöldsstiftelsen som möjliggjort detta viktiga möte. Dessa länder har ringa del i orsakerna till destabiliseringen av klimat, glaciärer och hav. Men i jakten på mat och bränsle för överlevnad för växande befolkningar har skogar och åkermark förötts. Utsläppen av växthusgaser kommer från industriländerna, men nu också från Kina och Indien.

Ledaren för gruppen av små ö-länder som Mikronesien och Maldiverna, ambassadör Dessima Williams från Grenada, formulerar gruppens krav och mål: temperaturhöjning max +1,5oC (jfr EU’s och G20’s mål:+2o), max 350 ppm CO2 i atmosfären, minskning av växthusgaser till 2020 med 45% i I-länderna jämfört med nivå 1990. Därtill krav på pålitlig finansiering av nödvändiga motåtgärder, folkomflyttningar, ny infrastruktur etc.

Motsättningarna mellan rika och fattiga länder är mycket stora. Det kommer att krävas 200-300 miljarder dollar om året i överföringar. Men kanske inte ens de pengarna kan reversera den destabilisering av naturen, som redan är igång.

Allvaret i situationen speglas i delegaternas ansikten. Kultur och livsuppehällen destrueras när brunnarna sinar i Darfur, Chad eller Burkina Faso eller när saltvattnet äter sig in i låglänta länder som Bangladesh, Burma, Samoa eller Mikronesien. ”Salt water tears”.

Dessa realiteter är ännu långt borta från oss. Siljan är under kontroll. Sjön regleras genom kraftverket i Trängslet.

Ban Ki Moons medarbetare Janos Pasztor berättar att generalsekreteraren nyss besökt Nordpolen för att själv se hur isen smälter. Intrycken blev skrämmande.

New York Times rapporterar ny farled längs Nordostpassagen sommartid. Eventuell is är så tunn att normalbyggda fartyg inte får problem. Kortare resrutt. Stora besparingar!

Överläggningarna avslutas med att vi kan konstatera att alla och allt hänger samman, är ömsesidigt beroende: smältande tundror och isar med ekonomisk tillväxt, havsnivåer med levnadsvillkor, befolkningstillväxt med landerosion och avskogning, vad vi gör i Nord påverkar vad de kan göra i Syd.

Diskussionerna, faktaredovisningarna visar med hjärtskärande tydlighet att vi är långt, långt från en lösning på det allvarligaste problem människan någonsin ställts inför

Jag kan bara dra slutsatsen att vi är långtifrån färdiga att sluta långsiktigt bindande avtal. Hellre inget avtal än ett svagt. De politiska opinionerna runt världen växer, men är ännu inte mogna för de åtgärder som behövs.

Men ljuspunkter kom i veckan när både IPCC:s ordförande och ekonomen Lord Stern nu sällar sig till de som stöder 350-målet, som kommer att stödjas i en världsvid insats lördagen den 24 oktober.

Publicerad i Dalarnas tidningar 2009-09-23

En lysande idé

För tio år sedan skapade den palestinske författaren Edward Said och den israeliske världsdirigenten och pianisten Daniel Barenboim en unik orkester: West-Eastern Divan Orchestra.

Orkestern består till hälften av israeler och till hälften av musiker från Palestina och arabstater i Mellanöstern. De är unga. De är motiverande. De skapar fenomenal musik. Men de representerar också en vision om fred, samlevnad och samarbete över alla gränserna. De lever i och skapar det gränslösa.

Orkestern är en humanistisk idé, en lysande idé. Orkestern visar att vi kan leva, spela och skapa tillsammans. Musiken är det mest universella av alla språk. Musiken har - liksom poesin och konsten - en enastående förmåga att vidga och förena. Madonna samlar 120 000 i Göteborg. Coldplay ljuder i miljoner MP3-spelare. 15 000 ser och hör Trollflöjten i Dalhalla. Där är kulturen en livsnödvändighet. Utan kultur, ingen civilisation.

Häromveckan uppförde Maestro Barenboim och denna helt unika orkester Beethovens enda opera, Fidelio, vid Salzburg-festspelen.

Fidelio är ett drama om vår eviga kamp mellan det goda och onda, mellan himmel och helvete mellan frihet och förtryck. Fidelio är ett Beethovens frihetsdrama, en nästan öronbedövande plädering för rättvisa och humanism. Beethovens budskap trovärdiggörs av Barenboim, solister från fem länder och en orkester som visar att verkligheten inte behöver dominans av Hamas eller israelisk ockupation.

En dröm vore att kunna få se och höra Barenboim och The West Eastern Divan Orchestra i Dalarna och vid Tällberg Forum. Orkestern är ett levande svar på den grundfråga forumet ställer för sina överläggningar: Hur i hela världen skall vi kunna leva tillsammans – vi människor och vi med naturen?
Den frågan är lika levande i Palestina och Afghanistan som i fäbodar utanför Skattungsbyn.

Samtal pågår om att förverkliga en sådan dröm.

Publicerad i Dalarnas tidningar 2009-09-02