Posts
En rad nyheter, viktiga för den globala klimatdiskussionen, kom under de senaste två veckorna. De gick alla svenska media förbi.
Förra fredagen bytte klimatskeptikernas omslagspojke, Björn Lomborg fot och gick över till att ta positionen att den globala uppvärmningen måste stoppas. Han tror numera inte att något avtal kommer att kunna tygla CO2-utsläppen. Björn Lomborg vill gå direkt på geo-engineering, dvs att med hjälp av mänsklig manipulation av atmosfär och instrålning från solen kyla ner jordens temperatur, skriver Financial Times (7/8). Från den ena ytterligheten till den andra i ett raskt skutt. Det är strongt av Lomborg att bita huvud av skam och ge sig i kast med verkligheten.
Debatten om geo-engineering har varit igång i många år. Det finns inemot ett 10-tal mer eller mindre fantasieggande förslag att diskutera. Lomborg förordar metoden att låta nära 2000 segelfartyg (Times 9/8) ständigt besegla världshaven. Dessa fartyg skulle suga upp havsvatten och spraya ut detta från höga skorstensliknande torn för att skapa enorma vita moln som skulle reflektera solstrålningen, ungefär som den nu smältande havsisen. Den amerikanske energiministern föreslog härförleden inför Royal Academy of Sciencies i London på allvar att måla världens alla hustak vita för att ersätta den albedo-effekt som förloras när isarna smälter.
På RealClimate, som är klimatvetenskaparnas egen site, kritiserar emellertid Alan Robock, Rutgers University, Lomborgs underlag för hans ställningstagande: ”A biased economic analysis of geoengineering”.
Vi i Tällberg Forum belyste både de mycket stora miljömässiga riskerna med denna typ av åtgärder, i år också den mycket svårlösta politiskt/konstitutionella frågan att göra beslut om geo-engineering juridiskt legitima och politiskt möjliga.
Under alla omständigheter belyser debatten det faktum att både forskare och politiker har börjat leva sig in i klimatproblemens komplexitet och existentiella karaktär. Detta speglas också av den överenskommelse som Kina och Indien offentliggjorde förra veckan att länderna för första gången kommer att vetenskapligt samarbeta i mätningar och teoriutveckling om Himalaya-glaciärernas beteende och avsmältning. Gränstvisterna och antagonismen får stå tillbaka. Det är också i detta sammanhang viktigt att understryka betydelsen av de nära och ingående samtal ledande USA-politiker och vetenskapsmän har med sina kinesiska kollegor. Det ägde senast rum i Washington i förra veckan. Ett nytt stort bilateralt möte förestår i september.
I förra veckan offentliggjordes också rapporter om Grönlandsisens desintegration i dess norra delar. NASA’s mätningar av den arktiska havsisen visar att dess utbredning i år ligger ungefär på 2007 års bottennivå samtidigt som istäcket stadigt förtunnas.
I förra veckan publicerades också i New York Times Pentagons nya bedömning att klimatförändringarna är kanske den viktigaste frågan för USA’s nationella säkerhet. Denna bedömning understryks av ordföranden i senatens Foreign Relations Committee, senator John Kerry.
Newsweeks Science Editor, Sharon Begley, konstaterar i sin krönika att isavsmältningen i Arktis är långt värre än ”vad vi hade anledning att frukta”. Hon bygger bl a sina bedömningar på den rapport som International Polar Year inom kort publicerar.
Där har klimatskeptikerna alldeles rätt – modellerna är för oprövade och för unga för att lita på. Hittills har mätbara observationer överträffat dikten.
Publicerad i Dagens Industri 090818
Tuesday, August 18, 2009
Välkommet lappkast...
I förra veckan kom Indien och Kina överens om att gemensamt börja följa och mäta avsmältningen av Himalayas glaciärer. Detta är en lika löftesrik som sensationell nyhet.
Kina och Indien har varit i krig över gränsdragningar i området och umgängestonen har länge varit hätsk. Men nu tvingas de båda asiatiska stormakterna till förhandlingsbord och gemensam handling av ett gemensamt miljöhot: den framtida vattenförsörjningen. Sju av Asiens viktigaste floder rinner upp i Himalaya och förser mer än två miljarder människor med vatten, inte minst för jordbruk och livsmedelsförsörjning.
Båda länderna har idag gigantiska vattenproblem, liksom Pakistan och Afghanistan. Vissa forskare spekulerar i att höghöjdsglaciärer - inte minst i Europa - är borta om 30-40 år. Detsamma kan gälla havsisen i Arktis. Just nu är istäckets utbredning den minsta sedan mätningarna började för 30 år sedan. Isen är också tunnare.
I samtal mellan den indiska regeringen och Hillary Clinton klargjorde Indien sin position inför Köpenhamnsförhandlingarna. Hela ansvaret för åtgärder att få ned koldioxid i luften får ligga på USA och Väst. Detta är också Kinas grundposition.
Men intensiva samtal pågår mellan Kina och USA både klimatpolitiskt och vetenskapligt. Hur dessa tre länder kommer att agera kommer att vara avgörande för Köpenhamnsförhandlingarnas resultat.
Majoriteten av världens isar förlorar i nettovolym. Lägg en isbit på ditt köksbord och ställ dig frågan: Hur skall jag få isen att sluta smälta? Svaret vet både du och jag. Du lägger in den i frysen igen. Vi måste kollektivt sänka den globala medeltemperaturen.
Denna enkla självklarhet kommer successivt att påverka all slags politik, till och med att få Kina och Indien att samarbeta i Himalaya.
Att vi i Dalarna och Skandinavien fått en blöt och hyggligt varm sommar, liksom de brittiska öarna, medan solen bränner marken till öken i södra Spanien och Italien ligger dessvärre helt i linje med de långsiktiga klimatprognoserna.
En av de mest rabiata klimatskeptikerna, dansken Björn Lomborg, gjorde sitt lappkast i frågan häromdagen och förordar nu dramatiska megainsatser för att kyla ner jordens atmosfär. Även detta åsiktsbyte är löftesrikt.
Publicerad i Dalarnas tidningar 2009-08-13
Kina och Indien har varit i krig över gränsdragningar i området och umgängestonen har länge varit hätsk. Men nu tvingas de båda asiatiska stormakterna till förhandlingsbord och gemensam handling av ett gemensamt miljöhot: den framtida vattenförsörjningen. Sju av Asiens viktigaste floder rinner upp i Himalaya och förser mer än två miljarder människor med vatten, inte minst för jordbruk och livsmedelsförsörjning.
Båda länderna har idag gigantiska vattenproblem, liksom Pakistan och Afghanistan. Vissa forskare spekulerar i att höghöjdsglaciärer - inte minst i Europa - är borta om 30-40 år. Detsamma kan gälla havsisen i Arktis. Just nu är istäckets utbredning den minsta sedan mätningarna började för 30 år sedan. Isen är också tunnare.
I samtal mellan den indiska regeringen och Hillary Clinton klargjorde Indien sin position inför Köpenhamnsförhandlingarna. Hela ansvaret för åtgärder att få ned koldioxid i luften får ligga på USA och Väst. Detta är också Kinas grundposition.
Men intensiva samtal pågår mellan Kina och USA både klimatpolitiskt och vetenskapligt. Hur dessa tre länder kommer att agera kommer att vara avgörande för Köpenhamnsförhandlingarnas resultat.
Majoriteten av världens isar förlorar i nettovolym. Lägg en isbit på ditt köksbord och ställ dig frågan: Hur skall jag få isen att sluta smälta? Svaret vet både du och jag. Du lägger in den i frysen igen. Vi måste kollektivt sänka den globala medeltemperaturen.
Denna enkla självklarhet kommer successivt att påverka all slags politik, till och med att få Kina och Indien att samarbeta i Himalaya.
Att vi i Dalarna och Skandinavien fått en blöt och hyggligt varm sommar, liksom de brittiska öarna, medan solen bränner marken till öken i södra Spanien och Italien ligger dessvärre helt i linje med de långsiktiga klimatprognoserna.
En av de mest rabiata klimatskeptikerna, dansken Björn Lomborg, gjorde sitt lappkast i frågan häromdagen och förordar nu dramatiska megainsatser för att kyla ner jordens atmosfär. Även detta åsiktsbyte är löftesrikt.
Publicerad i Dalarnas tidningar 2009-08-13
Långtbortistan
Förr brukade man på UD kalla en utnämning till en ambassadörspost i något land som knappt någon hört talas om för en förvisning till "Långtbortistan".
Winston Churchill skildrar i sin självbiografiska bok "Min ungdom" fälttåget 1896 mot "infödingarna" och de vilda stammarna i de dalgångar i västra Pakistan där samma slags strider nu pågår mellan lokalbefolkning och talibaner, och med amerikaner och den pakistanska armén.
På andra sidan Hindu Kush och Khyberpasset - inne i Afghanistan - pågår ett inbördeskrig där regeringssidan har hjälp av en internationell styrka där en svensk enhet om snart 500 man ingår. Helst skulle landet vara lugnt vid presidentvalet den 18 september.
Utrikesminister Bildt var nyligen på besök i Kabul tillsammans med Obamas specielle sändebud Richard Holbrooke. Bildt och Holbrooke var "brothers-in-arms" i Bosnienkrigets upplösning och vid Daytonförhandlingarna.
Britterna skulle stabilisera området 1896. Taktiken var att bränna byar, ödelägga skördar och spränga bevattningsanläggningar, fylla igen brunnar och hugga ner de skuggrika träden. Churchill skriver: "huruvida det var värt det kan jag inte säga. I varje fall var dalen efter fjorton dagar en ödemark och äran räddad."
Sedan Sovjet angripit Afghanistan 1979, förlorat och dragit sig ur, har striderna vällt fram och tillbaka genom området. Vad är då så attraktivt med denna ökenliknande trakt?
Här går viktiga handelsvägar. De norra randstaterna är rika på naturgas. Rörledningar planeras genom Afghanistan. Här finns jordens opiumbod och ett centrum för islamistisk extremism. USA hade nära samarbete med talibanerna under 1990-talet.
Västerländska kolonisatörer har i generationer i Afrika, Asien och Latinamerika medverkat till en permanent destabilisering av samhällen, som de inte begripit sig på. För hundra år sedan kunde fortfarande ett krig i Swatdalen eller i Belgiska Kongo ses som lokalt och begränsat. Idag är alla konflikter sammanflätade och del i den glokala destabiliseringen.
Precis så som den svenska regeringen nu ropar på fler soldater, gjorde de engelska befälhavarna för 100 år sedan, de sovjetiska på 1980-talet och de amerikanska efter den invasionen som följde på 11:e september. Det USA-ledda kriget, till försvar för den sittande regeringen mot talibanerna och för att skydda västs intressen, är inne på åttonde året.
Resultat eller ära? Ännu har ingen visat hur man vinner ett krig och bygger ett land, där Långtbortistan.
Publicerad i Falukuriren 2009-08-03
Winston Churchill skildrar i sin självbiografiska bok "Min ungdom" fälttåget 1896 mot "infödingarna" och de vilda stammarna i de dalgångar i västra Pakistan där samma slags strider nu pågår mellan lokalbefolkning och talibaner, och med amerikaner och den pakistanska armén.
På andra sidan Hindu Kush och Khyberpasset - inne i Afghanistan - pågår ett inbördeskrig där regeringssidan har hjälp av en internationell styrka där en svensk enhet om snart 500 man ingår. Helst skulle landet vara lugnt vid presidentvalet den 18 september.
Utrikesminister Bildt var nyligen på besök i Kabul tillsammans med Obamas specielle sändebud Richard Holbrooke. Bildt och Holbrooke var "brothers-in-arms" i Bosnienkrigets upplösning och vid Daytonförhandlingarna.
Britterna skulle stabilisera området 1896. Taktiken var att bränna byar, ödelägga skördar och spränga bevattningsanläggningar, fylla igen brunnar och hugga ner de skuggrika träden. Churchill skriver: "huruvida det var värt det kan jag inte säga. I varje fall var dalen efter fjorton dagar en ödemark och äran räddad."
Sedan Sovjet angripit Afghanistan 1979, förlorat och dragit sig ur, har striderna vällt fram och tillbaka genom området. Vad är då så attraktivt med denna ökenliknande trakt?
Här går viktiga handelsvägar. De norra randstaterna är rika på naturgas. Rörledningar planeras genom Afghanistan. Här finns jordens opiumbod och ett centrum för islamistisk extremism. USA hade nära samarbete med talibanerna under 1990-talet.
Västerländska kolonisatörer har i generationer i Afrika, Asien och Latinamerika medverkat till en permanent destabilisering av samhällen, som de inte begripit sig på. För hundra år sedan kunde fortfarande ett krig i Swatdalen eller i Belgiska Kongo ses som lokalt och begränsat. Idag är alla konflikter sammanflätade och del i den glokala destabiliseringen.
Precis så som den svenska regeringen nu ropar på fler soldater, gjorde de engelska befälhavarna för 100 år sedan, de sovjetiska på 1980-talet och de amerikanska efter den invasionen som följde på 11:e september. Det USA-ledda kriget, till försvar för den sittande regeringen mot talibanerna och för att skydda västs intressen, är inne på åttonde året.
Resultat eller ära? Ännu har ingen visat hur man vinner ett krig och bygger ett land, där Långtbortistan.
Publicerad i Falukuriren 2009-08-03
Monday, July 6, 2009
Bristerna är generande
Vi människor har i alla tider genomlevt förändringar i våra levnadsförhållanden. Naturen är också stadd i ständig förändring. Dess väsen är evolution. Livet producerar nytt liv. Människor har inrättat sina liv efter dessa naturens – hittills - stabila förändringscykler – vår, sommar, höst och vinter – och den långsamma evolutionens principer.
Människan har litat på naturen, att den skulle fortsätta att förändras i stabila och väl invanda mönster. Vi har också litat till naturen att den skulle ge oss vad vi behöver: ”Vårt dagliga bröd”:
Utifrån denna relation och tillit till naturen byggde människan sina civilisationer: jordbruk, byar, städer, teknologier, ekonomier men också sina kulturer, konstitutioner, lagverk och rättesnören för arbete och liv. I 10 000 år har naturen– sett i geologiskt perspektiv – varit osedvanligt stabil i sina förändringsmönster. Denna period har kallats den halocena perioden men har nu, sedan ett par hundra år, övergått i den antropocena.
Det var nobelpristagaren Paul J Crutzen, som myntade detta begrepp för denna nya tid när människan – nu snart 7 miljarder – med sin intelligens blivit den dominerande och formativa kraften i naturen.
Den viktigaste effekten människan har på naturen är dess destabilisering. De komplexa och sinsemellan beroende natursystemen – atmosfären, haven, polarisarna, skogarna, landmassorna, grundvattnen, den biologiska mångfalden – beter sig inte längre som förr. Den förutsägbara förändringens stabilitet ebbar ut. Vi är inne i ett skede av en förändring av förändringen.
Tällberg Forum 2009 gav en uppsjö av vittnesbörd, analyser och konkreta exempel på hur förändringarna skapar helt nya situationer för vilka vi tidigare inte haft anledning att förbereda oss: vattenbrist, havsnivå-höjning, torka, ökenutbredning och tex massiva granbarkborre-angrepp.
Men Tällberg Forum visade också på hur långsamt och hur oerhört svårt det är att inse, acceptera och anpassa till ett läge som tidigare inte funnits med i framtidskalkylen. Därför finns varken den gemensamma politik eller de institutioner som kan hantera en värld i instabilitet. Detta visar också den generande bristen på förtänksamhet och beredskap inför finanskrisen.
Det är ännu för tidigt att dra slutsatserna av Tällberg Forum 2009, men jag vågar mig ändå på ett par. Politik, vetenskap, affärsmodeller är i allt väsentligt formade för samhällen i stabilitet, inte i dramatisk förändring. Vetenskapen har inte tillräckligt tydliggjort riskerna. Den kan för litet.
Därför bör vi alla engagera oss i diskussion, samtal och handling för den framtid vi vill ha och den som vi vill möjliggöra. Tällberg visar att det inte är ”dom” som kommer att fixa framtiden. Det är ”vi”, varhelst vi finns. Men vi måste jobba ihop.
Publicerad i DT 090706
Människan har litat på naturen, att den skulle fortsätta att förändras i stabila och väl invanda mönster. Vi har också litat till naturen att den skulle ge oss vad vi behöver: ”Vårt dagliga bröd”:
Utifrån denna relation och tillit till naturen byggde människan sina civilisationer: jordbruk, byar, städer, teknologier, ekonomier men också sina kulturer, konstitutioner, lagverk och rättesnören för arbete och liv. I 10 000 år har naturen– sett i geologiskt perspektiv – varit osedvanligt stabil i sina förändringsmönster. Denna period har kallats den halocena perioden men har nu, sedan ett par hundra år, övergått i den antropocena.
Det var nobelpristagaren Paul J Crutzen, som myntade detta begrepp för denna nya tid när människan – nu snart 7 miljarder – med sin intelligens blivit den dominerande och formativa kraften i naturen.
Den viktigaste effekten människan har på naturen är dess destabilisering. De komplexa och sinsemellan beroende natursystemen – atmosfären, haven, polarisarna, skogarna, landmassorna, grundvattnen, den biologiska mångfalden – beter sig inte längre som förr. Den förutsägbara förändringens stabilitet ebbar ut. Vi är inne i ett skede av en förändring av förändringen.
Tällberg Forum 2009 gav en uppsjö av vittnesbörd, analyser och konkreta exempel på hur förändringarna skapar helt nya situationer för vilka vi tidigare inte haft anledning att förbereda oss: vattenbrist, havsnivå-höjning, torka, ökenutbredning och tex massiva granbarkborre-angrepp.
Men Tällberg Forum visade också på hur långsamt och hur oerhört svårt det är att inse, acceptera och anpassa till ett läge som tidigare inte funnits med i framtidskalkylen. Därför finns varken den gemensamma politik eller de institutioner som kan hantera en värld i instabilitet. Detta visar också den generande bristen på förtänksamhet och beredskap inför finanskrisen.
Det är ännu för tidigt att dra slutsatserna av Tällberg Forum 2009, men jag vågar mig ändå på ett par. Politik, vetenskap, affärsmodeller är i allt väsentligt formade för samhällen i stabilitet, inte i dramatisk förändring. Vetenskapen har inte tillräckligt tydliggjort riskerna. Den kan för litet.
Därför bör vi alla engagera oss i diskussion, samtal och handling för den framtid vi vill ha och den som vi vill möjliggöra. Tällberg visar att det inte är ”dom” som kommer att fixa framtiden. Det är ”vi”, varhelst vi finns. Men vi måste jobba ihop.
Publicerad i DT 090706
Thursday, July 2, 2009
Gas, olja och vodka
När oljepriset stack iväg till skyhöga 150 dollar fatet skedde en enorm förmögenhetsöverföring från oljekonsumerande till olje- och gasproducerande länder. I vårt närområde är Ryssland en stormakt i energiråvaror: olja, gas och kol. Med oljepriserna steg också den ryska politiska makten och arrogansen.
Nu när oljepriserna skvalpar kring 40-50 dollar är den ekonomiska situationen mycket annorlunda, men stormaktsambitionerna kvarstår. Ryssland agerar med maktspråk och medvetenhet om sin närmast monopolistiska situation när det gäller Europas försörjning av naturgas.
Det är i detta ljus som turerna med Ukraina, Georgien och andra stater som gränsar till Ryssland skall förstås liksom också Rysslands aggressiva ambitioner i Arktis, där de för något år sedan till och med placerade sin flagga på havsbottnen vid Nordpolen.
Saudi-Arabien har världens största oljereserver. Ryssland är gasens Saudi-Arabien. Regeringen planerar nu att bygga tre nya pipelines för distribution av olja till norra Europa, södra Europa och till Kina. Man vill göra sig oberoende av randstaterna, men vill också kunna spela ut kunder och marknader emot varandra.
Professor Kjell Aleklett och hans forskargrupp vid Uppsala Universitet har emellertid tydligt visat att inte bara oljan utan även gasen kommer snart att nå sitt produktionsmaximum. Då återstår det ännu mer nedsmutsande kolet.
Den yttersta makten över dessa energiresurser, deras användning som politiska maktredskap ligger främst i händerna på landets premiär-minister, Vladimir Putin. Genom att utse sig själv till premiärminister kringgick han konstitutionens påbud att en president bara får sitta i två perioder.
I många samtal med vetenskapsmän, ekonomer, investerare och representanter för civilsamhället växer bilden fram av en isolerad härskare. Berättelserna är fyllda av både fruktan och förakt. Insikten om hans och så många andra i statsapparatens korruption är starkt och genomgående. Putin har också full kontroll över säkerhetstjänst och underrättelseväsende.
Ryssland har ännu inte lyckats etablera en stabil medelklass över hela sitt vidsträckta land. Människor mår dåligt, inte minst männen, vars medel-livslängd ligger 10 år under dess västliga grannländer. Orsaken är entydig: vodkan. Alkoholismen river och sliter i en många gånger brutal social verklighet.
Miljö- och klimatdebatt ligger i Ryssland långt efter den som förs i väst, i syd och i öst. Makt går före verklighet.
Den ryska produktionen och exporten av militär utrustning stiger.
Oppositionen är svag, demokratin skör. De analyser och berättelser jag får höra saknar politiska kanaler för sina uttryck. Någon säger: ”Det borde finnas en Sacharov idag”.
Om en dryg månad kommer president Obama till Moskva bl a för att förbereda G8-mötet i Italien. Han har en viktig uppgift att få med Ryssland i den internationella gemenskap som tillsammans har ansvaret för att lägga grunderna för att lösa både de ekonomiska och de ekologiska kriserna.
Världen hänger ihop. Alla måste med.
Publiserad i Dalarnas Tidningar 15 juni,2009
Nu när oljepriserna skvalpar kring 40-50 dollar är den ekonomiska situationen mycket annorlunda, men stormaktsambitionerna kvarstår. Ryssland agerar med maktspråk och medvetenhet om sin närmast monopolistiska situation när det gäller Europas försörjning av naturgas.
Det är i detta ljus som turerna med Ukraina, Georgien och andra stater som gränsar till Ryssland skall förstås liksom också Rysslands aggressiva ambitioner i Arktis, där de för något år sedan till och med placerade sin flagga på havsbottnen vid Nordpolen.
Saudi-Arabien har världens största oljereserver. Ryssland är gasens Saudi-Arabien. Regeringen planerar nu att bygga tre nya pipelines för distribution av olja till norra Europa, södra Europa och till Kina. Man vill göra sig oberoende av randstaterna, men vill också kunna spela ut kunder och marknader emot varandra.
Professor Kjell Aleklett och hans forskargrupp vid Uppsala Universitet har emellertid tydligt visat att inte bara oljan utan även gasen kommer snart att nå sitt produktionsmaximum. Då återstår det ännu mer nedsmutsande kolet.
Den yttersta makten över dessa energiresurser, deras användning som politiska maktredskap ligger främst i händerna på landets premiär-minister, Vladimir Putin. Genom att utse sig själv till premiärminister kringgick han konstitutionens påbud att en president bara får sitta i två perioder.
I många samtal med vetenskapsmän, ekonomer, investerare och representanter för civilsamhället växer bilden fram av en isolerad härskare. Berättelserna är fyllda av både fruktan och förakt. Insikten om hans och så många andra i statsapparatens korruption är starkt och genomgående. Putin har också full kontroll över säkerhetstjänst och underrättelseväsende.
Ryssland har ännu inte lyckats etablera en stabil medelklass över hela sitt vidsträckta land. Människor mår dåligt, inte minst männen, vars medel-livslängd ligger 10 år under dess västliga grannländer. Orsaken är entydig: vodkan. Alkoholismen river och sliter i en många gånger brutal social verklighet.
Miljö- och klimatdebatt ligger i Ryssland långt efter den som förs i väst, i syd och i öst. Makt går före verklighet.
Den ryska produktionen och exporten av militär utrustning stiger.
Oppositionen är svag, demokratin skör. De analyser och berättelser jag får höra saknar politiska kanaler för sina uttryck. Någon säger: ”Det borde finnas en Sacharov idag”.
Om en dryg månad kommer president Obama till Moskva bl a för att förbereda G8-mötet i Italien. Han har en viktig uppgift att få med Ryssland i den internationella gemenskap som tillsammans har ansvaret för att lägga grunderna för att lösa både de ekonomiska och de ekologiska kriserna.
Världen hänger ihop. Alla måste med.
Publiserad i Dalarnas Tidningar 15 juni,2009
Subscribe to:
Posts (Atom)
