Posts
Förr brukade man på UD kalla en utnämning till en ambassadörspost i något land som knappt någon hört talas om för en förvisning till "Långtbortistan".
Winston Churchill skildrar i sin självbiografiska bok "Min ungdom" fälttåget 1896 mot "infödingarna" och de vilda stammarna i de dalgångar i västra Pakistan där samma slags strider nu pågår mellan lokalbefolkning och talibaner, och med amerikaner och den pakistanska armén.
På andra sidan Hindu Kush och Khyberpasset - inne i Afghanistan - pågår ett inbördeskrig där regeringssidan har hjälp av en internationell styrka där en svensk enhet om snart 500 man ingår. Helst skulle landet vara lugnt vid presidentvalet den 18 september.
Utrikesminister Bildt var nyligen på besök i Kabul tillsammans med Obamas specielle sändebud Richard Holbrooke. Bildt och Holbrooke var "brothers-in-arms" i Bosnienkrigets upplösning och vid Daytonförhandlingarna.
Britterna skulle stabilisera området 1896. Taktiken var att bränna byar, ödelägga skördar och spränga bevattningsanläggningar, fylla igen brunnar och hugga ner de skuggrika träden. Churchill skriver: "huruvida det var värt det kan jag inte säga. I varje fall var dalen efter fjorton dagar en ödemark och äran räddad."
Sedan Sovjet angripit Afghanistan 1979, förlorat och dragit sig ur, har striderna vällt fram och tillbaka genom området. Vad är då så attraktivt med denna ökenliknande trakt?
Här går viktiga handelsvägar. De norra randstaterna är rika på naturgas. Rörledningar planeras genom Afghanistan. Här finns jordens opiumbod och ett centrum för islamistisk extremism. USA hade nära samarbete med talibanerna under 1990-talet.
Västerländska kolonisatörer har i generationer i Afrika, Asien och Latinamerika medverkat till en permanent destabilisering av samhällen, som de inte begripit sig på. För hundra år sedan kunde fortfarande ett krig i Swatdalen eller i Belgiska Kongo ses som lokalt och begränsat. Idag är alla konflikter sammanflätade och del i den glokala destabiliseringen.
Precis så som den svenska regeringen nu ropar på fler soldater, gjorde de engelska befälhavarna för 100 år sedan, de sovjetiska på 1980-talet och de amerikanska efter den invasionen som följde på 11:e september. Det USA-ledda kriget, till försvar för den sittande regeringen mot talibanerna och för att skydda västs intressen, är inne på åttonde året.
Resultat eller ära? Ännu har ingen visat hur man vinner ett krig och bygger ett land, där Långtbortistan.
Publicerad i Falukuriren 2009-08-03
Tuesday, August 18, 2009
Monday, July 6, 2009
Bristerna är generande
Vi människor har i alla tider genomlevt förändringar i våra levnadsförhållanden. Naturen är också stadd i ständig förändring. Dess väsen är evolution. Livet producerar nytt liv. Människor har inrättat sina liv efter dessa naturens – hittills - stabila förändringscykler – vår, sommar, höst och vinter – och den långsamma evolutionens principer.
Människan har litat på naturen, att den skulle fortsätta att förändras i stabila och väl invanda mönster. Vi har också litat till naturen att den skulle ge oss vad vi behöver: ”Vårt dagliga bröd”:
Utifrån denna relation och tillit till naturen byggde människan sina civilisationer: jordbruk, byar, städer, teknologier, ekonomier men också sina kulturer, konstitutioner, lagverk och rättesnören för arbete och liv. I 10 000 år har naturen– sett i geologiskt perspektiv – varit osedvanligt stabil i sina förändringsmönster. Denna period har kallats den halocena perioden men har nu, sedan ett par hundra år, övergått i den antropocena.
Det var nobelpristagaren Paul J Crutzen, som myntade detta begrepp för denna nya tid när människan – nu snart 7 miljarder – med sin intelligens blivit den dominerande och formativa kraften i naturen.
Den viktigaste effekten människan har på naturen är dess destabilisering. De komplexa och sinsemellan beroende natursystemen – atmosfären, haven, polarisarna, skogarna, landmassorna, grundvattnen, den biologiska mångfalden – beter sig inte längre som förr. Den förutsägbara förändringens stabilitet ebbar ut. Vi är inne i ett skede av en förändring av förändringen.
Tällberg Forum 2009 gav en uppsjö av vittnesbörd, analyser och konkreta exempel på hur förändringarna skapar helt nya situationer för vilka vi tidigare inte haft anledning att förbereda oss: vattenbrist, havsnivå-höjning, torka, ökenutbredning och tex massiva granbarkborre-angrepp.
Men Tällberg Forum visade också på hur långsamt och hur oerhört svårt det är att inse, acceptera och anpassa till ett läge som tidigare inte funnits med i framtidskalkylen. Därför finns varken den gemensamma politik eller de institutioner som kan hantera en värld i instabilitet. Detta visar också den generande bristen på förtänksamhet och beredskap inför finanskrisen.
Det är ännu för tidigt att dra slutsatserna av Tällberg Forum 2009, men jag vågar mig ändå på ett par. Politik, vetenskap, affärsmodeller är i allt väsentligt formade för samhällen i stabilitet, inte i dramatisk förändring. Vetenskapen har inte tillräckligt tydliggjort riskerna. Den kan för litet.
Därför bör vi alla engagera oss i diskussion, samtal och handling för den framtid vi vill ha och den som vi vill möjliggöra. Tällberg visar att det inte är ”dom” som kommer att fixa framtiden. Det är ”vi”, varhelst vi finns. Men vi måste jobba ihop.
Publicerad i DT 090706
Människan har litat på naturen, att den skulle fortsätta att förändras i stabila och väl invanda mönster. Vi har också litat till naturen att den skulle ge oss vad vi behöver: ”Vårt dagliga bröd”:
Utifrån denna relation och tillit till naturen byggde människan sina civilisationer: jordbruk, byar, städer, teknologier, ekonomier men också sina kulturer, konstitutioner, lagverk och rättesnören för arbete och liv. I 10 000 år har naturen– sett i geologiskt perspektiv – varit osedvanligt stabil i sina förändringsmönster. Denna period har kallats den halocena perioden men har nu, sedan ett par hundra år, övergått i den antropocena.
Det var nobelpristagaren Paul J Crutzen, som myntade detta begrepp för denna nya tid när människan – nu snart 7 miljarder – med sin intelligens blivit den dominerande och formativa kraften i naturen.
Den viktigaste effekten människan har på naturen är dess destabilisering. De komplexa och sinsemellan beroende natursystemen – atmosfären, haven, polarisarna, skogarna, landmassorna, grundvattnen, den biologiska mångfalden – beter sig inte längre som förr. Den förutsägbara förändringens stabilitet ebbar ut. Vi är inne i ett skede av en förändring av förändringen.
Tällberg Forum 2009 gav en uppsjö av vittnesbörd, analyser och konkreta exempel på hur förändringarna skapar helt nya situationer för vilka vi tidigare inte haft anledning att förbereda oss: vattenbrist, havsnivå-höjning, torka, ökenutbredning och tex massiva granbarkborre-angrepp.
Men Tällberg Forum visade också på hur långsamt och hur oerhört svårt det är att inse, acceptera och anpassa till ett läge som tidigare inte funnits med i framtidskalkylen. Därför finns varken den gemensamma politik eller de institutioner som kan hantera en värld i instabilitet. Detta visar också den generande bristen på förtänksamhet och beredskap inför finanskrisen.
Det är ännu för tidigt att dra slutsatserna av Tällberg Forum 2009, men jag vågar mig ändå på ett par. Politik, vetenskap, affärsmodeller är i allt väsentligt formade för samhällen i stabilitet, inte i dramatisk förändring. Vetenskapen har inte tillräckligt tydliggjort riskerna. Den kan för litet.
Därför bör vi alla engagera oss i diskussion, samtal och handling för den framtid vi vill ha och den som vi vill möjliggöra. Tällberg visar att det inte är ”dom” som kommer att fixa framtiden. Det är ”vi”, varhelst vi finns. Men vi måste jobba ihop.
Publicerad i DT 090706
Thursday, July 2, 2009
Gas, olja och vodka
När oljepriset stack iväg till skyhöga 150 dollar fatet skedde en enorm förmögenhetsöverföring från oljekonsumerande till olje- och gasproducerande länder. I vårt närområde är Ryssland en stormakt i energiråvaror: olja, gas och kol. Med oljepriserna steg också den ryska politiska makten och arrogansen.
Nu när oljepriserna skvalpar kring 40-50 dollar är den ekonomiska situationen mycket annorlunda, men stormaktsambitionerna kvarstår. Ryssland agerar med maktspråk och medvetenhet om sin närmast monopolistiska situation när det gäller Europas försörjning av naturgas.
Det är i detta ljus som turerna med Ukraina, Georgien och andra stater som gränsar till Ryssland skall förstås liksom också Rysslands aggressiva ambitioner i Arktis, där de för något år sedan till och med placerade sin flagga på havsbottnen vid Nordpolen.
Saudi-Arabien har världens största oljereserver. Ryssland är gasens Saudi-Arabien. Regeringen planerar nu att bygga tre nya pipelines för distribution av olja till norra Europa, södra Europa och till Kina. Man vill göra sig oberoende av randstaterna, men vill också kunna spela ut kunder och marknader emot varandra.
Professor Kjell Aleklett och hans forskargrupp vid Uppsala Universitet har emellertid tydligt visat att inte bara oljan utan även gasen kommer snart att nå sitt produktionsmaximum. Då återstår det ännu mer nedsmutsande kolet.
Den yttersta makten över dessa energiresurser, deras användning som politiska maktredskap ligger främst i händerna på landets premiär-minister, Vladimir Putin. Genom att utse sig själv till premiärminister kringgick han konstitutionens påbud att en president bara får sitta i två perioder.
I många samtal med vetenskapsmän, ekonomer, investerare och representanter för civilsamhället växer bilden fram av en isolerad härskare. Berättelserna är fyllda av både fruktan och förakt. Insikten om hans och så många andra i statsapparatens korruption är starkt och genomgående. Putin har också full kontroll över säkerhetstjänst och underrättelseväsende.
Ryssland har ännu inte lyckats etablera en stabil medelklass över hela sitt vidsträckta land. Människor mår dåligt, inte minst männen, vars medel-livslängd ligger 10 år under dess västliga grannländer. Orsaken är entydig: vodkan. Alkoholismen river och sliter i en många gånger brutal social verklighet.
Miljö- och klimatdebatt ligger i Ryssland långt efter den som förs i väst, i syd och i öst. Makt går före verklighet.
Den ryska produktionen och exporten av militär utrustning stiger.
Oppositionen är svag, demokratin skör. De analyser och berättelser jag får höra saknar politiska kanaler för sina uttryck. Någon säger: ”Det borde finnas en Sacharov idag”.
Om en dryg månad kommer president Obama till Moskva bl a för att förbereda G8-mötet i Italien. Han har en viktig uppgift att få med Ryssland i den internationella gemenskap som tillsammans har ansvaret för att lägga grunderna för att lösa både de ekonomiska och de ekologiska kriserna.
Världen hänger ihop. Alla måste med.
Publiserad i Dalarnas Tidningar 15 juni,2009
Nu när oljepriserna skvalpar kring 40-50 dollar är den ekonomiska situationen mycket annorlunda, men stormaktsambitionerna kvarstår. Ryssland agerar med maktspråk och medvetenhet om sin närmast monopolistiska situation när det gäller Europas försörjning av naturgas.
Det är i detta ljus som turerna med Ukraina, Georgien och andra stater som gränsar till Ryssland skall förstås liksom också Rysslands aggressiva ambitioner i Arktis, där de för något år sedan till och med placerade sin flagga på havsbottnen vid Nordpolen.
Saudi-Arabien har världens största oljereserver. Ryssland är gasens Saudi-Arabien. Regeringen planerar nu att bygga tre nya pipelines för distribution av olja till norra Europa, södra Europa och till Kina. Man vill göra sig oberoende av randstaterna, men vill också kunna spela ut kunder och marknader emot varandra.
Professor Kjell Aleklett och hans forskargrupp vid Uppsala Universitet har emellertid tydligt visat att inte bara oljan utan även gasen kommer snart att nå sitt produktionsmaximum. Då återstår det ännu mer nedsmutsande kolet.
Den yttersta makten över dessa energiresurser, deras användning som politiska maktredskap ligger främst i händerna på landets premiär-minister, Vladimir Putin. Genom att utse sig själv till premiärminister kringgick han konstitutionens påbud att en president bara får sitta i två perioder.
I många samtal med vetenskapsmän, ekonomer, investerare och representanter för civilsamhället växer bilden fram av en isolerad härskare. Berättelserna är fyllda av både fruktan och förakt. Insikten om hans och så många andra i statsapparatens korruption är starkt och genomgående. Putin har också full kontroll över säkerhetstjänst och underrättelseväsende.
Ryssland har ännu inte lyckats etablera en stabil medelklass över hela sitt vidsträckta land. Människor mår dåligt, inte minst männen, vars medel-livslängd ligger 10 år under dess västliga grannländer. Orsaken är entydig: vodkan. Alkoholismen river och sliter i en många gånger brutal social verklighet.
Miljö- och klimatdebatt ligger i Ryssland långt efter den som förs i väst, i syd och i öst. Makt går före verklighet.
Den ryska produktionen och exporten av militär utrustning stiger.
Oppositionen är svag, demokratin skör. De analyser och berättelser jag får höra saknar politiska kanaler för sina uttryck. Någon säger: ”Det borde finnas en Sacharov idag”.
Om en dryg månad kommer president Obama till Moskva bl a för att förbereda G8-mötet i Italien. Han har en viktig uppgift att få med Ryssland i den internationella gemenskap som tillsammans har ansvaret för att lägga grunderna för att lösa både de ekonomiska och de ekologiska kriserna.
Världen hänger ihop. Alla måste med.
Publiserad i Dalarnas Tidningar 15 juni,2009
Friday, May 29, 2009
Papperstidningen
Papperstidningen har varit med oss sedan fem århundraden. Den föddes ur Gutenbergs tryckteknik och ur människans ständigt omättliga behov av kunskap om ”vad som händer i vår omvärld”. Sveriges äldsta tidning – Post & Inrikes tidningar etablerades 1645.
Dagens Nyheter, Falukuriren, Nytt Dagligt Allehanda eller The Times. En tidning handlar om tiden.
Ett årgångslägg av Falukuriren från 1941, 1921 eller 1896 är tidsdokument. De ger oss vår dåtid och historia ur vilken vi är sprungna.
En dagstidning speglar många sidor av oss och våra intressen. Förr omfattade Falukuriren blott 30 sidor. I begynnelsen endast 2. Dagens nummer omfattar 68. Detta speglar att våra liv blivit rikare och mer varierade. Vi lever i byn. Vi lever i världen. Vi vill läsa om sporten, nöje, kultur och praliner.
Tidningar har i precis alla tider varit säte för kamp mellan det publicistiska/journalistiska och det kommersiella/lönsamheten. Annonskonjunkturen har blivit avgörande. Tack vare presstöd har vi fortfarande i vårt land ett rikt tidningsutbud med hygglig variation av divergerande politiska åsikter och publicistisk konkurrens.
Men kommer nu de nya digitala kanalerna – radio/TV, mobiltelefoni och Internet – att slå ut papperstidningar? Avgörandet ligger ytterst hos annonsörerna, men också hos ägare och läsare/tittare.
Den bråddjupa recessionen slår nu ut klassiska papperstidningar i USA på löpande band, i Boston ,San Fransisco, Philadelphia, Los Angeles. Annonsörerna flyttar till nätet. ”Tidningarna” får nätlayout. Krymper i omfång och varierat innehåll. Det snabba, sensationella, storyn som griper tag – ”breaking news” – får överhanden. Bloggosfären tränger på. Omvärldskunskap består av Facebook, twitter och Youtube. Fast media. Eller på förskönat nuspråk ”sociala media”.
Det tryckta ordet regleras av grundlag, pressetiska regler, pressombudsman och inte minst av ansvarig utgivarefunktionen, som är svarar inför tryckfrihetsförordningen. Den tryggheten och det skyddet saknas på Internet. Pirate Bay-målet tydliggör de juridiska konflikter nätets kommande reglering står inför. Det är av yttersta vikt att skilja mellan begreppen media och journalistik. Journalistik söker – i någon mening – att förmedla en objektivt berättad sanning. Media är en kanal eller bärare av information. Media är affär, marknadsandel och lönsamhet. Journalistik är samhällsdebatt, kunskap och demokrati.
Jag vill ha både tidningar och Internet. Jag vet vad en tidning står för. Den ger mig översikt, varje dag. Men jag vet inte om jag kan lita på nyhets- och åsiktsflödet i bloggar, nättidningar, chattar, facebookar. Vilka intressen styr och ställer? På nätet befinner jag mig i ett juridiskt ingenmansland.
Att Dalarna har två all- och mångsidiga tidningar är en rikedom. Jag hoppas att de inte försvinner ut i nätets töckenvärld.
Publicerad i Dalarnas Tidningar 090518
Dagens Nyheter, Falukuriren, Nytt Dagligt Allehanda eller The Times. En tidning handlar om tiden.
Ett årgångslägg av Falukuriren från 1941, 1921 eller 1896 är tidsdokument. De ger oss vår dåtid och historia ur vilken vi är sprungna.
En dagstidning speglar många sidor av oss och våra intressen. Förr omfattade Falukuriren blott 30 sidor. I begynnelsen endast 2. Dagens nummer omfattar 68. Detta speglar att våra liv blivit rikare och mer varierade. Vi lever i byn. Vi lever i världen. Vi vill läsa om sporten, nöje, kultur och praliner.
Tidningar har i precis alla tider varit säte för kamp mellan det publicistiska/journalistiska och det kommersiella/lönsamheten. Annonskonjunkturen har blivit avgörande. Tack vare presstöd har vi fortfarande i vårt land ett rikt tidningsutbud med hygglig variation av divergerande politiska åsikter och publicistisk konkurrens.
Men kommer nu de nya digitala kanalerna – radio/TV, mobiltelefoni och Internet – att slå ut papperstidningar? Avgörandet ligger ytterst hos annonsörerna, men också hos ägare och läsare/tittare.
Den bråddjupa recessionen slår nu ut klassiska papperstidningar i USA på löpande band, i Boston ,San Fransisco, Philadelphia, Los Angeles. Annonsörerna flyttar till nätet. ”Tidningarna” får nätlayout. Krymper i omfång och varierat innehåll. Det snabba, sensationella, storyn som griper tag – ”breaking news” – får överhanden. Bloggosfären tränger på. Omvärldskunskap består av Facebook, twitter och Youtube. Fast media. Eller på förskönat nuspråk ”sociala media”.
Det tryckta ordet regleras av grundlag, pressetiska regler, pressombudsman och inte minst av ansvarig utgivarefunktionen, som är svarar inför tryckfrihetsförordningen. Den tryggheten och det skyddet saknas på Internet. Pirate Bay-målet tydliggör de juridiska konflikter nätets kommande reglering står inför. Det är av yttersta vikt att skilja mellan begreppen media och journalistik. Journalistik söker – i någon mening – att förmedla en objektivt berättad sanning. Media är en kanal eller bärare av information. Media är affär, marknadsandel och lönsamhet. Journalistik är samhällsdebatt, kunskap och demokrati.
Jag vill ha både tidningar och Internet. Jag vet vad en tidning står för. Den ger mig översikt, varje dag. Men jag vet inte om jag kan lita på nyhets- och åsiktsflödet i bloggar, nättidningar, chattar, facebookar. Vilka intressen styr och ställer? På nätet befinner jag mig i ett juridiskt ingenmansland.
Att Dalarna har två all- och mångsidiga tidningar är en rikedom. Jag hoppas att de inte försvinner ut i nätets töckenvärld.
Publicerad i Dalarnas Tidningar 090518
Wednesday, April 15, 2009
G20-processen berör oss alla
Är vi av med krisen nu?
Nej, men G20-mötet är troligen ett konstruktivt steg på vägen till en ordning där världens nationer kan hålla de nu globaliserade finansiella och ekonomiska systemen bättre i styr. Detta var i varje fall intentionen i pressreleaser och kommunikéer. Det gamla G8, där bara de allra rikaste nationerna fick sitta runt bordet, är nu skrotat för ett G20 som representerar 85% av världens ekonomiska aktivitet. Det är värt att notera att FN inte spelade någon som helst roll i förberedelser eller genomförande.
G20-mötet slutade både i hårda och mjuka resultat i syfte att återta världen till ekonomisk tillväxt och att rensa ut avarter i marknadsekonomins och kapitalismens tillämpning. Det meddelades att världsekonomin nu skulle tillföras 1,1 billioner friska dollar. En billion är tusen milliarder. Men i en skarp analys av paketets olika delar och innehåll visar Financial Times, världens främsta dagstidning om ekonomi, att det egentligen bara handlar om några hundra miljoner friska pengar. Den överväldigande delen är pengar som redan i andra sammanhang har beslutat att tillföras t ex till IMF, handelskrediter eller Världsbanken under de närmaste åren. Det är alltså inte så att en flodvåg av friska pengar väller in i systemet och tar hand om sjunkande efterfrågan eller dåliga krediter. Det här liknar betänkligt det beteende som brukar prägla FN’s så kallade givarkonferenser. Då och då mobiliserar FN världens länder för att bidra tex till uppbyggnaden av ett krigshärjat Gaza eller Libanon eller till svåra hunger- och naturkatastrofer. Slutkommunikéernas respektable summor består emellertid ofta av ”gamla” pengar som redan beslutats. I många fall fullgör dessvärre inte heller länderna gjorda åtaganden.
Man måste därför ta åtaganden och siffror med en stor nypa salt. Icke förty är G20-mötet en stark positiv politisk signal. Men 20 ledare kan inte ensamma dra hela lasset. G20-utvecklingen behöver ett brett, folkligt stöd runt om i världen. G20-processen berör oss alla.
Den i mitt tycke mest positiva signalen ur detta möte kom från president Barack Obama. Han förändrade USA’s tonläge och språkbruk. Det var inte längre hypermakten som talade. Han talade inte i hegemoni och makttermer. President Obama betonade att USA måste se sig som den del av ett vidare globalt system som det faktiskt är. Hans kommentarer signalerade att protektionism och isolationism tillhör det förgångna och att USA måste se
sig självt som en del av världssamfundet. Men världen behöver inte bara en presidentmakt i USA utan också en kongress som förstår dessa realiteter.
G20-mötets intentioner kommer därför att prövas när den amerikanska kongressen skall godta och ratificera internationella överenskommelser
som binder USA till ekonomiska uppgörelser, klimatuppgörelser eller till inrättandet av internationella domstolar.
Globaliseringen har sina givna vinster i höjd levnadsstandard och mindre fattigdom men den har också sitt pris i form av beskuren nationell handlingsfrihet. I detta ligger fröet för framtida fred och säkerhet.
Publicerat i Dalarnas tidningar 2009-04-14
Nej, men G20-mötet är troligen ett konstruktivt steg på vägen till en ordning där världens nationer kan hålla de nu globaliserade finansiella och ekonomiska systemen bättre i styr. Detta var i varje fall intentionen i pressreleaser och kommunikéer. Det gamla G8, där bara de allra rikaste nationerna fick sitta runt bordet, är nu skrotat för ett G20 som representerar 85% av världens ekonomiska aktivitet. Det är värt att notera att FN inte spelade någon som helst roll i förberedelser eller genomförande.
G20-mötet slutade både i hårda och mjuka resultat i syfte att återta världen till ekonomisk tillväxt och att rensa ut avarter i marknadsekonomins och kapitalismens tillämpning. Det meddelades att världsekonomin nu skulle tillföras 1,1 billioner friska dollar. En billion är tusen milliarder. Men i en skarp analys av paketets olika delar och innehåll visar Financial Times, världens främsta dagstidning om ekonomi, att det egentligen bara handlar om några hundra miljoner friska pengar. Den överväldigande delen är pengar som redan i andra sammanhang har beslutat att tillföras t ex till IMF, handelskrediter eller Världsbanken under de närmaste åren. Det är alltså inte så att en flodvåg av friska pengar väller in i systemet och tar hand om sjunkande efterfrågan eller dåliga krediter. Det här liknar betänkligt det beteende som brukar prägla FN’s så kallade givarkonferenser. Då och då mobiliserar FN världens länder för att bidra tex till uppbyggnaden av ett krigshärjat Gaza eller Libanon eller till svåra hunger- och naturkatastrofer. Slutkommunikéernas respektable summor består emellertid ofta av ”gamla” pengar som redan beslutats. I många fall fullgör dessvärre inte heller länderna gjorda åtaganden.
Man måste därför ta åtaganden och siffror med en stor nypa salt. Icke förty är G20-mötet en stark positiv politisk signal. Men 20 ledare kan inte ensamma dra hela lasset. G20-utvecklingen behöver ett brett, folkligt stöd runt om i världen. G20-processen berör oss alla.
Den i mitt tycke mest positiva signalen ur detta möte kom från president Barack Obama. Han förändrade USA’s tonläge och språkbruk. Det var inte längre hypermakten som talade. Han talade inte i hegemoni och makttermer. President Obama betonade att USA måste se sig som den del av ett vidare globalt system som det faktiskt är. Hans kommentarer signalerade att protektionism och isolationism tillhör det förgångna och att USA måste se
sig självt som en del av världssamfundet. Men världen behöver inte bara en presidentmakt i USA utan också en kongress som förstår dessa realiteter.
G20-mötets intentioner kommer därför att prövas när den amerikanska kongressen skall godta och ratificera internationella överenskommelser
som binder USA till ekonomiska uppgörelser, klimatuppgörelser eller till inrättandet av internationella domstolar.
Globaliseringen har sina givna vinster i höjd levnadsstandard och mindre fattigdom men den har också sitt pris i form av beskuren nationell handlingsfrihet. I detta ligger fröet för framtida fred och säkerhet.
Publicerat i Dalarnas tidningar 2009-04-14
Subscribe to:
Posts (Atom)
