Posts
För trettio år sedan skedde en avgörande förändring av vårt förhållningssätt till ekonomisk utveckling. Den konkreta, eller som vi nu säger, den reala ekonomin, kom successivt att underordnas den finansiella, eller om man så vill den abstrakta ekonomin.
Jag kan på dagen precisera när detta inträffade på min dåtida arbetsplats Volvo. Det var den första januari 1982, då företaget ”bolagiserades”. Produktsektorerna gjordes om till bolag styrda av ett huvudkontor som därefter kom att agera som ett investmentföretag. Det finansiella kom att dominera över det industriella. Dittills och över många decennier hade fokus varit på arbete och produktivitet. Nu flyttades det till avkastning och aktievärde.
Frågor om arbetsorganisation, produktivitet, arbetets mening, ja till och med värdighet, hade varit ledande strategiska frågor för den koncernledning som jag då tillhörde. Nu kom frågorna att handla om aktivering av slumrande balanstillgångar, makthegemonier och övervärden. Insikten svepte igenom näringslivet att de stora och snabba pengarna skapades i den finansiella ekonomin. Bonusmentaliteten växte fram.
Därmed kom de frågor som låg närmast anställda och kunder att sjunka undan och avståndet från styrelserum till det skapande arbetet att öka. De som nu värderades högst var entreprenörerna. ”Satsa på dig själv” blev åttiotalets bärande värdebudskap. Innovation och kreativ destruktion blev den nya kapitalismens främsta drivkraft.
Nuförtiden är arbetsmarknadsekonomer ett avlagt släkte. Däremot har legioner av analytiker, aktiebedömare och prognosmakare för den finansiella ekonomins olika delmoment vuxit fram. Ändå blev det fel.
När politikens fokus på realekonomi och arbete övergavs marginaliserades de partier och fackföreningar som historiskt representerade denna del av ekonomin. Över tiden har de själva blivit till en del av det nya samhället. Detta kan inte bättre illustreras än av AMF:s styrelse. Den står ju ändå för sekeldjup kompetens för lönesättning och pensionsöverenskommelser. Den representerar den sista resten av Saltsjöbadsandan. Men dess tillämpning av denna anda och kompetens har blivit till en del av den nya transaktions- och finansekonomin. När denna faller samman tydliggörs hur medlemmar och småfolk tvingas betala de pensioner som styrelsen antagit att en fortsatt obruten värdetillväxt skulle sörja för.
Volymtillväxten i den abstrakta ekonomin har varit exponentiell. Flödenas volymer har blivit astronomiska i förhållande till den verkliga ekonomins flöden och volymer.
Den abstrakta ekonomin bygger på förtroende för ständigt obruten tillväxt. Den är en löftesekonomi. Därför har vår tid blivit patologiskt fjättrad vid föreställningen om att alla budskap måste vara positiva. Marknaden har översvämmats av konsulter i att ”tänka positivt”, kritiker har anklagats för alarmism. Utvecklingen hade kunnat hanteras bättre av investerare, banker och politiker om vi hade haft lika delar av positivister och alarmister i den debatt som bevisligen kommit att sakna sans och måtta.
För det blev ju så att världen samlades kring en enda modell för ekonomisk tillväxt. Politik och kapital har vandrat i armkrok. Företagsledare och politiker har alla behövt värdetillväxt för att få förnyade förtroenden av ägare, kreditgivare och väljare. Strävan i alla kris- och stimulanspaket är därför att de ska få ekonomin tillbaka på spåret igen och för att sedan kunna fortsätta som om ingenting hade hänt.
Men detta kommer inte att ske. Krisen innebär att den finansiella abstraktionernas korthus brakar samman. Fiktiva, men ändå högt belånade värden på mer än fem hundra tusen miljarder kronor är rökta. Finansmarknaderna har översvämmats av produkter, fonder med en komplexitetsgrad som inte ens styrelseledamöter har kunnat förklara. Så är det ju också numera med pensionsavtalen. Ledande företagsledare förklarar att de inte förmår förklara det de förklarat eller tillsätter en utredning för att reda ut sina beslut.
Man må också betänka att destruktionen av den finansiella ekonomin berövar den reala ekonomin sina naturliga tillväxtmöjligheter; kreditgivningen fungerar inte. Därmed sker en sättning både i efterfrågan och i utbud, som ger överkapacitetsproblem. Kanske kommer dessa att bestå eftersom stora konsumentgrupper har börjat ifrågasätta livsstilar och konsumtionsbeteenden. Insikten om den realekonomiska aktivitetens destabilisering av miljö och klimat driver fram återhållsamhet och resurseffektivitet. Detta är sunt, men kommer att bidra till både den finansiella sektorns och realekonomins omställningsproblem.
De senaste decenniernas experiment med finansmarknadsdriven ekonomi har misslyckats. Det är dags att lämna fantasins värld till förmån för ekonomins konkretion. Globaliseringen och dess förtätning av ömsesidiga beroenden måste vi värna och utveckla. Den kan borga för fred, säkerhet och välfärd men världens länder måste samlas kring demokratiskt fotade institutioner och regelverk som kan stävja marknadsekonomins avarter.
Avståndet mellan makt och människor måste minska. Utan samhällssolidaritet kommer inte förtroendet att återvända. Utan förtroende kan ingen uthållig utveckling ske. Den övergripande målsättningen måste vara att i en ständigt dynamisk miljö manövrera för en politiskt, ekonomiskt och ekologiskt uthållig stabilitet. Världen måste skötas utifrån gemensamma intressen och effektiva konfliktlösningsmekanismer. Idag rids den av divergerande intressen och konvergerande kriser.
20090327
Friday, April 3, 2009
Divergerande intressen - Konvergerande kriser
Den kris som sveper över världen passar inte de tvärsäkra, de förbestämda, de dogmatiska. Det här är en kris för de eftertänksamma, de sökande. Ingen känner krisens förlopp. Därför har heller ingen kontroll. Krisens orsaker är långtifrån blottlagda. Frågan om vad som har hänt och varför det kunde hända måste - som president Obama kräver, klargöras. Det är perspektivlöst att tro att krisen skulle ha sitt ursprung i vårdslös bostadsutlåning i USA eller i Lehman Brothers’ konkurs.
Debatten bör söka sig mot ett läge mellan destruktiv pessimism och rosenröd optimism, bort från domedagsprofetior och från politiskt eller ekonomiskt överlovade framtider till eftertänksam realism.
Visste vi något om det som komma skulle? Jovisst, men politiker, banker och företag har inte lyssnat till varningssignaler och riskscenarier. Vår tid har tillhört de tvärsäkra. Man har jagat i flock. Här skulle bli tillväxt, rikedom och jobb. Jajamänsan.
Det som nu händer är inget litet hack i kurvan. Det är en Den Stora Krisens tid. En samhällsdröm kommer till vägs ände. Miljoner och åter miljoner människor kommer allteftersom krisen rullar fram att drabbas av arbetslöshet, krympande pensioner och besparingar, valutaoro, bankruttade länder, skrinlagda projekt och nedlagda fabriker, sönderbrutna globala produktionssystem, brist på ren energi, rent vatten, destabiliserad miljö- och hälsovård. Till och med USA – denna misskötta och överbelånade ekonomi – kan komma i likviditetsproblem. Krisen visar redan att det otänkbara är tänkbart.
Hittills har världens regeringar lovat garantier, lån, säkerheter, investeringar, kapital- och konsumtionsstöd på över 125 000 - obudgeterade - miljarder kronor. Sunt förnuft säger oss att de pengar helt enkelt inte finns som kan ställa katastrofen till rätta. En hygglig uppskattning är att värden för 400-500 000 miljarder kronor försvunnit. Den senaste undersökningen om konsumentförtroendet i USA visar den lägsta nivån sedan mätningarna påbörjades för 42 år sedan.
Det som knäckt det globala finansiella systemet är att förtroendet rann ner i avloppet och med detta – hittills – 50 procent av börsernas värde.
Men redan långt före oktober 2008 hade misstroendet börjat växa regioner och nationer emellan. Framtiden blev inte alls den som 90-talsutopisterna hade tänkt sig. Globalisering av marknader, finansiella och ekonomiska system ledde inte med automatik till demokratisering. Det blev inget ”Slutet på historien”, som Francis Fukyama drömde om, eller något ”Breaking of nations” som Robert Cooper linjerade. Det blev i stället framväxande intressemotsättningar mellan syd och nord, mellan demokratier och auktoritära länder (Ryssland och Kina) mellan islam och modernitet. Vi ser i stället en värld med divergerande nationella intressen men med konvergerande kriser. Världen – politiken, ekonomin och ekologin - har helt enkelt varit illa skött. Ekonomisk globalisering har inte matchats med motsvarande utveckling av ”governance”, en underlåtenhet att utveckla redskapen för att hantera det ömsesidiga beroendets ekonomiska, kulturella och politiska risker.
Den ekonomiska kris som rullar fram över världen är ”man-made” precis som den ekologiska krisen. Dessa är också oseparerbara. Men däri ligger också det förhoppningsfulla. Vi kan göra någonting åt situationen.
I slutet av augusti år 2001 behandlade ett Tällberg Forum frågan om det globala systemets stabilitet, risker och förmåga att korrigera sig självt. Sociologen Manuel Castells gav en exposé över de globala systemens växande komplexitet och tätnande ömsesidiga beroenden. Hans slutsats: ”Hela systemet hålls bara samman av en tunn hinna av förtroende”. Denna hinna hade redan då börjat krackelera i de geopolitiska systemen. Det blev aldrig något nytt frihandelsavtal, Kyotoprotokollet blev en papperstiger, FN’s milleniemål blir en tummetott. Folkmord, krig och terrorism har fortsatt. Två veckor efter vår diskussion attackerade Al Quaida USA. Konflikterna mellan islam och modernitet växte till krig och terrorism i Irak, Gaza, Pakistan, Sudan, Indien. 2001 var också IT-bubblans tid
2005 producerade Tällberg Foundation en scenarioskrift inför en diskussion om den svenska industrins framtid i sitt globala sammanhang. Detta var under sötebrödsdagarna. Vårt huvudscenario – Per aspera ad astra – antog att världen fortsatt kunde få robust tillväxt. Men detta skulle förutsätta att parallellt med globaliseringen skulle utvecklas globala styrmekanismer, institutioner och processer som på demokratisk grund kunde styra, korrigera och förändra. Den fråga som Tällberg Foundation i grunden ställde – i ljuset av växande nationella motsättningar och systemkonflikter – var ”Hur i hela världen skall vi kunna leva ihop”? Det mer dystra, men i dagsperspektivet mer realistiska scenariet kallade vi ”Apocalypse Now”. I detta utvecklades en våg av protektionism som en konsekvens av finansiell och ekonomisk kontraktion. Om vi dessutom skulle få en försvagning av statens makt och kompetens blev scenariet: ”When Corporations Rule the World”. Den växande insikten om problemen i ekosystemen och med den globala uppvärmningen var en viktig del i alla scenario-analyser. Det var ingen överraskning för oss att dessa världsbilder inte fick någon plats i debatten. Systemanalys passar inte in i rätlinjiga ekonomiska teorier och modeller eller för de som trosvisst bestämt sig för den framtid man vill ha.
Genom åren har tvivlen övergått till visshet att världen inte ville bereda sig på att vara beredd. Därför fanns ingen beredskap när det slutligen small.
Men vad kommer nu att hända? Blir allt som förr bara medborgarna lassar in miljarder för att ”få igång” ekonomin? Kommer vi någonsin att lita på banker, finansinstitutioner och löftespolitiker?
Självklart kan vi inte gå tillbaks till ”gå”. Game over. Men att medborgare och konsumenter över hela världen får betala kalaset kommer att få sina skarpa politiska konsekvenser. En destabiliserad världsekonomi måste restabliseras. Globaliseringsprocessen är här för att stanna. Många av de som ropat högst på laissez-faire behöver nu nationalisering och statsstöd.
När nu varken socialism eller kapitalism som de hittills tillämpats är lösningen, vilken är den då? Jag är övertygad att lösningar kommer, men inte vid G20-mötet och inte i något ihoprafsat krispaket. Keynes banbrytande teori om konjunkturpolitik kom inte dagen eller ens åren efter den stora kraschen 1929. Att tänka tar tid. Tiden att tänka i tid är försutten. Dumdristighet har dominerat i årtionden, inte ledarskap. Nu måste vi finna nya vägar för att få fria marknader att stabilt betjäna alla.
Den Stora Krisen – i de politiska systemen, i finanssystemen, i den reala ekonomin och i ekosystemen – kommer att ha sin gång. Vi har varken pengar eller den kompetens som kan göra oss skadeslösa.
Människor kommer att visa sin ilska. Social oro blir till politisk oro som driver fram nya politiska krafter. Den stora depressionen på 1930-talet drev fram en världsvid kamp mellan demokrati och fascism.
Lösningen av denna den Stora Krisen måste söka sin utgångspunkt i en gemensam, demokratisk politik för att säkra det allra mest fundamentala för att vi skulle kunna bygga ett i ordets sanna mening långsiktigt hållbart och tryggt, globalt samhälle:
• en stabiliserad relation mellan människans ekonomiska aktivitet och den miljö vi själva är en del av
• teknologier, produktionssystem och infrastrukturer måste konvergera med ekosystemens förnyelseförmåga och respektera dess gränsvillkor
• utrotning av fattigdom, okunskap, ohälsa och att stävja överbefolkning
• hållbara, pålitliga politiska mekanismer och institutioner för att komma överens i globala, gemensamma frågor, när vi nu en gång för alla vuxit ur den enskilda nationalstatens möjlighet att maximera sina egna intressen.
Kommer detta att ske? Den som lever får se.
Publicerad på Newsmill 2009-04-02
Debatten bör söka sig mot ett läge mellan destruktiv pessimism och rosenröd optimism, bort från domedagsprofetior och från politiskt eller ekonomiskt överlovade framtider till eftertänksam realism.
Visste vi något om det som komma skulle? Jovisst, men politiker, banker och företag har inte lyssnat till varningssignaler och riskscenarier. Vår tid har tillhört de tvärsäkra. Man har jagat i flock. Här skulle bli tillväxt, rikedom och jobb. Jajamänsan.
Det som nu händer är inget litet hack i kurvan. Det är en Den Stora Krisens tid. En samhällsdröm kommer till vägs ände. Miljoner och åter miljoner människor kommer allteftersom krisen rullar fram att drabbas av arbetslöshet, krympande pensioner och besparingar, valutaoro, bankruttade länder, skrinlagda projekt och nedlagda fabriker, sönderbrutna globala produktionssystem, brist på ren energi, rent vatten, destabiliserad miljö- och hälsovård. Till och med USA – denna misskötta och överbelånade ekonomi – kan komma i likviditetsproblem. Krisen visar redan att det otänkbara är tänkbart.
Hittills har världens regeringar lovat garantier, lån, säkerheter, investeringar, kapital- och konsumtionsstöd på över 125 000 - obudgeterade - miljarder kronor. Sunt förnuft säger oss att de pengar helt enkelt inte finns som kan ställa katastrofen till rätta. En hygglig uppskattning är att värden för 400-500 000 miljarder kronor försvunnit. Den senaste undersökningen om konsumentförtroendet i USA visar den lägsta nivån sedan mätningarna påbörjades för 42 år sedan.
Det som knäckt det globala finansiella systemet är att förtroendet rann ner i avloppet och med detta – hittills – 50 procent av börsernas värde.
Men redan långt före oktober 2008 hade misstroendet börjat växa regioner och nationer emellan. Framtiden blev inte alls den som 90-talsutopisterna hade tänkt sig. Globalisering av marknader, finansiella och ekonomiska system ledde inte med automatik till demokratisering. Det blev inget ”Slutet på historien”, som Francis Fukyama drömde om, eller något ”Breaking of nations” som Robert Cooper linjerade. Det blev i stället framväxande intressemotsättningar mellan syd och nord, mellan demokratier och auktoritära länder (Ryssland och Kina) mellan islam och modernitet. Vi ser i stället en värld med divergerande nationella intressen men med konvergerande kriser. Världen – politiken, ekonomin och ekologin - har helt enkelt varit illa skött. Ekonomisk globalisering har inte matchats med motsvarande utveckling av ”governance”, en underlåtenhet att utveckla redskapen för att hantera det ömsesidiga beroendets ekonomiska, kulturella och politiska risker.
Den ekonomiska kris som rullar fram över världen är ”man-made” precis som den ekologiska krisen. Dessa är också oseparerbara. Men däri ligger också det förhoppningsfulla. Vi kan göra någonting åt situationen.
I slutet av augusti år 2001 behandlade ett Tällberg Forum frågan om det globala systemets stabilitet, risker och förmåga att korrigera sig självt. Sociologen Manuel Castells gav en exposé över de globala systemens växande komplexitet och tätnande ömsesidiga beroenden. Hans slutsats: ”Hela systemet hålls bara samman av en tunn hinna av förtroende”. Denna hinna hade redan då börjat krackelera i de geopolitiska systemen. Det blev aldrig något nytt frihandelsavtal, Kyotoprotokollet blev en papperstiger, FN’s milleniemål blir en tummetott. Folkmord, krig och terrorism har fortsatt. Två veckor efter vår diskussion attackerade Al Quaida USA. Konflikterna mellan islam och modernitet växte till krig och terrorism i Irak, Gaza, Pakistan, Sudan, Indien. 2001 var också IT-bubblans tid
2005 producerade Tällberg Foundation en scenarioskrift inför en diskussion om den svenska industrins framtid i sitt globala sammanhang. Detta var under sötebrödsdagarna. Vårt huvudscenario – Per aspera ad astra – antog att världen fortsatt kunde få robust tillväxt. Men detta skulle förutsätta att parallellt med globaliseringen skulle utvecklas globala styrmekanismer, institutioner och processer som på demokratisk grund kunde styra, korrigera och förändra. Den fråga som Tällberg Foundation i grunden ställde – i ljuset av växande nationella motsättningar och systemkonflikter – var ”Hur i hela världen skall vi kunna leva ihop”? Det mer dystra, men i dagsperspektivet mer realistiska scenariet kallade vi ”Apocalypse Now”. I detta utvecklades en våg av protektionism som en konsekvens av finansiell och ekonomisk kontraktion. Om vi dessutom skulle få en försvagning av statens makt och kompetens blev scenariet: ”When Corporations Rule the World”. Den växande insikten om problemen i ekosystemen och med den globala uppvärmningen var en viktig del i alla scenario-analyser. Det var ingen överraskning för oss att dessa världsbilder inte fick någon plats i debatten. Systemanalys passar inte in i rätlinjiga ekonomiska teorier och modeller eller för de som trosvisst bestämt sig för den framtid man vill ha.
Genom åren har tvivlen övergått till visshet att världen inte ville bereda sig på att vara beredd. Därför fanns ingen beredskap när det slutligen small.
Men vad kommer nu att hända? Blir allt som förr bara medborgarna lassar in miljarder för att ”få igång” ekonomin? Kommer vi någonsin att lita på banker, finansinstitutioner och löftespolitiker?
Självklart kan vi inte gå tillbaks till ”gå”. Game over. Men att medborgare och konsumenter över hela världen får betala kalaset kommer att få sina skarpa politiska konsekvenser. En destabiliserad världsekonomi måste restabliseras. Globaliseringsprocessen är här för att stanna. Många av de som ropat högst på laissez-faire behöver nu nationalisering och statsstöd.
När nu varken socialism eller kapitalism som de hittills tillämpats är lösningen, vilken är den då? Jag är övertygad att lösningar kommer, men inte vid G20-mötet och inte i något ihoprafsat krispaket. Keynes banbrytande teori om konjunkturpolitik kom inte dagen eller ens åren efter den stora kraschen 1929. Att tänka tar tid. Tiden att tänka i tid är försutten. Dumdristighet har dominerat i årtionden, inte ledarskap. Nu måste vi finna nya vägar för att få fria marknader att stabilt betjäna alla.
Den Stora Krisen – i de politiska systemen, i finanssystemen, i den reala ekonomin och i ekosystemen – kommer att ha sin gång. Vi har varken pengar eller den kompetens som kan göra oss skadeslösa.
Människor kommer att visa sin ilska. Social oro blir till politisk oro som driver fram nya politiska krafter. Den stora depressionen på 1930-talet drev fram en världsvid kamp mellan demokrati och fascism.
Lösningen av denna den Stora Krisen måste söka sin utgångspunkt i en gemensam, demokratisk politik för att säkra det allra mest fundamentala för att vi skulle kunna bygga ett i ordets sanna mening långsiktigt hållbart och tryggt, globalt samhälle:
• en stabiliserad relation mellan människans ekonomiska aktivitet och den miljö vi själva är en del av
• teknologier, produktionssystem och infrastrukturer måste konvergera med ekosystemens förnyelseförmåga och respektera dess gränsvillkor
• utrotning av fattigdom, okunskap, ohälsa och att stävja överbefolkning
• hållbara, pålitliga politiska mekanismer och institutioner för att komma överens i globala, gemensamma frågor, när vi nu en gång för alla vuxit ur den enskilda nationalstatens möjlighet att maximera sina egna intressen.
Kommer detta att ske? Den som lever får se.
Publicerad på Newsmill 2009-04-02
Den stora krisen
Ingen plats på jorden speglar bättre den globala krisens orsaker och dess effekter än Dubai. Dubai är ett av sju emirat som tillsammans bildar federationen De Förenade Arabemiraten.
Dubai har ingen olja under sin sand. Det har däremot t ex Abu Dhabi. I stället har Dubai på ett par årtionden byggt ett samhälle som vilar på följande grundprinciper: för det första frihet från inkomstskatt och frihet från mervärdeskatt.
Hit flyttar människor som vill skydda sin personliga inkomst från bidrag till att bygga ett samhälle i gemenskap och solidaritet med andra. Dubai har byggts ut till en gigantisk marknadsplats för all slags konsumtionsvaror. Köpcentra är enorma och många. Dubai är också en transitplats för internationell handel och ett centrum för banker och finansiella tjänster.
Här skjuter skyskraporna i höjden. Här finns världens högsta byggnad – en tandpetare i silver – som fortsatt byggs på för att klå alla andra länders pretentioner på att bygga allra högst. Hit lockas turister till enorma hotellanläggningar. Den största är Atlantis med 1500 rum och med ett utbud av aktiviteter i ett överlastat och stillöst överdåd. Atlantis är byggt på en konstgjord landtunga. Hela skapelsen är artificiell. Artfrämmande.
Den dag jag landar på Dubai’s enorma flygplats uppmäts den högsta februaritemperaturen någonsin, + 38 grader. Sandstormar fördunklar himlen. Sikten är nere på 300 meter.
Nu slår den globala krisen mot de hörnstenar som Dubai är byggt på: banker, finansmarknader, lyxkonsumtion, fastighetspriser och miljö. Bara under de senaste månaderna har projekt för sammanlagt ca 700 miljarder kronor stoppats eller skrinlagts. Gästarbetarna blir arbetslösa och många åker hem till Bangladesh, Pakistan eller Filippinerna. Krisen transporteras så till andra delar av världen. I den globala ekonomin hänger ju allt samman.
Dubai, som är en alldeles ny stad, saknar karaktär och själ. Den saknar en idé som är förankrad i hur människor bor, lever och arbetar tillsammans i ett levande samhälle och kultur. Det går inte att promenera i Dubai. Där finns bara bilarna. Bensinen kostar ju ingenting. Dubai utgör ett mått på vad som händer när värderingar, sans och måtta försvinner ur kalkylen.
Publicerad i Dalarnas tidningar 2009-03-30
Dubai har ingen olja under sin sand. Det har däremot t ex Abu Dhabi. I stället har Dubai på ett par årtionden byggt ett samhälle som vilar på följande grundprinciper: för det första frihet från inkomstskatt och frihet från mervärdeskatt.
Hit flyttar människor som vill skydda sin personliga inkomst från bidrag till att bygga ett samhälle i gemenskap och solidaritet med andra. Dubai har byggts ut till en gigantisk marknadsplats för all slags konsumtionsvaror. Köpcentra är enorma och många. Dubai är också en transitplats för internationell handel och ett centrum för banker och finansiella tjänster.
Här skjuter skyskraporna i höjden. Här finns världens högsta byggnad – en tandpetare i silver – som fortsatt byggs på för att klå alla andra länders pretentioner på att bygga allra högst. Hit lockas turister till enorma hotellanläggningar. Den största är Atlantis med 1500 rum och med ett utbud av aktiviteter i ett överlastat och stillöst överdåd. Atlantis är byggt på en konstgjord landtunga. Hela skapelsen är artificiell. Artfrämmande.
Den dag jag landar på Dubai’s enorma flygplats uppmäts den högsta februaritemperaturen någonsin, + 38 grader. Sandstormar fördunklar himlen. Sikten är nere på 300 meter.
Nu slår den globala krisen mot de hörnstenar som Dubai är byggt på: banker, finansmarknader, lyxkonsumtion, fastighetspriser och miljö. Bara under de senaste månaderna har projekt för sammanlagt ca 700 miljarder kronor stoppats eller skrinlagts. Gästarbetarna blir arbetslösa och många åker hem till Bangladesh, Pakistan eller Filippinerna. Krisen transporteras så till andra delar av världen. I den globala ekonomin hänger ju allt samman.
Dubai, som är en alldeles ny stad, saknar karaktär och själ. Den saknar en idé som är förankrad i hur människor bor, lever och arbetar tillsammans i ett levande samhälle och kultur. Det går inte att promenera i Dubai. Där finns bara bilarna. Bensinen kostar ju ingenting. Dubai utgör ett mått på vad som händer när värderingar, sans och måtta försvinner ur kalkylen.
Publicerad i Dalarnas tidningar 2009-03-30
Tuesday, March 17, 2009
I det ljusaste Afrika
I hjärtat av Afrika ligger Rwanda. Litet som Småland, 9 miljoner innevånare. Fem procent har elektricitet.
Med början i april 1994 svepte ett folkmord över landet. Över en miljon dödades under några få månader. FN och Väst såg på. Tutsier mördades av Hutus.
Den fjärde juli samma år intog en guerilla-armé under ledning av Paul Kagame huvudstaden Kigali. Fyra års befrielsekrig kom till ända. Men nationen låg moraliskt, mänskligt och ekonomiskt i spillror.
Vår bild av Rwanda präglas av dessa händelser: Kaotiskt, riskfyllt, korrupt, ohjälplig fattigdom. Men sådan är inte den rwandiska verkligheten idag.
Rwanda är välordnat, disciplinerat och tryggt. Gatorna i Kigali är renare och säkrare än i Falun och Stockholm. Rwanda är ett stabilt land omgivet av länder med inbördeskrig, svår korruption och djupa politiska konflikter: Kongo, Burundi, Kenya och Tanzania. Ett destabiliserat Rwanda vore en katastrof för regionen.
Rwanda är de 1000 kullarnas betagande vackra land. I norr högt uppe i bergskedjan Virunga, i gränslandet mellan Uganda, Kongo och Rwanda lever bergsgorillorna. 700 har överlevt.
Efter vandring uppför branterna, genom tät bambudominerad djungel finner vi i en glänta i den bedövande grönskan en flock med fem gorillor. Jag kommer att stå nära, nära.
En åttamånaders unge som rumlar om i gräset har fått namnet Vision. Namnet – och gorillaungen – är en symbol för Rwandas framtid. Sedan några år tillbaka fokuserar landet på att förverkliga president Paul Kagame’s ”Vision 2020”.
Den handlar om att alla barn gratis skall gå i skola, alla skall ha sjukvård, nolltolerans mot korruption, alla skall ha bättre jobb, försoningsprocessen skall ersätta stam-motsättningar. Begreppen Tutsier och Hutus är – i varje fall officiellt – avskaffade. Förutsättningar för demokrati.
Alla rwandier deltar i arbetet för en stabiliserad relation mellan människan och naturen. Jorderosion och klimatförändringar fräter på förutsättningarna för framtid. Alla, precis alla, avsätter varje sista lördagen i månaden för miljöarbete: plantera träd, förbättra gemensam infrastruktur eller helt enkelt städa upp!
Givetvis deltar också president Kagame, som lett landet sedan folkmordets dagar. Han och Rwanda har skapat en modell för hur utveckling kan förverkligas. Målet är att bli oberoende av bistånd. Han är en disciplinerad, varm och kunnig ledare. Visionär och pragmatiker.
I sommar kommer Kagame till Tällberg Forum.
Publicerad i Dalarnas tidningar 090316
Med början i april 1994 svepte ett folkmord över landet. Över en miljon dödades under några få månader. FN och Väst såg på. Tutsier mördades av Hutus.
Den fjärde juli samma år intog en guerilla-armé under ledning av Paul Kagame huvudstaden Kigali. Fyra års befrielsekrig kom till ända. Men nationen låg moraliskt, mänskligt och ekonomiskt i spillror.
Vår bild av Rwanda präglas av dessa händelser: Kaotiskt, riskfyllt, korrupt, ohjälplig fattigdom. Men sådan är inte den rwandiska verkligheten idag.
Rwanda är välordnat, disciplinerat och tryggt. Gatorna i Kigali är renare och säkrare än i Falun och Stockholm. Rwanda är ett stabilt land omgivet av länder med inbördeskrig, svår korruption och djupa politiska konflikter: Kongo, Burundi, Kenya och Tanzania. Ett destabiliserat Rwanda vore en katastrof för regionen.
Rwanda är de 1000 kullarnas betagande vackra land. I norr högt uppe i bergskedjan Virunga, i gränslandet mellan Uganda, Kongo och Rwanda lever bergsgorillorna. 700 har överlevt.
Efter vandring uppför branterna, genom tät bambudominerad djungel finner vi i en glänta i den bedövande grönskan en flock med fem gorillor. Jag kommer att stå nära, nära.
En åttamånaders unge som rumlar om i gräset har fått namnet Vision. Namnet – och gorillaungen – är en symbol för Rwandas framtid. Sedan några år tillbaka fokuserar landet på att förverkliga president Paul Kagame’s ”Vision 2020”.
Den handlar om att alla barn gratis skall gå i skola, alla skall ha sjukvård, nolltolerans mot korruption, alla skall ha bättre jobb, försoningsprocessen skall ersätta stam-motsättningar. Begreppen Tutsier och Hutus är – i varje fall officiellt – avskaffade. Förutsättningar för demokrati.
Alla rwandier deltar i arbetet för en stabiliserad relation mellan människan och naturen. Jorderosion och klimatförändringar fräter på förutsättningarna för framtid. Alla, precis alla, avsätter varje sista lördagen i månaden för miljöarbete: plantera träd, förbättra gemensam infrastruktur eller helt enkelt städa upp!
Givetvis deltar också president Kagame, som lett landet sedan folkmordets dagar. Han och Rwanda har skapat en modell för hur utveckling kan förverkligas. Målet är att bli oberoende av bistånd. Han är en disciplinerad, varm och kunnig ledare. Visionär och pragmatiker.
I sommar kommer Kagame till Tällberg Forum.
Publicerad i Dalarnas tidningar 090316
Monday, February 23, 2009
Ett avskyvärt maktmissbruk
Inga-Lill Örnerfors Modin skrev i förra vecken en krönika om makt och maktmissbruk. Lika tänkvärd som läsvärd. Alldeles intill, i samma tidning, hade huvudledaren, signerad Pernilla Ohlin, rubriken ”I huvudet på en polis”.
Polisen är makthavare. Den står för ordningsmakten. Den förfogar över och har rätt att använda våld för att upprätthålla lag och ordning i vårt land. Polisen förfogar över ett våldsmonopol. Polisens uppdrag bygger på medborgarnas förtroende, att de metoder som polisen använder står i god samklang med grundläggande samhällsvärderingar och rättskänsla.
I fallet med Malmöpoliserna har ledarredaktioner och debatt framför allt upprörts över de fördomsfulla tillmälen – apedjävlar och blattedjävlar – från poliserna. Själv tycker jag att det verkligt grova i polisernas upphetsade ”samtal” var de direkta förebuden om det våld som skulle tillgripas i syfte att ”göra honom steril”, ”att knäcka benen”. Där uttalar poliserna en intention som nästan förväntansfullt väntar på möjligheten att kasta sig över bråkmakarna. En professionell polismakt får inte låta sig provoceras så lätt som i detta fall.
Detta är ett avskyvärt maktmissbruk. Jag tror inte för ett ögonblick att dessa poliser var på scenen för att bara passivt betrakta händelseförloppet. Beskedet från åklagarmyndigheten var ju att förundersökningen lades ned därför att just dessa poliser i princip inte skulle ha med saken att göra. Detta är också ett slags maktmissbruk. Åklagarmyndighetens roll är att pröva om myndighetsutövningen sker i samklang med grundläggande värderingar och rättssäkerhet. Detta kom nu inte att ske i detta fall.
Jag delar Inga-Lills insikt att ”förr eller senare raseras det system som inte bygger på demokratisk grund och ömsesidig respekt och en människosyn värd namnet”.
Slutna maktapparater, där man kan hålla varandra om ryggen, är maktmissbrukets bästa grogrund. Insyn och överprövning av maktbruk är den bästa garantin för maktutövningens legitimitet. Slutna styrelserum, slutna sällskap, MC-klubbarnas brödraskap, en bys slutenhet mot en kritisk omvärld, en FRA-lag är alla exempel på företeelser som kan få maktmissbruk att gro och slå rot.
Samtalet, öppenheten, transparensen både mot andra och mot sig själv är viktig. Men kanske viktigast av allt är mognaden och modet att ta det ansvar som går bortom omsorgen om blott sig själv, sina egna intressen och den egna gruppen eller kårens intressen.
Polisyrket är svårt. Beslut – till exempel om våldsutövning – måste fattas i pressade situationer. Polisens utsatta arbete blir säkrare och effektivare med allmänhetens förtroende och tillit.
Publicerad i Dalarnas tidningar 2009-02-16
Polisen är makthavare. Den står för ordningsmakten. Den förfogar över och har rätt att använda våld för att upprätthålla lag och ordning i vårt land. Polisen förfogar över ett våldsmonopol. Polisens uppdrag bygger på medborgarnas förtroende, att de metoder som polisen använder står i god samklang med grundläggande samhällsvärderingar och rättskänsla.
I fallet med Malmöpoliserna har ledarredaktioner och debatt framför allt upprörts över de fördomsfulla tillmälen – apedjävlar och blattedjävlar – från poliserna. Själv tycker jag att det verkligt grova i polisernas upphetsade ”samtal” var de direkta förebuden om det våld som skulle tillgripas i syfte att ”göra honom steril”, ”att knäcka benen”. Där uttalar poliserna en intention som nästan förväntansfullt väntar på möjligheten att kasta sig över bråkmakarna. En professionell polismakt får inte låta sig provoceras så lätt som i detta fall.
Detta är ett avskyvärt maktmissbruk. Jag tror inte för ett ögonblick att dessa poliser var på scenen för att bara passivt betrakta händelseförloppet. Beskedet från åklagarmyndigheten var ju att förundersökningen lades ned därför att just dessa poliser i princip inte skulle ha med saken att göra. Detta är också ett slags maktmissbruk. Åklagarmyndighetens roll är att pröva om myndighetsutövningen sker i samklang med grundläggande värderingar och rättssäkerhet. Detta kom nu inte att ske i detta fall.
Jag delar Inga-Lills insikt att ”förr eller senare raseras det system som inte bygger på demokratisk grund och ömsesidig respekt och en människosyn värd namnet”.
Slutna maktapparater, där man kan hålla varandra om ryggen, är maktmissbrukets bästa grogrund. Insyn och överprövning av maktbruk är den bästa garantin för maktutövningens legitimitet. Slutna styrelserum, slutna sällskap, MC-klubbarnas brödraskap, en bys slutenhet mot en kritisk omvärld, en FRA-lag är alla exempel på företeelser som kan få maktmissbruk att gro och slå rot.
Samtalet, öppenheten, transparensen både mot andra och mot sig själv är viktig. Men kanske viktigast av allt är mognaden och modet att ta det ansvar som går bortom omsorgen om blott sig själv, sina egna intressen och den egna gruppen eller kårens intressen.
Polisyrket är svårt. Beslut – till exempel om våldsutövning – måste fattas i pressade situationer. Polisens utsatta arbete blir säkrare och effektivare med allmänhetens förtroende och tillit.
Publicerad i Dalarnas tidningar 2009-02-16
Subscribe to:
Posts (Atom)
