Posts
Den allra första LP-skivan som vi fick i vår familj, det var Beethovens violinkonsert. Det var någon gång alldeles i början av 1950-talet. Solisten hette Ruggiero Ricci. Den allra, allra första symfonin jag hörde ”live” på Gävle teater, det var Beethovens Femte. Beethoven har sen dess blivit en ledsagare genom livet.
Åke Holmqvist – vår främste Beethovenkännare– har berättat för mig om vilken unikt fri konstnär Beethoven var. Han fick tidigt, av tre välgörare, en livränta livet ut. Den var fullkomligt villkorslös – ingen motprestation. Tänk er – inget Statens kulturråd, ingen välgörare, inget sponsrande företag, ingen kurfurste, ingen festival vars status, makt eller varumärke som skulle behöva förhärligas.
Beethovens musik är uttryck för fri visionär kraft.
Processen att formulera, att renodla, att synliggöra den verklighet han ville skulle omsluta människan, den måste ha varit ett aldrig sinande flöde av självprövningar: en kamp för att oupphörligen ta fram sanningen om sig själv; att ha modet, att inte vika från, att inte kompromissa med estetiska, filosofiska och, givetvis, musikaliska principer och ideal.
Hur skulle Beethovens musik ha gestaltats om han levt idag? Skulle den alls ha varit möjlig? Jag tror inte det. Hans musik bär fram tron på idealen om sanning, mod, skönhet, glädje: att det sublima skulle förverkligas. Hans musik bärs av en icke-religiös trosvisshet, att så vore möjligt.
Beethoven var nära naturen. Han trivdes bättre i skogarna, på landet än i Wien. Inför somrarna for han iväg till någon by med sitt pick och pack och sitt stora lass med alla sina anteckningar och partitur. Han sökte sin inspiration under vandringar; han förde sina inre samtal med naturen. 1803 gjorde han de första skisserna till pastoralsymfonin. 1808 skrev han den färdig i ett crescendo. Pastoralsymfonin är en bekännelse till människans samhörighet med naturen.
Om Beethoven hade varit med oss här idag är jag övertygad om att han skulle ha skällt ut oss. Arg. Vresig. Han skulle ha fräst ”Vad håller ni på med? Människa! Ni är komplett galna. När jag levde så var ppm-värdet – koncentrationen av koldioxid i atmosfären - inte mer än 260-270. Nu har ni dragit iväg till 387, snart 450. Miljön och klimatet är destabliliserat. När jag skrev pastoralsymfonin var vi bara nån miljard människor på jorden. Nu är ni snart sju. När jag skrev sexan, då kunde vi fortfarande lita på naturens förutsägbarhet och stabila regelbundenhet.
Ni har inte vårdat jorden väl. Jag skulle inte ha kunnat skriva den där natursymfonin idag. Den hade skorrat falskt. Idag hade den blivit atonal. Ett skri, likt Edvard Munchs. Han såg tider som skulle komma. På sätt och vis var det väl tur att sexan blev skriven så att ni som lever idag, för er själva kan levandegöra de visioner som var möjliga för 200 år sedan.”
”Och förresten ska jag bara säga dig, människa”, fortsätter Beethoven, ”framtiden blev heller inte på andra sätt som jag hade hoppats. Världen äger inte Åttonde symfonins glädje, harmoni och stadiga (tick tack, tick tack), pålitliga puls och rytm. Treans porträtt av det heroiska, osjälviska ledarskapet ser jag inte mycket av ute i verkligheten. Napoleons makthunger blev bara början. Mitt försök att i den Nionde symfonin ge en estetisk, poetisk och samtidigt magnifik vägledning för människans sökande efter sig själv har blivit till en politisk slagdänga för EU. Sjuans rastlöshet och himlastormande sekvenser var ett sätt för mig att göra mig fri från den ödesmättade fasa jag bekände i den Femte symfonins intro - som ni alldeles strax ska lyssna till. Men jag klarade av att avsluta Femman, säger Beethoven, med en triumfatorisk seger över mig själv.”
Beethovens tid var ingalunda enkel, men vår tid är svårare. Då var riskerna i samhällsliv, ekonomi, finans, miljö separata och lokala problem. Nu är de lokala riskerna tätt sammanflätade med varann. Lehman Brothers’ konkurs transporteras blixtsnabb till svensk kreditmarknad. GM’s kris blir också Saabs olycka. Riskerna har blivit globala.
Framtiden blev alls inte som vi tänkt oss i prognoser, kalkyler, löften till väljare, kunder och till samfunds¬medlemmar. Vi lovades vare sig finansiell härdsmälta eller destabilisering av miljö och klimat. Inte en enda av 1000-tals s k analytiker var i närheten att spå att 2008 skulle bli det sämsta börsåret på 100 år. Vi hade alldeles för få alarmister!
De risker som vi kollektivt har tagit överstiger vår förmåga att hantera, kontrollera och betala för dem. Regeringar kan inte förhandla och slå kompromisser med smältande isar, bara med varandra. Vi kan inte plötsligt omkonstruera statsfinanser för att klara 15% arbetslöshet och negativ tillväxt.
Finansministrar över hela världen söker rädda banker, konsumtion och tillväxt med att pumpa in biljoner. Vi är uppe i kanske hundra obudgeterade biljoner kronor i krispengar och garantier i förhoppningen om att dessa ska ta oss tillbaka till den utveckling som en gång var; att framtiden skall få fortsätta som det var tänkt. Men det blev ju uppenbarligen så alldeles fel. Misstag är inte till för att upprepas. Klockor är inte till för att vridas tillbaka. Uppenbarligen har vi – åtminstone kollektivt – gjort fel saker, om än med hög effektivitet. De blir inte bättre av att vi ökar effektiviteten. Det är faktiskt bättre att göra rätt saker fel än att göra fel saker rätt.
Vårt största problem är att vi inte vårdat det allra viktigaste av allt i ett samhälle: förtroendet. Alle Menschen werden Brüder. Riktigt så blev det inte. Några blev det, mer än andra. I geopolitiken har förtroendet ramlat ned på låg nivå: Det blev inget frihandelsavtal, Kyotoprotokollet blev ett misslyckande. Destabiliseringen av regionen från Palestina ända bort till Indien fortsätter.
Förtroendet försvann över natten ur det globala, finansiella systemet och kan brista i den reala ekonomin.
Att återskapa förtroendet – på alla nivåer – det blir allas vårt stora framtidsprojekt och gemensamma ansvar. Vårt hopp för det nya året – och de som kommer.
Att återskapa förtroendet kräver ett annat ledarskap – både politiskt och ekonomiskt - än det som medverkat till att bryta ned det. Tragiskt nog för det mesta i god tro. Vår tids visioner har präglats av naivitet och fatal brist på helhetssyn. Eller som Albert Schweitzer uttryckte saken: Människan har förlorat sin förmåga till förutseende och att handla i tid.
Sarkozy gjorde för ett par veckor sedan, inte mindre än tolv gånger bedömningen i sin sammanfattning av sistlidna ministermöte, att EU’s nya finans- och klimatavtal skulle vara historiskt. Det är nog säkrare att låta historien själv avgöra saken. Reinfeldt baissade häromdagen möjligheterna för ett starkt klimatavtal.
Barack Obama och hans tillträdande ministär och rådgivare har insett att de närmaste åren kommer att bli ett nålsöga. Vi måste ta oss igenom finanskris, recession, miljökris, sociala, etniska och nationella motsättningar. Förvandla en värld av alltmer divergerande intressen till en med konvergerande intressen. Förhoppningarna är enorma. Ingen har råd med att han misslyckas. Det nya ledarskapet måste leverera ett erbjudande som vi inte kan refusera, som skär genom fördomar, okunskap, maktintressenas kortsiktighet, destruktiv hopplöshet och naiv optimism. Ett erbjudande som förmår samla - nationer och fraktioner - för uppgiften att göra världen till en säker plats där ekologi och ekonomi kan utvecklas i harmoni: ”Rework the World”, som vi i all ödmjukhet har kallat ett av Tällberg Foundations centrala projekt.
Människans uppgift blir som störst när kris och förtvivlan är som djupast.
2009 måste bli omtänkandets år. De nya visionernas år. Inte tillbakasökandets; letandet efter den strand som vi för alltid har lämnat. 2009 blir Beethovens år. ”Seid umschlungen Millionen, diesen Kuss der ganzen Welt!”
Beethovens grymma ironi var att han uttryckte sanningen om sig själv och sin värld genom en musik som han inte själv kunde höra. Han förlitade sig på att andra skulle höra. Och det gör vi.
På samma sätt måste vi förändra våra sätt att leva på jorden och vårda världen för att säkra en framtid, bortom den vi själva kommer att kunna se och uppleva; men förlita oss på att andra skall kunna göra så. Blir det så? Svaret ligger inom oss själva.
Vi kan bara vårda världen genom att våga se sanningen om oss själva. Beethoven vågade.
Låt 2009 bli det år då vi förstod att det inte finns någon sanning utan skönhet. Och det inte finns någon skönhet utan sanning.
Tuesday, January 13, 2009
Monday, December 29, 2008
Poznan
Vi landar mitt i natten på Poznans flygplats i en disktrasegrå dissoppa. Under färden i taxin in till det lilla hotellet vid det stora torget passerar vi en vägskylt, Katowice. Jag minns mitt besök där och i det närbelägna Auschwitz för fyrtiofem år sedan. Under resan hem passerade vi Poznan, också då mitt i natten. Tåget blev stående mitt ute på en oändlig rangerbangård. Tåget skulle pass- och tullbehandlas, innan vi skulle rulla vidare mot Östberlin.
Nattåget var överfullt. Själv låg jag på en hatthylla på en hoprullad matta som jag köpt i Warzawa. I mattan hade jag sytt in fem tusen dollar för att smuggla ut de medel som en ung polsk student, Gregory, behövde för att ta sig ut och hoppa av till USA för medicinstudier.
Nu kom jag till ett öppet och demokratiskt Polen och Poznan: samlingsplats för 11.000 delegater och tillresande till FN-s förberedande klimatkonferens på vägen mot COP15-mötet i Köpenhamn om precis ett år. Det är där och då det avgörande avtalet skall undertecknas.
Men jag måste ändå ställa mig frågan: Hur skall detta faktiskt gå till? Och hur skall ett avtal göras tvingande och respekterat? Spåren förskräcker.
Mötet i Poznan var oöverskådligt. Delegater från 190 länder samlades i 100-tals sessioner i enorma fönsterlösa rum. De påminde mig om verkstäder i kinesiska Guangdong, där arbetarna sitter i snörräta rader utan inbördes kommunikation. Utanför dessa förhandlingshav, i korridorerna marknadsförde 100-tals miljö- och forskningsorganisationer sina budskap. Överblick omöjlig.
Kontakten mellan de politiska ledarna och de processer som pågår är tunn som vatten. I Poznan härskade förvirring. Bristen på förutsättningar för meningsfull kommunikation förtunnar den demokratiska processen.
Den blir påtagligare på ett annat ställe i Europa, i Bryssel, där ett ministermötet syr ihop en kompromiss under den franske presidenten Sarkozys adrenalinstinna ledning. Europa skall satsa miljarder för att häva den ekonomiska krisen och sänka CO2 utsläppen med 20% senast år 2020. Men avtalet är ett grovmaskat såll. De stora industriella utsläpparna och kolberoende öststater såsom Polen men också Italien får generösa undantag. Och för den delen, om man vill flytta sina egna nationella CO2-reduktioner till något uland, så går det också bra. Vem skall kunna mäta och kontrollera detta? På direkt fråga till förhandlingschefen Yvo de Boers närmaste rådgivare om vilken makt som kan tillgripas mot dem som inte följer avtalet får jag svaret ”Gee, that’s a good question”.
Jag lämnar Poznan tidigt i dagbräckningen. Precis framför flygplatsen reser sig över slättlandet ett väldigt koleldat kraftverk. Röken bolmar och sprids mot himlen i den stilla vinden. Ett – av många – undantag.
Bo Ekman
Nattåget var överfullt. Själv låg jag på en hatthylla på en hoprullad matta som jag köpt i Warzawa. I mattan hade jag sytt in fem tusen dollar för att smuggla ut de medel som en ung polsk student, Gregory, behövde för att ta sig ut och hoppa av till USA för medicinstudier.
Nu kom jag till ett öppet och demokratiskt Polen och Poznan: samlingsplats för 11.000 delegater och tillresande till FN-s förberedande klimatkonferens på vägen mot COP15-mötet i Köpenhamn om precis ett år. Det är där och då det avgörande avtalet skall undertecknas.
Men jag måste ändå ställa mig frågan: Hur skall detta faktiskt gå till? Och hur skall ett avtal göras tvingande och respekterat? Spåren förskräcker.
Mötet i Poznan var oöverskådligt. Delegater från 190 länder samlades i 100-tals sessioner i enorma fönsterlösa rum. De påminde mig om verkstäder i kinesiska Guangdong, där arbetarna sitter i snörräta rader utan inbördes kommunikation. Utanför dessa förhandlingshav, i korridorerna marknadsförde 100-tals miljö- och forskningsorganisationer sina budskap. Överblick omöjlig.
Kontakten mellan de politiska ledarna och de processer som pågår är tunn som vatten. I Poznan härskade förvirring. Bristen på förutsättningar för meningsfull kommunikation förtunnar den demokratiska processen.
Den blir påtagligare på ett annat ställe i Europa, i Bryssel, där ett ministermötet syr ihop en kompromiss under den franske presidenten Sarkozys adrenalinstinna ledning. Europa skall satsa miljarder för att häva den ekonomiska krisen och sänka CO2 utsläppen med 20% senast år 2020. Men avtalet är ett grovmaskat såll. De stora industriella utsläpparna och kolberoende öststater såsom Polen men också Italien får generösa undantag. Och för den delen, om man vill flytta sina egna nationella CO2-reduktioner till något uland, så går det också bra. Vem skall kunna mäta och kontrollera detta? På direkt fråga till förhandlingschefen Yvo de Boers närmaste rådgivare om vilken makt som kan tillgripas mot dem som inte följer avtalet får jag svaret ”Gee, that’s a good question”.
Jag lämnar Poznan tidigt i dagbräckningen. Precis framför flygplatsen reser sig över slättlandet ett väldigt koleldat kraftverk. Röken bolmar och sprids mot himlen i den stilla vinden. Ett – av många – undantag.
Bo Ekman
Monday, December 22, 2008
Vad man kan hitta i en låda
Ingegerd och Henrik, vår mor och far, lämnade mig och mina syskon en hel del att tänka på. I en efterlämnad låda fann jag alldeles härförleden ett par skrifter som tillsammans definierar deras principer och politiska hållning.
Den första är en uppteckning – tryckt 1921 – som Henrik som 26-åring gjorde efter sin första resa som Albert Schweitzers tolk på dennes resor genom Sverige. Schweitzer var teolog, läkare och en av samtidens främste Bach-tolkare. Han reste land och rike runt för att samla pengar till sin läkarstation i Lambarene, som ligger i nutidens Gabon i Västafrika. Schweitzer var en av de stora humanisterna. Han fick Nobels fredspris 1951.
Schweitzer, uppvuxen i gränslandet mellan Tyskland och Frankrike, upplevde allt av mänsklig ondska under sin levnadsbana. Den belgiske kung Leopolds förgörelse av Kongo, första världskrigets slakthus, sjukdomar och fattigdom, andra världskrigets fasor, folkmord och fascismens förföljelser.
Den andra skriften är en bok utgiven av Albert Bonnier, i slutet av 1943. Den heter Tyskland går sista ronden. Den är skriven av journalisten Gunnar Thorstensson Pihl. Han utvisades av Gestapo och tyskarna i augusti 1943 efter att ha arbetat som korrespondent i landet i över tjugo år.
Pihls skildring är precis, faktafylld och håller inför eftervärldens historieskrivning. I kapitlet ”Under judestjärnan” redogör Pihl i minutiös, kylig detalj för hur många judar som dittills ”Likviderats” – ca 4,3 miljoner. Hans prognos är – 1943 – att innan allt är över skulle 5,5 miljoner komma att utrotas. Det blev 6 miljoner. Han beskriver i detalj många av nazisternas tillvägagångssätt, dock inte gaskamrarna. Han beskriver organisationen av förintelsen. Han beskriver Adolf Eichmanns roll. Hans bok gavs ut i Sverige och USA. Pihl såg till att vi visste.
Ingegerd och Henrik visste. De stack heller inte under stol med sin kunskap. Att våga stå för den kunskap som man äger och den insikt man förvärvat gör en människa till människa. Ansvaret för att veta är alltid ens eget. Aldrig någon annans.
Här i Dalarna fanns två koncentrationsläger under kriget: ett i Smedsbo och ett i Långmora. Även Falu fängelse användes för internering. Dit fördes - utan åtal, rättegång eller dom - ”misstänkta” utländska medborgare, företrädesvis tyskar som flytt i sin opposition mot Hitler. Berättelsen om dessa läger finns återgiven i boken ”Svenska koncentrationsläger i tredje rikets skugga”. Författare är Tobias Berglund och Niclas Sennerteg.
Henrik tjänstgjorde också som själasörjare vid fängelset i Gävle. Varje julafton ledde julhögtiden för fångarna, som man sade på den tiden. Henrik talade om ensamhet, förtvivlan men också om människovärde och hopp.
Schweitzers rättesnöre ”Vördnad för livet” lämnade aldrig Ingegerd och Henrik i deras praktiska arbete.
Bo Ekman
2008-12-22
Den första är en uppteckning – tryckt 1921 – som Henrik som 26-åring gjorde efter sin första resa som Albert Schweitzers tolk på dennes resor genom Sverige. Schweitzer var teolog, läkare och en av samtidens främste Bach-tolkare. Han reste land och rike runt för att samla pengar till sin läkarstation i Lambarene, som ligger i nutidens Gabon i Västafrika. Schweitzer var en av de stora humanisterna. Han fick Nobels fredspris 1951.
Schweitzer, uppvuxen i gränslandet mellan Tyskland och Frankrike, upplevde allt av mänsklig ondska under sin levnadsbana. Den belgiske kung Leopolds förgörelse av Kongo, första världskrigets slakthus, sjukdomar och fattigdom, andra världskrigets fasor, folkmord och fascismens förföljelser.
Den andra skriften är en bok utgiven av Albert Bonnier, i slutet av 1943. Den heter Tyskland går sista ronden. Den är skriven av journalisten Gunnar Thorstensson Pihl. Han utvisades av Gestapo och tyskarna i augusti 1943 efter att ha arbetat som korrespondent i landet i över tjugo år.
Pihls skildring är precis, faktafylld och håller inför eftervärldens historieskrivning. I kapitlet ”Under judestjärnan” redogör Pihl i minutiös, kylig detalj för hur många judar som dittills ”Likviderats” – ca 4,3 miljoner. Hans prognos är – 1943 – att innan allt är över skulle 5,5 miljoner komma att utrotas. Det blev 6 miljoner. Han beskriver i detalj många av nazisternas tillvägagångssätt, dock inte gaskamrarna. Han beskriver organisationen av förintelsen. Han beskriver Adolf Eichmanns roll. Hans bok gavs ut i Sverige och USA. Pihl såg till att vi visste.
Ingegerd och Henrik visste. De stack heller inte under stol med sin kunskap. Att våga stå för den kunskap som man äger och den insikt man förvärvat gör en människa till människa. Ansvaret för att veta är alltid ens eget. Aldrig någon annans.
Här i Dalarna fanns två koncentrationsläger under kriget: ett i Smedsbo och ett i Långmora. Även Falu fängelse användes för internering. Dit fördes - utan åtal, rättegång eller dom - ”misstänkta” utländska medborgare, företrädesvis tyskar som flytt i sin opposition mot Hitler. Berättelsen om dessa läger finns återgiven i boken ”Svenska koncentrationsläger i tredje rikets skugga”. Författare är Tobias Berglund och Niclas Sennerteg.
Henrik tjänstgjorde också som själasörjare vid fängelset i Gävle. Varje julafton ledde julhögtiden för fångarna, som man sade på den tiden. Henrik talade om ensamhet, förtvivlan men också om människovärde och hopp.
Schweitzers rättesnöre ”Vördnad för livet” lämnade aldrig Ingegerd och Henrik i deras praktiska arbete.
Bo Ekman
2008-12-22
Monday, December 1, 2008
Växthusgaser från Lappland en tidsinställd metanbomb
Tällbergstiftelsen utmanar FN:s klimatpanel och världens regeringar: Industriländerna måste reducera sina utsläpp av växthusgas till noll. FN:s klimatpanel IPCC bortser från några av de allvarligaste konsekvenserna av den globala uppvärmningen. Exempelvis kan utsläppen av växthusgas från Sibirien, Alaska, Lappland och frusna havsbottnar utvecklas till en tidsinställd metanbomb. Samtidigt har världens regeringar alldeles för låga ambitioner i klimatfrågan. Vad som krävs är att industriländerna helt eliminerar sina utsläpp av växthusgaser och redan till 2020 minskar dem med 70 procent. Det skriver Bo Ekman och Europaparlamentarikern Anders Wijkman, ordförande respektive vice ordförande i stiftelsen Tällberg Foundation, samt professor Johan Rockström, chef för Stockholm Environmental Institute och styrelseledamot i Tällbergstiftelsen. De presenterar i dag skriften "Grasping the climate crisis" vid FN:s stora klimatmöte i polska Poznan.
När klimatförhandlarna i dag möts vid FN:s stora klimatkonferens i Poznan är det precis ett år kvar tills ett nytt internationellt klimatavtal - en fortsättning på Kyotoprotokollet - förväntas vara färdigförhandlat. Mycket står på spel. Rapporterna från FN:s klimatpanel (IPCC) från år 2007 visar allvaret i situationen.
Raden av nya forskningsrön - till stor del ännu ej behandlade av IPCC - visar att klimatförändringen är både snabbare och mera allvarlig i sina konsekvenser än vad experterna var överens om för bara några år sedan. Det vi lärt av denna nya forskning är utgångspunkten till den nya skrift - "Grasping the climate crisis. A provocation from the Tällberg Foundation" - som vi i dag presenterar inför mötet i Poznan.
Förtroendet för hela förhandlingsarbetet måste grundas på att följande villkor uppfylls:
1) Bred enighet bland världens länder om kunskapsläget på klimatområdet. IPCC är en viktig utgångspunkt, men alls inte den enda.
2) Bred enighet om vad som behöver göras för att undvika "farlig klimatförändring" och hur minskningen av klimatpåverkan skall fördelas mellan länderna.
3) Bred enighet om vilka sanktioner som skall vidtas mot de länder som ej lever upp till sina åtaganden.
Utgångspunkten för förhandlingarna är att undvika att medeltemperaturen på jorden ökar med mer än 2 grader Celsius. Detta mål sattes upp för mer än tio år sedan och har ansetts vara en garant mot så kallad farlig klimatförändring ("dangerous climate change"). Ny forskning hävdar att 2-gradersmålet är för högt för att man ska vara på den säkra sidan . Om temperaturen ökar med 2 grader är risken stor, inte bara för att sommarisen i Arktis helt försvinner utan även för att glaciärerna i Himalaya smälter ned och att Grönlandsisens avsmältning stegras. Konsekvenserna blir ödesdigra. Havsvattennivån på 100 års sikt kan öka med 2-3 meter, och på längre sikt med 6-7 meter. Färskvattenförsörjningen för mer än en miljard människor runt Himalaya skulle påverkas katastrofalt. Slutsatsen som många forskare drar är att temperaturmålet borde sänkas till max 1,7 grader Celsius.
Lika viktiga är de forskningsrapporter som visar att möjligheterna att faktiskt uppnå 2-gradersmålet, givet nuvarande trend på utsläpp och planerade åtgärder, är föga troligt. Redan EU-kommissionen har i analyser antytt att chansen att klara 2-gradersmålet är mindre än 50 procent. Nya studier från Hadley Centre, ett av världens ledande forskningscentra inom klimatområdet visar att mycket talar för att utsläppen planar ut på en nivå som leder till en koncentration av växthusgaser på 650 ppm koldioxidekvivalenter, vilket skulle motsvara en temperaturökning på 3,4-4,0 grader.
Ytterligare en fråga som borde uppmärksammas långt mera i förhandlingarna är förekomsten av så kallade feedback-mekanismer. En sådan är den snabba reduktionen av sommarisens yta och massa i Arktis. Nära hälften av den normala sommarisen har redan förlorats.
Ett annat feedbackexempel är töande permafrost i Sibirien och Alaska. Nya forskarrapporter visar på metanutsläpp från dessa marker - ja, även från Lappland - som ligger upp emot hundra gånger normala förhållanden. Det finns motsvarande 10 gånger ett års totala utsläpp av växthusgaser bundna under permafrosten. Om töandet fortsätter har vi att göra med en tidsinställd metanbomb. Därtill kommer den metangas som är infrusen på havsbottnar i norra Atlanten och Ishavet.
Metanbomben skulle verka som en "tipping point" - en abrupt tröskeleffekt - precis som när Lehman Brothers konkurs rubbade hela finanssystemet. Det finns flera sådana "tipping points" utpekade inom forskningen. En har att göra med Golfströmmens styrka och riktning. En annan rör risken för att regnskogen i Amazonas torkar ut och övergår till savann. Vad som förvånar är att IPCC så föga behandlar dessa risker.
Huvudsyftet med den skrift vi ger ut är att utmana uppfattningen att världens regeringar tacklar klimatförändringen på ett effektivt sätt. I själva verket har mycket litet hänt. Ett bevis på detta är att utsläppen av växthusgaser ökat med mer än 35 procent sedan 1990.
Kyotoavtalet har inte haft effekt. Vi menar att de förhandlingar som nu förs har alltför låg ambitionsnivå. De påminner mer om ett skyttegravskrig, där många regeringar främst ser till sina intressen och söker kompromisser utifrån vad som är "politiskt möjligt". Men det går inte att förhandla med naturen. Vi kan inte få glaciärer att sluta smälta baserat på politiska kalkyler.
Inför Poznan vill vi rikta ett antal rekommendationer till världens regeringar, först och främst till den svenska. För att ha en rimlig chans att både stabilisera klimatet och bevara ekosystemens funktionalitet bör klimatförhandlingarna riktas in mot följande målsättningar:
1. Tackla klimatförändringen inom det vidare sammanhanget av att bevara och stärka de globala ekosystemen, inte minst dess förmåga att lagra koldioxid. Tillsätt en forskarpanel av typ IPCC och i nära samarbete med denna för att studera och rekommendera åtgärder för att rädda haven och ekosystemen.
2. Fastställ en högsta ökning av medeltemperaturen på jorden till 1,7 grader Celsius. Det i sin tur kräver att utsläppen planar ut på nivån max 400 ppm koldioxidekvivalenter (350 ppm koldioxid). Detta är för övrigt den nivå regeringens Vetenskapliga råd rekommenderat.
3. Fastställ planer för anpassningsåtgärder för främst fattiga länder för en temperaturökning på upp till 4 grader - för att vara på den säkra sidan.
4. Fastställ ett mål för reduktion av de globala växthusgasutsläppen till 2050 på
90 procent. Det skulle innebära att industriländerna går ned till noll.
5. Fastställ ett mål för en minskning av utsläppen på hemmaplan med 70-80 procent för industriländerna till 2035 och i tillägg en minskning med 40-50 procent genom investeringar i utvecklingsländerna.
6. Fastställ ett mål om en utsläppsminskning för industriländerna på hemmaplan om 40 procent till 2020 och i tillägg en minskning med 30 procent genom investeringar i utvecklingsländerna.
7. Fastställ ambitionen att ta bort all kolkraftseldad elproduktion i USA, Kina, Tyskland, Ryssland, Indien, Sydafrika före 2030 så vitt koldioxidutsläppen inte hundraprocentigt säkert kan lagras. Det ger den största och säkraste reduktionen av koldioxid på kort sikt.
Är krav som dessa möjliga mål? Det återstår att se. Vi kan bara påminna om den stora omställning som gjordes inom den amerikanska ekonomin när landet väl bestämt sig för att gå med in i andra världskriget. På några månader hade industrin gjorts om för krigsändamål.
Världen går just nu genom en finanskris och risken är stor för en stor recession. Orsakerna till finanskrisen är exakt desamma som för krisen för klimatet och ekosystemen: en djup kris i resursanvändningen. Kriser i ekonomin brukar vi kunna resa oss ifrån, om än efter stora umbäranden. Skillnaden med klimatet och ekosystemen är att vi där riskerar att hamna i lägen där vi inte längre kan reparera skadorna.
BO EKMAN
JOHAN ROCKSTRÖM
ANDERS WIJKMAN
När klimatförhandlarna i dag möts vid FN:s stora klimatkonferens i Poznan är det precis ett år kvar tills ett nytt internationellt klimatavtal - en fortsättning på Kyotoprotokollet - förväntas vara färdigförhandlat. Mycket står på spel. Rapporterna från FN:s klimatpanel (IPCC) från år 2007 visar allvaret i situationen.
Raden av nya forskningsrön - till stor del ännu ej behandlade av IPCC - visar att klimatförändringen är både snabbare och mera allvarlig i sina konsekvenser än vad experterna var överens om för bara några år sedan. Det vi lärt av denna nya forskning är utgångspunkten till den nya skrift - "Grasping the climate crisis. A provocation from the Tällberg Foundation" - som vi i dag presenterar inför mötet i Poznan.
Förtroendet för hela förhandlingsarbetet måste grundas på att följande villkor uppfylls:
1) Bred enighet bland världens länder om kunskapsläget på klimatområdet. IPCC är en viktig utgångspunkt, men alls inte den enda.
2) Bred enighet om vad som behöver göras för att undvika "farlig klimatförändring" och hur minskningen av klimatpåverkan skall fördelas mellan länderna.
3) Bred enighet om vilka sanktioner som skall vidtas mot de länder som ej lever upp till sina åtaganden.
Utgångspunkten för förhandlingarna är att undvika att medeltemperaturen på jorden ökar med mer än 2 grader Celsius. Detta mål sattes upp för mer än tio år sedan och har ansetts vara en garant mot så kallad farlig klimatförändring ("dangerous climate change"). Ny forskning hävdar att 2-gradersmålet är för högt för att man ska vara på den säkra sidan . Om temperaturen ökar med 2 grader är risken stor, inte bara för att sommarisen i Arktis helt försvinner utan även för att glaciärerna i Himalaya smälter ned och att Grönlandsisens avsmältning stegras. Konsekvenserna blir ödesdigra. Havsvattennivån på 100 års sikt kan öka med 2-3 meter, och på längre sikt med 6-7 meter. Färskvattenförsörjningen för mer än en miljard människor runt Himalaya skulle påverkas katastrofalt. Slutsatsen som många forskare drar är att temperaturmålet borde sänkas till max 1,7 grader Celsius.
Lika viktiga är de forskningsrapporter som visar att möjligheterna att faktiskt uppnå 2-gradersmålet, givet nuvarande trend på utsläpp och planerade åtgärder, är föga troligt. Redan EU-kommissionen har i analyser antytt att chansen att klara 2-gradersmålet är mindre än 50 procent. Nya studier från Hadley Centre, ett av världens ledande forskningscentra inom klimatområdet visar att mycket talar för att utsläppen planar ut på en nivå som leder till en koncentration av växthusgaser på 650 ppm koldioxidekvivalenter, vilket skulle motsvara en temperaturökning på 3,4-4,0 grader.
Ytterligare en fråga som borde uppmärksammas långt mera i förhandlingarna är förekomsten av så kallade feedback-mekanismer. En sådan är den snabba reduktionen av sommarisens yta och massa i Arktis. Nära hälften av den normala sommarisen har redan förlorats.
Ett annat feedbackexempel är töande permafrost i Sibirien och Alaska. Nya forskarrapporter visar på metanutsläpp från dessa marker - ja, även från Lappland - som ligger upp emot hundra gånger normala förhållanden. Det finns motsvarande 10 gånger ett års totala utsläpp av växthusgaser bundna under permafrosten. Om töandet fortsätter har vi att göra med en tidsinställd metanbomb. Därtill kommer den metangas som är infrusen på havsbottnar i norra Atlanten och Ishavet.
Metanbomben skulle verka som en "tipping point" - en abrupt tröskeleffekt - precis som när Lehman Brothers konkurs rubbade hela finanssystemet. Det finns flera sådana "tipping points" utpekade inom forskningen. En har att göra med Golfströmmens styrka och riktning. En annan rör risken för att regnskogen i Amazonas torkar ut och övergår till savann. Vad som förvånar är att IPCC så föga behandlar dessa risker.
Huvudsyftet med den skrift vi ger ut är att utmana uppfattningen att världens regeringar tacklar klimatförändringen på ett effektivt sätt. I själva verket har mycket litet hänt. Ett bevis på detta är att utsläppen av växthusgaser ökat med mer än 35 procent sedan 1990.
Kyotoavtalet har inte haft effekt. Vi menar att de förhandlingar som nu förs har alltför låg ambitionsnivå. De påminner mer om ett skyttegravskrig, där många regeringar främst ser till sina intressen och söker kompromisser utifrån vad som är "politiskt möjligt". Men det går inte att förhandla med naturen. Vi kan inte få glaciärer att sluta smälta baserat på politiska kalkyler.
Inför Poznan vill vi rikta ett antal rekommendationer till världens regeringar, först och främst till den svenska. För att ha en rimlig chans att både stabilisera klimatet och bevara ekosystemens funktionalitet bör klimatförhandlingarna riktas in mot följande målsättningar:
1. Tackla klimatförändringen inom det vidare sammanhanget av att bevara och stärka de globala ekosystemen, inte minst dess förmåga att lagra koldioxid. Tillsätt en forskarpanel av typ IPCC och i nära samarbete med denna för att studera och rekommendera åtgärder för att rädda haven och ekosystemen.
2. Fastställ en högsta ökning av medeltemperaturen på jorden till 1,7 grader Celsius. Det i sin tur kräver att utsläppen planar ut på nivån max 400 ppm koldioxidekvivalenter (350 ppm koldioxid). Detta är för övrigt den nivå regeringens Vetenskapliga råd rekommenderat.
3. Fastställ planer för anpassningsåtgärder för främst fattiga länder för en temperaturökning på upp till 4 grader - för att vara på den säkra sidan.
4. Fastställ ett mål för reduktion av de globala växthusgasutsläppen till 2050 på
90 procent. Det skulle innebära att industriländerna går ned till noll.
5. Fastställ ett mål för en minskning av utsläppen på hemmaplan med 70-80 procent för industriländerna till 2035 och i tillägg en minskning med 40-50 procent genom investeringar i utvecklingsländerna.
6. Fastställ ett mål om en utsläppsminskning för industriländerna på hemmaplan om 40 procent till 2020 och i tillägg en minskning med 30 procent genom investeringar i utvecklingsländerna.
7. Fastställ ambitionen att ta bort all kolkraftseldad elproduktion i USA, Kina, Tyskland, Ryssland, Indien, Sydafrika före 2030 så vitt koldioxidutsläppen inte hundraprocentigt säkert kan lagras. Det ger den största och säkraste reduktionen av koldioxid på kort sikt.
Är krav som dessa möjliga mål? Det återstår att se. Vi kan bara påminna om den stora omställning som gjordes inom den amerikanska ekonomin när landet väl bestämt sig för att gå med in i andra världskriget. På några månader hade industrin gjorts om för krigsändamål.
Världen går just nu genom en finanskris och risken är stor för en stor recession. Orsakerna till finanskrisen är exakt desamma som för krisen för klimatet och ekosystemen: en djup kris i resursanvändningen. Kriser i ekonomin brukar vi kunna resa oss ifrån, om än efter stora umbäranden. Skillnaden med klimatet och ekosystemen är att vi där riskerar att hamna i lägen där vi inte längre kan reparera skadorna.
BO EKMAN
JOHAN ROCKSTRÖM
ANDERS WIJKMAN
Hur tänker du, rent abstrakt?
Jag har aldrig hört den frågan ställas av en enda journalist en enda gång. Den fråga som dunkas in vid alla journalisthögskolor är ”Vad gör du, rent konkret” ? Det är det ena rättesnöret i dagens journalistik. Den andra är ”Hur påverkar det vanliga människor”? Så sätts de självpåtagna gränserna för allt för många journalisters uppgift.
Men det är ju faktiskt så att all handling och allt görande bottnar i en tillämpning av någon slags abstrakt tankemodell. Vi gör oss föreställningar innan vi handlar om samband mellan åtgärd och verkan: gör vi si, så blir det så. Gör vi så, så blir det si. Vi har också abstrakta föreställningar om hur komplexa system i verkligheten interagerar eller samspelar med varandra: till exempel Dalarna med omvärlden och omvärlden med Dalarna.
Det är en gåta för mig varför journalister och media är så ointresserade av hur beslutsfattare och aktörer tänker. Hur tänkte bankerna om risk? Hur tänkte ekonomerna innan de lade sina prognoser om obruten tillväxt? Hur tänkte företagsledaren när denne anställde hej vilt i högkonjunkturen?
Helt uppenbart har vi kollektivt och enskilt i avgörande frågor tänkt fel. Verkligheten blev ju inte vare sig som det var tänkt eller som det var lovat. Vi hade ju inte alls tänkt oss – eller hur? – att de fossilt baserade energisystemen som vi utvecklat och använt skulle leda oss rakt in i en klimatkris. Det var ju heller inte alls tänkt så att globaliseringen av det finansiella systemet samtidigt skulle bädda för dess sammanbrott. Det var ju inte alls tänkt så att miljoner människor skulle varslas och blev arbetslösa. Det var ju tvärtom tänkt så att detta skulle ge oss trygghet, stabilitet, och tillväxt. Men så blev det inte. Den handling som kom ur våra tankar ledde fel.
Därför är det viktigt att ställa frågan om hur vi nu tänker om ny teknologi och en ny ekonomi. Det är naturligtvis ett tankekors att tro att allt nytt plötsligt skulle bli säkert och utan oönskade konsekvenser. Och vilka är principerna? Vilka är riskerna som vi tillsammans kan anse vara värda att ta? Det som händer lär oss att inte lita på det som sägs och det som görs. Där måste journalistiken hjälpa och vägleda. I en tidning som denna måste på varje sida den kritiska journalistiken samsas med marknadsföringens okritiska propaganda i annonser och bilagor.
Jag möter ofta en föreställning bland media och journalister att ”vanligt” folk inte skulle förstå frågor om det abstrakta, alltså om hur vi tänker. En fördom bland, inte minst TV-folk, har varit att nyheter måste uttalas så att ”Nisse i Bandhagen” kan begripa. Efter att i tio år arbetet med värderingsstudier, opinions- och marknadsundersökningar vet jag att den ”vanliga” människan inte finns. Det normala är en abstraktion, ett statistiskt uttryck för ett medeltal av allas olikheter. Se på Facebook, se på YouTube, hur olika vi är och välsignat ovanliga vi är.
Det ovanliga, det som gör att vi skiljer oss åt (och att så många skiljer sig!) är att vi först tänker och sedan gör på olika sätt.
Bo Ekman
Men det är ju faktiskt så att all handling och allt görande bottnar i en tillämpning av någon slags abstrakt tankemodell. Vi gör oss föreställningar innan vi handlar om samband mellan åtgärd och verkan: gör vi si, så blir det så. Gör vi så, så blir det si. Vi har också abstrakta föreställningar om hur komplexa system i verkligheten interagerar eller samspelar med varandra: till exempel Dalarna med omvärlden och omvärlden med Dalarna.
Det är en gåta för mig varför journalister och media är så ointresserade av hur beslutsfattare och aktörer tänker. Hur tänkte bankerna om risk? Hur tänkte ekonomerna innan de lade sina prognoser om obruten tillväxt? Hur tänkte företagsledaren när denne anställde hej vilt i högkonjunkturen?
Helt uppenbart har vi kollektivt och enskilt i avgörande frågor tänkt fel. Verkligheten blev ju inte vare sig som det var tänkt eller som det var lovat. Vi hade ju inte alls tänkt oss – eller hur? – att de fossilt baserade energisystemen som vi utvecklat och använt skulle leda oss rakt in i en klimatkris. Det var ju heller inte alls tänkt så att globaliseringen av det finansiella systemet samtidigt skulle bädda för dess sammanbrott. Det var ju inte alls tänkt så att miljoner människor skulle varslas och blev arbetslösa. Det var ju tvärtom tänkt så att detta skulle ge oss trygghet, stabilitet, och tillväxt. Men så blev det inte. Den handling som kom ur våra tankar ledde fel.
Därför är det viktigt att ställa frågan om hur vi nu tänker om ny teknologi och en ny ekonomi. Det är naturligtvis ett tankekors att tro att allt nytt plötsligt skulle bli säkert och utan oönskade konsekvenser. Och vilka är principerna? Vilka är riskerna som vi tillsammans kan anse vara värda att ta? Det som händer lär oss att inte lita på det som sägs och det som görs. Där måste journalistiken hjälpa och vägleda. I en tidning som denna måste på varje sida den kritiska journalistiken samsas med marknadsföringens okritiska propaganda i annonser och bilagor.
Jag möter ofta en föreställning bland media och journalister att ”vanligt” folk inte skulle förstå frågor om det abstrakta, alltså om hur vi tänker. En fördom bland, inte minst TV-folk, har varit att nyheter måste uttalas så att ”Nisse i Bandhagen” kan begripa. Efter att i tio år arbetet med värderingsstudier, opinions- och marknadsundersökningar vet jag att den ”vanliga” människan inte finns. Det normala är en abstraktion, ett statistiskt uttryck för ett medeltal av allas olikheter. Se på Facebook, se på YouTube, hur olika vi är och välsignat ovanliga vi är.
Det ovanliga, det som gör att vi skiljer oss åt (och att så många skiljer sig!) är att vi först tänker och sedan gör på olika sätt.
Bo Ekman
Subscribe to:
Posts (Atom)
