Poznan

Vi landar mitt i natten på Poznans flygplats i en disktrasegrå dissoppa. Under färden i taxin in till det lilla hotellet vid det stora torget passerar vi en vägskylt, Katowice. Jag minns mitt besök där och i det närbelägna Auschwitz för fyrtiofem år sedan. Under resan hem passerade vi Poznan, också då mitt i natten. Tåget blev stående mitt ute på en oändlig rangerbangård. Tåget skulle pass- och tullbehandlas, innan vi skulle rulla vidare mot Östberlin.

Nattåget var överfullt. Själv låg jag på en hatthylla på en hoprullad matta som jag köpt i Warzawa. I mattan hade jag sytt in fem tusen dollar för att smuggla ut de medel som en ung polsk student, Gregory, behövde för att ta sig ut och hoppa av till USA för medicinstudier.

Nu kom jag till ett öppet och demokratiskt Polen och Poznan: samlingsplats för 11.000 delegater och tillresande till FN-s förberedande klimatkonferens på vägen mot COP15-mötet i Köpenhamn om precis ett år. Det är där och då det avgörande avtalet skall undertecknas.

Men jag måste ändå ställa mig frågan: Hur skall detta faktiskt gå till? Och hur skall ett avtal göras tvingande och respekterat? Spåren förskräcker.

Mötet i Poznan var oöverskådligt. Delegater från 190 länder samlades i 100-tals sessioner i enorma fönsterlösa rum. De påminde mig om verkstäder i kinesiska Guangdong, där arbetarna sitter i snörräta rader utan inbördes kommunikation. Utanför dessa förhandlingshav, i korridorerna marknadsförde 100-tals miljö- och forskningsorganisationer sina budskap. Överblick omöjlig.

Kontakten mellan de politiska ledarna och de processer som pågår är tunn som vatten. I Poznan härskade förvirring. Bristen på förutsättningar för meningsfull kommunikation förtunnar den demokratiska processen.

Den blir påtagligare på ett annat ställe i Europa, i Bryssel, där ett ministermötet syr ihop en kompromiss under den franske presidenten Sarkozys adrenalinstinna ledning. Europa skall satsa miljarder för att häva den ekonomiska krisen och sänka CO2 utsläppen med 20% senast år 2020. Men avtalet är ett grovmaskat såll. De stora industriella utsläpparna och kolberoende öststater såsom Polen men också Italien får generösa undantag. Och för den delen, om man vill flytta sina egna nationella CO2-reduktioner till något uland, så går det också bra. Vem skall kunna mäta och kontrollera detta? På direkt fråga till förhandlingschefen Yvo de Boers närmaste rådgivare om vilken makt som kan tillgripas mot dem som inte följer avtalet får jag svaret ”Gee, that’s a good question”.

Jag lämnar Poznan tidigt i dagbräckningen. Precis framför flygplatsen reser sig över slättlandet ett väldigt koleldat kraftverk. Röken bolmar och sprids mot himlen i den stilla vinden. Ett – av många – undantag.


Bo Ekman

Vad man kan hitta i en låda

Ingegerd och Henrik, vår mor och far, lämnade mig och mina syskon en hel del att tänka på. I en efterlämnad låda fann jag alldeles härförleden ett par skrifter som tillsammans definierar deras principer och politiska hållning.

Den första är en uppteckning – tryckt 1921 – som Henrik som 26-åring gjorde efter sin första resa som Albert Schweitzers tolk på dennes resor genom Sverige. Schweitzer var teolog, läkare och en av samtidens främste Bach-tolkare. Han reste land och rike runt för att samla pengar till sin läkarstation i Lambarene, som ligger i nutidens Gabon i Västafrika. Schweitzer var en av de stora humanisterna. Han fick Nobels fredspris 1951.

Schweitzer, uppvuxen i gränslandet mellan Tyskland och Frankrike, upplevde allt av mänsklig ondska under sin levnadsbana. Den belgiske kung Leopolds förgörelse av Kongo, första världskrigets slakthus, sjukdomar och fattigdom, andra världskrigets fasor, folkmord och fascismens förföljelser.

Den andra skriften är en bok utgiven av Albert Bonnier, i slutet av 1943. Den heter Tyskland går sista ronden. Den är skriven av journalisten Gunnar Thorstensson Pihl. Han utvisades av Gestapo och tyskarna i augusti 1943 efter att ha arbetat som korrespondent i landet i över tjugo år.

Pihls skildring är precis, faktafylld och håller inför eftervärldens historieskrivning. I kapitlet ”Under judestjärnan” redogör Pihl i minutiös, kylig detalj för hur många judar som dittills ”Likviderats” – ca 4,3 miljoner. Hans prognos är – 1943 – att innan allt är över skulle 5,5 miljoner komma att utrotas. Det blev 6 miljoner. Han beskriver i detalj många av nazisternas tillvägagångssätt, dock inte gaskamrarna. Han beskriver organisationen av förintelsen. Han beskriver Adolf Eichmanns roll. Hans bok gavs ut i Sverige och USA. Pihl såg till att vi visste.

Ingegerd och Henrik visste. De stack heller inte under stol med sin kunskap. Att våga stå för den kunskap som man äger och den insikt man förvärvat gör en människa till människa. Ansvaret för att veta är alltid ens eget. Aldrig någon annans.

Här i Dalarna fanns två koncentrationsläger under kriget: ett i Smedsbo och ett i Långmora. Även Falu fängelse användes för internering. Dit fördes - utan åtal, rättegång eller dom - ”misstänkta” utländska medborgare, företrädesvis tyskar som flytt i sin opposition mot Hitler. Berättelsen om dessa läger finns återgiven i boken ”Svenska koncentrationsläger i tredje rikets skugga”. Författare är Tobias Berglund och Niclas Sennerteg.

Henrik tjänstgjorde också som själasörjare vid fängelset i Gävle. Varje julafton ledde julhögtiden för fångarna, som man sade på den tiden. Henrik talade om ensamhet, förtvivlan men också om människovärde och hopp.

Schweitzers rättesnöre ”Vördnad för livet” lämnade aldrig Ingegerd och Henrik i deras praktiska arbete.

Bo Ekman
2008-12-22

Växthusgaser från Lappland en tidsinställd metanbomb

Tällbergstiftelsen utmanar FN:s klimatpanel och världens regeringar: Industriländerna måste reducera sina utsläpp av växthusgas till noll. FN:s klimatpanel IPCC bortser från några av de allvarligaste konsekvenserna av den globala uppvärmningen. Exempelvis kan utsläppen av växthusgas från Sibirien, Alaska, Lappland och frusna havsbottnar utvecklas till en tidsinställd metanbomb. Samtidigt har världens regeringar alldeles för låga ambitioner i klimatfrågan. Vad som krävs är att industriländerna helt eliminerar sina utsläpp av växthusgaser och redan till 2020 minskar dem med 70 procent. Det skriver Bo Ekman och Europaparlamentarikern Anders Wijkman, ordförande respektive vice ordförande i stiftelsen Tällberg Foundation, samt professor Johan Rockström, chef för Stockholm Environmental Institute och styrelseledamot i Tällbergstiftelsen. De presenterar i dag skriften "Grasping the climate crisis" vid FN:s stora klimatmöte i polska Poznan.

När klimatförhandlarna i dag möts vid FN:s stora klimatkonferens i Poznan är det precis ett år kvar tills ett nytt internationellt klimatavtal - en fortsättning på Kyotoprotokollet - förväntas vara färdigförhandlat. Mycket står på spel. Rapporterna från FN:s klimatpanel (IPCC) från år 2007 visar allvaret i situationen.

Raden av nya forskningsrön - till stor del ännu ej behandlade av IPCC - visar att klimatförändringen är både snabbare och mera allvarlig i sina konsekvenser än vad experterna var överens om för bara några år sedan. Det vi lärt av denna nya forskning är utgångspunkten till den nya skrift - "Grasping the climate crisis. A provocation from the Tällberg Foundation" - som vi i dag presenterar inför mötet i Poznan.

Förtroendet för hela förhandlingsarbetet måste grundas på att följande villkor uppfylls:

1) Bred enighet bland världens länder om kunskapsläget på klimatområdet. IPCC är en viktig utgångspunkt, men alls inte den enda.

2) Bred enighet om vad som behöver göras för att undvika "farlig klimatförändring" och hur minskningen av klimatpåverkan skall fördelas mellan länderna.

3) Bred enighet om vilka sanktioner som skall vidtas mot de länder som ej lever upp till sina åtaganden.

Utgångspunkten för förhandlingarna är att undvika att medeltemperaturen på jorden ökar med mer än 2 grader Celsius. Detta mål sattes upp för mer än tio år sedan och har ansetts vara en garant mot så kallad farlig klimatförändring ("dangerous climate change"). Ny forskning hävdar att 2-gradersmålet är för högt för att man ska vara på den säkra sidan . Om temperaturen ökar med 2 grader är risken stor, inte bara för att sommarisen i Arktis helt försvinner utan även för att glaciärerna i Himalaya smälter ned och att Grönlandsisens avsmältning stegras. Konsekvenserna blir ödesdigra. Havsvattennivån på 100 års sikt kan öka med 2-3 meter, och på längre sikt med 6-7 meter. Färskvattenförsörjningen för mer än en miljard människor runt Himalaya skulle påverkas katastrofalt. Slutsatsen som många forskare drar är att temperaturmålet borde sänkas till max 1,7 grader Celsius.

Lika viktiga är de forskningsrapporter som visar att möjligheterna att faktiskt uppnå 2-gradersmålet, givet nuvarande trend på utsläpp och planerade åtgärder, är föga troligt. Redan EU-kommissionen har i analyser antytt att chansen att klara 2-gradersmålet är mindre än 50 procent. Nya studier från Hadley Centre, ett av världens ledande forskningscentra inom klimatområdet visar att mycket talar för att utsläppen planar ut på en nivå som leder till en koncentration av växthusgaser på 650 ppm koldioxidekvivalenter, vilket skulle motsvara en temperaturökning på 3,4-4,0 grader.

Ytterligare en fråga som borde uppmärksammas långt mera i förhandlingarna är förekomsten av så kallade feedback-mekanismer. En sådan är den snabba reduktionen av sommarisens yta och massa i Arktis. Nära hälften av den normala sommarisen har redan förlorats.

Ett annat feedbackexempel är töande permafrost i Sibirien och Alaska. Nya forskarrapporter visar på metanutsläpp från dessa marker - ja, även från Lappland - som ligger upp emot hundra gånger normala förhållanden. Det finns motsvarande 10 gånger ett års totala utsläpp av växthusgaser bundna under permafrosten. Om töandet fortsätter har vi att göra med en tidsinställd metanbomb. Därtill kommer den metangas som är infrusen på havsbottnar i norra Atlanten och Ishavet.

Metanbomben skulle verka som en "tipping point" - en abrupt tröskeleffekt - precis som när Lehman Brothers konkurs rubbade hela finanssystemet. Det finns flera sådana "tipping points" utpekade inom forskningen. En har att göra med Golfströmmens styrka och riktning. En annan rör risken för att regnskogen i Amazonas torkar ut och övergår till savann. Vad som förvånar är att IPCC så föga behandlar dessa risker.
Huvudsyftet med den skrift vi ger ut är att utmana uppfattningen att världens regeringar tacklar klimatförändringen på ett effektivt sätt. I själva verket har mycket litet hänt. Ett bevis på detta är att utsläppen av växthusgaser ökat med mer än 35 procent sedan 1990.

Kyotoavtalet har inte haft effekt. Vi menar att de förhandlingar som nu förs har alltför låg ambitionsnivå. De påminner mer om ett skyttegravskrig, där många regeringar främst ser till sina intressen och söker kompromisser utifrån vad som är "politiskt möjligt". Men det går inte att förhandla med naturen. Vi kan inte få glaciärer att sluta smälta baserat på politiska kalkyler.

Inför Poznan vill vi rikta ett antal rekommendationer till världens regeringar, först och främst till den svenska. För att ha en rimlig chans att både stabilisera klimatet och bevara ekosystemens funktionalitet bör klimatförhandlingarna riktas in mot följande målsättningar:

1. Tackla klimatförändringen inom det vidare sammanhanget av att bevara och stärka de globala ekosystemen, inte minst dess förmåga att lagra koldioxid. Tillsätt en forskarpanel av typ IPCC och i nära samarbete med denna för att studera och rekommendera åtgärder för att rädda haven och ekosystemen.

2. Fastställ en högsta ökning av medeltemperaturen på jorden till 1,7 grader Celsius. Det i sin tur kräver att utsläppen planar ut på nivån max 400 ppm koldioxidekvivalenter (350 ppm koldioxid). Detta är för övrigt den nivå regeringens Vetenskapliga råd rekommenderat.

3. Fastställ planer för anpassningsåtgärder för främst fattiga länder för en temperaturökning på upp till 4 grader - för att vara på den säkra sidan.

4. Fastställ ett mål för reduktion av de globala växthusgasutsläppen till 2050 på
90 procent. Det skulle innebära att industriländerna går ned till noll.

5. Fastställ ett mål för en minskning av utsläppen på hemmaplan med 70-80 procent för industriländerna till 2035 och i tillägg en minskning med 40-50 procent genom investeringar i utvecklingsländerna.

6. Fastställ ett mål om en utsläppsminskning för industriländerna på hemmaplan om 40 procent till 2020 och i tillägg en minskning med 30 procent genom investeringar i utvecklingsländerna.

7. Fastställ ambitionen att ta bort all kolkraftseldad elproduktion i USA, Kina, Tyskland, Ryssland, Indien, Sydafrika före 2030 så vitt koldioxidutsläppen inte hundraprocentigt säkert kan lagras. Det ger den största och säkraste reduktionen av koldioxid på kort sikt.

Är krav som dessa möjliga mål? Det återstår att se. Vi kan bara påminna om den stora omställning som gjordes inom den amerikanska ekonomin när landet väl bestämt sig för att gå med in i andra världskriget. På några månader hade industrin gjorts om för krigsändamål.

Världen går just nu genom en finanskris och risken är stor för en stor recession. Orsakerna till finanskrisen är exakt desamma som för krisen för klimatet och ekosystemen: en djup kris i resursanvändningen. Kriser i ekonomin brukar vi kunna resa oss ifrån, om än efter stora umbäranden. Skillnaden med klimatet och ekosystemen är att vi där riskerar att hamna i lägen där vi inte längre kan reparera skadorna.

BO EKMAN
JOHAN ROCKSTRÖM
ANDERS WIJKMAN

Hur tänker du, rent abstrakt?

Jag har aldrig hört den frågan ställas av en enda journalist en enda gång. Den fråga som dunkas in vid alla journalisthögskolor är ”Vad gör du, rent konkret” ? Det är det ena rättesnöret i dagens journalistik. Den andra är ”Hur påverkar det vanliga människor”? Så sätts de självpåtagna gränserna för allt för många journalisters uppgift.

Men det är ju faktiskt så att all handling och allt görande bottnar i en tillämpning av någon slags abstrakt tankemodell. Vi gör oss föreställningar innan vi handlar om samband mellan åtgärd och verkan: gör vi si, så blir det så. Gör vi så, så blir det si. Vi har också abstrakta föreställningar om hur komplexa system i verkligheten interagerar eller samspelar med varandra: till exempel Dalarna med omvärlden och omvärlden med Dalarna.

Det är en gåta för mig varför journalister och media är så ointresserade av hur beslutsfattare och aktörer tänker. Hur tänkte bankerna om risk? Hur tänkte ekonomerna innan de lade sina prognoser om obruten tillväxt? Hur tänkte företagsledaren när denne anställde hej vilt i högkonjunkturen?

Helt uppenbart har vi kollektivt och enskilt i avgörande frågor tänkt fel. Verkligheten blev ju inte vare sig som det var tänkt eller som det var lovat. Vi hade ju inte alls tänkt oss – eller hur? – att de fossilt baserade energisystemen som vi utvecklat och använt skulle leda oss rakt in i en klimatkris. Det var ju heller inte alls tänkt så att globaliseringen av det finansiella systemet samtidigt skulle bädda för dess sammanbrott. Det var ju inte alls tänkt så att miljoner människor skulle varslas och blev arbetslösa. Det var ju tvärtom tänkt så att detta skulle ge oss trygghet, stabilitet, och tillväxt. Men så blev det inte. Den handling som kom ur våra tankar ledde fel.

Därför är det viktigt att ställa frågan om hur vi nu tänker om ny teknologi och en ny ekonomi. Det är naturligtvis ett tankekors att tro att allt nytt plötsligt skulle bli säkert och utan oönskade konsekvenser. Och vilka är principerna? Vilka är riskerna som vi tillsammans kan anse vara värda att ta? Det som händer lär oss att inte lita på det som sägs och det som görs. Där måste journalistiken hjälpa och vägleda. I en tidning som denna måste på varje sida den kritiska journalistiken samsas med marknadsföringens okritiska propaganda i annonser och bilagor.

Jag möter ofta en föreställning bland media och journalister att ”vanligt” folk inte skulle förstå frågor om det abstrakta, alltså om hur vi tänker. En fördom bland, inte minst TV-folk, har varit att nyheter måste uttalas så att ”Nisse i Bandhagen” kan begripa. Efter att i tio år arbetet med värderingsstudier, opinions- och marknadsundersökningar vet jag att den ”vanliga” människan inte finns. Det normala är en abstraktion, ett statistiskt uttryck för ett medeltal av allas olikheter. Se på Facebook, se på YouTube, hur olika vi är och välsignat ovanliga vi är.

Det ovanliga, det som gör att vi skiljer oss åt (och att så många skiljer sig!) är att vi först tänker och sedan gör på olika sätt.

Bo Ekman

Transportmedelsindustrins framtid

När ledarna för de tre amerikanska biltillverkarna GM, Ford och Chrysler stod inför skranket i den amerikanska kongressen i förra veckan uppträdde de alla som vore de chefer för företag med enbart nordamerikanska intressen. De borde ha fått en utskällning av politikerna för sin insularitet och nationalism! Vi bevittnade en katastrofal illojalitet mot 100.000-tals anställda – däribland Volvo PV och Saab Automotive – och miljoner kunder världen över.

I krisernas spår krakelerar den globala polityren. Vi bevittnade en nedbrytning av globala affärssystem till förmån för föråldrade nationella politiska intressen. Blod blir tjockare än vatten. Det behövs nya regler för både den politiska och för ägarnas ansvarstagande i den globaliserade verklighet de själva varit med om att skapa. Vi kan lika lite acceptera ägarprotektionism som handelsprotektionism.

Den finansiella krisen som nu med svindlande hastighet transporteras in i den reala ekonomin underblåser fruktan. Jag har i många år talat om en ”överlovad” framtid. Nu, när hoten tornar upp sig, drar alla i bromsen samtidigt. Vi är ju numera alla med i samma system, sitter i samma båt. Det är den centrala innebörden i begreppet globalisering. Men nu: Rädda sig den som räddas kan.

Detta är en förtrondekatastrof. Den började i det internationella politiska systemet; i misslyckade handels-, klimat- och säkerhetsförhandlingar. I konflikterna mellan Nord och Syd, rika och fattiga länder, mellan religiösa och etniska grupperingar.

När nu också världens finansiella förtroende punkteras, drar konsumenter och producenter öronen åt sig. Bara för någon vecka sedan förutspådde Svensk Handel att julhandeln i år skulle öka (!!) med 2,4%. Realistiska prognoser pekar mot minus 8 – 15 procent. I USA blir julhandeln en blodig prövning för detaljhandeln och dess leverantörer världen över.

Bland de värst och snabbast drabbade i Sverige är bilindustrin. Den har länge gått på kryckor och står nu i en ödesstund. Varsel och kostsnadsbesparingar håller symptomen borta – för en stund. Men för Sverige gives inget annat än att sätta likhetstecken mellan svenska intressen och globala intressen. Volvo, men också Saab är globalt sammanflätade system av djupa värdekedjor. Framåt och bakåt. Över fem miljoner kunder litar på att Volvos och Saabs värde varar … långt mer än en halv miljon människor och deras familjer är direkt och indirekt beroende av företagen i Sverige och länder runt om i världen. Svensk bilindustri är inte bara svensk. Dess olycka i krisens stund är att den inte har kompetenta ägare att lita på.

Svensk fordonsindustri är inte ersättlig i ett mellansiktigt perspektiv. Den står för alltför stor del av välfärd och samhällsstruktur. Det är alldeles rätt som lobbydevisen lyder. ”Utan bilen stannar Sverige”. Bilen blir heller aldrig en ”mogen” produkt. Fordonen och dessas produktion består av 1000-tals produkter – hårdvaror som mjukvaror – som ständigt utvecklas och förändras med ny forskning och kunskap. Bilen är en bärare av svenska idéer och innovation ut till ett 100-tal marknader, som ingen annan massprodukt.

Problemet är att produktkonceptet – stora bilar i lyxsegment – inte stämmer med dagens och framtidens marknad. Konceptet har fastnat.

Detta är inte bara industrins fel och ansvar. Under årtionden har bilindustrin, fack, regionala och nationella politiska intressen samverkat i att lägga till rätta produkt- , skattelagstiftning och tjänstebilsregler att passa ”just” de produkter som Volvo och Saab ”just nu” säljer eller har först i kön på ritbordet. Denna korporativistiska men ändå disharmoniska trekant har verkat försinkande och förslöande.

Signalerna om energipriser, klimatproblem och kommande marknadsförändringar har inte fått tillräckligt fäste. Framtidsseendet har fått stå tillbaka för kortsiktig konkurrenskraft. Bilindustrin har inte haft råd med framtiden.

Volvo PV och Saab har prövat många varianter av överlevnadsstrategier. Samarbeten, delägarskap, helägarskap. Många är bilföretagen som varit inblandade bland andra Daf, Renault, Volkswagen, Mitsubishi, Ford, GM. 1976 försökte Volvo och Saab-Scania fusionera. För en del år sedan försökte AB Volvo köpa Scania. Volvo PV söker köpare i öster, väster, norr och söder. Snart är de sista möjligheterna uttömda. Skall det till en räddare i nöden så måste det bli en ”stor stark”, en förnyare. Svårt att finna i dagens utförsbacke.

Jag tror att överlägset bäst i detta läge är svenskt och/eller nordiskt kapital med insikt i vårt sätt att skapa värde. Det gäller att skapa ett nytt och vitaliserande initiativ. Det är inte lätt när döden står för dörren. Ingen vill sitta med Svarte Petter.

Genombrytande visioner kommer sällan ur etablissemang och hierarkier. De kommer ur små grupper som fått frihet och mandat att bryta ny mark. Så kom konceptet för Kalmar-fabriken till under den unge Torgny Karlssons ledning i en utdömd brandstation på Hisingen, så skapade Bill Gates Microsoft i Albuquerque och Steve Jobs PC’n i ett garage i Cupertino.

Men det behövs alltså kapital och framför allt en urtydlig vision. Det behövs en ny ägarkompetens. Kapital, djärva idéer och viljestarka visionära ledare hittar snart de partners som kan behövas. Kan andra industrier förnya sig så kan bilindustrin göra detsamma. Så märkvärdigt är det inte. Det finns säkert okonventionella affärssnillen också i de nya generationerna. Se bara till att de gamla maktetablissemangen inte får bestämma.

Det är politikens roll att tänka längre än näsan och mandatperioden räcker. Det som har hänt i bilmarknaden är inte bara ett ”market failure” för att citera Nicholas Stern. Det är också ett ”failure of politics”.

Det blir dags – om inte marknaden kan skapa ett bra alternativ – för regeringen att ingripa med ett nytt och vitaliserande initiativ, i vilket många goda framtidskrafter kan delta. Köp Volvo och Saab för en krona eller två. Skapa utrymme för att skapa en tydlig vision och uppgift: att ta fram ett konkurrenskraftigt, lönsamt modellprogram som drar 0,2 l/mil i snitt, som släpper ut 0 g CO2/mil. Det måste samtidigt möta skärpta säkerhetsstandards, skänka körglädje och härlig komfort. Ge det nya företaget sju år. Inte mer.

Detta förslag har ingenting med gammeldags, ideologisk nationalisering eller förstatligande att göra. Kanske kan initiativet läggas i ett dotterbolag till en nybildad stiftelse för att hålla initiativet fritt från klåfingrighet och att hålla dörren öppen för framtida strukturaffärer. Det har heller intet att göra med stelbenta marknadsidealistiska principer eller EU-regler som idag utgör en karta för en terräng som inte längre finns. Förslaget är entreprenöriell pragmatism i omsorg om människor och de stora framtidsvärden som generationer av bilbyggare har skapat.

Bo Ekman
Göteborgs-Posten 2008-11-30