Snabblösningar en dålig modell

Nästan så långt man kan komma ut mot Englands västligaste udde, LandÕs End, i en grönskande dalgång i gränslandet mellan Cornwall och Devon, bor James Lovelock.
Jim Lovelock är 88 år fyllda. Han var den vetenskapsman som för snart 40 år sedan formulerade hypotesen och teorin att biosfären, det tunna membranet mellan den yttre rymdens döda kyla och den döda hettan i jordens inre, i sig själv är ett levande, självreglerande och komplext system, men utan medvetande, vilja eller egna avsikter. Lovelocks teori har fått benämningen Gaia. Människan är som art en del av Gaia.

Lovelock har fått en present av multimiljardären Richard Branson, som också är en stor miljöaktivist. Han har bjudit med Lovelock på en rymdresa om två år, "så du får se din älskade vackra Gaia från utsidan"!

Lovelock har klarat de första fystesterna och siktar nu på att vid 90 års ålder bli den i särklass äldsta astronauten. Lovelock deltog i en Tällberg Workshop i mitten av 1980-talet. Sedan dess har hans systembaserade synsätt alltmer slagit igenom. I år deltar Lovelock i Tällberg via video.

"Människan har gått alldeles för hårt åt Gaia", säger Lovelock. "För hårt för sitt eget bästa. Gaia mår dåligt, mycket dåligt". Han är föga hoppfull om att människor är beredda att ta sig samman och ändra sina livsstilar och sin relation till naturen. Vi har redan, menar Lovelock, skapat sådana obalanser i klimat, vattenförsörjning, genom årtusendens skogsskövlingar, uppvärmningen av haven att de systemförändringar som människan har initierat men inte har makt och förmåga att styra över, nu har sin egen gång. Vi kan mildra men inte styra. Vi kan inte förfoga över Gaia.

Ett samtal med Lovelock är ett flöde av idéer, analyser, och skarpsinne, värme, ständigt glittrande humor men samtidigt djupaste allvar.

Torka, vattenbrist, uttorkade jordar, somrar som den Europa genomlevde år 2003 (då dog 30-40 000 av hettan) blir "de normala" i södra Europa om 30-40 år. Många människor kommer att söka sig norrut, mot England och Skandinavien.

Vi enas till slut i vårt samtal i den vackra försommarkvällens bedövande fågelsång att det nu är viktigare än någonsin att se till helheten, att ledarskapet inte lovar " quick-fixes" och har modet och kraften att "stay with the bad news".
Det har människan gjort i alla tider och förmått kämpa sig till lösningar hur svåra problemen än har varit.

Bo Ekman

För Dalarnas Tidningar

Otillräckligt ledarskap

Vart jag mig i världen vänder möts jag av ett ständigt återkommande tema, en stor oro: ledarskapet håller inte, räcker inte till, når inte upp till frågornas höjd och komplexitet eller når inte in till människors fruktan och behov av förklaringar och berättelser om vad som egentligen pågår.

Ledare blir valda eller utsedda därför de lovar sina väljare aktieägare, fondförvaltare, konsumenter eller sin sportpublik resultat. Resultat i dagens samhälle är alltid lika med mer: högre tillväxt, fler jobb, högre utdelning, lägre kostnader och priser, ökad trygghet eller en plats i elitserien.

Så har det kanske fungerat för ett kort ögonblick. Men löftena håller inte. En våg av besvikelse och oro sveper genom världen över att det inte blir som det var lovat. Maten blir allt dyrare. Energi och bensinpriserna sticker iväg. Räntor, valutor och kreditmarknader åker berg- och dalbana. Trygghet och välfärd urholkas trots att ekonomin växer. Poliser och lärare blir färre. Vart tar pengarna vägen?

Det mest oroande för ett växande antal människor är att själva fundamentet för all mänsklig civilisation och värdeskapande, naturen, förändrar sitt beteende. Människans påverkan har rubbat sköra balanser i klimatsystem, vattenförsörjning och polartrakter.

Det nuvarande politiska och ekonomiska systemet är uppbyggt för att besvara frågan: Hur får vi tillväxt? Hur får vi mer? På denna fråga kan regeringar, företag och forskare ge svar.

Men ledarskapet kan idag inte ge något robust svar på frågan: Hur kan vi leva gott och tryggt inom de gränsvillkor som naturen ställer upp för oss? I ännu mindre grad äger dagens politisk/ekonomiska system förmågan att reversera t.ex. CO2 utsläppen så att vi får fast mark under fötterna. Kanske ledarkriserna i Latinamerika, Europa, Afrika, USA och Mellanöstern bottnar i att människor börjar ana att dagens samhällsmodell inte kan ge svar på frågorna

1. hur kan vi säkra evig tillväxt och samtidigt återfå en natur som är hyggligt stabil och förutsägbar för oöverskådlig framtid?

2. hur kan vi säkra civilisationens överlevnadsvillkor genom att hålla vår ekonomi, välfärd och samhällsbygge inom de naturens gränsvillkor bortom vilka lurar permanentade miljökriser?

Tillväxt eller återhållsamhet? Jag tror att människor innerst inne vill ha möjlighet att kunna göra valet. Men den möjligheten erbjuder inte de politisk/ekonomiska systemen världen över. De har en enda växel: mer.

Miljö- och energikriserna, som nu på olika sätt drabbar alla kanske ytterst beror på att vi, arten Homo Sapiens, blev för många och att vi vill för mycket.

Men verkligheten kommer att korrigera sig själv. Det är i alla fall min förhoppning att de abstrakta tillväxtmodellerna kommer att få vika för i dubbel mening jordnära samhällsmodeller som permanentar en harmonisk relation mellan människa och biosfär.

Bo Ekman

För Dalarnas tidningar

I betraktarens öga

SVT:s beslut att på familjens önskemål sända dottern Engla Höglunds begravning den 10 maj väcker starka känslor och kritik mot public service-kanalen SVT. Det är lätt att förstå att familjen vill dela sin namnlösa sorg med världen, men jag delar ändå kritiken och känner obehag inför att SVT väljer att överskrida ännu en integritetsgräns i konkurrensen mellan tv-kanalerna om marknadsandelar och tittarsiffror.

Vad kan hålla kvar tittarna vid rutan i just vår kanal? Begravningen av Engla Höglund kan knappast bedömas vara av allmänintresse och därför inte vara ett betydande journalistiskt uppdrag. Begravningen är ett avsked från de kanske några hundratal personer som hade nära kontakt med den mördade flickan.

SVT har tidigare brutit integritetsgränser och öppnade en Pandoras ask med Robinson-programmen. Där föddes utstötnings- och förödmjukelse-tv, som numera i oändliga variationer naglar tittare vid tv-skärmarna. Riktigt bra blir inte programmen om inte de utstötta ur en tävling om ditten eller datten "bryter samman", "blir knäckta" eller "upplösts i tårar".

Tv erbjuder inte bara segrarens upphöjelse utan i lika hög grad utstötningens tragedi för alla att se i tv och för att sedan läsa om i Aftonbladet eller Expressen. Mänskliga tragedier är kommersiell hårdvaluta.

SVT erbjuder nu den 10 maj en närbild av en liten familjs livstragedi. Alla medier har genom sanslöst ymniga och yviga berättelser varit delaktiga i att stegra känslor av medkänsla med familj men också hat mot mördaren, polismyndigheter och försvarare. Frågan är om Anders Eklund kan garanteras en objektiv rättegång i känslostormarnas Dalarna. SVT:s begravningsprogram hjälper inte till.

Det är också påtagligt att nyhetsprogrammen trängs tillbaka i televisionens prioriteringar. Det tidigare djuplodande Agenda plockar numera upp de allra senaste populärfrågorna som fladdrar förbi. Agenda producerar hafsiga kortkommentarer till veckans allra mest säljande nyheter. Det må vara Engla Höglunds begravning, intervjuer med grannarna i Amstetten eller SJ:s biljettpriser mellan Stockholm och Göteborg. Fladder.

Men till allra sist är det ändå du och jag, inte SVT:s, Aftonbladets eller Dalarnas Tidningars ledning som bestämmer vad vi vill se och läsa. Vi har faktiskt alla vår fria vilja att kritiskt välja att titta eller inte, att stänga av eller knäppa på tv:n, och att kritiskt ifrågasätta vad vi ser och läser.

Det yttersta ansvaret är Ditt. Det ligger i betraktarens öga.

Bo Ekman

för Dalarnas tidningar

Länk till artikeln

Clock Running Out on Irreversible Climate Change

o fight climate change, environmental necessity must trump political convenience, says Bo Ekman, and argues for developing fallback policies that global citizens must consider in the event of failure of the Copenhagen Process.

Clock Running Out on Irreversible Climate Change

The coming negotiations over the successor to the Kyoto Protocol appear doomed as states express more concern about their narrow rights than the planet’s health. Bo Ekman, founder of Tällberg Forum, argues for developing fallback policies that global citizens must consider in the event of failure of the Copenhagen Process. Ekman fears that the “world will descend into eco-protectionism, where struggles over food, water, fuels, and biomass overshadow any principle of solidarity.” To avert disastrous climate change that would ensue, mankind must take steps that for many seem politically impossible. The seeming impossibility, however, does not change the fact that immediate global action is necessary to secure the world as we know it. Our environment is indifferent to human development and survival, and one cannot negotiate with nature. Humans must take full responsibility for both their development and survival – and decrease our environmental footprint far more than most governments or citizens are prepared to do. The demands of human civilization are colliding with our environment, and civilization must yield in order to preserve itself. – YaleGlobal

STOCKHOLM: To all intents and purposes, the Kyoto Protocol is dead, and unless urgent actions are taken its successor, the Copenhagen process may turn out to be dead on arrival or comatose. Kyoto never delivered reductions of CO2 emissions, but still binds 174 nations until 2012. Meanwhile, global greenhouse gas emissions have steadily increased since the reference year of 1990.

New negotiations for “Kyoto 2” must produce nothing less than the Perfect Agreement, to be followed by Perfect Implementation. The clear and present danger is that the Copenhagen process will deliver a compromise between nations that will fall far short of this ambition.

Repeatedly events have shown failure of collective governance in dealing with political adventurism sheltered by the principle of sovereignty. The war in Iraq, the occupation of the West Bank or repression in Tibet, the horrific tragedy of Darfur or painful madness of Zimbabwe, the concentration camp at Guantanamo Bay, not to mention the global arsenal of 27,000 nuclear warheads, show that the international vehicles of today are no stronger nor more dependable than any time in the past. Trust levels are low within international systems; paranoia and citizen surveillance and nationalism are at a high. Thus the Copenhagen process takes place in an atmosphere of institutional distrust and competition. No nation wants to emerge as loser before their national audiences.

The loser will be nature; the biosphere with which none of us can strike a deal. Nature is represented at the negotiating table only through the analyses of the IPCC reports of 2007. No new reports are due until 2010, but science does not wait. However, while James Hansen of NASA now convincingly shows that humanity must reverse the atmospheric content of CO2 from today’s 385 parts per million (ppm) to 350 ppm – itself a Herculean task – nations and negotiators aim for targets of 450 to 500 ppm and the illusionary governance ability to limit the increase of temperature to a maximum of 2 degrees centigrade. This will prove as unfeasible as the stamping out of humans cheating one another.

Targets are defined according to what is judged as politically possible in the short term and economically desirable, rather than what is required to guarantee a stable ecosystem in the long-term. Current scientific knowledge starkly presents “350 ppm” as a boundary condition in Nature that humankind should not have transgressed. It marks the point beyond which we can no longer be sure to maintain the stability and predictability of nature. This stability was the most important prerequisite for the evolution of human civilization over the last 10 000 years. There are several more boundary conditions that we should avoid transgressing: limits to fresh water use, fishing, deforestation, toxic waste, land use and misuse of other biodiverse ecosystems such as wetlands. These limits must be defined, never to be surpassed.

Safely keeping human activity within nature’s boundary conditions does not necessarily mean limits to growth – humans have always been a flexible and creative species. But surpassing those boundaries will, with absolute certainty, result in economic and social decline. The biosphere is a complex, adaptive system evolving to support life. Civilization is a human-designed system whose purpose is to create secure economic, social and cultural value. This system is built upon the combination of technology, energy and ecosystem “services”, i.e., outputs of water, biomass, food, minerals and breathable air. These two systems – biosphere and civilization – are no longer synchronized at the global scale. They are, in fact, colliding.

Humankind is overextending earth’s annual biocapacity by 125 percent. Short-term consequences will increase prices for energy, food, water and resources for the ever-growing global population. Long-term consequences could be devastating to all forms of life on the planet. This is why we can accept nothing less than the Perfect Agreement from the Copenhagen process. We can only bind our future to an agreement that secures, with prudent margins for time eternal, the intricate internal balances and interactions of nature’s systems.

The world has extremely complex systems problems but we have no matching forms of governance to correct them. We need to move from soft to hard global governance, from “Global Compact” to “Global Contract.” The Copenhagen process could provide such an opportunity.

It must therefore be redefined, redesigned and rescheduled. Above all its targets must be stated with clarity and leaders of nations must morally and operationally rise to this occasion. The declarations on climate change spoken in the General Assembly on September 24, 2007, by hundreds of heads of states were badly matched by the discouraging performance at Bali.

The expected compromise of Copenhagen we call Plan A. Each nation’s fallback plan prioritising its own interests is a Plan B. If there’s no credible Plan A, the world will descend into eco-protectionism, where struggles over food, water, fuels, and biomass overshadow any principle of solidarity.

The Tällberg Foundation has taken the initiative to develop a Plan C, a shadow plan for Kyoto 2. We will suggest an idealized design of the Perfect Agreement, with mechanisms for Perfect Implementation. It will be based on the definition of those natural boundary conditions we must not transgress, and will guide the moral imperatives of a leadership acting in the interests of the whole.

Nature is neither a political nor an economic system. Nature is neither ideological nor religious. Nature is simply nature and Homo sapiens is a product of Nature. Brian Arthur, the brilliant Irish economist, observes in his forthcoming book on the theory of technology that technology brings hope but that trust can only be achieved through our conscious relationship with nature. Trust and hope must be fundamental ingredients in our vision of the future and the redesign of the Kyoto agreement.

The easy way out for many is the elusive promise of new technology, with the wisdom of market forces like cap-and-trade systems. We may remember that it was earlier generations of technologies and market mechanisms that created the current problems. Modern society put its hope in technology rather than trust in nature, fixated by the idea that if only new technologies yield a competitive financial Return on Investment (ROI) the market will fix the environmental mess.

The reality is that the financial markets never fix recurrent failures. The market did not fix apartheid, fascism or World War II. Politics did. Governance did. The yield of good politics is another kind of ROI, the Return on Insight. We own the necessary insight into the acute and massive ecosystems crises but not yet the responsible politics needed. Let’s invent them.

We need a new global deal that combines trust with hope. The patrolling and defense of nature’s boundary conditions is a political assignment. Its implementation will demand law-enforcement regimes that, by design, infringe on the sovereignty of nations and their monopolies of military and police force, and of natural resources. Political insight will not, however, be applied without a thundering tsunami of global, enlightened public opinion demanding solutions to the question “How on earth can we live together – we the humans, we with nature?”

Bo Ekman is founder and chairman of the Tällberg Foundation, an organization dedicated to sustainable globalization and the creation of a secure relationship between man and nature.

Bo Ekman
for YaleGlobal, 18 April 2008

Related article on YaleGlobal Online by Jim Hansen: http://yaleglobal.yale.edu/display.article?id=10657

Rights:
© 2008 Yale Center for the Study of Globalization, reprinted with permission

Ny forskning ändrar förutsättningarna för miljöpolitiken

För första gången i mänsklighetens historia ser vi tecken på att globala miljöförändringar allvarligt hotar välfärden i våra samhällen. Klimatförändring, avskogning, jordförstöring, sinande sötvattentillgång, förlust av biologisk mångfald och utarmning av världens hav, samverkar på ett sätt som gör att vi inte kan utesluta katastrofala tröskeleffekter som riskerar att i grunden ändra livsförutsättningarna på jorden inom ett antal decennier. Världens politiker måste omedelbart anpassa den ekonomiska politiken till denna nya situation.

Denna vecka samlas i Stockholm världsledande forskare till den första tvärvetenskapliga konferensen någonsin om hållbar utveckling med fokus på samhällets och ekosystemens resiliens, det vill säga deras förmåga att undvika farliga tröskeleffekter. Hastigheten i klimatförändringen tycks hittills ha underskattats av forskarna. Orsaken är den snabbt växande risken för farliga tröskeleffekter i världens glaciärer, skogar, marker och hav som förstärker klimateffekten. Slutsatsen är därför att det är politiskt självmord att, som i allt högre utsträckning är fallet, bara fokusera på klimatet då stora överraskningar väntas att ske till följd av andra faktorer.

Världen befinner sig med andra ord i ett helt nytt läge. Miljöfrågan har blivit en utvecklingsfråga. Genomgripande förändringar måste ske i politik och förvaltning så att globalisering och tillväxt samverkar istället för att urholka biosfären. Börjar inte kurvorna snarast peka åt rätt riktning kommer globala planer liknande ”Marshall” planen efter andra världskriget att krävas för att undvika att hela regioner och samhällen havererar. I en färsk rapport från EU-kommissionen varnas exempelvis för miljontals klimatflyktingar från Afrika till Europa i en nära framtid om utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka som hittills. Vår chans att undvika en sådan situation – inom ramen för demokratiska beslut – är nu.

Om ett och ett halvt år ska ett nytt globalt klimatavtal sjösättas i Köpenhamn. Detta avtal ska innehålla bindande åtagande för världens länder som är så ambitiösa att planeten som helhet undviker en uppvärmning som överstiger 2 grader Celsius. Målet har satts till att, i enlighet med FNs klimatpanel IPCCs rekommendationer, stabilisera koncentrationen av växthusgaser i atmosfären till 450 ppm. För att nå dit är IPCCs bedömning att världens utsläpp av växthusgaser måste minst halveras till år 2050. För industriländerna innebär det en minskning med 30 procent till år 2020 och med 80-90 procent till år 2050. Det är i dagsläget högst oklart om ens EU, som tagit ledningen i klimatarbetet, kommer att lyckas nå dessa krav. För planeten som helhet ser det ännu dystrare ut, med ökande utsläpp hos samtliga stora utsläppsregioner.

Detta är ett enormt problem i sig. Men tyvärr pekar den snabbt avancerande forskningen på att till och med IPCCs senaste utvärderingsrapport, som släpptes förra året och som ligger till grund för avtalsarbetet inför Köpenhamnsmötet, redan kan betraktas som obsolet. Ny forskning pekar på att konsekvenserna av utsläppen av växthusgaser kan vara långt mera dramatiska än vad IPCC framhållit.
Situationen är så pass allvarlig att en av världens ledande klimatforskare, Dr James Hansen vid NASA, nu menar att en begränsning av koncentrationen av växthusgaser till 450 ppm inte räcker. Vi måste istället sikta på 350 ppm. Ny forskning visar nämligen att en fördubbling av växthusgaserna i atmosfären riskerar att leda till 6 graders temperaturökning, inte 3 grader som man tidigare trott. Vid 6 graders temperaturökning ändras förutsättningarna för liv på jorden i grunden och skulle utgöra inget mindre än en global katastrof. Dessvärre pekar ytterligare forskarrön på att vi redan, i snabb takt, närmar oss en fördubbling jämfört med den förindustriella nivån på 280 ppm.
Vi bedömer att situationen är så allvarlig, och att tiden är så pass knapp till slutet av år 2009, att det nu krävs skärpta direktiv till Köpenhamnsprocessen. Det vore ödesdigert att, under extrem tidspress, tvinga fram ett avtal som binder världen fram till år 2020, och som sedan visar sig skjuta långt under det nödvändiga målet. Istället måste världens ledare, under FNs ledning, ta upp det nya riskläget för okontrollerad klimatförändring och med det som grund, sätta upp ett nytt globalt klimatmål och en påskyndad tidsplan för att nå detta. Ett initiativ lett av de nordiska länderna skulle ha möjlighet att få internationellt gehör.

Nyckeln till en lösning i klimatfrågan handlar dock inte bara om att minska utsläppen av växthusgaser. Det handlar lika mycket om att stärka motståndskraften och möjlighet till vidareutveckling, resiliensen, hos världens ekosystem så att de fortsätter att förse samhället med ”ekosystemtjänster” som produktion av mat och fiber, upptag av koldioxid, luft-och vattenrening och skydd mot olika naturkatastrofer, vilka utgör grunden för vår välfärd och skydd mot klimathotet. Under de senaste 150 åren har ekosystemen absorberat ungefär hälften av det mänskliga samhällets utsläpp av växthusgaser – som en gigantisk gratistjänst till samhället. Men forskning visar nu att havens förmåga att buffra människans klimatskuld avtar, och att skogar, jordar och våtmarker riskerar att ge vika under trycket från mänsklig exploatering och temperaturökning för att plötsligt byta roll, från att suga upp växthusgaser till att istället släppa ut dem.
Eftersom både klimatförändringens konsekvens och stor del av lösningen beror på vår förvaltning av världens ekosystem, föreslår vi att Sveriges regering nu – inom EU och FN – ska påskynda etableringen av en motsvarighet till FNs klimatpanel IPCC, en International Panel for Ecosystem Services, IPES. IPES skulle ha till uppgift att följa upp FN-rapporten om världens ekosystem som avslutades 2005 och som visade på ett akut behov av att bromsa utarmningen av skogar, jordbruksmark, marina resurser och biologisk mångfald i syfte att säkra fortsatt social och ekonomisk utveckling. IPES skulle vara en vetenskaplig mekanism som förmedlar kunskap till världens regeringar, på liknande sätt som IPCC. Tillsammans skulle dessa paneler med fördel läggas vid FNs miljöprogram UNEP, och generera komplementär kunskap som säkrar att IPCCs klimatarbete tar hänsyn till naturens tröskeleffekter. Vi bedömer att det är så pass brådskande att etablera en internationell ekosystempanel att de nordiska länderna bör överväga att driva denna fråga gemensamt.

På hemmaplan slutligen bör regeringen inrätta ett nytt superdepartement med ansvar för hållbar ekologisk och ekonomisk utveckling, direkt underställd statsministern. Tecken på en sådan utveckling av det politiska systemet finns redan, med inrättande av en klimatminister i Danmark, och ett nytt departement för klimat och vatten i Australien.

Marknadsekonomin har många fördelar. Den har levererat ett enormt välstånd, framför allt i industriländerna. Men den har en allvarlig brist i och med att produktionens och konsumtionens effekter på klimat och miljö inte fångas upp i den ekonomiska modellen. När nu dessa effekter utgör det helt avgörande problemet för den fortsatta utvecklingen måste omfattande reformer till. Ett departement av den typ som vi föreslår skulle vara ett steg i rätt riktning. Finansministern får därmed underordna sig ramvillkoren för den ekonomiska politiken, nämligen vad atmosfären och ekosystemen kan bära.

Att vi nu förstår problemen är halva lösningen. Den andra halvan finns i den kunskap och innovationsförmåga som mänskligheten har och visat prov på historiskt. Det råder ingen tvekan om att vi kan staka ut en hållbar framtid på jorden, men det kommer kräva enastående krafttag på lokal och global nivå. Sverige har en särskild möjlighet att leda vägen, tack vare dess historiska roll som ett ledande land på den internationella miljöarenan.

• Johan Rockström, professor, chef Stockholm Resilience Centre vid Stockholms universitet, och Stockholm Environment Institute
• Carl Folke, professor, forskningschef Stockholm Resilience Centre och chef Beijer Institutet
• Anders Wijkman, EU Parlamentariker
• Bo Ekman, ordförande Tällberg Foundation
• Thomas Rosswall, professor, chef för ICSU, International Council for Science
• Brian Walker, professor, chef för Resilience Alliance (det internationella nätverket för resiliens och hållbarhetsforskning)