Posts
Tuesday, December 4, 2007
Inte längre flum och tokvänster
MARKNADSEKONOMIN HAR MISSLYCKATS
Naturens cirklar är allvarligt rubbade. Näringslivet får inte än en gång förkasta miljöfrågan och tro att miljökampen bara förs av flummare och tokvänster. Näringslivet måste ställa sig i spetsen för ett hållbart samhälle, skriver Hans-Olov Olsson, ordförande i Teknikföretagen och vice ordförande i Vattenfall tillsammans med Tällberg Foundations ordförande Bo Ekman.
Jordens växande befolkning behöver ekonomisk tillväxt. Om detta står ingen strid. Globaliseringen har tagit vid när möjligheterna börjat sina på nationell nivå. I relativa tal har många fått det bättre.
Men i verklighetens absoluta tal står mänskligheten och stampar: 1 miljard lever på mindre än 1 dollar om dagen, (0,5 för 40 år sedan), 1,2 miljarder saknar friskt vatten, 2,6 miljarder saknar sanitet …
Marknadsekonomins principer omfattas numera av de flesta av världens nationer, även diktaturer. Men marknadsekonomins tillämpning måste vara underkastad den politiska demokratin.
Alla fungerande marknader har ett mått av reglering i alla medborgares intresse. Det må gälla bilar, läkemedel, skogsbruk eller livsmedel.
Men hittills har utsläpp av koldioxid i atmosfären varit fri och oreglerad. Det är tragiskt att behöva konstatera att Sir Nicholas Stern har rätt i att den pågående klimatförändringen är ”marknadsekonomins största misslyckande”.
Att säga detta är som att svära i den nyliberala kyrkan där den fria marknadsekonomins ofelbarhet hålls lika högt i helgd som den obefläckade avelsen i den katolska kyrkan.
Sedan Stern publicerade sin rapport och efter att IPCC förra året låste kunskapsläget inför årets rapporter, har nya oroande forskningsresultat presenterats.
Människans konflikt med naturen är värre än vad vi tidigare anat. Naturens cirklar är rubbade.
Det förändrade klimatet har drivit igång processer som FN-chefen Ban Ki-moon nu kallar katastrofala: ”at the tipping point”. BP:s förre strategichef Nick Butler skriver i Financial Times att utvecklingen skenar. Koldioxidhalten i atmosfären är på väg mot fullständigt oacceptabla 650 ppm. Detta skulle innebära en temperaturökning med förödande 4–5 °C!
Ban Ki-moon, Butler, IPCC:s ordförande Pachauri och många andra framhåller att än finns någon tidsfrist för handling.
Utsläppen av koldioxid måste sänkas med 80 procent inom 40 år. Den globalt gemensamma uppgiften är också att till 100 procent ta världen ur sitt 80-procentiga beroende av fossila bränslen.
Om vi lyckas kan vi kanske hålla temperaturhöjningen under knappt acceptabla 2,0 °C. För detta krävs en framgångsrik förhandlingsomgång på Bali och en samordnad global handlingsplan av tidigare aldrig skådad effektivitet.
Det är bara en global mobilisering för en massiv övergång till storskalig solenergi, vind- och vågkraft, effektivisering av befintlig kärnkraft och vattenkraft, biobränslen och i förlängningen fusionsenergi och bränsleceller som kan klara uppgiften.
Det kommer också att krävas hela skalan av energieffektiviserande åtgärder som nya processer och material, initiativ av typ Vattenfalls globala 3C-projekt för att snabbt få ner CO2-utsläpp.
Vi står på tröskeln till ett nytt riskfyllt men hoppfullt samhällsbygge. Vi har egentligen inget val.
De finansiella, tekniska, politiska och nationella intressemotsättningarna för att åstadkomma detta är monumentala. Men när gemensam vision och yttre hot gjorts obevekligt tydliga, har människan ändå kunnat klara gemensamma uppgifter i global skala.
Politik, medborgare och näringsliv i samverkan i de allierade länderna vann kampen över fascismen och andra världskriget. Detta födde fram en ny världsordning och en ny världsekonomi. Att gemensamt klara av uppgiften att hejda den globala uppvärmningen kan i sig skapa den nya ordning vi behöver för en nu tätt ömsesidigt beroende värld.
Frågans allvar gör det av största vikt att näringslivet i aktieägarnas, konsumenternas, de anställdas och i samhällets intressen formulerar skarpa krav på politikerna. Klimatkrisen är varken höger eller vänster.
Den är inte svensk, amerikansk, eller kinesisk. Den är inte privat eller offentlig. Den är en ekologisk systemfråga. Med naturen kan man inte förhandla. Vi har bara oss själva att göra upp med.
Politikens uppgift på lokal och global nivå förblir att se till det gemensammas och helhetens bästa, att skapa fördelningsmekanismer mellan olika befolkningsgrupper och mellan nutid och framtid.
I vår tid räcker inte längre historiskt givna nationella och konstitutionella förutsättningar till för att politiskt manövrera den globala utvecklingen. Stockholm Environment Institute har i sina analyser kommit till slutsats om hur världens nationer levt upp till de ungefär 500 internationella avtalen, protokollen och konventionerna i miljöfrågor.
Inte en enda av dessa överenskommelser har infriats till punkt och pricka! IPCC och Kyotoprocessen är positiva men ännu trevande experiment in i den framtid där nya politiska mekanismer måste skapas för att hantera globaliseringens konsekvenser.
Näringslivet är en av de viktigaste aktörerna. Därför får inte näringslivet göra om sitt strategiska misstag från 1970-talet då det inte gjorde miljöfrågan till sin.
Näringslivet valde att se de framväxande miljöfrågorna som hot mot kostnadsstrukturer, tekniska lösningar och konkurrenskraft. Det kom att ta årtionden innan kapitalmarknader och företag så sakteliga kom att inse miljöfrågornas betydelse för samhälle, framtid och konkurrenskraft.
Detta ställningstagande har kvardröjande effekter. Det finns fortfarande på sina håll i näringslivet en föreställning om att ekosystem- och klimatkris är frågor som drivs av antiglobaliseringskrafter, miljöflummare eller tokvänster.
Dessa föreställningar ger uttryck för ett politiskt, inte ett kunskapsbaserat förhållningssätt. Detta har också sina rötter i att ekologiska grundkunskaper fortfarande inte är en självklar del av en ekonom- eller civilingenjörsexamen.
Många i näringslivet saknar kunskaper om de oupplösliga sambanden mellan ekologi och ekonomi. De framvällande kunskaperna om ekosystem- och klimatkriserna visar med all tydlighet att naturen ställer gränsvillkor som inte får överskridas.
Vi är piskade att arbeta oss ur alltför snäva nationella lojaliteter och kulturella identiteter. Detta är den ekonomiska globaliseringens logiska konsekvenser. Den skapar världsomspännande finansiella och ekonomiska system av ömsesidiga beroenden.
Ekologi och klimat är i sig själva globala system som förvisso inte följer nationsgränser. Ekonomi och ekologi utvecklas i växelverkan.
Den ekonomiska globaliseringens motor är näringslivet. Därför bör näringslivet gå i täten när det gäller insikt, handling och ansvar i klimatfrågan.
Bo Ekman, ordförande Tällberg Foundation
Hans-Olov Olsson ledamot i Tällberg Foundations styrelse
Monday, December 3, 2007
Därför bör näringslivet gå i täten
Jordens växande befolkning behöver ekonomisk tillväxt. Om detta står ingen strid. Globaliseringen av ekonomierna har visat sig kunna förlösa en stabil och hög produktivitetsutveckling. Globaliseringen har tagit vid när möjligheterna börjat sina på nationell nivå. I relativa tal har många fått det bättre. Men i verklighetens absoluta tal står mänskligheten och stampar: 1 miljard lever på mindre än 1 dollar om dagen, (0,5 för 40 år sedan), 1,2 miljarder saknar friskt vatten, 2,6 miljarder saknar sanitet…
Marknadsekonomins principer omfattas numera av de flesta av världens nationer, även diktaturer. Men marknadsekonomins tillämpning måste vara underkastad den politiska demokratin. Alla fungerande marknader har ett mått av reglering i alla medborgares intresse. Det må gälla bilar, läkemedel, skogsbruk eller livsmedel.
Men hittills har utsläpp av koldioxid i atmosfären varit fri och oreglerad. Det är tragiskt att behöva konstatera att Sir Nicholas Stern har rätt i att den pågående klimatförändringen är ”marknadsekonomins största misslyckande”. Att säga detta är som att svära i den nyliberala kyrkan där den fria marknadsekonomins ofelbarhet hålls lika högt i helgd som den obefläckade avelsen i den katolska kyrkan. Sedan Stern publicerade sin rapport och efter att IPCC förra året låste kunskapsläget inför årets rapporter, har nya oroande forskningsresultat presenterats. Människans konflikt med naturen är värre än vad vi tidigare anat.
Naturens cirklar är rubbade. Det förändrade klimatet har drivit igång processer som FN:chefen Ban Ki-Moon nu kallar katastrofala: ”at the tipping point”. BP:s förre strategichef Nick Butler skriver i Financial Times att utvecklingen skenar. Koldioxidhalten i atmosfären är på väg mot fullständigt oacceptabla 650 ppm. Detta skulle innebära en temperaturökning med förödande 4 – 5 °C!
Ban Ki-Moon, Butler, IPCC:s ordförande Pachauri och många andra framhåller att än finns någon tidsfrist för handling. Utsläppen av koldioxid måste sänkas med 80 procent inom 40 år. Den globalt gemensamma uppgiften är också att till 100 procent ta världen ur sitt 80-procentiga beroende av fossila bränslen. Om vi lyckas kan vi kanske hålla temperaturhöjningen under knappt acceptabla 2,0 °C. För detta krävs en framgångsrik förhandlingsomgång på Bali och en samordnad global handlingsplan av tidigare aldrig skådad effektivitet.
Det är bara en global mobilisering för en massiv övergång till storskalig solenergi, vind- och vågkraft, effektivisering av befintlig kärnkraft och vattenkraft, biobränslen och i förlängningen fusionsenergi och bränsleceller som kan klara uppgiften. Det kommer också att krävas hela skalan av energieffektiviserande åtgärder som nya processer och material, initiativ av typ Vattenfalls globala 3C-projekt för att snabbt få ner CO2 utsläpp. Vi står på tröskeln till ett nytt riskfyllt men hoppfullt samhällsbygge. Vi har egentligen inget val.
De finansiella, tekniska, politiska och nationella intressemotsättningarna för att åstadkomma detta är monumentala. Men när gemensam vision och yttre hot gjorts obevekligt tydliga, har människan ändå kunnat klara gemensamma uppgifter i global skala. Politik, medborgare och näringsliv i samverkan i de allierade länderna vann kampen över fascismen och andra världskriget. Detta födde fram en ny världsordning och en ny världsekonomi. Att gemensamt klara av uppgiften att hejda den globala uppvärmningen kan i sig skapa den nya ordning vi behöver för en nu tätt ömsesidigt beroende värld.
Frågans allvar gör det av största vikt att näringslivet i aktieägarnas, konsumenternas, de anställdas och i samhällets intressen formulerar skarpa krav på politikerna. Klimatkrisen är varken höger eller vänster. Den är inte svensk, amerikansk, eller kinesisk. Den är inte privat eller offentlig. Den är en ekologisk systemfråga. Med naturen kan man inte förhandla. Vi har bara oss själva att göra upp med.
Politikens uppgift på lokal och global nivå förblir att se till det gemensammas och helhetens bästa, att skapa fördelningsmekanismer mellan olika befolkningsgrupper och mellan nutid och framtid. I vår tid räcker inte längre historiskt givna nationella och konstitutionella förutsättningar till för att politiskt manövrera den globala utvecklingen. Stockholm Environment Institute har i sina analyser kommit till slutsats om hur världens nationer levt upp till de ungefär 500 internationella avtalen, protokollen och konventionerna i miljöfrågor. Inte en enda av dessa överenskommelser har infriats till punkt och pricka! IPCC och Kyotoprocessen är positiva men ännu trevande experiment in i den framtid där nya politiska mekanismer måste skapas för att hantera globaliseringens konsekvenser.
Näringslivet är en av de viktigaste aktörerna. Därför får inte näringslivet göra om sitt strategiska misstag från 1970-talet då det inte gjorde miljöfrågan till sin. Näringslivet valde att se de framväxande miljöfrågorna som hot mot kostnadsstrukturer, tekniska lösningar och konkurrenskraft. Det kom att ta årtionden innan kapitalmarknader och företag så sakteliga kom att inse miljöfrågornas betydelse för samhälle, framtid och konkurrenskraft.
Detta ställningstagande har kvardröjande effekter. Det finns fortfarande på sina håll i näringslivet en föreställning att ekosystem- och klimatkris är frågor som drivs av antiglobaliseringskrafter, miljöflummare eller tokvänster. Dessa föreställningar ger uttryck för ett politiskt, inte ett kunskapsbaserat förhållningssätt. Detta har också sina rötter i att ekologiska grundkunskaper fortfarande inte är en självklar del av en ekonom- eller civilingenjörsexamen. Många i näringslivet saknar kunskaper om de oupplösliga sambanden mellan ekologi och ekonomi. De framvällande kunskaperna om ekosystem- och klimatkriserna visar med all tydlighet att naturen ställer gränsvillkor som inte får överskridas.
Vi är piskade att arbeta oss ur alltför snäva nationella lojaliteter och kulturella identiteter. Detta är den ekonomiska globaliseringens logiska konsekvenser. Den skapar världsomspännande finansiella och ekonomiska system av ömsesidiga beroenden. Ekologi och klimat är i sig själva globala system som förvisso inte följer nationsgränser. Ekonomi och ekologi utvecklas i växelverkan. Den ekonomiska globaliseringens motor är näringslivet. Därför bör näringslivet gå i täten när det gäller insikt, handling och ansvar i klimatfrågan.
Marknadsekonomins principer omfattas numera av de flesta av världens nationer, även diktaturer. Men marknadsekonomins tillämpning måste vara underkastad den politiska demokratin. Alla fungerande marknader har ett mått av reglering i alla medborgares intresse. Det må gälla bilar, läkemedel, skogsbruk eller livsmedel.
Men hittills har utsläpp av koldioxid i atmosfären varit fri och oreglerad. Det är tragiskt att behöva konstatera att Sir Nicholas Stern har rätt i att den pågående klimatförändringen är ”marknadsekonomins största misslyckande”. Att säga detta är som att svära i den nyliberala kyrkan där den fria marknadsekonomins ofelbarhet hålls lika högt i helgd som den obefläckade avelsen i den katolska kyrkan. Sedan Stern publicerade sin rapport och efter att IPCC förra året låste kunskapsläget inför årets rapporter, har nya oroande forskningsresultat presenterats. Människans konflikt med naturen är värre än vad vi tidigare anat.
Naturens cirklar är rubbade. Det förändrade klimatet har drivit igång processer som FN:chefen Ban Ki-Moon nu kallar katastrofala: ”at the tipping point”. BP:s förre strategichef Nick Butler skriver i Financial Times att utvecklingen skenar. Koldioxidhalten i atmosfären är på väg mot fullständigt oacceptabla 650 ppm. Detta skulle innebära en temperaturökning med förödande 4 – 5 °C!
Ban Ki-Moon, Butler, IPCC:s ordförande Pachauri och många andra framhåller att än finns någon tidsfrist för handling. Utsläppen av koldioxid måste sänkas med 80 procent inom 40 år. Den globalt gemensamma uppgiften är också att till 100 procent ta världen ur sitt 80-procentiga beroende av fossila bränslen. Om vi lyckas kan vi kanske hålla temperaturhöjningen under knappt acceptabla 2,0 °C. För detta krävs en framgångsrik förhandlingsomgång på Bali och en samordnad global handlingsplan av tidigare aldrig skådad effektivitet.
Det är bara en global mobilisering för en massiv övergång till storskalig solenergi, vind- och vågkraft, effektivisering av befintlig kärnkraft och vattenkraft, biobränslen och i förlängningen fusionsenergi och bränsleceller som kan klara uppgiften. Det kommer också att krävas hela skalan av energieffektiviserande åtgärder som nya processer och material, initiativ av typ Vattenfalls globala 3C-projekt för att snabbt få ner CO2 utsläpp. Vi står på tröskeln till ett nytt riskfyllt men hoppfullt samhällsbygge. Vi har egentligen inget val.
De finansiella, tekniska, politiska och nationella intressemotsättningarna för att åstadkomma detta är monumentala. Men när gemensam vision och yttre hot gjorts obevekligt tydliga, har människan ändå kunnat klara gemensamma uppgifter i global skala. Politik, medborgare och näringsliv i samverkan i de allierade länderna vann kampen över fascismen och andra världskriget. Detta födde fram en ny världsordning och en ny världsekonomi. Att gemensamt klara av uppgiften att hejda den globala uppvärmningen kan i sig skapa den nya ordning vi behöver för en nu tätt ömsesidigt beroende värld.
Frågans allvar gör det av största vikt att näringslivet i aktieägarnas, konsumenternas, de anställdas och i samhällets intressen formulerar skarpa krav på politikerna. Klimatkrisen är varken höger eller vänster. Den är inte svensk, amerikansk, eller kinesisk. Den är inte privat eller offentlig. Den är en ekologisk systemfråga. Med naturen kan man inte förhandla. Vi har bara oss själva att göra upp med.
Politikens uppgift på lokal och global nivå förblir att se till det gemensammas och helhetens bästa, att skapa fördelningsmekanismer mellan olika befolkningsgrupper och mellan nutid och framtid. I vår tid räcker inte längre historiskt givna nationella och konstitutionella förutsättningar till för att politiskt manövrera den globala utvecklingen. Stockholm Environment Institute har i sina analyser kommit till slutsats om hur världens nationer levt upp till de ungefär 500 internationella avtalen, protokollen och konventionerna i miljöfrågor. Inte en enda av dessa överenskommelser har infriats till punkt och pricka! IPCC och Kyotoprocessen är positiva men ännu trevande experiment in i den framtid där nya politiska mekanismer måste skapas för att hantera globaliseringens konsekvenser.
Näringslivet är en av de viktigaste aktörerna. Därför får inte näringslivet göra om sitt strategiska misstag från 1970-talet då det inte gjorde miljöfrågan till sin. Näringslivet valde att se de framväxande miljöfrågorna som hot mot kostnadsstrukturer, tekniska lösningar och konkurrenskraft. Det kom att ta årtionden innan kapitalmarknader och företag så sakteliga kom att inse miljöfrågornas betydelse för samhälle, framtid och konkurrenskraft.
Detta ställningstagande har kvardröjande effekter. Det finns fortfarande på sina håll i näringslivet en föreställning att ekosystem- och klimatkris är frågor som drivs av antiglobaliseringskrafter, miljöflummare eller tokvänster. Dessa föreställningar ger uttryck för ett politiskt, inte ett kunskapsbaserat förhållningssätt. Detta har också sina rötter i att ekologiska grundkunskaper fortfarande inte är en självklar del av en ekonom- eller civilingenjörsexamen. Många i näringslivet saknar kunskaper om de oupplösliga sambanden mellan ekologi och ekonomi. De framvällande kunskaperna om ekosystem- och klimatkriserna visar med all tydlighet att naturen ställer gränsvillkor som inte får överskridas.
Vi är piskade att arbeta oss ur alltför snäva nationella lojaliteter och kulturella identiteter. Detta är den ekonomiska globaliseringens logiska konsekvenser. Den skapar världsomspännande finansiella och ekonomiska system av ömsesidiga beroenden. Ekologi och klimat är i sig själva globala system som förvisso inte följer nationsgränser. Ekonomi och ekologi utvecklas i växelverkan. Den ekonomiska globaliseringens motor är näringslivet. Därför bör näringslivet gå i täten när det gäller insikt, handling och ansvar i klimatfrågan.
Thursday, November 22, 2007
Replik till Johan Norberg
Johan Norberg sparkar in dörrar och fönster som står öppna på vidaste gavel. Han argumenterar mot någon inbillad fiende till den process som vi kallar globalisering med den nitälskan som anstår en engagerad lobbyist.
Jag fick alldeles …?.... klart för mig denna föreställning om den inbillade fienden i ett samtal med Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström för något år sedan där jag ville uppmuntra organisationer till att ta ledarskap i frågorna om ekosystem- och klimatkriserna. Bäckströms reaktion var att ”de frågorna drivs av miljö- och antiglobaliseringsrörelse”. Det var ungefär lika klokt som när P O Edin och dåvarande LO-chefen Bertil Jonsson i början av 1990-talet i samtal sa att vi behöver inget funderande om olika framtidsscenarier ”för vi förfogar i alla fall över samhällsvåldet”.
Maktens självförblindande arrogans är sig alltså lik om än förpackningen finns på Storgatan än på Norra Bantorget. Men värre är om självaste regeringen städslar lobbyister för utredningar med vetenskaplig pretention.
Alla tider, alla regimer, alla saliggörande samhällsmodeller har sina besjungare, sina trosvissa hovpoeter. Så länge makt och privilegier förmerats har maktstycket hållits samman. Men sedan, kollaps.
För den för stunden framgångsrike finns inget annat vägval än tangentens riktning, det linjära, vägen vi valde. Den enda vägens politik har varit varje – i sin linda – framgångsrik revolutions. Historiens snirklande väg genom tiden är belamrad med de politiska experimentens vrak. För att använda tidens mest missförstådda modeord: hållbar utveckling har aldrig varit regimens kännemärke.
Låt oss ta bara de senaste 200 årens mest flagranta dikeskörningar: kejserliga envälden, socialsim, kommunism, fascism, laissez-faire, apartheid, kulturrevolution, Gaullism, Keynesianism, neoliberalism, etniska herrefolks drömmar, blandekonomi. De flesta regioner har klätt sig i demokratins fraseologi, men alltfler länder dynastier makten som i USA, Norge, Pakistan och Ryssland där Putin nu kommer att ersätta Putin. Regioner är ständigt obetänkliga.
Hur, i nådens år 2007, skall vi så äntligen nå fram till en mänsklig, konstitutionell och marknadsmässig mognad som bryter mönstret? Det är detta tillstånd Johan Norberg …?... i sin panegyrik över globaliseringen, ”den åt alla lycka bär”, eftersom tillväxt enligt Norberg ”blir 2-3 % per år i hundra år”. En period av stabilitet och lycka för alla, men allra mest för de chefer som tjänar 411 gånger mer än sina arbetare.
Företagande är samhällets viktigaste verktyg för att skapa materiella värden och välfärd. Ju bättre kapitalister förstår marknad och hur komplexa samhällssyner kan opereras, desto bättre förutsättningar för framgång och vinst. Men systemet måste arbeta under politiskt satta linjer och regelverk som ser till helhet och de svaga. Vinster och skatter skall komma alla till del, främst fattiga och svaga.
Vår tids mest mångbesjungna modell är nyliberalismens frigörande av hämningar på entreprenörernas och innovatörernas rörelsefrihet. Tillväxt är dagens evangelium.
Samtidigt som det inte går att backa de chockterapeutiska plundringarna i Sovjetunionen, Polen och Östtyskland representerar dessa länder starkt ökad orättvisa och social misär.
I väst privatiseras fängelser, bevakning, truppinsatser, skolor, intelligence, samtidigt som den illegala brottsligheten med våld obstruerar rättssystemen.
Den neoliberala tillväxtpolitiken har lett till en rasande snabb strukturomvandling och en pågående destabilisering av marknader, produkter, beteenden, processer. Det globala kapitalet jagar varje skärv av sina ”assets”. Detta skeende ligger långt långt ifrån ”sustainable development”.
Jag har aldrig varit futurolog. Om något så är jag presentolog. Om något annat än nuet vet jag inte. Detta präglas till dels av ett skeende som vi kallar globalisering. Det är den process genom vilken vi omstrukturerar de finansiella, produktiva, distribution- och transportsystemen i syfte att nå allt högre produktivitet. Effekten blir ökat, förtätat ekonomiskt, etniskt, kulturellt och socialt beroende. Denna process har pågått sedan människan stegat ut ur Afrika för en sisådär 60 000 år sedan. Globaliseringen genom Thatcher-Reagan-Milton – inspirerad politik ha rullat ut över världen. Det finns ingen politisk ledare av avd slag det måste som inte vunnit val och maktkamp på löften om jobb och tillväxt. Men de politiska ledarna måste gå i armkrok med företagen. Det är ju de som skall leverera, också till aktieägarna.
Förutsättningarna för en upprepning av de senaste 10 årens megatillväxt synes otrolig, för många regioner och länder utesluten.
Jag ser fem områden (system) som kommer att ställa till kriser, svårigheter och möjligheter:
Den allvarligaste globala krisen utgör de grava snedbalanser mänsklig ekonomisk aktivitet skapat i livsviktiga ekosystem som färskvatten ( 1,2 miljarder saknar säkert vatten), sanitet (2,6 miljarder). Fiskebestånd är utplundrade. 30 % av korallreven har dött. Havsisavsmältningen går i rekordfart, glaciärerna smälter över hela världen i snabbt ökande takt.
Jag fick alldeles …?.... klart för mig denna föreställning om den inbillade fienden i ett samtal med Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström för något år sedan där jag ville uppmuntra organisationer till att ta ledarskap i frågorna om ekosystem- och klimatkriserna. Bäckströms reaktion var att ”de frågorna drivs av miljö- och antiglobaliseringsrörelse”. Det var ungefär lika klokt som när P O Edin och dåvarande LO-chefen Bertil Jonsson i början av 1990-talet i samtal sa att vi behöver inget funderande om olika framtidsscenarier ”för vi förfogar i alla fall över samhällsvåldet”.
Maktens självförblindande arrogans är sig alltså lik om än förpackningen finns på Storgatan än på Norra Bantorget. Men värre är om självaste regeringen städslar lobbyister för utredningar med vetenskaplig pretention.
Alla tider, alla regimer, alla saliggörande samhällsmodeller har sina besjungare, sina trosvissa hovpoeter. Så länge makt och privilegier förmerats har maktstycket hållits samman. Men sedan, kollaps.
För den för stunden framgångsrike finns inget annat vägval än tangentens riktning, det linjära, vägen vi valde. Den enda vägens politik har varit varje – i sin linda – framgångsrik revolutions. Historiens snirklande väg genom tiden är belamrad med de politiska experimentens vrak. För att använda tidens mest missförstådda modeord: hållbar utveckling har aldrig varit regimens kännemärke.
Låt oss ta bara de senaste 200 årens mest flagranta dikeskörningar: kejserliga envälden, socialsim, kommunism, fascism, laissez-faire, apartheid, kulturrevolution, Gaullism, Keynesianism, neoliberalism, etniska herrefolks drömmar, blandekonomi. De flesta regioner har klätt sig i demokratins fraseologi, men alltfler länder dynastier makten som i USA, Norge, Pakistan och Ryssland där Putin nu kommer att ersätta Putin. Regioner är ständigt obetänkliga.
Hur, i nådens år 2007, skall vi så äntligen nå fram till en mänsklig, konstitutionell och marknadsmässig mognad som bryter mönstret? Det är detta tillstånd Johan Norberg …?... i sin panegyrik över globaliseringen, ”den åt alla lycka bär”, eftersom tillväxt enligt Norberg ”blir 2-3 % per år i hundra år”. En period av stabilitet och lycka för alla, men allra mest för de chefer som tjänar 411 gånger mer än sina arbetare.
Företagande är samhällets viktigaste verktyg för att skapa materiella värden och välfärd. Ju bättre kapitalister förstår marknad och hur komplexa samhällssyner kan opereras, desto bättre förutsättningar för framgång och vinst. Men systemet måste arbeta under politiskt satta linjer och regelverk som ser till helhet och de svaga. Vinster och skatter skall komma alla till del, främst fattiga och svaga.
Vår tids mest mångbesjungna modell är nyliberalismens frigörande av hämningar på entreprenörernas och innovatörernas rörelsefrihet. Tillväxt är dagens evangelium.
Samtidigt som det inte går att backa de chockterapeutiska plundringarna i Sovjetunionen, Polen och Östtyskland representerar dessa länder starkt ökad orättvisa och social misär.
I väst privatiseras fängelser, bevakning, truppinsatser, skolor, intelligence, samtidigt som den illegala brottsligheten med våld obstruerar rättssystemen.
Den neoliberala tillväxtpolitiken har lett till en rasande snabb strukturomvandling och en pågående destabilisering av marknader, produkter, beteenden, processer. Det globala kapitalet jagar varje skärv av sina ”assets”. Detta skeende ligger långt långt ifrån ”sustainable development”.
Jag har aldrig varit futurolog. Om något så är jag presentolog. Om något annat än nuet vet jag inte. Detta präglas till dels av ett skeende som vi kallar globalisering. Det är den process genom vilken vi omstrukturerar de finansiella, produktiva, distribution- och transportsystemen i syfte att nå allt högre produktivitet. Effekten blir ökat, förtätat ekonomiskt, etniskt, kulturellt och socialt beroende. Denna process har pågått sedan människan stegat ut ur Afrika för en sisådär 60 000 år sedan. Globaliseringen genom Thatcher-Reagan-Milton – inspirerad politik ha rullat ut över världen. Det finns ingen politisk ledare av avd slag det måste som inte vunnit val och maktkamp på löften om jobb och tillväxt. Men de politiska ledarna måste gå i armkrok med företagen. Det är ju de som skall leverera, också till aktieägarna.
Förutsättningarna för en upprepning av de senaste 10 årens megatillväxt synes otrolig, för många regioner och länder utesluten.
Jag ser fem områden (system) som kommer att ställa till kriser, svårigheter och möjligheter:
Den allvarligaste globala krisen utgör de grava snedbalanser mänsklig ekonomisk aktivitet skapat i livsviktiga ekosystem som färskvatten ( 1,2 miljarder saknar säkert vatten), sanitet (2,6 miljarder). Fiskebestånd är utplundrade. 30 % av korallreven har dött. Havsisavsmältningen går i rekordfart, glaciärerna smälter över hela världen i snabbt ökande takt.
Friday, November 16, 2007
Klimatkrisen måste sätta spelreglerna
1000 vetenskapsmän av alla de sorter från hela världen strålade samman i Wien i förra veckan. De samlades formellt för att fira forskningsnätverket IIASA:s 35-årsjubileum, men reellt för att byta forskningsresultat och söka lösningar på de framväxande kriserna i jordens ekosystem och, framför allt, klimatsystem.
Rapporterna konsoliderar och fördjupar våra redan vunna insikter och kunskaper.
Men viktigt var också att kärnvapen- och spridningsriskerna belystes både från amerikansk, nobelpristagaren Tom Schelling, och från rysk sida genom förre premiärministern Yegor Gaidar. Faran är definitivt inte över, om nu någon trodde det.
Forskarna från alla världens hörn redovisade världshavens bedrövliga tillstånd, den villrådighet över hur mark och vatten skall räcka till för att dels mätta den befolkning vi är – 6,5 miljarder – och den ökningen med 2,5 miljarder inom några få decennier.
Priser på mat- och naturresurser kommer obevekligen att stiga. Parallellt utvecklas klimatkrisen och förändrar ”spelreglerna” i jordens ekosystem.
Slutsatserna är att vi måste både skifta och anpassa framförallt energiteknik, men också konsumtionsbeteenden, livsstilar och politiska spelregler. Det måste ske nu. Om detta kommer det att stå strid på alla nivåer och mellan ekonomiska och politiska intressen.
Det allra viktigaste just nu är att få ut de snabbt flödande och ökande kunskaperna till beslutsfattare – politiker i alla församlingar, chefredaktörer, företagsledare och i offentlig sektor. Ekosystem- och klimatkrisen är inte en fråga om tro utan om vetande
Meteorologer, klimatforskare, oceanografer, biologer, geologer, redovisar kunskap, men de är inte beslutsfattare. De motsvarar, kan man säga, redovisningsavdelningen i en kommun, region, i ett landsting eller företag. Det är inte redovisningschefen som skall leda och ta beslut. Det måste de ansvariga politikerna eller företagsledarna ha egen kompetens och insikt att göra. Behovet av utbildning är stort och omedelbart. I Wien presenterades också flera goda exempel på framsynt och kompetent ledarskap i företag, på regional och nationell nivå.
Det mest hoppfulla exemplet var Costa Rica. Det lilla landet har lyckats vända en nedåtgående spiral. Regnskogarna expanderar, fattigdom minskar, arter växer till.
Det går att vända utvecklingen – med kunskap och ledarskap.
Bo Ekman
Rapporterna konsoliderar och fördjupar våra redan vunna insikter och kunskaper.
Men viktigt var också att kärnvapen- och spridningsriskerna belystes både från amerikansk, nobelpristagaren Tom Schelling, och från rysk sida genom förre premiärministern Yegor Gaidar. Faran är definitivt inte över, om nu någon trodde det.
Forskarna från alla världens hörn redovisade världshavens bedrövliga tillstånd, den villrådighet över hur mark och vatten skall räcka till för att dels mätta den befolkning vi är – 6,5 miljarder – och den ökningen med 2,5 miljarder inom några få decennier.
Priser på mat- och naturresurser kommer obevekligen att stiga. Parallellt utvecklas klimatkrisen och förändrar ”spelreglerna” i jordens ekosystem.
Slutsatserna är att vi måste både skifta och anpassa framförallt energiteknik, men också konsumtionsbeteenden, livsstilar och politiska spelregler. Det måste ske nu. Om detta kommer det att stå strid på alla nivåer och mellan ekonomiska och politiska intressen.
Det allra viktigaste just nu är att få ut de snabbt flödande och ökande kunskaperna till beslutsfattare – politiker i alla församlingar, chefredaktörer, företagsledare och i offentlig sektor. Ekosystem- och klimatkrisen är inte en fråga om tro utan om vetande
Meteorologer, klimatforskare, oceanografer, biologer, geologer, redovisar kunskap, men de är inte beslutsfattare. De motsvarar, kan man säga, redovisningsavdelningen i en kommun, region, i ett landsting eller företag. Det är inte redovisningschefen som skall leda och ta beslut. Det måste de ansvariga politikerna eller företagsledarna ha egen kompetens och insikt att göra. Behovet av utbildning är stort och omedelbart. I Wien presenterades också flera goda exempel på framsynt och kompetent ledarskap i företag, på regional och nationell nivå.
Det mest hoppfulla exemplet var Costa Rica. Det lilla landet har lyckats vända en nedåtgående spiral. Regnskogarna expanderar, fattigdom minskar, arter växer till.
Det går att vända utvecklingen – med kunskap och ledarskap.
Bo Ekman
Tuesday, November 6, 2007
Någonting har redan hänt
I anslutning till Daladagen i Falun den 12 november presenterades en scenarieskrift om framtider för Dalarna i ett förändrat klimatperspektv. Daladagens tema var Dalarna i världen men med tonvikt på de pågående förändringarna i eko- och klimatsystem. Frågan som ställdes i skriften framtider för Dalarna var: ”Hur kan det komma att se ut i Dalarna när den globala temperaturen har stigit med genomsnittligt 2 grader °C?”
Vi vet redan idag att temperaturhöjningen kommer att bli 1,6 °C. Bortom +2 °C betecknar forskarna läget som synnerligen allvarligt. För att hålla den globala uppvärmningen under 2 °C krävs betydande sänkningar av koldioxidutsläppen, med minst 80 procent fram till år 2050.
Om den globala medeltemperaturen ökar med + 2 °C kommer temperaturen här i Dalarna att öka betydligt mer eller med någonting mellan +2 - 4 °C. Allra mest ökar temperaturen uppe i Arktis. Där har temperaturhöjningen redan nått 5 – 6 °C. Det är därför havsisar och glaciärer smälter med sådan hastighet. Den Arktiska havsismassan har minskat med 80 procent under de senaste 40 åren. Avsmältningen accelerar.
Norra Europa, Sverige och Dalarna, tillhör, om man får tro forskarnas simuleringsmodeller, vara ett av de områden som kommer att klara sig ”bäst”. Dalarna kommer att få Skånes klimat med längre växtsäsong och kortare vintrar. Vintersporterna kommer att trängas ut allteftersom temperaturen stiger. Däremot kan vi räkna med varmare och längre somrar. Eftersom de långsiktiga prognoserna för Medelhavsområdet pekar på långvarig torka, vattenbrist och ökenutbredning kan mycket väl våra trakter bli synnerligen attraktiva för turister men också för företagsamhet från andra delar av världen.
I skriften Framtider i Dalarna återfanns ett antal fantasifulla bilder om hur det skulle kunna se ut på olika kända platser i Dalarna. Där fanns en bild av ett granklätt Städjan; där fanns en bild av ett tättbefolkat Falänge, ett Vasaloppsmål, där åkarna kommer infarande på rullskidor och en bild av Rättviksstranden som nu mer liknar Marbella eller Las Palmas. Skriften stimulerar till debatt och till eftertanke. Den hjälper oss till insikt om att stora förändringar kommer att komma i klimatförändringens spår men den stimulerar också oss till handling för att sänka utsläpp och införa ny teknik.
Inom kort träffas 192 av världens länder på Bali för att försöka komma överens om utgångspunkterna för nästa globala överenskommelse i klimatfrågan, Kyoto 2. Förhandlarna har en mycket svår uppgift framför sig att överbrygga motsättningarna mellan i-länder och utvecklingsländer, mellan öst och väst, mellan nord och syd, mellan de som drabbas mindre och de som redan drabbas mycket.
De träffas under trycket av att i år, mellan mycket lågt räknat, minst 100 miljoner, kanske upp till 200 miljoner människor – även FN-statistiken är osäker - har fått sin tillvaro mer eller mindre långsiktigt sönderslagen av naturkatastrofer av en intensitet och frekvens som vi inte hittills varit drabbade av.
Någonting har redan hänt.
Vi vet redan idag att temperaturhöjningen kommer att bli 1,6 °C. Bortom +2 °C betecknar forskarna läget som synnerligen allvarligt. För att hålla den globala uppvärmningen under 2 °C krävs betydande sänkningar av koldioxidutsläppen, med minst 80 procent fram till år 2050.
Om den globala medeltemperaturen ökar med + 2 °C kommer temperaturen här i Dalarna att öka betydligt mer eller med någonting mellan +2 - 4 °C. Allra mest ökar temperaturen uppe i Arktis. Där har temperaturhöjningen redan nått 5 – 6 °C. Det är därför havsisar och glaciärer smälter med sådan hastighet. Den Arktiska havsismassan har minskat med 80 procent under de senaste 40 åren. Avsmältningen accelerar.
Norra Europa, Sverige och Dalarna, tillhör, om man får tro forskarnas simuleringsmodeller, vara ett av de områden som kommer att klara sig ”bäst”. Dalarna kommer att få Skånes klimat med längre växtsäsong och kortare vintrar. Vintersporterna kommer att trängas ut allteftersom temperaturen stiger. Däremot kan vi räkna med varmare och längre somrar. Eftersom de långsiktiga prognoserna för Medelhavsområdet pekar på långvarig torka, vattenbrist och ökenutbredning kan mycket väl våra trakter bli synnerligen attraktiva för turister men också för företagsamhet från andra delar av världen.
I skriften Framtider i Dalarna återfanns ett antal fantasifulla bilder om hur det skulle kunna se ut på olika kända platser i Dalarna. Där fanns en bild av ett granklätt Städjan; där fanns en bild av ett tättbefolkat Falänge, ett Vasaloppsmål, där åkarna kommer infarande på rullskidor och en bild av Rättviksstranden som nu mer liknar Marbella eller Las Palmas. Skriften stimulerar till debatt och till eftertanke. Den hjälper oss till insikt om att stora förändringar kommer att komma i klimatförändringens spår men den stimulerar också oss till handling för att sänka utsläpp och införa ny teknik.
Inom kort träffas 192 av världens länder på Bali för att försöka komma överens om utgångspunkterna för nästa globala överenskommelse i klimatfrågan, Kyoto 2. Förhandlarna har en mycket svår uppgift framför sig att överbrygga motsättningarna mellan i-länder och utvecklingsländer, mellan öst och väst, mellan nord och syd, mellan de som drabbas mindre och de som redan drabbas mycket.
De träffas under trycket av att i år, mellan mycket lågt räknat, minst 100 miljoner, kanske upp till 200 miljoner människor – även FN-statistiken är osäker - har fått sin tillvaro mer eller mindre långsiktigt sönderslagen av naturkatastrofer av en intensitet och frekvens som vi inte hittills varit drabbade av.
Någonting har redan hänt.
Subscribe to:
Posts (Atom)
