Posts
Jag är övertygad om att de allra flesta som drar till Siljan bär på en bild av frisk och vacker natur som förenar det storslagna med det intima. Den är både besöksnäringens och besökarnas viktigaste tillgång.
Aktiv miljöpolitik är inte att bevara boendemiljöer och verksamheter som de en gång var. God miljöpolitik är att se till att all mänsklig verksamhet utvecklas utan långsiktiga skadeverkningar på de ekologiska system som utgör själva förutsättningen för liv och all ekonomisk verksamhet. Detta gäller givetvis i allra högsta grad också den del av bygdens verksamhet som utgörs av besöksnäringen och turismen.
Just nu debatteras intensivt på tidningarnas insändarsidor cruisingen i Falun och i Rättvik. Kärleken till gamla bilar och bensinslukande amerikanare är i kollision med miljöintressen och medborgarnas tillgång till sin stad eller ort. Det här fenomenet är förvisso inte bara ett problem för Dalarna. Västerås har sitt Power Meet och runt Mälaren cirkulerar i slutet av augusti 20 000 motorcyklar i Mälaren runt.
Det finns en tydlig tendens i vår tid i att vilja samlas till stora gemensamma manifestationer. 15 000 kör Vasaloppet, många cyklar Vättern runt, 3000 simmar i Vansbro och Robert Wells samlar 4000 i Dalhalla varje kväll. Evenemangsindustrin växer. Den förutsätter bilen och effektiva transporter.
Men obevekligen kommer opinionen kring de olägenheter, och framförallt utsläpp den evenemangsknutna bilismen genererar, att komma i debattens fokus. Den kommer också att pressas av ökande bensinpriser och koldioxidskatter. Ju tydligare effekterna av den obevekliga globala uppvärmningen kommer att bli desto skarpare blir kraven på åtgärder.
Jag tror det allra bästa är att evenemangsarrangörerna själva tar initiativ till att utveckla en framsynt miljöpolitik för just sina evenemang i samarbete med sina deltagare. Detsamma gäller givetvis för alla typer av företag. Varför skulle evenemangsindustrin stå vid sidan av detta?
Rättvik Classic Car Week är ett viktigt evenemang inte bara för Rättvik, utan även för regionen. Det är en glädje att se många av dessa välhållna och välskötta bilklassiker. Classic Car Week har givetvis, som alla större evenemang av den här typen, en ”svans” att ta hand om. Men Classic Car Week borde formulera miljönormer, för de bilar som ska tillåtas delta i cruisingen, vad avser bränsleeffektivitet och avgasrening. Katalysatorer bör vara ett villkor för att få delta.
Man bör också utveckla normer för hur cruisingen ska fungera i relation till samhälle och natur. Man kan arrangera särskilda aktiviteter kring miljökunskap, seminarier om bil och miljö och andra utbildningsaktiviteter. Man kan engagera ledande företrädare från bilindustrin som ju nu mangrant intensifierar miljöanpassning och bränsleeffektivitet.
De bilföretag som inte möter de allt hårdare miljökraven kommer inte att överleva. Så blir det nog också i framtiden för stora bilburna evenemang. Om Rättvik och Classic Car Week tar ett framsynt initiativ kan de istället bli en förebild och föregångare och bevara en folkfest som engagerar och stimulerar så många människor runt om i samhället. Detta gäller hela vår besöksnäring.
Monday, August 20, 2007
Wednesday, July 25, 2007
Vem vill bli förlorare i det klimatpolitiska spelet?
Vi ser på TV och vi läser i tidningarna om hur miljoner människor i Kina, Indien, USA och i Europa plågas av ömsom skyfall, översvämningar och jordskred ömsom av torka, vattenbrist och olidlig hetta. Sambanden mellan klimatförändring och väderlek blir allt tydligare. Klimat- och miljökrisen för planeten jorden är på väg att bli akut. Men den enda kraft som kan vidta heltäckande åtgärder med nödvändig kraft – de politiska systemen – agerar försiktigt, tassande i snigelfart.
Politiker i de flesta länder är livrädda att störa marknader, konjunktur och tillväxt. Tillväxten ger återval och makt. Vaga, icke avtalsbundna löften ställs ut om sänkta utsläppsnivåer i förhållande till 1990 med 20, 30 eller 50 % i tidsperspektiv som ger oacceptabla riskhöjningar. Vi har inte sett röken av ett enda förslag på ett globalt kontrollorgan med makt och myndighet att sätta sanktioner bakom avtalsbrott. I själva verket ökar utsläppen av växthusgaser fortsatt med ett par procent om året.
Den amerikanska och för den delen den övriga västvärldens position är ”Vår livsstil är inte förhandlingsbar!” Kina Indien och den fattiga världen kommer till förhandlingsborden med utgångspunkten ”Det är vår tur nu. Ni skapade problemet. Vi kan inte förmena miljarder människor att förverkliga drömmen att leva det lev ni lever”.
FNs klimatpanel har genom den senaste raden av rapporter förstärkt kunskapsbasen. Men ännu är de politiska slutsatserna för fega. De är resultat av köpslagan om det politiskt möjliga snarare än rationella konsekvensanalyser av redovisade risker.
Kunskapen om klimatfrågan politiseras. För Svenska Dagbladets ledarskribenter gäller inte vetenskapssamhällets belägg och slutsatser. För dem är klimatfrågan ”en vänsterfråga” (7/7 2007), ett uttryck för anti-globaliseringskrafter!
Klimatpanelens scenarier visar att det inte går att undvika en global temperaturhöjning med 1,4 grader (0,74 grader hittills). Detta är illa nog. Dessvärre ligger +2 grader i korten. Vid +3 grader talar vi om en annan planet. Denna överhängande riskbild är inte tydligt kommunicerad. Detta är i sig ett stort demokratiskt problem.
Regeringen gör nu anspråk på ledarskap i frågan. Det är förpliktigande för en Allians som inte tog sig an frågan förrän den allmänna debatten vaknade till liv efter valet i höstas. Ett av många dilemman för regeringen är att den måste våga gå motströms starka kapital-, konsument- och arbetsmarknadsintressen. Ingen kommer självmant att acceptera att bli förlorare i det klimatpolitiska spelet.
I USA drivs klimatpolitiken fram underifrån av frivilligorganisationer, lokalsamhällen, företag och delstater. Över hela kontinenten dras aktiviteter, utbildning, teknologiskiften och effektiviseringskampanjer igång. Så beslöt till exempel staden Portland i Oregon i mars i år att halvera stadens olje- och naturgasförbrukning under de kommande 25 åren.
Man sätter en hård press på presidenten, kongressen och den federala regeringen. Så borde också ske i Sverige.
Region Dalarna borde ta initiativet att tillsammans med våra 14 kommuner, landsting och civilsamhällets alla goda krafter mobilisera Dalarna att bli föredöme i energi- och miljöeffektivitet och därmed sätta press på och ge stöd till regeringen för det kraftfulla ledarskap som nu behövs i en fråga som kräver politisk samling över alla gränser.
Politiker i de flesta länder är livrädda att störa marknader, konjunktur och tillväxt. Tillväxten ger återval och makt. Vaga, icke avtalsbundna löften ställs ut om sänkta utsläppsnivåer i förhållande till 1990 med 20, 30 eller 50 % i tidsperspektiv som ger oacceptabla riskhöjningar. Vi har inte sett röken av ett enda förslag på ett globalt kontrollorgan med makt och myndighet att sätta sanktioner bakom avtalsbrott. I själva verket ökar utsläppen av växthusgaser fortsatt med ett par procent om året.
Den amerikanska och för den delen den övriga västvärldens position är ”Vår livsstil är inte förhandlingsbar!” Kina Indien och den fattiga världen kommer till förhandlingsborden med utgångspunkten ”Det är vår tur nu. Ni skapade problemet. Vi kan inte förmena miljarder människor att förverkliga drömmen att leva det lev ni lever”.
FNs klimatpanel har genom den senaste raden av rapporter förstärkt kunskapsbasen. Men ännu är de politiska slutsatserna för fega. De är resultat av köpslagan om det politiskt möjliga snarare än rationella konsekvensanalyser av redovisade risker.
Kunskapen om klimatfrågan politiseras. För Svenska Dagbladets ledarskribenter gäller inte vetenskapssamhällets belägg och slutsatser. För dem är klimatfrågan ”en vänsterfråga” (7/7 2007), ett uttryck för anti-globaliseringskrafter!
Klimatpanelens scenarier visar att det inte går att undvika en global temperaturhöjning med 1,4 grader (0,74 grader hittills). Detta är illa nog. Dessvärre ligger +2 grader i korten. Vid +3 grader talar vi om en annan planet. Denna överhängande riskbild är inte tydligt kommunicerad. Detta är i sig ett stort demokratiskt problem.
Regeringen gör nu anspråk på ledarskap i frågan. Det är förpliktigande för en Allians som inte tog sig an frågan förrän den allmänna debatten vaknade till liv efter valet i höstas. Ett av många dilemman för regeringen är att den måste våga gå motströms starka kapital-, konsument- och arbetsmarknadsintressen. Ingen kommer självmant att acceptera att bli förlorare i det klimatpolitiska spelet.
I USA drivs klimatpolitiken fram underifrån av frivilligorganisationer, lokalsamhällen, företag och delstater. Över hela kontinenten dras aktiviteter, utbildning, teknologiskiften och effektiviseringskampanjer igång. Så beslöt till exempel staden Portland i Oregon i mars i år att halvera stadens olje- och naturgasförbrukning under de kommande 25 åren.
Man sätter en hård press på presidenten, kongressen och den federala regeringen. Så borde också ske i Sverige.
Region Dalarna borde ta initiativet att tillsammans med våra 14 kommuner, landsting och civilsamhällets alla goda krafter mobilisera Dalarna att bli föredöme i energi- och miljöeffektivitet och därmed sätta press på och ge stöd till regeringen för det kraftfulla ledarskap som nu behövs i en fråga som kräver politisk samling över alla gränser.
Friday, June 29, 2007
Ursprung
En varm söndag i början av juni tog min vän Lasse Larsson från Dala-Järna mig med ut i skogarna i sydvästraste Leksand. Vi träffades vid Ejendammen och for sen upp till Fjällbergets fot. På vägen dit stannade vi till vid Skäppsjön.
Där visade Lasse mig var strandlinjen en gång gick för en stor istidssjö. Någon gång för 8-9 000 år sedan brast naturliga dammar nere vid Mockfjärd. Kvar blev ett pärlband av sjöar – bl.a. Flatensjöarna. Här bodde i över 7 000 år en stabil stenålderskultur i ett landskap som då påminde långt mer om fjällvärlden uppe vid Grövelsjön. Här finns ymniga spår från stenålder. När vi gräver med händerna i en sjökant hittar vi ”avslag” från tillverkning av stenpilar. Det äldsta daterbara fyndet av bearbetat trä från denna trakt är 9 000 år gammalt. Då hade isen dragit sig tillbaka ungefär till fjällvärlden.
När vi går uppför Fjällbergets rundade sluttning berättar Lasse att berget då var en del av en brygga mellan Siljan, som nu syns där i norr, och sjöarna i söder. Siljan var då en havsvik, en del av Littorinahavet, rik på saltvattenfisk och säl. De som bodde här hade rejäla skafferier att leva av.
Uppe på berget steker Lasse med stekspade fläsk och potatis i hemgjort messmör över en mästerligt uppgjord liten minield, under säker kontroll. Vi vilar med tankar om de som bodde här förr och vilkas kultur visade sig hållbar i så många tusentals år. Här i norra Dalarna gick man direkt från stenålder till järnålder.
Lasse Larsson har rest jorden runt för att samtala med och intervjua ursprungsbefolkningar. Han vill ta reda på hur och varför kulturer har kunnat överleva med ett beteende som präglas av symbios med naturen; människor som lever efter naturens mått, inte efter människans. Lasse återkommer ständigt i sina berättelser om natur och kultur till sin uppväxt i Särna präglad av morföräldrarnas förankring i djupa kunskapstraditioner.
Lasse Larsson har döpt sitt företag, sin verksamhet, till Tidlös Kunskap. Den kunskapen kom också väl till pass när vi planerade förra årets invigningskväll för Tällberg Forum. Den ägde rum nere vid Siljans strand och tillägnades Moder Jord och de fyra elementen; vattnet, elden, jorden, luften. Ursprungsfolken har all det gemensamt att de samlas kring elden. Att samlas är en ceremoni, precis som vi fortfarande gör på valborgsmässoafton. Vi tänder vår eld, vi sjunger våra sånger och vi välkomnar våren. Det är viktigt med ceremonier. De knyter oss till platsen, till sammanhanget och till gemenskapen. TV:ns blå eld kan aldrig ersättas med gemenskapen kring en levande eld i skymning.
På hemväg från Fjällberget lär mig Lasse att vitmossan har de mest fantastiska egenskaper. Vitmossan fungerar som antiseptiskt medel mot småsår och skavanker. Den funkar som tvättmedel och mjukgörare: det blir skönt på huden när man gnuggat den med vitmossa. Lasse lär mig också att göra te på ljungblommor: ”Du somnar bättre då”.
Det gjorde jag.
Bo Ekman
för Siljan just nu
Där visade Lasse mig var strandlinjen en gång gick för en stor istidssjö. Någon gång för 8-9 000 år sedan brast naturliga dammar nere vid Mockfjärd. Kvar blev ett pärlband av sjöar – bl.a. Flatensjöarna. Här bodde i över 7 000 år en stabil stenålderskultur i ett landskap som då påminde långt mer om fjällvärlden uppe vid Grövelsjön. Här finns ymniga spår från stenålder. När vi gräver med händerna i en sjökant hittar vi ”avslag” från tillverkning av stenpilar. Det äldsta daterbara fyndet av bearbetat trä från denna trakt är 9 000 år gammalt. Då hade isen dragit sig tillbaka ungefär till fjällvärlden.
När vi går uppför Fjällbergets rundade sluttning berättar Lasse att berget då var en del av en brygga mellan Siljan, som nu syns där i norr, och sjöarna i söder. Siljan var då en havsvik, en del av Littorinahavet, rik på saltvattenfisk och säl. De som bodde här hade rejäla skafferier att leva av.
Uppe på berget steker Lasse med stekspade fläsk och potatis i hemgjort messmör över en mästerligt uppgjord liten minield, under säker kontroll. Vi vilar med tankar om de som bodde här förr och vilkas kultur visade sig hållbar i så många tusentals år. Här i norra Dalarna gick man direkt från stenålder till järnålder.
Lasse Larsson har rest jorden runt för att samtala med och intervjua ursprungsbefolkningar. Han vill ta reda på hur och varför kulturer har kunnat överleva med ett beteende som präglas av symbios med naturen; människor som lever efter naturens mått, inte efter människans. Lasse återkommer ständigt i sina berättelser om natur och kultur till sin uppväxt i Särna präglad av morföräldrarnas förankring i djupa kunskapstraditioner.
Lasse Larsson har döpt sitt företag, sin verksamhet, till Tidlös Kunskap. Den kunskapen kom också väl till pass när vi planerade förra årets invigningskväll för Tällberg Forum. Den ägde rum nere vid Siljans strand och tillägnades Moder Jord och de fyra elementen; vattnet, elden, jorden, luften. Ursprungsfolken har all det gemensamt att de samlas kring elden. Att samlas är en ceremoni, precis som vi fortfarande gör på valborgsmässoafton. Vi tänder vår eld, vi sjunger våra sånger och vi välkomnar våren. Det är viktigt med ceremonier. De knyter oss till platsen, till sammanhanget och till gemenskapen. TV:ns blå eld kan aldrig ersättas med gemenskapen kring en levande eld i skymning.
På hemväg från Fjällberget lär mig Lasse att vitmossan har de mest fantastiska egenskaper. Vitmossan fungerar som antiseptiskt medel mot småsår och skavanker. Den funkar som tvättmedel och mjukgörare: det blir skönt på huden när man gnuggat den med vitmossa. Lasse lär mig också att göra te på ljungblommor: ”Du somnar bättre då”.
Det gjorde jag.
Bo Ekman
för Siljan just nu
Thursday, June 21, 2007
Sälja viktigare än att kritisera
Det enda riktigt stabila i denna tid är börsen. På ryggen av en dånande tillväxt i Kina och Indien åker västvärldens företag och ekonomier snålskjuts på tillväxtboomen. Den driver upp efterfrågan på mineraler, metaller, mat, tonnage, energi, produkter och kompetens. Tillväxten skapar nya hemmamarknader och den skapar – i Kina och Indien – en tillverkningsindustri med produktivitet och kostnadsläge som slår ut existerande industristrukturer i väst. Precis som Japan och Korea gjorde på 1970-talet.
Kina har vuxit med mer än 300 procent sen 1995. För någon vecka sedan gjorde den kinesiske presidenten statsbesök i Sverige. Besöket speglade tydligt den nya maktordningen. Villkoren för besöket – ner i detaljer – bestämdes av kineserna. Den kinesiske presidenten vägrade möta medierna och pressen. Inga spontana frågor kunde ställas. Regeringen drev inte kontroversiella bilaterala frågor som mänskliga rättigheter eller förhållanden i arbetslivet.
Bortblåst var den aggressiva Kinakritiken den dåvarande oppositionen (nuvarande regeringen) – inte minst Lars Leijonborg – gav Persson för hans klassiska berömmande ord om den ”stabilitet” den kinesiska regimen har skapat i sitt land.
På Haga Slott höll president Hu Jintao audiens för Peter Wallenberg med familj. Kontrakt för 10 miljarder samlades ihop för rituellt undertecknande.
Flera personer som deltagit under besöket vittnar om ”distans”, ”kyla”, ”kineserna bestämde allt”. Så det kanske snarare var ett svenskt statsbesök i Kina fast det ägde rum på svensk botten.
Det synes mig alltmer bli så att våra utrikesrelationer handlar mer om att sälja svenska varor och att plöja för svenska företag, än att tydliggöra våra bärande principer för mellanfolklig samverkan. Som liten, alliansfri nation är det senare lika nödvändigt som omistligt. Den kritiska rösten saknades också vid Statsminister Reinfeldts resa till president Bush i USA för någon månad sedan.
Stormakterna driver i varje läge sina egna intressen. Står den lilla nationen i vägen dras kranen åt.
Att manifestera urtydlig hållning i säkerhetspolitik, utrikespolitik och bistånds-och utvecklingspolitik i avgörande folkrättsliga frågor, mänskliga rättigheter och miljöfrågor är viktigare än marknadsföring. Detta arbete måste driva inte minst Sverige genom EU och FN.
Men i den bästa av världar går de båda hand i hand. Det synes de ha gjort på Hokkaido när Leksands politiker och företagare utvecklade sitt långvariga samarbete med vänorten Tobetsu.
Bo Ekman
Kina har vuxit med mer än 300 procent sen 1995. För någon vecka sedan gjorde den kinesiske presidenten statsbesök i Sverige. Besöket speglade tydligt den nya maktordningen. Villkoren för besöket – ner i detaljer – bestämdes av kineserna. Den kinesiske presidenten vägrade möta medierna och pressen. Inga spontana frågor kunde ställas. Regeringen drev inte kontroversiella bilaterala frågor som mänskliga rättigheter eller förhållanden i arbetslivet.
Bortblåst var den aggressiva Kinakritiken den dåvarande oppositionen (nuvarande regeringen) – inte minst Lars Leijonborg – gav Persson för hans klassiska berömmande ord om den ”stabilitet” den kinesiska regimen har skapat i sitt land.
På Haga Slott höll president Hu Jintao audiens för Peter Wallenberg med familj. Kontrakt för 10 miljarder samlades ihop för rituellt undertecknande.
Flera personer som deltagit under besöket vittnar om ”distans”, ”kyla”, ”kineserna bestämde allt”. Så det kanske snarare var ett svenskt statsbesök i Kina fast det ägde rum på svensk botten.
Det synes mig alltmer bli så att våra utrikesrelationer handlar mer om att sälja svenska varor och att plöja för svenska företag, än att tydliggöra våra bärande principer för mellanfolklig samverkan. Som liten, alliansfri nation är det senare lika nödvändigt som omistligt. Den kritiska rösten saknades också vid Statsminister Reinfeldts resa till president Bush i USA för någon månad sedan.
Stormakterna driver i varje läge sina egna intressen. Står den lilla nationen i vägen dras kranen åt.
Att manifestera urtydlig hållning i säkerhetspolitik, utrikespolitik och bistånds-och utvecklingspolitik i avgörande folkrättsliga frågor, mänskliga rättigheter och miljöfrågor är viktigare än marknadsföring. Detta arbete måste driva inte minst Sverige genom EU och FN.
Men i den bästa av världar går de båda hand i hand. Det synes de ha gjort på Hokkaido när Leksands politiker och företagare utvecklade sitt långvariga samarbete med vänorten Tobetsu.
Bo Ekman
Monday, June 4, 2007
Energiresurserna och tillväxten
Längst inne i Isfjorden på Grönlands västkust, högt uppe på en moränås har en grupp forskare från olika delar av världen slagit sitt läger. Under sommaren skall de förfina sina mätningar av den väldiga Jakobshavn-glaciärens avsmältning och rörelser. Isfjorden är när sju och en halv mil lång och 1 mil bred. Glaciären pressar ut 30 miljoner ton is varje dygn. Detta motsvarar New Yorks vattenbehov under ett helt år. Isen rör sig med 36 meter om dagen eller 15 km/året. Det är en fördubbling på mindre än tio år!
Fjorden är packad med spektakulära isberg. Isen kan vara många tiotusentals år gammal. Ju blåare, desto äldre.
Denna majestätiska natur har förklarats världsarv av UNESCO.
Men forskarna är oroliga. De mätningar de gör visar att den globala uppvärmningens tempo ökar.
Smältvattnet blir ymnigare både ovanpå och under isen. Isbergen blir fler. Havsisen längs kusten lägger sig inte längre. Förr kunde man ta bilen på isen mellan de små samhällena längs kusten, precis som på Siljan. Jakten och fisket – ryggraden i inuiternas kultur – förändras, tunnas ut. Här är den tuffa naturens stabilitet en förutsättning för överlevnad.
Forskarna berättar att den enorma Grönlandsisen är en nyckelfaktor för framtidens globala klimatutveckling. De vet redan att här i polarområdena blir temperaturökningarna flerdubbelt större än längre söderut och kring ekvatorn.
Detta märks särskilt påtagligt i Alaska och nordvästra Sibirien där töande permafrost förändrar förutsättningarna för människor, djur och ekosystem. Den arktiska havsisen krymper nu med en takt på nära åtta procent/år. Här kan vara isfritt om sommaren om 30-40 år!
En joker i prognoserna om framtidens klimatdynamik är just inlandsisen på Grönland. Ingen vet med någon säkerhet hur den kommer att bete sig om temperaturen här i Arktis stiger fortvarigt med 4-6 grader. Hur snabb blir avsmältning och nedbrytning? Hur snabba blir isrörelserna ut mot haven? Hur påverkas havsnivån på 100, 200 eller 300 års sikt? Grönlandsisen omfattar nästan ofattbara 100 miljoner km3. Den smälter inte av i en handvändning!
Jag står framför isens väldighet med frågor om vi människor – vi är snart 7 000 000 000! – utan att riktigt förstå, har satt igång processer som blir mycket svåra att bromsa. Vår kunskap om naturens och evolutionens dynamik är fortfarande förfärande ofullkomlig.
När tvärsäkerhet inte är tillämpbar bör tvivlet få utrymme. Tvärsäkerhet om välsignelsen av snabb tillväxt bör få vika när nu insikten växer om att tillgångar på resurser som färskvatten, fossila bränslen, skog, fisk och andra marina resurser har sina begränsningar. Så mycket vet vi, säger Mattia Romani i Shells planeringsgrupp, att nu kända energiresurser inte kan möta prognoserna om en två-tredubbel tillväxt fram till 2050.
Detta dilemma måste världens länder lösa tillsammans. Politiken måste utveckla nya verktyg. Den världsledande danska glaciärforskaren Dorthe Dahl-Jensen vid Niels Bohr-institutet i Köpenhamn var vår guide ut till forskningsstationen på isen. Hon säger att vi vet tillräckligt för att handla i tid med beslutsamhet för att undvika konflikter över allt mer begränsade resurser.
Om några veckor skall Dorthe guida president Barroso på samma plats. Han kan förvänta sig ett varnande budskap.
Bo Ekman
Fjorden är packad med spektakulära isberg. Isen kan vara många tiotusentals år gammal. Ju blåare, desto äldre.
Denna majestätiska natur har förklarats världsarv av UNESCO.
Men forskarna är oroliga. De mätningar de gör visar att den globala uppvärmningens tempo ökar.
Smältvattnet blir ymnigare både ovanpå och under isen. Isbergen blir fler. Havsisen längs kusten lägger sig inte längre. Förr kunde man ta bilen på isen mellan de små samhällena längs kusten, precis som på Siljan. Jakten och fisket – ryggraden i inuiternas kultur – förändras, tunnas ut. Här är den tuffa naturens stabilitet en förutsättning för överlevnad.
Forskarna berättar att den enorma Grönlandsisen är en nyckelfaktor för framtidens globala klimatutveckling. De vet redan att här i polarområdena blir temperaturökningarna flerdubbelt större än längre söderut och kring ekvatorn.
Detta märks särskilt påtagligt i Alaska och nordvästra Sibirien där töande permafrost förändrar förutsättningarna för människor, djur och ekosystem. Den arktiska havsisen krymper nu med en takt på nära åtta procent/år. Här kan vara isfritt om sommaren om 30-40 år!
En joker i prognoserna om framtidens klimatdynamik är just inlandsisen på Grönland. Ingen vet med någon säkerhet hur den kommer att bete sig om temperaturen här i Arktis stiger fortvarigt med 4-6 grader. Hur snabb blir avsmältning och nedbrytning? Hur snabba blir isrörelserna ut mot haven? Hur påverkas havsnivån på 100, 200 eller 300 års sikt? Grönlandsisen omfattar nästan ofattbara 100 miljoner km3. Den smälter inte av i en handvändning!
Jag står framför isens väldighet med frågor om vi människor – vi är snart 7 000 000 000! – utan att riktigt förstå, har satt igång processer som blir mycket svåra att bromsa. Vår kunskap om naturens och evolutionens dynamik är fortfarande förfärande ofullkomlig.
När tvärsäkerhet inte är tillämpbar bör tvivlet få utrymme. Tvärsäkerhet om välsignelsen av snabb tillväxt bör få vika när nu insikten växer om att tillgångar på resurser som färskvatten, fossila bränslen, skog, fisk och andra marina resurser har sina begränsningar. Så mycket vet vi, säger Mattia Romani i Shells planeringsgrupp, att nu kända energiresurser inte kan möta prognoserna om en två-tredubbel tillväxt fram till 2050.
Detta dilemma måste världens länder lösa tillsammans. Politiken måste utveckla nya verktyg. Den världsledande danska glaciärforskaren Dorthe Dahl-Jensen vid Niels Bohr-institutet i Köpenhamn var vår guide ut till forskningsstationen på isen. Hon säger att vi vet tillräckligt för att handla i tid med beslutsamhet för att undvika konflikter över allt mer begränsade resurser.
Om några veckor skall Dorthe guida president Barroso på samma plats. Han kan förvänta sig ett varnande budskap.
Bo Ekman
Subscribe to:
Posts (Atom)
