Posts
Längst inne i Isfjorden på Grönlands västkust, högt uppe på en moränås har en grupp forskare från olika delar av världen slagit sitt läger. Under sommaren skall de förfina sina mätningar av den väldiga Jakobshavn-glaciärens avsmältning och rörelser. Isfjorden är när sju och en halv mil lång och 1 mil bred. Glaciären pressar ut 30 miljoner ton is varje dygn. Detta motsvarar New Yorks vattenbehov under ett helt år. Isen rör sig med 36 meter om dagen eller 15 km/året. Det är en fördubbling på mindre än tio år!
Fjorden är packad med spektakulära isberg. Isen kan vara många tiotusentals år gammal. Ju blåare, desto äldre.
Denna majestätiska natur har förklarats världsarv av UNESCO.
Men forskarna är oroliga. De mätningar de gör visar att den globala uppvärmningens tempo ökar.
Smältvattnet blir ymnigare både ovanpå och under isen. Isbergen blir fler. Havsisen längs kusten lägger sig inte längre. Förr kunde man ta bilen på isen mellan de små samhällena längs kusten, precis som på Siljan. Jakten och fisket – ryggraden i inuiternas kultur – förändras, tunnas ut. Här är den tuffa naturens stabilitet en förutsättning för överlevnad.
Forskarna berättar att den enorma Grönlandsisen är en nyckelfaktor för framtidens globala klimatutveckling. De vet redan att här i polarområdena blir temperaturökningarna flerdubbelt större än längre söderut och kring ekvatorn.
Detta märks särskilt påtagligt i Alaska och nordvästra Sibirien där töande permafrost förändrar förutsättningarna för människor, djur och ekosystem. Den arktiska havsisen krymper nu med en takt på nära åtta procent/år. Här kan vara isfritt om sommaren om 30-40 år!
En joker i prognoserna om framtidens klimatdynamik är just inlandsisen på Grönland. Ingen vet med någon säkerhet hur den kommer att bete sig om temperaturen här i Arktis stiger fortvarigt med 4-6 grader. Hur snabb blir avsmältning och nedbrytning? Hur snabba blir isrörelserna ut mot haven? Hur påverkas havsnivån på 100, 200 eller 300 års sikt? Grönlandsisen omfattar nästan ofattbara 100 miljoner km3. Den smälter inte av i en handvändning!
Jag står framför isens väldighet med frågor om vi människor – vi är snart 7 000 000 000! – utan att riktigt förstå, har satt igång processer som blir mycket svåra att bromsa. Vår kunskap om naturens och evolutionens dynamik är fortfarande förfärande ofullkomlig.
När tvärsäkerhet inte är tillämpbar bör tvivlet få utrymme. Tvärsäkerhet om välsignelsen av snabb tillväxt bör få vika när nu insikten växer om att tillgångar på resurser som färskvatten, fossila bränslen, skog, fisk och andra marina resurser har sina begränsningar. Så mycket vet vi, säger Mattia Romani i Shells planeringsgrupp, att nu kända energiresurser inte kan möta prognoserna om en två-tredubbel tillväxt fram till 2050.
Detta dilemma måste världens länder lösa tillsammans. Politiken måste utveckla nya verktyg. Den världsledande danska glaciärforskaren Dorthe Dahl-Jensen vid Niels Bohr-institutet i Köpenhamn var vår guide ut till forskningsstationen på isen. Hon säger att vi vet tillräckligt för att handla i tid med beslutsamhet för att undvika konflikter över allt mer begränsade resurser.
Om några veckor skall Dorthe guida president Barroso på samma plats. Han kan förvänta sig ett varnande budskap.
Bo Ekman
Monday, June 4, 2007
Tuesday, May 22, 2007
Grönland
Diskobukten utanför den lilla staden Ilulissat på Grönlands västkust har det gemensamt med Siljan att isläggning sker senare och islossningen tidigare än i mannaminne. Förr kunde man köra bil ut till byarna – liksom över vikarna i Siljan. Men inte nu längre.
Isavsmältningen på Grönland är både en följd av klimatkrisen och en del av den. Finn, som är infödd inuit från en familj av fiskare och jägare, berättar att djurlivet förändras. Fiskar som hälleflundra blir både färre och mindre i storlek. Sälen och isbjörnen försvinner när havsisen inte längre pålitligt ligger under vintern.
Professor Dorthe Dahl-Jensen från Niels Bohr-institutet i Köpenhamn och en av världens främsta experter på inlandsis och glaciärer berättar att Jakobshavn-glaciären, som mynnar i Isfjorden (som förklarats för Världsarv av UNESCO) under bara de senaste 10 åren fördubblat sin hastighet från 7 till 13 km/året. Den rör sig med 36 meter om dygnet och ger ifrån sig 30 miljoner ton is per dag. Detta motsvarar New Yorks hela årskonsumtion av vatten! Glaciärerna smälter fortare.
Glaciären och isfjorden bjuder besökaren ett vidunderligt skådespel av oerhörda naturkrafter och spektakulär skönhet.
Men den stora frågan som de allt fler forskarlagen på isen söker besvara, är om avsmältningen av Grönlandsisen påtagligt kommer att höja havsnivån i världen under överskådlig tid.
Både befolkning och forskare är klara över att förändringarna är stora och påtagliga. Men forskningen står och väger i sin bedömning av framtiden. Grönland är lika stort som hela Indien. Ismassan är enorm – 100 miljoner km3. Den årliga avsmältningen har fördubblats, men ligger ännu på blygsamma 150 km3.
Men när en gång isen börjat smälta är processen svår att stoppa. Nu bildas om somrarna stora sjöar av smältvatten ovanpå isen, men också mellan isen och berggrunden. Vattnet fungerar som smörjmedel mellan berg och is, skyndar på smältprocesserna och glaciärernas rörelser mot havet.
Den globala uppvärmningen är inte jämnt fördelad över jorden. Det är däruppe i Arktis som den stiger snabbast. Där kan den, enligt samstämmiga prognoser, stiga med åtta grader eller till och med mer.
Den stora frågan är hur en sådan utveckling påverkar avsmältningen av isen. Den kan bli dramatisk. Vi ser nu hur snabbt glaciärer runt om på jorden – i Alperna, i Anderna, i Himalaya och Afrika – blir mindre. Snart finns inte längre någon snö på Kilimanjaro.
Havsisen i Arktis krymper nu med nära 8 procent om året. Allt detta påverkar livet för de 56 000 människor som lever och bor i Grönlands 17 små städer och 80 byar. Denna utveckling kommer också att påverka region Siljans fem kommuner med dess mer än 300 byar. Här bor också precis som på det väldiga Grönland ca 56 000 människor.
Jag tycker att det vore intressant för Siljansregionen att utveckla ett slags vänortsförhållande till Grönland. Här finns viktig insikt och kunskap om de miljö- och klimatförändringar som påverkar vår jord. Grönland är ett slags ”early warning system” om framtiden. Här finns också en, liksom i Siljansregionen, levande kultur och en storslagen natur, om än med helt andra förtecken.
Därtill kan vi vara säkra på att Grönland har det som hos oss inom överskådlig tid kan bli bristvara – snö och is i överflöd.
för Siljan Just Nu
Isavsmältningen på Grönland är både en följd av klimatkrisen och en del av den. Finn, som är infödd inuit från en familj av fiskare och jägare, berättar att djurlivet förändras. Fiskar som hälleflundra blir både färre och mindre i storlek. Sälen och isbjörnen försvinner när havsisen inte längre pålitligt ligger under vintern.
Professor Dorthe Dahl-Jensen från Niels Bohr-institutet i Köpenhamn och en av världens främsta experter på inlandsis och glaciärer berättar att Jakobshavn-glaciären, som mynnar i Isfjorden (som förklarats för Världsarv av UNESCO) under bara de senaste 10 åren fördubblat sin hastighet från 7 till 13 km/året. Den rör sig med 36 meter om dygnet och ger ifrån sig 30 miljoner ton is per dag. Detta motsvarar New Yorks hela årskonsumtion av vatten! Glaciärerna smälter fortare.
Glaciären och isfjorden bjuder besökaren ett vidunderligt skådespel av oerhörda naturkrafter och spektakulär skönhet.
Men den stora frågan som de allt fler forskarlagen på isen söker besvara, är om avsmältningen av Grönlandsisen påtagligt kommer att höja havsnivån i världen under överskådlig tid.
Både befolkning och forskare är klara över att förändringarna är stora och påtagliga. Men forskningen står och väger i sin bedömning av framtiden. Grönland är lika stort som hela Indien. Ismassan är enorm – 100 miljoner km3. Den årliga avsmältningen har fördubblats, men ligger ännu på blygsamma 150 km3.
Men när en gång isen börjat smälta är processen svår att stoppa. Nu bildas om somrarna stora sjöar av smältvatten ovanpå isen, men också mellan isen och berggrunden. Vattnet fungerar som smörjmedel mellan berg och is, skyndar på smältprocesserna och glaciärernas rörelser mot havet.
Den globala uppvärmningen är inte jämnt fördelad över jorden. Det är däruppe i Arktis som den stiger snabbast. Där kan den, enligt samstämmiga prognoser, stiga med åtta grader eller till och med mer.
Den stora frågan är hur en sådan utveckling påverkar avsmältningen av isen. Den kan bli dramatisk. Vi ser nu hur snabbt glaciärer runt om på jorden – i Alperna, i Anderna, i Himalaya och Afrika – blir mindre. Snart finns inte längre någon snö på Kilimanjaro.
Havsisen i Arktis krymper nu med nära 8 procent om året. Allt detta påverkar livet för de 56 000 människor som lever och bor i Grönlands 17 små städer och 80 byar. Denna utveckling kommer också att påverka region Siljans fem kommuner med dess mer än 300 byar. Här bor också precis som på det väldiga Grönland ca 56 000 människor.
Jag tycker att det vore intressant för Siljansregionen att utveckla ett slags vänortsförhållande till Grönland. Här finns viktig insikt och kunskap om de miljö- och klimatförändringar som påverkar vår jord. Grönland är ett slags ”early warning system” om framtiden. Här finns också en, liksom i Siljansregionen, levande kultur och en storslagen natur, om än med helt andra förtecken.
Därtill kan vi vara säkra på att Grönland har det som hos oss inom överskådlig tid kan bli bristvara – snö och is i överflöd.
för Siljan Just Nu
Wednesday, May 2, 2007
Priser och skatter måste höjas!
Miljöfanatiker! Så kallade Ulf Björklund från Idre sina förmenta motståndare i debatten om Idre Fjälls framtid och det nu stoppade Tre Topparprojektet. Tillmälet är inget hållbart argument lika litet som ”jobbfanatiker”skulle ha varit som tillmäle på projektets banérbärare från dem som tog ansvaret för att hantera den svårbedömda balansen mellan miljö och ekonomi. Vi människor är beroende av dem båda. Det är ju faktiskt så att miljön/naturens resurser är källan för all produktion.
Konflikten mellan ekonomi och miljö kommer att bli starkare i framtiden; inte bara över vargen i våra skogar, över laxodling i Österviken, över strandskyddet i Hjortnäs eller Tre Toppar uppe i Idre. Den stora konflikt som förestår blir den över framtidens energipriser och energisystem. Vi i Dalarna, Sverige och övriga världen kommer inte att klara klimatkrisen om inte priser och skatter höjs – som en av många åtgärder – på koldioxidutsläpp från bilar, hus och industrier.
För Sälen har 2006/2007 varit en svag säsong. Skistar har inte täljt guld med kniv. Alperna har också haft en förfärlig säsong. Snön kom sent. Bankerna ger numera sällan kredit till anläggningar under 1500-metersgränsen. Siljan har i år haft rekordkort isläggning.
Vetenskapen är så enig den kan bli om klimatförändringens orsaker. Scenarierna om fortsättningen är sådana att allmänhet, ansvariga politiker och investerare måste ställa sig frågan: Vad kommer detta att betyda för mig? Hur påverkar klimatförändringar och alla andra stora miljöproblem våra risker, våra jobb, våra livsstilar?
Att inte ta med och integrera klimatfrågan i kalkylerna över långsiktiga och oåterkalleliga strukturprojekt är aningslöst.
För Sveriges del måste vi, liksom de som bor i Kanada och Ryssland, räkna med att klimatzonerna flyttar norröver. Skåne kan få medelhavsklimat, Mälardalen får Skåneklimat, Dalarna blir varmare. Jag tycker till exempel inte det är någon bra idé för Falun att söka VM 2013. Årets Svenska Skidspel kändes närmast patetiska där åkarna rände fram på sin utlagda snösträng genom barmarken.
Vi behöver ett tillkommande planeringsunderlag för att utveckla ett levande och växande framtidens Dalarna. Vi behöver tydliga, konkretiserade scenariobeskrivningar av hur framtidens Dalarna kan komma att konkret gestaltas i olika långsiktiga klimat- och energiscenarier, till exempel med utgångspunkt i rapporterna från FN:s klimatpanel.
Det är lika viktigt som ansvarsfullt att planera för alternativa framtider, att inte bita sig fast i det gamla: att måla in sig i ett hörn. Förr eller senare skulle gruvan i Grängesberg ta slut, förr eller senare skulle Dalaregementet läggas ned. Så mycket krut spilldes på att streta emot en obeveklig framtida verklighet. Det gick alldeles utmärkt att lägga ned Dalregementet. Nya idéer och nytt kapital frigjordes.
Klarar sig inte Idre Fjäll längre utan en expansion? Hur ser kalkylen ut för projektet? Vad skulle garantera att utbyggnaden skulle ha stannat vid den föreslagna? Det finns stora obesvarade ekonomiska frågor om projektet. Och som Christer Gruhs efterfrågar: Vilka är de kreativa alternativen?
Kan vi stoppa klimatförändringarna?
Vi kan definitivt dra åt utsläppsbromsen och förhindra att vi glider in i mer kaotiska och våldsammare klimattyper. Men för detta krävs politiskt mod – inte bara i Sverige – också i de stora nationerna. Men vår egen kunskap och vårt handlande kan bli vägbrytare och förebild.
Konflikten mellan ekonomi och miljö kommer att bli starkare i framtiden; inte bara över vargen i våra skogar, över laxodling i Österviken, över strandskyddet i Hjortnäs eller Tre Toppar uppe i Idre. Den stora konflikt som förestår blir den över framtidens energipriser och energisystem. Vi i Dalarna, Sverige och övriga världen kommer inte att klara klimatkrisen om inte priser och skatter höjs – som en av många åtgärder – på koldioxidutsläpp från bilar, hus och industrier.
För Sälen har 2006/2007 varit en svag säsong. Skistar har inte täljt guld med kniv. Alperna har också haft en förfärlig säsong. Snön kom sent. Bankerna ger numera sällan kredit till anläggningar under 1500-metersgränsen. Siljan har i år haft rekordkort isläggning.
Vetenskapen är så enig den kan bli om klimatförändringens orsaker. Scenarierna om fortsättningen är sådana att allmänhet, ansvariga politiker och investerare måste ställa sig frågan: Vad kommer detta att betyda för mig? Hur påverkar klimatförändringar och alla andra stora miljöproblem våra risker, våra jobb, våra livsstilar?
Att inte ta med och integrera klimatfrågan i kalkylerna över långsiktiga och oåterkalleliga strukturprojekt är aningslöst.
För Sveriges del måste vi, liksom de som bor i Kanada och Ryssland, räkna med att klimatzonerna flyttar norröver. Skåne kan få medelhavsklimat, Mälardalen får Skåneklimat, Dalarna blir varmare. Jag tycker till exempel inte det är någon bra idé för Falun att söka VM 2013. Årets Svenska Skidspel kändes närmast patetiska där åkarna rände fram på sin utlagda snösträng genom barmarken.
Vi behöver ett tillkommande planeringsunderlag för att utveckla ett levande och växande framtidens Dalarna. Vi behöver tydliga, konkretiserade scenariobeskrivningar av hur framtidens Dalarna kan komma att konkret gestaltas i olika långsiktiga klimat- och energiscenarier, till exempel med utgångspunkt i rapporterna från FN:s klimatpanel.
Det är lika viktigt som ansvarsfullt att planera för alternativa framtider, att inte bita sig fast i det gamla: att måla in sig i ett hörn. Förr eller senare skulle gruvan i Grängesberg ta slut, förr eller senare skulle Dalaregementet läggas ned. Så mycket krut spilldes på att streta emot en obeveklig framtida verklighet. Det gick alldeles utmärkt att lägga ned Dalregementet. Nya idéer och nytt kapital frigjordes.
Klarar sig inte Idre Fjäll längre utan en expansion? Hur ser kalkylen ut för projektet? Vad skulle garantera att utbyggnaden skulle ha stannat vid den föreslagna? Det finns stora obesvarade ekonomiska frågor om projektet. Och som Christer Gruhs efterfrågar: Vilka är de kreativa alternativen?
Kan vi stoppa klimatförändringarna?
Vi kan definitivt dra åt utsläppsbromsen och förhindra att vi glider in i mer kaotiska och våldsammare klimattyper. Men för detta krävs politiskt mod – inte bara i Sverige – också i de stora nationerna. Men vår egen kunskap och vårt handlande kan bli vägbrytare och förebild.
Friday, March 30, 2007
Makthavare skvallrar alltid om varandra
INLÄGG | Fichtelius, Persson och drevet, SvD
Uppenbarligen har Erik Fichtelius med sin originella tv-produktion berört något av det mest tabubelagda; programmet gav miljoner tittare en bild av en makthavares reflektioner och kommentarer i realtid.
Känslor, synpunkter och reflektioner som yttras under själva skeendet fryses med kamerans hjälp för att sedan tinas upp i en annan tid och politiskt klimat.
Den vrede som riktas mot Göran Persson och Erik Fichtelius saknar proportion i förhållande till vad som egentligen sägs eller avslöjas.
Makthavares bedömningar och skvaller om varandra, det må vara om kolleger i en regering, i en företagsledning eller en styrelse, är inslag i en ständigt pågående maktkamp om initiativ och att vinna matchen. Makthavare skvallrar alltid om varandra.
Min långa erfarenhet av arbete
i näringslivet är att gränsen är lövtunn mellan saklig kritik, taktiska upplägg och intriger och vanärande skvaller – ja, till och med hat (glöm inte Palmehatet!) – i kampen om position och makt.
Det Persson avslöjar synes mig vara en västanfläkt, någon gång kuling, i förhållande till de diskussioner makthavare kan bestå varandra inom skål och vägg.
Detta vet journalister, akademiker, företagsledare och politiker. Det unika är att detta blir blottlagt i tv-dokumentären. Persson visar en befriande frimodighet när han på detta sätt bjuder på sig själv och låter kameran gå i känsliga frågor.
Jag är övertygad om att Persson är medveten om sin kontroversiella personlighet. Karismatiska ledare har ofta narcissistiska drag och använder sin omvärld för att betjäna och förstärka dessa. De utnyttjar sina medarbetare för sin sak.
Om man inte kan ställa upp på en chefs stil och personlighet är man ju fri att lämna, som till exempel Margot Wallström gjorde. I en öppen demokrati måste diskussionen om ledarskapets innehåll och metoder ständigt vara en del av debatten. Det är en förutsättning för sans och balans. Det är en del av dess friskhet.
Den hatiska och distanslösa fördömelsen av Persson får motsatt verkan. Den beslutsfattare som skulle vilja gå längre än Persson i att dela med sig och öppna upp för hur verklighetens diskussioner faktiskt förs finns knappast längre inom räckhåll.
Mediedrevets resultat blir större slutenhet. Det är beklagligt.
Bo ekman
för © SvD, 30 mars 2007
Länk till artikeln
Uppenbarligen har Erik Fichtelius med sin originella tv-produktion berört något av det mest tabubelagda; programmet gav miljoner tittare en bild av en makthavares reflektioner och kommentarer i realtid.
Känslor, synpunkter och reflektioner som yttras under själva skeendet fryses med kamerans hjälp för att sedan tinas upp i en annan tid och politiskt klimat.
Den vrede som riktas mot Göran Persson och Erik Fichtelius saknar proportion i förhållande till vad som egentligen sägs eller avslöjas.
Makthavares bedömningar och skvaller om varandra, det må vara om kolleger i en regering, i en företagsledning eller en styrelse, är inslag i en ständigt pågående maktkamp om initiativ och att vinna matchen. Makthavare skvallrar alltid om varandra.
Min långa erfarenhet av arbete
i näringslivet är att gränsen är lövtunn mellan saklig kritik, taktiska upplägg och intriger och vanärande skvaller – ja, till och med hat (glöm inte Palmehatet!) – i kampen om position och makt.
Det Persson avslöjar synes mig vara en västanfläkt, någon gång kuling, i förhållande till de diskussioner makthavare kan bestå varandra inom skål och vägg.
Detta vet journalister, akademiker, företagsledare och politiker. Det unika är att detta blir blottlagt i tv-dokumentären. Persson visar en befriande frimodighet när han på detta sätt bjuder på sig själv och låter kameran gå i känsliga frågor.
Jag är övertygad om att Persson är medveten om sin kontroversiella personlighet. Karismatiska ledare har ofta narcissistiska drag och använder sin omvärld för att betjäna och förstärka dessa. De utnyttjar sina medarbetare för sin sak.
Om man inte kan ställa upp på en chefs stil och personlighet är man ju fri att lämna, som till exempel Margot Wallström gjorde. I en öppen demokrati måste diskussionen om ledarskapets innehåll och metoder ständigt vara en del av debatten. Det är en förutsättning för sans och balans. Det är en del av dess friskhet.
Den hatiska och distanslösa fördömelsen av Persson får motsatt verkan. Den beslutsfattare som skulle vilja gå längre än Persson i att dela med sig och öppna upp för hur verklighetens diskussioner faktiskt förs finns knappast längre inom räckhåll.
Mediedrevets resultat blir större slutenhet. Det är beklagligt.
Bo ekman
för © SvD, 30 mars 2007
Länk till artikeln
Wednesday, March 14, 2007
Ansvar och kunskap
I förra veckan tog regeringen beslutet att inte ge tillstånd för projektet Tre Toppar. Detta projekt har utretts, förhandlats och behandlats under tio år, i alla instanser ända upp i regeringen. Stora kostnader är nedlagda. Alternativen har lagts åt sidan.
Förutsättningarna för att överhuvudtaget få ett positivt beslut i frågan var redan från början dåliga. Tre Toppar ligger i ett av EU skyddat naturområde och i ett för samebefolkningen strategiskt viktigt betes- och vandringsområde.
Men ändå drevs frågan från instans till instans. Både Regionstyrelsen och Länsstyrelsen tillstyrkte projektet liksom givetvis Älvdalens kommun. Regionstyrelsen tydliggjorde att den för sin del enbart yttrade sig med utgångspunkt från sysselsättning och ekonomi. Länsstyrelsen yttrade sig främst med utgångspunkt i miljöfrågorna. Tre Topparprojektet förkroppsligar konflikten mellan ekonomi/sysselsättning och miljö/klimat.
Det visade sig att i detta viktiga ärende fungerade inte decentraliseringen av beslut till lokal och regional nivå. Här ville man inte gå emot starka lokala opinioner och påtryckare. Ärendet delegerades istället upp till regeringsnivå – till ”Stockholm” - som fick hålla i yxan. Detta rubbar tilltron till att de lokala och regionala politiska och myndighetsinstanserna har beslutskompetens - kunskap och mod - att fatta opinionsmässigt svåra beslut.
Med all säkerhet har den intensiva debatten om klimatfrågan under senare tid påverkat regeringens ställningstagande. Om Tre Toppar skulle ha handlagts av en regering, säg för tolv månader sedan, skulle sannolikt den socialdemokratiska regeringen ha tillstyrkt. Ulrica Messings uppseendeväckande inhopp i styrelsen för Idre fjäll, pekar entydigt på att den socialdemokratiska bedömningen skulle vägt över till fördel för ekonomi och sysselsättning. Men jag skulle heller inte hålla för otroligt att om Sverige hade haft en borgerlig regering vid den tidpunkten, så skulle också den ha givit sitt tillstånd till utbyggnad. Vad som möjliggjorde avslaget i mars 2007 var att den redan för något år sedan väl tillgängliga kunskapen om klimatfrågans allvar nu har trängt så djupt in i opinionen att en restriktivare tillståndsgivning för klimat- och miljökänsliga projekt blivit nödvändig. Tre Topparbeslutet ger en god fingervisning om vad vi har att vänta i framtiden.
Tre Topparprojektet lär oss att politiker och myndigheter måste ligga i den absoluta framkanten i fråga om kunskapsinhämtning, inte bara vad gäller den egna orten, kommunen eller regionen. Kunskapsuppbyggnaden måste också utveckla insikt om hur företeelser här i Dalarna fogas in i allt vidare och mer komplexa sammanhang. Den globala uppvärmningen är ett sådant. Andra exempel är energiförsörjning, kommunikationer, utbildning och arbetsmarknad. Vi tvingas allt mer att arbeta med ”helhetssyn”. Vår kunskap ”här” – i det lokala/regionala - måste vara minst lika hög och djup som deras kunskap ”där” – vare sig ”där” är i Stockholm, Bryssel eller Washington. Annars fungerar inte den viktiga decentraliseringen. Globaliseringen höjer kompetensribban för politiker och beslutsfattare.
Klimatfrågan är ett bra exempel på nödvändigheten att ligga i framkant inom kunskapsutvecklingen för att inte göra felbedömningar och felinvesteringar. Både politiken och den viktiga offentliga sektorn måste ligga steget före. Det är förutsättningen för självständiga och hållbara beslut. Det är förutsättningen för att hävda Dalarnas och regionens rådighet över de egna besluten. Det är denna rådighet som ytterst lägger grunden för omvärldens respekt och för tydlig identitet.
Omvärldens respekt är bra att ha som bagage när ansvarskommitténs förslag om nya regionstrukturer på allvar ska diskuteras.
Förutsättningarna för att överhuvudtaget få ett positivt beslut i frågan var redan från början dåliga. Tre Toppar ligger i ett av EU skyddat naturområde och i ett för samebefolkningen strategiskt viktigt betes- och vandringsområde.
Men ändå drevs frågan från instans till instans. Både Regionstyrelsen och Länsstyrelsen tillstyrkte projektet liksom givetvis Älvdalens kommun. Regionstyrelsen tydliggjorde att den för sin del enbart yttrade sig med utgångspunkt från sysselsättning och ekonomi. Länsstyrelsen yttrade sig främst med utgångspunkt i miljöfrågorna. Tre Topparprojektet förkroppsligar konflikten mellan ekonomi/sysselsättning och miljö/klimat.
Det visade sig att i detta viktiga ärende fungerade inte decentraliseringen av beslut till lokal och regional nivå. Här ville man inte gå emot starka lokala opinioner och påtryckare. Ärendet delegerades istället upp till regeringsnivå – till ”Stockholm” - som fick hålla i yxan. Detta rubbar tilltron till att de lokala och regionala politiska och myndighetsinstanserna har beslutskompetens - kunskap och mod - att fatta opinionsmässigt svåra beslut.
Med all säkerhet har den intensiva debatten om klimatfrågan under senare tid påverkat regeringens ställningstagande. Om Tre Toppar skulle ha handlagts av en regering, säg för tolv månader sedan, skulle sannolikt den socialdemokratiska regeringen ha tillstyrkt. Ulrica Messings uppseendeväckande inhopp i styrelsen för Idre fjäll, pekar entydigt på att den socialdemokratiska bedömningen skulle vägt över till fördel för ekonomi och sysselsättning. Men jag skulle heller inte hålla för otroligt att om Sverige hade haft en borgerlig regering vid den tidpunkten, så skulle också den ha givit sitt tillstånd till utbyggnad. Vad som möjliggjorde avslaget i mars 2007 var att den redan för något år sedan väl tillgängliga kunskapen om klimatfrågans allvar nu har trängt så djupt in i opinionen att en restriktivare tillståndsgivning för klimat- och miljökänsliga projekt blivit nödvändig. Tre Topparbeslutet ger en god fingervisning om vad vi har att vänta i framtiden.
Tre Topparprojektet lär oss att politiker och myndigheter måste ligga i den absoluta framkanten i fråga om kunskapsinhämtning, inte bara vad gäller den egna orten, kommunen eller regionen. Kunskapsuppbyggnaden måste också utveckla insikt om hur företeelser här i Dalarna fogas in i allt vidare och mer komplexa sammanhang. Den globala uppvärmningen är ett sådant. Andra exempel är energiförsörjning, kommunikationer, utbildning och arbetsmarknad. Vi tvingas allt mer att arbeta med ”helhetssyn”. Vår kunskap ”här” – i det lokala/regionala - måste vara minst lika hög och djup som deras kunskap ”där” – vare sig ”där” är i Stockholm, Bryssel eller Washington. Annars fungerar inte den viktiga decentraliseringen. Globaliseringen höjer kompetensribban för politiker och beslutsfattare.
Klimatfrågan är ett bra exempel på nödvändigheten att ligga i framkant inom kunskapsutvecklingen för att inte göra felbedömningar och felinvesteringar. Både politiken och den viktiga offentliga sektorn måste ligga steget före. Det är förutsättningen för självständiga och hållbara beslut. Det är förutsättningen för att hävda Dalarnas och regionens rådighet över de egna besluten. Det är denna rådighet som ytterst lägger grunden för omvärldens respekt och för tydlig identitet.
Omvärldens respekt är bra att ha som bagage när ansvarskommitténs förslag om nya regionstrukturer på allvar ska diskuteras.
Subscribe to:
Posts (Atom)
