Priser och skatter måste höjas!

Miljöfanatiker! Så kallade Ulf Björklund från Idre sina förmenta motståndare i debatten om Idre Fjälls framtid och det nu stoppade Tre Topparprojektet. Tillmälet är inget hållbart argument lika litet som ”jobbfanatiker”skulle ha varit som tillmäle på projektets banérbärare från dem som tog ansvaret för att hantera den svårbedömda balansen mellan miljö och ekonomi. Vi människor är beroende av dem båda. Det är ju faktiskt så att miljön/naturens resurser är källan för all produktion.
Konflikten mellan ekonomi och miljö kommer att bli starkare i framtiden; inte bara över vargen i våra skogar, över laxodling i Österviken, över strandskyddet i Hjortnäs eller Tre Toppar uppe i Idre. Den stora konflikt som förestår blir den över framtidens energipriser och energisystem. Vi i Dalarna, Sverige och övriga världen kommer inte att klara klimatkrisen om inte priser och skatter höjs – som en av många åtgärder – på koldioxidutsläpp från bilar, hus och industrier.

För Sälen har 2006/2007 varit en svag säsong. Skistar har inte täljt guld med kniv. Alperna har också haft en förfärlig säsong. Snön kom sent. Bankerna ger numera sällan kredit till anläggningar under 1500-metersgränsen. Siljan har i år haft rekordkort isläggning.
Vetenskapen är så enig den kan bli om klimatförändringens orsaker. Scenarierna om fortsättningen är sådana att allmänhet, ansvariga politiker och investerare måste ställa sig frågan: Vad kommer detta att betyda för mig? Hur påverkar klimatförändringar och alla andra stora miljöproblem våra risker, våra jobb, våra livsstilar?

Att inte ta med och integrera klimatfrågan i kalkylerna över långsiktiga och oåterkalleliga strukturprojekt är aningslöst.

För Sveriges del måste vi, liksom de som bor i Kanada och Ryssland, räkna med att klimatzonerna flyttar norröver. Skåne kan få medelhavsklimat, Mälardalen får Skåneklimat, Dalarna blir varmare. Jag tycker till exempel inte det är någon bra idé för Falun att söka VM 2013. Årets Svenska Skidspel kändes närmast patetiska där åkarna rände fram på sin utlagda snösträng genom barmarken.

Vi behöver ett tillkommande planeringsunderlag för att utveckla ett levande och växande framtidens Dalarna. Vi behöver tydliga, konkretiserade scenariobeskrivningar av hur framtidens Dalarna kan komma att konkret gestaltas i olika långsiktiga klimat- och energiscenarier, till exempel med utgångspunkt i rapporterna från FN:s klimatpanel.

Det är lika viktigt som ansvarsfullt att planera för alternativa framtider, att inte bita sig fast i det gamla: att måla in sig i ett hörn. Förr eller senare skulle gruvan i Grängesberg ta slut, förr eller senare skulle Dalaregementet läggas ned. Så mycket krut spilldes på att streta emot en obeveklig framtida verklighet. Det gick alldeles utmärkt att lägga ned Dalregementet. Nya idéer och nytt kapital frigjordes.

Klarar sig inte Idre Fjäll längre utan en expansion? Hur ser kalkylen ut för projektet? Vad skulle garantera att utbyggnaden skulle ha stannat vid den föreslagna? Det finns stora obesvarade ekonomiska frågor om projektet. Och som Christer Gruhs efterfrågar: Vilka är de kreativa alternativen?

Kan vi stoppa klimatförändringarna?
Vi kan definitivt dra åt utsläppsbromsen och förhindra att vi glider in i mer kaotiska och våldsammare klimattyper. Men för detta krävs politiskt mod – inte bara i Sverige – också i de stora nationerna. Men vår egen kunskap och vårt handlande kan bli vägbrytare och förebild.

Makthavare skvallrar alltid om varandra

INLÄGG | Fichtelius, Persson och drevet, SvD

Uppenbarligen har Erik Fichte­lius med sin originella tv-produktion berört något av det mest tabu­belagda; programmet gav miljoner tittare en bild av en makthavares reflektioner och kommentarer i realtid.

Känslor, synpunkter och ref­lek­tioner som yttras under själva ­skeendet fryses med kamerans hjälp för att sedan tinas upp i en annan tid och politiskt klimat.

Den vrede som riktas mot ­Göran Persson och Erik Fichtelius saknar proportion i förhållande till vad som egentligen sägs eller avslöjas.

Makthavares bedömningar och skvaller om varandra, det må vara om kolleger i en regering, i en företagsledning eller en styrelse, är inslag i en ­ständigt pågående maktkamp om initiativ och att vinna matchen. Makthavare skvallrar alltid om varandra.

Min långa erfarenhet av arbete
i näringslivet är att gränsen är lövtunn mellan saklig kritik, taktiska upplägg och intriger och vanärande skvaller – ja, till och med hat (glöm inte Palmehatet!) – i kampen om position och makt.

Det Persson avslöjar synes mig vara en västanfläkt, någon gång kuling, i förhållande till de diskussioner makthavare kan bestå varandra inom skål och vägg.

Detta vet journalister, akademiker, företagsledare och politiker. Det unika är att detta blir blottlagt i tv-dokumentären. Persson visar en befriande frimodighet när han på detta sätt bjuder på sig själv och låter kameran gå i känsliga frågor.

Jag är övertygad om att Persson är medveten om sin kontrover­siella personlighet. Karismatiska ledare har ofta narcissistiska drag och använder sin omvärld för att betjäna och förstärka dessa. De utnyttjar sina med­arbetare för sin sak.

Om man inte kan ställa upp på en chefs stil och personlighet är man ju fri att lämna, som till exempel Margot Wallström gjorde. I en öppen demokrati måste diskussionen om ledarskapets innehåll och metoder ständigt vara en del av debatten. Det är en förutsättning för sans och balans. Det är en del av dess friskhet.

Den hatiska och distanslösa fördömelsen av Persson får motsatt verkan. Den beslutsfattare som skulle vilja gå längre än Persson i att dela med sig och öppna upp för hur verklighetens diskussioner faktiskt förs finns knappast längre inom räckhåll.

Mediedrevets resultat blir ­större slutenhet. Det är beklagligt.

Bo ekman

för © SvD, 30 mars 2007

Länk till artikeln

Ansvar och kunskap

I förra veckan tog regeringen beslutet att inte ge tillstånd för projektet Tre Toppar. Detta projekt har utretts, förhandlats och behandlats under tio år, i alla instanser ända upp i regeringen. Stora kostnader är nedlagda. Alternativen har lagts åt sidan.
Förutsättningarna för att överhuvudtaget få ett positivt beslut i frågan var redan från början dåliga. Tre Toppar ligger i ett av EU skyddat naturområde och i ett för samebefolkningen strategiskt viktigt betes- och vandringsområde.

Men ändå drevs frågan från instans till instans. Både Regionstyrelsen och Länsstyrelsen tillstyrkte projektet liksom givetvis Älvdalens kommun. Regionstyrelsen tydliggjorde att den för sin del enbart yttrade sig med utgångspunkt från sysselsättning och ekonomi. Länsstyrelsen yttrade sig främst med utgångspunkt i miljöfrågorna. Tre Topparprojektet förkroppsligar konflikten mellan ekonomi/sysselsättning och miljö/klimat.

Det visade sig att i detta viktiga ärende fungerade inte decentraliseringen av beslut till lokal och regional nivå. Här ville man inte gå emot starka lokala opinioner och påtryckare. Ärendet delegerades istället upp till regeringsnivå – till ”Stockholm” - som fick hålla i yxan. Detta rubbar tilltron till att de lokala och regionala politiska och myndighetsinstanserna har beslutskompetens - kunskap och mod - att fatta opinionsmässigt svåra beslut.

Med all säkerhet har den intensiva debatten om klimatfrågan under senare tid påverkat regeringens ställningstagande. Om Tre Toppar skulle ha handlagts av en regering, säg för tolv månader sedan, skulle sannolikt den socialdemokratiska regeringen ha tillstyrkt. Ulrica Messings uppseendeväckande inhopp i styrelsen för Idre fjäll, pekar entydigt på att den socialdemokratiska bedömningen skulle vägt över till fördel för ekonomi och sysselsättning. Men jag skulle heller inte hålla för otroligt att om Sverige hade haft en borgerlig regering vid den tidpunkten, så skulle också den ha givit sitt tillstånd till utbyggnad. Vad som möjliggjorde avslaget i mars 2007 var att den redan för något år sedan väl tillgängliga kunskapen om klimatfrågans allvar nu har trängt så djupt in i opinionen att en restriktivare tillståndsgivning för klimat- och miljökänsliga projekt blivit nödvändig. Tre Topparbeslutet ger en god fingervisning om vad vi har att vänta i framtiden.

Tre Topparprojektet lär oss att politiker och myndigheter måste ligga i den absoluta framkanten i fråga om kunskapsinhämtning, inte bara vad gäller den egna orten, kommunen eller regionen. Kunskapsuppbyggnaden måste också utveckla insikt om hur företeelser här i Dalarna fogas in i allt vidare och mer komplexa sammanhang. Den globala uppvärmningen är ett sådant. Andra exempel är energiförsörjning, kommunikationer, utbildning och arbetsmarknad. Vi tvingas allt mer att arbeta med ”helhetssyn”. Vår kunskap ”här” – i det lokala/regionala - måste vara minst lika hög och djup som deras kunskap ”där” – vare sig ”där” är i Stockholm, Bryssel eller Washington. Annars fungerar inte den viktiga decentraliseringen. Globaliseringen höjer kompetensribban för politiker och beslutsfattare.

Klimatfrågan är ett bra exempel på nödvändigheten att ligga i framkant inom kunskapsutvecklingen för att inte göra felbedömningar och felinvesteringar. Både politiken och den viktiga offentliga sektorn måste ligga steget före. Det är förutsättningen för självständiga och hållbara beslut. Det är förutsättningen för att hävda Dalarnas och regionens rådighet över de egna besluten. Det är denna rådighet som ytterst lägger grunden för omvärldens respekt och för tydlig identitet.

Omvärldens respekt är bra att ha som bagage när ansvarskommitténs förslag om nya regionstrukturer på allvar ska diskuteras.

En del av himmelen

För någon vecka sedan besökte jag Saudiarabien för att lära mer om landets snabba förändring, oljefrågorna och om de politiska kriserna i regionen. Prins Turki al Faisal, som besökte Tällberg Forum i somras, hade bjudit ut oss till sitt fritidsviste någon timme utanför Riyadh, huvudstaden. Prins Turki är sonson till Saudis grundare, Kung Abdul Aziz. Han var landets Gustav Vasa.

Turki själv har varit landets ambassadör i England och USA. Han öppnade samtalet, när vi på beduinvis slagit oss ned på sittkuddar runt en eldstad med vidsträckt utsikt över öknen, med att säga till familj och vänner: ”Jag var i Tällberg i somras. Tällberg är en del av himlen”.

Man får gå tillbaka till Karl-Eriks Forsslunds storverk ”Med Dalälven från källorna till havet” för att läsa en liknande formulering om vår bygd:
”En sommardag är allting blått, sjön, bergen, himmelen – det är ett blått drömland med vita glimt i allt detta blå, vita skogar, vita gässpågorna…”

Medan samtalet glider vidare i spännande slingor slår det mig vilka likheter våra kulturer ändå har. Vi sitter runt en lägereld precis som den på Digerberget eller Waverön ute i Siljan. Turkis viste ute i öknen är hans vad vi skulle kalla utfäbod. Runt stället rör sig kameler, hästar och får.

Arkitekturen har sina rötter i beduintältens form. Precis som de flesta hus vi bygger här runt Siljan har rötter i knuttimrat och stående lockpanelat. Men bundenheten till ursprung och tradition är nog starkare där i Saudi än här vid Siljan.

Vi gör en vandring ut i öknen, omsluts av en mäktig, vacker men krävande natur. Den formar sina människor.

Idag finns lite mer än två miljoner (ca 10 procent av befolkningen) nomadiserande beduiner kvar i öknarna. Jag besöker några mot slutet av resan. De hade sina läger i skuggan av de väldiga oljefälten i öster, vid Persiska viken.

Oljan moderniserar landet. Jag besökte ett nybyggt sjukhus för rehabilitering. Investering: 7 miljarder kronor. 70 000 patientbesök per år. ”Humanitarian City” är en anläggning som saknar sitt like i vårt land; i tekniska resurser, terapeutisk kompetens och arkitektonisk funktionalitet och skönhet. För många patienter är säkert denna anläggning på sitt sätt ”en del av himmelen”.

På detta sjukhus träffade jag en ung, framåt kvinna från Medina. Hon arbetar med utbildning. Hon representerar en ny generation, som inte bär slöja eller huvudduk. Men även om nya starka kvinnliga ledare träder fram så drar fundamentalismens kårar också genom det saudiska samhället. Terrordåden är sällsynta men häromdagen mördades fyra turister ute i öknen. Moderniseringen av det saudiska samhället – ja, för hela arabvärlden – är en riskfylld process för alla inblandade.

Fundamentalismens krafter förstärks av den amerikanska katastrofinvasionen i Irak. Fruktan för ett anfall mot Irans nukleära anläggningar är närvarande i nästan alla samtal. Det kommer att ta lång tid, mycket lång tid innan massorna får förtroende igen för USA och väst.

En brobyggande ledare i Mellanöstern är drottning Rania av Jordanien. Hon är begåvad, klok - och vacker. Drottningen hade inbjudits att hålla inledningsanförandet vid en stor ekonomisk konferens i Jeddah, vid Röda Havet. Hon talar om kunskap, utbildning, om sina barns framtid, om miljön, om respekt för oliktänkande. Hon möter ideliga applådåskor. Mellanöstern är förvisso inte bara mörkermän.

Drottning Rania är också inbjuden att komma till Siljan och Tällberg Forum i sommar. Det finns en god möjlighet att det blir så. Då får hon som alla andra som kommer att dra till Siljan i midsommartid uppleva hur det är att besöka ”en del av himmelen”.

Davos

English version

At the World Economic Forum in Davos the climate issue took off like the proverbial IPO. No one wanted to miss that train, or get passed by to opine on the question of the day. They had good reason: five days later the UN climate panel (IPCC) released its most authoritative report to date.

When power talks climate change and carbon dioxide emissions, they show up in clattering helicopters from Zurich’s airport, or in bulky black German limousines, or in American SUV’s. It’s no wonder that the head of Porsche, and now joined by Angela Merkel herself, stirred up a war of words over EU’s plans to lower emissions levels for automobiles. This would “favor small car manufacturers in Italy and France.” The question that the Davos forum actually formulated was this: can we depend on the free market’s own interests for solutions to the transition to a continuously sustainable symbiosis between human beings and ecology? I don’t think so.

According to the IPCC’s report, global warming of the planet is “unequivocal.” The prognoses center on the rise in density of greenhouse gases in the atmosphere from 385 ppm today to 550 ppm within the foreseeable future. At 3°C, says Jim Hansen of the Goddard Institute, among others, we are talking about “another planet.”

The question is how the world’s nations will arrive at a binding agreement on shared responsibilities and emission quotas.

“Can the markets save the planet?” was the headline for one of the sessions. With its near evangelical atmosphere it almost felt as if the climate threat were a god sent opportunity for new growth and innovation. New technology must be a large part of the solution. But we know that new complex technologies, especially when they must be scaled up quickly, create new problems that were never part of the calculations. The energy system upon which we built today’s society has not proven itself to be sustainable. Of course new technology is needed, but also needed are changed values and behavior.

Fundamentally one must come to the insight that it is not nature itself that is the threat or the reason for the climate – water – air pollution problems, to desertification or deforestation. It is humankind. The soon nine billion of us are the threat.

We human beings can negotiate and solve problems among ourselves. But with all of the might we have built up to hold power over each other, we cannot force the glaciers of Greenland and Himalaya to stop melting or the Aral Sea to be once again an inland sea.

It’s plain narrow-minded to think that the climate problem can be solved isolated from other crises which our species and our societal models incur upon nature.

It’s naive to think that nations and voters, companies and consumers are ready to change from a growth agenda to a safety first principle. Governments and companies do not survive in today’s societal logic without growth, higher profits and more jobs. This was precisely the power coalition that convened in Davos.

What opportunities exist then for the nations of the world to reach agreement on the complex issues that impact all of us at the same time? Take, for example, the free trade negotiations, the so-called Doha Round which has gone on for five years with the goal to open EU and US markets to the developing world. While Africa has 12 percent of the population, the continent’s share of world trade has fall to just 2 percent.

EU’s trade commissioner, Peter Mandelson, exclaimed that he “had never in my ministerial career dealt with a more complicated problem than the agricultural part of the Doha Round.”

If global trade issues are difficult, then climate and environmental issues are a negotiation nightmare. The current so-called Kyoto Protocol is about as powerful as Chamberlain’s deal with “Mr. Hitler:” “Peace in our time.” Kyoto was to have lowered carbon dioxide emissions by 5 percent below the 1990 level. Yet now the global level of emissions has already risen 25 percent over that level.

We can only imagine the difficulties of negotiation that will develop when quotas of emissions rights are to be set between the rich and developing nations. Don’t believe anything other than that China, India and Africa will demand greater concessions at the rich nations’ cost.

Global warming also brings along with it all the other conflicts concerning the exploitation of the eco-system – the capacity of which sets the limits for growth – and above all the water resources of Asia and Africa. Physicist and astronomer Martin Rees led a discussion in Davos on the origins of life. In his low-key manner he asserted that the long-term survival of life forms on this planet is now being decided during the 21st Century.

Do we have the optimal societal organizations and economic models in order to be able to solve those problems that we have created for ourselves? The task is not made easier by the fact that the authority of the sovereign nation-state is weakened not least by the virtual network society’s almost bacteriological expansion. Power and information spreads; decentralization and individuality gain the advantage. In of itself this is a positive development, but it makes all the more difficult for the necessary, globally collective decisions to be taken on such issues as trade conditions, climate change and terrorism.

In the foreseeable future nation-states must develop the necessary institutions for a globally functioning, lawful society. This must be built upon the entwined mutual needs brought about by globalization.

We need something akin to the WTO for global negotiations with the power and authority to impose sanctions on climate and energy security issues. It is a matter of the defense of common global security and everyone’s access to a system of justice. Not a particularly unwarranted requirement.

At the final session in Davos, the Republican presidential candidate John McCain said that we can never plan for “nature’s capriciousness.” In the end he invoked his god. This still remnant vision, held by many, of humanity as the crown of creation and “nature” as capricious, threatening, and therefore necessary to control and exploit one-sidedly is presumably one of the important roots to the evil we have put upon ourselves.

A new vision is needed of just what a long-standing sustainable society actually means. What does the formula look like that makes it possible for us in every situation and technological environment to merge the equation of social order/economic development/energy production with the ecological systems’ expanding or shrinking capacities and potentialities? Such a common vision/frame of reference should be formulated to serve as a platform to solve the great issues of our time.

This is first and foremost an existential/practical philosophical question, not a market issue. At the conclusion of the Tällberg Forum 2006, the former president of the Czech Republic Václav Havel said that humankind would not manage the task ahead if it is not able “to put an end to mankind’s arrogance towards nature.” To do this human beings must act collectively with at least “a moral minimum.”

In Davos the discussions did not reach so far as the moral questions.

Bo Ekman