Posts
För någon vecka sedan besökte jag Saudiarabien för att lära mer om landets snabba förändring, oljefrågorna och om de politiska kriserna i regionen. Prins Turki al Faisal, som besökte Tällberg Forum i somras, hade bjudit ut oss till sitt fritidsviste någon timme utanför Riyadh, huvudstaden. Prins Turki är sonson till Saudis grundare, Kung Abdul Aziz. Han var landets Gustav Vasa.
Turki själv har varit landets ambassadör i England och USA. Han öppnade samtalet, när vi på beduinvis slagit oss ned på sittkuddar runt en eldstad med vidsträckt utsikt över öknen, med att säga till familj och vänner: ”Jag var i Tällberg i somras. Tällberg är en del av himlen”.
Man får gå tillbaka till Karl-Eriks Forsslunds storverk ”Med Dalälven från källorna till havet” för att läsa en liknande formulering om vår bygd:
”En sommardag är allting blått, sjön, bergen, himmelen – det är ett blått drömland med vita glimt i allt detta blå, vita skogar, vita gässpågorna…”
Medan samtalet glider vidare i spännande slingor slår det mig vilka likheter våra kulturer ändå har. Vi sitter runt en lägereld precis som den på Digerberget eller Waverön ute i Siljan. Turkis viste ute i öknen är hans vad vi skulle kalla utfäbod. Runt stället rör sig kameler, hästar och får.
Arkitekturen har sina rötter i beduintältens form. Precis som de flesta hus vi bygger här runt Siljan har rötter i knuttimrat och stående lockpanelat. Men bundenheten till ursprung och tradition är nog starkare där i Saudi än här vid Siljan.
Vi gör en vandring ut i öknen, omsluts av en mäktig, vacker men krävande natur. Den formar sina människor.
Idag finns lite mer än två miljoner (ca 10 procent av befolkningen) nomadiserande beduiner kvar i öknarna. Jag besöker några mot slutet av resan. De hade sina läger i skuggan av de väldiga oljefälten i öster, vid Persiska viken.
Oljan moderniserar landet. Jag besökte ett nybyggt sjukhus för rehabilitering. Investering: 7 miljarder kronor. 70 000 patientbesök per år. ”Humanitarian City” är en anläggning som saknar sitt like i vårt land; i tekniska resurser, terapeutisk kompetens och arkitektonisk funktionalitet och skönhet. För många patienter är säkert denna anläggning på sitt sätt ”en del av himmelen”.
På detta sjukhus träffade jag en ung, framåt kvinna från Medina. Hon arbetar med utbildning. Hon representerar en ny generation, som inte bär slöja eller huvudduk. Men även om nya starka kvinnliga ledare träder fram så drar fundamentalismens kårar också genom det saudiska samhället. Terrordåden är sällsynta men häromdagen mördades fyra turister ute i öknen. Moderniseringen av det saudiska samhället – ja, för hela arabvärlden – är en riskfylld process för alla inblandade.
Fundamentalismens krafter förstärks av den amerikanska katastrofinvasionen i Irak. Fruktan för ett anfall mot Irans nukleära anläggningar är närvarande i nästan alla samtal. Det kommer att ta lång tid, mycket lång tid innan massorna får förtroende igen för USA och väst.
En brobyggande ledare i Mellanöstern är drottning Rania av Jordanien. Hon är begåvad, klok - och vacker. Drottningen hade inbjudits att hålla inledningsanförandet vid en stor ekonomisk konferens i Jeddah, vid Röda Havet. Hon talar om kunskap, utbildning, om sina barns framtid, om miljön, om respekt för oliktänkande. Hon möter ideliga applådåskor. Mellanöstern är förvisso inte bara mörkermän.
Drottning Rania är också inbjuden att komma till Siljan och Tällberg Forum i sommar. Det finns en god möjlighet att det blir så. Då får hon som alla andra som kommer att dra till Siljan i midsommartid uppleva hur det är att besöka ”en del av himmelen”.
Thursday, March 1, 2007
Monday, February 5, 2007
Davos
English version
At the World Economic Forum in Davos the climate issue took off like the proverbial IPO. No one wanted to miss that train, or get passed by to opine on the question of the day. They had good reason: five days later the UN climate panel (IPCC) released its most authoritative report to date.
When power talks climate change and carbon dioxide emissions, they show up in clattering helicopters from Zurich’s airport, or in bulky black German limousines, or in American SUV’s. It’s no wonder that the head of Porsche, and now joined by Angela Merkel herself, stirred up a war of words over EU’s plans to lower emissions levels for automobiles. This would “favor small car manufacturers in Italy and France.” The question that the Davos forum actually formulated was this: can we depend on the free market’s own interests for solutions to the transition to a continuously sustainable symbiosis between human beings and ecology? I don’t think so.
According to the IPCC’s report, global warming of the planet is “unequivocal.” The prognoses center on the rise in density of greenhouse gases in the atmosphere from 385 ppm today to 550 ppm within the foreseeable future. At 3°C, says Jim Hansen of the Goddard Institute, among others, we are talking about “another planet.”
The question is how the world’s nations will arrive at a binding agreement on shared responsibilities and emission quotas.
“Can the markets save the planet?” was the headline for one of the sessions. With its near evangelical atmosphere it almost felt as if the climate threat were a god sent opportunity for new growth and innovation. New technology must be a large part of the solution. But we know that new complex technologies, especially when they must be scaled up quickly, create new problems that were never part of the calculations. The energy system upon which we built today’s society has not proven itself to be sustainable. Of course new technology is needed, but also needed are changed values and behavior.
Fundamentally one must come to the insight that it is not nature itself that is the threat or the reason for the climate – water – air pollution problems, to desertification or deforestation. It is humankind. The soon nine billion of us are the threat.
We human beings can negotiate and solve problems among ourselves. But with all of the might we have built up to hold power over each other, we cannot force the glaciers of Greenland and Himalaya to stop melting or the Aral Sea to be once again an inland sea.
It’s plain narrow-minded to think that the climate problem can be solved isolated from other crises which our species and our societal models incur upon nature.
It’s naive to think that nations and voters, companies and consumers are ready to change from a growth agenda to a safety first principle. Governments and companies do not survive in today’s societal logic without growth, higher profits and more jobs. This was precisely the power coalition that convened in Davos.
What opportunities exist then for the nations of the world to reach agreement on the complex issues that impact all of us at the same time? Take, for example, the free trade negotiations, the so-called Doha Round which has gone on for five years with the goal to open EU and US markets to the developing world. While Africa has 12 percent of the population, the continent’s share of world trade has fall to just 2 percent.
EU’s trade commissioner, Peter Mandelson, exclaimed that he “had never in my ministerial career dealt with a more complicated problem than the agricultural part of the Doha Round.”
If global trade issues are difficult, then climate and environmental issues are a negotiation nightmare. The current so-called Kyoto Protocol is about as powerful as Chamberlain’s deal with “Mr. Hitler:” “Peace in our time.” Kyoto was to have lowered carbon dioxide emissions by 5 percent below the 1990 level. Yet now the global level of emissions has already risen 25 percent over that level.
We can only imagine the difficulties of negotiation that will develop when quotas of emissions rights are to be set between the rich and developing nations. Don’t believe anything other than that China, India and Africa will demand greater concessions at the rich nations’ cost.
Global warming also brings along with it all the other conflicts concerning the exploitation of the eco-system – the capacity of which sets the limits for growth – and above all the water resources of Asia and Africa. Physicist and astronomer Martin Rees led a discussion in Davos on the origins of life. In his low-key manner he asserted that the long-term survival of life forms on this planet is now being decided during the 21st Century.
Do we have the optimal societal organizations and economic models in order to be able to solve those problems that we have created for ourselves? The task is not made easier by the fact that the authority of the sovereign nation-state is weakened not least by the virtual network society’s almost bacteriological expansion. Power and information spreads; decentralization and individuality gain the advantage. In of itself this is a positive development, but it makes all the more difficult for the necessary, globally collective decisions to be taken on such issues as trade conditions, climate change and terrorism.
In the foreseeable future nation-states must develop the necessary institutions for a globally functioning, lawful society. This must be built upon the entwined mutual needs brought about by globalization.
We need something akin to the WTO for global negotiations with the power and authority to impose sanctions on climate and energy security issues. It is a matter of the defense of common global security and everyone’s access to a system of justice. Not a particularly unwarranted requirement.
At the final session in Davos, the Republican presidential candidate John McCain said that we can never plan for “nature’s capriciousness.” In the end he invoked his god. This still remnant vision, held by many, of humanity as the crown of creation and “nature” as capricious, threatening, and therefore necessary to control and exploit one-sidedly is presumably one of the important roots to the evil we have put upon ourselves.
A new vision is needed of just what a long-standing sustainable society actually means. What does the formula look like that makes it possible for us in every situation and technological environment to merge the equation of social order/economic development/energy production with the ecological systems’ expanding or shrinking capacities and potentialities? Such a common vision/frame of reference should be formulated to serve as a platform to solve the great issues of our time.
This is first and foremost an existential/practical philosophical question, not a market issue. At the conclusion of the Tällberg Forum 2006, the former president of the Czech Republic Václav Havel said that humankind would not manage the task ahead if it is not able “to put an end to mankind’s arrogance towards nature.” To do this human beings must act collectively with at least “a moral minimum.”
In Davos the discussions did not reach so far as the moral questions.
Bo Ekman
At the World Economic Forum in Davos the climate issue took off like the proverbial IPO. No one wanted to miss that train, or get passed by to opine on the question of the day. They had good reason: five days later the UN climate panel (IPCC) released its most authoritative report to date.
When power talks climate change and carbon dioxide emissions, they show up in clattering helicopters from Zurich’s airport, or in bulky black German limousines, or in American SUV’s. It’s no wonder that the head of Porsche, and now joined by Angela Merkel herself, stirred up a war of words over EU’s plans to lower emissions levels for automobiles. This would “favor small car manufacturers in Italy and France.” The question that the Davos forum actually formulated was this: can we depend on the free market’s own interests for solutions to the transition to a continuously sustainable symbiosis between human beings and ecology? I don’t think so.
According to the IPCC’s report, global warming of the planet is “unequivocal.” The prognoses center on the rise in density of greenhouse gases in the atmosphere from 385 ppm today to 550 ppm within the foreseeable future. At 3°C, says Jim Hansen of the Goddard Institute, among others, we are talking about “another planet.”
The question is how the world’s nations will arrive at a binding agreement on shared responsibilities and emission quotas.
“Can the markets save the planet?” was the headline for one of the sessions. With its near evangelical atmosphere it almost felt as if the climate threat were a god sent opportunity for new growth and innovation. New technology must be a large part of the solution. But we know that new complex technologies, especially when they must be scaled up quickly, create new problems that were never part of the calculations. The energy system upon which we built today’s society has not proven itself to be sustainable. Of course new technology is needed, but also needed are changed values and behavior.
Fundamentally one must come to the insight that it is not nature itself that is the threat or the reason for the climate – water – air pollution problems, to desertification or deforestation. It is humankind. The soon nine billion of us are the threat.
We human beings can negotiate and solve problems among ourselves. But with all of the might we have built up to hold power over each other, we cannot force the glaciers of Greenland and Himalaya to stop melting or the Aral Sea to be once again an inland sea.
It’s plain narrow-minded to think that the climate problem can be solved isolated from other crises which our species and our societal models incur upon nature.
It’s naive to think that nations and voters, companies and consumers are ready to change from a growth agenda to a safety first principle. Governments and companies do not survive in today’s societal logic without growth, higher profits and more jobs. This was precisely the power coalition that convened in Davos.
What opportunities exist then for the nations of the world to reach agreement on the complex issues that impact all of us at the same time? Take, for example, the free trade negotiations, the so-called Doha Round which has gone on for five years with the goal to open EU and US markets to the developing world. While Africa has 12 percent of the population, the continent’s share of world trade has fall to just 2 percent.
EU’s trade commissioner, Peter Mandelson, exclaimed that he “had never in my ministerial career dealt with a more complicated problem than the agricultural part of the Doha Round.”
If global trade issues are difficult, then climate and environmental issues are a negotiation nightmare. The current so-called Kyoto Protocol is about as powerful as Chamberlain’s deal with “Mr. Hitler:” “Peace in our time.” Kyoto was to have lowered carbon dioxide emissions by 5 percent below the 1990 level. Yet now the global level of emissions has already risen 25 percent over that level.
We can only imagine the difficulties of negotiation that will develop when quotas of emissions rights are to be set between the rich and developing nations. Don’t believe anything other than that China, India and Africa will demand greater concessions at the rich nations’ cost.
Global warming also brings along with it all the other conflicts concerning the exploitation of the eco-system – the capacity of which sets the limits for growth – and above all the water resources of Asia and Africa. Physicist and astronomer Martin Rees led a discussion in Davos on the origins of life. In his low-key manner he asserted that the long-term survival of life forms on this planet is now being decided during the 21st Century.
Do we have the optimal societal organizations and economic models in order to be able to solve those problems that we have created for ourselves? The task is not made easier by the fact that the authority of the sovereign nation-state is weakened not least by the virtual network society’s almost bacteriological expansion. Power and information spreads; decentralization and individuality gain the advantage. In of itself this is a positive development, but it makes all the more difficult for the necessary, globally collective decisions to be taken on such issues as trade conditions, climate change and terrorism.
In the foreseeable future nation-states must develop the necessary institutions for a globally functioning, lawful society. This must be built upon the entwined mutual needs brought about by globalization.
We need something akin to the WTO for global negotiations with the power and authority to impose sanctions on climate and energy security issues. It is a matter of the defense of common global security and everyone’s access to a system of justice. Not a particularly unwarranted requirement.
At the final session in Davos, the Republican presidential candidate John McCain said that we can never plan for “nature’s capriciousness.” In the end he invoked his god. This still remnant vision, held by many, of humanity as the crown of creation and “nature” as capricious, threatening, and therefore necessary to control and exploit one-sidedly is presumably one of the important roots to the evil we have put upon ourselves.
A new vision is needed of just what a long-standing sustainable society actually means. What does the formula look like that makes it possible for us in every situation and technological environment to merge the equation of social order/economic development/energy production with the ecological systems’ expanding or shrinking capacities and potentialities? Such a common vision/frame of reference should be formulated to serve as a platform to solve the great issues of our time.
This is first and foremost an existential/practical philosophical question, not a market issue. At the conclusion of the Tällberg Forum 2006, the former president of the Czech Republic Václav Havel said that humankind would not manage the task ahead if it is not able “to put an end to mankind’s arrogance towards nature.” To do this human beings must act collectively with at least “a moral minimum.”
In Davos the discussions did not reach so far as the moral questions.
Bo Ekman
Davos- det stora hotet är människan
Vid Världsekonomiskt Forum i Davos stack klimatfrågan iväg som en börsraket. Ingen ville missa tåget, bli omkörd i opinionsfrågan för dagen. De hade en god anledning: fem dagar senare offentliggjorde FN:s klimatpanel (IPCC) sin mest auktoritativa rapport hittills.
När makten pratar klimatförändring och koldioxidutsläpp kommer den i smattrande helikoptrar från flygplatsen i Zürich eller i tunga tyska svarta limousiner eller i amerikanska stadsjeepar. Det är inte att förundras över att Porche-chefen och nu senast Angela Merkel själv blåste till krig mot EU:s planer att sänka utsläppsnivåerna för personbilar. De skulle ”favorisera småbilstillverkarna i Italien och Frankrike”. Den fråga som Davosmötet egentligen formulerade var: kan vi lita till den fria marknadens egenintressen för lösningen av övergången till en i fortvarighet hållbar symbios mellan människa och ekologi? Jag tror inte det.
Enligt IPCC:s rapport är den globala uppvärmningen av klimatet ”otvetydig”. Prognoserna centreras mot en ökning av tätheten av växthusgaser i atmosfären från dagens 385 ppm till en nivå på 550 ppm inom överskådlig framtid. Vid + 3 °C, säger bland andra Jim Hansen, Goddard Institute, talar vi om ”en annan planet”.
Frågan är hur världens nationer skall kunna komma fram till bindande avtal om delat ansvar och utsläppstilldelning.
”Kan marknaderna rädda planeten?” var anslaget för en av sessionerna. I den lätt evangelistiska stämningen kändes det nästan som om klimathotet var en gudasänd möjlighet till ny tillväxt och innovation. Ny teknik måste bli en stor del av lösningen. Men vi vet att ny komplex teknik, särskilt när den snabbt skall skalas upp, skapar nya problem som aldrig fanns med i kalkylen. Energisystem som vi byggde dagens samhälle på har inte visat sig vara hållbara. Givetvis behövs ny teknik, men också förändrade värderingar och beteende.
Det är fundamentalt att komma till insikt om att det inte är naturen själv som är hotet och orsaken till klimat-, vatten-, och luftföroreningsproblemen, till ökenspriding eller avskogning. Det är människan. Hotet är de snart nio miljarderna av oss.
Människor kan förhandla och lösa problem sig själva sinsemellan. Men vi kan inte, ens med all den makt som människor byggt upp för att utöva makt över varandra, tvinga Grönlands och Himalayas glaciärer att sluta smälta eller Aralsjön ånyo bli ett innanhav.
Det är smalsyn att tro att klimatproblemet kan lösas isolerat från andra kriser som vår art och dess samhällsmodeller åsamkar naturen.
Det är naivt att tro att nationer och väljare, företag och konsumenter vore beredda att växla över från tillväxtprincipen till en försiktighetsprincip. Regeringar och företag överlever inte i dagens dominerande samhällslogik utan tillväxt, högre vinster och fler jobb. Det var precis den maktkoalitionen som träffades i Davos.
Vilka möjligheter har då världens nationer att komma överens i komplexa frågor, som berör oss alla samtidigt? Jämför med frihandelsförhandlingarna, den s.k. Doha-rundan som pågått sedan fem år framför allt i syfte att öppna utvecklingsländernas tillgång till marknaderna i EU och USA. Afrika har 12 procent av jordens befolkning, medan kontinentens andel av världshandeln har sjunkit till blott 2 procent.
EU:s kommissionär för handelsfrågor, Peter Mandelson, utbrister att han ”aldrig någonsin i min ministerkarriär mött ett mer komplicerat problem än jordbruksförhandlingarnas del i Doha-rundan”.
Om handelsfrågorna är svåra så blir klimat- och eko-frågorna en förhandlingsmardröm. Det nuvarande s.k. Kyotoprotokollet är ungefär lika kraftfullt som Chamberlains avtal med ”herr Hitler”: ”Fred i vår tid”. Kyoto skulle sänka utsläppen av koldioxid till 5 procent under 1990 års nivå. Men redan nu har utsläppen i världen ökat med mer än 25 procent över den nivån.
Vi kan bara föreställa oss vilka förhandlingssvårigheter som kommer att utvecklas när fördelningen av utsläppsrätter skall göras senast mellan de redan rika och utvecklingsländer. Tro inte annat än att Kina, Indien och Afrika kommer att kräva ett mycket större utrymme på de rika ländernas bekostnad.
Till den globala uppvärmningen kommer alla andra konfliktfrågor om utnyttjandet av ekosystem, vars kapacitet sätter gränser för tillväxt, främst färskvattenresurserna i Asien och Afrika. Fysikern och astronomen Martin Rees ledde i Davos en diskussion om livets uppkomst. Lågmält konstaterade han att livsformernas långsiktiga överlevnad på jorden avgörs nu, under det 21:a århundradet.
Har vi optimala samhällsorganisationer och ekonomiska modeller för att mäkta med att lösa de problem som vi skapat för oss själva? Uppgiften blir inte lättare av att den suveräna nationalstatens auktoritet urholkas inte minst av det virtuella nätverksamhällets närmast bakteriologiska expansion. Makt och information sprids till förmån för decentralisering och individualitet. Men denna i och för sig positiva utveckling försvårar nödvändiga, globalt kollektiva beslut till exempel om handelsvillkor, klimatfrågor och terrorism.
Nationalstaterna måste under överskådlig tid utveckla nödvändiga institutioner för ett globalt fungerande rättssamhälle. Detta måste byggas utifrån de snabbt hoptvinnade, ömsesidiga beroenden som globaliseringen medför.
Vi behöver något liknande WTO för globala förhandlingar och med makt och myndighet att utöva sanktioner i klimat- och energisäkerhetsfrågorna. Detta handlar om försvaret av gemensam global säkerhet och allas tillgång till rättvisa. I grunden inte särskilt ohemula krav.
Den republikanske presidentkandidaten John McCain sa vid ett av avslutningssamtalen i Davos att vi aldrig kan planera för ”naturens nyckfullhet”. Allra sist åkallade han sin gud. Denna mångas kvardröjande vision om människan som skapelsens krona och ”naturen” som nyckfull, hotfull - och därmed nödvändig att ensidigt kontrollera och utnyttja - är förmodligen en av de viktiga rötterna till det onda som vi dragit på oss.
Det behövs en ny vision om vad i all fortvarighet ett uthålligt samhälle faktiskt innebär. Hur ser den formel ut som gör att vi i varje läge och teknologiska miljö förmår förena ekvationen samhällsordning/ekonomisk utveckling/energiproduktion med de ekologiska systemens expanderande eller krympande kapaciteter och möjligheter? En sådan gemensam vision/referensram bör formuleras för att tjäna som en plattform för att lösa tidens stora frågor.
Detta är i första hand en existentiell/praktiskt filosofisk fråga, inte i första hand en marknadsfråga. Tjeckiens förre president Václav Havel sa vid avslutningen av Tällberg Forum 2006 att människan inte kommer att klara uppgiften om den inte förmår ”tygla sin arrogans mot naturen”. För att klara detta måste människan kollektivt handla med åtminstone ”ett minimum av moral”.
Så långt som till moralfrågorna kom inte diskussionerna i Davos.
Bo Ekman
för © SvD, 5 februari 2007
Länk till artikeln
När makten pratar klimatförändring och koldioxidutsläpp kommer den i smattrande helikoptrar från flygplatsen i Zürich eller i tunga tyska svarta limousiner eller i amerikanska stadsjeepar. Det är inte att förundras över att Porche-chefen och nu senast Angela Merkel själv blåste till krig mot EU:s planer att sänka utsläppsnivåerna för personbilar. De skulle ”favorisera småbilstillverkarna i Italien och Frankrike”. Den fråga som Davosmötet egentligen formulerade var: kan vi lita till den fria marknadens egenintressen för lösningen av övergången till en i fortvarighet hållbar symbios mellan människa och ekologi? Jag tror inte det.
Enligt IPCC:s rapport är den globala uppvärmningen av klimatet ”otvetydig”. Prognoserna centreras mot en ökning av tätheten av växthusgaser i atmosfären från dagens 385 ppm till en nivå på 550 ppm inom överskådlig framtid. Vid + 3 °C, säger bland andra Jim Hansen, Goddard Institute, talar vi om ”en annan planet”.
Frågan är hur världens nationer skall kunna komma fram till bindande avtal om delat ansvar och utsläppstilldelning.
”Kan marknaderna rädda planeten?” var anslaget för en av sessionerna. I den lätt evangelistiska stämningen kändes det nästan som om klimathotet var en gudasänd möjlighet till ny tillväxt och innovation. Ny teknik måste bli en stor del av lösningen. Men vi vet att ny komplex teknik, särskilt när den snabbt skall skalas upp, skapar nya problem som aldrig fanns med i kalkylen. Energisystem som vi byggde dagens samhälle på har inte visat sig vara hållbara. Givetvis behövs ny teknik, men också förändrade värderingar och beteende.
Det är fundamentalt att komma till insikt om att det inte är naturen själv som är hotet och orsaken till klimat-, vatten-, och luftföroreningsproblemen, till ökenspriding eller avskogning. Det är människan. Hotet är de snart nio miljarderna av oss.
Människor kan förhandla och lösa problem sig själva sinsemellan. Men vi kan inte, ens med all den makt som människor byggt upp för att utöva makt över varandra, tvinga Grönlands och Himalayas glaciärer att sluta smälta eller Aralsjön ånyo bli ett innanhav.
Det är smalsyn att tro att klimatproblemet kan lösas isolerat från andra kriser som vår art och dess samhällsmodeller åsamkar naturen.
Det är naivt att tro att nationer och väljare, företag och konsumenter vore beredda att växla över från tillväxtprincipen till en försiktighetsprincip. Regeringar och företag överlever inte i dagens dominerande samhällslogik utan tillväxt, högre vinster och fler jobb. Det var precis den maktkoalitionen som träffades i Davos.
Vilka möjligheter har då världens nationer att komma överens i komplexa frågor, som berör oss alla samtidigt? Jämför med frihandelsförhandlingarna, den s.k. Doha-rundan som pågått sedan fem år framför allt i syfte att öppna utvecklingsländernas tillgång till marknaderna i EU och USA. Afrika har 12 procent av jordens befolkning, medan kontinentens andel av världshandeln har sjunkit till blott 2 procent.
EU:s kommissionär för handelsfrågor, Peter Mandelson, utbrister att han ”aldrig någonsin i min ministerkarriär mött ett mer komplicerat problem än jordbruksförhandlingarnas del i Doha-rundan”.
Om handelsfrågorna är svåra så blir klimat- och eko-frågorna en förhandlingsmardröm. Det nuvarande s.k. Kyotoprotokollet är ungefär lika kraftfullt som Chamberlains avtal med ”herr Hitler”: ”Fred i vår tid”. Kyoto skulle sänka utsläppen av koldioxid till 5 procent under 1990 års nivå. Men redan nu har utsläppen i världen ökat med mer än 25 procent över den nivån.
Vi kan bara föreställa oss vilka förhandlingssvårigheter som kommer att utvecklas när fördelningen av utsläppsrätter skall göras senast mellan de redan rika och utvecklingsländer. Tro inte annat än att Kina, Indien och Afrika kommer att kräva ett mycket större utrymme på de rika ländernas bekostnad.
Till den globala uppvärmningen kommer alla andra konfliktfrågor om utnyttjandet av ekosystem, vars kapacitet sätter gränser för tillväxt, främst färskvattenresurserna i Asien och Afrika. Fysikern och astronomen Martin Rees ledde i Davos en diskussion om livets uppkomst. Lågmält konstaterade han att livsformernas långsiktiga överlevnad på jorden avgörs nu, under det 21:a århundradet.
Har vi optimala samhällsorganisationer och ekonomiska modeller för att mäkta med att lösa de problem som vi skapat för oss själva? Uppgiften blir inte lättare av att den suveräna nationalstatens auktoritet urholkas inte minst av det virtuella nätverksamhällets närmast bakteriologiska expansion. Makt och information sprids till förmån för decentralisering och individualitet. Men denna i och för sig positiva utveckling försvårar nödvändiga, globalt kollektiva beslut till exempel om handelsvillkor, klimatfrågor och terrorism.
Nationalstaterna måste under överskådlig tid utveckla nödvändiga institutioner för ett globalt fungerande rättssamhälle. Detta måste byggas utifrån de snabbt hoptvinnade, ömsesidiga beroenden som globaliseringen medför.
Vi behöver något liknande WTO för globala förhandlingar och med makt och myndighet att utöva sanktioner i klimat- och energisäkerhetsfrågorna. Detta handlar om försvaret av gemensam global säkerhet och allas tillgång till rättvisa. I grunden inte särskilt ohemula krav.
Den republikanske presidentkandidaten John McCain sa vid ett av avslutningssamtalen i Davos att vi aldrig kan planera för ”naturens nyckfullhet”. Allra sist åkallade han sin gud. Denna mångas kvardröjande vision om människan som skapelsens krona och ”naturen” som nyckfull, hotfull - och därmed nödvändig att ensidigt kontrollera och utnyttja - är förmodligen en av de viktiga rötterna till det onda som vi dragit på oss.
Det behövs en ny vision om vad i all fortvarighet ett uthålligt samhälle faktiskt innebär. Hur ser den formel ut som gör att vi i varje läge och teknologiska miljö förmår förena ekvationen samhällsordning/ekonomisk utveckling/energiproduktion med de ekologiska systemens expanderande eller krympande kapaciteter och möjligheter? En sådan gemensam vision/referensram bör formuleras för att tjäna som en plattform för att lösa tidens stora frågor.
Detta är i första hand en existentiell/praktiskt filosofisk fråga, inte i första hand en marknadsfråga. Tjeckiens förre president Václav Havel sa vid avslutningen av Tällberg Forum 2006 att människan inte kommer att klara uppgiften om den inte förmår ”tygla sin arrogans mot naturen”. För att klara detta måste människan kollektivt handla med åtminstone ”ett minimum av moral”.
Så långt som till moralfrågorna kom inte diskussionerna i Davos.
Bo Ekman
för © SvD, 5 februari 2007
Länk till artikeln
Monday, January 29, 2007
Davos – Om makt och maktlöshet
När makten pratar klimatförändring och koldioxidutsläpp kommer den i smattrande helikoptrar från flygplatsen i Zürich eller i tunga tyska svarta limousiner alternativt amerikanska stadsjeepar. Det är inte att förundras över att Porche-chefen blåste till krig mot EU:s planer att sänka utsläppsnivåerna för personbilar. De skulle ”favorisera småbilstillverkarna i Italien och Frankrike”.
Detta illustrerar den oerhörda komplexitet förestående förhandlingar, om de dramatiska nedskärningar i utsläppen av växthusgaser som kommer att krävas. Industrisammanslutningen World Business Council har i princip accepterat en höjning av den globala temperaturen med 2 grader och därmed de risker och effekter detta har på klimat och ekosystemen.
Man ser en ökning av tätheten av växthusgaser i atmosfären från ca 280 ppm vid industrialismens början för 150 år sedan via dagens 385 till en nivå på 550 ppm inom överskådlig framtid. Vid + 3 °C, säger bland andra Jim Hansen, talar vi om ”en annan planet”.
Det är alltså allvar. Frågan är då hur världens nationer skall komma fram till bindande avtal om att dela ansvar och utsläppstilldelning. Kina, Indien och utvecklingsländerna måste ju rimligen få betydligt lägre krav än vi som redan vuxit oss rika.
Kom också ihåg att klimatfrågan långtifrån är den enda där naturens kapacitet har klara begränsningar att möta de snart nio miljarder människornas krav och behov. Redan idag är en stor konfliktfråga tillgången till färskvatten.
För att få en föreställning om hur svår det förestående förhandlingsarbetet är kan vi se på de pågående frihandelsförhandlingarna, den s.k. Doha-rundan. Den har nu pågått i fem år. Stötestenen är att de rika skall öppna upp sina marknader för mer export från utvecklingsländer till Europa, USA och Japan. I Davos hölls informella möten, där det enda påtagliga resultatet var just att man nu faktiskt möttes igen.
EU:s chefsförhandlare, den briljante Peter Mandelson, sa att han aldrig i sin ministerkarriär mött ett svårare och komplexare problem.
Jag tror honom, men inser samtidigt att vägen fram till verkliga resultat i förhandlingar om klimatfrågan är flera resor värre. För handelsförhandlingar är ändå ”makten” hyggligt organiserad i Världshandelsorganisationen (WTO), som också har makt att utöva sanktioner vid avtalsbrott. I klimat- och eko-frågorna finns ingen sådan institution, bara en löslig process som kallas”Kyoto-protokollet”, där inte ens USA, Kina och Indien på allvar är med.
Nationalstaterna drar åt olika håll med sina särintressen, som exemplet ovan med den tyska bilindustrin. Men problemen vi har att lösa är gemensamma, globala. Makten riskerar bli maktlös.
Davosmöten kan aldrig ersätta den legitima makt, som vilar på konstitutionell och rättsstatlig grund. Men nationella ledare, som statsminister Reinfeldt som snabbt drog förbi i vimlet, måste skaffa sig tydliga mandat att skapa institutioner, likt WTO, för att praktiskt lösa problem som är vidare i sin räckvidd än Sverige och EU. Svenska valrörelser kan inte längre, likt den förra, bara handla om lokala/nationella frågor.
Politisk opinionsbildning och debatt måste formas så att de globala frågorna också blir våra, blir glokala, och inte gömda i eliternas rådslag.
Bo Ekman
Detta illustrerar den oerhörda komplexitet förestående förhandlingar, om de dramatiska nedskärningar i utsläppen av växthusgaser som kommer att krävas. Industrisammanslutningen World Business Council har i princip accepterat en höjning av den globala temperaturen med 2 grader och därmed de risker och effekter detta har på klimat och ekosystemen.
Man ser en ökning av tätheten av växthusgaser i atmosfären från ca 280 ppm vid industrialismens början för 150 år sedan via dagens 385 till en nivå på 550 ppm inom överskådlig framtid. Vid + 3 °C, säger bland andra Jim Hansen, talar vi om ”en annan planet”.
Det är alltså allvar. Frågan är då hur världens nationer skall komma fram till bindande avtal om att dela ansvar och utsläppstilldelning. Kina, Indien och utvecklingsländerna måste ju rimligen få betydligt lägre krav än vi som redan vuxit oss rika.
Kom också ihåg att klimatfrågan långtifrån är den enda där naturens kapacitet har klara begränsningar att möta de snart nio miljarder människornas krav och behov. Redan idag är en stor konfliktfråga tillgången till färskvatten.
För att få en föreställning om hur svår det förestående förhandlingsarbetet är kan vi se på de pågående frihandelsförhandlingarna, den s.k. Doha-rundan. Den har nu pågått i fem år. Stötestenen är att de rika skall öppna upp sina marknader för mer export från utvecklingsländer till Europa, USA och Japan. I Davos hölls informella möten, där det enda påtagliga resultatet var just att man nu faktiskt möttes igen.
EU:s chefsförhandlare, den briljante Peter Mandelson, sa att han aldrig i sin ministerkarriär mött ett svårare och komplexare problem.
Jag tror honom, men inser samtidigt att vägen fram till verkliga resultat i förhandlingar om klimatfrågan är flera resor värre. För handelsförhandlingar är ändå ”makten” hyggligt organiserad i Världshandelsorganisationen (WTO), som också har makt att utöva sanktioner vid avtalsbrott. I klimat- och eko-frågorna finns ingen sådan institution, bara en löslig process som kallas”Kyoto-protokollet”, där inte ens USA, Kina och Indien på allvar är med.
Nationalstaterna drar åt olika håll med sina särintressen, som exemplet ovan med den tyska bilindustrin. Men problemen vi har att lösa är gemensamma, globala. Makten riskerar bli maktlös.
Davosmöten kan aldrig ersätta den legitima makt, som vilar på konstitutionell och rättsstatlig grund. Men nationella ledare, som statsminister Reinfeldt som snabbt drog förbi i vimlet, måste skaffa sig tydliga mandat att skapa institutioner, likt WTO, för att praktiskt lösa problem som är vidare i sin räckvidd än Sverige och EU. Svenska valrörelser kan inte längre, likt den förra, bara handla om lokala/nationella frågor.
Politisk opinionsbildning och debatt måste formas så att de globala frågorna också blir våra, blir glokala, och inte gömda i eliternas rådslag.
Bo Ekman
Friday, December 15, 2006
Sociala Företag Inger Hopp för Miljoner
Två företagsledare har fått spontana stående ovationer när de vandrat nerför mittgången i konferenscentret i Folkets Hus i Stockholm. För ett par år sen var det IKEA:s Ingvar Kamprad, i veckan var det Grameen Banks Muhammad Yunus.
De båda företagsledarna har stora värderingsmässiga likheter. De är båda ytterst framgångsrika. Den ene har blivit världens rikaste man; den andre har fått Nobels fredspris. Båda är älskade av folket. Båda förkroppsligar hopp och framtid men de representerar två olika modeller för att arbeta med och i marknadsekonomi.
Yunus gör en knivskarp skillnad mellan ”social business” och den företagsamhet som söker maximera vinst och aktieägarvärde. Yunus’ modell är att låntagarna/kunderna också skall vara ägare. Grameen Bank är en ”social business” i Bangladesh med sju miljoner kvinnor som ägare. I det konventionella marknadsekonomiska företaget äger några få en verksamhet som ändå kan ha miljoner kunder. Vinsten går till ägarna. Ingvar Kamprad representerar en mellanform – ett familjeföretag – men med visionen att arbeta för ”de många människorna”. Till dem levererar IKEA kvalitet, lägsta pris, och funktion.
Med ”social business” menar Yunus alltså affärsverksamhet som ägs av och utvecklas till sina kunders fördel. Utdelningen går tillbaka till kunderna; alltså den gamla klassiska kooperativa modellen. Denna viktiga distinktion mellan olika former av ägande, entreprenöriell verksamhet har inte rapporterats av de svenska medierna. Där ville hellre ledarskribenter och näringslivsföreträdare sola sig i glansen av Yunus och peka på Grameen Bank som ett bevis för den västerländska marknadsliberalismens allomfattande överlägsenhet. Yunus pekar emellertid på det faktum att den har lett till att 94 procent av världens inkomster går till 40 procent av världens befolkning, de redan hyggligt välbeställda. Bara sex procent går till de 60 resterande procenten. Dit ner har inte de konventionella affärsmodellerna nått. Dit kan de inte nå.
Grameen Bank får representera de många tusentals nya företagsformer och affärsmodeller som tar sin utgångspunkt i fattigdomens annorlunda marknadsantropologi och kulturella förutsättningar. Alla människor är företagsamma, men den viktigaste frågan är på vems villkor och för vems välstånd ska denna företagsamhetens kraft utnyttjas.
Det är också viktigt att understryka att mikrokrediter och mycken annan framväxande social affärsverksamhet undantagslöst i sin tillblivelse och tidiga utveckling kräver finansiellt stöd, som kommer ur källor som inte tar över makten när affärsverksamheten en gång kan stå på egna ben. Detta är skälet till att det främst är biståndsorgan, stiftelser, kyrkor, och filantropiska fonder som tillskjutit riskkapitalet, inte den finansiella marknaden. Detta är givetvis också skälet för att mikrokrediter och liknande verksamhet inte initierats från de stora bankerna. Deras intresse var för övrigt förstrött under Yunus besöket.
Marknadsliberalernas principiella jubel över Grameen Banks Nobelpris och framgång hade klingat renare om det ändå hade varit marknadsekonomin som haft kreativiteten och förmågan att föda fram dessa nya affärsmodeller som kallas socialt företagande. Men så är det alltför sällan. Den sociala ekonomin framstår som ett stort hopp för miljoner människor. Däri ligger prisets betydelse.
Att den konventionella marknadsekonomin förblir vid sin läst bekräftar Svenskt Näringslivs Michael Treschow när han för sin argumentation för högre arvoden till styrelser och verkställande direktörer i börsbolagen.
Bo Ekman
för SvD
De båda företagsledarna har stora värderingsmässiga likheter. De är båda ytterst framgångsrika. Den ene har blivit världens rikaste man; den andre har fått Nobels fredspris. Båda är älskade av folket. Båda förkroppsligar hopp och framtid men de representerar två olika modeller för att arbeta med och i marknadsekonomi.
Yunus gör en knivskarp skillnad mellan ”social business” och den företagsamhet som söker maximera vinst och aktieägarvärde. Yunus’ modell är att låntagarna/kunderna också skall vara ägare. Grameen Bank är en ”social business” i Bangladesh med sju miljoner kvinnor som ägare. I det konventionella marknadsekonomiska företaget äger några få en verksamhet som ändå kan ha miljoner kunder. Vinsten går till ägarna. Ingvar Kamprad representerar en mellanform – ett familjeföretag – men med visionen att arbeta för ”de många människorna”. Till dem levererar IKEA kvalitet, lägsta pris, och funktion.
Med ”social business” menar Yunus alltså affärsverksamhet som ägs av och utvecklas till sina kunders fördel. Utdelningen går tillbaka till kunderna; alltså den gamla klassiska kooperativa modellen. Denna viktiga distinktion mellan olika former av ägande, entreprenöriell verksamhet har inte rapporterats av de svenska medierna. Där ville hellre ledarskribenter och näringslivsföreträdare sola sig i glansen av Yunus och peka på Grameen Bank som ett bevis för den västerländska marknadsliberalismens allomfattande överlägsenhet. Yunus pekar emellertid på det faktum att den har lett till att 94 procent av världens inkomster går till 40 procent av världens befolkning, de redan hyggligt välbeställda. Bara sex procent går till de 60 resterande procenten. Dit ner har inte de konventionella affärsmodellerna nått. Dit kan de inte nå.
Grameen Bank får representera de många tusentals nya företagsformer och affärsmodeller som tar sin utgångspunkt i fattigdomens annorlunda marknadsantropologi och kulturella förutsättningar. Alla människor är företagsamma, men den viktigaste frågan är på vems villkor och för vems välstånd ska denna företagsamhetens kraft utnyttjas.
Det är också viktigt att understryka att mikrokrediter och mycken annan framväxande social affärsverksamhet undantagslöst i sin tillblivelse och tidiga utveckling kräver finansiellt stöd, som kommer ur källor som inte tar över makten när affärsverksamheten en gång kan stå på egna ben. Detta är skälet till att det främst är biståndsorgan, stiftelser, kyrkor, och filantropiska fonder som tillskjutit riskkapitalet, inte den finansiella marknaden. Detta är givetvis också skälet för att mikrokrediter och liknande verksamhet inte initierats från de stora bankerna. Deras intresse var för övrigt förstrött under Yunus besöket.
Marknadsliberalernas principiella jubel över Grameen Banks Nobelpris och framgång hade klingat renare om det ändå hade varit marknadsekonomin som haft kreativiteten och förmågan att föda fram dessa nya affärsmodeller som kallas socialt företagande. Men så är det alltför sällan. Den sociala ekonomin framstår som ett stort hopp för miljoner människor. Däri ligger prisets betydelse.
Att den konventionella marknadsekonomin förblir vid sin läst bekräftar Svenskt Näringslivs Michael Treschow när han för sin argumentation för högre arvoden till styrelser och verkställande direktörer i börsbolagen.
Bo Ekman
för SvD
Subscribe to:
Posts (Atom)
