Posts
Vid Världsekonomiskt Forum i Davos stack klimatfrågan iväg som en börsraket. Ingen ville missa tåget, bli omkörd i opinionsfrågan för dagen. De hade en god anledning: fem dagar senare offentliggjorde FN:s klimatpanel (IPCC) sin mest auktoritativa rapport hittills.
När makten pratar klimatförändring och koldioxidutsläpp kommer den i smattrande helikoptrar från flygplatsen i Zürich eller i tunga tyska svarta limousiner eller i amerikanska stadsjeepar. Det är inte att förundras över att Porche-chefen och nu senast Angela Merkel själv blåste till krig mot EU:s planer att sänka utsläppsnivåerna för personbilar. De skulle ”favorisera småbilstillverkarna i Italien och Frankrike”. Den fråga som Davosmötet egentligen formulerade var: kan vi lita till den fria marknadens egenintressen för lösningen av övergången till en i fortvarighet hållbar symbios mellan människa och ekologi? Jag tror inte det.
Enligt IPCC:s rapport är den globala uppvärmningen av klimatet ”otvetydig”. Prognoserna centreras mot en ökning av tätheten av växthusgaser i atmosfären från dagens 385 ppm till en nivå på 550 ppm inom överskådlig framtid. Vid + 3 °C, säger bland andra Jim Hansen, Goddard Institute, talar vi om ”en annan planet”.
Frågan är hur världens nationer skall kunna komma fram till bindande avtal om delat ansvar och utsläppstilldelning.
”Kan marknaderna rädda planeten?” var anslaget för en av sessionerna. I den lätt evangelistiska stämningen kändes det nästan som om klimathotet var en gudasänd möjlighet till ny tillväxt och innovation. Ny teknik måste bli en stor del av lösningen. Men vi vet att ny komplex teknik, särskilt när den snabbt skall skalas upp, skapar nya problem som aldrig fanns med i kalkylen. Energisystem som vi byggde dagens samhälle på har inte visat sig vara hållbara. Givetvis behövs ny teknik, men också förändrade värderingar och beteende.
Det är fundamentalt att komma till insikt om att det inte är naturen själv som är hotet och orsaken till klimat-, vatten-, och luftföroreningsproblemen, till ökenspriding eller avskogning. Det är människan. Hotet är de snart nio miljarderna av oss.
Människor kan förhandla och lösa problem sig själva sinsemellan. Men vi kan inte, ens med all den makt som människor byggt upp för att utöva makt över varandra, tvinga Grönlands och Himalayas glaciärer att sluta smälta eller Aralsjön ånyo bli ett innanhav.
Det är smalsyn att tro att klimatproblemet kan lösas isolerat från andra kriser som vår art och dess samhällsmodeller åsamkar naturen.
Det är naivt att tro att nationer och väljare, företag och konsumenter vore beredda att växla över från tillväxtprincipen till en försiktighetsprincip. Regeringar och företag överlever inte i dagens dominerande samhällslogik utan tillväxt, högre vinster och fler jobb. Det var precis den maktkoalitionen som träffades i Davos.
Vilka möjligheter har då världens nationer att komma överens i komplexa frågor, som berör oss alla samtidigt? Jämför med frihandelsförhandlingarna, den s.k. Doha-rundan som pågått sedan fem år framför allt i syfte att öppna utvecklingsländernas tillgång till marknaderna i EU och USA. Afrika har 12 procent av jordens befolkning, medan kontinentens andel av världshandeln har sjunkit till blott 2 procent.
EU:s kommissionär för handelsfrågor, Peter Mandelson, utbrister att han ”aldrig någonsin i min ministerkarriär mött ett mer komplicerat problem än jordbruksförhandlingarnas del i Doha-rundan”.
Om handelsfrågorna är svåra så blir klimat- och eko-frågorna en förhandlingsmardröm. Det nuvarande s.k. Kyotoprotokollet är ungefär lika kraftfullt som Chamberlains avtal med ”herr Hitler”: ”Fred i vår tid”. Kyoto skulle sänka utsläppen av koldioxid till 5 procent under 1990 års nivå. Men redan nu har utsläppen i världen ökat med mer än 25 procent över den nivån.
Vi kan bara föreställa oss vilka förhandlingssvårigheter som kommer att utvecklas när fördelningen av utsläppsrätter skall göras senast mellan de redan rika och utvecklingsländer. Tro inte annat än att Kina, Indien och Afrika kommer att kräva ett mycket större utrymme på de rika ländernas bekostnad.
Till den globala uppvärmningen kommer alla andra konfliktfrågor om utnyttjandet av ekosystem, vars kapacitet sätter gränser för tillväxt, främst färskvattenresurserna i Asien och Afrika. Fysikern och astronomen Martin Rees ledde i Davos en diskussion om livets uppkomst. Lågmält konstaterade han att livsformernas långsiktiga överlevnad på jorden avgörs nu, under det 21:a århundradet.
Har vi optimala samhällsorganisationer och ekonomiska modeller för att mäkta med att lösa de problem som vi skapat för oss själva? Uppgiften blir inte lättare av att den suveräna nationalstatens auktoritet urholkas inte minst av det virtuella nätverksamhällets närmast bakteriologiska expansion. Makt och information sprids till förmån för decentralisering och individualitet. Men denna i och för sig positiva utveckling försvårar nödvändiga, globalt kollektiva beslut till exempel om handelsvillkor, klimatfrågor och terrorism.
Nationalstaterna måste under överskådlig tid utveckla nödvändiga institutioner för ett globalt fungerande rättssamhälle. Detta måste byggas utifrån de snabbt hoptvinnade, ömsesidiga beroenden som globaliseringen medför.
Vi behöver något liknande WTO för globala förhandlingar och med makt och myndighet att utöva sanktioner i klimat- och energisäkerhetsfrågorna. Detta handlar om försvaret av gemensam global säkerhet och allas tillgång till rättvisa. I grunden inte särskilt ohemula krav.
Den republikanske presidentkandidaten John McCain sa vid ett av avslutningssamtalen i Davos att vi aldrig kan planera för ”naturens nyckfullhet”. Allra sist åkallade han sin gud. Denna mångas kvardröjande vision om människan som skapelsens krona och ”naturen” som nyckfull, hotfull - och därmed nödvändig att ensidigt kontrollera och utnyttja - är förmodligen en av de viktiga rötterna till det onda som vi dragit på oss.
Det behövs en ny vision om vad i all fortvarighet ett uthålligt samhälle faktiskt innebär. Hur ser den formel ut som gör att vi i varje läge och teknologiska miljö förmår förena ekvationen samhällsordning/ekonomisk utveckling/energiproduktion med de ekologiska systemens expanderande eller krympande kapaciteter och möjligheter? En sådan gemensam vision/referensram bör formuleras för att tjäna som en plattform för att lösa tidens stora frågor.
Detta är i första hand en existentiell/praktiskt filosofisk fråga, inte i första hand en marknadsfråga. Tjeckiens förre president Václav Havel sa vid avslutningen av Tällberg Forum 2006 att människan inte kommer att klara uppgiften om den inte förmår ”tygla sin arrogans mot naturen”. För att klara detta måste människan kollektivt handla med åtminstone ”ett minimum av moral”.
Så långt som till moralfrågorna kom inte diskussionerna i Davos.
Bo Ekman
för © SvD, 5 februari 2007
Länk till artikeln
Monday, February 5, 2007
Monday, January 29, 2007
Davos – Om makt och maktlöshet
När makten pratar klimatförändring och koldioxidutsläpp kommer den i smattrande helikoptrar från flygplatsen i Zürich eller i tunga tyska svarta limousiner alternativt amerikanska stadsjeepar. Det är inte att förundras över att Porche-chefen blåste till krig mot EU:s planer att sänka utsläppsnivåerna för personbilar. De skulle ”favorisera småbilstillverkarna i Italien och Frankrike”.
Detta illustrerar den oerhörda komplexitet förestående förhandlingar, om de dramatiska nedskärningar i utsläppen av växthusgaser som kommer att krävas. Industrisammanslutningen World Business Council har i princip accepterat en höjning av den globala temperaturen med 2 grader och därmed de risker och effekter detta har på klimat och ekosystemen.
Man ser en ökning av tätheten av växthusgaser i atmosfären från ca 280 ppm vid industrialismens början för 150 år sedan via dagens 385 till en nivå på 550 ppm inom överskådlig framtid. Vid + 3 °C, säger bland andra Jim Hansen, talar vi om ”en annan planet”.
Det är alltså allvar. Frågan är då hur världens nationer skall komma fram till bindande avtal om att dela ansvar och utsläppstilldelning. Kina, Indien och utvecklingsländerna måste ju rimligen få betydligt lägre krav än vi som redan vuxit oss rika.
Kom också ihåg att klimatfrågan långtifrån är den enda där naturens kapacitet har klara begränsningar att möta de snart nio miljarder människornas krav och behov. Redan idag är en stor konfliktfråga tillgången till färskvatten.
För att få en föreställning om hur svår det förestående förhandlingsarbetet är kan vi se på de pågående frihandelsförhandlingarna, den s.k. Doha-rundan. Den har nu pågått i fem år. Stötestenen är att de rika skall öppna upp sina marknader för mer export från utvecklingsländer till Europa, USA och Japan. I Davos hölls informella möten, där det enda påtagliga resultatet var just att man nu faktiskt möttes igen.
EU:s chefsförhandlare, den briljante Peter Mandelson, sa att han aldrig i sin ministerkarriär mött ett svårare och komplexare problem.
Jag tror honom, men inser samtidigt att vägen fram till verkliga resultat i förhandlingar om klimatfrågan är flera resor värre. För handelsförhandlingar är ändå ”makten” hyggligt organiserad i Världshandelsorganisationen (WTO), som också har makt att utöva sanktioner vid avtalsbrott. I klimat- och eko-frågorna finns ingen sådan institution, bara en löslig process som kallas”Kyoto-protokollet”, där inte ens USA, Kina och Indien på allvar är med.
Nationalstaterna drar åt olika håll med sina särintressen, som exemplet ovan med den tyska bilindustrin. Men problemen vi har att lösa är gemensamma, globala. Makten riskerar bli maktlös.
Davosmöten kan aldrig ersätta den legitima makt, som vilar på konstitutionell och rättsstatlig grund. Men nationella ledare, som statsminister Reinfeldt som snabbt drog förbi i vimlet, måste skaffa sig tydliga mandat att skapa institutioner, likt WTO, för att praktiskt lösa problem som är vidare i sin räckvidd än Sverige och EU. Svenska valrörelser kan inte längre, likt den förra, bara handla om lokala/nationella frågor.
Politisk opinionsbildning och debatt måste formas så att de globala frågorna också blir våra, blir glokala, och inte gömda i eliternas rådslag.
Bo Ekman
Detta illustrerar den oerhörda komplexitet förestående förhandlingar, om de dramatiska nedskärningar i utsläppen av växthusgaser som kommer att krävas. Industrisammanslutningen World Business Council har i princip accepterat en höjning av den globala temperaturen med 2 grader och därmed de risker och effekter detta har på klimat och ekosystemen.
Man ser en ökning av tätheten av växthusgaser i atmosfären från ca 280 ppm vid industrialismens början för 150 år sedan via dagens 385 till en nivå på 550 ppm inom överskådlig framtid. Vid + 3 °C, säger bland andra Jim Hansen, talar vi om ”en annan planet”.
Det är alltså allvar. Frågan är då hur världens nationer skall komma fram till bindande avtal om att dela ansvar och utsläppstilldelning. Kina, Indien och utvecklingsländerna måste ju rimligen få betydligt lägre krav än vi som redan vuxit oss rika.
Kom också ihåg att klimatfrågan långtifrån är den enda där naturens kapacitet har klara begränsningar att möta de snart nio miljarder människornas krav och behov. Redan idag är en stor konfliktfråga tillgången till färskvatten.
För att få en föreställning om hur svår det förestående förhandlingsarbetet är kan vi se på de pågående frihandelsförhandlingarna, den s.k. Doha-rundan. Den har nu pågått i fem år. Stötestenen är att de rika skall öppna upp sina marknader för mer export från utvecklingsländer till Europa, USA och Japan. I Davos hölls informella möten, där det enda påtagliga resultatet var just att man nu faktiskt möttes igen.
EU:s chefsförhandlare, den briljante Peter Mandelson, sa att han aldrig i sin ministerkarriär mött ett svårare och komplexare problem.
Jag tror honom, men inser samtidigt att vägen fram till verkliga resultat i förhandlingar om klimatfrågan är flera resor värre. För handelsförhandlingar är ändå ”makten” hyggligt organiserad i Världshandelsorganisationen (WTO), som också har makt att utöva sanktioner vid avtalsbrott. I klimat- och eko-frågorna finns ingen sådan institution, bara en löslig process som kallas”Kyoto-protokollet”, där inte ens USA, Kina och Indien på allvar är med.
Nationalstaterna drar åt olika håll med sina särintressen, som exemplet ovan med den tyska bilindustrin. Men problemen vi har att lösa är gemensamma, globala. Makten riskerar bli maktlös.
Davosmöten kan aldrig ersätta den legitima makt, som vilar på konstitutionell och rättsstatlig grund. Men nationella ledare, som statsminister Reinfeldt som snabbt drog förbi i vimlet, måste skaffa sig tydliga mandat att skapa institutioner, likt WTO, för att praktiskt lösa problem som är vidare i sin räckvidd än Sverige och EU. Svenska valrörelser kan inte längre, likt den förra, bara handla om lokala/nationella frågor.
Politisk opinionsbildning och debatt måste formas så att de globala frågorna också blir våra, blir glokala, och inte gömda i eliternas rådslag.
Bo Ekman
Friday, December 15, 2006
Sociala Företag Inger Hopp för Miljoner
Två företagsledare har fått spontana stående ovationer när de vandrat nerför mittgången i konferenscentret i Folkets Hus i Stockholm. För ett par år sen var det IKEA:s Ingvar Kamprad, i veckan var det Grameen Banks Muhammad Yunus.
De båda företagsledarna har stora värderingsmässiga likheter. De är båda ytterst framgångsrika. Den ene har blivit världens rikaste man; den andre har fått Nobels fredspris. Båda är älskade av folket. Båda förkroppsligar hopp och framtid men de representerar två olika modeller för att arbeta med och i marknadsekonomi.
Yunus gör en knivskarp skillnad mellan ”social business” och den företagsamhet som söker maximera vinst och aktieägarvärde. Yunus’ modell är att låntagarna/kunderna också skall vara ägare. Grameen Bank är en ”social business” i Bangladesh med sju miljoner kvinnor som ägare. I det konventionella marknadsekonomiska företaget äger några få en verksamhet som ändå kan ha miljoner kunder. Vinsten går till ägarna. Ingvar Kamprad representerar en mellanform – ett familjeföretag – men med visionen att arbeta för ”de många människorna”. Till dem levererar IKEA kvalitet, lägsta pris, och funktion.
Med ”social business” menar Yunus alltså affärsverksamhet som ägs av och utvecklas till sina kunders fördel. Utdelningen går tillbaka till kunderna; alltså den gamla klassiska kooperativa modellen. Denna viktiga distinktion mellan olika former av ägande, entreprenöriell verksamhet har inte rapporterats av de svenska medierna. Där ville hellre ledarskribenter och näringslivsföreträdare sola sig i glansen av Yunus och peka på Grameen Bank som ett bevis för den västerländska marknadsliberalismens allomfattande överlägsenhet. Yunus pekar emellertid på det faktum att den har lett till att 94 procent av världens inkomster går till 40 procent av världens befolkning, de redan hyggligt välbeställda. Bara sex procent går till de 60 resterande procenten. Dit ner har inte de konventionella affärsmodellerna nått. Dit kan de inte nå.
Grameen Bank får representera de många tusentals nya företagsformer och affärsmodeller som tar sin utgångspunkt i fattigdomens annorlunda marknadsantropologi och kulturella förutsättningar. Alla människor är företagsamma, men den viktigaste frågan är på vems villkor och för vems välstånd ska denna företagsamhetens kraft utnyttjas.
Det är också viktigt att understryka att mikrokrediter och mycken annan framväxande social affärsverksamhet undantagslöst i sin tillblivelse och tidiga utveckling kräver finansiellt stöd, som kommer ur källor som inte tar över makten när affärsverksamheten en gång kan stå på egna ben. Detta är skälet till att det främst är biståndsorgan, stiftelser, kyrkor, och filantropiska fonder som tillskjutit riskkapitalet, inte den finansiella marknaden. Detta är givetvis också skälet för att mikrokrediter och liknande verksamhet inte initierats från de stora bankerna. Deras intresse var för övrigt förstrött under Yunus besöket.
Marknadsliberalernas principiella jubel över Grameen Banks Nobelpris och framgång hade klingat renare om det ändå hade varit marknadsekonomin som haft kreativiteten och förmågan att föda fram dessa nya affärsmodeller som kallas socialt företagande. Men så är det alltför sällan. Den sociala ekonomin framstår som ett stort hopp för miljoner människor. Däri ligger prisets betydelse.
Att den konventionella marknadsekonomin förblir vid sin läst bekräftar Svenskt Näringslivs Michael Treschow när han för sin argumentation för högre arvoden till styrelser och verkställande direktörer i börsbolagen.
Bo Ekman
för SvD
De båda företagsledarna har stora värderingsmässiga likheter. De är båda ytterst framgångsrika. Den ene har blivit världens rikaste man; den andre har fått Nobels fredspris. Båda är älskade av folket. Båda förkroppsligar hopp och framtid men de representerar två olika modeller för att arbeta med och i marknadsekonomi.
Yunus gör en knivskarp skillnad mellan ”social business” och den företagsamhet som söker maximera vinst och aktieägarvärde. Yunus’ modell är att låntagarna/kunderna också skall vara ägare. Grameen Bank är en ”social business” i Bangladesh med sju miljoner kvinnor som ägare. I det konventionella marknadsekonomiska företaget äger några få en verksamhet som ändå kan ha miljoner kunder. Vinsten går till ägarna. Ingvar Kamprad representerar en mellanform – ett familjeföretag – men med visionen att arbeta för ”de många människorna”. Till dem levererar IKEA kvalitet, lägsta pris, och funktion.
Med ”social business” menar Yunus alltså affärsverksamhet som ägs av och utvecklas till sina kunders fördel. Utdelningen går tillbaka till kunderna; alltså den gamla klassiska kooperativa modellen. Denna viktiga distinktion mellan olika former av ägande, entreprenöriell verksamhet har inte rapporterats av de svenska medierna. Där ville hellre ledarskribenter och näringslivsföreträdare sola sig i glansen av Yunus och peka på Grameen Bank som ett bevis för den västerländska marknadsliberalismens allomfattande överlägsenhet. Yunus pekar emellertid på det faktum att den har lett till att 94 procent av världens inkomster går till 40 procent av världens befolkning, de redan hyggligt välbeställda. Bara sex procent går till de 60 resterande procenten. Dit ner har inte de konventionella affärsmodellerna nått. Dit kan de inte nå.
Grameen Bank får representera de många tusentals nya företagsformer och affärsmodeller som tar sin utgångspunkt i fattigdomens annorlunda marknadsantropologi och kulturella förutsättningar. Alla människor är företagsamma, men den viktigaste frågan är på vems villkor och för vems välstånd ska denna företagsamhetens kraft utnyttjas.
Det är också viktigt att understryka att mikrokrediter och mycken annan framväxande social affärsverksamhet undantagslöst i sin tillblivelse och tidiga utveckling kräver finansiellt stöd, som kommer ur källor som inte tar över makten när affärsverksamheten en gång kan stå på egna ben. Detta är skälet till att det främst är biståndsorgan, stiftelser, kyrkor, och filantropiska fonder som tillskjutit riskkapitalet, inte den finansiella marknaden. Detta är givetvis också skälet för att mikrokrediter och liknande verksamhet inte initierats från de stora bankerna. Deras intresse var för övrigt förstrött under Yunus besöket.
Marknadsliberalernas principiella jubel över Grameen Banks Nobelpris och framgång hade klingat renare om det ändå hade varit marknadsekonomin som haft kreativiteten och förmågan att föda fram dessa nya affärsmodeller som kallas socialt företagande. Men så är det alltför sällan. Den sociala ekonomin framstår som ett stort hopp för miljoner människor. Däri ligger prisets betydelse.
Att den konventionella marknadsekonomin förblir vid sin läst bekräftar Svenskt Näringslivs Michael Treschow när han för sin argumentation för högre arvoden till styrelser och verkställande direktörer i börsbolagen.
Bo Ekman
för SvD
Thursday, December 14, 2006
Yunus
english version
Two business leaders have received spontaneous standing ovations as they walked down the middle aisle of the Conference Center in Folkets Hus (The People’s House) in Stockholm. A couple of years ago it was IKEA’s Ingvar Kamprad, a couple of days ago it was Grameen Bank’s Muhammad Yunus.
The two business leaders have great value-laden similarities. They are both exceptionally successful. One has become the world’s richest man; the other received the Nobel Peace Prize. Both are loved by the people. Both personify hope and the future but they represent two different models that work with and through the market economy.
Yunus makes a razor-sharp difference between social business and the kind of enterprise that seeks to maximize profit and stock value. In the Yunus model borrowers/customers are also owners. Grameen Bank is a social business in Bangladesh with seven million women as the owners. In the conventional market economy company the enterprise is owned by a few though it may have millions of customers. The profits go to the owners. Ingvar Kamprad represents an intermediate form – a family company – but with the vision to work for “the many people.” To them IKEA delivers quality, the lowest price and function.
By social business Yunus means that the business operation is owned by and developed for the customer’s benefit. Dividends go back to the customers; the classic cooperative model. The important distinction between different forms of ownership and entrepreneurial enterprise has not been reported by the Swedish media. Editorial writers and business representatives would rather shine in Yunus’ limelight and point to Grameen Bank as evidence of the total superiority of the Western liberal market economy. However, Yunus points to the fact that this has led to 94% of the world’s income going to 40% of the world’s population, those already very well off. Only six percent goes to the remaining 60%. Conventional business models do not reach down there. They cannot reach there.
Grameen Bank gets to represent the many thousands of new kinds businesses and business models that take as their starting point in the unusual market anthropology and cultural conditions of poverty. All people are enterprising, but upon whose conditions and for whose welfare will the power of the enterprise be used are the most important issues.
It is therefore also important to underline that micro-credit and many other growing social enterprises need, without exception, in their formation and early development, financial support that comes from sources that do not take over control once the business can stand on its own legs. This is the reason that it is foremost aid and development agencies, foundations, churches and philanthropic funds which put in the risk capital. This is of course also the reason that micro-credit and similar enterprises are not initiated by the big banks. They received only passing interest during the Yunus visit.
The liberal market economy’s principled celebration of Grameen Bank’s Nobel Prize and success would have rung truer if it had actually been the market economy that had the creativity and capacity to bring forth these new business models known as social enterprising. But this seldom occurs. The social economy appears to be a great hope for millions of people. Therein lies the importance of the prize.
That the conventional market economy sticks to its knitting is confirmed by Michael Treschow of the Confederation of Swedish Enterprise when he makes his argument for higher fees for board directors and chief executives in stock-listed companies.
Bo Ekman
Two business leaders have received spontaneous standing ovations as they walked down the middle aisle of the Conference Center in Folkets Hus (The People’s House) in Stockholm. A couple of years ago it was IKEA’s Ingvar Kamprad, a couple of days ago it was Grameen Bank’s Muhammad Yunus.
The two business leaders have great value-laden similarities. They are both exceptionally successful. One has become the world’s richest man; the other received the Nobel Peace Prize. Both are loved by the people. Both personify hope and the future but they represent two different models that work with and through the market economy.
Yunus makes a razor-sharp difference between social business and the kind of enterprise that seeks to maximize profit and stock value. In the Yunus model borrowers/customers are also owners. Grameen Bank is a social business in Bangladesh with seven million women as the owners. In the conventional market economy company the enterprise is owned by a few though it may have millions of customers. The profits go to the owners. Ingvar Kamprad represents an intermediate form – a family company – but with the vision to work for “the many people.” To them IKEA delivers quality, the lowest price and function.
By social business Yunus means that the business operation is owned by and developed for the customer’s benefit. Dividends go back to the customers; the classic cooperative model. The important distinction between different forms of ownership and entrepreneurial enterprise has not been reported by the Swedish media. Editorial writers and business representatives would rather shine in Yunus’ limelight and point to Grameen Bank as evidence of the total superiority of the Western liberal market economy. However, Yunus points to the fact that this has led to 94% of the world’s income going to 40% of the world’s population, those already very well off. Only six percent goes to the remaining 60%. Conventional business models do not reach down there. They cannot reach there.
Grameen Bank gets to represent the many thousands of new kinds businesses and business models that take as their starting point in the unusual market anthropology and cultural conditions of poverty. All people are enterprising, but upon whose conditions and for whose welfare will the power of the enterprise be used are the most important issues.
It is therefore also important to underline that micro-credit and many other growing social enterprises need, without exception, in their formation and early development, financial support that comes from sources that do not take over control once the business can stand on its own legs. This is the reason that it is foremost aid and development agencies, foundations, churches and philanthropic funds which put in the risk capital. This is of course also the reason that micro-credit and similar enterprises are not initiated by the big banks. They received only passing interest during the Yunus visit.
The liberal market economy’s principled celebration of Grameen Bank’s Nobel Prize and success would have rung truer if it had actually been the market economy that had the creativity and capacity to bring forth these new business models known as social enterprising. But this seldom occurs. The social economy appears to be a great hope for millions of people. Therein lies the importance of the prize.
That the conventional market economy sticks to its knitting is confirmed by Michael Treschow of the Confederation of Swedish Enterprise when he makes his argument for higher fees for board directors and chief executives in stock-listed companies.
Bo Ekman
Wednesday, December 6, 2006
Både existentiell och konkret
Klimatförändringen och problemen i den globala miljön växer till en huvudfråga för människor runt om i världen – och i Sverige. Klimatförändringen är fundamental för säkerhet, jobb och välfärd.
”Politikerna har stoppat huvudet i sanden” säger Blairregeringens ledande vetenskaplige rådgivare Sir David King. Men det är inte bara klimatet som spårar ur. Grundvattennivåer sjunker i delar av världen. Sjöar och floder torkar ut, glaciärer och istäcken smälter. Oceaner blir varmare. Vädret blir häftigare. Förändringarna har inbördes samband.
Växthusgaser och koldioxider i atmosfären ökar bortom nivåer som varit stabila sedan miljoner år. En lång rad forskningsrapporter, med tusentals forskare i olika discipliner, visar att människan genom artens snabba tillväxt (5,5 miljarder på 200 år) och hennes exploderande ekonomiska aktivitet intervenerar i evolutionens långsammare förlopp. Igångsatta kemiska/ekologiska processer är inte lätt att reversera.
Den australienske forskaren Tim Flannery argumenterar i sin insiktsfulla bok ”The Weathermakers” för att klimat och natur försatts ur balans av oss själva. Detta visar också forskare som James Lovelock, Lester Brown och naturligtvis FNs klimatpanel som kommer med sin tredje rapport 2007, liksom professor James Hansen vid The Goddard Institute, NASA.
Hansen utsågs nyligen av Time Magazine till en av världens 100 mest inflytelserika personer för sina analyser av klimatförändringens förlopp. Han är också en av de främsta rådgivarna till Al Gore, som nyss haft premiär på sin film om klimatfrågan ”En obehaglig sanning”. Därigenom har Hansen också blivit en av Bushadminist-rationens hatobjekt. Klimatförändring och ekologisk kris ingår inte i USA-administrationens världsbild.
Hansen kommer till Tällberg Forum som inleds idag. Till Tällberg Forum kommer 450 ledare från 65 länder för att söka svar på frågan hur vi skall kunna skapa balans i tillväxt/energi/miljö-ekvationen i en globaliserad, ömsesidigt beroende värld, att inte göra ont värre.
För att ta reda på var svenskarna står i klimatfrågan, bad Tällberg Foundation Sifo fråga 1 000 personer under veckan 12-15 juni om deras kunskap och inställning i klimatfrågan. Undersökningen kan hämtas på www.tallbergfoundation.org.
Undersökningen visar en sensationellt hög medvetenhet bland allmänheten. 99 % säger sig ha kännedom om global uppvärmning och växthuseffekt. 86 % anser att vad människan gör är huvudorsaken. Bara 2 % tror motsatsen. Blott 2 % tror att klimatförändringens effekter blir försumbara. 80 % har uppfattningen att de blir allvarliga. 64 % tror att de blir påverkade där de bor. 89 % är övertygande att medeltemperaturen kommer att öka. Bara 1 % (!) tror att den förblir oförändrad.
Hela 71 % tror att jordens medeltemperatur ökar med mer än 2 grader de kommande 100 åren. Hela 43 % tror att den ökar med 3-4 grader eller mer. Om detta inträffar blir effekterna katastrofala för människan.
Det skall tilläggas att 23 % anser att naturen är skapad av Gud och av dessa anser 39 % att det är fel av människan att påverka det Gud har skapat.
Mot denna överraskande höga medvetenhet, kunskap och tydliga oro, står en uttalad känsla att inte själv kunna påverka. Bara 6 % säger att de i mycket hög grad kan påverka och 26 % i hög grad. 64 % svarar i liten grad eller inte alls. Men faktum är att minst 50 % av alla utsläpp kommer just från hushållen. Enskilda kan göra mycket för att minska utsläppen. Undersökningen visar upp ett klassiskt politiskt vakuum. Allmänheten går före ett – i stora delar – släpande politiskt etablissemang.
Mitt i denna skärningspunkt mellan insikt och vilja till handling formuleras efterfrågan på politiska initiativ. Klimatfrågan är ytterst en fråga för politiken, men också för företagsamhet och konsumenter. Där har företag som BP, Wal-Mart och Vattenfall tagit kraftfulla initiativ.
Men i svensk valdebatt är frågan iskall.
Sverige har, med en befolkning motsvarande en tiondel av en procent av jordens befolkning, efter 35 år av energikris ännu inte någon samlande energipolitik. Den borgerliga alliansen saknar handlingsprogram och politisk argumentation i klimatfrågan. Regeringen deltar internationella förhandlingar. Frågan expertifieras men undersökningen berättar att allmänheten begriper att det är allvar,
Steget från att vi i Sverige skall komma överens om en politik för att åtminstone mildra klimatförändringens förlopp – och skapa balans i tillväxt/energi/miljö-ekvationen - till att världen på rationella grunder och med förutseende skulle komma överens, syns idag utom räckhåll. Kyoto-protokollet förefaller mig lika verkningsfullt som en gång det papper Chamberlain viftade med i München.
På frågan ”Hur tycker Du att vi på det hela taget hanterar naturen på jorden?”, svarar blott 1 % mycket bra, medan 71 % svarar ganska bra eller mycket dåligt. Påfallande få har överlag valt svarsalternativet tveksam/vet ej på undersökningens frågor.
Miljöfrågan berör. Den är både existentiell och konkret.
Bo Ekman
”Politikerna har stoppat huvudet i sanden” säger Blairregeringens ledande vetenskaplige rådgivare Sir David King. Men det är inte bara klimatet som spårar ur. Grundvattennivåer sjunker i delar av världen. Sjöar och floder torkar ut, glaciärer och istäcken smälter. Oceaner blir varmare. Vädret blir häftigare. Förändringarna har inbördes samband.
Växthusgaser och koldioxider i atmosfären ökar bortom nivåer som varit stabila sedan miljoner år. En lång rad forskningsrapporter, med tusentals forskare i olika discipliner, visar att människan genom artens snabba tillväxt (5,5 miljarder på 200 år) och hennes exploderande ekonomiska aktivitet intervenerar i evolutionens långsammare förlopp. Igångsatta kemiska/ekologiska processer är inte lätt att reversera.
Den australienske forskaren Tim Flannery argumenterar i sin insiktsfulla bok ”The Weathermakers” för att klimat och natur försatts ur balans av oss själva. Detta visar också forskare som James Lovelock, Lester Brown och naturligtvis FNs klimatpanel som kommer med sin tredje rapport 2007, liksom professor James Hansen vid The Goddard Institute, NASA.
Hansen utsågs nyligen av Time Magazine till en av världens 100 mest inflytelserika personer för sina analyser av klimatförändringens förlopp. Han är också en av de främsta rådgivarna till Al Gore, som nyss haft premiär på sin film om klimatfrågan ”En obehaglig sanning”. Därigenom har Hansen också blivit en av Bushadminist-rationens hatobjekt. Klimatförändring och ekologisk kris ingår inte i USA-administrationens världsbild.
Hansen kommer till Tällberg Forum som inleds idag. Till Tällberg Forum kommer 450 ledare från 65 länder för att söka svar på frågan hur vi skall kunna skapa balans i tillväxt/energi/miljö-ekvationen i en globaliserad, ömsesidigt beroende värld, att inte göra ont värre.
För att ta reda på var svenskarna står i klimatfrågan, bad Tällberg Foundation Sifo fråga 1 000 personer under veckan 12-15 juni om deras kunskap och inställning i klimatfrågan. Undersökningen kan hämtas på www.tallbergfoundation.org.
Undersökningen visar en sensationellt hög medvetenhet bland allmänheten. 99 % säger sig ha kännedom om global uppvärmning och växthuseffekt. 86 % anser att vad människan gör är huvudorsaken. Bara 2 % tror motsatsen. Blott 2 % tror att klimatförändringens effekter blir försumbara. 80 % har uppfattningen att de blir allvarliga. 64 % tror att de blir påverkade där de bor. 89 % är övertygande att medeltemperaturen kommer att öka. Bara 1 % (!) tror att den förblir oförändrad.
Hela 71 % tror att jordens medeltemperatur ökar med mer än 2 grader de kommande 100 åren. Hela 43 % tror att den ökar med 3-4 grader eller mer. Om detta inträffar blir effekterna katastrofala för människan.
Det skall tilläggas att 23 % anser att naturen är skapad av Gud och av dessa anser 39 % att det är fel av människan att påverka det Gud har skapat.
Mot denna överraskande höga medvetenhet, kunskap och tydliga oro, står en uttalad känsla att inte själv kunna påverka. Bara 6 % säger att de i mycket hög grad kan påverka och 26 % i hög grad. 64 % svarar i liten grad eller inte alls. Men faktum är att minst 50 % av alla utsläpp kommer just från hushållen. Enskilda kan göra mycket för att minska utsläppen. Undersökningen visar upp ett klassiskt politiskt vakuum. Allmänheten går före ett – i stora delar – släpande politiskt etablissemang.
Mitt i denna skärningspunkt mellan insikt och vilja till handling formuleras efterfrågan på politiska initiativ. Klimatfrågan är ytterst en fråga för politiken, men också för företagsamhet och konsumenter. Där har företag som BP, Wal-Mart och Vattenfall tagit kraftfulla initiativ.
Men i svensk valdebatt är frågan iskall.
Sverige har, med en befolkning motsvarande en tiondel av en procent av jordens befolkning, efter 35 år av energikris ännu inte någon samlande energipolitik. Den borgerliga alliansen saknar handlingsprogram och politisk argumentation i klimatfrågan. Regeringen deltar internationella förhandlingar. Frågan expertifieras men undersökningen berättar att allmänheten begriper att det är allvar,
Steget från att vi i Sverige skall komma överens om en politik för att åtminstone mildra klimatförändringens förlopp – och skapa balans i tillväxt/energi/miljö-ekvationen - till att världen på rationella grunder och med förutseende skulle komma överens, syns idag utom räckhåll. Kyoto-protokollet förefaller mig lika verkningsfullt som en gång det papper Chamberlain viftade med i München.
På frågan ”Hur tycker Du att vi på det hela taget hanterar naturen på jorden?”, svarar blott 1 % mycket bra, medan 71 % svarar ganska bra eller mycket dåligt. Påfallande få har överlag valt svarsalternativet tveksam/vet ej på undersökningens frågor.
Miljöfrågan berör. Den är både existentiell och konkret.
Bo Ekman
Subscribe to:
Posts (Atom)
