Posts
Två företagsledare har fått spontana stående ovationer när de vandrat nerför mittgången i konferenscentret i Folkets Hus i Stockholm. För ett par år sen var det IKEA:s Ingvar Kamprad, i veckan var det Grameen Banks Muhammad Yunus.
De båda företagsledarna har stora värderingsmässiga likheter. De är båda ytterst framgångsrika. Den ene har blivit världens rikaste man; den andre har fått Nobels fredspris. Båda är älskade av folket. Båda förkroppsligar hopp och framtid men de representerar två olika modeller för att arbeta med och i marknadsekonomi.
Yunus gör en knivskarp skillnad mellan ”social business” och den företagsamhet som söker maximera vinst och aktieägarvärde. Yunus’ modell är att låntagarna/kunderna också skall vara ägare. Grameen Bank är en ”social business” i Bangladesh med sju miljoner kvinnor som ägare. I det konventionella marknadsekonomiska företaget äger några få en verksamhet som ändå kan ha miljoner kunder. Vinsten går till ägarna. Ingvar Kamprad representerar en mellanform – ett familjeföretag – men med visionen att arbeta för ”de många människorna”. Till dem levererar IKEA kvalitet, lägsta pris, och funktion.
Med ”social business” menar Yunus alltså affärsverksamhet som ägs av och utvecklas till sina kunders fördel. Utdelningen går tillbaka till kunderna; alltså den gamla klassiska kooperativa modellen. Denna viktiga distinktion mellan olika former av ägande, entreprenöriell verksamhet har inte rapporterats av de svenska medierna. Där ville hellre ledarskribenter och näringslivsföreträdare sola sig i glansen av Yunus och peka på Grameen Bank som ett bevis för den västerländska marknadsliberalismens allomfattande överlägsenhet. Yunus pekar emellertid på det faktum att den har lett till att 94 procent av världens inkomster går till 40 procent av världens befolkning, de redan hyggligt välbeställda. Bara sex procent går till de 60 resterande procenten. Dit ner har inte de konventionella affärsmodellerna nått. Dit kan de inte nå.
Grameen Bank får representera de många tusentals nya företagsformer och affärsmodeller som tar sin utgångspunkt i fattigdomens annorlunda marknadsantropologi och kulturella förutsättningar. Alla människor är företagsamma, men den viktigaste frågan är på vems villkor och för vems välstånd ska denna företagsamhetens kraft utnyttjas.
Det är också viktigt att understryka att mikrokrediter och mycken annan framväxande social affärsverksamhet undantagslöst i sin tillblivelse och tidiga utveckling kräver finansiellt stöd, som kommer ur källor som inte tar över makten när affärsverksamheten en gång kan stå på egna ben. Detta är skälet till att det främst är biståndsorgan, stiftelser, kyrkor, och filantropiska fonder som tillskjutit riskkapitalet, inte den finansiella marknaden. Detta är givetvis också skälet för att mikrokrediter och liknande verksamhet inte initierats från de stora bankerna. Deras intresse var för övrigt förstrött under Yunus besöket.
Marknadsliberalernas principiella jubel över Grameen Banks Nobelpris och framgång hade klingat renare om det ändå hade varit marknadsekonomin som haft kreativiteten och förmågan att föda fram dessa nya affärsmodeller som kallas socialt företagande. Men så är det alltför sällan. Den sociala ekonomin framstår som ett stort hopp för miljoner människor. Däri ligger prisets betydelse.
Att den konventionella marknadsekonomin förblir vid sin läst bekräftar Svenskt Näringslivs Michael Treschow när han för sin argumentation för högre arvoden till styrelser och verkställande direktörer i börsbolagen.
Bo Ekman
för SvD
Friday, December 15, 2006
Thursday, December 14, 2006
Yunus
english version
Two business leaders have received spontaneous standing ovations as they walked down the middle aisle of the Conference Center in Folkets Hus (The People’s House) in Stockholm. A couple of years ago it was IKEA’s Ingvar Kamprad, a couple of days ago it was Grameen Bank’s Muhammad Yunus.
The two business leaders have great value-laden similarities. They are both exceptionally successful. One has become the world’s richest man; the other received the Nobel Peace Prize. Both are loved by the people. Both personify hope and the future but they represent two different models that work with and through the market economy.
Yunus makes a razor-sharp difference between social business and the kind of enterprise that seeks to maximize profit and stock value. In the Yunus model borrowers/customers are also owners. Grameen Bank is a social business in Bangladesh with seven million women as the owners. In the conventional market economy company the enterprise is owned by a few though it may have millions of customers. The profits go to the owners. Ingvar Kamprad represents an intermediate form – a family company – but with the vision to work for “the many people.” To them IKEA delivers quality, the lowest price and function.
By social business Yunus means that the business operation is owned by and developed for the customer’s benefit. Dividends go back to the customers; the classic cooperative model. The important distinction between different forms of ownership and entrepreneurial enterprise has not been reported by the Swedish media. Editorial writers and business representatives would rather shine in Yunus’ limelight and point to Grameen Bank as evidence of the total superiority of the Western liberal market economy. However, Yunus points to the fact that this has led to 94% of the world’s income going to 40% of the world’s population, those already very well off. Only six percent goes to the remaining 60%. Conventional business models do not reach down there. They cannot reach there.
Grameen Bank gets to represent the many thousands of new kinds businesses and business models that take as their starting point in the unusual market anthropology and cultural conditions of poverty. All people are enterprising, but upon whose conditions and for whose welfare will the power of the enterprise be used are the most important issues.
It is therefore also important to underline that micro-credit and many other growing social enterprises need, without exception, in their formation and early development, financial support that comes from sources that do not take over control once the business can stand on its own legs. This is the reason that it is foremost aid and development agencies, foundations, churches and philanthropic funds which put in the risk capital. This is of course also the reason that micro-credit and similar enterprises are not initiated by the big banks. They received only passing interest during the Yunus visit.
The liberal market economy’s principled celebration of Grameen Bank’s Nobel Prize and success would have rung truer if it had actually been the market economy that had the creativity and capacity to bring forth these new business models known as social enterprising. But this seldom occurs. The social economy appears to be a great hope for millions of people. Therein lies the importance of the prize.
That the conventional market economy sticks to its knitting is confirmed by Michael Treschow of the Confederation of Swedish Enterprise when he makes his argument for higher fees for board directors and chief executives in stock-listed companies.
Bo Ekman
Two business leaders have received spontaneous standing ovations as they walked down the middle aisle of the Conference Center in Folkets Hus (The People’s House) in Stockholm. A couple of years ago it was IKEA’s Ingvar Kamprad, a couple of days ago it was Grameen Bank’s Muhammad Yunus.
The two business leaders have great value-laden similarities. They are both exceptionally successful. One has become the world’s richest man; the other received the Nobel Peace Prize. Both are loved by the people. Both personify hope and the future but they represent two different models that work with and through the market economy.
Yunus makes a razor-sharp difference between social business and the kind of enterprise that seeks to maximize profit and stock value. In the Yunus model borrowers/customers are also owners. Grameen Bank is a social business in Bangladesh with seven million women as the owners. In the conventional market economy company the enterprise is owned by a few though it may have millions of customers. The profits go to the owners. Ingvar Kamprad represents an intermediate form – a family company – but with the vision to work for “the many people.” To them IKEA delivers quality, the lowest price and function.
By social business Yunus means that the business operation is owned by and developed for the customer’s benefit. Dividends go back to the customers; the classic cooperative model. The important distinction between different forms of ownership and entrepreneurial enterprise has not been reported by the Swedish media. Editorial writers and business representatives would rather shine in Yunus’ limelight and point to Grameen Bank as evidence of the total superiority of the Western liberal market economy. However, Yunus points to the fact that this has led to 94% of the world’s income going to 40% of the world’s population, those already very well off. Only six percent goes to the remaining 60%. Conventional business models do not reach down there. They cannot reach there.
Grameen Bank gets to represent the many thousands of new kinds businesses and business models that take as their starting point in the unusual market anthropology and cultural conditions of poverty. All people are enterprising, but upon whose conditions and for whose welfare will the power of the enterprise be used are the most important issues.
It is therefore also important to underline that micro-credit and many other growing social enterprises need, without exception, in their formation and early development, financial support that comes from sources that do not take over control once the business can stand on its own legs. This is the reason that it is foremost aid and development agencies, foundations, churches and philanthropic funds which put in the risk capital. This is of course also the reason that micro-credit and similar enterprises are not initiated by the big banks. They received only passing interest during the Yunus visit.
The liberal market economy’s principled celebration of Grameen Bank’s Nobel Prize and success would have rung truer if it had actually been the market economy that had the creativity and capacity to bring forth these new business models known as social enterprising. But this seldom occurs. The social economy appears to be a great hope for millions of people. Therein lies the importance of the prize.
That the conventional market economy sticks to its knitting is confirmed by Michael Treschow of the Confederation of Swedish Enterprise when he makes his argument for higher fees for board directors and chief executives in stock-listed companies.
Bo Ekman
Wednesday, December 6, 2006
Både existentiell och konkret
Klimatförändringen och problemen i den globala miljön växer till en huvudfråga för människor runt om i världen – och i Sverige. Klimatförändringen är fundamental för säkerhet, jobb och välfärd.
”Politikerna har stoppat huvudet i sanden” säger Blairregeringens ledande vetenskaplige rådgivare Sir David King. Men det är inte bara klimatet som spårar ur. Grundvattennivåer sjunker i delar av världen. Sjöar och floder torkar ut, glaciärer och istäcken smälter. Oceaner blir varmare. Vädret blir häftigare. Förändringarna har inbördes samband.
Växthusgaser och koldioxider i atmosfären ökar bortom nivåer som varit stabila sedan miljoner år. En lång rad forskningsrapporter, med tusentals forskare i olika discipliner, visar att människan genom artens snabba tillväxt (5,5 miljarder på 200 år) och hennes exploderande ekonomiska aktivitet intervenerar i evolutionens långsammare förlopp. Igångsatta kemiska/ekologiska processer är inte lätt att reversera.
Den australienske forskaren Tim Flannery argumenterar i sin insiktsfulla bok ”The Weathermakers” för att klimat och natur försatts ur balans av oss själva. Detta visar också forskare som James Lovelock, Lester Brown och naturligtvis FNs klimatpanel som kommer med sin tredje rapport 2007, liksom professor James Hansen vid The Goddard Institute, NASA.
Hansen utsågs nyligen av Time Magazine till en av världens 100 mest inflytelserika personer för sina analyser av klimatförändringens förlopp. Han är också en av de främsta rådgivarna till Al Gore, som nyss haft premiär på sin film om klimatfrågan ”En obehaglig sanning”. Därigenom har Hansen också blivit en av Bushadminist-rationens hatobjekt. Klimatförändring och ekologisk kris ingår inte i USA-administrationens världsbild.
Hansen kommer till Tällberg Forum som inleds idag. Till Tällberg Forum kommer 450 ledare från 65 länder för att söka svar på frågan hur vi skall kunna skapa balans i tillväxt/energi/miljö-ekvationen i en globaliserad, ömsesidigt beroende värld, att inte göra ont värre.
För att ta reda på var svenskarna står i klimatfrågan, bad Tällberg Foundation Sifo fråga 1 000 personer under veckan 12-15 juni om deras kunskap och inställning i klimatfrågan. Undersökningen kan hämtas på www.tallbergfoundation.org.
Undersökningen visar en sensationellt hög medvetenhet bland allmänheten. 99 % säger sig ha kännedom om global uppvärmning och växthuseffekt. 86 % anser att vad människan gör är huvudorsaken. Bara 2 % tror motsatsen. Blott 2 % tror att klimatförändringens effekter blir försumbara. 80 % har uppfattningen att de blir allvarliga. 64 % tror att de blir påverkade där de bor. 89 % är övertygande att medeltemperaturen kommer att öka. Bara 1 % (!) tror att den förblir oförändrad.
Hela 71 % tror att jordens medeltemperatur ökar med mer än 2 grader de kommande 100 åren. Hela 43 % tror att den ökar med 3-4 grader eller mer. Om detta inträffar blir effekterna katastrofala för människan.
Det skall tilläggas att 23 % anser att naturen är skapad av Gud och av dessa anser 39 % att det är fel av människan att påverka det Gud har skapat.
Mot denna överraskande höga medvetenhet, kunskap och tydliga oro, står en uttalad känsla att inte själv kunna påverka. Bara 6 % säger att de i mycket hög grad kan påverka och 26 % i hög grad. 64 % svarar i liten grad eller inte alls. Men faktum är att minst 50 % av alla utsläpp kommer just från hushållen. Enskilda kan göra mycket för att minska utsläppen. Undersökningen visar upp ett klassiskt politiskt vakuum. Allmänheten går före ett – i stora delar – släpande politiskt etablissemang.
Mitt i denna skärningspunkt mellan insikt och vilja till handling formuleras efterfrågan på politiska initiativ. Klimatfrågan är ytterst en fråga för politiken, men också för företagsamhet och konsumenter. Där har företag som BP, Wal-Mart och Vattenfall tagit kraftfulla initiativ.
Men i svensk valdebatt är frågan iskall.
Sverige har, med en befolkning motsvarande en tiondel av en procent av jordens befolkning, efter 35 år av energikris ännu inte någon samlande energipolitik. Den borgerliga alliansen saknar handlingsprogram och politisk argumentation i klimatfrågan. Regeringen deltar internationella förhandlingar. Frågan expertifieras men undersökningen berättar att allmänheten begriper att det är allvar,
Steget från att vi i Sverige skall komma överens om en politik för att åtminstone mildra klimatförändringens förlopp – och skapa balans i tillväxt/energi/miljö-ekvationen - till att världen på rationella grunder och med förutseende skulle komma överens, syns idag utom räckhåll. Kyoto-protokollet förefaller mig lika verkningsfullt som en gång det papper Chamberlain viftade med i München.
På frågan ”Hur tycker Du att vi på det hela taget hanterar naturen på jorden?”, svarar blott 1 % mycket bra, medan 71 % svarar ganska bra eller mycket dåligt. Påfallande få har överlag valt svarsalternativet tveksam/vet ej på undersökningens frågor.
Miljöfrågan berör. Den är både existentiell och konkret.
Bo Ekman
”Politikerna har stoppat huvudet i sanden” säger Blairregeringens ledande vetenskaplige rådgivare Sir David King. Men det är inte bara klimatet som spårar ur. Grundvattennivåer sjunker i delar av världen. Sjöar och floder torkar ut, glaciärer och istäcken smälter. Oceaner blir varmare. Vädret blir häftigare. Förändringarna har inbördes samband.
Växthusgaser och koldioxider i atmosfären ökar bortom nivåer som varit stabila sedan miljoner år. En lång rad forskningsrapporter, med tusentals forskare i olika discipliner, visar att människan genom artens snabba tillväxt (5,5 miljarder på 200 år) och hennes exploderande ekonomiska aktivitet intervenerar i evolutionens långsammare förlopp. Igångsatta kemiska/ekologiska processer är inte lätt att reversera.
Den australienske forskaren Tim Flannery argumenterar i sin insiktsfulla bok ”The Weathermakers” för att klimat och natur försatts ur balans av oss själva. Detta visar också forskare som James Lovelock, Lester Brown och naturligtvis FNs klimatpanel som kommer med sin tredje rapport 2007, liksom professor James Hansen vid The Goddard Institute, NASA.
Hansen utsågs nyligen av Time Magazine till en av världens 100 mest inflytelserika personer för sina analyser av klimatförändringens förlopp. Han är också en av de främsta rådgivarna till Al Gore, som nyss haft premiär på sin film om klimatfrågan ”En obehaglig sanning”. Därigenom har Hansen också blivit en av Bushadminist-rationens hatobjekt. Klimatförändring och ekologisk kris ingår inte i USA-administrationens världsbild.
Hansen kommer till Tällberg Forum som inleds idag. Till Tällberg Forum kommer 450 ledare från 65 länder för att söka svar på frågan hur vi skall kunna skapa balans i tillväxt/energi/miljö-ekvationen i en globaliserad, ömsesidigt beroende värld, att inte göra ont värre.
För att ta reda på var svenskarna står i klimatfrågan, bad Tällberg Foundation Sifo fråga 1 000 personer under veckan 12-15 juni om deras kunskap och inställning i klimatfrågan. Undersökningen kan hämtas på www.tallbergfoundation.org.
Undersökningen visar en sensationellt hög medvetenhet bland allmänheten. 99 % säger sig ha kännedom om global uppvärmning och växthuseffekt. 86 % anser att vad människan gör är huvudorsaken. Bara 2 % tror motsatsen. Blott 2 % tror att klimatförändringens effekter blir försumbara. 80 % har uppfattningen att de blir allvarliga. 64 % tror att de blir påverkade där de bor. 89 % är övertygande att medeltemperaturen kommer att öka. Bara 1 % (!) tror att den förblir oförändrad.
Hela 71 % tror att jordens medeltemperatur ökar med mer än 2 grader de kommande 100 åren. Hela 43 % tror att den ökar med 3-4 grader eller mer. Om detta inträffar blir effekterna katastrofala för människan.
Det skall tilläggas att 23 % anser att naturen är skapad av Gud och av dessa anser 39 % att det är fel av människan att påverka det Gud har skapat.
Mot denna överraskande höga medvetenhet, kunskap och tydliga oro, står en uttalad känsla att inte själv kunna påverka. Bara 6 % säger att de i mycket hög grad kan påverka och 26 % i hög grad. 64 % svarar i liten grad eller inte alls. Men faktum är att minst 50 % av alla utsläpp kommer just från hushållen. Enskilda kan göra mycket för att minska utsläppen. Undersökningen visar upp ett klassiskt politiskt vakuum. Allmänheten går före ett – i stora delar – släpande politiskt etablissemang.
Mitt i denna skärningspunkt mellan insikt och vilja till handling formuleras efterfrågan på politiska initiativ. Klimatfrågan är ytterst en fråga för politiken, men också för företagsamhet och konsumenter. Där har företag som BP, Wal-Mart och Vattenfall tagit kraftfulla initiativ.
Men i svensk valdebatt är frågan iskall.
Sverige har, med en befolkning motsvarande en tiondel av en procent av jordens befolkning, efter 35 år av energikris ännu inte någon samlande energipolitik. Den borgerliga alliansen saknar handlingsprogram och politisk argumentation i klimatfrågan. Regeringen deltar internationella förhandlingar. Frågan expertifieras men undersökningen berättar att allmänheten begriper att det är allvar,
Steget från att vi i Sverige skall komma överens om en politik för att åtminstone mildra klimatförändringens förlopp – och skapa balans i tillväxt/energi/miljö-ekvationen - till att världen på rationella grunder och med förutseende skulle komma överens, syns idag utom räckhåll. Kyoto-protokollet förefaller mig lika verkningsfullt som en gång det papper Chamberlain viftade med i München.
På frågan ”Hur tycker Du att vi på det hela taget hanterar naturen på jorden?”, svarar blott 1 % mycket bra, medan 71 % svarar ganska bra eller mycket dåligt. Påfallande få har överlag valt svarsalternativet tveksam/vet ej på undersökningens frågor.
Miljöfrågan berör. Den är både existentiell och konkret.
Bo Ekman
Monday, November 27, 2006
Klimatfrågan och företagsstrategi
Plötsligt har klimatfrågan exploderat i media. Tidningar och TV fylls med inslag om de insikter som sedan ett antal år funnits inom vetenskapliga kretsar. Frågan nu är vart debatten tar vägen, och hur ledarskapet inom politik, näringsliv, fackföreningar, etc. reagerar.
Vi står inför ett mycket betydande system skifte, vilket gör det extra viktigt att vi snabbt tar steget från alarmism till att systematiskt tänka igenom frågans strategiska konsekvenser. Klimatkrisen är inte en vanlig miljöfråga som kan behandlas på expert nivå. Det är en systemfråga, med långtgående konsekvenser för hela samhällssystemet: näringsliv, politik, fackföreningar. Frågan måste därför behandlas på en ledningsnivå, och ställer stora krav på starkt, visionärt ledarskap. För att utmaningen är av sällan skådat slag: Grafen nedan visar den nuvarande utvecklingen av koldioxidutsläpp, samt den riktningsförändring som enligt all vetenskaplig expertis, och nu senast den brittiska Stern-rapporten, är nödvändig.
Ur den omställning vi står inför kommer också enorma möjligheter för dem som agerar tidigt. Sir Nicholas Stern uppskattar marknaden för ”low carbon products” att 2050 uppgå till US$500 miljarder.
Än så länge är kunskapsnivån inom näringslivet ganska begränsad. Här måste inlärningskurvan nu vara brant. Varje företagsledning måste skapa sig en egen djup förståelse av frågan – inte minst för att få en bild av de mycket betydande osäkerhetselementen. Al Gores film är här ett bra första steg, men den räcker inte. Böcker måste läsas, kompetenshöjande aktivititeter sättas igång.
Långt bortom klimatförändringarnas direkta effekter måste näringslivet snabbt börja översättningen till vad klimatfrågan innebär för företagets strategiska landskap. De som tidigt tänker igenom alternativen kommer också vara de som kan reagera snabbast då tendenserna framträder tydligare.
Vi har redan sett hur barkborren – nu i ett varmare klimat välsignad med en extra livscykel – har ätit upp virkesvärden för miljardbelopp i såväl Kanada som Sverige. Vi ser steg mot ny mycket radikal lagstiftning, och vi har redan i USA sett ett antal företag dragna inför rätta på grund av deras utsläpp av växthusgaser.
Ett nytt risklandskap håller på att målas upp. Många företag kan bli tagna på sängen, av plötsligt förändrade konsumentbeteenden, av långtgående regleringsverk, förändrade prisbilder eller nya ”gröna” entreprenörer.
Bo Ekman
Carl Mossfeldt
Vi står inför ett mycket betydande system skifte, vilket gör det extra viktigt att vi snabbt tar steget från alarmism till att systematiskt tänka igenom frågans strategiska konsekvenser. Klimatkrisen är inte en vanlig miljöfråga som kan behandlas på expert nivå. Det är en systemfråga, med långtgående konsekvenser för hela samhällssystemet: näringsliv, politik, fackföreningar. Frågan måste därför behandlas på en ledningsnivå, och ställer stora krav på starkt, visionärt ledarskap. För att utmaningen är av sällan skådat slag: Grafen nedan visar den nuvarande utvecklingen av koldioxidutsläpp, samt den riktningsförändring som enligt all vetenskaplig expertis, och nu senast den brittiska Stern-rapporten, är nödvändig.
Ur den omställning vi står inför kommer också enorma möjligheter för dem som agerar tidigt. Sir Nicholas Stern uppskattar marknaden för ”low carbon products” att 2050 uppgå till US$500 miljarder.
Än så länge är kunskapsnivån inom näringslivet ganska begränsad. Här måste inlärningskurvan nu vara brant. Varje företagsledning måste skapa sig en egen djup förståelse av frågan – inte minst för att få en bild av de mycket betydande osäkerhetselementen. Al Gores film är här ett bra första steg, men den räcker inte. Böcker måste läsas, kompetenshöjande aktivititeter sättas igång.
Långt bortom klimatförändringarnas direkta effekter måste näringslivet snabbt börja översättningen till vad klimatfrågan innebär för företagets strategiska landskap. De som tidigt tänker igenom alternativen kommer också vara de som kan reagera snabbast då tendenserna framträder tydligare.
Vi har redan sett hur barkborren – nu i ett varmare klimat välsignad med en extra livscykel – har ätit upp virkesvärden för miljardbelopp i såväl Kanada som Sverige. Vi ser steg mot ny mycket radikal lagstiftning, och vi har redan i USA sett ett antal företag dragna inför rätta på grund av deras utsläpp av växthusgaser.
Ett nytt risklandskap håller på att målas upp. Många företag kan bli tagna på sängen, av plötsligt förändrade konsumentbeteenden, av långtgående regleringsverk, förändrade prisbilder eller nya ”gröna” entreprenörer.
Bo Ekman
Carl Mossfeldt
Friday, November 17, 2006
Klimatet är ingen blockfråga
Hur den globala uppvärmningen - dess orsaker, möjliga förlopp och troliga konsekvenser - skall bemötas är en politisk fråga. En SIFO-undersökning som presenterades på denna sida den 27 juni visade med tydlighet att klimatfrågan lever i folkdjupet. Det var inte svårt att dra slutsatsen att den snart skulle bryta fram i medierna. Det har den nu gjort med besked. Kungen bidrog i sitt öppningstal till riksdagen att ge röst åt en opinion som valrörelsen glömde bort.
Klimatproblemet är inte någon vanlig politisk fråga. Den är inte en ”miljöfråga” som kan delegeras till ett miljödepartement. Den är en systemfråga som har sina rötter i hur vi utvecklat våra samhällens livsstilar, konsumtion, infrastrukturer, energi- och produktionssystem. Problemet har sina rötter i våra politiska visioner och i hur bekymmerslöst marknadsekonomin har tillämpats.
Nu när många förhoppningen att ny teknik skall fixa till den framtid som nuvarande teknik ser ut att förmena oss. Men vi vet att ny teknik också är riskfylld, sårbar och i sin tur skapar nya problem. Det är i och för sig bra att Reinfeldt säger sig vilja lösa problemen i ”armkrok” med bilindustrin (alltså GM, Ford, VW, och Volvo). Men han bör också bereda sig på armbrytning. Bäst är att gå i armkrok med medborgarna.
Miljöminister Andreas Carlgren är nu i Nairobi för att tillsammans med 130 miljöministrar lägga grunden för ett nytt Kyotoavtal. Men jag tvivlar på deras manövreringsutrymme. Deras mandat är för svaga. Nationella intressen – tillväxt, sysselsättning och säkerhet – går före i USA, Kina, såväl som i Sverige. Det är viktigt att inse att ytterst står trassliga, kaotiska, politiska processer mot naturens robusta dynamik. Politikerna kan inte förhandla eller ingripa mot smältande isar, rekordtorka i Sezuan, en kraftfull El Niño, granbarkborrar i British Columbia, översvämningar i Tyskland eller höjningar av havsytan.
Klimatsystemet är globalt och interaktivt. Förändringar föder allt snabbare förändringar (s.k. positiv feedback). Forskarna oroar sig också för att klimatförändringens dynamik utlöser dramatiska omslag, s.k. tipping points: att Golfströmmen försvagas, att de viktigaste fiskarterna utrotas inom 40 år eller att Östersjön går från halvdöd till stendöd.
Vi är på väg in i ett ”territorium” där mänskligheten aldrig varit. Därför är också vetenskapens kunskap och modeller ofullkomliga, sökande. Men att förneka det som pågår är dårskap, precis som förnekandet av sambanden mellan rökning och lungcancer. Det fanns då liksom nu politiska och ekonomiska intressen som manipulerade det uppenbara.
I historien har länder alltid ytterst säkrat sina tillgångar på råvaror, energi, mat och arbetskraft - och ”lebensraum” - genom erövring och krig, när egna resurser eller handelsavtal inte räckt till. USA söker med alla medel stärka sin hegemoni över Mellanösterns olja. Putin vrider gång på gång gaskranen på eller av. Kina dammsuger Afrika på olja och mineraler. Jakten är igång.
Därför bör vi också förbereda oss på att länder och regioner kan drabbas av sociala/politiska ”tipping points”: att politisk stabilitet och internationell solidaritet tryter när vatten, energi och mark blir bristvaror.
Att se realistiska konsekvenser av en utveckling i vitögat är inte alarmism. Detta är nödvändigt för att ta oss över till ”säkra sidan”. Så ledde oron på 50-talet för att världen inte skulle kunna föda sex miljarder till en utveckling av grödor och odlingsmetoder som åtminstone klarat av den uppgiften till 87 procent.
En vecka i Kina tillsammans med miljöforskare och representanter för centralregeringen tydliggjorde landets insikt att den överhettade tillväxten inte är förenlig med en redan destabiliserad ekologi. Den balans vi fortfarande åtnjuter i Sverige är tämligen unik. Men vi är blott en liten del av det vidare ekologiska systemet. Även om vi inte själva förfogar över framtiden kan Sverige ändå ge viktiga sakpolitiska bidrag, såsom Anders Wijkman upplinjerade häromdagen. Men vi kan också ge bidrag till bättre design av internationella beslutsprocesser.
Sverige har en 1000-årig tradition av konsensusprocesser i politisk problemlösning, sprungen ur landskapslagar, allemansrätt, bystämmor. 400 år av organisk konstitutionell och administrativ utveckling har skapat en internationell förebild – en nation och miljö i hygglig balans och stabilitet. Sociologen Manuel Castells ser den skandinaviska modellen som ett slags reservat, som visar hur välfungerande verkligheten faktiskt kunde vara.
Min mening är att klimatfrågan i Sverige i denna tradition inte bör hanteras blockskiljande. Försvarsöverenskommelserna under 1950 och 60-tal kan stå som modell. Sveriges position och initiativ i G8 + 5-förhandlingar, i EU-, FN-, och Kyotoförhandlingar bör representera nationens samlade kunskap och bedömning. Vi kan metodologiskt, programmatiskt, och teknologiskt/industriellt bryta ny mark. Den svenska modellen kan så förnyas in i den nya globala problemmiljön. Värderingar som solidaritet, livschanser för alla, entreprenörskap, får ny kraft och mening.
Tällberg Foundation ställde i förra veckan följande fråga till svenska folket: Tycker du att svenska åtgärder i klimatfrågan är så viktiga att de kräver samling över blockgränsen eller tror du inte det? Efter 500 intervjuer är resultatet att 83 % svarade ja, 8 svarade nej. 9 % var tveksamma.
Budskapet är alltså tydligt till alliansregering och till riksdag: visa ledarskap, men gör det tillsammans med oppositionens kompetens, erfarenhet och nätverk. Tillsätt också gärna en särskild vice statsminister för denna systemfråga.
I denna fråga har statsminister Reinfeldt inget att förlora på att göra sin regering till hela folkets regering. Han har logiken och opinionen på sin sida.
Bo Ekman
publicerad i SvD
Klimatproblemet är inte någon vanlig politisk fråga. Den är inte en ”miljöfråga” som kan delegeras till ett miljödepartement. Den är en systemfråga som har sina rötter i hur vi utvecklat våra samhällens livsstilar, konsumtion, infrastrukturer, energi- och produktionssystem. Problemet har sina rötter i våra politiska visioner och i hur bekymmerslöst marknadsekonomin har tillämpats.
Nu när många förhoppningen att ny teknik skall fixa till den framtid som nuvarande teknik ser ut att förmena oss. Men vi vet att ny teknik också är riskfylld, sårbar och i sin tur skapar nya problem. Det är i och för sig bra att Reinfeldt säger sig vilja lösa problemen i ”armkrok” med bilindustrin (alltså GM, Ford, VW, och Volvo). Men han bör också bereda sig på armbrytning. Bäst är att gå i armkrok med medborgarna.
Miljöminister Andreas Carlgren är nu i Nairobi för att tillsammans med 130 miljöministrar lägga grunden för ett nytt Kyotoavtal. Men jag tvivlar på deras manövreringsutrymme. Deras mandat är för svaga. Nationella intressen – tillväxt, sysselsättning och säkerhet – går före i USA, Kina, såväl som i Sverige. Det är viktigt att inse att ytterst står trassliga, kaotiska, politiska processer mot naturens robusta dynamik. Politikerna kan inte förhandla eller ingripa mot smältande isar, rekordtorka i Sezuan, en kraftfull El Niño, granbarkborrar i British Columbia, översvämningar i Tyskland eller höjningar av havsytan.
Klimatsystemet är globalt och interaktivt. Förändringar föder allt snabbare förändringar (s.k. positiv feedback). Forskarna oroar sig också för att klimatförändringens dynamik utlöser dramatiska omslag, s.k. tipping points: att Golfströmmen försvagas, att de viktigaste fiskarterna utrotas inom 40 år eller att Östersjön går från halvdöd till stendöd.
Vi är på väg in i ett ”territorium” där mänskligheten aldrig varit. Därför är också vetenskapens kunskap och modeller ofullkomliga, sökande. Men att förneka det som pågår är dårskap, precis som förnekandet av sambanden mellan rökning och lungcancer. Det fanns då liksom nu politiska och ekonomiska intressen som manipulerade det uppenbara.
I historien har länder alltid ytterst säkrat sina tillgångar på råvaror, energi, mat och arbetskraft - och ”lebensraum” - genom erövring och krig, när egna resurser eller handelsavtal inte räckt till. USA söker med alla medel stärka sin hegemoni över Mellanösterns olja. Putin vrider gång på gång gaskranen på eller av. Kina dammsuger Afrika på olja och mineraler. Jakten är igång.
Därför bör vi också förbereda oss på att länder och regioner kan drabbas av sociala/politiska ”tipping points”: att politisk stabilitet och internationell solidaritet tryter när vatten, energi och mark blir bristvaror.
Att se realistiska konsekvenser av en utveckling i vitögat är inte alarmism. Detta är nödvändigt för att ta oss över till ”säkra sidan”. Så ledde oron på 50-talet för att världen inte skulle kunna föda sex miljarder till en utveckling av grödor och odlingsmetoder som åtminstone klarat av den uppgiften till 87 procent.
En vecka i Kina tillsammans med miljöforskare och representanter för centralregeringen tydliggjorde landets insikt att den överhettade tillväxten inte är förenlig med en redan destabiliserad ekologi. Den balans vi fortfarande åtnjuter i Sverige är tämligen unik. Men vi är blott en liten del av det vidare ekologiska systemet. Även om vi inte själva förfogar över framtiden kan Sverige ändå ge viktiga sakpolitiska bidrag, såsom Anders Wijkman upplinjerade häromdagen. Men vi kan också ge bidrag till bättre design av internationella beslutsprocesser.
Sverige har en 1000-årig tradition av konsensusprocesser i politisk problemlösning, sprungen ur landskapslagar, allemansrätt, bystämmor. 400 år av organisk konstitutionell och administrativ utveckling har skapat en internationell förebild – en nation och miljö i hygglig balans och stabilitet. Sociologen Manuel Castells ser den skandinaviska modellen som ett slags reservat, som visar hur välfungerande verkligheten faktiskt kunde vara.
Min mening är att klimatfrågan i Sverige i denna tradition inte bör hanteras blockskiljande. Försvarsöverenskommelserna under 1950 och 60-tal kan stå som modell. Sveriges position och initiativ i G8 + 5-förhandlingar, i EU-, FN-, och Kyotoförhandlingar bör representera nationens samlade kunskap och bedömning. Vi kan metodologiskt, programmatiskt, och teknologiskt/industriellt bryta ny mark. Den svenska modellen kan så förnyas in i den nya globala problemmiljön. Värderingar som solidaritet, livschanser för alla, entreprenörskap, får ny kraft och mening.
Tällberg Foundation ställde i förra veckan följande fråga till svenska folket: Tycker du att svenska åtgärder i klimatfrågan är så viktiga att de kräver samling över blockgränsen eller tror du inte det? Efter 500 intervjuer är resultatet att 83 % svarade ja, 8 svarade nej. 9 % var tveksamma.
Budskapet är alltså tydligt till alliansregering och till riksdag: visa ledarskap, men gör det tillsammans med oppositionens kompetens, erfarenhet och nätverk. Tillsätt också gärna en särskild vice statsminister för denna systemfråga.
I denna fråga har statsminister Reinfeldt inget att förlora på att göra sin regering till hela folkets regering. Han har logiken och opinionen på sin sida.
Bo Ekman
publicerad i SvD
Subscribe to:
Posts (Atom)
