Posts
english version
Two business leaders have received spontaneous standing ovations as they walked down the middle aisle of the Conference Center in Folkets Hus (The People’s House) in Stockholm. A couple of years ago it was IKEA’s Ingvar Kamprad, a couple of days ago it was Grameen Bank’s Muhammad Yunus.
The two business leaders have great value-laden similarities. They are both exceptionally successful. One has become the world’s richest man; the other received the Nobel Peace Prize. Both are loved by the people. Both personify hope and the future but they represent two different models that work with and through the market economy.
Yunus makes a razor-sharp difference between social business and the kind of enterprise that seeks to maximize profit and stock value. In the Yunus model borrowers/customers are also owners. Grameen Bank is a social business in Bangladesh with seven million women as the owners. In the conventional market economy company the enterprise is owned by a few though it may have millions of customers. The profits go to the owners. Ingvar Kamprad represents an intermediate form – a family company – but with the vision to work for “the many people.” To them IKEA delivers quality, the lowest price and function.
By social business Yunus means that the business operation is owned by and developed for the customer’s benefit. Dividends go back to the customers; the classic cooperative model. The important distinction between different forms of ownership and entrepreneurial enterprise has not been reported by the Swedish media. Editorial writers and business representatives would rather shine in Yunus’ limelight and point to Grameen Bank as evidence of the total superiority of the Western liberal market economy. However, Yunus points to the fact that this has led to 94% of the world’s income going to 40% of the world’s population, those already very well off. Only six percent goes to the remaining 60%. Conventional business models do not reach down there. They cannot reach there.
Grameen Bank gets to represent the many thousands of new kinds businesses and business models that take as their starting point in the unusual market anthropology and cultural conditions of poverty. All people are enterprising, but upon whose conditions and for whose welfare will the power of the enterprise be used are the most important issues.
It is therefore also important to underline that micro-credit and many other growing social enterprises need, without exception, in their formation and early development, financial support that comes from sources that do not take over control once the business can stand on its own legs. This is the reason that it is foremost aid and development agencies, foundations, churches and philanthropic funds which put in the risk capital. This is of course also the reason that micro-credit and similar enterprises are not initiated by the big banks. They received only passing interest during the Yunus visit.
The liberal market economy’s principled celebration of Grameen Bank’s Nobel Prize and success would have rung truer if it had actually been the market economy that had the creativity and capacity to bring forth these new business models known as social enterprising. But this seldom occurs. The social economy appears to be a great hope for millions of people. Therein lies the importance of the prize.
That the conventional market economy sticks to its knitting is confirmed by Michael Treschow of the Confederation of Swedish Enterprise when he makes his argument for higher fees for board directors and chief executives in stock-listed companies.
Bo Ekman
Thursday, December 14, 2006
Wednesday, December 6, 2006
Både existentiell och konkret
Klimatförändringen och problemen i den globala miljön växer till en huvudfråga för människor runt om i världen – och i Sverige. Klimatförändringen är fundamental för säkerhet, jobb och välfärd.
”Politikerna har stoppat huvudet i sanden” säger Blairregeringens ledande vetenskaplige rådgivare Sir David King. Men det är inte bara klimatet som spårar ur. Grundvattennivåer sjunker i delar av världen. Sjöar och floder torkar ut, glaciärer och istäcken smälter. Oceaner blir varmare. Vädret blir häftigare. Förändringarna har inbördes samband.
Växthusgaser och koldioxider i atmosfären ökar bortom nivåer som varit stabila sedan miljoner år. En lång rad forskningsrapporter, med tusentals forskare i olika discipliner, visar att människan genom artens snabba tillväxt (5,5 miljarder på 200 år) och hennes exploderande ekonomiska aktivitet intervenerar i evolutionens långsammare förlopp. Igångsatta kemiska/ekologiska processer är inte lätt att reversera.
Den australienske forskaren Tim Flannery argumenterar i sin insiktsfulla bok ”The Weathermakers” för att klimat och natur försatts ur balans av oss själva. Detta visar också forskare som James Lovelock, Lester Brown och naturligtvis FNs klimatpanel som kommer med sin tredje rapport 2007, liksom professor James Hansen vid The Goddard Institute, NASA.
Hansen utsågs nyligen av Time Magazine till en av världens 100 mest inflytelserika personer för sina analyser av klimatförändringens förlopp. Han är också en av de främsta rådgivarna till Al Gore, som nyss haft premiär på sin film om klimatfrågan ”En obehaglig sanning”. Därigenom har Hansen också blivit en av Bushadminist-rationens hatobjekt. Klimatförändring och ekologisk kris ingår inte i USA-administrationens världsbild.
Hansen kommer till Tällberg Forum som inleds idag. Till Tällberg Forum kommer 450 ledare från 65 länder för att söka svar på frågan hur vi skall kunna skapa balans i tillväxt/energi/miljö-ekvationen i en globaliserad, ömsesidigt beroende värld, att inte göra ont värre.
För att ta reda på var svenskarna står i klimatfrågan, bad Tällberg Foundation Sifo fråga 1 000 personer under veckan 12-15 juni om deras kunskap och inställning i klimatfrågan. Undersökningen kan hämtas på www.tallbergfoundation.org.
Undersökningen visar en sensationellt hög medvetenhet bland allmänheten. 99 % säger sig ha kännedom om global uppvärmning och växthuseffekt. 86 % anser att vad människan gör är huvudorsaken. Bara 2 % tror motsatsen. Blott 2 % tror att klimatförändringens effekter blir försumbara. 80 % har uppfattningen att de blir allvarliga. 64 % tror att de blir påverkade där de bor. 89 % är övertygande att medeltemperaturen kommer att öka. Bara 1 % (!) tror att den förblir oförändrad.
Hela 71 % tror att jordens medeltemperatur ökar med mer än 2 grader de kommande 100 åren. Hela 43 % tror att den ökar med 3-4 grader eller mer. Om detta inträffar blir effekterna katastrofala för människan.
Det skall tilläggas att 23 % anser att naturen är skapad av Gud och av dessa anser 39 % att det är fel av människan att påverka det Gud har skapat.
Mot denna överraskande höga medvetenhet, kunskap och tydliga oro, står en uttalad känsla att inte själv kunna påverka. Bara 6 % säger att de i mycket hög grad kan påverka och 26 % i hög grad. 64 % svarar i liten grad eller inte alls. Men faktum är att minst 50 % av alla utsläpp kommer just från hushållen. Enskilda kan göra mycket för att minska utsläppen. Undersökningen visar upp ett klassiskt politiskt vakuum. Allmänheten går före ett – i stora delar – släpande politiskt etablissemang.
Mitt i denna skärningspunkt mellan insikt och vilja till handling formuleras efterfrågan på politiska initiativ. Klimatfrågan är ytterst en fråga för politiken, men också för företagsamhet och konsumenter. Där har företag som BP, Wal-Mart och Vattenfall tagit kraftfulla initiativ.
Men i svensk valdebatt är frågan iskall.
Sverige har, med en befolkning motsvarande en tiondel av en procent av jordens befolkning, efter 35 år av energikris ännu inte någon samlande energipolitik. Den borgerliga alliansen saknar handlingsprogram och politisk argumentation i klimatfrågan. Regeringen deltar internationella förhandlingar. Frågan expertifieras men undersökningen berättar att allmänheten begriper att det är allvar,
Steget från att vi i Sverige skall komma överens om en politik för att åtminstone mildra klimatförändringens förlopp – och skapa balans i tillväxt/energi/miljö-ekvationen - till att världen på rationella grunder och med förutseende skulle komma överens, syns idag utom räckhåll. Kyoto-protokollet förefaller mig lika verkningsfullt som en gång det papper Chamberlain viftade med i München.
På frågan ”Hur tycker Du att vi på det hela taget hanterar naturen på jorden?”, svarar blott 1 % mycket bra, medan 71 % svarar ganska bra eller mycket dåligt. Påfallande få har överlag valt svarsalternativet tveksam/vet ej på undersökningens frågor.
Miljöfrågan berör. Den är både existentiell och konkret.
Bo Ekman
”Politikerna har stoppat huvudet i sanden” säger Blairregeringens ledande vetenskaplige rådgivare Sir David King. Men det är inte bara klimatet som spårar ur. Grundvattennivåer sjunker i delar av världen. Sjöar och floder torkar ut, glaciärer och istäcken smälter. Oceaner blir varmare. Vädret blir häftigare. Förändringarna har inbördes samband.
Växthusgaser och koldioxider i atmosfären ökar bortom nivåer som varit stabila sedan miljoner år. En lång rad forskningsrapporter, med tusentals forskare i olika discipliner, visar att människan genom artens snabba tillväxt (5,5 miljarder på 200 år) och hennes exploderande ekonomiska aktivitet intervenerar i evolutionens långsammare förlopp. Igångsatta kemiska/ekologiska processer är inte lätt att reversera.
Den australienske forskaren Tim Flannery argumenterar i sin insiktsfulla bok ”The Weathermakers” för att klimat och natur försatts ur balans av oss själva. Detta visar också forskare som James Lovelock, Lester Brown och naturligtvis FNs klimatpanel som kommer med sin tredje rapport 2007, liksom professor James Hansen vid The Goddard Institute, NASA.
Hansen utsågs nyligen av Time Magazine till en av världens 100 mest inflytelserika personer för sina analyser av klimatförändringens förlopp. Han är också en av de främsta rådgivarna till Al Gore, som nyss haft premiär på sin film om klimatfrågan ”En obehaglig sanning”. Därigenom har Hansen också blivit en av Bushadminist-rationens hatobjekt. Klimatförändring och ekologisk kris ingår inte i USA-administrationens världsbild.
Hansen kommer till Tällberg Forum som inleds idag. Till Tällberg Forum kommer 450 ledare från 65 länder för att söka svar på frågan hur vi skall kunna skapa balans i tillväxt/energi/miljö-ekvationen i en globaliserad, ömsesidigt beroende värld, att inte göra ont värre.
För att ta reda på var svenskarna står i klimatfrågan, bad Tällberg Foundation Sifo fråga 1 000 personer under veckan 12-15 juni om deras kunskap och inställning i klimatfrågan. Undersökningen kan hämtas på www.tallbergfoundation.org.
Undersökningen visar en sensationellt hög medvetenhet bland allmänheten. 99 % säger sig ha kännedom om global uppvärmning och växthuseffekt. 86 % anser att vad människan gör är huvudorsaken. Bara 2 % tror motsatsen. Blott 2 % tror att klimatförändringens effekter blir försumbara. 80 % har uppfattningen att de blir allvarliga. 64 % tror att de blir påverkade där de bor. 89 % är övertygande att medeltemperaturen kommer att öka. Bara 1 % (!) tror att den förblir oförändrad.
Hela 71 % tror att jordens medeltemperatur ökar med mer än 2 grader de kommande 100 åren. Hela 43 % tror att den ökar med 3-4 grader eller mer. Om detta inträffar blir effekterna katastrofala för människan.
Det skall tilläggas att 23 % anser att naturen är skapad av Gud och av dessa anser 39 % att det är fel av människan att påverka det Gud har skapat.
Mot denna överraskande höga medvetenhet, kunskap och tydliga oro, står en uttalad känsla att inte själv kunna påverka. Bara 6 % säger att de i mycket hög grad kan påverka och 26 % i hög grad. 64 % svarar i liten grad eller inte alls. Men faktum är att minst 50 % av alla utsläpp kommer just från hushållen. Enskilda kan göra mycket för att minska utsläppen. Undersökningen visar upp ett klassiskt politiskt vakuum. Allmänheten går före ett – i stora delar – släpande politiskt etablissemang.
Mitt i denna skärningspunkt mellan insikt och vilja till handling formuleras efterfrågan på politiska initiativ. Klimatfrågan är ytterst en fråga för politiken, men också för företagsamhet och konsumenter. Där har företag som BP, Wal-Mart och Vattenfall tagit kraftfulla initiativ.
Men i svensk valdebatt är frågan iskall.
Sverige har, med en befolkning motsvarande en tiondel av en procent av jordens befolkning, efter 35 år av energikris ännu inte någon samlande energipolitik. Den borgerliga alliansen saknar handlingsprogram och politisk argumentation i klimatfrågan. Regeringen deltar internationella förhandlingar. Frågan expertifieras men undersökningen berättar att allmänheten begriper att det är allvar,
Steget från att vi i Sverige skall komma överens om en politik för att åtminstone mildra klimatförändringens förlopp – och skapa balans i tillväxt/energi/miljö-ekvationen - till att världen på rationella grunder och med förutseende skulle komma överens, syns idag utom räckhåll. Kyoto-protokollet förefaller mig lika verkningsfullt som en gång det papper Chamberlain viftade med i München.
På frågan ”Hur tycker Du att vi på det hela taget hanterar naturen på jorden?”, svarar blott 1 % mycket bra, medan 71 % svarar ganska bra eller mycket dåligt. Påfallande få har överlag valt svarsalternativet tveksam/vet ej på undersökningens frågor.
Miljöfrågan berör. Den är både existentiell och konkret.
Bo Ekman
Monday, November 27, 2006
Klimatfrågan och företagsstrategi
Plötsligt har klimatfrågan exploderat i media. Tidningar och TV fylls med inslag om de insikter som sedan ett antal år funnits inom vetenskapliga kretsar. Frågan nu är vart debatten tar vägen, och hur ledarskapet inom politik, näringsliv, fackföreningar, etc. reagerar.
Vi står inför ett mycket betydande system skifte, vilket gör det extra viktigt att vi snabbt tar steget från alarmism till att systematiskt tänka igenom frågans strategiska konsekvenser. Klimatkrisen är inte en vanlig miljöfråga som kan behandlas på expert nivå. Det är en systemfråga, med långtgående konsekvenser för hela samhällssystemet: näringsliv, politik, fackföreningar. Frågan måste därför behandlas på en ledningsnivå, och ställer stora krav på starkt, visionärt ledarskap. För att utmaningen är av sällan skådat slag: Grafen nedan visar den nuvarande utvecklingen av koldioxidutsläpp, samt den riktningsförändring som enligt all vetenskaplig expertis, och nu senast den brittiska Stern-rapporten, är nödvändig.
Ur den omställning vi står inför kommer också enorma möjligheter för dem som agerar tidigt. Sir Nicholas Stern uppskattar marknaden för ”low carbon products” att 2050 uppgå till US$500 miljarder.
Än så länge är kunskapsnivån inom näringslivet ganska begränsad. Här måste inlärningskurvan nu vara brant. Varje företagsledning måste skapa sig en egen djup förståelse av frågan – inte minst för att få en bild av de mycket betydande osäkerhetselementen. Al Gores film är här ett bra första steg, men den räcker inte. Böcker måste läsas, kompetenshöjande aktivititeter sättas igång.
Långt bortom klimatförändringarnas direkta effekter måste näringslivet snabbt börja översättningen till vad klimatfrågan innebär för företagets strategiska landskap. De som tidigt tänker igenom alternativen kommer också vara de som kan reagera snabbast då tendenserna framträder tydligare.
Vi har redan sett hur barkborren – nu i ett varmare klimat välsignad med en extra livscykel – har ätit upp virkesvärden för miljardbelopp i såväl Kanada som Sverige. Vi ser steg mot ny mycket radikal lagstiftning, och vi har redan i USA sett ett antal företag dragna inför rätta på grund av deras utsläpp av växthusgaser.
Ett nytt risklandskap håller på att målas upp. Många företag kan bli tagna på sängen, av plötsligt förändrade konsumentbeteenden, av långtgående regleringsverk, förändrade prisbilder eller nya ”gröna” entreprenörer.
Bo Ekman
Carl Mossfeldt
Vi står inför ett mycket betydande system skifte, vilket gör det extra viktigt att vi snabbt tar steget från alarmism till att systematiskt tänka igenom frågans strategiska konsekvenser. Klimatkrisen är inte en vanlig miljöfråga som kan behandlas på expert nivå. Det är en systemfråga, med långtgående konsekvenser för hela samhällssystemet: näringsliv, politik, fackföreningar. Frågan måste därför behandlas på en ledningsnivå, och ställer stora krav på starkt, visionärt ledarskap. För att utmaningen är av sällan skådat slag: Grafen nedan visar den nuvarande utvecklingen av koldioxidutsläpp, samt den riktningsförändring som enligt all vetenskaplig expertis, och nu senast den brittiska Stern-rapporten, är nödvändig.
Ur den omställning vi står inför kommer också enorma möjligheter för dem som agerar tidigt. Sir Nicholas Stern uppskattar marknaden för ”low carbon products” att 2050 uppgå till US$500 miljarder.
Än så länge är kunskapsnivån inom näringslivet ganska begränsad. Här måste inlärningskurvan nu vara brant. Varje företagsledning måste skapa sig en egen djup förståelse av frågan – inte minst för att få en bild av de mycket betydande osäkerhetselementen. Al Gores film är här ett bra första steg, men den räcker inte. Böcker måste läsas, kompetenshöjande aktivititeter sättas igång.
Långt bortom klimatförändringarnas direkta effekter måste näringslivet snabbt börja översättningen till vad klimatfrågan innebär för företagets strategiska landskap. De som tidigt tänker igenom alternativen kommer också vara de som kan reagera snabbast då tendenserna framträder tydligare.
Vi har redan sett hur barkborren – nu i ett varmare klimat välsignad med en extra livscykel – har ätit upp virkesvärden för miljardbelopp i såväl Kanada som Sverige. Vi ser steg mot ny mycket radikal lagstiftning, och vi har redan i USA sett ett antal företag dragna inför rätta på grund av deras utsläpp av växthusgaser.
Ett nytt risklandskap håller på att målas upp. Många företag kan bli tagna på sängen, av plötsligt förändrade konsumentbeteenden, av långtgående regleringsverk, förändrade prisbilder eller nya ”gröna” entreprenörer.
Bo Ekman
Carl Mossfeldt
Friday, November 17, 2006
Klimatet är ingen blockfråga
Hur den globala uppvärmningen - dess orsaker, möjliga förlopp och troliga konsekvenser - skall bemötas är en politisk fråga. En SIFO-undersökning som presenterades på denna sida den 27 juni visade med tydlighet att klimatfrågan lever i folkdjupet. Det var inte svårt att dra slutsatsen att den snart skulle bryta fram i medierna. Det har den nu gjort med besked. Kungen bidrog i sitt öppningstal till riksdagen att ge röst åt en opinion som valrörelsen glömde bort.
Klimatproblemet är inte någon vanlig politisk fråga. Den är inte en ”miljöfråga” som kan delegeras till ett miljödepartement. Den är en systemfråga som har sina rötter i hur vi utvecklat våra samhällens livsstilar, konsumtion, infrastrukturer, energi- och produktionssystem. Problemet har sina rötter i våra politiska visioner och i hur bekymmerslöst marknadsekonomin har tillämpats.
Nu när många förhoppningen att ny teknik skall fixa till den framtid som nuvarande teknik ser ut att förmena oss. Men vi vet att ny teknik också är riskfylld, sårbar och i sin tur skapar nya problem. Det är i och för sig bra att Reinfeldt säger sig vilja lösa problemen i ”armkrok” med bilindustrin (alltså GM, Ford, VW, och Volvo). Men han bör också bereda sig på armbrytning. Bäst är att gå i armkrok med medborgarna.
Miljöminister Andreas Carlgren är nu i Nairobi för att tillsammans med 130 miljöministrar lägga grunden för ett nytt Kyotoavtal. Men jag tvivlar på deras manövreringsutrymme. Deras mandat är för svaga. Nationella intressen – tillväxt, sysselsättning och säkerhet – går före i USA, Kina, såväl som i Sverige. Det är viktigt att inse att ytterst står trassliga, kaotiska, politiska processer mot naturens robusta dynamik. Politikerna kan inte förhandla eller ingripa mot smältande isar, rekordtorka i Sezuan, en kraftfull El Niño, granbarkborrar i British Columbia, översvämningar i Tyskland eller höjningar av havsytan.
Klimatsystemet är globalt och interaktivt. Förändringar föder allt snabbare förändringar (s.k. positiv feedback). Forskarna oroar sig också för att klimatförändringens dynamik utlöser dramatiska omslag, s.k. tipping points: att Golfströmmen försvagas, att de viktigaste fiskarterna utrotas inom 40 år eller att Östersjön går från halvdöd till stendöd.
Vi är på väg in i ett ”territorium” där mänskligheten aldrig varit. Därför är också vetenskapens kunskap och modeller ofullkomliga, sökande. Men att förneka det som pågår är dårskap, precis som förnekandet av sambanden mellan rökning och lungcancer. Det fanns då liksom nu politiska och ekonomiska intressen som manipulerade det uppenbara.
I historien har länder alltid ytterst säkrat sina tillgångar på råvaror, energi, mat och arbetskraft - och ”lebensraum” - genom erövring och krig, när egna resurser eller handelsavtal inte räckt till. USA söker med alla medel stärka sin hegemoni över Mellanösterns olja. Putin vrider gång på gång gaskranen på eller av. Kina dammsuger Afrika på olja och mineraler. Jakten är igång.
Därför bör vi också förbereda oss på att länder och regioner kan drabbas av sociala/politiska ”tipping points”: att politisk stabilitet och internationell solidaritet tryter när vatten, energi och mark blir bristvaror.
Att se realistiska konsekvenser av en utveckling i vitögat är inte alarmism. Detta är nödvändigt för att ta oss över till ”säkra sidan”. Så ledde oron på 50-talet för att världen inte skulle kunna föda sex miljarder till en utveckling av grödor och odlingsmetoder som åtminstone klarat av den uppgiften till 87 procent.
En vecka i Kina tillsammans med miljöforskare och representanter för centralregeringen tydliggjorde landets insikt att den överhettade tillväxten inte är förenlig med en redan destabiliserad ekologi. Den balans vi fortfarande åtnjuter i Sverige är tämligen unik. Men vi är blott en liten del av det vidare ekologiska systemet. Även om vi inte själva förfogar över framtiden kan Sverige ändå ge viktiga sakpolitiska bidrag, såsom Anders Wijkman upplinjerade häromdagen. Men vi kan också ge bidrag till bättre design av internationella beslutsprocesser.
Sverige har en 1000-årig tradition av konsensusprocesser i politisk problemlösning, sprungen ur landskapslagar, allemansrätt, bystämmor. 400 år av organisk konstitutionell och administrativ utveckling har skapat en internationell förebild – en nation och miljö i hygglig balans och stabilitet. Sociologen Manuel Castells ser den skandinaviska modellen som ett slags reservat, som visar hur välfungerande verkligheten faktiskt kunde vara.
Min mening är att klimatfrågan i Sverige i denna tradition inte bör hanteras blockskiljande. Försvarsöverenskommelserna under 1950 och 60-tal kan stå som modell. Sveriges position och initiativ i G8 + 5-förhandlingar, i EU-, FN-, och Kyotoförhandlingar bör representera nationens samlade kunskap och bedömning. Vi kan metodologiskt, programmatiskt, och teknologiskt/industriellt bryta ny mark. Den svenska modellen kan så förnyas in i den nya globala problemmiljön. Värderingar som solidaritet, livschanser för alla, entreprenörskap, får ny kraft och mening.
Tällberg Foundation ställde i förra veckan följande fråga till svenska folket: Tycker du att svenska åtgärder i klimatfrågan är så viktiga att de kräver samling över blockgränsen eller tror du inte det? Efter 500 intervjuer är resultatet att 83 % svarade ja, 8 svarade nej. 9 % var tveksamma.
Budskapet är alltså tydligt till alliansregering och till riksdag: visa ledarskap, men gör det tillsammans med oppositionens kompetens, erfarenhet och nätverk. Tillsätt också gärna en särskild vice statsminister för denna systemfråga.
I denna fråga har statsminister Reinfeldt inget att förlora på att göra sin regering till hela folkets regering. Han har logiken och opinionen på sin sida.
Bo Ekman
publicerad i SvD
Klimatproblemet är inte någon vanlig politisk fråga. Den är inte en ”miljöfråga” som kan delegeras till ett miljödepartement. Den är en systemfråga som har sina rötter i hur vi utvecklat våra samhällens livsstilar, konsumtion, infrastrukturer, energi- och produktionssystem. Problemet har sina rötter i våra politiska visioner och i hur bekymmerslöst marknadsekonomin har tillämpats.
Nu när många förhoppningen att ny teknik skall fixa till den framtid som nuvarande teknik ser ut att förmena oss. Men vi vet att ny teknik också är riskfylld, sårbar och i sin tur skapar nya problem. Det är i och för sig bra att Reinfeldt säger sig vilja lösa problemen i ”armkrok” med bilindustrin (alltså GM, Ford, VW, och Volvo). Men han bör också bereda sig på armbrytning. Bäst är att gå i armkrok med medborgarna.
Miljöminister Andreas Carlgren är nu i Nairobi för att tillsammans med 130 miljöministrar lägga grunden för ett nytt Kyotoavtal. Men jag tvivlar på deras manövreringsutrymme. Deras mandat är för svaga. Nationella intressen – tillväxt, sysselsättning och säkerhet – går före i USA, Kina, såväl som i Sverige. Det är viktigt att inse att ytterst står trassliga, kaotiska, politiska processer mot naturens robusta dynamik. Politikerna kan inte förhandla eller ingripa mot smältande isar, rekordtorka i Sezuan, en kraftfull El Niño, granbarkborrar i British Columbia, översvämningar i Tyskland eller höjningar av havsytan.
Klimatsystemet är globalt och interaktivt. Förändringar föder allt snabbare förändringar (s.k. positiv feedback). Forskarna oroar sig också för att klimatförändringens dynamik utlöser dramatiska omslag, s.k. tipping points: att Golfströmmen försvagas, att de viktigaste fiskarterna utrotas inom 40 år eller att Östersjön går från halvdöd till stendöd.
Vi är på väg in i ett ”territorium” där mänskligheten aldrig varit. Därför är också vetenskapens kunskap och modeller ofullkomliga, sökande. Men att förneka det som pågår är dårskap, precis som förnekandet av sambanden mellan rökning och lungcancer. Det fanns då liksom nu politiska och ekonomiska intressen som manipulerade det uppenbara.
I historien har länder alltid ytterst säkrat sina tillgångar på råvaror, energi, mat och arbetskraft - och ”lebensraum” - genom erövring och krig, när egna resurser eller handelsavtal inte räckt till. USA söker med alla medel stärka sin hegemoni över Mellanösterns olja. Putin vrider gång på gång gaskranen på eller av. Kina dammsuger Afrika på olja och mineraler. Jakten är igång.
Därför bör vi också förbereda oss på att länder och regioner kan drabbas av sociala/politiska ”tipping points”: att politisk stabilitet och internationell solidaritet tryter när vatten, energi och mark blir bristvaror.
Att se realistiska konsekvenser av en utveckling i vitögat är inte alarmism. Detta är nödvändigt för att ta oss över till ”säkra sidan”. Så ledde oron på 50-talet för att världen inte skulle kunna föda sex miljarder till en utveckling av grödor och odlingsmetoder som åtminstone klarat av den uppgiften till 87 procent.
En vecka i Kina tillsammans med miljöforskare och representanter för centralregeringen tydliggjorde landets insikt att den överhettade tillväxten inte är förenlig med en redan destabiliserad ekologi. Den balans vi fortfarande åtnjuter i Sverige är tämligen unik. Men vi är blott en liten del av det vidare ekologiska systemet. Även om vi inte själva förfogar över framtiden kan Sverige ändå ge viktiga sakpolitiska bidrag, såsom Anders Wijkman upplinjerade häromdagen. Men vi kan också ge bidrag till bättre design av internationella beslutsprocesser.
Sverige har en 1000-årig tradition av konsensusprocesser i politisk problemlösning, sprungen ur landskapslagar, allemansrätt, bystämmor. 400 år av organisk konstitutionell och administrativ utveckling har skapat en internationell förebild – en nation och miljö i hygglig balans och stabilitet. Sociologen Manuel Castells ser den skandinaviska modellen som ett slags reservat, som visar hur välfungerande verkligheten faktiskt kunde vara.
Min mening är att klimatfrågan i Sverige i denna tradition inte bör hanteras blockskiljande. Försvarsöverenskommelserna under 1950 och 60-tal kan stå som modell. Sveriges position och initiativ i G8 + 5-förhandlingar, i EU-, FN-, och Kyotoförhandlingar bör representera nationens samlade kunskap och bedömning. Vi kan metodologiskt, programmatiskt, och teknologiskt/industriellt bryta ny mark. Den svenska modellen kan så förnyas in i den nya globala problemmiljön. Värderingar som solidaritet, livschanser för alla, entreprenörskap, får ny kraft och mening.
Tällberg Foundation ställde i förra veckan följande fråga till svenska folket: Tycker du att svenska åtgärder i klimatfrågan är så viktiga att de kräver samling över blockgränsen eller tror du inte det? Efter 500 intervjuer är resultatet att 83 % svarade ja, 8 svarade nej. 9 % var tveksamma.
Budskapet är alltså tydligt till alliansregering och till riksdag: visa ledarskap, men gör det tillsammans med oppositionens kompetens, erfarenhet och nätverk. Tillsätt också gärna en särskild vice statsminister för denna systemfråga.
I denna fråga har statsminister Reinfeldt inget att förlora på att göra sin regering till hela folkets regering. Han har logiken och opinionen på sin sida.
Bo Ekman
publicerad i SvD
Sunday, October 22, 2006
Varför vill näringslivets chefer inte diskutera klimathotet?
Det är anmärkningsvärt att inte en enda av näringslivets ledande organisationer – Svenskt Näringsliv, Teknikföretagen, Företagarna, Stockholms Handelskammare och IVA (som får räknas dit) – har tagit position i klimatfrågan. Mycket kunskap finns på bordet.
Ingen enda har sagt att den globala uppvärmningen är ett hysteriskt påhitt och konspiratoriskt framdriven av vänsterkrafter och ömfotade miljönördar. Ingen enda har sagt att den globala uppvärmningen är vår tids största gemensamma problem.
Jag har följt och deltagit i energi/drivmedelsdebatten sen början av 1970-talet, var med om att starta Svensk Drivmedelsutveckling 1974. Men beskattningen av bensin, etanol, och metanol var sådan att idén var 30 år före sin tid. Då var det rädslan inför kommande oljebrist och försörjningssvårigheter som var drivkraften. Att dessa alternativa drivmedel hade renare utsläpp var i och för sig viktigt, men inte avgörande. Insikten om koldioxidutsläppens påverkan på klimat och miljö kom först långt senare.
Under de sista femton åren har vetenskapsläget klarnat betydligt. I stort sett råder konsensus om att människans teknologi och livsstilar bidragit till en snabb destabilisering av jordens klimat. Atmosfären har sedan den senaste istiden stabilt innehållit ca 600 miljarder ton koldioxid. Sedan den industriella revolutionens genombrott, i kombination med människans förökning med 5,5 miljarder individer, har koldioxiden i atmosfären ökat med ytterligare 200 miljarder ton. Detta har medfört att tätheten av koldioxid på tvåhundra år har ökat från ett stabilt intervall på 190 – 280 ppm (parts per million) till idag ca 383 ppm. Och det går undan nu. 2005 var det varmaste året på ca en miljon år. Ledande forskare som James Hansen vid NASA:s Goodard Institute menar att vi för vår hälsa och överlevnad inte bör överskrida 450-500 ppm, dvs. en ytterligare nettoökning med 50 miljarder ton. Men detta kommer vi förmodligen att ha under nästa 10-års period. I Sverige har medeltemperaturen ökat med 1 grad Celcius under de senast 15 åren, enligt SMHI.
Redan idag berörs miljoner människor av klimatförändringens konsekvenser: torka, översvämningar, glaciär- och havsisavsmältning, sjunkande grundvattennivåer, stormar, förändrade biotoper, och inom årtionden, havsnivåhöjningar och uppvärmning av oceaner och tundraområden. De senare kan komma att frigöra stora mängder av den än mer potenta växthusgasen metan och påverka havsströmmarnas klimatpåverkande flöden.
Vetenskapen har vaknat sent. Den har inte i tid varit organiserad för att misstänka eller mäta att människans teknologiska framsteg, att samspelet mellan marknad och teknologi, skulle kunna måla in henne i ett hörn. Det är förvisso inte näringsliv, finansmarknad, eller ens politiker som skall skuldbeläggas. Utvecklingen har skett i god tro - eller om man så vill - i blindo. Men nu ringer väckarklockorna.
Det är bara ny teknologi i kombination med nya konsumtionsbeteenden som kan lösa problemen. Varje klimatkonferens som jag besöker runt jorden andas tilltro till att ny energiteknologi, besparingsteknik och ändrade beteenden kan lösa en trängd situation. Kanske. Men vi måste vara medvetna om att ny teknik alltid är oprövad, komplex, sårbar. Ny teknik har alltid tagit tid att ”skala upp”. Ny teknik har alltid skapat nya problem – ekonomiska, säkerhetspolitiska, ekologiska, sociala, fördelningsmässiga – precis som den energiteknik vi tillämpar idag.
I regeringsförklaringen framhålls klimatfrågan som en ”ödesfråga”. Det är bra och det är rätt ordval. Andreas Carlgren får ett stort ansvar för en fråga som skär tvärsigenom alla departementen. Den är egentligen hela regeringens fråga. Detta är inte en vanlig miljöfråga - det är en systemfråga. Drastiska åtgärder kan behöva vidtas om inte konsumenter och marknader själva börjar sin snabba marsch mot en minskning av koldioxidutsläppen med upp till 80 % inom överskådlig tid. Det kan handla om styrning genom högre energiskatter, bensinskatter, flygbränslebeskattning, obligatorisk besiktning av energieffektivitet i logistiska och industriella processer liksom i boendet och särskilda skatter på nöjesresor.
Ju snabbare näringslivet kan hugga på de enorma möjligheter som denna ofrånkomliga omställningsprocess kräver, desto mindre drastiska behöver de politiska ingreppen bli. Därför måste näringslivet i sitt eget intresse driva debatt, upplysning, internutbildning och givetvis forskning och produktutveckling. Utan industri och näringsliv fixar inte samhället att mildra, helst eliminera, konsekvenserna av ett destabiliserat klimat.
Grundproblemet är att den konventionella marknadsekonomiska kalkylen aldrig fått omfatta de verkliga ekologiska kostnaderna och långsiktiga konsekvenserna av miljöförändrande exploatering av de för all produktion och modern livsstil nödvändiga natur- och energiresurserna. De konsekvenserna betalas idag av miljoner människor. Ännu fler i framtiden. Det som nu händer kommer att leda till – förutan förödande nationella motsättningar får vi hoppas – en nödvändig reformering och anpassning av både marknadsekonomin och den politiska demokratin till de nya globala ömsesidiga beroendena.
Bo Ekman
för Göteborgsposten
Ingen enda har sagt att den globala uppvärmningen är ett hysteriskt påhitt och konspiratoriskt framdriven av vänsterkrafter och ömfotade miljönördar. Ingen enda har sagt att den globala uppvärmningen är vår tids största gemensamma problem.
Jag har följt och deltagit i energi/drivmedelsdebatten sen början av 1970-talet, var med om att starta Svensk Drivmedelsutveckling 1974. Men beskattningen av bensin, etanol, och metanol var sådan att idén var 30 år före sin tid. Då var det rädslan inför kommande oljebrist och försörjningssvårigheter som var drivkraften. Att dessa alternativa drivmedel hade renare utsläpp var i och för sig viktigt, men inte avgörande. Insikten om koldioxidutsläppens påverkan på klimat och miljö kom först långt senare.
Under de sista femton åren har vetenskapsläget klarnat betydligt. I stort sett råder konsensus om att människans teknologi och livsstilar bidragit till en snabb destabilisering av jordens klimat. Atmosfären har sedan den senaste istiden stabilt innehållit ca 600 miljarder ton koldioxid. Sedan den industriella revolutionens genombrott, i kombination med människans förökning med 5,5 miljarder individer, har koldioxiden i atmosfären ökat med ytterligare 200 miljarder ton. Detta har medfört att tätheten av koldioxid på tvåhundra år har ökat från ett stabilt intervall på 190 – 280 ppm (parts per million) till idag ca 383 ppm. Och det går undan nu. 2005 var det varmaste året på ca en miljon år. Ledande forskare som James Hansen vid NASA:s Goodard Institute menar att vi för vår hälsa och överlevnad inte bör överskrida 450-500 ppm, dvs. en ytterligare nettoökning med 50 miljarder ton. Men detta kommer vi förmodligen att ha under nästa 10-års period. I Sverige har medeltemperaturen ökat med 1 grad Celcius under de senast 15 åren, enligt SMHI.
Redan idag berörs miljoner människor av klimatförändringens konsekvenser: torka, översvämningar, glaciär- och havsisavsmältning, sjunkande grundvattennivåer, stormar, förändrade biotoper, och inom årtionden, havsnivåhöjningar och uppvärmning av oceaner och tundraområden. De senare kan komma att frigöra stora mängder av den än mer potenta växthusgasen metan och påverka havsströmmarnas klimatpåverkande flöden.
Vetenskapen har vaknat sent. Den har inte i tid varit organiserad för att misstänka eller mäta att människans teknologiska framsteg, att samspelet mellan marknad och teknologi, skulle kunna måla in henne i ett hörn. Det är förvisso inte näringsliv, finansmarknad, eller ens politiker som skall skuldbeläggas. Utvecklingen har skett i god tro - eller om man så vill - i blindo. Men nu ringer väckarklockorna.
Det är bara ny teknologi i kombination med nya konsumtionsbeteenden som kan lösa problemen. Varje klimatkonferens som jag besöker runt jorden andas tilltro till att ny energiteknologi, besparingsteknik och ändrade beteenden kan lösa en trängd situation. Kanske. Men vi måste vara medvetna om att ny teknik alltid är oprövad, komplex, sårbar. Ny teknik har alltid tagit tid att ”skala upp”. Ny teknik har alltid skapat nya problem – ekonomiska, säkerhetspolitiska, ekologiska, sociala, fördelningsmässiga – precis som den energiteknik vi tillämpar idag.
I regeringsförklaringen framhålls klimatfrågan som en ”ödesfråga”. Det är bra och det är rätt ordval. Andreas Carlgren får ett stort ansvar för en fråga som skär tvärsigenom alla departementen. Den är egentligen hela regeringens fråga. Detta är inte en vanlig miljöfråga - det är en systemfråga. Drastiska åtgärder kan behöva vidtas om inte konsumenter och marknader själva börjar sin snabba marsch mot en minskning av koldioxidutsläppen med upp till 80 % inom överskådlig tid. Det kan handla om styrning genom högre energiskatter, bensinskatter, flygbränslebeskattning, obligatorisk besiktning av energieffektivitet i logistiska och industriella processer liksom i boendet och särskilda skatter på nöjesresor.
Ju snabbare näringslivet kan hugga på de enorma möjligheter som denna ofrånkomliga omställningsprocess kräver, desto mindre drastiska behöver de politiska ingreppen bli. Därför måste näringslivet i sitt eget intresse driva debatt, upplysning, internutbildning och givetvis forskning och produktutveckling. Utan industri och näringsliv fixar inte samhället att mildra, helst eliminera, konsekvenserna av ett destabiliserat klimat.
Grundproblemet är att den konventionella marknadsekonomiska kalkylen aldrig fått omfatta de verkliga ekologiska kostnaderna och långsiktiga konsekvenserna av miljöförändrande exploatering av de för all produktion och modern livsstil nödvändiga natur- och energiresurserna. De konsekvenserna betalas idag av miljoner människor. Ännu fler i framtiden. Det som nu händer kommer att leda till – förutan förödande nationella motsättningar får vi hoppas – en nödvändig reformering och anpassning av både marknadsekonomin och den politiska demokratin till de nya globala ömsesidiga beroendena.
Bo Ekman
för Göteborgsposten
Subscribe to:
Posts (Atom)
