Jag- En hemlös liberal

För ungefär ett år sedan skrev jag ett personligt brev till Lars Leijonborg om folkpartiets politiska väg. Jag framförde uppfattningen att hans och partiets kamp för liberala värderingar tunnats ut betydligt. Jag menade att partiet övergivit sin idéburna liberalism och gjort mig till en ”hemlös liberal”.

Det kom aldrig något svar från Leijonborg. Men så är jag varken politiker, parti-medlem eller journalist.

Folkpartiet har bytt fot från socialliberalism och försvarare av individens integritet, friheter och rättigheter till disciplin, ordning, buggning, prövning av medborgare och angiveri i skolan. I frontlinjen står inte visionen om ett humanistiskt och ekologiskt samhälle. Folkpartiet har smugit in stråk av främlingsfientlighet och kulturchauvinism i demokratins Sverige. En mycket oroande utveckling, som kan få långtgående konsekvenser om dessa strömningar vinner gehör.

Partisekreteraren Johan Jakobsson har stått för denna förändring av folkpartiets tradition och liberala, frisinnade varumärke. Jens Runnberg hade häromdagen en skarpsinnig analys om detta på Falukurirens kultursidor. Han skrev: ”Före Leijonborg var fp ett liberalt parti som slogs för kulturöverskridande fri- och rättigheter. Då var idealen mångkulturella. Nu driver partiet integration som profilfråga. Och därför talar man numera om att ”våga säga” att människor med hemvist i andra kulturer minsann ska förses med nycklar, litteraturkanon, till majoritetskulturen”.

Med Jakobssons lögner och fall faller också partiledningen. Kvar står, än så länge, en svag Leijonborg som åtog sig att gå i spetsen för politikförändringen, pådriven av Jan Björklund och Mauricio Rojas. Folkpartiet har nu blivit tvärsäkerhetens och nitälskarens parti, inte ifrågasättarens och det öppna samtalets parti.

Ändå kan det hända att partiet får ett nettotillflöde i valet: de istadiga liberalerna försvinner ut och de missnöjda främlingsfientliga kommer in. Hur kommer det att påverka liberalismens framtid i Sverige? Jag är oroad.

Alla politikskiften – från en värderingsgrund till en annan – är vanskliga. För att det skall bli hållbart måste, för att citera socialdemokraterna, alla vara med. De måste vara med av fri vilja och egen övertygelse. En ny politisk grund byggs inte av partistrateger på toppen eller av alla dessa kommunikationskonsulter. Vilka har varit engagerade av Folkpartiets partistrateger? Det vore förresten förtjänstfullt om sådana, när de intervjuas i TV-soffan, först finge redogöra för vilka herrar de tjänar.

Politikens autenticitet och gedigna förankring blir offret när partier beslutar sig för snabba ansiktslyftningar och modellbyten. Ett annat borgerligt parti, som också i denna mening kan vara ute på gungflyn, är ”de nya” moderaterna. Partiets långt gångna anpasslighet till motståndarsidans utspel och kortsiktiga strategier känns mer som produkter av en manövrerande, tätt sammanhållen partitopp än genuina, internt prövande demokratiska processer. Reinfeldt kan mycket väl få ett internt trovärdighetsproblem på halsen, vare sig han vinner eller förlorar valet.

Politik måste bygga på värderingar och principer. För att tro på en politik, måste väljare känna igen sig i ett partis grundläggande värderingar och i det nödvändiga kompromissandet för att vinna terräng. I politiken får man ju aldrig precis som man vill. Det är den principfasta pragmatikern som vinner i längden, vare sig i medgång eller motgång.

För snart tjugofem år sedan utlöste Ola Ullstens fall en djup ideologisk och ledningskris i Folkpartiet. En haverikommission tillsattes. Ett nytt partiprogram såg dagens ljus. En ny partiledare trädde till. Valet 1986 bjöd på Westerbergeffekten. Nu är partiet i det svarta hålet igen.

De händelser som nu utspelas och den inre partikultur som öppnas för oss utanförstående väcker den största oro. Detta är en tragedi för Lars Leijonborg, tung att bära i detta valets slutskede. Men denna kris skulle kunna bli avstampet för att återupprätta den kämpande liberalism som behövs i en nutid där storebror, mer än någonsin tidigare, låter sina övervakningssystem svepa över oss.

Bo Ekman

för SvD

Här i dalarna

Under en kväll, i ett benådat ögonblick förenades tretusen människor – deltagande i Tällberg Forum från 65 länder och några tusen från runt Siljan – i en upplevelse av gemenskap i att vara människa i en hotad natur.

Inte någon som var där på Tällbergsstranden kommer att glömma de starka och djupa sinnesintrycken denna kväll. Den var formad som en ceremoni och tacksägelse till Moder Jord och de fyra elementen: marken, luften, vattnet och elden (energin). Utan dessa, alla ändliga tillgångar kan intet produceras. De är alla samhällens grundval. De är förutsättningarna för all ekonomi, arbete och välfärd. Ur intet kommer intet.

Detta var huvudskapet i Oren Lyons tacksägelse, framförd i full ornat. Han är överhuvud för Onandaganationen – indianstamma i nordöstra Amerika. Där fanns också samer från Sverige. De har, sade de, det gemensamt med alla ursprungsbefolkningar erfarenheter av den vite mannen och den moderna, västliga civilisationen som ”exploatör och tagare”.

Siljan låg stilla. Kvällssolen bröt genom molnstrecken vid horisonten. Tjugotvå kyrkbåtar rodde an från Laknäs. Skyldrade årorna. Tjugofem kom och horn och näverlurar ljöd över vattnet. 100 spelmän och trummor på stranden svarade. Pilbågsskyttar tände en kase på en pron ute på vattnet. Stranden kantades av eldar. Genom ett dimmoln kom vikingaskeppet Bjork från Sollerön. Agneta Stolpes kulning hördes vida över vattnet när hon förde i land budkavlen, som nu sprids över jorden. Kaveln går som i gamla tider när fara är på färde.

Sedan drogs kyrkbåtarna upp på Tällbergsstranden. Det dräktklädda folket intog scenen och en bild togs som skall minnas om denna kvällens magi.

Få var de som inte rördes i sin själ av naturens överväldigande storlek, historiens djup och människans förmåga till visdom. Denna kraft måste vi mobilisera för kampen att skapa en uthållig balans mellan tillväxt, energiproduktion och miljö för generationer framöver.

Om detta lyckas beror inte bara på alla er som var med på Tällbergsstranden den 28 juni. Det beror på alla er som läser den här texten och all de ni kan inspirera.

Forskarnas och deltagarnas vittnesbörd från runt jorden vid Tällberg Forum redovisar en entydig slutsats. Klimatförändringen har tagit fart. Det är allvar nu. Men vi kan fortfarande mildra, om än ej helt hejda effekterna. Men det krävs handling NU.

Det var med den insikten man for hem från Tällberg Forum.

Här i Dalarna har vi en av världens bästa samhällen. Vi hade starka budskap och bidrag att ge. Men vår framtid beror av andras handlande och vårt ledarskap.

Svensk politik måste ut ur Almedalen och in i den globala verkligheten.

Bo Ekman

Det nära och kära, här och nu

Det är ett bekymmersamt men ovedersägligt faktum att våra valrörelser handlar om frågor av tämligen omedelbar och påtaglig betydelse för medborgarnas liv och arbete – inte de långsiktiga. Valrörelser begränsas också främst till att handla om frågor som kan avgöras i riksdag, i Rosenbad eller i kommunalhus. Det nära och kära, här och nu.

Men villkoren för oss medborgare i Sverige påverkas och bestäms i växande grad av de vidare sammanhang i vilka Sverige – liksom andra nationer – utgör en mindre del. Vi är en liten spelare.

Globaliseringen ökar snabbt detta vårt ömsesidiga beroende av vad andra gör och hittar på – men också vice versa. Sveriges ekonomi och handel är beroende av världsekonomi och världshandel. Doha-rundans sammanbrott är ett bakslag för frihandelns framtid, framför allt på jordbrukets område. Mellanösternkriget destabiliserar oljeförsörjning och driver nu oljepriserna mot USD 100 per fat. USAs katastrofala misslyckanden i Irak och Afghanistan har i grunden skadat tilltron till att västliga demokratiska modeller skulle stabilisera snarare än att – som nu - radikalisera den muslimska världen.

Samtidigt skiftar alltmer det ekonomiska initiativet över mot Kina och Indien, som ”runner-ups”. De står för 35 procent av jordens befolkning. Inom överskådlig tid kommer Kina ikapp den amerikanska ekonomin. Dess efterfrågan på mat, råvaror och energi håller priser och högkonjunktur igång. Den asiatiska tillväxten pressar de egna men också världens energi- och vattentillgångar.
Det är bara de okunniga eller de av kortsiktiga ekonomiska och politiska intressen förblindade som idag förnekar den pågående globala klimatförändringen. Den är ett barn av världens ekonomiska tillväxt och teknologiska struktur. Våra bilar och husuppvärmning är bland de ymnigare källorna av växthusgaser.

Sommaren 2006 kommer återigen att på många håll i världen bli den varmaste som uppmätts. Europa och USA är hårt drabbade. Elnäten förmår inte möta behoven av kraft för luftkonditionering. Det är inte bara i Gaza, Libanon och Irak som elförsörjningen till stora delar är utslagen. Också London, New York och San Fransisco har drabbats av ”black-outs” – svikt i elförsörjningen.

Den globala uppvärmningen hänger samman med våra livsstilar, teknologian-vändning, tillväxtambitioner, energiförsörjning, odlingsmetoder, produktions- och transportmetoder. Vi har lokalt låtit samhällena växa fram till en sammansatt global helhet: ett sammanhängande, sinsemellan beroende system av mänsklig aktivitet.
Detta låter sig inte förändras i en handvändning.

Klimatfrågan blir den alla kategorier viktigaste politiska frågan i vår livstid. Det är om denna, och med de därmed sammanhängande miljö-, sociala- och ekonomiska frågor som valrörelsen borde handla om för att bereda den politik som kan påverka i globala sammanhang i FN, WTO, EU, G8, Kyotoprocessen.

Det nära och kära – i Orsa, Leksand eller Söderbärke – påverkar vi bara till en del i kommunalhus och via dalabänken på Helgeandsholmen. Vi väljare måste nå långt längre ut i beslutsprocesserna med våra värderingar och kunskap.

I Dalarna har vi visat att vi kunnat bygga ett förhållandevis hållbart och anständigt samhälle. Vi har kunskap och erfarenheter att dela med oss för den stora omställning som förestår.

Professor James Hansen, The Goodard Institute vid NASA, gav oss vid Tällberg Forum en tidsfrist på tio år inom vilken vi måste gå till kraftfull handlingför att ha möjlighet att undvika att jordens medeltemperatur skulle öka med närmast katastrofala 2-3 grader.

Därför vill jag fråga de dalapolitiker som står som första namn på sina partiers listor:

1) Vad är Din personliga bedömning av klimatfrågans vikt och allvar?
2) Vad är Dina förslag till praktisk politik och åtgärder?

Bo Ekman

Bibeltroende mot kunskapssamhället

Den djupa konflikten i det amerikanska samhället över föreställningen om jordens och människans tillblivelse är väl känd. Stadigt har i USA över 50 % sagt sig tro på bibelns berättelse om att Gud skapade världen under sju, nog så arbetsamma, dagar. Darwins teori om evolutionen förnekas. Evolutionsteorin är idag välutvecklad och stadigt förankrad i vetenskapssamhället. Den är väl bevisad och ger en myckenhet av viktig och nödvändig kunskap om människans utveckling och om människans plats i det ekologiska systemet.

Bibelns skapelseberättelse och evolutionskunskapen står emot varandra. Skapelseberättelsen lär ut att människan är Guds avbild och därtill skulle vara en skapelsens krona. Evolutionsteorin däremot, lär oss att människan, som arten idag fungerar är ett resultat av sex- sju miljoner års utveckling från apa via homonoider till människa – homo sapiens. Som denna art har vi funnits i ca 130 000 år. Människan är en ung art, sett i evolutionens episka tidsrymder.

Men religionen predikar alltså annorlunda. Bibeltroende står mot kunskapssamhälle och modernitet. Mysticism mot rationalitet. Detta har lett till svåra konflikter både inom skolväsende och rättsväsende i USA. Men också som vi vet på många andra platser runt vår jord.

Vad vi inte visste var att också här i Sverige inte mindre än dryga 30 % av befolkningen tyr sig till Bibelns skapelseberättelse snarare än evolutionsteorin. Det visade en SIFO-undersökning i veckan. Detta är chockerande siffror. Det innebär att människor uppfostras och utbildas utifrån helt skilda föreställningsramar och utgångspunkter i vårt samhälle. Det är i ljuset av detta som man också måste se Mette Fjelkners angrepp på kyrkliga friskolor för någon vecka sedan. Fjelkner är förbundsordförande i Lärarnas Riksförbund.

Alla människor på jorden levde en gång i symbios med sin omgivande natur. Vi levde i små flockar som samlare och jägare. Några få spillror av dessa folk har överlevt in i våra dagar, bl a sanfolket i Kalahariöknen. Vid den tid de första människorna utvandrade från Afrika beräknas vi ha varit ca 8 miljoner individer. För 10 -12 tusen år sedan byggde människan de första byarna och städerna och började därmed fjärma sig från sitt totala beroende av den natur vi lever i.

Vid Jesu födelse uppgick mänskligheten till ca 200 miljoner individer. Den kristna religionen, islam och judendomen har alltså bara mellan 3 – 4000 och 1 300 år på nacken. Vi är nu 6,5 miljarder människor på jorden. Dessa skapelsens kronor är på god väg att bryta ner de ekologiska förutsättningarna för sin egen överlevnad. Föreställningen om att vi, människorna, skulle vara särskilt utvalda och stå över allt annat levande, har lagt grunden för föreställningen att resten av naturen skulle stå till vårt förfogande. Att den vore en Guds gåva till människan. Människans historia över de senaste tusen åren är en historia om erövring och exploatering, mycket ofta i en Guds namn.

Alltfler inser att vi måste se människan som den del hon är i ett större ekologiskt system. Hennes intelligens ger henne ett särskilt ansvar.
En rationell och kunskapsbaserad miljö- och klimatpolitik kan inte utvecklas och genomföras på skapelseberättelsens grund. Detta visas också i den amerikanska oförmågan att forma en sådan. Bush maktbas vilar ju tungt på de religiöst fundamentalistiska grupperna.

Bokstavstroende är ingen god kunskapsgrund för att lösa vår tids allt mer komplexa systemfrågor. Einstein sade en gång: Gör saker och ting så enkla som möjligt, men förenkla inte.

Insikt och kunskap behöver inte stå i motsats till humanistiska värderingar som också kan vila på en religiös och andlig övertygelse.

Bo Ekman

Utnämningsmakten och länet

När ny landshövding skulle utses i Dalarna för sex år sedan, fick den så ofta förkättrade utnämningsmakten en snilleblixt: Ingrid Dahlberg. Hon hade tidigare ingen politisk erfarenhet, ingen myndighetserfarenhet. Ingrid Dahlberg kom från kultursektorn, filmare, chef för TV-teatern, chef för Dramaten. Tränad i tuff konfliktlösning bland kreativa och understundom narcissistiska människor.

Ingrid har varit en strålande landshövding, som givit ämbetet en ny ställning, respekt och innehåll. Hon är en samlande gestalt och gjort människor medvetna om att det är viktigt att få en levande människa på denna plats.

Hon har genom sin förmåga att gå in i konflikter förbättrat samarbete och lagt grund för goda kompromisser och beslutsprocesser.

Många har övertalningsförsöken varit för att få Ingrid att stanna i tre år till. Men hon går nu vidare till nya uppgifter om några månader.

Ingrid Dahlbergs tid som landshövding i ett litet och tämligen glesbefolkat län som Dalarna, bör specialstuderas av den s k Ansvarskommittén, som nu arbetar på förslag om en ny länsorganisation för Sverige.

Länsstyrelsen är en myndighet som har att på många områden, inte minst miljön, övervaka lagstiftningens tillämpningar. Länsstyrelserna har också delansvar i det regionala utvecklingsarbetet. Länsstyrelser skall leverera en god och oväldig byråkrati. Men Dahlbergs gärning har visat att därtill kan också fogas ett oväldigt och från intressegrupperingar fristående ledarskap. Det är genom detta som länsarbetet utvecklats och vuxit. Den sedvanliga kohandeln har fått mindre utrymme.

Utnämningsmakten har alltså en ny situation att utgå ifrån och som den själv varit med att förtjänstfullt skapa.

Någon ny Ingrid Dahlberg finns ju inte. Men det finns många andra – både yngre och mer erfarna kvinnor att välja mellan. En är kommunalråd i Orsa.

Vi väntar med spänning på utnämningsmaktens nästa snilleblixt.

Bo Ekman