Posts
I rankinglistan över hur världens nationer ligger till i miljöhänseende ligger Sverige tvåa efter Nya Zeeland. Det är faktiskt en viktigare prestation än att vinna det fotbolls-VM som just nu pågår.
På få ställen är landskapet vackrare, bebyggelsen mer i harmoni med människans mått och omgivande natur än här. Motpolen är ett land som Haiti, där exploatering av människor, mark, skog, vatten, djurliv bokstavligen har skapat ett helvete på jorden.
Där saknas rättsamhälle, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Det finns många Haitis på jorden. Men deras problem blir också våra.
Hårdexploateringen av jordens begränsade ekologiska bärkraft har blivit ett akut hot mot oss alla. Även om vi inte ser hur grundvattnet sjunker i Kina, att CO2 –halten nu nått högre än under de 740 000 år som isforskarna kan överblicka, hur skogarna i Centralafrika, på Borneo och i Amazonas krympt dramatiskt, så påverkas också vi som bor runt Siljan. Det går inte att bygga murar mot klimatförändringen.
Vid Tällberg Forum den 28 juni till 1 juli, kommer vi att försöka bringa ännu större klarhet hur vi skall kunna bäst lösa ekvationen tillväxt, säker energiförsörjning och miljö. Kanske finns en del av svaret just här, framför näsan på oss: starkt rättsam-hälle, stark lokal demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.
Alla de länder som ligger tio-i-topp på rankinglistan har dessa attribut, de ligger i botten saknar dem.
Under Tällberg Forum kommer vi att specialstudera tio platser runt jorden, där ibland vårt eget Dalarna. De viktiga frågorna är: Hur allvarlig är situationen för Moder Jord? Vad måste vi åtgärda? Vad kan vi göra - var och en av oss? Men, framför allt, vad måste vi göra tillsammans?
Låt mig ge ett mått på hur sinsemellan beroende vi har blivit på denna vår jord.
År 2004, meddelar FN organet International Telecommunications Union, talade jordens befolkning i 150 000 000 000 minuter i telefonsamtal över nationsgränserna. Dessa 150 miljarder minuter motsvarar en samlad tid av 5 000 år, en god del av vår civilisations historia! Detta är ett gott mått på globaliseringens intensitet.
Om detta och mer kommer vi att samtal om under Tällberg Forum. Du är också välkommen att lyssna till debatter och konserter i Forumtältet uppe vid Holen i Tällberg. Biljetter finns att köpa.
Du är också välkommen till konserten ”How on Earth Can We Sing Togther”? i Leksands kyrka den 27 juni med Ale Möller, Frifot och Amandakören och till den stora kyrbåtsfesten vid Tällbergsstranden om kvällen den 28 juni med nära 500 roddare och över 20 kyrkbåtar – och mycket, mycket mer. Kom gärna dräktklädd. Till dessa evenemang är inträdet fritt.
Tällbergskvällen är formad som en manifestation för Moder Jord.
Den alldeles enda vi har.
Bo Ekman
Wednesday, May 31, 2006
Wednesday, April 5, 2006
Modellbyggare
På de allra flesta listor över hur länder gör ifrån sig i fråga om miljö, korruption, konkurrenskraft, miljö, medborgerlig säkerhet ligger Sverige i topp, om man nu skulle lägga samman platssiffrorna. USA, Luxemburg och Hongkong får enstaka topplaceringar, men inte som helhet, inte som ”modell”:
Den svenska modellen är ett värdeladdat begrepp. Den har stundtals fungerat bra, men också dåligt, ja uruselt. Från 1930-talet till början av 1970-talet fungerade den från bra till allt bättre. Den gav Sverige en position som en av världens rikaste och mest stabila nationer. Industrin lade grunden för välfärdsstaten och välfärdsstaten lade grunden för industrinationen.
Den svenska modellen bygger på att de politiska och ekonomiska beslutprocesserna lyssnar till varandra, bygger konsensus och slår de goda kompromisserna. Detta förhållningssätt präglade redan vikingakulturen, liksom medeltidens landskapslagar, att samlas till ting, och allemansrätten. Enväldet har varit illa tålt. Däremot har ”starka män” – Gustav Wasa, Axel Oxenstierna, Karl XI – varit väl tålda. Landsfadern, som ser till allas bästa, är en svensk ledarskapsmodell: den samlade gestalten. Ytterligheter är illa tålda.
Den moderna svenska modellen formades för att förena arbetets och kapitalets intressen i välfärds- och neutralitetsbygget, inte i strid utan i kompromiss. Den svenska modellen blev en uppvisning i en hyggligt principfast pragmatism, som filade bort ytterligheterna i det svenska samhället, såväl fattigdom som extrem rikedom. Ur denna process klev ledare fram som Per Albin Hansson, Tage Erlander, Marcus Wallenberg, Arne Geijer, Myrdals, Dag Hammarskjöld, men också en Ingvar Kamprad och nu en Carl Bennet.
Den svenska modellen, som den formades under tre decennier, antog implicit att industrisamhälle och konkurrenskraft skulle bli bestående, att tillväxten var given, och att de statsfinansiella förutsättningarna för utbyggnad av välfärd och trygghet i det närmaste skulle vara obegränsade.
Men framtiden blev inte den som det svenska systemet förberett sig för. Vi hade blivit världens rikaste nation mot slutet av 1960-talet. Förväntningarna på fortsättningen var höga.
Den svenska modellen var en blandekonomi med starka inslag av frihandel, men med politisk, finansiell och kulturell isolationism. Vi hade 2 % (0,2 % av världens befolkning!) av världsmarknaden – alltså en multipel på 10 – men samtidigt neutralitet och alliansfrihet. Något annat sikte än välfärdens expansion och industriell tillväxt fanns inte. Lönerna sprang iväg, varven, skogs-, stål- och bilindustrierna investerade som aldrig förr. Visionen var rättvisa, trygghet och materialism.
Men Japan satte nya måttstockar för industriell produktivitet. Korea och Sydöstasien följde efter. Den första asiatiska konkurrensvågen blev ett faktum. Industrin hade missbedömt framtiden och både fel- och överinvesterat. Oljekrisen brakade rakt in i västvärldens löne- och industristrukturer.
En våg av ny teknologi började i stället omforma det gamla industrisamhället till ett samhälle där idéer, innovation och kompetens skulle komma att spela en minst lika viktig roll som skog, malm och verkstäder. Likt en supertanker tog det tjugofem år av inflation, skyhöga räntor, påtvingade strukturchocker, massiv internationell upplåning, omgångar av havererade socialdemokratiska och borgerliga regeringar innan Sverige, svårt skadeskjutet, hade lärt sig att en ny tid brutit in. Anpassningen kunde genomföras först med hjälp av en extern tvångströja: EU:s stabiliseringspakt i mitten av 1990-talet.
Det var Göran Persson som blev exekutor av den politiska och statsfinansiella anpassningen till den nya tid som brutit in – orubbligt och oåterkalleligt. Statsfinanserna är nu i gott skick. Medborgarna har vant sig vid nedskärningar och sparsamhet. Börsen har varit i världstopp under senare år. 2005 blev ett av de bästa åren någonsin för näringsliv, aktieägare och bonusdirektörer.
I kampen om makten under 1980- och 1990 talen föddes – i nyliberalismens anda – föreställningen att samhället skulle bestå av två sektorer i motsatsförhållande till varandra: en Närande och en Tärande del. Den Privata mot den Offentliga. Det Individuella mot det Kollektiva. Den offentliga sektorns ohejdade expansion i tangentens riktning under 1970-talet – utan grund i tillväxt och produktivitet – eldade på denna konflikt. Den kom att ta vid, bli en fortsättning på tidigare generationers retorik om Kapital mot Arbete.
Under resans gång har vi också förflyttat oss från marknadernas internationalisering till globalisering. De ömsesidiga ekonomiska och politiska beroendena i världen har ökat exponentiellt. Nu letar Sverige efter en tillämpning av sin värdegrund och sin modell som skulle kunna bli uthålligt framgångsrik i denna globaliserade värld fylld av nya risker. Sveriges befolkning utgör idag blott 0,11 % av jordens 6,5 miljarder. Vår andel av världshandeln är 1,3 %. I förhållande till vår andel av jordens befolkning är multipeln nu hela 12! Att vidmakthålla denna multipel är basen för välstånd (båtar och sommarhus) och välfärd (sjukförsäkring och program för arbetslösa).
Vinsterna av samspelet mellan de två närande sektorerna – den privata och offentliga – avspeglas i kronkurs, börsindex, statsfinanser och sysselsättningsgrad. När den ena sektorn försöker klå den andra som nyvänstern på 70-talet – Palmes tid – och nyliberalerna på 80/90-talet – Bildts tid – går det åt skogen. De båda ledarna var briljanta, men ingen ägde förutsättningar för att bli de samlande gestalter som översatte en ny tids förutsättningar till en modernisering av den svenska modellen.
Både Persson och Reinfeldt har gjort uppbrott från tidigare positioner. De ligger nu varandra tätt intill i den politiska mitten. Persson har inga ideologiska bekymmer med världens bästa börs och miljardutdelningar. Övervinstdebattens tid är lika svunnen som löntagarfonds-retorikens. LO har alls inte samma makt som tidigare. 1970-talet var LOs stora stund, liksom 1980- talet var SAFs. I dagens centristiska politiska verklighet blir de mer av ytterkantsorganisationer som har att påverka både den borgerliga Alliansen och det regerande vänsterblocket.
Moderaternas snabba vandring från de rikas, de värdekonservativas och företagarnas intresseparti till att bli ett samlande parti för medelklassens behov av välfärd och jobb i en globaliserad värld, har lagt grunden för fortsatt stor värdegemenskap i svensk politik - även med ett regimskifte.
Grunden för trängseln i politikens mitt visar att de klassiska, samhällsklyvande motsättningarna mellan ”arbete” och ”kapital”, mellan ”närande” och ”tärande” sektorer klingar av. Mer av en systemsyn på förutsättningarna för värdeskapande och samhällseffektivitet börjar göra sig gällande till förfång för enskilda intressegrupper/kravmaskiner som så dominerade de politiska prioriteringarna i slutet av 1900-talet. Politiken måste formuleras utifrån en föreställning om verklighetens faktiska samband och komplexitet. Populism blir förödande i det 21:a århundradets komplexa värld.
Full sysselsättning är ett givet mål för alla politiska partier. Men denna målsättning måste också, för att kunna förverkligas, delas av arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer, av entreprenörer och innovatörer, företagsledare, skolfolk, ungdomsledare, investerare och kapitalägare.
Men ju snabbare innovationstakt desto större instabilitet i ekonomi och sysselsättning, desto fler människor kommer att befinna sig i övergång från ett jobb till ett annat, från ett yrke till ett annat. Alla länder betalar detta pris för tillväxt och produktivitet i en (ännu) allt öppnare världsmarknad. Sverige har en dryg miljon som är på väg in i något nytt, har halkat utanför eller inte klarat det nya arbetslivet. Att inte låta någon hamna i diket för gott är hela samhällets ansvar liksom att satsa på allt effektivare personliga eller kollektiva övergångsmekanismer. Detta är lönsamt. Detta är närande.
Den svenska modellen beundrades från många håll runt världen i det tidigare framgångsrika skedet – i mitten av 1900-talet. Nu, efter många decennier i öknen, har Sverige – och Skandinavien - återigen blivit en förebild. Vi förenar hög tillväxt med god samhällsfunktion. Sverige har nått en hygglig balans i de båda kritiska ekvationerna ”ekonomi/energi/miljö” och ”demokrati/rättsamhälle/mänskliga rättigheter”. Den ena förutsätter den andra. Men det är min övertygelse att utan stark ”governance” – demokrati/rättsamhälle/mänskliga rättigheter – får vi inte heller uthållig tillväxt; en ekonomi/energi/miljö–ekvation i långsiktig balans.
Den svenska modellen - vår form för att utöva en slags principfast pragmatism i politiken - skall i framtiden tillämpas i en värld där vi är ännu mer ömsesidigt beroende av globala system som ekonomi, marknader, energi, men också kulturer, miljö, och klimat. Principen om suveränitet gav oss skydd under några århundraden. Men i framtiden måste allt fler viktiga frågor lösas i global samverkan. Formerna för detta är ännu inte tillräckligt starka och väl utvecklade för att rå på problem som klimatförändring, migration, och fattigdom. Trots de allt mer påtagliga ömsesidiga beroendena är vi fortfarande bättre organiserade för att leva isär än tillsammans.
Den största utmaningen av dem alla blir att förstå, möta och anpassa vårt liv och arbete till den accelererande klimatförändringen, den växande bristen på ekologiska förutsättningar - vatten, mark, djur och växter - för all slags ekonomisk produktion och den ekonomiskt miljömässigt och geopolitiskt ohållbara energisituationen. Den ekologiska stress som jordens nu 6,5 miljarder (blott 1 miljard för 175 år sedan!) människors accelererade ekonomiska aktivitet utvecklar, driver vårt gemensamma ekosystem – biosfären – mot en brytpunkt bortom vilken människans erfarenheter och teorier inte gäller. Arktis borde inte smälta i den takt den gör nu. Orkanerna borde inte vara så många och intensiva. Floderna borde inte dränka städer och bygder som de gör. Olje- och uranutvinning borde inte nå sin middagshöjd redan nu.
Att förena välfärd, tillväxt, våra grundläggande värderingar och säkerhet i denna globala verklighet är nästa generations svenska modellbyggares främsta uppgift.
Vilka är de?
Bo Ekman
Den svenska modellen är ett värdeladdat begrepp. Den har stundtals fungerat bra, men också dåligt, ja uruselt. Från 1930-talet till början av 1970-talet fungerade den från bra till allt bättre. Den gav Sverige en position som en av världens rikaste och mest stabila nationer. Industrin lade grunden för välfärdsstaten och välfärdsstaten lade grunden för industrinationen.
Den svenska modellen bygger på att de politiska och ekonomiska beslutprocesserna lyssnar till varandra, bygger konsensus och slår de goda kompromisserna. Detta förhållningssätt präglade redan vikingakulturen, liksom medeltidens landskapslagar, att samlas till ting, och allemansrätten. Enväldet har varit illa tålt. Däremot har ”starka män” – Gustav Wasa, Axel Oxenstierna, Karl XI – varit väl tålda. Landsfadern, som ser till allas bästa, är en svensk ledarskapsmodell: den samlade gestalten. Ytterligheter är illa tålda.
Den moderna svenska modellen formades för att förena arbetets och kapitalets intressen i välfärds- och neutralitetsbygget, inte i strid utan i kompromiss. Den svenska modellen blev en uppvisning i en hyggligt principfast pragmatism, som filade bort ytterligheterna i det svenska samhället, såväl fattigdom som extrem rikedom. Ur denna process klev ledare fram som Per Albin Hansson, Tage Erlander, Marcus Wallenberg, Arne Geijer, Myrdals, Dag Hammarskjöld, men också en Ingvar Kamprad och nu en Carl Bennet.
Den svenska modellen, som den formades under tre decennier, antog implicit att industrisamhälle och konkurrenskraft skulle bli bestående, att tillväxten var given, och att de statsfinansiella förutsättningarna för utbyggnad av välfärd och trygghet i det närmaste skulle vara obegränsade.
Men framtiden blev inte den som det svenska systemet förberett sig för. Vi hade blivit världens rikaste nation mot slutet av 1960-talet. Förväntningarna på fortsättningen var höga.
Den svenska modellen var en blandekonomi med starka inslag av frihandel, men med politisk, finansiell och kulturell isolationism. Vi hade 2 % (0,2 % av världens befolkning!) av världsmarknaden – alltså en multipel på 10 – men samtidigt neutralitet och alliansfrihet. Något annat sikte än välfärdens expansion och industriell tillväxt fanns inte. Lönerna sprang iväg, varven, skogs-, stål- och bilindustrierna investerade som aldrig förr. Visionen var rättvisa, trygghet och materialism.
Men Japan satte nya måttstockar för industriell produktivitet. Korea och Sydöstasien följde efter. Den första asiatiska konkurrensvågen blev ett faktum. Industrin hade missbedömt framtiden och både fel- och överinvesterat. Oljekrisen brakade rakt in i västvärldens löne- och industristrukturer.
En våg av ny teknologi började i stället omforma det gamla industrisamhället till ett samhälle där idéer, innovation och kompetens skulle komma att spela en minst lika viktig roll som skog, malm och verkstäder. Likt en supertanker tog det tjugofem år av inflation, skyhöga räntor, påtvingade strukturchocker, massiv internationell upplåning, omgångar av havererade socialdemokratiska och borgerliga regeringar innan Sverige, svårt skadeskjutet, hade lärt sig att en ny tid brutit in. Anpassningen kunde genomföras först med hjälp av en extern tvångströja: EU:s stabiliseringspakt i mitten av 1990-talet.
Det var Göran Persson som blev exekutor av den politiska och statsfinansiella anpassningen till den nya tid som brutit in – orubbligt och oåterkalleligt. Statsfinanserna är nu i gott skick. Medborgarna har vant sig vid nedskärningar och sparsamhet. Börsen har varit i världstopp under senare år. 2005 blev ett av de bästa åren någonsin för näringsliv, aktieägare och bonusdirektörer.
I kampen om makten under 1980- och 1990 talen föddes – i nyliberalismens anda – föreställningen att samhället skulle bestå av två sektorer i motsatsförhållande till varandra: en Närande och en Tärande del. Den Privata mot den Offentliga. Det Individuella mot det Kollektiva. Den offentliga sektorns ohejdade expansion i tangentens riktning under 1970-talet – utan grund i tillväxt och produktivitet – eldade på denna konflikt. Den kom att ta vid, bli en fortsättning på tidigare generationers retorik om Kapital mot Arbete.
Under resans gång har vi också förflyttat oss från marknadernas internationalisering till globalisering. De ömsesidiga ekonomiska och politiska beroendena i världen har ökat exponentiellt. Nu letar Sverige efter en tillämpning av sin värdegrund och sin modell som skulle kunna bli uthålligt framgångsrik i denna globaliserade värld fylld av nya risker. Sveriges befolkning utgör idag blott 0,11 % av jordens 6,5 miljarder. Vår andel av världshandeln är 1,3 %. I förhållande till vår andel av jordens befolkning är multipeln nu hela 12! Att vidmakthålla denna multipel är basen för välstånd (båtar och sommarhus) och välfärd (sjukförsäkring och program för arbetslösa).
Vinsterna av samspelet mellan de två närande sektorerna – den privata och offentliga – avspeglas i kronkurs, börsindex, statsfinanser och sysselsättningsgrad. När den ena sektorn försöker klå den andra som nyvänstern på 70-talet – Palmes tid – och nyliberalerna på 80/90-talet – Bildts tid – går det åt skogen. De båda ledarna var briljanta, men ingen ägde förutsättningar för att bli de samlande gestalter som översatte en ny tids förutsättningar till en modernisering av den svenska modellen.
Både Persson och Reinfeldt har gjort uppbrott från tidigare positioner. De ligger nu varandra tätt intill i den politiska mitten. Persson har inga ideologiska bekymmer med världens bästa börs och miljardutdelningar. Övervinstdebattens tid är lika svunnen som löntagarfonds-retorikens. LO har alls inte samma makt som tidigare. 1970-talet var LOs stora stund, liksom 1980- talet var SAFs. I dagens centristiska politiska verklighet blir de mer av ytterkantsorganisationer som har att påverka både den borgerliga Alliansen och det regerande vänsterblocket.
Moderaternas snabba vandring från de rikas, de värdekonservativas och företagarnas intresseparti till att bli ett samlande parti för medelklassens behov av välfärd och jobb i en globaliserad värld, har lagt grunden för fortsatt stor värdegemenskap i svensk politik - även med ett regimskifte.
Grunden för trängseln i politikens mitt visar att de klassiska, samhällsklyvande motsättningarna mellan ”arbete” och ”kapital”, mellan ”närande” och ”tärande” sektorer klingar av. Mer av en systemsyn på förutsättningarna för värdeskapande och samhällseffektivitet börjar göra sig gällande till förfång för enskilda intressegrupper/kravmaskiner som så dominerade de politiska prioriteringarna i slutet av 1900-talet. Politiken måste formuleras utifrån en föreställning om verklighetens faktiska samband och komplexitet. Populism blir förödande i det 21:a århundradets komplexa värld.
Full sysselsättning är ett givet mål för alla politiska partier. Men denna målsättning måste också, för att kunna förverkligas, delas av arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer, av entreprenörer och innovatörer, företagsledare, skolfolk, ungdomsledare, investerare och kapitalägare.
Men ju snabbare innovationstakt desto större instabilitet i ekonomi och sysselsättning, desto fler människor kommer att befinna sig i övergång från ett jobb till ett annat, från ett yrke till ett annat. Alla länder betalar detta pris för tillväxt och produktivitet i en (ännu) allt öppnare världsmarknad. Sverige har en dryg miljon som är på väg in i något nytt, har halkat utanför eller inte klarat det nya arbetslivet. Att inte låta någon hamna i diket för gott är hela samhällets ansvar liksom att satsa på allt effektivare personliga eller kollektiva övergångsmekanismer. Detta är lönsamt. Detta är närande.
Den svenska modellen beundrades från många håll runt världen i det tidigare framgångsrika skedet – i mitten av 1900-talet. Nu, efter många decennier i öknen, har Sverige – och Skandinavien - återigen blivit en förebild. Vi förenar hög tillväxt med god samhällsfunktion. Sverige har nått en hygglig balans i de båda kritiska ekvationerna ”ekonomi/energi/miljö” och ”demokrati/rättsamhälle/mänskliga rättigheter”. Den ena förutsätter den andra. Men det är min övertygelse att utan stark ”governance” – demokrati/rättsamhälle/mänskliga rättigheter – får vi inte heller uthållig tillväxt; en ekonomi/energi/miljö–ekvation i långsiktig balans.
Den svenska modellen - vår form för att utöva en slags principfast pragmatism i politiken - skall i framtiden tillämpas i en värld där vi är ännu mer ömsesidigt beroende av globala system som ekonomi, marknader, energi, men också kulturer, miljö, och klimat. Principen om suveränitet gav oss skydd under några århundraden. Men i framtiden måste allt fler viktiga frågor lösas i global samverkan. Formerna för detta är ännu inte tillräckligt starka och väl utvecklade för att rå på problem som klimatförändring, migration, och fattigdom. Trots de allt mer påtagliga ömsesidiga beroendena är vi fortfarande bättre organiserade för att leva isär än tillsammans.
Den största utmaningen av dem alla blir att förstå, möta och anpassa vårt liv och arbete till den accelererande klimatförändringen, den växande bristen på ekologiska förutsättningar - vatten, mark, djur och växter - för all slags ekonomisk produktion och den ekonomiskt miljömässigt och geopolitiskt ohållbara energisituationen. Den ekologiska stress som jordens nu 6,5 miljarder (blott 1 miljard för 175 år sedan!) människors accelererade ekonomiska aktivitet utvecklar, driver vårt gemensamma ekosystem – biosfären – mot en brytpunkt bortom vilken människans erfarenheter och teorier inte gäller. Arktis borde inte smälta i den takt den gör nu. Orkanerna borde inte vara så många och intensiva. Floderna borde inte dränka städer och bygder som de gör. Olje- och uranutvinning borde inte nå sin middagshöjd redan nu.
Att förena välfärd, tillväxt, våra grundläggande värderingar och säkerhet i denna globala verklighet är nästa generations svenska modellbyggares främsta uppgift.
Vilka är de?
Bo Ekman
Wednesday, March 15, 2006
Brännpunkt
Jag tror Mats Qviberg (SvD 10/3) om att ha en stark etisk grundregel: att vara sann, till och med ambitionen att sitta inne med den rätta sanningen. Kanske därav den föraktfulla och elitistiska tonen gentemot de som han polemiserar: ”etikpratarna.”
Etik kommer till uttryck genom de värderingar och principer en människa, ett företag eller ett samhälle bekänner sig till, säger sig ”stå för”. En människas moral kommer till uttryck i den mån hon står för sin etik också i sitt handlandet. Säga en sak och göra en annan är i värsta fall dubbel moral. En människas moral definierar hennes identitet: vad hon i praktiken står för. Därmed också sagt att allt handlande har en moralisk dimension.
Jag har aldrig trott på att program som ”corporate responsibility”, som de hette i början av 1970-talet, eller ”corporate social responsibility (CSR)”, som de heter nu förtiden i sig själva skulle vara lösningen på företagens moralitet. De kan ofta fungera som etiska dimridåer som döljer omoraliskt handlande. Moralen måste finnas i det operativa arbetet, inte satt på stab eller ”outsourcat” till kommunikationskonsulter. Men, och är det viktiga, den måste finnas där. Och det är just detta som Qviberg i grunden tycks ogilla
Men icke förty har arbetet med CSR bidragit med förbättringar inom en rad områden: som barnarbete, arbetsförhållanden, miljö, affärsmetoder och korruption, jämställdhet, mänskliga rättigheter, ja, till och med – på sina håll - belöningssystem. Men mycket, mycket återstår att göra.
Varför har företagens och ägarnas etik och moral blivit allt viktigare för allmänhet, småsparare och konsumenter? Svaret är enkelt. Företagen och kapitalet får allt mer makt i en globaliserad värld, dit nationalstatens lagar och värdesystem inte längre når ut. Men med mer makt följer alltid mer ansvar.
Förtroende är grundbulten för effektiv maktutövning. Om kapitalmarknad, riskkapitalister, företagsledare och deras företag inte är förankrade i det ständigt föränderliga allmänna rättsmedvetandet då krymper företagens manövreringsutrymme.
Problemet med Qvibergs anekdot om Henry Ford och Hitler är att den är långt mer komplicerad än återberättad. Henry Ford var inte en tillskyndare av nazism, som Qviberg hävdar. Ford tilldelades på sin födelsedag 1938 en medalj av Hitler. Men Ford var dessvärre komplett ignorant om judarnas situation (så som många företagsledare är i viktiga samhällsfrågor). Och medaljen kom att skapade stora problem för honom.
Upton Sinclair berättade i sin bok Flivver King om en ”naiv Ford som lätt lät sig påverkas av extremistgrupper”. Han var som Sinclair uttrycker det ”en superingenjör med ett psyke som en envis bondlurk”. Ford hade ingen egen etisk kompass.
I december 1938 sammanträffade Ford med Rabbi Leo Franklin. Efter mötet gick Ford ut med ett uttalande där han kraftfullt stödde en ökad judisk invandring till USA (precis tvärtemot vad som hände i Sverige!). Han förklarade också att han ansåg, (tämligen naivt!), att tyska folket inte sympatiserade med krigshetsarnas anti-judiska politik. 1939 fick Ford Motor Company underhandsbesked att Hitler förväntade sig en gåva från Henry Ford på sin födelsedag. Det fick han inte. Däremot gav tyska Ford Hitler 50 000 riksmark för att rädda ansiktet. Henry Ford tvingades lära sig mer om världens etiska och politiska realiter – och att korrigera sig.
Men Ford Motor Company har engagerat sig i kampen mot antisemitismen. När Spielbergs ”Schindlers List” hade premiär på TV i USA sponsrades hela sändningen av Ford utan reklamavbrott. Henry Ford II, en samhällsutvecklande filantrop, var fallet långt från farfaderns naivitet. Han lade grunden för Fords konstruktiva roll i samhället bl.a. genom Ford Foundation. Nu senast genom stora insatser i samband med Katrina. Företagens insatser var där många gånger snabbare och effektivare än samhällets.
Att Ford – liksom GM – nu håller på att stå på näsan har inte med samhällsengagemang att göra utan med dåligt affärsmannaskap, eftersatt produktutveckling.
Men den kanske allvarligaste förenklingen som Qviberg gör är att han menar att etik/moralfrågorna vore ett antimarknadsekonomiskt vänsterprojekt. Kapitalismen är egentligen ingen ideologi utan en metod för styrning av kapital dit avkastning förväntas bli bättre än där det just nu arbetar. Olika ideologier/värdesystem kommer till uttryck i de affärsmodeller som tillämpar kapitalistisk (till skillnad från planekonomisk) metod. Företag och marknad är samhällets medel för att skapa ekonomiska värden. Denna process måste ske på hela samhällets villkor. Därför kan den renodlade aktieägarmodellen som bara ser till ägarna och ”dealmakers” intressen aldrig fungera.
Processen att formulera etiken för ett företag är att placera in detta i det vidare och alltmer globaliserade samhällets värderingssystem. Där är FN’s Global Compact en bra kompassvisare. I detta arbete kan i och för sig rådgivare av många slag hjälpa till, men moralen, den måste vi kapitalister själva stå för.
Bo Ekman
Etik kommer till uttryck genom de värderingar och principer en människa, ett företag eller ett samhälle bekänner sig till, säger sig ”stå för”. En människas moral kommer till uttryck i den mån hon står för sin etik också i sitt handlandet. Säga en sak och göra en annan är i värsta fall dubbel moral. En människas moral definierar hennes identitet: vad hon i praktiken står för. Därmed också sagt att allt handlande har en moralisk dimension.
Jag har aldrig trott på att program som ”corporate responsibility”, som de hette i början av 1970-talet, eller ”corporate social responsibility (CSR)”, som de heter nu förtiden i sig själva skulle vara lösningen på företagens moralitet. De kan ofta fungera som etiska dimridåer som döljer omoraliskt handlande. Moralen måste finnas i det operativa arbetet, inte satt på stab eller ”outsourcat” till kommunikationskonsulter. Men, och är det viktiga, den måste finnas där. Och det är just detta som Qviberg i grunden tycks ogilla
Men icke förty har arbetet med CSR bidragit med förbättringar inom en rad områden: som barnarbete, arbetsförhållanden, miljö, affärsmetoder och korruption, jämställdhet, mänskliga rättigheter, ja, till och med – på sina håll - belöningssystem. Men mycket, mycket återstår att göra.
Varför har företagens och ägarnas etik och moral blivit allt viktigare för allmänhet, småsparare och konsumenter? Svaret är enkelt. Företagen och kapitalet får allt mer makt i en globaliserad värld, dit nationalstatens lagar och värdesystem inte längre når ut. Men med mer makt följer alltid mer ansvar.
Förtroende är grundbulten för effektiv maktutövning. Om kapitalmarknad, riskkapitalister, företagsledare och deras företag inte är förankrade i det ständigt föränderliga allmänna rättsmedvetandet då krymper företagens manövreringsutrymme.
Problemet med Qvibergs anekdot om Henry Ford och Hitler är att den är långt mer komplicerad än återberättad. Henry Ford var inte en tillskyndare av nazism, som Qviberg hävdar. Ford tilldelades på sin födelsedag 1938 en medalj av Hitler. Men Ford var dessvärre komplett ignorant om judarnas situation (så som många företagsledare är i viktiga samhällsfrågor). Och medaljen kom att skapade stora problem för honom.
Upton Sinclair berättade i sin bok Flivver King om en ”naiv Ford som lätt lät sig påverkas av extremistgrupper”. Han var som Sinclair uttrycker det ”en superingenjör med ett psyke som en envis bondlurk”. Ford hade ingen egen etisk kompass.
I december 1938 sammanträffade Ford med Rabbi Leo Franklin. Efter mötet gick Ford ut med ett uttalande där han kraftfullt stödde en ökad judisk invandring till USA (precis tvärtemot vad som hände i Sverige!). Han förklarade också att han ansåg, (tämligen naivt!), att tyska folket inte sympatiserade med krigshetsarnas anti-judiska politik. 1939 fick Ford Motor Company underhandsbesked att Hitler förväntade sig en gåva från Henry Ford på sin födelsedag. Det fick han inte. Däremot gav tyska Ford Hitler 50 000 riksmark för att rädda ansiktet. Henry Ford tvingades lära sig mer om världens etiska och politiska realiter – och att korrigera sig.
Men Ford Motor Company har engagerat sig i kampen mot antisemitismen. När Spielbergs ”Schindlers List” hade premiär på TV i USA sponsrades hela sändningen av Ford utan reklamavbrott. Henry Ford II, en samhällsutvecklande filantrop, var fallet långt från farfaderns naivitet. Han lade grunden för Fords konstruktiva roll i samhället bl.a. genom Ford Foundation. Nu senast genom stora insatser i samband med Katrina. Företagens insatser var där många gånger snabbare och effektivare än samhällets.
Att Ford – liksom GM – nu håller på att stå på näsan har inte med samhällsengagemang att göra utan med dåligt affärsmannaskap, eftersatt produktutveckling.
Men den kanske allvarligaste förenklingen som Qviberg gör är att han menar att etik/moralfrågorna vore ett antimarknadsekonomiskt vänsterprojekt. Kapitalismen är egentligen ingen ideologi utan en metod för styrning av kapital dit avkastning förväntas bli bättre än där det just nu arbetar. Olika ideologier/värdesystem kommer till uttryck i de affärsmodeller som tillämpar kapitalistisk (till skillnad från planekonomisk) metod. Företag och marknad är samhällets medel för att skapa ekonomiska värden. Denna process måste ske på hela samhällets villkor. Därför kan den renodlade aktieägarmodellen som bara ser till ägarna och ”dealmakers” intressen aldrig fungera.
Processen att formulera etiken för ett företag är att placera in detta i det vidare och alltmer globaliserade samhällets värderingssystem. Där är FN’s Global Compact en bra kompassvisare. I detta arbete kan i och för sig rådgivare av många slag hjälpa till, men moralen, den måste vi kapitalister själva stå för.
Bo Ekman
Friday, March 10, 2006
Nilabborre i Victoriasjön och lax i Siljan
Mwanza är en liten stad i Tanzania vid Victoriasjöns södra strand. Där finns en fiskfabrik som filear och förpackar nilabborrar. Där finns en landningsbana för flyg. Uttjänta Iljusin-plan transporterar fisken till Europa. För några veckor sedan fick jag nilabborre till lunch på ett av hotellen i Tällberg.
Filmen ”Darwins mardröm” berättar historien om Mwanza och nilabborren. Denna dokumentär var en av fem nominerade för en Oscar förra söndagen. ”Darwins mardröm” berättar hur en oförtänksam inplantering av nilabborre – en hink med yngel för 50 år sedan – kom att förändra hela ekologin och näringskedjan i sjön. Det är en knivskarp berättelse om hur oförtänksamhet förändrar den fysiska miljön och därmed också den mänskliga och ekonomiska.
Nilabborren är en rovfisk som äter det mesta som kommer i dess väg. Den kan växa sig 110 kg tung. Den är en sportfiskares drömbyte, men sopar rent med all annan fisk.
I Mwanza är politik och demokratin svag. Det är i stort sett omöjligt att få rätsida och balans på samspelet mellan ekonomisk tillväxt, miljö och det mänskliga samhället utan stark demokrati, rättsäkerhet och mänskliga rättigheter.
Vid Siljans strand har vi också en debatt om hur tillväxt och miljö ska kunna förenas. Där, i Leksand, prövas nu i en intensiv konfrontation fiskeodlingens miljömässiga effekter mot ekonomiska och arbetsmarknadens önskemål. Tillväxt står mot miljö.
Utan vatten, mark, luft och eld/energi – de fyra elementen – kan människan inte producera någonting. De fyra elementen är lika mycket grundpelare i miljön som i ekonomin. Ekonomin är alltså en del av miljön. Sambandet är oupplösligt. Kortsiktig rovdrift på miljön urholkar obönhörligt försörjningsmöjligheterna på längre sikt. Det är inte barnen som är vår framtid, utan det är vi som skapar deras.
Det är detta varje miljödebatt ytterst handlar om, också den som pågår just nu i Leksand. Vem som vinner och vem som får rätt får den fortsatta demokratiska processen utvisa, men vi ska alla vara tacksamma att den förs med så mycket engagemang och med så mycket kunskap. På platser runt jorden där den demokratiska processen är svag, människors rättigheter åsidosatta och rättsamhället inte fungerar, där vinner ofelbart kortsiktighet över långsiktighet. Det är på sådana platser som vi också finner förödda miljöer eller i miljöer i dåligt skick. Skräckexempel är Haiti, delar av Amazonas, Guinea Papaya, delar av Ryssland, Afrika och Kina.
Tack och lov har vi inte sådana katastrofala missförhållanden i våra trakter. Det kan vi tacka framsynt opinionsbildning och starka politiska och myndighetsprocesser för.
Ofta har opinionsbildningen föregått nödvändiga lagstiftningar t ex om bly-föroreningar, avverknings- och skogsgödslingsmetoder och utsläpp i våra vattendrag.
Vid Yale-universitetet i USA har utarbetat en rankinglista över ländernas hantering av sin miljö. På första plats hamnar Nya Zeeland men på andra kommer faktiskt Sverige. Tanzania hamnar först på 83:e plats. Detta är i sig ett uttryck för maktlöshet och en förödande obalans mellan olika intressen i detta land.
Sverige har en modell för maktkamp och beslut som medverkar till att vi i sinom tid brukar hamna i väl underbyggda och förankrade kompromisser. Därför kommer Siljan aldrig att bli som Aralsjön, Victoriasjön eller Lake Taihu i Kina.
Men i den globaliserade världen är också deras problem våra, därför är det väl värt att gå och se ”Darwins mardröm”.
Bo Ekman
Filmen ”Darwins mardröm” berättar historien om Mwanza och nilabborren. Denna dokumentär var en av fem nominerade för en Oscar förra söndagen. ”Darwins mardröm” berättar hur en oförtänksam inplantering av nilabborre – en hink med yngel för 50 år sedan – kom att förändra hela ekologin och näringskedjan i sjön. Det är en knivskarp berättelse om hur oförtänksamhet förändrar den fysiska miljön och därmed också den mänskliga och ekonomiska.
Nilabborren är en rovfisk som äter det mesta som kommer i dess väg. Den kan växa sig 110 kg tung. Den är en sportfiskares drömbyte, men sopar rent med all annan fisk.
I Mwanza är politik och demokratin svag. Det är i stort sett omöjligt att få rätsida och balans på samspelet mellan ekonomisk tillväxt, miljö och det mänskliga samhället utan stark demokrati, rättsäkerhet och mänskliga rättigheter.
Vid Siljans strand har vi också en debatt om hur tillväxt och miljö ska kunna förenas. Där, i Leksand, prövas nu i en intensiv konfrontation fiskeodlingens miljömässiga effekter mot ekonomiska och arbetsmarknadens önskemål. Tillväxt står mot miljö.
Utan vatten, mark, luft och eld/energi – de fyra elementen – kan människan inte producera någonting. De fyra elementen är lika mycket grundpelare i miljön som i ekonomin. Ekonomin är alltså en del av miljön. Sambandet är oupplösligt. Kortsiktig rovdrift på miljön urholkar obönhörligt försörjningsmöjligheterna på längre sikt. Det är inte barnen som är vår framtid, utan det är vi som skapar deras.
Det är detta varje miljödebatt ytterst handlar om, också den som pågår just nu i Leksand. Vem som vinner och vem som får rätt får den fortsatta demokratiska processen utvisa, men vi ska alla vara tacksamma att den förs med så mycket engagemang och med så mycket kunskap. På platser runt jorden där den demokratiska processen är svag, människors rättigheter åsidosatta och rättsamhället inte fungerar, där vinner ofelbart kortsiktighet över långsiktighet. Det är på sådana platser som vi också finner förödda miljöer eller i miljöer i dåligt skick. Skräckexempel är Haiti, delar av Amazonas, Guinea Papaya, delar av Ryssland, Afrika och Kina.
Tack och lov har vi inte sådana katastrofala missförhållanden i våra trakter. Det kan vi tacka framsynt opinionsbildning och starka politiska och myndighetsprocesser för.
Ofta har opinionsbildningen föregått nödvändiga lagstiftningar t ex om bly-föroreningar, avverknings- och skogsgödslingsmetoder och utsläpp i våra vattendrag.
Vid Yale-universitetet i USA har utarbetat en rankinglista över ländernas hantering av sin miljö. På första plats hamnar Nya Zeeland men på andra kommer faktiskt Sverige. Tanzania hamnar först på 83:e plats. Detta är i sig ett uttryck för maktlöshet och en förödande obalans mellan olika intressen i detta land.
Sverige har en modell för maktkamp och beslut som medverkar till att vi i sinom tid brukar hamna i väl underbyggda och förankrade kompromisser. Därför kommer Siljan aldrig att bli som Aralsjön, Victoriasjön eller Lake Taihu i Kina.
Men i den globaliserade världen är också deras problem våra, därför är det väl värt att gå och se ”Darwins mardröm”.
Bo Ekman
Monday, March 6, 2006
Bush i bunkern
Marken har rämnat under fötterna på Vita Huset. Makten krackelerar, fragmenteras.
En sittande president har aldrig haft så låga ”approval ratings” - 34 % - som Bush har nu. En ännu ej publicerad undersökning pekar nedåt 28 %. Cheney, den mäktigaste vicepresidenten någonsin, är nere i 18 %.
Råttorna lämnar det sjunkande skeppet; de som trosvisst eller opportunistiskt stött/ sällat sig till makten och den neokonservativa agendan. Det är val för de republi-kanska partivännerna i Kongressen den 6 november. Det gäller att skynda sig bort, så långt bort som möjligt, från förloraren i Irak och i New Orleans/Katrina och i det delvis imaginära ”kriget” mot terrorn. Bush ständiga vädjan i TV-rutan – ”trust me” – fungerar inte längre, konstaterar New York Times på ledarplats.
Maktens själva bas – förtroendet - är förbrukat.
Men det är inte bara partibröder och medier som tar avstånd. Francis Fukuyama gjorde i just New York Times häromveckan en uppgörelse med neokonservatismen och dess ideologi, samtidigt som han flyr från att ha varit associerad med den. Allt detta är inte så lite pinsamt för alla efterföljare och beundrare, inte minst i Sverige.
Fukuyama säger att de neokonservativas – Rumsfeld, Wolfowiz, - utopiska idealism
att kunna rulla ut den ideala öppna demokratin, det fria kapitalet och ”våra” mänskliga rättigheter med vapenmakt och hot, gick inte. Vapenmakt och respekt är långtifrån kommuniceranden kärl. Inte minst vi i Sverige vet ju att ”den enda vägens politik” – förenklingens förenkling – inte fungerar i den stora mångfaldens och föränderlig-hetens värld.
Fukuyamas artikel och en rad samtal med aktören i det amerikanska samhället pekar tydligt mot ett land i djup förvirring – ideologiskt och politiskt/operativt – om sin framtid. Det är precis där vi inte vill se USA.
Låt mig förmedla några röster. En senior rådgivare, som betjänat alla republikanska presidenter sedan Nixon, säger att kraven på lojalitet till Bush går ut över integritet. Chefen för en av de största och mest inflytelserika tankesmedjorna, säger att han aldrig varit med om maken till sådan rusning för ompositionering och att ”hela världen” vill försöka förstå hur USA kommer att handla under de tre långa år som återstår med Bush. En före detta demokratisk biträdande utrikesminister talar om ondskans män. Hur, frågar sig chefen för ett stort kommunikationsförlag, skall Bush kunna ta sig upp ur den grop han grävt sig ned i? ”Här i USA finns ingen vision, ingen röst – inte heller hos demokraterna”.
En ordförande för en av USAs större stiftelser berättar om ett möte med Bush i Vita Huset nyligen: ”Han betedde sig som ett rådjur som förvirrat sig upp på motorvägen – förvirrad, kompasslös”.
Studenten vid Yale berättar att han och hans kamrater har föga engagemang utanför familj och karriär. Kriget i Irak? Berör oss inte. Många Yale-studenter stupade i Vietnam. Men idag finns ingen att inrista på väggarna i Memorial Hall. De som dödas i Irak kommer från Flint, Michigan.
Bo Ekman
En sittande president har aldrig haft så låga ”approval ratings” - 34 % - som Bush har nu. En ännu ej publicerad undersökning pekar nedåt 28 %. Cheney, den mäktigaste vicepresidenten någonsin, är nere i 18 %.
Råttorna lämnar det sjunkande skeppet; de som trosvisst eller opportunistiskt stött/ sällat sig till makten och den neokonservativa agendan. Det är val för de republi-kanska partivännerna i Kongressen den 6 november. Det gäller att skynda sig bort, så långt bort som möjligt, från förloraren i Irak och i New Orleans/Katrina och i det delvis imaginära ”kriget” mot terrorn. Bush ständiga vädjan i TV-rutan – ”trust me” – fungerar inte längre, konstaterar New York Times på ledarplats.
Maktens själva bas – förtroendet - är förbrukat.
Men det är inte bara partibröder och medier som tar avstånd. Francis Fukuyama gjorde i just New York Times häromveckan en uppgörelse med neokonservatismen och dess ideologi, samtidigt som han flyr från att ha varit associerad med den. Allt detta är inte så lite pinsamt för alla efterföljare och beundrare, inte minst i Sverige.
Fukuyama säger att de neokonservativas – Rumsfeld, Wolfowiz, - utopiska idealism
att kunna rulla ut den ideala öppna demokratin, det fria kapitalet och ”våra” mänskliga rättigheter med vapenmakt och hot, gick inte. Vapenmakt och respekt är långtifrån kommuniceranden kärl. Inte minst vi i Sverige vet ju att ”den enda vägens politik” – förenklingens förenkling – inte fungerar i den stora mångfaldens och föränderlig-hetens värld.
Fukuyamas artikel och en rad samtal med aktören i det amerikanska samhället pekar tydligt mot ett land i djup förvirring – ideologiskt och politiskt/operativt – om sin framtid. Det är precis där vi inte vill se USA.
Låt mig förmedla några röster. En senior rådgivare, som betjänat alla republikanska presidenter sedan Nixon, säger att kraven på lojalitet till Bush går ut över integritet. Chefen för en av de största och mest inflytelserika tankesmedjorna, säger att han aldrig varit med om maken till sådan rusning för ompositionering och att ”hela världen” vill försöka förstå hur USA kommer att handla under de tre långa år som återstår med Bush. En före detta demokratisk biträdande utrikesminister talar om ondskans män. Hur, frågar sig chefen för ett stort kommunikationsförlag, skall Bush kunna ta sig upp ur den grop han grävt sig ned i? ”Här i USA finns ingen vision, ingen röst – inte heller hos demokraterna”.
En ordförande för en av USAs större stiftelser berättar om ett möte med Bush i Vita Huset nyligen: ”Han betedde sig som ett rådjur som förvirrat sig upp på motorvägen – förvirrad, kompasslös”.
Studenten vid Yale berättar att han och hans kamrater har föga engagemang utanför familj och karriär. Kriget i Irak? Berör oss inte. Många Yale-studenter stupade i Vietnam. Men idag finns ingen att inrista på väggarna i Memorial Hall. De som dödas i Irak kommer från Flint, Michigan.
Bo Ekman
Subscribe to:
Posts (Atom)
