Posts
Jag tror Mats Qviberg (SvD 10/3) om att ha en stark etisk grundregel: att vara sann, till och med ambitionen att sitta inne med den rätta sanningen. Kanske därav den föraktfulla och elitistiska tonen gentemot de som han polemiserar: ”etikpratarna.”
Etik kommer till uttryck genom de värderingar och principer en människa, ett företag eller ett samhälle bekänner sig till, säger sig ”stå för”. En människas moral kommer till uttryck i den mån hon står för sin etik också i sitt handlandet. Säga en sak och göra en annan är i värsta fall dubbel moral. En människas moral definierar hennes identitet: vad hon i praktiken står för. Därmed också sagt att allt handlande har en moralisk dimension.
Jag har aldrig trott på att program som ”corporate responsibility”, som de hette i början av 1970-talet, eller ”corporate social responsibility (CSR)”, som de heter nu förtiden i sig själva skulle vara lösningen på företagens moralitet. De kan ofta fungera som etiska dimridåer som döljer omoraliskt handlande. Moralen måste finnas i det operativa arbetet, inte satt på stab eller ”outsourcat” till kommunikationskonsulter. Men, och är det viktiga, den måste finnas där. Och det är just detta som Qviberg i grunden tycks ogilla
Men icke förty har arbetet med CSR bidragit med förbättringar inom en rad områden: som barnarbete, arbetsförhållanden, miljö, affärsmetoder och korruption, jämställdhet, mänskliga rättigheter, ja, till och med – på sina håll - belöningssystem. Men mycket, mycket återstår att göra.
Varför har företagens och ägarnas etik och moral blivit allt viktigare för allmänhet, småsparare och konsumenter? Svaret är enkelt. Företagen och kapitalet får allt mer makt i en globaliserad värld, dit nationalstatens lagar och värdesystem inte längre når ut. Men med mer makt följer alltid mer ansvar.
Förtroende är grundbulten för effektiv maktutövning. Om kapitalmarknad, riskkapitalister, företagsledare och deras företag inte är förankrade i det ständigt föränderliga allmänna rättsmedvetandet då krymper företagens manövreringsutrymme.
Problemet med Qvibergs anekdot om Henry Ford och Hitler är att den är långt mer komplicerad än återberättad. Henry Ford var inte en tillskyndare av nazism, som Qviberg hävdar. Ford tilldelades på sin födelsedag 1938 en medalj av Hitler. Men Ford var dessvärre komplett ignorant om judarnas situation (så som många företagsledare är i viktiga samhällsfrågor). Och medaljen kom att skapade stora problem för honom.
Upton Sinclair berättade i sin bok Flivver King om en ”naiv Ford som lätt lät sig påverkas av extremistgrupper”. Han var som Sinclair uttrycker det ”en superingenjör med ett psyke som en envis bondlurk”. Ford hade ingen egen etisk kompass.
I december 1938 sammanträffade Ford med Rabbi Leo Franklin. Efter mötet gick Ford ut med ett uttalande där han kraftfullt stödde en ökad judisk invandring till USA (precis tvärtemot vad som hände i Sverige!). Han förklarade också att han ansåg, (tämligen naivt!), att tyska folket inte sympatiserade med krigshetsarnas anti-judiska politik. 1939 fick Ford Motor Company underhandsbesked att Hitler förväntade sig en gåva från Henry Ford på sin födelsedag. Det fick han inte. Däremot gav tyska Ford Hitler 50 000 riksmark för att rädda ansiktet. Henry Ford tvingades lära sig mer om världens etiska och politiska realiter – och att korrigera sig.
Men Ford Motor Company har engagerat sig i kampen mot antisemitismen. När Spielbergs ”Schindlers List” hade premiär på TV i USA sponsrades hela sändningen av Ford utan reklamavbrott. Henry Ford II, en samhällsutvecklande filantrop, var fallet långt från farfaderns naivitet. Han lade grunden för Fords konstruktiva roll i samhället bl.a. genom Ford Foundation. Nu senast genom stora insatser i samband med Katrina. Företagens insatser var där många gånger snabbare och effektivare än samhällets.
Att Ford – liksom GM – nu håller på att stå på näsan har inte med samhällsengagemang att göra utan med dåligt affärsmannaskap, eftersatt produktutveckling.
Men den kanske allvarligaste förenklingen som Qviberg gör är att han menar att etik/moralfrågorna vore ett antimarknadsekonomiskt vänsterprojekt. Kapitalismen är egentligen ingen ideologi utan en metod för styrning av kapital dit avkastning förväntas bli bättre än där det just nu arbetar. Olika ideologier/värdesystem kommer till uttryck i de affärsmodeller som tillämpar kapitalistisk (till skillnad från planekonomisk) metod. Företag och marknad är samhällets medel för att skapa ekonomiska värden. Denna process måste ske på hela samhällets villkor. Därför kan den renodlade aktieägarmodellen som bara ser till ägarna och ”dealmakers” intressen aldrig fungera.
Processen att formulera etiken för ett företag är att placera in detta i det vidare och alltmer globaliserade samhällets värderingssystem. Där är FN’s Global Compact en bra kompassvisare. I detta arbete kan i och för sig rådgivare av många slag hjälpa till, men moralen, den måste vi kapitalister själva stå för.
Bo Ekman
Wednesday, March 15, 2006
Friday, March 10, 2006
Nilabborre i Victoriasjön och lax i Siljan
Mwanza är en liten stad i Tanzania vid Victoriasjöns södra strand. Där finns en fiskfabrik som filear och förpackar nilabborrar. Där finns en landningsbana för flyg. Uttjänta Iljusin-plan transporterar fisken till Europa. För några veckor sedan fick jag nilabborre till lunch på ett av hotellen i Tällberg.
Filmen ”Darwins mardröm” berättar historien om Mwanza och nilabborren. Denna dokumentär var en av fem nominerade för en Oscar förra söndagen. ”Darwins mardröm” berättar hur en oförtänksam inplantering av nilabborre – en hink med yngel för 50 år sedan – kom att förändra hela ekologin och näringskedjan i sjön. Det är en knivskarp berättelse om hur oförtänksamhet förändrar den fysiska miljön och därmed också den mänskliga och ekonomiska.
Nilabborren är en rovfisk som äter det mesta som kommer i dess väg. Den kan växa sig 110 kg tung. Den är en sportfiskares drömbyte, men sopar rent med all annan fisk.
I Mwanza är politik och demokratin svag. Det är i stort sett omöjligt att få rätsida och balans på samspelet mellan ekonomisk tillväxt, miljö och det mänskliga samhället utan stark demokrati, rättsäkerhet och mänskliga rättigheter.
Vid Siljans strand har vi också en debatt om hur tillväxt och miljö ska kunna förenas. Där, i Leksand, prövas nu i en intensiv konfrontation fiskeodlingens miljömässiga effekter mot ekonomiska och arbetsmarknadens önskemål. Tillväxt står mot miljö.
Utan vatten, mark, luft och eld/energi – de fyra elementen – kan människan inte producera någonting. De fyra elementen är lika mycket grundpelare i miljön som i ekonomin. Ekonomin är alltså en del av miljön. Sambandet är oupplösligt. Kortsiktig rovdrift på miljön urholkar obönhörligt försörjningsmöjligheterna på längre sikt. Det är inte barnen som är vår framtid, utan det är vi som skapar deras.
Det är detta varje miljödebatt ytterst handlar om, också den som pågår just nu i Leksand. Vem som vinner och vem som får rätt får den fortsatta demokratiska processen utvisa, men vi ska alla vara tacksamma att den förs med så mycket engagemang och med så mycket kunskap. På platser runt jorden där den demokratiska processen är svag, människors rättigheter åsidosatta och rättsamhället inte fungerar, där vinner ofelbart kortsiktighet över långsiktighet. Det är på sådana platser som vi också finner förödda miljöer eller i miljöer i dåligt skick. Skräckexempel är Haiti, delar av Amazonas, Guinea Papaya, delar av Ryssland, Afrika och Kina.
Tack och lov har vi inte sådana katastrofala missförhållanden i våra trakter. Det kan vi tacka framsynt opinionsbildning och starka politiska och myndighetsprocesser för.
Ofta har opinionsbildningen föregått nödvändiga lagstiftningar t ex om bly-föroreningar, avverknings- och skogsgödslingsmetoder och utsläpp i våra vattendrag.
Vid Yale-universitetet i USA har utarbetat en rankinglista över ländernas hantering av sin miljö. På första plats hamnar Nya Zeeland men på andra kommer faktiskt Sverige. Tanzania hamnar först på 83:e plats. Detta är i sig ett uttryck för maktlöshet och en förödande obalans mellan olika intressen i detta land.
Sverige har en modell för maktkamp och beslut som medverkar till att vi i sinom tid brukar hamna i väl underbyggda och förankrade kompromisser. Därför kommer Siljan aldrig att bli som Aralsjön, Victoriasjön eller Lake Taihu i Kina.
Men i den globaliserade världen är också deras problem våra, därför är det väl värt att gå och se ”Darwins mardröm”.
Bo Ekman
Filmen ”Darwins mardröm” berättar historien om Mwanza och nilabborren. Denna dokumentär var en av fem nominerade för en Oscar förra söndagen. ”Darwins mardröm” berättar hur en oförtänksam inplantering av nilabborre – en hink med yngel för 50 år sedan – kom att förändra hela ekologin och näringskedjan i sjön. Det är en knivskarp berättelse om hur oförtänksamhet förändrar den fysiska miljön och därmed också den mänskliga och ekonomiska.
Nilabborren är en rovfisk som äter det mesta som kommer i dess väg. Den kan växa sig 110 kg tung. Den är en sportfiskares drömbyte, men sopar rent med all annan fisk.
I Mwanza är politik och demokratin svag. Det är i stort sett omöjligt att få rätsida och balans på samspelet mellan ekonomisk tillväxt, miljö och det mänskliga samhället utan stark demokrati, rättsäkerhet och mänskliga rättigheter.
Vid Siljans strand har vi också en debatt om hur tillväxt och miljö ska kunna förenas. Där, i Leksand, prövas nu i en intensiv konfrontation fiskeodlingens miljömässiga effekter mot ekonomiska och arbetsmarknadens önskemål. Tillväxt står mot miljö.
Utan vatten, mark, luft och eld/energi – de fyra elementen – kan människan inte producera någonting. De fyra elementen är lika mycket grundpelare i miljön som i ekonomin. Ekonomin är alltså en del av miljön. Sambandet är oupplösligt. Kortsiktig rovdrift på miljön urholkar obönhörligt försörjningsmöjligheterna på längre sikt. Det är inte barnen som är vår framtid, utan det är vi som skapar deras.
Det är detta varje miljödebatt ytterst handlar om, också den som pågår just nu i Leksand. Vem som vinner och vem som får rätt får den fortsatta demokratiska processen utvisa, men vi ska alla vara tacksamma att den förs med så mycket engagemang och med så mycket kunskap. På platser runt jorden där den demokratiska processen är svag, människors rättigheter åsidosatta och rättsamhället inte fungerar, där vinner ofelbart kortsiktighet över långsiktighet. Det är på sådana platser som vi också finner förödda miljöer eller i miljöer i dåligt skick. Skräckexempel är Haiti, delar av Amazonas, Guinea Papaya, delar av Ryssland, Afrika och Kina.
Tack och lov har vi inte sådana katastrofala missförhållanden i våra trakter. Det kan vi tacka framsynt opinionsbildning och starka politiska och myndighetsprocesser för.
Ofta har opinionsbildningen föregått nödvändiga lagstiftningar t ex om bly-föroreningar, avverknings- och skogsgödslingsmetoder och utsläpp i våra vattendrag.
Vid Yale-universitetet i USA har utarbetat en rankinglista över ländernas hantering av sin miljö. På första plats hamnar Nya Zeeland men på andra kommer faktiskt Sverige. Tanzania hamnar först på 83:e plats. Detta är i sig ett uttryck för maktlöshet och en förödande obalans mellan olika intressen i detta land.
Sverige har en modell för maktkamp och beslut som medverkar till att vi i sinom tid brukar hamna i väl underbyggda och förankrade kompromisser. Därför kommer Siljan aldrig att bli som Aralsjön, Victoriasjön eller Lake Taihu i Kina.
Men i den globaliserade världen är också deras problem våra, därför är det väl värt att gå och se ”Darwins mardröm”.
Bo Ekman
Monday, March 6, 2006
Bush i bunkern
Marken har rämnat under fötterna på Vita Huset. Makten krackelerar, fragmenteras.
En sittande president har aldrig haft så låga ”approval ratings” - 34 % - som Bush har nu. En ännu ej publicerad undersökning pekar nedåt 28 %. Cheney, den mäktigaste vicepresidenten någonsin, är nere i 18 %.
Råttorna lämnar det sjunkande skeppet; de som trosvisst eller opportunistiskt stött/ sällat sig till makten och den neokonservativa agendan. Det är val för de republi-kanska partivännerna i Kongressen den 6 november. Det gäller att skynda sig bort, så långt bort som möjligt, från förloraren i Irak och i New Orleans/Katrina och i det delvis imaginära ”kriget” mot terrorn. Bush ständiga vädjan i TV-rutan – ”trust me” – fungerar inte längre, konstaterar New York Times på ledarplats.
Maktens själva bas – förtroendet - är förbrukat.
Men det är inte bara partibröder och medier som tar avstånd. Francis Fukuyama gjorde i just New York Times häromveckan en uppgörelse med neokonservatismen och dess ideologi, samtidigt som han flyr från att ha varit associerad med den. Allt detta är inte så lite pinsamt för alla efterföljare och beundrare, inte minst i Sverige.
Fukuyama säger att de neokonservativas – Rumsfeld, Wolfowiz, - utopiska idealism
att kunna rulla ut den ideala öppna demokratin, det fria kapitalet och ”våra” mänskliga rättigheter med vapenmakt och hot, gick inte. Vapenmakt och respekt är långtifrån kommuniceranden kärl. Inte minst vi i Sverige vet ju att ”den enda vägens politik” – förenklingens förenkling – inte fungerar i den stora mångfaldens och föränderlig-hetens värld.
Fukuyamas artikel och en rad samtal med aktören i det amerikanska samhället pekar tydligt mot ett land i djup förvirring – ideologiskt och politiskt/operativt – om sin framtid. Det är precis där vi inte vill se USA.
Låt mig förmedla några röster. En senior rådgivare, som betjänat alla republikanska presidenter sedan Nixon, säger att kraven på lojalitet till Bush går ut över integritet. Chefen för en av de största och mest inflytelserika tankesmedjorna, säger att han aldrig varit med om maken till sådan rusning för ompositionering och att ”hela världen” vill försöka förstå hur USA kommer att handla under de tre långa år som återstår med Bush. En före detta demokratisk biträdande utrikesminister talar om ondskans män. Hur, frågar sig chefen för ett stort kommunikationsförlag, skall Bush kunna ta sig upp ur den grop han grävt sig ned i? ”Här i USA finns ingen vision, ingen röst – inte heller hos demokraterna”.
En ordförande för en av USAs större stiftelser berättar om ett möte med Bush i Vita Huset nyligen: ”Han betedde sig som ett rådjur som förvirrat sig upp på motorvägen – förvirrad, kompasslös”.
Studenten vid Yale berättar att han och hans kamrater har föga engagemang utanför familj och karriär. Kriget i Irak? Berör oss inte. Många Yale-studenter stupade i Vietnam. Men idag finns ingen att inrista på väggarna i Memorial Hall. De som dödas i Irak kommer från Flint, Michigan.
Bo Ekman
En sittande president har aldrig haft så låga ”approval ratings” - 34 % - som Bush har nu. En ännu ej publicerad undersökning pekar nedåt 28 %. Cheney, den mäktigaste vicepresidenten någonsin, är nere i 18 %.
Råttorna lämnar det sjunkande skeppet; de som trosvisst eller opportunistiskt stött/ sällat sig till makten och den neokonservativa agendan. Det är val för de republi-kanska partivännerna i Kongressen den 6 november. Det gäller att skynda sig bort, så långt bort som möjligt, från förloraren i Irak och i New Orleans/Katrina och i det delvis imaginära ”kriget” mot terrorn. Bush ständiga vädjan i TV-rutan – ”trust me” – fungerar inte längre, konstaterar New York Times på ledarplats.
Maktens själva bas – förtroendet - är förbrukat.
Men det är inte bara partibröder och medier som tar avstånd. Francis Fukuyama gjorde i just New York Times häromveckan en uppgörelse med neokonservatismen och dess ideologi, samtidigt som han flyr från att ha varit associerad med den. Allt detta är inte så lite pinsamt för alla efterföljare och beundrare, inte minst i Sverige.
Fukuyama säger att de neokonservativas – Rumsfeld, Wolfowiz, - utopiska idealism
att kunna rulla ut den ideala öppna demokratin, det fria kapitalet och ”våra” mänskliga rättigheter med vapenmakt och hot, gick inte. Vapenmakt och respekt är långtifrån kommuniceranden kärl. Inte minst vi i Sverige vet ju att ”den enda vägens politik” – förenklingens förenkling – inte fungerar i den stora mångfaldens och föränderlig-hetens värld.
Fukuyamas artikel och en rad samtal med aktören i det amerikanska samhället pekar tydligt mot ett land i djup förvirring – ideologiskt och politiskt/operativt – om sin framtid. Det är precis där vi inte vill se USA.
Låt mig förmedla några röster. En senior rådgivare, som betjänat alla republikanska presidenter sedan Nixon, säger att kraven på lojalitet till Bush går ut över integritet. Chefen för en av de största och mest inflytelserika tankesmedjorna, säger att han aldrig varit med om maken till sådan rusning för ompositionering och att ”hela världen” vill försöka förstå hur USA kommer att handla under de tre långa år som återstår med Bush. En före detta demokratisk biträdande utrikesminister talar om ondskans män. Hur, frågar sig chefen för ett stort kommunikationsförlag, skall Bush kunna ta sig upp ur den grop han grävt sig ned i? ”Här i USA finns ingen vision, ingen röst – inte heller hos demokraterna”.
En ordförande för en av USAs större stiftelser berättar om ett möte med Bush i Vita Huset nyligen: ”Han betedde sig som ett rådjur som förvirrat sig upp på motorvägen – förvirrad, kompasslös”.
Studenten vid Yale berättar att han och hans kamrater har föga engagemang utanför familj och karriär. Kriget i Irak? Berör oss inte. Många Yale-studenter stupade i Vietnam. Men idag finns ingen att inrista på väggarna i Memorial Hall. De som dödas i Irak kommer från Flint, Michigan.
Bo Ekman
Wednesday, February 1, 2006
Davos
Globalization is an economic project – not political. Globalization is driven by the quest for productivity and growth. Globalization is not on the agenda for any political party, anywhere. Globalization is a non-issue in the Swedish elections. The consequences of globalization, however, are up for discussion. Globalization is the most important method capital has today to increase productivity: to get more for less. Globalization means being integrated and bound together in all the more closely knit structures of economy activity: research and development, consumption, manufacturing, transportation, distribution, marketing and service. This integration creates dependencies between places around our world, between functions, institutions, religions and people. Our mutual dependencies increase.
At the same time, however, constitutional realities are such that we are far better organized to live apart than to live together. A few years ago, when the debate on globalization was at its most uncritical, even romantic, visions of the imminent death of nation-states could be heard. Now we know better. National security interests, national economic interests and not least the national interests arising from culture and religion have braced themselves against the borderless tides of the economy. Constitutions change very slowly, while economic structures can change with the speed of wind. Two completely different and often completely incompatible processes of change.
Economic integration creates dependencies which national interests would rather not have. They disturb the balances of power. The disturb the spheres of interests. The United States as a nation detests its dependency on imported oil from the Middle East or on the Chinese workforce or lenders. The American nation loses control over its security and hegemony. The Middle East sits on oil, China on the cashbox.
Putin, Ahmedinejad och Chavez literally have their hands on the tap. Saudi Arabia lets its hand rest so long as the USA and EU do not intrude into its feudal reign and eccentric judicial system. The United States can respond with its finger on “the button” and from time to time make those threats in earnest. The Saudi’s dogmatic fundamentalism survives only as long as the world’s dependence on oil continues as it does today.
The World Economic Forum is globalization’s “hadj,” Davos its Mecca. Globalization’s inner circle, those who actually stitch together the technologies, structures, systems and financial solutions, are but a few. Many of them know each other. The truly central decision-makers and actors number perhaps no more than 10,000, maybe 20,000. If this is the number, then roughly 10% of them gather in Davos for four days to exchange experiences, assess the present state of affairs and its near future.
Davos gathers first and foremost business leaders. They probably make up 75% of the participants. Few come from the public sector or trade unions. A whole slew of researchers, above all from economics and behavioral sciences, make their way to Davos, along with a few cultural personalities and a few politicians, particularly those who set the boundary lines for security, international trade and finance. Politicians are there for a hearing and to give signals as to how the boundaries can and ought to be shifted as a consequence of their assessment of how the balances between national interests and the global economy can be interpreted right now.
One John McCain says acridly that the United States will ”eradicate all enemies of the West.” He has been and could be again a Republican presidential candidate. In one panel Pakistan’s President Mosharaf says that as far he is concerned “modernization does not equal westernization.” Lines of demarcation are calibrated. Political leaders know their words steer capital streams and risk assessments. On one hand they must be accommodating because everyone wants to have access to international investment capital. But at the same time they must still convey the political reality as currently expressed by domestic voter opinions.
Quarterly-report capitalism and quarterly-report politics go hand in hand.
The long-term consequences of today’s actions and decisions get short shrift in the discussions where the most important among the most powerful hold sway. There, the question is whether right now, in today’s current state, one can be more of an optimist than a pessimist. In Davos, the general sentiment had decided for itself that for now optimism about growth would dominate the temper of the meeting.
The optimism was ignited by the evident way China and India were placed in the focus. India invested millions on the party, flown-in artists and pashmina shawls for the participants. No matter how many millions a business leader earns, he embraced the copious range of complimentary gifts and complimentary services.
The Davos meeting takes place physically in a convention center. It is a large concrete building. It is windowless, full of narrow passages and stairs, surrounded by legions of police and security people, though without a single demonstrator in sight. Here, inside this fortress, a remarkably convenient and effective networking operation transpires. The openness and access between the actors is unique. Anyone can make contact with anyone. All of globalization’s building-blocks are represented here. From software that fastens globalization’s digital building blocks together, to the largest finance companies that fasten together the big business deals. The tempo is quick. It hastens the hunt for the next step in productivity, the next deal or even the next dealflow.
Another important major theme was innovation. Everyone wants to learn more of how innovation can be brought about by listening to the Google Brothers, Niclas Zennström or Bill Gates himself. Though for the time being he would rather talk about the hunt for new vaccines and a new pedagogy for education in Africa. In Davos there is also a kind of decency trend that is profound in some, but just a streak on the surface for most.
The tempo intensifies. The next generation of business models are called “disruptive.” Now you have to learn the art of pulling out the old tooth and implanting the new, all in one stroke of the hand. It’s those who keep up and accede to that tempo who survive – at least until the next shift in innovation.
The growth that globalization restlessly generates has an insatiable appetite for resources. It requires cheap labor, cheap energy. It requires water, land, air and fibers. It requires minerals and refining. It requires new knowledge and new markets. It requires access to all kinds of resources here and now, immediately. Globalization re-positions, re-structures and builds anew and tears down in one and the same tempo. Globalization is a mechanism – yes, a machine that creates a kind of ecological system, the prolongation of which is insatiable in its craving of new resources.
The ultimate suppliers of all these resource needs – cheap labor, natural resources and mass consumers – are the local communities around the planet. The economically motivated and at the same time politically subsidized (in democracies as well as under dictatorships) process of globalization moves on ahead with an enormous power and often unconscious ruthlessness for people and the environment. The obvious risk is that the ecological and social stabilities are torn asunder in the feeding of the globalization machine.
What for the moment yields growth can for the longer term yield social instability, terrorism, fundamentalism, melting glaciers, dried-up rivers, lack of water, epidemics and political powerlessness. It’s happening in China, India, Africa, in Latin America and in Europe. The globalization machine does not work for what’s best with the long-term in mind. It works for short-term change, not stability.
All of the stakeholders parties who could have given the debate balance and weight are not adequately represented in Davos. They are not sufficient enough in numbers there, those voices that can reach the great masses of humanity and transform their dread of the future into hope and confidence.
Business models must come to reflect that organic part which they actually constitute in society and the environment. The two leaders who stood out on these issues were Kofi Annan and Bill Clinton. Now, as Nelson Mandela’s voice fades from the world stage, it is these two voices who right now most clearly express “a moral sense” in this breakneck era of globalization.
Bo Ekman
At the same time, however, constitutional realities are such that we are far better organized to live apart than to live together. A few years ago, when the debate on globalization was at its most uncritical, even romantic, visions of the imminent death of nation-states could be heard. Now we know better. National security interests, national economic interests and not least the national interests arising from culture and religion have braced themselves against the borderless tides of the economy. Constitutions change very slowly, while economic structures can change with the speed of wind. Two completely different and often completely incompatible processes of change.
Economic integration creates dependencies which national interests would rather not have. They disturb the balances of power. The disturb the spheres of interests. The United States as a nation detests its dependency on imported oil from the Middle East or on the Chinese workforce or lenders. The American nation loses control over its security and hegemony. The Middle East sits on oil, China on the cashbox.
Putin, Ahmedinejad och Chavez literally have their hands on the tap. Saudi Arabia lets its hand rest so long as the USA and EU do not intrude into its feudal reign and eccentric judicial system. The United States can respond with its finger on “the button” and from time to time make those threats in earnest. The Saudi’s dogmatic fundamentalism survives only as long as the world’s dependence on oil continues as it does today.
The World Economic Forum is globalization’s “hadj,” Davos its Mecca. Globalization’s inner circle, those who actually stitch together the technologies, structures, systems and financial solutions, are but a few. Many of them know each other. The truly central decision-makers and actors number perhaps no more than 10,000, maybe 20,000. If this is the number, then roughly 10% of them gather in Davos for four days to exchange experiences, assess the present state of affairs and its near future.
Davos gathers first and foremost business leaders. They probably make up 75% of the participants. Few come from the public sector or trade unions. A whole slew of researchers, above all from economics and behavioral sciences, make their way to Davos, along with a few cultural personalities and a few politicians, particularly those who set the boundary lines for security, international trade and finance. Politicians are there for a hearing and to give signals as to how the boundaries can and ought to be shifted as a consequence of their assessment of how the balances between national interests and the global economy can be interpreted right now.
One John McCain says acridly that the United States will ”eradicate all enemies of the West.” He has been and could be again a Republican presidential candidate. In one panel Pakistan’s President Mosharaf says that as far he is concerned “modernization does not equal westernization.” Lines of demarcation are calibrated. Political leaders know their words steer capital streams and risk assessments. On one hand they must be accommodating because everyone wants to have access to international investment capital. But at the same time they must still convey the political reality as currently expressed by domestic voter opinions.
Quarterly-report capitalism and quarterly-report politics go hand in hand.
The long-term consequences of today’s actions and decisions get short shrift in the discussions where the most important among the most powerful hold sway. There, the question is whether right now, in today’s current state, one can be more of an optimist than a pessimist. In Davos, the general sentiment had decided for itself that for now optimism about growth would dominate the temper of the meeting.
The optimism was ignited by the evident way China and India were placed in the focus. India invested millions on the party, flown-in artists and pashmina shawls for the participants. No matter how many millions a business leader earns, he embraced the copious range of complimentary gifts and complimentary services.
The Davos meeting takes place physically in a convention center. It is a large concrete building. It is windowless, full of narrow passages and stairs, surrounded by legions of police and security people, though without a single demonstrator in sight. Here, inside this fortress, a remarkably convenient and effective networking operation transpires. The openness and access between the actors is unique. Anyone can make contact with anyone. All of globalization’s building-blocks are represented here. From software that fastens globalization’s digital building blocks together, to the largest finance companies that fasten together the big business deals. The tempo is quick. It hastens the hunt for the next step in productivity, the next deal or even the next dealflow.
Another important major theme was innovation. Everyone wants to learn more of how innovation can be brought about by listening to the Google Brothers, Niclas Zennström or Bill Gates himself. Though for the time being he would rather talk about the hunt for new vaccines and a new pedagogy for education in Africa. In Davos there is also a kind of decency trend that is profound in some, but just a streak on the surface for most.
The tempo intensifies. The next generation of business models are called “disruptive.” Now you have to learn the art of pulling out the old tooth and implanting the new, all in one stroke of the hand. It’s those who keep up and accede to that tempo who survive – at least until the next shift in innovation.
The growth that globalization restlessly generates has an insatiable appetite for resources. It requires cheap labor, cheap energy. It requires water, land, air and fibers. It requires minerals and refining. It requires new knowledge and new markets. It requires access to all kinds of resources here and now, immediately. Globalization re-positions, re-structures and builds anew and tears down in one and the same tempo. Globalization is a mechanism – yes, a machine that creates a kind of ecological system, the prolongation of which is insatiable in its craving of new resources.
The ultimate suppliers of all these resource needs – cheap labor, natural resources and mass consumers – are the local communities around the planet. The economically motivated and at the same time politically subsidized (in democracies as well as under dictatorships) process of globalization moves on ahead with an enormous power and often unconscious ruthlessness for people and the environment. The obvious risk is that the ecological and social stabilities are torn asunder in the feeding of the globalization machine.
What for the moment yields growth can for the longer term yield social instability, terrorism, fundamentalism, melting glaciers, dried-up rivers, lack of water, epidemics and political powerlessness. It’s happening in China, India, Africa, in Latin America and in Europe. The globalization machine does not work for what’s best with the long-term in mind. It works for short-term change, not stability.
All of the stakeholders parties who could have given the debate balance and weight are not adequately represented in Davos. They are not sufficient enough in numbers there, those voices that can reach the great masses of humanity and transform their dread of the future into hope and confidence.
Business models must come to reflect that organic part which they actually constitute in society and the environment. The two leaders who stood out on these issues were Kofi Annan and Bill Clinton. Now, as Nelson Mandela’s voice fades from the world stage, it is these two voices who right now most clearly express “a moral sense” in this breakneck era of globalization.
Bo Ekman
Davos
Swedish version
Globaliseringen är ett ekonomiskt projekt, inte politiskt. Globaliseringen drivs av jakten på produktivitet och tillväxt. Globalisering finns inte på agendan för något politiskt parti, någonstans. Globaliseringen är en icke-fråga i den svenska valrörelsen. Däremot kommer konsekvenserna av globaliseringen till diskussion. Globalisering är den viktigaste metod kapitalet har idag för att öka produktivitet: att få ut mer för mindre insats. Globalisering innebär integration och samman-bindning i allt tätare strukturer av ekonomisk aktivitet: forskning och utveckling, konsumtion, tillverkning, transporter, distribution, marknadsföring och service.
Denna integration skapar beroenden mellan platser runt om på vår jord, mellan funktioner, institutioner, religioner och människor. Våra ömsesidiga beroenden
ökar.
Men samtidigt är den konstitutionella verkligheten den att vi är mycket bättre organiserade att leva isär än för att leva tillsammans. För några år sedan, när debatten om globaliseringen var som mest okritisk, ja romantisk, uttalades visioner om nationalstaternas snara död. Idag vet vi bättre. Nationella säkerhetsintressen, nationella ekonomiska intressen och inte minst nationellt betingade kulturella och religiösa intressen har tagit spjärn mot de gränsöverskridande flöden i ekonomin. Konstitutioner förändras mycket långsamt, medan ekonomiska strukturer kan förändras med vindens hastighet. Två helt olika och ibland helt oförenliga förändringsförlopp.
Den ekonomiska integrationen skapar beroenden som de nationella intressena egentligen inte vill ha. De rubbar maktbalanserna. De rubbar intressesfärerna. USA som nation, avskyr sitt beroende av oljeimport från Mellanöstern eller av kinesisk arbetskraft och långivare. Där förlorar den amerikanska nationen kontrollen över sin säkerhet och hegemoni. Mellanöstern sitter på oljan, Kina på kassakistan.
Putin, Ahmedinejad och Chavez har bokstavligen handen på kranen. Saudi-arabien låter handen vila så länge som USA och EU inte lägger sig i dess feodala välde och aparta rättsystem. USA kan svara med att ha fingret på avtryckaren och under stundom göra allvar av hoten. Saudis dogmatiska fundamentalism klarar sig bara så länge världens oljeberoende förblir som nu.
World Economic Forum är globaliseringens ”hadj”, Davos dess Mecka. Globaliseringens kärntrupp, de som faktiskt syr ihop teknologier, strukturer, system och finansiella lösningar är få. Många känner varandra, kanske är de riktigt centrala beslutsfattare och aktörerna inte fler än 10 000, möjligen 20 000. Om det är så många samlas ungefär 10 procent i Davos för att under fyra dagar byta erfarenheter, bedöma nuläget och den nära framtiden.
Davos samlar i första hand ledare från näringslivet, kanske utgör de 75 procent av deltagarna. Få kommer från offentlig sektor eller facklig verksamhet. Dit kommer en rad forskare, framför allt från ekonomi och beteendevetenskap. Någon enstaka kulturpersonlighet och några politiker, framför allt de som har ansvaret för att sätta gränslinjerna i säkerhetspolitik, internationella ekonomisk- och handels-politik. Politikerna är där för att lyssna in och ge signaler hur gränserna kan och bör förflyttas som en konsekvens av deras bedömning av hur balanser mellan nationella intressen och den globala ekonomin just nu kan uttolkas.
En John McCain säger fränt att USA skall ”eraticate all enemies of the West”.
Han har varit och kan blir republikansk presidentkandidat. Pakistans President Mosharaf säger i en annan panel, att för hans del ” modernization does not equal westernization”. Gränslinjerna kalibreras. De politiska ledarna vet att deras ord styr kapitalströmmar och riskbedömningar. De måste å ena sidan vara tillmötesgående därför alla vill ju ha tillgång till det internationella investeringskapitalet. Men samtidigt måste de ändå förmedla den politiska verklighet som inhemska väljaropinioner just nu ger uttryck för.
Här går kvartalkapitalismen hand i hand med kvartalspolitiken.
De långsiktiga konsekvenserna av dagens handlande och beslut får liten plats i de diskussioner där de viktigaste makthavarna tar plats. Där blir frågan om huruvida just nu, i dagsläget, man ska vara mer av optimist än av pessimist. I Davos bestämde sig den allmänna meningen att för dagen skulle optimism om tillväxt få dominera mötets temperament.
Optimismen eldades på genom att Kina och Indien så påtagligt sattes i fokus.Indien satsade miljoner på partyn, influgna artister och pashminaschalar till deltagarna. Hur många miljoner en företagsledare än tjänar, så kramar han hårt det rikliga utbudet av gratisgåvor och gratistjänster.
Davosmötet äger fysiskt rum i ett kongresscenter. Det är en stor betongbyggnad. Den är fönsterlös, full av prång och trappor, omgiven av kompanier av poliser och säkerhetsfolk, dock inte en endaste demonstrant i sikte. Här inne i denna fästning pågår en remarkabelt smidig och effektiv kontaktverksamhet. Öppen-heten och tillgängligheten är enastående mellan aktörerna. Vem som helst tar kontakt med vem som helst. Här finns alla globaliseringens byggstenar represen-terade. Från mjukvara som skruvar ihop globaliseringens digitala byggstenar upp till de största finansbolagen som skruvar ihop de stora affärerna. Tempot är högt, det går undan i jakten efter nästa produktivitetssteg.
Innovation var ett annat viktigt huvudtema. Alla vill lära mer om hur innovation kan drivas fram genom att lyssna på the Google Boys, Niclas Zennström eller självaste Bill Gates. Han talar emellertid helst om jakten på nya vacciner och ny pedagogik för utbildning i Afrika. Här i Davos finns också en slags anständig-hetstrend som sitter på djupet hos några, men blir till yta hos de flesta.
Tempot trappas upp och nästa generation av affärsmodeller kallas ”disruptive business models”. Man ska nu lära sig konsten att rycka ut den gamla tanden och sätta in en ny i samman handgrepp. Det är de som hänger med och bejakar detta tempo, som överlever – åtminstone till nästa innovationssväng.
Den tillväxt som globaliseringen rastlöst genererar är omättlig på resurser. Den kräver billig arbetskraft, billig energi. Den kräver vatten, mark, luft och fibrer. Den kräver mineraler och förädling. Den kräver nya kunskaper och nya marknader. Den kräver tillgång på alla slags resurser här och nu, omedelbart. Globaliseringen omflyttar, omstrukturerar, bygger nytt och river ner i ett och samma tempo. Globaliseringen är en mekanism, ja en maskin som skapar ett slags ekologiskt system som i sin förlängning är omättlig på nya resursbehov.
Den yttersta leverantören av alla dessa resursbehov – billig arbetskraft, naturtillgångar och masskonsumenter – är lokalsamhällen runt om planeten.
Den ekonomisk motiverade och samtidigt politiskt understödda (i demokratier såväl som diktaturer) globaliseringsprocessen far ofta fram med en oerhörd kraft och ofta omedveten hänsynslöshet över människor och miljön. Den uppenbara risken är att ekologisk och social stabilitet rivs sönder för att föda globaliseringsmaskinen.
Vad som för stunden ger tillväxt ger allt som oftast långsiktigt social instabilitet, terrorism, fundamentalism, smältande glaciärer, uttorkade floder, vattenbrist, farsoter och politisk maktlöshet. Detta sker i Kina, i Indien, i Afrika, i Latin-amerika och i vårt Europa. Globaliseringsmaskinen arbetar inte med sitt långsiktigt bästa för ögonen. Den arbetar för långsiktig instabilitet, inte stabilitet.
I Davos finns inte alla de intressenter tillräckligt väl representerade som skulle ge debatten balans och tyngd. Där finns inte i tillräcklig skara, de röster som kan omvandla de stora människomassornas fruktan inför sin framtid till hopp, förtröstan.
Affärsmodellerna måste komma att spegla den organiska del de faktiskt utgör av samhälle och miljö. De två ledare som stod ut i dessa frågor var Kofi Annan och Bill Clinton. När nu Nelson Mandelas röst klingar av, är det dessa två, som just nu tydligast ger uttryck för ”a moral sense” i detta halsbrytande globaliseringens tidevarv.
Bo Ekman
Globaliseringen är ett ekonomiskt projekt, inte politiskt. Globaliseringen drivs av jakten på produktivitet och tillväxt. Globalisering finns inte på agendan för något politiskt parti, någonstans. Globaliseringen är en icke-fråga i den svenska valrörelsen. Däremot kommer konsekvenserna av globaliseringen till diskussion. Globalisering är den viktigaste metod kapitalet har idag för att öka produktivitet: att få ut mer för mindre insats. Globalisering innebär integration och samman-bindning i allt tätare strukturer av ekonomisk aktivitet: forskning och utveckling, konsumtion, tillverkning, transporter, distribution, marknadsföring och service.
Denna integration skapar beroenden mellan platser runt om på vår jord, mellan funktioner, institutioner, religioner och människor. Våra ömsesidiga beroenden
ökar.
Men samtidigt är den konstitutionella verkligheten den att vi är mycket bättre organiserade att leva isär än för att leva tillsammans. För några år sedan, när debatten om globaliseringen var som mest okritisk, ja romantisk, uttalades visioner om nationalstaternas snara död. Idag vet vi bättre. Nationella säkerhetsintressen, nationella ekonomiska intressen och inte minst nationellt betingade kulturella och religiösa intressen har tagit spjärn mot de gränsöverskridande flöden i ekonomin. Konstitutioner förändras mycket långsamt, medan ekonomiska strukturer kan förändras med vindens hastighet. Två helt olika och ibland helt oförenliga förändringsförlopp.
Den ekonomiska integrationen skapar beroenden som de nationella intressena egentligen inte vill ha. De rubbar maktbalanserna. De rubbar intressesfärerna. USA som nation, avskyr sitt beroende av oljeimport från Mellanöstern eller av kinesisk arbetskraft och långivare. Där förlorar den amerikanska nationen kontrollen över sin säkerhet och hegemoni. Mellanöstern sitter på oljan, Kina på kassakistan.
Putin, Ahmedinejad och Chavez har bokstavligen handen på kranen. Saudi-arabien låter handen vila så länge som USA och EU inte lägger sig i dess feodala välde och aparta rättsystem. USA kan svara med att ha fingret på avtryckaren och under stundom göra allvar av hoten. Saudis dogmatiska fundamentalism klarar sig bara så länge världens oljeberoende förblir som nu.
World Economic Forum är globaliseringens ”hadj”, Davos dess Mecka. Globaliseringens kärntrupp, de som faktiskt syr ihop teknologier, strukturer, system och finansiella lösningar är få. Många känner varandra, kanske är de riktigt centrala beslutsfattare och aktörerna inte fler än 10 000, möjligen 20 000. Om det är så många samlas ungefär 10 procent i Davos för att under fyra dagar byta erfarenheter, bedöma nuläget och den nära framtiden.
Davos samlar i första hand ledare från näringslivet, kanske utgör de 75 procent av deltagarna. Få kommer från offentlig sektor eller facklig verksamhet. Dit kommer en rad forskare, framför allt från ekonomi och beteendevetenskap. Någon enstaka kulturpersonlighet och några politiker, framför allt de som har ansvaret för att sätta gränslinjerna i säkerhetspolitik, internationella ekonomisk- och handels-politik. Politikerna är där för att lyssna in och ge signaler hur gränserna kan och bör förflyttas som en konsekvens av deras bedömning av hur balanser mellan nationella intressen och den globala ekonomin just nu kan uttolkas.
En John McCain säger fränt att USA skall ”eraticate all enemies of the West”.
Han har varit och kan blir republikansk presidentkandidat. Pakistans President Mosharaf säger i en annan panel, att för hans del ” modernization does not equal westernization”. Gränslinjerna kalibreras. De politiska ledarna vet att deras ord styr kapitalströmmar och riskbedömningar. De måste å ena sidan vara tillmötesgående därför alla vill ju ha tillgång till det internationella investeringskapitalet. Men samtidigt måste de ändå förmedla den politiska verklighet som inhemska väljaropinioner just nu ger uttryck för.
Här går kvartalkapitalismen hand i hand med kvartalspolitiken.
De långsiktiga konsekvenserna av dagens handlande och beslut får liten plats i de diskussioner där de viktigaste makthavarna tar plats. Där blir frågan om huruvida just nu, i dagsläget, man ska vara mer av optimist än av pessimist. I Davos bestämde sig den allmänna meningen att för dagen skulle optimism om tillväxt få dominera mötets temperament.
Optimismen eldades på genom att Kina och Indien så påtagligt sattes i fokus.Indien satsade miljoner på partyn, influgna artister och pashminaschalar till deltagarna. Hur många miljoner en företagsledare än tjänar, så kramar han hårt det rikliga utbudet av gratisgåvor och gratistjänster.
Davosmötet äger fysiskt rum i ett kongresscenter. Det är en stor betongbyggnad. Den är fönsterlös, full av prång och trappor, omgiven av kompanier av poliser och säkerhetsfolk, dock inte en endaste demonstrant i sikte. Här inne i denna fästning pågår en remarkabelt smidig och effektiv kontaktverksamhet. Öppen-heten och tillgängligheten är enastående mellan aktörerna. Vem som helst tar kontakt med vem som helst. Här finns alla globaliseringens byggstenar represen-terade. Från mjukvara som skruvar ihop globaliseringens digitala byggstenar upp till de största finansbolagen som skruvar ihop de stora affärerna. Tempot är högt, det går undan i jakten efter nästa produktivitetssteg.
Innovation var ett annat viktigt huvudtema. Alla vill lära mer om hur innovation kan drivas fram genom att lyssna på the Google Boys, Niclas Zennström eller självaste Bill Gates. Han talar emellertid helst om jakten på nya vacciner och ny pedagogik för utbildning i Afrika. Här i Davos finns också en slags anständig-hetstrend som sitter på djupet hos några, men blir till yta hos de flesta.
Tempot trappas upp och nästa generation av affärsmodeller kallas ”disruptive business models”. Man ska nu lära sig konsten att rycka ut den gamla tanden och sätta in en ny i samman handgrepp. Det är de som hänger med och bejakar detta tempo, som överlever – åtminstone till nästa innovationssväng.
Den tillväxt som globaliseringen rastlöst genererar är omättlig på resurser. Den kräver billig arbetskraft, billig energi. Den kräver vatten, mark, luft och fibrer. Den kräver mineraler och förädling. Den kräver nya kunskaper och nya marknader. Den kräver tillgång på alla slags resurser här och nu, omedelbart. Globaliseringen omflyttar, omstrukturerar, bygger nytt och river ner i ett och samma tempo. Globaliseringen är en mekanism, ja en maskin som skapar ett slags ekologiskt system som i sin förlängning är omättlig på nya resursbehov.
Den yttersta leverantören av alla dessa resursbehov – billig arbetskraft, naturtillgångar och masskonsumenter – är lokalsamhällen runt om planeten.
Den ekonomisk motiverade och samtidigt politiskt understödda (i demokratier såväl som diktaturer) globaliseringsprocessen far ofta fram med en oerhörd kraft och ofta omedveten hänsynslöshet över människor och miljön. Den uppenbara risken är att ekologisk och social stabilitet rivs sönder för att föda globaliseringsmaskinen.
Vad som för stunden ger tillväxt ger allt som oftast långsiktigt social instabilitet, terrorism, fundamentalism, smältande glaciärer, uttorkade floder, vattenbrist, farsoter och politisk maktlöshet. Detta sker i Kina, i Indien, i Afrika, i Latin-amerika och i vårt Europa. Globaliseringsmaskinen arbetar inte med sitt långsiktigt bästa för ögonen. Den arbetar för långsiktig instabilitet, inte stabilitet.
I Davos finns inte alla de intressenter tillräckligt väl representerade som skulle ge debatten balans och tyngd. Där finns inte i tillräcklig skara, de röster som kan omvandla de stora människomassornas fruktan inför sin framtid till hopp, förtröstan.
Affärsmodellerna måste komma att spegla den organiska del de faktiskt utgör av samhälle och miljö. De två ledare som stod ut i dessa frågor var Kofi Annan och Bill Clinton. När nu Nelson Mandelas röst klingar av, är det dessa två, som just nu tydligast ger uttryck för ”a moral sense” i detta halsbrytande globaliseringens tidevarv.
Bo Ekman
Subscribe to:
Posts (Atom)
