Davos

Globalization is an economic project – not political. Globalization is driven by the quest for productivity and growth. Globalization is not on the agenda for any political party, anywhere. Globalization is a non-issue in the Swedish elections. The consequences of globalization, however, are up for discussion. Globalization is the most important method capital has today to increase productivity: to get more for less. Globalization means being integrated and bound together in all the more closely knit structures of economy activity: research and development, consumption, manufacturing, transportation, distribution, marketing and service. This integration creates dependencies between places around our world, between functions, institutions, religions and people. Our mutual dependencies increase.

At the same time, however, constitutional realities are such that we are far better organized to live apart than to live together. A few years ago, when the debate on globalization was at its most uncritical, even romantic, visions of the imminent death of nation-states could be heard. Now we know better. National security interests, national economic interests and not least the national interests arising from culture and religion have braced themselves against the borderless tides of the economy. Constitutions change very slowly, while economic structures can change with the speed of wind. Two completely different and often completely incompatible processes of change.

Economic integration creates dependencies which national interests would rather not have. They disturb the balances of power. The disturb the spheres of interests. The United States as a nation detests its dependency on imported oil from the Middle East or on the Chinese workforce or lenders. The American nation loses control over its security and hegemony. The Middle East sits on oil, China on the cashbox.

Putin, Ahmedinejad och Chavez literally have their hands on the tap. Saudi Arabia lets its hand rest so long as the USA and EU do not intrude into its feudal reign and eccentric judicial system. The United States can respond with its finger on “the button” and from time to time make those threats in earnest. The Saudi’s dogmatic fundamentalism survives only as long as the world’s dependence on oil continues as it does today.

The World Economic Forum is globalization’s “hadj,” Davos its Mecca. Globalization’s inner circle, those who actually stitch together the technologies, structures, systems and financial solutions, are but a few. Many of them know each other. The truly central decision-makers and actors number perhaps no more than 10,000, maybe 20,000. If this is the number, then roughly 10% of them gather in Davos for four days to exchange experiences, assess the present state of affairs and its near future.

Davos gathers first and foremost business leaders. They probably make up 75% of the participants. Few come from the public sector or trade unions. A whole slew of researchers, above all from economics and behavioral sciences, make their way to Davos, along with a few cultural personalities and a few politicians, particularly those who set the boundary lines for security, international trade and finance. Politicians are there for a hearing and to give signals as to how the boundaries can and ought to be shifted as a consequence of their assessment of how the balances between national interests and the global economy can be interpreted right now.

One John McCain says acridly that the United States will ”eradicate all enemies of the West.” He has been and could be again a Republican presidential candidate. In one panel Pakistan’s President Mosharaf says that as far he is concerned “modernization does not equal westernization.” Lines of demarcation are calibrated. Political leaders know their words steer capital streams and risk assessments. On one hand they must be accommodating because everyone wants to have access to international investment capital. But at the same time they must still convey the political reality as currently expressed by domestic voter opinions.

Quarterly-report capitalism and quarterly-report politics go hand in hand.

The long-term consequences of today’s actions and decisions get short shrift in the discussions where the most important among the most powerful hold sway. There, the question is whether right now, in today’s current state, one can be more of an optimist than a pessimist. In Davos, the general sentiment had decided for itself that for now optimism about growth would dominate the temper of the meeting.

The optimism was ignited by the evident way China and India were placed in the focus. India invested millions on the party, flown-in artists and pashmina shawls for the participants. No matter how many millions a business leader earns, he embraced the copious range of complimentary gifts and complimentary services.

The Davos meeting takes place physically in a convention center. It is a large concrete building. It is windowless, full of narrow passages and stairs, surrounded by legions of police and security people, though without a single demonstrator in sight. Here, inside this fortress, a remarkably convenient and effective networking operation transpires. The openness and access between the actors is unique. Anyone can make contact with anyone. All of globalization’s building-blocks are represented here. From software that fastens globalization’s digital building blocks together, to the largest finance companies that fasten together the big business deals. The tempo is quick. It hastens the hunt for the next step in productivity, the next deal or even the next dealflow.

Another important major theme was innovation. Everyone wants to learn more of how innovation can be brought about by listening to the Google Brothers, Niclas Zennström or Bill Gates himself. Though for the time being he would rather talk about the hunt for new vaccines and a new pedagogy for education in Africa. In Davos there is also a kind of decency trend that is profound in some, but just a streak on the surface for most.

The tempo intensifies. The next generation of business models are called “disruptive.” Now you have to learn the art of pulling out the old tooth and implanting the new, all in one stroke of the hand. It’s those who keep up and accede to that tempo who survive – at least until the next shift in innovation.

The growth that globalization restlessly generates has an insatiable appetite for resources. It requires cheap labor, cheap energy. It requires water, land, air and fibers. It requires minerals and refining. It requires new knowledge and new markets. It requires access to all kinds of resources here and now, immediately. Globalization re-positions, re-structures and builds anew and tears down in one and the same tempo. Globalization is a mechanism – yes, a machine that creates a kind of ecological system, the prolongation of which is insatiable in its craving of new resources.

The ultimate suppliers of all these resource needs – cheap labor, natural resources and mass consumers – are the local communities around the planet. The economically motivated and at the same time politically subsidized (in democracies as well as under dictatorships) process of globalization moves on ahead with an enormous power and often unconscious ruthlessness for people and the environment. The obvious risk is that the ecological and social stabilities are torn asunder in the feeding of the globalization machine.

What for the moment yields growth can for the longer term yield social instability, terrorism, fundamentalism, melting glaciers, dried-up rivers, lack of water, epidemics and political powerlessness. It’s happening in China, India, Africa, in Latin America and in Europe. The globalization machine does not work for what’s best with the long-term in mind. It works for short-term change, not stability.

All of the stakeholders parties who could have given the debate balance and weight are not adequately represented in Davos. They are not sufficient enough in numbers there, those voices that can reach the great masses of humanity and transform their dread of the future into hope and confidence.

Business models must come to reflect that organic part which they actually constitute in society and the environment. The two leaders who stood out on these issues were Kofi Annan and Bill Clinton. Now, as Nelson Mandela’s voice fades from the world stage, it is these two voices who right now most clearly express “a moral sense” in this breakneck era of globalization.

Bo Ekman

Davos

Swedish version

Globaliseringen är ett ekonomiskt projekt, inte politiskt. Globaliseringen drivs av jakten på produktivitet och tillväxt. Globalisering finns inte på agendan för något politiskt parti, någonstans. Globaliseringen är en icke-fråga i den svenska valrörelsen. Däremot kommer konsekvenserna av globaliseringen till diskussion. Globalisering är den viktigaste metod kapitalet har idag för att öka produktivitet: att få ut mer för mindre insats. Globalisering innebär integration och samman-bindning i allt tätare strukturer av ekonomisk aktivitet: forskning och utveckling, konsumtion, tillverkning, transporter, distribution, marknadsföring och service.

Denna integration skapar beroenden mellan platser runt om på vår jord, mellan funktioner, institutioner, religioner och människor. Våra ömsesidiga beroenden
ökar.

Men samtidigt är den konstitutionella verkligheten den att vi är mycket bättre organiserade att leva isär än för att leva tillsammans. För några år sedan, när debatten om globaliseringen var som mest okritisk, ja romantisk, uttalades visioner om nationalstaternas snara död. Idag vet vi bättre. Nationella säkerhetsintressen, nationella ekonomiska intressen och inte minst nationellt betingade kulturella och religiösa intressen har tagit spjärn mot de gränsöverskridande flöden i ekonomin. Konstitutioner förändras mycket långsamt, medan ekonomiska strukturer kan förändras med vindens hastighet. Två helt olika och ibland helt oförenliga förändringsförlopp.

Den ekonomiska integrationen skapar beroenden som de nationella intressena egentligen inte vill ha. De rubbar maktbalanserna. De rubbar intressesfärerna. USA som nation, avskyr sitt beroende av oljeimport från Mellanöstern eller av kinesisk arbetskraft och långivare. Där förlorar den amerikanska nationen kontrollen över sin säkerhet och hegemoni. Mellanöstern sitter på oljan, Kina på kassakistan.

Putin, Ahmedinejad och Chavez har bokstavligen handen på kranen. Saudi-arabien låter handen vila så länge som USA och EU inte lägger sig i dess feodala välde och aparta rättsystem. USA kan svara med att ha fingret på avtryckaren och under stundom göra allvar av hoten. Saudis dogmatiska fundamentalism klarar sig bara så länge världens oljeberoende förblir som nu.

World Economic Forum är globaliseringens ”hadj”, Davos dess Mecka. Globaliseringens kärntrupp, de som faktiskt syr ihop teknologier, strukturer, system och finansiella lösningar är få. Många känner varandra, kanske är de riktigt centrala beslutsfattare och aktörerna inte fler än 10 000, möjligen 20 000. Om det är så många samlas ungefär 10 procent i Davos för att under fyra dagar byta erfarenheter, bedöma nuläget och den nära framtiden.

Davos samlar i första hand ledare från näringslivet, kanske utgör de 75 procent av deltagarna. Få kommer från offentlig sektor eller facklig verksamhet. Dit kommer en rad forskare, framför allt från ekonomi och beteendevetenskap. Någon enstaka kulturpersonlighet och några politiker, framför allt de som har ansvaret för att sätta gränslinjerna i säkerhetspolitik, internationella ekonomisk- och handels-politik. Politikerna är där för att lyssna in och ge signaler hur gränserna kan och bör förflyttas som en konsekvens av deras bedömning av hur balanser mellan nationella intressen och den globala ekonomin just nu kan uttolkas.

En John McCain säger fränt att USA skall ”eraticate all enemies of the West”.
Han har varit och kan blir republikansk presidentkandidat. Pakistans President Mosharaf säger i en annan panel, att för hans del ” modernization does not equal westernization”. Gränslinjerna kalibreras. De politiska ledarna vet att deras ord styr kapitalströmmar och riskbedömningar. De måste å ena sidan vara tillmötesgående därför alla vill ju ha tillgång till det internationella investeringskapitalet. Men samtidigt måste de ändå förmedla den politiska verklighet som inhemska väljaropinioner just nu ger uttryck för.

Här går kvartalkapitalismen hand i hand med kvartalspolitiken.

De långsiktiga konsekvenserna av dagens handlande och beslut får liten plats i de diskussioner där de viktigaste makthavarna tar plats. Där blir frågan om huruvida just nu, i dagsläget, man ska vara mer av optimist än av pessimist. I Davos bestämde sig den allmänna meningen att för dagen skulle optimism om tillväxt få dominera mötets temperament.

Optimismen eldades på genom att Kina och Indien så påtagligt sattes i fokus.Indien satsade miljoner på partyn, influgna artister och pashminaschalar till deltagarna. Hur många miljoner en företagsledare än tjänar, så kramar han hårt det rikliga utbudet av gratisgåvor och gratistjänster.

Davosmötet äger fysiskt rum i ett kongresscenter. Det är en stor betongbyggnad. Den är fönsterlös, full av prång och trappor, omgiven av kompanier av poliser och säkerhetsfolk, dock inte en endaste demonstrant i sikte. Här inne i denna fästning pågår en remarkabelt smidig och effektiv kontaktverksamhet. Öppen-heten och tillgängligheten är enastående mellan aktörerna. Vem som helst tar kontakt med vem som helst. Här finns alla globaliseringens byggstenar represen-terade. Från mjukvara som skruvar ihop globaliseringens digitala byggstenar upp till de största finansbolagen som skruvar ihop de stora affärerna. Tempot är högt, det går undan i jakten efter nästa produktivitetssteg.

Innovation var ett annat viktigt huvudtema. Alla vill lära mer om hur innovation kan drivas fram genom att lyssna på the Google Boys, Niclas Zennström eller självaste Bill Gates. Han talar emellertid helst om jakten på nya vacciner och ny pedagogik för utbildning i Afrika. Här i Davos finns också en slags anständig-hetstrend som sitter på djupet hos några, men blir till yta hos de flesta.

Tempot trappas upp och nästa generation av affärsmodeller kallas ”disruptive business models”. Man ska nu lära sig konsten att rycka ut den gamla tanden och sätta in en ny i samman handgrepp. Det är de som hänger med och bejakar detta tempo, som överlever – åtminstone till nästa innovationssväng.

Den tillväxt som globaliseringen rastlöst genererar är omättlig på resurser. Den kräver billig arbetskraft, billig energi. Den kräver vatten, mark, luft och fibrer. Den kräver mineraler och förädling. Den kräver nya kunskaper och nya marknader. Den kräver tillgång på alla slags resurser här och nu, omedelbart. Globaliseringen omflyttar, omstrukturerar, bygger nytt och river ner i ett och samma tempo. Globaliseringen är en mekanism, ja en maskin som skapar ett slags ekologiskt system som i sin förlängning är omättlig på nya resursbehov.

Den yttersta leverantören av alla dessa resursbehov – billig arbetskraft, naturtillgångar och masskonsumenter – är lokalsamhällen runt om planeten.

Den ekonomisk motiverade och samtidigt politiskt understödda (i demokratier såväl som diktaturer) globaliseringsprocessen far ofta fram med en oerhörd kraft och ofta omedveten hänsynslöshet över människor och miljön. Den uppenbara risken är att ekologisk och social stabilitet rivs sönder för att föda globaliseringsmaskinen.

Vad som för stunden ger tillväxt ger allt som oftast långsiktigt social instabilitet, terrorism, fundamentalism, smältande glaciärer, uttorkade floder, vattenbrist, farsoter och politisk maktlöshet. Detta sker i Kina, i Indien, i Afrika, i Latin-amerika och i vårt Europa. Globaliseringsmaskinen arbetar inte med sitt långsiktigt bästa för ögonen. Den arbetar för långsiktig instabilitet, inte stabilitet.

I Davos finns inte alla de intressenter tillräckligt väl representerade som skulle ge debatten balans och tyngd. Där finns inte i tillräcklig skara, de röster som kan omvandla de stora människomassornas fruktan inför sin framtid till hopp, förtröstan.

Affärsmodellerna måste komma att spegla den organiska del de faktiskt utgör av samhälle och miljö. De två ledare som stod ut i dessa frågor var Kofi Annan och Bill Clinton. När nu Nelson Mandelas röst klingar av, är det dessa två, som just nu tydligast ger uttryck för ”a moral sense” i detta halsbrytande globaliseringens tidevarv.

Bo Ekman

Tällberg – Davos – Tällberg

Vi lämnade Tällberg Forum förra året med känslan av att tiden rinner ifrån oss när det gäller att fixa till ekvationen tillväxt/energi/miljö – säkert, balanserat, uthålligt i generationer framöver. Varningssignalerna har blivit allt tydligare sedan dess.

I Davos, där World Economic Forum har haft sitt årliga möte, dominerade närings-livets och finansmarknadens optimism. Det blir lätt så när en grupp dominerar –
80 procent av de 2 400 deltagarna. Näringslivets naturligaste tonläge är just optimism, när tillväxten går så det ryker i Kina liksom i Sverige.

De klokaste rösterna mitt i kakofonin i Davos var Kofi Annans och Bill Clintons. De talade båda om besinning inför de två största och växande faror som klimatförändringen och den ökande ojämlikheten mellan rika eliter och de maktlösa fattiga skapar. Beskedet i Davos var att globaliseringen mår bra, men att både människor och natur mår allt sämre på många håll runt planeten.

Mot dessa ledares försök att föra in moral och långsiktigt ansvarstagande i hand- lingsmönstren står senator McCains (kanske blivande republikansk presidentkandidat) löfte att ”utplåna alla fiender till västvärlden” och vissa oljebolags rosenröda bild av sin – och vår – energiframtid. President Mosharraf från Pakistan, förklarade för sin del med kraft och tydlighet att hans lands modernisering förvisso inte är det samma som att skapa ett nytt västland. Religiösa och kulturella motsättningar kommer att bestå.

Dessa motsättningar kommer till uttryck i makten över framtidens oljeförsörjning.

Jag övertygad om att statsmakt kommer att stå mot statsmakt, nationellt intresse mot nationellt intresse. Putin, Ahmedinejad och Chavez har redan demonstrerat att de har handen på kranen. USA och Storbritannien har demonstrerat att de har fingret på avtryckaren när det behövs. Irans upprustning blir ett hot för alla, både i väst och i den etablerade ordningen i den muslimska världen. Palestinas radikalisering spär på instabiliteten.

Den fråga som ändå så ofta ställdes i Davos var: är Du optimist eller pessimist? Jag finner det meningsfullare att fråga: var befinner vi oss mellan fruktan och hopp, mellan tvivel och tvärsäkerhet.

Det blir de viktigaste frågorna att ställa vid Tällberg Forum 2006.

Bo Ekman

Fruktan och öppenhet

Det finns anledning att fira en förhoppningsfull jul. För de allra flesta av oss, men alls inte alla, är Sverige ett land med mycket goda levnadsomständigheter. Tillvaron är hyggligt säker och hyggligt förutsägbar. Men långt ifrån alla på vår jord lever så.

För de allra flesta människor utgör Sverige och våra skandinaviska grannar en vision om hur livet skulle kunna gestalta sig. Här finns god social ordning, politisk stabilitet, skyddsnät för de som ramlar ut arbetsmarknaden, hygglig rättsäkerhet, hög bostads- och levnadsstandard. Vi lever den framtid som många drömmer om.

I de allra flesta internationella rankinglistor hamnar vårt land på någon av de allra främsta platserna. Det må vara konkurrenskraft eller mänskliga rättigheter. Vad vi
tar för givet, är en nåd att stilla be om för de flesta. Ty miljarder människor - i den framtid som vi själva fruktar allra mest – kaos, fattigdom och i en utarmad fysisk miljö utan tillgång till rent vatten, i ofrihet.

Ändå upplever vi själva Sverige som ett ofärdigt samhälle. Och visst, något som är mycket bra kan också bli mycket bättre. Sverige har sedan några år en ekonomisk tillväxt som ligger i topp i Europa. Det ger oss resurser för både konsumtion men också för samhällsutveckling i icke-materiella avseenden.

Människans starkaste drivkraft har alltid varit att leva sitt liv i frihet. Men friheten måste komma alla till del, inte bara de priviligerade få. Ett frihetligt samhälle manifesteras genom rättsäkerhet, respekt för mänskliga rättigheter, för kulturella och etniska olikheter. Alla måste ha tillgång till inflytande i medborgerliga och politiska processer. Ordets frihet är själva livsluften för det öppna samhället.

Det öppna samhället förutsätter förtroende. Det öppna samhället kan aldrig byggas på rädsla och fruktan. Men just nu stramas individens frihet åt i många västliga demokratier. Det är framför allt fruktan för terrorismen som motiverat intensifierad övervakning, telefonavlyssning, hårdare förhörsmetoder, lagring av medborgarnas telefonsamtal och e-mail, säkerhetskontroller, fingeravtryck och fotografering vid flygplatser, lagring av data om banktransaktioner, stramare asylprocedurer, undangömda fångläger, kodlås.

Låt oss använda våra resurser för att stärka det öppna samhället, där individens integritet står före statens intresse. Roosevelt sa ”Det enda vi skall frukta är fruktan själv”.

Låt oss fortsätta bygga ett samhälle som kan förkroppsliga många människors förhoppning för sin framtid.


Bo Ekman

Reservat och Rötter

”Dalarna får inte bli nå’t reservat”, sa Marit Paulsen, denna civilkuragets förebild
för oss alla. – Så sant.

Men är Dalarna verkligen ett reservat? Många av de som reser hit vill gärna se
det så. Ofta får jag själv frågan från besökare om ”jag har rötter här”. Ingen dalkulla eller –karl skulle någonsin komma på idén att ställa en sådan fråga. De vet. Men besökarna söker det förment genuina i den bild hon bär av Dalarna som idyll och kulturell särskildhet, ja reservat. Och, förvisso, den bilden både omhuldar och säljer Dalarna gärna. Det riktigt farliga är om vi själva skulle börja tro på den.

För att inte göra de besvikna, som frågar mig om min ”äkthet”, så brukar jag dra till med att jag ändå bara var några veckor gammal när mina föräldrar tog mig på semester till Styrsjöbo. Förresten, ingen skulle nå’nsin komma på idén att fråga mig om jag har rötter i Stockholm, där jag också bor.

Men jag känner inte något värre utanförskap här än på andra platser där vi bott.
Men däremot kan förvisso samarbete emellan dalbor och byar ha sina trassligheter.
Gärdesgårdarna finns.

Men reservat? Det är det faktiskt inte. Jag vågar påstå att utan alla de inflyttade stannar Dalarna. Låt mig bara nämna några av alla de som fört nytt blod till Dalarna:

Förutom Marit själv, Ingrid Dahlberg, Bo Pettersson, Ann Beskow, Anders Ahlgren, Margaretha Dellefors, Johnny Gahnshag, Christer Wahlbeck, Karin Perers,
Maria Blom, Jocke Johansson, Göran Greider, Pär Fagerström, Astrid Asefa,
Karin Switz, Birgitta Sandström, Agneta Stark, alla A-lagspelarna i Leksands IF,
de flesta i Mora IK, Gert Kvarnberger, Sven-Erik Lobbens, Salka Börjesson Enyon,
Hans Frohm, Jonas Mareniusson, Börje Forsberg, Anders Werme, Ingemar Skogö, Per Haugland, Carl Johan Ingeström, Jan Raihle… Nej, nu får jag inte plats med fler namn.

Men bara dessa är faktiskt en ganska bra bit av det politiska, kulturella och ekonomiska ledarskapet i vårt landskap. Nya rötter som är på väg ner i dalamyllan.

Nästa gång någon frågar skall jag svara: ”Nej, jag har inga rötter just här, men de håller på att gro - lite varstans”.

Bo Ekman