Davos

Swedish version

Globaliseringen är ett ekonomiskt projekt, inte politiskt. Globaliseringen drivs av jakten på produktivitet och tillväxt. Globalisering finns inte på agendan för något politiskt parti, någonstans. Globaliseringen är en icke-fråga i den svenska valrörelsen. Däremot kommer konsekvenserna av globaliseringen till diskussion. Globalisering är den viktigaste metod kapitalet har idag för att öka produktivitet: att få ut mer för mindre insats. Globalisering innebär integration och samman-bindning i allt tätare strukturer av ekonomisk aktivitet: forskning och utveckling, konsumtion, tillverkning, transporter, distribution, marknadsföring och service.

Denna integration skapar beroenden mellan platser runt om på vår jord, mellan funktioner, institutioner, religioner och människor. Våra ömsesidiga beroenden
ökar.

Men samtidigt är den konstitutionella verkligheten den att vi är mycket bättre organiserade att leva isär än för att leva tillsammans. För några år sedan, när debatten om globaliseringen var som mest okritisk, ja romantisk, uttalades visioner om nationalstaternas snara död. Idag vet vi bättre. Nationella säkerhetsintressen, nationella ekonomiska intressen och inte minst nationellt betingade kulturella och religiösa intressen har tagit spjärn mot de gränsöverskridande flöden i ekonomin. Konstitutioner förändras mycket långsamt, medan ekonomiska strukturer kan förändras med vindens hastighet. Två helt olika och ibland helt oförenliga förändringsförlopp.

Den ekonomiska integrationen skapar beroenden som de nationella intressena egentligen inte vill ha. De rubbar maktbalanserna. De rubbar intressesfärerna. USA som nation, avskyr sitt beroende av oljeimport från Mellanöstern eller av kinesisk arbetskraft och långivare. Där förlorar den amerikanska nationen kontrollen över sin säkerhet och hegemoni. Mellanöstern sitter på oljan, Kina på kassakistan.

Putin, Ahmedinejad och Chavez har bokstavligen handen på kranen. Saudi-arabien låter handen vila så länge som USA och EU inte lägger sig i dess feodala välde och aparta rättsystem. USA kan svara med att ha fingret på avtryckaren och under stundom göra allvar av hoten. Saudis dogmatiska fundamentalism klarar sig bara så länge världens oljeberoende förblir som nu.

World Economic Forum är globaliseringens ”hadj”, Davos dess Mecka. Globaliseringens kärntrupp, de som faktiskt syr ihop teknologier, strukturer, system och finansiella lösningar är få. Många känner varandra, kanske är de riktigt centrala beslutsfattare och aktörerna inte fler än 10 000, möjligen 20 000. Om det är så många samlas ungefär 10 procent i Davos för att under fyra dagar byta erfarenheter, bedöma nuläget och den nära framtiden.

Davos samlar i första hand ledare från näringslivet, kanske utgör de 75 procent av deltagarna. Få kommer från offentlig sektor eller facklig verksamhet. Dit kommer en rad forskare, framför allt från ekonomi och beteendevetenskap. Någon enstaka kulturpersonlighet och några politiker, framför allt de som har ansvaret för att sätta gränslinjerna i säkerhetspolitik, internationella ekonomisk- och handels-politik. Politikerna är där för att lyssna in och ge signaler hur gränserna kan och bör förflyttas som en konsekvens av deras bedömning av hur balanser mellan nationella intressen och den globala ekonomin just nu kan uttolkas.

En John McCain säger fränt att USA skall ”eraticate all enemies of the West”.
Han har varit och kan blir republikansk presidentkandidat. Pakistans President Mosharaf säger i en annan panel, att för hans del ” modernization does not equal westernization”. Gränslinjerna kalibreras. De politiska ledarna vet att deras ord styr kapitalströmmar och riskbedömningar. De måste å ena sidan vara tillmötesgående därför alla vill ju ha tillgång till det internationella investeringskapitalet. Men samtidigt måste de ändå förmedla den politiska verklighet som inhemska väljaropinioner just nu ger uttryck för.

Här går kvartalkapitalismen hand i hand med kvartalspolitiken.

De långsiktiga konsekvenserna av dagens handlande och beslut får liten plats i de diskussioner där de viktigaste makthavarna tar plats. Där blir frågan om huruvida just nu, i dagsläget, man ska vara mer av optimist än av pessimist. I Davos bestämde sig den allmänna meningen att för dagen skulle optimism om tillväxt få dominera mötets temperament.

Optimismen eldades på genom att Kina och Indien så påtagligt sattes i fokus.Indien satsade miljoner på partyn, influgna artister och pashminaschalar till deltagarna. Hur många miljoner en företagsledare än tjänar, så kramar han hårt det rikliga utbudet av gratisgåvor och gratistjänster.

Davosmötet äger fysiskt rum i ett kongresscenter. Det är en stor betongbyggnad. Den är fönsterlös, full av prång och trappor, omgiven av kompanier av poliser och säkerhetsfolk, dock inte en endaste demonstrant i sikte. Här inne i denna fästning pågår en remarkabelt smidig och effektiv kontaktverksamhet. Öppen-heten och tillgängligheten är enastående mellan aktörerna. Vem som helst tar kontakt med vem som helst. Här finns alla globaliseringens byggstenar represen-terade. Från mjukvara som skruvar ihop globaliseringens digitala byggstenar upp till de största finansbolagen som skruvar ihop de stora affärerna. Tempot är högt, det går undan i jakten efter nästa produktivitetssteg.

Innovation var ett annat viktigt huvudtema. Alla vill lära mer om hur innovation kan drivas fram genom att lyssna på the Google Boys, Niclas Zennström eller självaste Bill Gates. Han talar emellertid helst om jakten på nya vacciner och ny pedagogik för utbildning i Afrika. Här i Davos finns också en slags anständig-hetstrend som sitter på djupet hos några, men blir till yta hos de flesta.

Tempot trappas upp och nästa generation av affärsmodeller kallas ”disruptive business models”. Man ska nu lära sig konsten att rycka ut den gamla tanden och sätta in en ny i samman handgrepp. Det är de som hänger med och bejakar detta tempo, som överlever – åtminstone till nästa innovationssväng.

Den tillväxt som globaliseringen rastlöst genererar är omättlig på resurser. Den kräver billig arbetskraft, billig energi. Den kräver vatten, mark, luft och fibrer. Den kräver mineraler och förädling. Den kräver nya kunskaper och nya marknader. Den kräver tillgång på alla slags resurser här och nu, omedelbart. Globaliseringen omflyttar, omstrukturerar, bygger nytt och river ner i ett och samma tempo. Globaliseringen är en mekanism, ja en maskin som skapar ett slags ekologiskt system som i sin förlängning är omättlig på nya resursbehov.

Den yttersta leverantören av alla dessa resursbehov – billig arbetskraft, naturtillgångar och masskonsumenter – är lokalsamhällen runt om planeten.

Den ekonomisk motiverade och samtidigt politiskt understödda (i demokratier såväl som diktaturer) globaliseringsprocessen far ofta fram med en oerhörd kraft och ofta omedveten hänsynslöshet över människor och miljön. Den uppenbara risken är att ekologisk och social stabilitet rivs sönder för att föda globaliseringsmaskinen.

Vad som för stunden ger tillväxt ger allt som oftast långsiktigt social instabilitet, terrorism, fundamentalism, smältande glaciärer, uttorkade floder, vattenbrist, farsoter och politisk maktlöshet. Detta sker i Kina, i Indien, i Afrika, i Latin-amerika och i vårt Europa. Globaliseringsmaskinen arbetar inte med sitt långsiktigt bästa för ögonen. Den arbetar för långsiktig instabilitet, inte stabilitet.

I Davos finns inte alla de intressenter tillräckligt väl representerade som skulle ge debatten balans och tyngd. Där finns inte i tillräcklig skara, de röster som kan omvandla de stora människomassornas fruktan inför sin framtid till hopp, förtröstan.

Affärsmodellerna måste komma att spegla den organiska del de faktiskt utgör av samhälle och miljö. De två ledare som stod ut i dessa frågor var Kofi Annan och Bill Clinton. När nu Nelson Mandelas röst klingar av, är det dessa två, som just nu tydligast ger uttryck för ”a moral sense” i detta halsbrytande globaliseringens tidevarv.

Bo Ekman

Tällberg – Davos – Tällberg

Vi lämnade Tällberg Forum förra året med känslan av att tiden rinner ifrån oss när det gäller att fixa till ekvationen tillväxt/energi/miljö – säkert, balanserat, uthålligt i generationer framöver. Varningssignalerna har blivit allt tydligare sedan dess.

I Davos, där World Economic Forum har haft sitt årliga möte, dominerade närings-livets och finansmarknadens optimism. Det blir lätt så när en grupp dominerar –
80 procent av de 2 400 deltagarna. Näringslivets naturligaste tonläge är just optimism, när tillväxten går så det ryker i Kina liksom i Sverige.

De klokaste rösterna mitt i kakofonin i Davos var Kofi Annans och Bill Clintons. De talade båda om besinning inför de två största och växande faror som klimatförändringen och den ökande ojämlikheten mellan rika eliter och de maktlösa fattiga skapar. Beskedet i Davos var att globaliseringen mår bra, men att både människor och natur mår allt sämre på många håll runt planeten.

Mot dessa ledares försök att föra in moral och långsiktigt ansvarstagande i hand- lingsmönstren står senator McCains (kanske blivande republikansk presidentkandidat) löfte att ”utplåna alla fiender till västvärlden” och vissa oljebolags rosenröda bild av sin – och vår – energiframtid. President Mosharraf från Pakistan, förklarade för sin del med kraft och tydlighet att hans lands modernisering förvisso inte är det samma som att skapa ett nytt västland. Religiösa och kulturella motsättningar kommer att bestå.

Dessa motsättningar kommer till uttryck i makten över framtidens oljeförsörjning.

Jag övertygad om att statsmakt kommer att stå mot statsmakt, nationellt intresse mot nationellt intresse. Putin, Ahmedinejad och Chavez har redan demonstrerat att de har handen på kranen. USA och Storbritannien har demonstrerat att de har fingret på avtryckaren när det behövs. Irans upprustning blir ett hot för alla, både i väst och i den etablerade ordningen i den muslimska världen. Palestinas radikalisering spär på instabiliteten.

Den fråga som ändå så ofta ställdes i Davos var: är Du optimist eller pessimist? Jag finner det meningsfullare att fråga: var befinner vi oss mellan fruktan och hopp, mellan tvivel och tvärsäkerhet.

Det blir de viktigaste frågorna att ställa vid Tällberg Forum 2006.

Bo Ekman

Fruktan och öppenhet

Det finns anledning att fira en förhoppningsfull jul. För de allra flesta av oss, men alls inte alla, är Sverige ett land med mycket goda levnadsomständigheter. Tillvaron är hyggligt säker och hyggligt förutsägbar. Men långt ifrån alla på vår jord lever så.

För de allra flesta människor utgör Sverige och våra skandinaviska grannar en vision om hur livet skulle kunna gestalta sig. Här finns god social ordning, politisk stabilitet, skyddsnät för de som ramlar ut arbetsmarknaden, hygglig rättsäkerhet, hög bostads- och levnadsstandard. Vi lever den framtid som många drömmer om.

I de allra flesta internationella rankinglistor hamnar vårt land på någon av de allra främsta platserna. Det må vara konkurrenskraft eller mänskliga rättigheter. Vad vi
tar för givet, är en nåd att stilla be om för de flesta. Ty miljarder människor - i den framtid som vi själva fruktar allra mest – kaos, fattigdom och i en utarmad fysisk miljö utan tillgång till rent vatten, i ofrihet.

Ändå upplever vi själva Sverige som ett ofärdigt samhälle. Och visst, något som är mycket bra kan också bli mycket bättre. Sverige har sedan några år en ekonomisk tillväxt som ligger i topp i Europa. Det ger oss resurser för både konsumtion men också för samhällsutveckling i icke-materiella avseenden.

Människans starkaste drivkraft har alltid varit att leva sitt liv i frihet. Men friheten måste komma alla till del, inte bara de priviligerade få. Ett frihetligt samhälle manifesteras genom rättsäkerhet, respekt för mänskliga rättigheter, för kulturella och etniska olikheter. Alla måste ha tillgång till inflytande i medborgerliga och politiska processer. Ordets frihet är själva livsluften för det öppna samhället.

Det öppna samhället förutsätter förtroende. Det öppna samhället kan aldrig byggas på rädsla och fruktan. Men just nu stramas individens frihet åt i många västliga demokratier. Det är framför allt fruktan för terrorismen som motiverat intensifierad övervakning, telefonavlyssning, hårdare förhörsmetoder, lagring av medborgarnas telefonsamtal och e-mail, säkerhetskontroller, fingeravtryck och fotografering vid flygplatser, lagring av data om banktransaktioner, stramare asylprocedurer, undangömda fångläger, kodlås.

Låt oss använda våra resurser för att stärka det öppna samhället, där individens integritet står före statens intresse. Roosevelt sa ”Det enda vi skall frukta är fruktan själv”.

Låt oss fortsätta bygga ett samhälle som kan förkroppsliga många människors förhoppning för sin framtid.


Bo Ekman

Reservat och Rötter

”Dalarna får inte bli nå’t reservat”, sa Marit Paulsen, denna civilkuragets förebild
för oss alla. – Så sant.

Men är Dalarna verkligen ett reservat? Många av de som reser hit vill gärna se
det så. Ofta får jag själv frågan från besökare om ”jag har rötter här”. Ingen dalkulla eller –karl skulle någonsin komma på idén att ställa en sådan fråga. De vet. Men besökarna söker det förment genuina i den bild hon bär av Dalarna som idyll och kulturell särskildhet, ja reservat. Och, förvisso, den bilden både omhuldar och säljer Dalarna gärna. Det riktigt farliga är om vi själva skulle börja tro på den.

För att inte göra de besvikna, som frågar mig om min ”äkthet”, så brukar jag dra till med att jag ändå bara var några veckor gammal när mina föräldrar tog mig på semester till Styrsjöbo. Förresten, ingen skulle nå’nsin komma på idén att fråga mig om jag har rötter i Stockholm, där jag också bor.

Men jag känner inte något värre utanförskap här än på andra platser där vi bott.
Men däremot kan förvisso samarbete emellan dalbor och byar ha sina trassligheter.
Gärdesgårdarna finns.

Men reservat? Det är det faktiskt inte. Jag vågar påstå att utan alla de inflyttade stannar Dalarna. Låt mig bara nämna några av alla de som fört nytt blod till Dalarna:

Förutom Marit själv, Ingrid Dahlberg, Bo Pettersson, Ann Beskow, Anders Ahlgren, Margaretha Dellefors, Johnny Gahnshag, Christer Wahlbeck, Karin Perers,
Maria Blom, Jocke Johansson, Göran Greider, Pär Fagerström, Astrid Asefa,
Karin Switz, Birgitta Sandström, Agneta Stark, alla A-lagspelarna i Leksands IF,
de flesta i Mora IK, Gert Kvarnberger, Sven-Erik Lobbens, Salka Börjesson Enyon,
Hans Frohm, Jonas Mareniusson, Börje Forsberg, Anders Werme, Ingemar Skogö, Per Haugland, Carl Johan Ingeström, Jan Raihle… Nej, nu får jag inte plats med fler namn.

Men bara dessa är faktiskt en ganska bra bit av det politiska, kulturella och ekonomiska ledarskapet i vårt landskap. Nya rötter som är på väg ner i dalamyllan.

Nästa gång någon frågar skall jag svara: ”Nej, jag har inga rötter just här, men de håller på att gro - lite varstans”.

Bo Ekman

Vintern vid Siljan

Dalarnas södraste fjäll är inte lägre kalt. Trädgränsen flyttar sig uppåt och norrut. Effekterna av att temperaturen stiger, att land och hav blir varmare ser vi nu överallt på jordklotet. Också i Dalarna.

I Romme Alpin är all snö konstsnö. Naturlig snö ät ”bonussnö”. Vasaloppet får i framtiden köras på konstsnö. Snökanonerna kommer att dundra i alla backar runt Siljan men också i Idre och Sälen. I Alperna räknar man med att fyrtio procent av investeringar i backar och anläggningar hamnar nedanför allt högre naturliga snögränser.

Konstsnö drar energi och genererar utsläpp. Priserna för liftkort och kostnader för anläggningarna kommer att höjas. Bensinpriserna för att ta sig dit kommer att öka. Allt detta är ödesfrågor att betänka för de som investerar i utbyggnader och nya skidanläggningar.

Här i Dalarna har 24 000 personer skrivit under en protest mot bensinskatterna. Ett kan de vara alldeles säkra på: att priset på fordonsbränsle och energi kommer att fortsätta att stiga. Detta måste vara en del av allas våra framtidskalkyler vare sig det handlar om Classic Car Week, Ejendals Arena, Tällberg Forum, Musik vid Siljan, Vasaloppet eller Orsa Grönklitt. Bensin och energin har hittills varit billig; så billig att alternativen till dagens bränslen inte finns framme.

Alla måste vi planera för att för det första göra våra evenemang – minst - utsläpps-neutrala. Att de inte bidrar med tillskott av koldioxidutsläpp och andra växthusgaser.
Vi måste också kalkylera med fortsatt ökande bil- och transportkostnader.

Miljöeffekterna blir viktigare är sysselsättningseffekterna. Det är faktiskt så att en beboelig miljö ger möjlighet till sysselsättning, medan sysselsättning inte alltid ger en beboelig miljö. Det går bra att fråga dem i Honduras, New Orleans, Niger, i Amazonas eller i södra Spanien.

Vi bor i en trakt som ser ut att bli behagligt varmare, men vintrarna blir inte som förr.

Bo Ekman