Posts
Den stora paradoxen i vår tid, just nu, är att vi aldrig tidigare haft så många
trovärdiga hotbilder att ta på allvar i vår globaliserade värld, samtidigt
som de institutioner vi har skapat för att handla med förutseende och kraft aldrig
har varit så svaga.
EU är inne i djup konstitutionell kris, FN måste förändras och reformeras, Världsbanken, internationella valutafonden och världshandelsorganisationen, WTO är alla ifrågasatta, både av inre revisioner och yttre opinionsyttringar. I nästa vecka sammanträder de åtta rikaste industriländerna – G8-länderna – i Skottland. Denna informella sammanslutning saknar också djupare demokratisk förankring i folkdjupen.
Vi har akuta globala problem men inte matchande globala beslutmekanismer som är väl förankrade i lokala och nationella demokratiska processer.
Det är stora akuta problem och tillkommande hot som tornar upp sig vid horisonterna och i alla vädersträck. De skulle kunna samverka till vad som på meteorologispråk kallas Den Perfekta Stormen. Den inträffar när de stora atmosfäriska jetströmmarna samtidigt producerar väldiga barometerfall och kolliderar över samma område. En sådan ”perfekt storm” inträffade över nordatlanten i början av 1990-talet. Den svepte många med sig ner i djupen.
Nu byggs det i överförd mening upp för barometerfall i globaliseringens jetströmmar. Några exempel: klimatförändringen är bevisad bortom alla tvivel, isarna smälter i Arktis, permafrosten tinar i Sibirien och i Alaska förändras flora och fauna, levnadsvillkor för människor har förändrats i polartrakterna. Vädret blir allt nyckfullare. Ömsom torka, ömsom skyfall. Detta sker i alla delar av världen. Om golfströmmen viker av – som den har börjat – blir Sverige 5-8 grader kallare.
En annan ”jetström” är det nya sjukdomarna. Aids/HIV kommer att skörda mellan 50-100 miljoner människors liv. SARS är hyggligt under kontroll men den s.k. fågelinfluensan kan enligt senaste beräkningarna i ”Foreign Affairs” kan skörda mellan 180-360 miljoner människors liv. Det snabbt stigande oljepriset avspeglar att vi inom de närmaste åren kan komma att ha nått den punkt där hälften av all utvinningsbar olja (med tillgänglig teknik) redan har konsumerats. Samtidigt förändras konkurrensförhållanden mellan nationer och världsdelar. Just nu omlokaliseras industriproduktionen till Kina och Asien.
Ingen enskild nation har resurser och makt att bemästra denna problemanhopning. För att kunna vända problem till möjligheter måste vi samverka. Att bädda för effektiv samverkan är grundidén för Tällberg Forum 2005.
Bo Ekman
Friday, July 1, 2005
Tuesday, May 31, 2005
Det globala samtalet
Häromdagen kom ytterligare en riktigt illavarslande rapport om den pågående klimat-förändringen. Det var ett engelskt forskarteam som via ärevördiga The Times kunde berätta att forskare från Cambridge nu kunnat konstatera - bortom allt tvivel - att Golfströmmen i sin allra nordligaste del börjat vika av. Styrkan i Golfströmmen avtar och pressar inte längre ner det kalla vattnet till djupen som tidigare. Forskarna anser att detta beror på den omfattande avsmältningen av både det arktiska istäcket och glaciärerna på Grönland.
Många rapporter har publicerats de senaste åren som påvisar effekterna av den globala uppvärmningen i polartrakterna. Permafrosten smälter, stränder eroderar, inuitbefolkningens livsvillkor har förändrats dramatiskt. Flora och fauna är hotade. De engelska forskarna talar till och med om att det arktiska istäcket under sommarhalvåret kan smälta ner i sin helhet någon gång mellan år 2020 och 2080. En Golfström som inte längre för varmt vatten till våra breddgrader kan sänka medeltemperaturen i nordvästra Europa mellan 5-8 grader.
I våras publicerade en rad amerikanska oceanografiska institut sina studier som visar att oceanernas uppvärmning inte kan ha någon annan förklaring än växthuseffekten. Utsläppen av koldioxid i atmosfären från 800 miljoner fordon och oräkneliga bostäder har stört balansen i vårt känsliga ekosystem. Den stora frågan blir om vi kan vända denna utveckling, som gradvis kommer att påverka allas våra liv.
Stig Hagström, professor vid Stanford University, menade i samtal för några veckor sedan att vi inte har mer än 10 år på oss att få fram energikällor och energiteknik, som i rasande fart kan ersätta jordens enorma beroende av fossila bränslen. Varningslamporna blinkar oss rakt i ansiktet.
Nyss kom också rapporten från Brasilien, som berättade att regnskog motsvarande Belgiens areal hade avverkats eller bränts av under 2004. Trots alla insatser och varningar för effekterna av att Amazonas – denna jordens lunga – måste bevaras för atmosfärisk balans.
I perspektiven av de illavarslande scenarier som nu formuleras vore det faktiskt inte helt ur vägen att energi- och miljöfrågorna, och då satta i sina globala sammanhang, finge den centralaste platsen i den politiska debatten. Sverige löser inte dessa frågor självt, vi behöver kraftfulla men demokratiskt grundade, internationella institutioner och processer.
Därför behövs det globala samtalet.
Därför behövs ett reformerat EU och ett FN, som kan representera oss alla.
Bo Ekman
Många rapporter har publicerats de senaste åren som påvisar effekterna av den globala uppvärmningen i polartrakterna. Permafrosten smälter, stränder eroderar, inuitbefolkningens livsvillkor har förändrats dramatiskt. Flora och fauna är hotade. De engelska forskarna talar till och med om att det arktiska istäcket under sommarhalvåret kan smälta ner i sin helhet någon gång mellan år 2020 och 2080. En Golfström som inte längre för varmt vatten till våra breddgrader kan sänka medeltemperaturen i nordvästra Europa mellan 5-8 grader.
I våras publicerade en rad amerikanska oceanografiska institut sina studier som visar att oceanernas uppvärmning inte kan ha någon annan förklaring än växthuseffekten. Utsläppen av koldioxid i atmosfären från 800 miljoner fordon och oräkneliga bostäder har stört balansen i vårt känsliga ekosystem. Den stora frågan blir om vi kan vända denna utveckling, som gradvis kommer att påverka allas våra liv.
Stig Hagström, professor vid Stanford University, menade i samtal för några veckor sedan att vi inte har mer än 10 år på oss att få fram energikällor och energiteknik, som i rasande fart kan ersätta jordens enorma beroende av fossila bränslen. Varningslamporna blinkar oss rakt i ansiktet.
Nyss kom också rapporten från Brasilien, som berättade att regnskog motsvarande Belgiens areal hade avverkats eller bränts av under 2004. Trots alla insatser och varningar för effekterna av att Amazonas – denna jordens lunga – måste bevaras för atmosfärisk balans.
I perspektiven av de illavarslande scenarier som nu formuleras vore det faktiskt inte helt ur vägen att energi- och miljöfrågorna, och då satta i sina globala sammanhang, finge den centralaste platsen i den politiska debatten. Sverige löser inte dessa frågor självt, vi behöver kraftfulla men demokratiskt grundade, internationella institutioner och processer.
Därför behövs det globala samtalet.
Därför behövs ett reformerat EU och ett FN, som kan representera oss alla.
Bo Ekman
Monday, April 4, 2005
Ur en mångfald av rötter skall framtid spira
Nästan ofelbart får jag frågan från gäster, besökare och människor jag träffar på i umgänge eller arbete här i Siljansbygden om jag ”har rötter i bygden”? I Stockholm, där jag också bor och har en andra utgångspunkt för min verksamhet skulle aldrig någon komma på idén att ställa frågan ”har du rötter i Stockholm”?
Här uppe söker besökare en slags kulturell autencitet. Om man bor här uppe bör släktleden åtminstone sträcka sig ned in i 1500-tal, varför inte ända till medeltid. Helt ovanligt är det heller inte. De historiska rottrådarna tränger djupt ned i historien i samebyn norr om Idre. I Östnor i Mora. I Nittsjö i Rättvik, på Cajsgården i Tällberg, i Kopparberget i Falun.
Filmen Masjävlar synliggör identitetskrocken mellan byn och världen. Familj och människor med samma rötter går olika vägar, skapar sig helt olika framtider. Hon som bryter sig loss – ”den förlorade dottern” – och blir en del av den nya globaliserade världen. De som förblev trogna sina rötter stannade hemmavid.
De som flyttar ut blir aldrig mer på riktigt ”en av oss”. De som flyttar in blir heller aldrig på riktigt ”en av oss”. Vad det nu egentligen betyder?
Inte sällan blir det så att de senast inflyttade blir de som allra mest engagerar sig för bevarande av byars traditioner och strukturer. Att bebygga tidigare öppen mark vållar ofta strid mellan förnyare och traditionalister.
Men många är också de äldre stockholmare som idag ångrar sig att striden inte togs med Hjalmar Mehr och de som rev gamla Klara på 1950- och 60-talen. En av Stockholms viktigaste ”bykärnor” försvann och därmed länkar och bärare av minnen som format historia och identitet.
Att sakna rötter eller vara omedveten om sina kulturella utgångspunkter och värderingar är riskfyllt i en globaliserande värld. Men att vara instängd i en kultur som förhärligar det provinsiella och stänger ute influenser och förändringar kan vara minst lika illa.
Leksands och Moras hockey framgångar är intressanta exempel på betydelsen av lång tradition men också av förnyelse. Av spelare, tränare och ledare i de två lagen är det bara en handfull som har ”rötter” i Siljanskommunerna. Lagen köps ihop på en internationell marknad. Tillgången på kompetenta spelare har varit särskilt ymnig i år eftersom NHL har haft spelarbojkott. Leksand och Mora skulle aldrig nå elitserien med spelare enbart från trakten. De skulle inte vara tillräckligt lönsamma för investeringar i arenor och utrustning. Globalisering av idrotten höjer onekligen lagens kompetens och därmed deras lönsamhet.
Rent praktiskt kunde ju det lag som råkar spela i Leksandströja lika gärna bära Brynäs’, Moras eller Djurgårdens tröjor. Den lokala publiken hejar på tröjan, och de som just idag råkar vara kontrakterade för att spela och slåss för det lokala varumärket.
Frågan om spelaren har rötter i Leksand är underordnad hans förmåga att göra mål för Leksand eller om företagare kan starta företag i Leksand.
Den allra viktigaste kompetensen i framtiden är att komma ur en kultur men ha förmågan att göra nytta i och utveckla den kultur man av olika skäl kommer att bli verksam i.
Ur en mångfald av rötter skall framtid spira.
Bo Ekman
Här uppe söker besökare en slags kulturell autencitet. Om man bor här uppe bör släktleden åtminstone sträcka sig ned in i 1500-tal, varför inte ända till medeltid. Helt ovanligt är det heller inte. De historiska rottrådarna tränger djupt ned i historien i samebyn norr om Idre. I Östnor i Mora. I Nittsjö i Rättvik, på Cajsgården i Tällberg, i Kopparberget i Falun.
Filmen Masjävlar synliggör identitetskrocken mellan byn och världen. Familj och människor med samma rötter går olika vägar, skapar sig helt olika framtider. Hon som bryter sig loss – ”den förlorade dottern” – och blir en del av den nya globaliserade världen. De som förblev trogna sina rötter stannade hemmavid.
De som flyttar ut blir aldrig mer på riktigt ”en av oss”. De som flyttar in blir heller aldrig på riktigt ”en av oss”. Vad det nu egentligen betyder?
Inte sällan blir det så att de senast inflyttade blir de som allra mest engagerar sig för bevarande av byars traditioner och strukturer. Att bebygga tidigare öppen mark vållar ofta strid mellan förnyare och traditionalister.
Men många är också de äldre stockholmare som idag ångrar sig att striden inte togs med Hjalmar Mehr och de som rev gamla Klara på 1950- och 60-talen. En av Stockholms viktigaste ”bykärnor” försvann och därmed länkar och bärare av minnen som format historia och identitet.
Att sakna rötter eller vara omedveten om sina kulturella utgångspunkter och värderingar är riskfyllt i en globaliserande värld. Men att vara instängd i en kultur som förhärligar det provinsiella och stänger ute influenser och förändringar kan vara minst lika illa.
Leksands och Moras hockey framgångar är intressanta exempel på betydelsen av lång tradition men också av förnyelse. Av spelare, tränare och ledare i de två lagen är det bara en handfull som har ”rötter” i Siljanskommunerna. Lagen köps ihop på en internationell marknad. Tillgången på kompetenta spelare har varit särskilt ymnig i år eftersom NHL har haft spelarbojkott. Leksand och Mora skulle aldrig nå elitserien med spelare enbart från trakten. De skulle inte vara tillräckligt lönsamma för investeringar i arenor och utrustning. Globalisering av idrotten höjer onekligen lagens kompetens och därmed deras lönsamhet.
Rent praktiskt kunde ju det lag som råkar spela i Leksandströja lika gärna bära Brynäs’, Moras eller Djurgårdens tröjor. Den lokala publiken hejar på tröjan, och de som just idag råkar vara kontrakterade för att spela och slåss för det lokala varumärket.
Frågan om spelaren har rötter i Leksand är underordnad hans förmåga att göra mål för Leksand eller om företagare kan starta företag i Leksand.
Den allra viktigaste kompetensen i framtiden är att komma ur en kultur men ha förmågan att göra nytta i och utveckla den kultur man av olika skäl kommer att bli verksam i.
Ur en mångfald av rötter skall framtid spira.
Bo Ekman
Thursday, March 3, 2005
Vi får det vi vill?
Det är naturligtvis så att människor läser vad de vill läsa och ser på vad de vill se. Medierna blir bättre och bättre på att förstå vad det är vi efterfrågar och att slipa till utbuden. En tidnings val av anslag och innehåll är en bild av läsarna, men också av tidningen. Men det är inte tidningens ”fel” att läsarna vill ha det de vill. En tidning är affär. Aftonbladet är en bra affär. Expressen har blivit en bra affär. Båda blir allt duktigare på att tälja till innehållet så vasst att artiklarna skär in i läsekretsens behov av att känna fruktan, avsky, upprördhet, medlidande, hat. Skrattspegel och hatspegel. Inte minst har de blivit titthål in i andras olyckor, skräck, orgier, relationer, hjältedåd och misstag; när så passar i symbios med andra medier, framförallt TV. Människan har alltid varit ”tittare”: se avrättningar; se utstötningar (Robinson); se in i kidnappningslådorna; se liken i Pukhet…
Man kan inte moralisera över att kvällstidningarna tryckte rykten som ”100-tals svenskar vräkta i massgravar”. När 20 000 svenskar befinner sig i Thailand medför detta att minst 100 000 anhöriga nås av en ångeststöt. UDs växelfunktion bryter samman. En egenhändigt svenskt fixad telefontsunami. Ett sådant falskt rykte trycks inte för saklig information till de anhöriga, utan för de mångt fler människor för vilka katastrofer uppenbarligen inte kan bli stora nog. Rykten stimulerar upplagor och insamlingar. Persson spred ryktet över världen att 3 559 saknades. I realiteten dog färre än 600. Många nog.
Jag läser en fyra-fem tidningar om dagen och följer också ett par nätbaserade. Jag förfasar mig inte över medier. Men det är viktigt som mediekonsument att skilja mellan medier vars huvudsyfte är att finansiera och bära fram journalistiska budskap och medier vars huvudsyfte är att ta lönsamma marknadsandelar: i en ständigt hårdnande annonsmarknad. De förra blir färre, de senare fler. De förra söker någon slags ”sanning” utifrån en redaktionell plattform och uttalade värderingar. De senare innehåller de berättelser och budskap – falska eller sanna, det kvittar faktiskt – som människor efterfrågar. Men läsekretsens efterfrågan är själva förutsättningen för att det som avsändaren är beredd att sälja faktiskt går att sälja.
Aftonbladets och Expressens rubriker – vilken dag som helst – speglar en värld av hot, sex, kändisar, vinnare, förlorare, fusk, perversiteter. Den riktigt tryck- och läsvärda blir till när alla dessa ingredienser kommer samman i samma story. Eftersom verkligheten inte förser redaktionerna med sådana berättelser i tillräcklig takt får nya skapas som Robinson, Paradise Hotel och dokusåpornas långa rad. De får duga som vore de verkliga.
Utan att också följa sådana medier blir samhällsandan svår att förstå. För det måste ju ändå vara så att de mest lästa tidningarna och mest betittade programmen speglar vad vi faktiskt vill ha… eller?
Bo Ekman
Man kan inte moralisera över att kvällstidningarna tryckte rykten som ”100-tals svenskar vräkta i massgravar”. När 20 000 svenskar befinner sig i Thailand medför detta att minst 100 000 anhöriga nås av en ångeststöt. UDs växelfunktion bryter samman. En egenhändigt svenskt fixad telefontsunami. Ett sådant falskt rykte trycks inte för saklig information till de anhöriga, utan för de mångt fler människor för vilka katastrofer uppenbarligen inte kan bli stora nog. Rykten stimulerar upplagor och insamlingar. Persson spred ryktet över världen att 3 559 saknades. I realiteten dog färre än 600. Många nog.
Jag läser en fyra-fem tidningar om dagen och följer också ett par nätbaserade. Jag förfasar mig inte över medier. Men det är viktigt som mediekonsument att skilja mellan medier vars huvudsyfte är att finansiera och bära fram journalistiska budskap och medier vars huvudsyfte är att ta lönsamma marknadsandelar: i en ständigt hårdnande annonsmarknad. De förra blir färre, de senare fler. De förra söker någon slags ”sanning” utifrån en redaktionell plattform och uttalade värderingar. De senare innehåller de berättelser och budskap – falska eller sanna, det kvittar faktiskt – som människor efterfrågar. Men läsekretsens efterfrågan är själva förutsättningen för att det som avsändaren är beredd att sälja faktiskt går att sälja.
Aftonbladets och Expressens rubriker – vilken dag som helst – speglar en värld av hot, sex, kändisar, vinnare, förlorare, fusk, perversiteter. Den riktigt tryck- och läsvärda blir till när alla dessa ingredienser kommer samman i samma story. Eftersom verkligheten inte förser redaktionerna med sådana berättelser i tillräcklig takt får nya skapas som Robinson, Paradise Hotel och dokusåpornas långa rad. De får duga som vore de verkliga.
Utan att också följa sådana medier blir samhällsandan svår att förstå. För det måste ju ändå vara så att de mest lästa tidningarna och mest betittade programmen speglar vad vi faktiskt vill ha… eller?
Bo Ekman
Friday, February 25, 2005
Vad valrörelsen 2006 borde handla om
Var står socialdemokratin? Vad stor den borgerliga alliansen – vilka är deras visioner och strategier för Sveriges roll i den nya världen? Om dessa frågor hålls utanför den politiska dagordningen förminskas nästa val till ett slags inåtvänt, nationellt kommunalval.
Nationell suveränitet är ett tillstånd vars tid rinner ut. Förr kunde nationalstater definiera sina intressen gentemot andra i ständigt böljande maktbalanser. Oftast gick de att finna på fredlig väg, ibland inte.
I vår tid går det inte längre att lösa nationers skiftande intressen i konflikt med varandra. Därtill har de blivit för tätt och ömsesidigt ekonomiskt, socialt och därmed politiskt beroende. Vi måste söka lösningarna ur de växande intressegemenskaper som globaliseringsprocessen bygger.
Robusta lösningar på relationer mellan nationer kan heller inte byggas på dominans över eller demonisering av andra. Relationer måste bygga på djup kunskap om andra etniciteters, kulturers och nationers villkor, sätt att fungera och insikter i deras intressen.
Men världens nationer – och FN – har inte heller förmått lösa inbördeskrig och folkmord i Bosnien, Kosovo, Rwanda, Irak, Tjetjenien, Darfur eller Palestinakonflikten på tillfredsställande sätt. Världssamfundet står med skammen i ögat. Ekonomisk och social stabilitet i den nära framtiden förutsätter en gemensam ansträngning för att ta världen ur de omedelbara risker som miljöförstöring, fattigdom, okunskap och ohälsa erbjuder. Förr kunde ”de fattiga barnen i Afrika” på bekvämt avstånd vara föremål för ideellt engagemang. Nu är deras villkor vårt och västvärldens egenintresse.
Denna snabba förtätning av ömsesidiga beroenden, har vi kommit att kalla globalisering. Globaliseringen är en process som ytterst drivs av allas strävan efter högre produktivitet och löner, billigare produkter, högre avkastning på investeringar och pensionskapital, bekvämare liv. Globaliseringen drivs på av teknologiska genombrott, innovationer och nya marknader.
Globaliseringen är inte några få kapitalägares konspiration. Den är förvisso heller inte proaktivt driven av nationer och regeringar. Den är inte formulerad som huvudfråga i någons valrörelse. Globaliseringen är i ordets egentliga mening herrelös. Den är evolutionär till sin natur, men dess konsekvenser är understundom förödande för enskilda och kollektiv, för jobben och miljön.
Nationalstaten Sverige får allt mindre makt över och i denna process. Suveräniteten urholkas i ekonomisk politik, utrikespolitik, miljöpolitik, energipolitik och lönebildning. Protektionism och alldeles egna modeller blir allt svårare att upprätthålla. Kontrollen är skenbar. Det positiva utbytet för svenska medborgare är billigare produkter och högre levnadsstandard. Full suveränitet är i dagens värld liktydigt med fattigdom.
Detta innebär att Sverige inte kan skötas på egna villkor. Ett stort steg bort från självständighet togs genom inträdet i EU 1995. Sverige hade under 1900-talet levt med ett socialt och politiskt tämligen isolationistiskt förhållningssätt, men parat med en hyggligt öppen ekonomi. Sverige är i dag den mest EU negativa medlemsnationen.
Men EU representerar ändå i dag den mest hoppingivande konstitutionella förnyelsen i världen. EU är en mekanism för att söka gemensamma lösningar på en grundval av gemensamma värderingar. EU bygger på principen om inkludering inte exkludering, på demokratiska värderingar. EU är vad diplomaten Robert Cooper vid Europarådet kallar en postmodern statsbildning. Ett viktigt steg i EUs konstitutionella utveckling skall nu godkännas av medlemsländerna.
I år står FN inför sin ödesstund. Behovet av reformer är övermoget. FN måste anpassas till den värld som utvecklats efter andra världskriget. Rapporter, analyser, förslag har duggat tätt. I september behandlas reformfrågorna upp vid ett avgörande toppmöte i New York.
De viktigaste globala frågorna är klimatförändringen, global säkerhet och säkerhetsrådets funktion och sammansättning, det multilaterala systemets demokratisering och effektivisering, kontrollen över massförstörelsevapen, Millenniemålens uppföljning och strategier – inte minst fattigdomsfrågorna, världshandelsfrågorna det framväxande globala civilsamhället för att nämna de viktigaste. Som Australiens förre utrikesminister Gareth Evans sa vid en konferens i Stockholm för en tid sedan ”2005 is the make or break year”.
De multilaterala organisationerna har inte anpassats för att hantera de beslutsprocesser som uppstår när nationalstaterna inte räcker till i en allt tätare ömsesidigt beroende värld. Därtill kommer att den enda kvarvarande supermakten motarbetar multilateralism och FN. USA vill se lösningar som så påfallande ensidigt tillvaratar amerikanska värderingar och intressen. Detta är ohållbart också i perspektivet av dess egna ekonomiska beroenden av inte minst Kina och Japan.
Framtiden för oss som bor och verkar på svenskt territorium bestäms av vår förmåga att passa in i dessa dynamiskt föränderliga globala mönster. De ger stora möjligheter men också väldiga hot:
En asiatisk ekonomisk tsunami rullar fram mot västvärldens välfärdsstrukturer. Vi skall möta prissänkningar på 20-40 procent. Nya jättemarknader skapas när ett par miljarder lämnar fattigdom och får växande köpkraft. Innovationstakten pressas upp. Integrationen i produktion och marknader tätnar. Kapitalanvändningen effektiviseras. Miljö- och klimatproblemen kan bli akuta.
Möjligheterna och hoten kommer inte att fördelas lika. Men det finns ändå skäl att tro att framtiden bjuder på robust ekonomisk tillväxt i världen. Globaliseringen kommer att driva fram behov av ännu snabbare struktur- och kompetensförändringar i svensk produktion, lönebildning och arbetsmarknad. Nästa årtionden tillhör Asien. Kina är nästa stormakt.
Politisk och ekonomisk protektionism är en omöjlighet som strategi. De länder som inte förmår förena det lokala med det globala blir förvisade till minus-summespelen. Där får man slåss om en krympande kaka. De som både behärskar de framväxande globala mekanismerna och lokal anpassning skapar plussummespelen. En nation kan knappast klara av detta utan politisk förankring – också i de breda folklager som inte arbetar i konkurrensutsatt verksamhet – för hur globalisering kan brytas från hot till möjlighet.
I 2006 års valrörelse borde därför tre huvudfrågor föras upp högst på dagordningen:
1. Sveriges roll och linjer i omstöpningen av de multilaterala systemen och i de centrala sakfrågorna för global utveckling.
2. Sveriges roll och linjer i den fortsatta Europaprocessen.
3. Sveriges konkurrenskraft, näringslivsstruktur och arbetsmarknad i ljuset av en fortsatt snabb globalisering.
Var står socialdemokratin, var står den borgerliga alliansen i dessa frågor? Vilka är deras visioner och strategier för Sveriges roll i den nya världen? Om dessa frågor hålls utanför den politiska dagordningen förminskas valet till ett slags inåtvänt, nationellt kommunalval.
Europafrågan har under årtionden politiskt fegt hållits utanför den normala politiska processen. Den har fått förbli udda. De viktigare besluten har förpassats till folkomröstningar. Partierna är formade för nationella frågor, inte de globala. Europapolitiken saknar idag djupare förankring bland väljarna. Blir det också så med globaliseringsfrågorna? De som behärskar den globala nivån, språket och mekanismerna äger makten i den nya tiden. De är de nya eliterna. Men om den makten inte solitt vilar på folkbildning, deltagande och demokratisk grund fortsätter klyftorna att växa mellan eliter och väljare. Eliterna kör sitt eget race.
Det är mot denna bakgrund som Tällberg Foundation under fyra dagar i sommar organiserar ett samtal – Tällberg Forum 2005 – på temat ”Hur i hela världen skall vi kunna leva tillsammans?” (www.tallbergforum2005.org). Samtalen kommer att handla om ramverk och mekanismer för att bättre hantera de framväxande ömsesidiga nationella beroendena i samspelen mellan lokala och globala verkligheter. De 400 deltagarna kommer från alla delar av världen. De kommer från Tällbergs by, från Leksands kommun, Dalarnas län, Sveriges regering, EU och FN. De kommer från ett 30-tal länder. De kommer från företag, politik, internationella organisationer, frivilligorganisationer, forskning och kultur. Några har stor makt, andra har liten.
De samlas inte i någon enskild nations, politiks eller företags intresse. De samlas inte för beslut och proklamationer. De samlas för att genom samtal vinna djupare insikter om de gemensamma intressen och ömsesidiga beroenden som vi måste finna former för att leva under i den ”glokala” verkligheten.
Som ett arv från tider som flyr är vi långt bättre organiserade för att leva isär än för att leva ihop. Detta måste vi ändra på.
Bo Ekman
Nationell suveränitet är ett tillstånd vars tid rinner ut. Förr kunde nationalstater definiera sina intressen gentemot andra i ständigt böljande maktbalanser. Oftast gick de att finna på fredlig väg, ibland inte.
I vår tid går det inte längre att lösa nationers skiftande intressen i konflikt med varandra. Därtill har de blivit för tätt och ömsesidigt ekonomiskt, socialt och därmed politiskt beroende. Vi måste söka lösningarna ur de växande intressegemenskaper som globaliseringsprocessen bygger.
Robusta lösningar på relationer mellan nationer kan heller inte byggas på dominans över eller demonisering av andra. Relationer måste bygga på djup kunskap om andra etniciteters, kulturers och nationers villkor, sätt att fungera och insikter i deras intressen.
Men världens nationer – och FN – har inte heller förmått lösa inbördeskrig och folkmord i Bosnien, Kosovo, Rwanda, Irak, Tjetjenien, Darfur eller Palestinakonflikten på tillfredsställande sätt. Världssamfundet står med skammen i ögat. Ekonomisk och social stabilitet i den nära framtiden förutsätter en gemensam ansträngning för att ta världen ur de omedelbara risker som miljöförstöring, fattigdom, okunskap och ohälsa erbjuder. Förr kunde ”de fattiga barnen i Afrika” på bekvämt avstånd vara föremål för ideellt engagemang. Nu är deras villkor vårt och västvärldens egenintresse.
Denna snabba förtätning av ömsesidiga beroenden, har vi kommit att kalla globalisering. Globaliseringen är en process som ytterst drivs av allas strävan efter högre produktivitet och löner, billigare produkter, högre avkastning på investeringar och pensionskapital, bekvämare liv. Globaliseringen drivs på av teknologiska genombrott, innovationer och nya marknader.
Globaliseringen är inte några få kapitalägares konspiration. Den är förvisso heller inte proaktivt driven av nationer och regeringar. Den är inte formulerad som huvudfråga i någons valrörelse. Globaliseringen är i ordets egentliga mening herrelös. Den är evolutionär till sin natur, men dess konsekvenser är understundom förödande för enskilda och kollektiv, för jobben och miljön.
Nationalstaten Sverige får allt mindre makt över och i denna process. Suveräniteten urholkas i ekonomisk politik, utrikespolitik, miljöpolitik, energipolitik och lönebildning. Protektionism och alldeles egna modeller blir allt svårare att upprätthålla. Kontrollen är skenbar. Det positiva utbytet för svenska medborgare är billigare produkter och högre levnadsstandard. Full suveränitet är i dagens värld liktydigt med fattigdom.
Detta innebär att Sverige inte kan skötas på egna villkor. Ett stort steg bort från självständighet togs genom inträdet i EU 1995. Sverige hade under 1900-talet levt med ett socialt och politiskt tämligen isolationistiskt förhållningssätt, men parat med en hyggligt öppen ekonomi. Sverige är i dag den mest EU negativa medlemsnationen.
Men EU representerar ändå i dag den mest hoppingivande konstitutionella förnyelsen i världen. EU är en mekanism för att söka gemensamma lösningar på en grundval av gemensamma värderingar. EU bygger på principen om inkludering inte exkludering, på demokratiska värderingar. EU är vad diplomaten Robert Cooper vid Europarådet kallar en postmodern statsbildning. Ett viktigt steg i EUs konstitutionella utveckling skall nu godkännas av medlemsländerna.
I år står FN inför sin ödesstund. Behovet av reformer är övermoget. FN måste anpassas till den värld som utvecklats efter andra världskriget. Rapporter, analyser, förslag har duggat tätt. I september behandlas reformfrågorna upp vid ett avgörande toppmöte i New York.
De viktigaste globala frågorna är klimatförändringen, global säkerhet och säkerhetsrådets funktion och sammansättning, det multilaterala systemets demokratisering och effektivisering, kontrollen över massförstörelsevapen, Millenniemålens uppföljning och strategier – inte minst fattigdomsfrågorna, världshandelsfrågorna det framväxande globala civilsamhället för att nämna de viktigaste. Som Australiens förre utrikesminister Gareth Evans sa vid en konferens i Stockholm för en tid sedan ”2005 is the make or break year”.
De multilaterala organisationerna har inte anpassats för att hantera de beslutsprocesser som uppstår när nationalstaterna inte räcker till i en allt tätare ömsesidigt beroende värld. Därtill kommer att den enda kvarvarande supermakten motarbetar multilateralism och FN. USA vill se lösningar som så påfallande ensidigt tillvaratar amerikanska värderingar och intressen. Detta är ohållbart också i perspektivet av dess egna ekonomiska beroenden av inte minst Kina och Japan.
Framtiden för oss som bor och verkar på svenskt territorium bestäms av vår förmåga att passa in i dessa dynamiskt föränderliga globala mönster. De ger stora möjligheter men också väldiga hot:
En asiatisk ekonomisk tsunami rullar fram mot västvärldens välfärdsstrukturer. Vi skall möta prissänkningar på 20-40 procent. Nya jättemarknader skapas när ett par miljarder lämnar fattigdom och får växande köpkraft. Innovationstakten pressas upp. Integrationen i produktion och marknader tätnar. Kapitalanvändningen effektiviseras. Miljö- och klimatproblemen kan bli akuta.
Möjligheterna och hoten kommer inte att fördelas lika. Men det finns ändå skäl att tro att framtiden bjuder på robust ekonomisk tillväxt i världen. Globaliseringen kommer att driva fram behov av ännu snabbare struktur- och kompetensförändringar i svensk produktion, lönebildning och arbetsmarknad. Nästa årtionden tillhör Asien. Kina är nästa stormakt.
Politisk och ekonomisk protektionism är en omöjlighet som strategi. De länder som inte förmår förena det lokala med det globala blir förvisade till minus-summespelen. Där får man slåss om en krympande kaka. De som både behärskar de framväxande globala mekanismerna och lokal anpassning skapar plussummespelen. En nation kan knappast klara av detta utan politisk förankring – också i de breda folklager som inte arbetar i konkurrensutsatt verksamhet – för hur globalisering kan brytas från hot till möjlighet.
I 2006 års valrörelse borde därför tre huvudfrågor föras upp högst på dagordningen:
1. Sveriges roll och linjer i omstöpningen av de multilaterala systemen och i de centrala sakfrågorna för global utveckling.
2. Sveriges roll och linjer i den fortsatta Europaprocessen.
3. Sveriges konkurrenskraft, näringslivsstruktur och arbetsmarknad i ljuset av en fortsatt snabb globalisering.
Var står socialdemokratin, var står den borgerliga alliansen i dessa frågor? Vilka är deras visioner och strategier för Sveriges roll i den nya världen? Om dessa frågor hålls utanför den politiska dagordningen förminskas valet till ett slags inåtvänt, nationellt kommunalval.
Europafrågan har under årtionden politiskt fegt hållits utanför den normala politiska processen. Den har fått förbli udda. De viktigare besluten har förpassats till folkomröstningar. Partierna är formade för nationella frågor, inte de globala. Europapolitiken saknar idag djupare förankring bland väljarna. Blir det också så med globaliseringsfrågorna? De som behärskar den globala nivån, språket och mekanismerna äger makten i den nya tiden. De är de nya eliterna. Men om den makten inte solitt vilar på folkbildning, deltagande och demokratisk grund fortsätter klyftorna att växa mellan eliter och väljare. Eliterna kör sitt eget race.
Det är mot denna bakgrund som Tällberg Foundation under fyra dagar i sommar organiserar ett samtal – Tällberg Forum 2005 – på temat ”Hur i hela världen skall vi kunna leva tillsammans?” (www.tallbergforum2005.org). Samtalen kommer att handla om ramverk och mekanismer för att bättre hantera de framväxande ömsesidiga nationella beroendena i samspelen mellan lokala och globala verkligheter. De 400 deltagarna kommer från alla delar av världen. De kommer från Tällbergs by, från Leksands kommun, Dalarnas län, Sveriges regering, EU och FN. De kommer från ett 30-tal länder. De kommer från företag, politik, internationella organisationer, frivilligorganisationer, forskning och kultur. Några har stor makt, andra har liten.
De samlas inte i någon enskild nations, politiks eller företags intresse. De samlas inte för beslut och proklamationer. De samlas för att genom samtal vinna djupare insikter om de gemensamma intressen och ömsesidiga beroenden som vi måste finna former för att leva under i den ”glokala” verkligheten.
Som ett arv från tider som flyr är vi långt bättre organiserade för att leva isär än för att leva ihop. Detta måste vi ändra på.
Bo Ekman
Subscribe to:
Posts (Atom)
