Posts
Det finns i dess dagar många goda förespråkare för ett ja till att Sverige ansluts till EMU och därmed övergår till euron: att vi blir med i den europeiska unionen och gemenskapen på riktigt. Men eftersom omröstningen handlar om en – än så viktig – ekonomisk teknikalitet tenderar debatten att utformas till en slags förtida revision av utfall som i efterhand ändå kommer att bli omöjliga att uttolka och härleda. Omröstningen handlar säkert för många om nationell identitet och egen känsla av tillhörighet och frihet, men för andra om plånbok. Vi saknar i debatten den ande och röst som kunde ge oss denna dimension. Någon som var svensk just därför han var europé. Vi skulle ha behövt Eyvind Johnson i dagens debatt.
Eyvind Johnson, nobelpristagare 1974 – ursprungligen från Norrbotten, levde långa tider i Tyskland, Frankrike, Schweiz och England. Han såg diktaturen komma i Tyskland och vigde en stor del av sitt författarskap till frihetens försvar och en obönhörlig kritik av fascismen, nazismen och den totalitära kommunismen. Han angrep den moskva- och pekingvänliga vänsterns hyckleri, den så kallade tredje ståndpunkten. Både hans djupa historiestudier och hans upplevelser av 30-talet och nazismen formade honom till en övertygad europé. Han lyfte redan 1952 fram en vision om en framtida europeisk union. Den kom att formas först fyra år senare genom Romtraktaten. 1971 var Johnson en av undertecknarna i ett upprop till förmån för en svensk anslutning till EEC. Eyvind Johnson såg med den tydligaste skärpa att den europeiska humanismen och kunskapstraditionen måste besegra de lika europeiska strömningarna av fascism och populism. Däri skulle Europas viktigaste bidrag till fred och säkerhet ligga.
Så här sa Eyvind Johnson för över femtio år sedan i svensk radio den 6 maj 1952; ”Att bevara, att skydda Europa, det betyder en materiell och andlig återuppbyggnad av det goda som har raserats eller skadats – alltså en återuppbyggnad med hjälp och stöd av europeisk kultur- och utvecklingstradition. Det betyder att bygga i enlighet med den åskådning där individen inte uteslutande är ett medel utan är själva målet i ett samhälle, där medborgarfrihet och medborgartrygghet råder. Kultureuropa är ett område där komplicerade frågeställningar inte löses genom diktat utan istället med analys och med de kompromisser som samarbetet vilar på och är samarbetets förutsättning. Det som är dröm och ännu inte verklighet i fallet Europa är den europeiska unionen, den nära och frivilliga ekonomiska förbindelsen mellan de europeiska demokratierna. Men den drömmen kan ju bli verklighet. Det är inte fråga om att i största brådska sammansvetsa det skiftande Europa till en enda stat, ett enda välde, men att göra det till en kulturell och ekonomisk federation av fria folk och nationer. Vad det skulle betyda för tryggheten i världen behöver man inte ha någon vild utopistfantasi för att kunna föreställa sig.”
Jag tror att Eyvind Johnson skulle, hade han nu fått uppleva denna folkomröstning, ha varit en av ja-sidans allra främste förespråkare. Han fick rätt om nazismen. Han fick rätt om statsterrorn i Sovjetunionen och i Kina. Genom hans författarskap går en okuvlig lidelse för friheten och jämlikheten, men också en tro på att frihet och jämlikhet skulle kunna utvecklas av en demokratisk maktutövning som inte söker sitt: makten över makten för dess egen skull. Eyvind Johnson var syndikalist och skulle idag, därom är jag helt övertygad, med all sin intellektuella och andliga kraft ha talat för ännu en svensk anknytning till den europeiska gemenskapen och kulturtraditionen.
Bo Ekman
Tuesday, August 12, 2003
Friday, August 8, 2003
Att straffa sina motståndare
Den 22 juli dödades Saddam Husseins två söner Uday och Qusay efter en eldstrid som sades ha pågått i över tre timmar. De var sedan krigsslutet den 9 april efterlysta för tungt kriminella handlingar som tortyr, terror och mord. De dödades med minst tjugo kulor vardera. När deras lik visades upp för offentligheten visade sig kropparna misshandlade och mycket illa åtgångna. Ingen av oss skulle hysa den minsta tvivel om identitet och att bröderna ”fått vad de förtjänade”. De dödades i hämnd med ursinnigt våld. Tipsaren erhöll 250 miljoner kronor. Istället borde segermakterna gjort allt i sin makt att ställa dem, liksom Guantamofångarna, inför öppen rättvisa.
När Tyskland kapitulerade efter andra världskriget beslöt de fyra segermakterna – USA, England, Frankrike och Sovjetunionen – att för första gången i historien ställa de ansvariga (naziledarna) inför rätta för de medel vilka med vilka de fört kriget och för de brott mot mänskligheten som begåtts i skuggan av detta krig. Så tillkom rättegångarna i Nürnberg. Robert Jacksons – domare i USA:s högsta domstol – inledningsanförande hör till rättshistoriens höjdpunkter. Han var chefsåklagare vid rättegången och förklarade att:
”Privilegiet att få inleda historiens första rättegång för brott mot världsfreden lägger ett tungt ansvar på mina axlar. De illdåd som vi söker fördöma har varit så avsiktliga, så ondskefulla och så förödande att civilisationen inte kan tolerera att de ignoreras, för den kan inte överleva om de upprepas. Det faktum att fyra stora nationer, segeryra och samtidigt djupt förorättade, har hejdat hämndens hand och av fri vilja beslutat sig för att överlämna sina infångade fiender i lagens händer är kanske den viktigaste tribut som makten har gett åt förnuftet…
Vi får aldrig glömma att de meriter på vilka vi dömer dessa anklagade är de meriter på vilka historien kommer att döma oss i morgon. Att räcka dessa anklagade en förgiftad kalk vore detsamma som att föra den till våra egna läppar. Vi måste gripa oss an vår uppgift med sådan opartiskhet och intellektuell integritet att eftervärlden inte kan undgå att se att rättegången var ett uttryck för människans strävan efter rättvisa…
De anklagade är hårt ansatta, men de behandlas inte illa… Om dessa män är de första anförarna i en besegrad nation som åtalas i lagens namns så är de också de första som får en chans att be för sina liv i lagens namn…
Vi måste också klargöra att vi inte har för avsikt att anklaga hela det tyska folket… Om det tyska folket hade varit berett att acceptera nazisternas program skulle det inte ha behövts några stormtrupper… eller några koncentrationsläger eller någon Gestapo… Både tyskar och icke-tyskar har en räkning att göra upp med dessa anklagade…
[Om lagen ska tjäna något syfte] måste den fördöma alla länder som gör sig skyldiga till aggression, inklusive dem som sitter i domarsätet här… Det är Civilisationen som är den verkliga käranden i detta mål. Den är fortfarande ett ofullkomligt och kämpande ting i alla våra länder. Den hävdar inte att USA eller något annat land är utan skuld… Men den riktar sitt anklagande finger mot den fruktansvärda kedja av aggression och brott som jag har redogjort för, den pekar på köttets leda, förbrukade resurser och ödeläggelsen av allt det som var vackert och nyttigt i världen…
Civilisationen frågar om lagen är så slö och trög att den är helt oförmögen att behandla brott av denna storleksordning, begångna av förbrytare av denna magnitud. Den förväntar sig inte att ni som sitter i denna domstol ska göra kriget omöjligt. Men den förväntar sig att er rättsliga prövning ska ställa folkrätten, dess regler, dess förbud och framför allt dess sanktioner på fredens sida, så att män och kvinnor med god vilja, i alla länder, ”får lov att leva, utan att behöva be någon annan om lov, under lagen”.”
De fyra segermakterna valde att ge dessa megakriminella förbrytare en så rättvis rättegång som möjligt. De fick skarpa försvarsadvokater. Kraven på bevisföring motsvarade rättstatens krav. Segermakterna (även Sovjetunionen!) visade det tyska folket – och världen – den konkreta innebörden av begreppen lag, rättvisa och demokrati. Nürnbergrättegångarna blev ett viktigt steg på vägen mot Deklarationen om de mänskliga rättigheterna (december 1948) och de nutida ansträngningarna att skapa den internationella domstolen i Haag mot krigsförbrytelse och brott mot mänskligheten.
USA och England har i Irak brutit upp från den grundsten som de själva lade i Nürnberg. De har givit Irakierna en helt annan förebild än tyskarna på hur lag skall upprätthållas och innebörden av demokrati. Kampen mot terrorismen och antidemokratiska krafter borde naturligtvis inte föras på ett sådant sätt att förtroendet för USA:s och Englands respekt för demokratins grundprinciper, transparens, rättsprinciper och sanningsenlig information komprometteras. Dessvärre har så skett. Förtroendet för de amerikanska och brittiska regeringarna har väl grundade anledningar att vara skakat.
50 amerikanska soldater har sedan krigsslutet dött i Irak genom överfall och olyckor. Detta har skapat rädsla och fruktan bland soldaterna och växande kritik bland hemmaopinionerna men är ändå ingen ursäkt för att sätta lagliga och konstitutionella processer ur spel genom vad som framstår som besinningslös hämnd och dödande. I USA dödas varje år mellan 11 och 12 000 människor med skjutvapen. Det gör ca 30 mord om dagen. I USA har alltså ca 3 600 människor mördats sedan den 9 april, den dag då president Bush förklarade kriget vunnet och freden säkrad för Irak. Världen skall vara tacksam för att inte 3 600 amerikaner har dött på slagfälten i Irak, utan ”bara” på slagfälten hemmavid.
Nürnbergrättegångarna förde tillbaka begreppet civilisation till det tyska samhället. Det har inte USA och England gjort i Irak – ännu.
Det bästa råd man idag kan ge Saddam Hussein är att frivilligt överlämna sig till den internationella domstolen mot krigsförbrytelser i Haag, vars legitimitet – som bekant – USA inte har erkänt. Detta skulle ge hela världssamfundet en objektiv och dokumenterad bild av begångna förbrytelser. Det skulle också ge en kraftfull illustration till begreppet att leva under lagen.
Bo Ekman
När Tyskland kapitulerade efter andra världskriget beslöt de fyra segermakterna – USA, England, Frankrike och Sovjetunionen – att för första gången i historien ställa de ansvariga (naziledarna) inför rätta för de medel vilka med vilka de fört kriget och för de brott mot mänskligheten som begåtts i skuggan av detta krig. Så tillkom rättegångarna i Nürnberg. Robert Jacksons – domare i USA:s högsta domstol – inledningsanförande hör till rättshistoriens höjdpunkter. Han var chefsåklagare vid rättegången och förklarade att:
”Privilegiet att få inleda historiens första rättegång för brott mot världsfreden lägger ett tungt ansvar på mina axlar. De illdåd som vi söker fördöma har varit så avsiktliga, så ondskefulla och så förödande att civilisationen inte kan tolerera att de ignoreras, för den kan inte överleva om de upprepas. Det faktum att fyra stora nationer, segeryra och samtidigt djupt förorättade, har hejdat hämndens hand och av fri vilja beslutat sig för att överlämna sina infångade fiender i lagens händer är kanske den viktigaste tribut som makten har gett åt förnuftet…
Vi får aldrig glömma att de meriter på vilka vi dömer dessa anklagade är de meriter på vilka historien kommer att döma oss i morgon. Att räcka dessa anklagade en förgiftad kalk vore detsamma som att föra den till våra egna läppar. Vi måste gripa oss an vår uppgift med sådan opartiskhet och intellektuell integritet att eftervärlden inte kan undgå att se att rättegången var ett uttryck för människans strävan efter rättvisa…
De anklagade är hårt ansatta, men de behandlas inte illa… Om dessa män är de första anförarna i en besegrad nation som åtalas i lagens namns så är de också de första som får en chans att be för sina liv i lagens namn…
Vi måste också klargöra att vi inte har för avsikt att anklaga hela det tyska folket… Om det tyska folket hade varit berett att acceptera nazisternas program skulle det inte ha behövts några stormtrupper… eller några koncentrationsläger eller någon Gestapo… Både tyskar och icke-tyskar har en räkning att göra upp med dessa anklagade…
[Om lagen ska tjäna något syfte] måste den fördöma alla länder som gör sig skyldiga till aggression, inklusive dem som sitter i domarsätet här… Det är Civilisationen som är den verkliga käranden i detta mål. Den är fortfarande ett ofullkomligt och kämpande ting i alla våra länder. Den hävdar inte att USA eller något annat land är utan skuld… Men den riktar sitt anklagande finger mot den fruktansvärda kedja av aggression och brott som jag har redogjort för, den pekar på köttets leda, förbrukade resurser och ödeläggelsen av allt det som var vackert och nyttigt i världen…
Civilisationen frågar om lagen är så slö och trög att den är helt oförmögen att behandla brott av denna storleksordning, begångna av förbrytare av denna magnitud. Den förväntar sig inte att ni som sitter i denna domstol ska göra kriget omöjligt. Men den förväntar sig att er rättsliga prövning ska ställa folkrätten, dess regler, dess förbud och framför allt dess sanktioner på fredens sida, så att män och kvinnor med god vilja, i alla länder, ”får lov att leva, utan att behöva be någon annan om lov, under lagen”.”
De fyra segermakterna valde att ge dessa megakriminella förbrytare en så rättvis rättegång som möjligt. De fick skarpa försvarsadvokater. Kraven på bevisföring motsvarade rättstatens krav. Segermakterna (även Sovjetunionen!) visade det tyska folket – och världen – den konkreta innebörden av begreppen lag, rättvisa och demokrati. Nürnbergrättegångarna blev ett viktigt steg på vägen mot Deklarationen om de mänskliga rättigheterna (december 1948) och de nutida ansträngningarna att skapa den internationella domstolen i Haag mot krigsförbrytelse och brott mot mänskligheten.
USA och England har i Irak brutit upp från den grundsten som de själva lade i Nürnberg. De har givit Irakierna en helt annan förebild än tyskarna på hur lag skall upprätthållas och innebörden av demokrati. Kampen mot terrorismen och antidemokratiska krafter borde naturligtvis inte föras på ett sådant sätt att förtroendet för USA:s och Englands respekt för demokratins grundprinciper, transparens, rättsprinciper och sanningsenlig information komprometteras. Dessvärre har så skett. Förtroendet för de amerikanska och brittiska regeringarna har väl grundade anledningar att vara skakat.
50 amerikanska soldater har sedan krigsslutet dött i Irak genom överfall och olyckor. Detta har skapat rädsla och fruktan bland soldaterna och växande kritik bland hemmaopinionerna men är ändå ingen ursäkt för att sätta lagliga och konstitutionella processer ur spel genom vad som framstår som besinningslös hämnd och dödande. I USA dödas varje år mellan 11 och 12 000 människor med skjutvapen. Det gör ca 30 mord om dagen. I USA har alltså ca 3 600 människor mördats sedan den 9 april, den dag då president Bush förklarade kriget vunnet och freden säkrad för Irak. Världen skall vara tacksam för att inte 3 600 amerikaner har dött på slagfälten i Irak, utan ”bara” på slagfälten hemmavid.
Nürnbergrättegångarna förde tillbaka begreppet civilisation till det tyska samhället. Det har inte USA och England gjort i Irak – ännu.
Det bästa råd man idag kan ge Saddam Hussein är att frivilligt överlämna sig till den internationella domstolen mot krigsförbrytelser i Haag, vars legitimitet – som bekant – USA inte har erkänt. Detta skulle ge hela världssamfundet en objektiv och dokumenterad bild av begångna förbrytelser. Det skulle också ge en kraftfull illustration till begreppet att leva under lagen.
Bo Ekman
Tuesday, June 10, 2003
Upproret måste komma från mitten
Sverige har gått i baklås när det gäller att lösa de tre viktigaste frågorna på dagordningen sedan 30 år: välfärden, tillväxten och vår roll i Europa. Folkomröstningens budskap till makten i politiken och i näringslivet: vi tror inte på vad ni säger. Nog nu. Folkomröstningen för Sverige in i tre kriser.
Den första krisen är konstitutionell. Vi hänger nu samman med EU i en arm, inte två. 1994 pressades ett ja till EU fram genom en formidabel mobilisering av s-väljare. Ingvar Carlsson visste att Sverige behövde EUs konvergenskrav för att tvinga fram de åtgärder som varken en s-regering eller borgarregering av egen kraft kunnat få igenom.
Detta har aldrig vänstern kunnat smälta. Det frampiskade EU-medlemskapet visar sig nu vila på bräcklig demokratisk grund. Folket gick till val om identitet och tillhörighet. Traditionen av svensk social och politisk isolisationism är intakt.
För det andra har Sverige nu hamnat i en parlamentarisk knipa. Riksdagen är i majoritet för EMU/EU medan folket är emot. Landet leds av en regering vars egna och stödpartiernas väljarunderlag är negativa till EMU/EU. Regeringen är i sig splittrad.
För det tredje är det regeringsbärande partiet fortsatt splittrat även i välfärds- och energipolitik. En svag socialdemokrati och en svag borgerlighet lämnar fältet fritt för ytterligheter till vänster och höger. Landets främsta symbol och företrädare för internationellt samarbete mördas. Vänstern stämmer upp Internationalen som segersång i en aningslös känsla för det paradoxala.
Hur har denna röra blivit möjlig? 1968 gjorde vänstern sitt uppror. Det var på det tidiga sjuttiotalets vänstervåg som den offentliga sektorns enorma expansion genomfördes. Den fullföljdes av den borgerliga regeringen, som också ansvarade för den katastrofala upplåningen som ledde till devalveringarna. Välfärden var från början underfinansierad. Välfärdssystemens uppbyggnad var frikopplad från dess viktigaste finansieringsmekanism: ekonomisk tillväxt och företagande.
Under 1980-talet kom upproret från höger: nyliberalismen. Den föreskrev en o- och avreglerad kapitalism, som skulle ha som enda mål att betjäna aktieägarnas förmögenhetstillväxt. Samtidigt gick globaliseringen in i ett turboskede. Nationalstaternas självständighet minskade. Den nya kapitalismen sökte sina förebilder i USA och England. Vi fick en kapitalism frikopplad från den välfärdspolitiska realiteten som är förutsättningen för produktivitet.
Så kom vänstern, isolerad i sin box, värnande välfärd och högern, isolerad i sin box, värnande det fria kapitalet. Resultatet: vi har usel välfärd och usel tillväxt.
Sverige behöver en revitaliserad kapitalism men ömsesidigt kopplad till ett stabilt välfärdsskapande.
Bo Ekman
Den första krisen är konstitutionell. Vi hänger nu samman med EU i en arm, inte två. 1994 pressades ett ja till EU fram genom en formidabel mobilisering av s-väljare. Ingvar Carlsson visste att Sverige behövde EUs konvergenskrav för att tvinga fram de åtgärder som varken en s-regering eller borgarregering av egen kraft kunnat få igenom.
Detta har aldrig vänstern kunnat smälta. Det frampiskade EU-medlemskapet visar sig nu vila på bräcklig demokratisk grund. Folket gick till val om identitet och tillhörighet. Traditionen av svensk social och politisk isolisationism är intakt.
För det andra har Sverige nu hamnat i en parlamentarisk knipa. Riksdagen är i majoritet för EMU/EU medan folket är emot. Landet leds av en regering vars egna och stödpartiernas väljarunderlag är negativa till EMU/EU. Regeringen är i sig splittrad.
För det tredje är det regeringsbärande partiet fortsatt splittrat även i välfärds- och energipolitik. En svag socialdemokrati och en svag borgerlighet lämnar fältet fritt för ytterligheter till vänster och höger. Landets främsta symbol och företrädare för internationellt samarbete mördas. Vänstern stämmer upp Internationalen som segersång i en aningslös känsla för det paradoxala.
Hur har denna röra blivit möjlig? 1968 gjorde vänstern sitt uppror. Det var på det tidiga sjuttiotalets vänstervåg som den offentliga sektorns enorma expansion genomfördes. Den fullföljdes av den borgerliga regeringen, som också ansvarade för den katastrofala upplåningen som ledde till devalveringarna. Välfärden var från början underfinansierad. Välfärdssystemens uppbyggnad var frikopplad från dess viktigaste finansieringsmekanism: ekonomisk tillväxt och företagande.
Under 1980-talet kom upproret från höger: nyliberalismen. Den föreskrev en o- och avreglerad kapitalism, som skulle ha som enda mål att betjäna aktieägarnas förmögenhetstillväxt. Samtidigt gick globaliseringen in i ett turboskede. Nationalstaternas självständighet minskade. Den nya kapitalismen sökte sina förebilder i USA och England. Vi fick en kapitalism frikopplad från den välfärdspolitiska realiteten som är förutsättningen för produktivitet.
Så kom vänstern, isolerad i sin box, värnande välfärd och högern, isolerad i sin box, värnande det fria kapitalet. Resultatet: vi har usel välfärd och usel tillväxt.
Sverige behöver en revitaliserad kapitalism men ömsesidigt kopplad till ett stabilt välfärdsskapande.
Bo Ekman
Tuesday, May 6, 2003
Förtroendet för kommissionen
När Göran Persson inledde sin valrörelse i Björkvik 2002 aviserade han att en särskild kommission, en Förtroendekommission, skulle tillsättas. Han tog ett klokt initiativ i frågan. Några veckor senare utsågs Erik Åsbrink till dess ordförande.
Perssons initiativ hade föregåtts av en växande debatt sedan flera år om moral och etik i näringslivet. Själv hade jag hävdat, bland annat med utgångspunkt från Skandiachefernas bonusavtal, att företagsledare inte får sätta marknadsekonomins grundprincip – att ta egen risk – ur spel genom sina belöningssystem och att vi i företagssamheten inte kommer att få någon förändring i företagsklimatet om inte väljarna kräver detta av politikerna.
Alltså: ägarna, företagen och deras ledare måste söka vinna den majoritet av svenska folket som inte arbetar i näringslivet för sin sak och få dem att acceptera det som krävs för ett dynamiskt entreprenörsklimat i Sverige.
Men det är med växande oro man nu kan fråga sig om kommissionens analys och slutsatser kan komma att bli tillräckligt tydliga för att motivera förändring i värderingar och beteenden. För någon månad sedan lämnade Marcus Storch (en av de få företagsledare och styrelseproffs som aktivt drivit frågorna) kommissionens referensgrupp med motiveringen att den varken är beslutande eller fick vara rådgivande i en så viktiga fråga som den så kallade kodgruppens sammansättning (det är ju denna som ska skriva de regler som ska gälla för svenskt näringsliv framöver). Men de skulle ändå komma att framstå att referensgruppen sanktionerade kommissionens beslut.
För en vecka sedan sparkades Olle Rossander, utredningens huvudsekreterare, efter en inre schism om öppenhet och formen för redovisning av kommissionens arbete. Rossander ville stimulera (och delta i) debatten, Åsbrink och ledamöterna ville tydligen ha slutenhet.
Vad är det som händer i denna kommission? Det svenska näringslivet behöver – en klarspråkstalande, stenvändande, byktvättande Kommission, som ger tydliga budskap om värderingar, principer och spelregler… och sanktioner.
I hägnet av en ”tystnadens kultur” har bland näringslivets olika aktörer debatt och självreglering låtit vänta på sig. Därför har katastroferna i ABB-, Skandia- och American Skandia kunnat utvecklas i fred för insyn. Ingen vågar säga något. Detta beteende är ett utflöde av existerande normer och kultur. Inom systemet finns som bekant ett stort mått av allas beroende av alla i sidled och djupled. De oberoende är få och inte väl sedda.
De flesta i kommissionens referens- och kodgrupper tillhör någon maktgrupp. Var finns de andra nyckelgrupperna i näringslivet såsom familjeföretagare, entreprenörer eller fondförvaltare eller frispråkiga kritiker? Det blir de som skall överses som själva sätter reglerna, och i Börskommitténs fall också utdelar sanktionerna.
Förtroendekommissionen får nu arbeta i ett klimat där vreden bland sparare, anställda och allmänhet nått stormstyrka. Kommissionen kommer inte att bli trovärdig om den inte både blottlägger och ger sig på frågor om belöningssystem, vissa redovisningsprinciper, kompisstyre och olika konsulters roller i sammanhangen. Aktieägare, sparare och anställda måste i klartext få veta hur det faktiskt går till. The Economist kräver i förra veckans dossier om företagsledningarnas förtroendekris en allvarlig skärpning av aktieägarna för att rensa upp i systemet.
Kommissionen har ett delansvar i att återföra värden som oväld, rättrådighet och civilkurage in i styrelserummen, där mången ledamot idag kan stöna ”Fan vad journalisterna gallskriker över det lilla de får veta”.
Bo Ekman
Perssons initiativ hade föregåtts av en växande debatt sedan flera år om moral och etik i näringslivet. Själv hade jag hävdat, bland annat med utgångspunkt från Skandiachefernas bonusavtal, att företagsledare inte får sätta marknadsekonomins grundprincip – att ta egen risk – ur spel genom sina belöningssystem och att vi i företagssamheten inte kommer att få någon förändring i företagsklimatet om inte väljarna kräver detta av politikerna.
Alltså: ägarna, företagen och deras ledare måste söka vinna den majoritet av svenska folket som inte arbetar i näringslivet för sin sak och få dem att acceptera det som krävs för ett dynamiskt entreprenörsklimat i Sverige.
Men det är med växande oro man nu kan fråga sig om kommissionens analys och slutsatser kan komma att bli tillräckligt tydliga för att motivera förändring i värderingar och beteenden. För någon månad sedan lämnade Marcus Storch (en av de få företagsledare och styrelseproffs som aktivt drivit frågorna) kommissionens referensgrupp med motiveringen att den varken är beslutande eller fick vara rådgivande i en så viktiga fråga som den så kallade kodgruppens sammansättning (det är ju denna som ska skriva de regler som ska gälla för svenskt näringsliv framöver). Men de skulle ändå komma att framstå att referensgruppen sanktionerade kommissionens beslut.
För en vecka sedan sparkades Olle Rossander, utredningens huvudsekreterare, efter en inre schism om öppenhet och formen för redovisning av kommissionens arbete. Rossander ville stimulera (och delta i) debatten, Åsbrink och ledamöterna ville tydligen ha slutenhet.
Vad är det som händer i denna kommission? Det svenska näringslivet behöver – en klarspråkstalande, stenvändande, byktvättande Kommission, som ger tydliga budskap om värderingar, principer och spelregler… och sanktioner.
I hägnet av en ”tystnadens kultur” har bland näringslivets olika aktörer debatt och självreglering låtit vänta på sig. Därför har katastroferna i ABB-, Skandia- och American Skandia kunnat utvecklas i fred för insyn. Ingen vågar säga något. Detta beteende är ett utflöde av existerande normer och kultur. Inom systemet finns som bekant ett stort mått av allas beroende av alla i sidled och djupled. De oberoende är få och inte väl sedda.
De flesta i kommissionens referens- och kodgrupper tillhör någon maktgrupp. Var finns de andra nyckelgrupperna i näringslivet såsom familjeföretagare, entreprenörer eller fondförvaltare eller frispråkiga kritiker? Det blir de som skall överses som själva sätter reglerna, och i Börskommitténs fall också utdelar sanktionerna.
Förtroendekommissionen får nu arbeta i ett klimat där vreden bland sparare, anställda och allmänhet nått stormstyrka. Kommissionen kommer inte att bli trovärdig om den inte både blottlägger och ger sig på frågor om belöningssystem, vissa redovisningsprinciper, kompisstyre och olika konsulters roller i sammanhangen. Aktieägare, sparare och anställda måste i klartext få veta hur det faktiskt går till. The Economist kräver i förra veckans dossier om företagsledningarnas förtroendekris en allvarlig skärpning av aktieägarna för att rensa upp i systemet.
Kommissionen har ett delansvar i att återföra värden som oväld, rättrådighet och civilkurage in i styrelserummen, där mången ledamot idag kan stöna ”Fan vad journalisterna gallskriker över det lilla de får veta”.
Bo Ekman
Friday, April 25, 2003
Var är moralen, Wallenberg?
Uppförandekoder och revisioner biter inte på näringslivets girighet. Det är dags för en kulturrevolution. Toppskiktet saknar uppkäftiga motkrafter. Regeringen måste visa vägen och bryta samarbetet med de maktcentrum som drar näringslivet i smutsen. Näringslivets tillträdande vd Ebba Lindsö har ett stort ansvar att skapa normer och leda självsaneringen, skriver Bo Ekman, som i årtionden haft ledande poster i näringslivet.
Dwight Eisenhower sa en gång att "människor som värderar sina privilegier framför sina principer förlorar snart båda". Maktutövningen i näringslivet måste vila på tydligt formulerade och konsekvent tillämpade värderingar/principer. Det är i denna process där värderingar och resultat förenas som ledarskapet ständigt återvinner - eller förlorar - sitt förtroende och sin legitimitet.
Förtroende, grunden för legitimitet, är en flyktig vara. Det visar Skandias nedgång och fall.
Att en gång på goda grunder ha erövrat förtroende för sitt ledarskap ger ingen som helst garanti för att detta blir bestående för framtiden. Det vet Gyllenhammar, Barnevik, Ramqvist, Lindahl. Det vet nu också Lars Eric Petersson och kanske snart Michael Treschow.
I delar av det svenska näringslivet har slagsmålet gällt vem som kan tjäna mest, inte vem som är starkast i omdöme.
Varför överlevde inte Gyllenhammar, Barnevik, Lindahl, Ramqvist och Petersson sina framgångar? Varför lyckades de med konststyckena att ruinera glimrande karriärer - ja hjältestatus - för att hamna bland de utstötta och bespottade?
Jag tror att förklaringen är lika enkel som den är komplicerad: de saknade motkrafter. De saknade tillräckligt starka och omdömesgilla ägare, styrelser, chefer, rådgivare och medarbetare som gav dem den match de behövde för att sansa sig. De saknade också självkritik och självinsikt.
Den i går publicerade boken - "Livsfarlig ledning" - om ABB, Barnevik och Lindahl (Bengt Carlsson och Sophie Nachemson-Ekwall, Ekerlids förlag) visar med förfärande tydlighet hur Barnevik och Lindahl är i förbund med varandra och leker katt och råtta.
De mjölkar ABB på pengar, inte bara genom en robust lön utan genom väldiga bonusutbetalningar som för Lindahl uppgår till 75 miljoner kronor för 1999. Sammanlagt får Lindahl 700 miljoner kronor för sina decennier i Asea och ABB. Därutöver kom alltså pensionsavtalet som gav honom 520 miljoner kronor före den påtvingade återbetalningen.
De båda och därefter Jörgen Centerman leder samtidigt en utveckling som obevekligen för dem och bolaget mot katastrofen. Det mest skrämmande är ändå att ingen av dem velat inse att de handlat fel.
Men ytterst vilar ändå ansvaret på Barneviks och Lindahls huvudmän: aktieägarna. I ABB skrev Peter Wallenberg under pensionsavtalet med Barnevik. Claes Dahlbäck och Jacob Wallenberg har genom åren i omgångar suttit i ABB:s styrelse.
Detta inger inte förtroende för stark ägarmakt eller som Investor brukar kalla sig: "ägarspecialister".
Inte heller det som under många år hänt i Ericsson inger förtroende för ägarna. Treschows kontroversiella retroaktiva "övertidsersättning" överenskoms redan vid ett möte på SPP i oktober 2001, där Percy Barnevik (representerande Investor) och Bo Rydin (representerande Industrivärden) gjorde upp om kompensationen till Treschow för att få honom att lämna vd-stolen på Electrolux.
Innan han lämnade Electrolux höjdes hans fasta lön med 2,6 miljoner kronor för att höja den pensionsgrundande inkomsten. Den så hyllade rörliga bonusdelen eliminerades, eftersom den inte är pensionsgrundande!
Varför lades inte alla korten på bordet när Treschow presenterades som styrelseordförandekandidat? Nu har genom krystade förklaringar om "övertid" nomineringskommitténs icke ägarbundna representanter degraderat sig själva till huvudägarnas skickebud.
Varken dessa eller företrädare för ägarna - Jacob Wallenberg - talade klarspråk vid stämman inför de tusentals aktieägarna med bara en tusendels röst.
Att sedan Investor förde Industrivärden - och Ericssons övriga aktieägare - bakom ljuset genom att först dagen efter Ericssons bolagsstämma låta offentliggöra att Treschow nu dessutom skulle ingå i ABB:s styrelse med ett arvode på 1,5 miljoner kronor förstärker intrycket av oförmågan att spela med öppet visir.
Vid Investors bolagsstämma häromdagen fanns i närmast en avgrund mellan podiets arrogans och de tillströmmade aktieägarnas frågeställningar. Det behövs en kulturrevolution i delar av näringslivet.
Katastroferna i ABB och Skandia visar att i företag där tjänstemän tar makten över ägarna, från ägarna eller fyller ett vakuum där ägare inte finns, faller lättare offer för girighetens drivkrafter - vare sig det gäller makten eller pengarna.
Chefstjänstemännen riskerar sällan sina egna kapital. De leder företag, vars kapital byggts upp av generationers entreprenörskap och arbetsinsatser i produktionen. Deras låga benägenhet att ta risk för egen del - den fungerande kapitalismens kärna - är väl speglad i chefstjänstemännens anställningsavtal.
En Ericssonanställd metallare lever långt farligare än någonsin en Treschow eller Svanberg. Bonuskulturen utgår från antagandet att människor med vett och vilja skulle säga till sig själva: jag håller inne med min kreativitet och arbetsvilja om jag inte får bonus! Jag har aldrig upplevt att verkligheten fungerar så.
Men det är ändå hoten om detta som får svaga ledare att ge efter. Men det kan också vara så att ledarna själva vill bli delaktiga i belöningssystem, som de själva skulle gå miste om, om de utövade ett stramare ledarskap. Kanske Peter Wallenbergs pension på 13,5 miljoner kronor från Investor (trots att han aldrig varit anställd) ska ses i det ljuset.
Man kan också ställa sig frågan hur personalrepresentanterna i bolagsstyrelserna, och ytterst de fackliga organisationerna under lång tid kunnat medverka i de beslut som skapat en kultur som i sig blivit ett påtagligt hot mot företagens hälsa och rimlig lönebildning.
Vi ser att uppförandekoder, revisioner och mediebevakning inte rår på näringslivets arrogans och beteenden. Jag tror främst på det goda exemplet och föredömets makt.
Regeringen måste utse, i sina bolag och i AP-fonder, styrelseledamöter som befinner sig så långt bortom den beskrivna kulturen som det går. Det var en belastning att utse Lars Eric Petersson till styrelseordförande i Telia och Martin Ebners förtrogne Johan Björkman till ordförande i Tredje AP-fonden. Det finns faktiskt många goda och principfasta pragmatiker att välja på ute i det svenska och internationella näringslivet.
Det är en växande belastning för socialdemokratin och regeringen att den så ofta uppträder som lobbygrupp för Investors intressen, när dess kultur står så långt från regeringens uttalade värderingar. Det är dags att bryta upp hajburen mellan socialdemokratin och Wallenbergssfären.
Organisationen Svenskt Näringsliv har under Sören Gylls ordförandeskap legat påfallande lågt i dessa förtroendefrågor. Men organisationen är trots sina 57 000 medlemsföretag dominerad av just de storföretagsledare som befinner sig i fokus. Organisationen måste få ett ledarskap som är fritt från bindningar till skandaler för att ge den legitimitet att driva näringslivets egen självsanering och normuppbyggnad. Ebba Lindsö har en stor uppgift framför sig.
Det är dags att ifrågasätta Michael Treschows lämplighet som näste ordförande för Svenskt Näringsliv - eller ens någon från den nu hårt belastade Investorsfären.
Organisationen - och det svenska näringslivet - behöver en styrelseordförande som är fri och visat sig ha styrkan att stå för det goda omdöme som förenar resultat och värderingar.
Men allra viktigast är att ägarna äger och äger rätt. Att de är öppna, tydliga, aktiva, konsekventa om de regler som ska gälla resultatskapande i just deras företag. Då får vi inte bara det nödvändiga kapitalets konkurrens, utan också en livgivande värderingarnas mångfald.
Bo Ekman
Dwight Eisenhower sa en gång att "människor som värderar sina privilegier framför sina principer förlorar snart båda". Maktutövningen i näringslivet måste vila på tydligt formulerade och konsekvent tillämpade värderingar/principer. Det är i denna process där värderingar och resultat förenas som ledarskapet ständigt återvinner - eller förlorar - sitt förtroende och sin legitimitet.
Förtroende, grunden för legitimitet, är en flyktig vara. Det visar Skandias nedgång och fall.
Att en gång på goda grunder ha erövrat förtroende för sitt ledarskap ger ingen som helst garanti för att detta blir bestående för framtiden. Det vet Gyllenhammar, Barnevik, Ramqvist, Lindahl. Det vet nu också Lars Eric Petersson och kanske snart Michael Treschow.
I delar av det svenska näringslivet har slagsmålet gällt vem som kan tjäna mest, inte vem som är starkast i omdöme.
Varför överlevde inte Gyllenhammar, Barnevik, Lindahl, Ramqvist och Petersson sina framgångar? Varför lyckades de med konststyckena att ruinera glimrande karriärer - ja hjältestatus - för att hamna bland de utstötta och bespottade?
Jag tror att förklaringen är lika enkel som den är komplicerad: de saknade motkrafter. De saknade tillräckligt starka och omdömesgilla ägare, styrelser, chefer, rådgivare och medarbetare som gav dem den match de behövde för att sansa sig. De saknade också självkritik och självinsikt.
Den i går publicerade boken - "Livsfarlig ledning" - om ABB, Barnevik och Lindahl (Bengt Carlsson och Sophie Nachemson-Ekwall, Ekerlids förlag) visar med förfärande tydlighet hur Barnevik och Lindahl är i förbund med varandra och leker katt och råtta.
De mjölkar ABB på pengar, inte bara genom en robust lön utan genom väldiga bonusutbetalningar som för Lindahl uppgår till 75 miljoner kronor för 1999. Sammanlagt får Lindahl 700 miljoner kronor för sina decennier i Asea och ABB. Därutöver kom alltså pensionsavtalet som gav honom 520 miljoner kronor före den påtvingade återbetalningen.
De båda och därefter Jörgen Centerman leder samtidigt en utveckling som obevekligen för dem och bolaget mot katastrofen. Det mest skrämmande är ändå att ingen av dem velat inse att de handlat fel.
Men ytterst vilar ändå ansvaret på Barneviks och Lindahls huvudmän: aktieägarna. I ABB skrev Peter Wallenberg under pensionsavtalet med Barnevik. Claes Dahlbäck och Jacob Wallenberg har genom åren i omgångar suttit i ABB:s styrelse.
Detta inger inte förtroende för stark ägarmakt eller som Investor brukar kalla sig: "ägarspecialister".
Inte heller det som under många år hänt i Ericsson inger förtroende för ägarna. Treschows kontroversiella retroaktiva "övertidsersättning" överenskoms redan vid ett möte på SPP i oktober 2001, där Percy Barnevik (representerande Investor) och Bo Rydin (representerande Industrivärden) gjorde upp om kompensationen till Treschow för att få honom att lämna vd-stolen på Electrolux.
Innan han lämnade Electrolux höjdes hans fasta lön med 2,6 miljoner kronor för att höja den pensionsgrundande inkomsten. Den så hyllade rörliga bonusdelen eliminerades, eftersom den inte är pensionsgrundande!
Varför lades inte alla korten på bordet när Treschow presenterades som styrelseordförandekandidat? Nu har genom krystade förklaringar om "övertid" nomineringskommitténs icke ägarbundna representanter degraderat sig själva till huvudägarnas skickebud.
Varken dessa eller företrädare för ägarna - Jacob Wallenberg - talade klarspråk vid stämman inför de tusentals aktieägarna med bara en tusendels röst.
Att sedan Investor förde Industrivärden - och Ericssons övriga aktieägare - bakom ljuset genom att först dagen efter Ericssons bolagsstämma låta offentliggöra att Treschow nu dessutom skulle ingå i ABB:s styrelse med ett arvode på 1,5 miljoner kronor förstärker intrycket av oförmågan att spela med öppet visir.
Vid Investors bolagsstämma häromdagen fanns i närmast en avgrund mellan podiets arrogans och de tillströmmade aktieägarnas frågeställningar. Det behövs en kulturrevolution i delar av näringslivet.
Katastroferna i ABB och Skandia visar att i företag där tjänstemän tar makten över ägarna, från ägarna eller fyller ett vakuum där ägare inte finns, faller lättare offer för girighetens drivkrafter - vare sig det gäller makten eller pengarna.
Chefstjänstemännen riskerar sällan sina egna kapital. De leder företag, vars kapital byggts upp av generationers entreprenörskap och arbetsinsatser i produktionen. Deras låga benägenhet att ta risk för egen del - den fungerande kapitalismens kärna - är väl speglad i chefstjänstemännens anställningsavtal.
En Ericssonanställd metallare lever långt farligare än någonsin en Treschow eller Svanberg. Bonuskulturen utgår från antagandet att människor med vett och vilja skulle säga till sig själva: jag håller inne med min kreativitet och arbetsvilja om jag inte får bonus! Jag har aldrig upplevt att verkligheten fungerar så.
Men det är ändå hoten om detta som får svaga ledare att ge efter. Men det kan också vara så att ledarna själva vill bli delaktiga i belöningssystem, som de själva skulle gå miste om, om de utövade ett stramare ledarskap. Kanske Peter Wallenbergs pension på 13,5 miljoner kronor från Investor (trots att han aldrig varit anställd) ska ses i det ljuset.
Man kan också ställa sig frågan hur personalrepresentanterna i bolagsstyrelserna, och ytterst de fackliga organisationerna under lång tid kunnat medverka i de beslut som skapat en kultur som i sig blivit ett påtagligt hot mot företagens hälsa och rimlig lönebildning.
Vi ser att uppförandekoder, revisioner och mediebevakning inte rår på näringslivets arrogans och beteenden. Jag tror främst på det goda exemplet och föredömets makt.
Regeringen måste utse, i sina bolag och i AP-fonder, styrelseledamöter som befinner sig så långt bortom den beskrivna kulturen som det går. Det var en belastning att utse Lars Eric Petersson till styrelseordförande i Telia och Martin Ebners förtrogne Johan Björkman till ordförande i Tredje AP-fonden. Det finns faktiskt många goda och principfasta pragmatiker att välja på ute i det svenska och internationella näringslivet.
Det är en växande belastning för socialdemokratin och regeringen att den så ofta uppträder som lobbygrupp för Investors intressen, när dess kultur står så långt från regeringens uttalade värderingar. Det är dags att bryta upp hajburen mellan socialdemokratin och Wallenbergssfären.
Organisationen Svenskt Näringsliv har under Sören Gylls ordförandeskap legat påfallande lågt i dessa förtroendefrågor. Men organisationen är trots sina 57 000 medlemsföretag dominerad av just de storföretagsledare som befinner sig i fokus. Organisationen måste få ett ledarskap som är fritt från bindningar till skandaler för att ge den legitimitet att driva näringslivets egen självsanering och normuppbyggnad. Ebba Lindsö har en stor uppgift framför sig.
Det är dags att ifrågasätta Michael Treschows lämplighet som näste ordförande för Svenskt Näringsliv - eller ens någon från den nu hårt belastade Investorsfären.
Organisationen - och det svenska näringslivet - behöver en styrelseordförande som är fri och visat sig ha styrkan att stå för det goda omdöme som förenar resultat och värderingar.
Men allra viktigast är att ägarna äger och äger rätt. Att de är öppna, tydliga, aktiva, konsekventa om de regler som ska gälla resultatskapande i just deras företag. Då får vi inte bara det nödvändiga kapitalets konkurrens, utan också en livgivande värderingarnas mångfald.
Bo Ekman
Subscribe to:
Posts (Atom)
