Jag förstår inte vad Ryssland skulle ha Sverige till

Nyligen samlade Tällberg Foundation till ett möte för diskussion och reflektion, i första hand om de säkerhetspolitiska förändringar som äger rum i världen. Mötet tilldrog sig i Helsingfors på den gamla svensk-finsk-ryska fästningen Sveaborg, vid hamninloppet. Ett 40-tal personer från öst, väst, nord och syd försökte få mening och struktur i det som nu försiggår. Det är inte så lätt.
Det fanns en framväxande enighet att det som har kallats den nordiska politiska modellen, byggd på koncensus och gemenskap, har börjat klinga ut. I alla nordiska länder finns nu en bastant minoritet som bekämpar invandring och demografisk mångfald. 1900-talets bärande idé om solidaritet och social gemenskap står sig inte längre som en självklar grundläggande värdering.
Därmed rubbas också fundamenten för den svenska och därmed också den finska, och tilldels den nordiska, säkerhetspolitiken. Sverige driver allt närmre mot att ty sig till Nato, vilket också troligen får till följd att Finland går samma väg.
En svensk opinionsundersökning redovisar att svenskarna nu har fått tillbaka sin gamla rysskräck som har sina rötter i 1700-talet. Den kommer som ett brev på posten efter den retorik som förts, inte minst med u-båtsskrammel och bastanta militärövningar i delar av Norden.

Personligen förstår jag inte riktigt vad ryssarna skulle ha Sverige eller Finland till.
Samtidigt som vår försvarsminister uttrycker allvarsmättade ord på tryggt och klingande dalmål, lägger ryska och europeiska och nordiska intressen ner en gasledning i Östersjön mellan Leningrad och Nordtyskland, i ett av de största ekonomiska samarbetsprojekt som öst och väst någonsin har haft.
Ordförande för projektets lobbygrupp är Tysklands förre förbundskansler Gerhard Schröder. Än så länge är våra gemensamma intressen långt större än de motsatta.
Långt mer alarmerande är utvecklingen i Mellanöstern, Nordafrika och runt Medelhavet. Här saknas de grundläggande stabiliserande strukturerna som nationalstater ändå innebär. Syrien, Libyen, Tunisien,Irak, Jemen, Sudan, Egypten - men även Grekland och flera sydryska republiker är gravt destabiliserade.
Deras politiska regimer ligger till dels i ruiner. Men även många länder i Asien hänger på gärdesgården: Afghanistan, Pakistan, Myanmar, Thailand och Nordkorea. I Asien är Kina idag den stabiliserande maktfaktorn.
Jag var där för några veckor sedan och träffade representanter för regeringen. De gav uttryck för en tämligen ny kinesisk hållning, nämligen att mer aktivt delta i världspolitikens olika fora och processer, till exempel i styrningen av det finansiella systemet, i klimat- och miljöfrågor och i utvecklingen av ny infrastruktur – men också i humanitära frågor som den pågående globala flyktingkatastrofen.
Kina är rikt, stadd vid kassa. Medan Väst sjunker djupare i sina problem växer Öst sig starkare.

Bo Ekman

Glokal framtidsspanare