Views and news

Tidsresan

2011-12-31T15:22:00.000+01:00

Årskrönikor i tv eller andra medier fastnar i händelser. De lär oss inte att se hur skeenden bestäms av förändrade relationer mellan olika delar i komplexa system. Under 2011 bröt några komplexa systemrelationer samman. Spänningar hade byggts upp under många år. När system brister utlöser de vågor av svåröverskådliga följdverkningar.

Två och en halv kilometer under havsbotten utanför Japans östkust, brast den spänning mellan två kontinentalplattor som byggts upp under årtusenden. Det geologiska systemet producerade den värsta jordbävning som någonsin uppmätts. Den destabiliserade energiproduktionen – kärnkraftverk slogs ut, andra stängdes. Den pressade upp oljepriserna, slog sönder industriella leveranskedjor i bilindustrin, dator- och telekomindustrier. En tsunami dödade många hundra tusentals människor.

Den 4 januari dog en tunisisk grönsakshandlare. Han hade tänt på sig själv utanför en polisstation i staden Sidi Bouzid. Hans martyrdöd utlöste en missnöjesvåg som fortsätter att rulla genom norra Afrika och Mellanöstern. Ett maktsystem, vars strukturer i generationer byggt på förtryck förlorade sin grundläggande förutsättning för att fungera: rädslan. Nu är systemdynamiken bortom politisk kontroll. Syrien, Jemen, Irak, Iran, Saudi, Pakistan kommer att falla. Detta sker i världens per capita mest rustade länder.

I Europa har den finansiella systemet, Eurosystemet, gått sönder. Den ömsesidiga solidariteten och respekten för ordning och reda hade fått ge vika för populistisk överbudspolitik och för omättliga väljarkrav (jämför Sverige på 1970- och 80-talen). USA uppvisar jättelika underskott i budget och utrikeshandel. Relationerna mellan medborgare (konsumenter, förmånsmottagare, låntagare…) och statsledningar bygger upp för en folklig/politisk jordbävning. Dessvärre ligger inte inom räckhåll den tillväxt som inom överskådlig tid skulle rätta till obalanserna. Förtroendet rinner ut ur systemen.

I Ryssland har folket satt sig i rörelse mot Putins cementering av sitt maktinnehav. Kina ska byta stats- och partiledning år 2012. USA ska välja president. Stormaktsystemet befinner sig i rörelse.

Den fas i historiens förlopp som 2012 infinner sig i, kommer fortsatt påvisa tillvarons tilltagande ömsesidiga beroenden/relationer mellan naturens beteenden, teknologins möjligheter och skörheter samt människans politiska och finansiella försök att utöva makt och kontroll över tidens skeenden och komplexa systemrelationer.

Det är inte tiden som är ur led, utan våra sätt att tänka om den.

God fortsättning på tidsresan!

Publicerad i Dalarnas Tidningar 31 december 2011

Framtiden i Kommission

2011-12-30T15:12:00.000+01:00

Det ledande partiet i minoritetsregeringen har påbörjat omskrivningen av sin politiska historia. Detta är inte helt unikt när ett parti börjar tillskriva sig statsbärande status. Partiet tar nu också initiativ till att skriva ut framtiden. Regeringens fyra partiledare har utsett sig själva till en Framtidskommission. Syftet är att döma av tidsplanen att bereda underlaget för den politiska diskussionen i nästa valrörelse, att innehålla problemformuleringsinitiativet.

Jag tror aldrig socialdemokratin offentligt benämnde sig som statsbärande, även om partiet i praktiken innehade denna i grunden demokratiskt osunda ställning. Den ger den makthybris, som obevekligen leder till förfall.

Inget statsbärande parti eller rörelse har överlevt i evärdlig tid. Den socialdemokratiska maktbasen byggdes till synes ointaglig, omfattade de flesta samhällsområden. Det tusenåriga riket låg som på rätlinjig räls. ”Samhället är styrbart” skrev de ledande ekonomerna i en SNS-bok 1983.

Men så blev det inte, trots en 1982 alldeles nytillträdd ”framtidsminister”, den kloke Ingvar Carlsson. Framtiden blev inte som den tänktes ut. Idag ligger socialdemokratin i spillror. De är förvisso inte ensamma att ha vandrat ut i öknen. Alla Europas ”statsbärande” partier och rörelser under de senaste hundra åren har gått ned i de gravar som långliga maktinnehav gräver. Historien är en hårdhänt, obeveklig läromästare. Högmod har föregått fall. Det är obegripligt att makten aldrig lär sig: att söka hegemonisk makt är alltid början till slutet. Maktinnehavet sätter ner vitaliteten i lärandet till förmån för det egenkära rättfärdigandet av att maktinnehavet blivit ”vårt”.

Inget kan bättre ge ”friskhetens klara hy” än att vara sin egen mest intelligenta opposition. Men för att betjäna ett sådant syfte är inte Framtidskommissionen sammansatt.

Att tillsätta en Kommission är pretentiöst, för att inte säga pompöst. En Kommission tillsätts när någonting obehagligt och svårbemästrat har skett, något som de sedvanliga politiska mekanismerna inte förmår lösa; frågor där konflikterna skär som skalpeller över partigränser och genom valmanskåren. En Kejne-kommission, en Energikommission, Palmekommission, Etik- och förtroendekommissionen, en Estoniakommission. Alla har de handlat om politiska eller myndighetshaverier. Skulle nu också ”framtiden” vara ett sådant?

Men framtiden blir aldrig som det är tänkt, framförallt inte som makten tänker sig. Det är rent av en bisarr tanke – från den annars så förståndige Per Schlingman – att söka stänga in framtidsdiskussionen i partiledarbur, några med darriga mandat, och en därtill på oklara grunder utvald expertgrupp.

Det finns goda skäl att anta att den samhällsmodell och de ideologier som format 1900-talets maktstrukturer bryts ned av en teknologisk revolution, att den ”kreativa destruktionen” är av en sådan genomgripande natur att föreställningen att partiledare och ekonomer skulle kunna styra ”framtiden” i grunden är tokot. Det är ”svenskt” att Kommissionen inte rymmer någon med bakgrund i teknologi (en Brian Arthur eller Anders Ynnerman), i poesi (en Tomas Tranströmer eller Bei Dao) eller en curator/kritiker (en Lars Nittve eller Norman Lebrecht). Urvalet saknar de som har fantasi att frigöra sig från nuets debatter och strukturer: Påhittarna.

Verklig förändring sker inte på maktens villkor. Obeständigheten är varats villkor. Samtidens famlande efter ”hållbarhet” (och politikens och marknadens löften därom) är en eftersläpning av föreställningen om den tillvarons stabilitet och förutsägbarhet, som byggde det utopiska 1900-talssamhället.

Men kanske är Kommissionens uppgift att för en stund stötta upp föreställningen om regeringsmaktens beständighet. Jag tar mig därför friheten att föreslå ett annat format för en framtidsdiskussion än att forma en Regeringskommission. Idén bygger också på att förnya den svenska/nordiska modellens framgångsrecept: samverkans och konsensustraditionen. Vi har i långliga tider vetat att komma överens att komma överens är en god grund för samhällsbygge.
Här är mitt förslag:

1.Formulera en huvudfråga för samtal och diskussion om framtid, till exempel; vad skall vi ha Sverige till? Vi använde den frågan för samtal om framtid i skolor i samband med millennieskiftet.

Framtiden blir att leva i och med komplexitet. Vi kommer att få veta och kunna så mycket mer. Därför blir lärandet den inre kärnan i allt värdeskapande, i det vi vant oss att kalla arbete.

2.Erbjud hela Sverige att delta: skolor, studieförbund, konstnärer, nätverk av alla sorter, företag, forskare, fritänkare gör lärresor i samspel och växande gemenskap. Skapa debatter- inte bara på nätet. Över generations -och intressentgränser. Håll ”de som vet bäst” borta.

3.Etablera en stödorganisation, vars uppgift ska vara att ge metod- och processtöd, finansiera särskilt kreativa uppslag och frågeställningar. Den bör vara internationellt sammansatt. Lärande i vår tid kan inte begränsas till ett nationellt intresse eller territorium. Klimat, miljö, finans, euro och humanitära kriser visar att spelet inte längre handlar om att vinna över alla andra. Det handlar om att 193 nationer ska ta ansvar, inte att ”vi” ska konkurrera ut alla andra.

4.Om statliga medel skall användas måste riksdagen stå bakom beslut och process. Om enskilda partier vill göra egna utredningar skall självklart det egna partiet stå för finansieringen.

Det har skrivits och skrivs mycket strunt om framtiden, särskilt av dem som vill lägga den tillrätta att passa för den egna (alltid) begränsade ambitionen utifrån den egna (alltid) begränsade kunskapen. Ingen kan veta allt men alla kan tillföra något.

För hundra år sedan sattes folkbildning i system i Sverige. Den drog fram över hela samhället och lade grunden för en ny nationell identitet. Den gav demokratins genombrott den kunskapsbas detta förutsatte och behövde.

Nu, när det moderna projektets hierarkiska, rationalistiskt och nationalistiskt rätlinjiga modeller går sönder, krävs ett annat kunskaps- och institutionsbygge. Den globaliserande verklighetens ömsesidiga mänskliga, teknologiska, miljö- och ekonomiska beroenden förutsätter en annan identitet än den nationellt försnävade. Den nya måste byggas i demokratisk solidaritet med alla de som är delaktiga i att skapa det vi behöver: energi, mat och kläder men likaså säkerhet, ekonomisk trygghet och frihet.

Syftet bör vara att vi själva- medborgarna– lär oss att skärpa vår förmåga att hantera samhällsevolutionens tilltagande och löftesrika komplexitet. Detta kräver ansvarstagande av oss alla, men också för alla.

Publicerad i DN 2011-12-30

En stor europé

2011-12-21T15:19:00.000+01:00

En av vår samtids stora humanister, Vaclav Havel är död. Hans exempel och livsgärning är ett viktigt föredöme, en fixstjärna, för Europa i just denna Europas ödestid.

Vi hade flera gånger bjudit Havel att komma till Tällberg Forum för att tala till oss, men hans långvariga sjukdom lade hinder i vägen. Men år 2006 sände han Tällberg Forum en hälsning och ett budskap via video. Märkt av sin cancer, allvarlig i tonen, manade han till solidaritet och vaksamhet för rättvisa och medmänsklighet. Han sade att hoppet ska ställas till människans förmåga att ”tygla sin arrogans gentemot naturen”. Utan förtänksamhet och utan sans och måtta förbrukar vi vår miljö, var hans allvarliga budskap.

Havels misstro mot människors och nationers oförmåga att ”komma överens att komma överens” (temat för 2011 års Tällberg Forum) är bekräftad i svaga eller uteblivna internationella avtal och i politikens oförmåga till problemlösning i demokratisk ordning. Eller rättare sagt, nationernas oförmåga att finna en global demokratisk ordning som kan hantera de globala systemproblemen som växer inom miljö, klimat, finans, mat- och vattenförsörjning.

Vaclav Havel var poeten, dramatikern som blev dissident och president två gånger om. Först i Tjeckoslovakien, senare i Tjeckien. Hans politiska agenda var helt enkelt demokrati, frihet, respekt för människan. Han kom att symbolisera det som då, på 1990-talet kom att kallas ”sammets-revolutionen”.

Alexander Dubcek, under Pragvåren 1968 - som föregick den sovjetiska invasionen i augusti samma år – var en förelöpare.

Havel var en levande europé. Han förkroppsligade de värderingar som trots all fascism, alla förföljelser och trots alla krig gjort Europa till någonting viktigt att kämpa för: en det fria ordets, rättssäkerhetens och den sublima poesins, musikens och konstens hemvist.

Europa är ånyo i djup kris, monetär och moralisk (eller kanske ska den uttryckas precis tvärtom – moralisk och monetär). Den europeiska solidariteten hänger idag på den sköraste tråd. Vi kan inte ta för givet att demokrati och solidaritet kommer att stå emot när arbetslösheten går mot 15 procent. Totalitära krafter är tydliga i Ungern. Romer förföljs öppet i Frankrike, Rumänien och Ungern. Främlingshat och antimigration har bitit sig fast i de politiska församlingarna.
Havel talade till oss, med stort vemod och allvar, om människans oförmåga att disciplinera sin arrogans mot andra och gentemot naturen.

Jag tror inte vi på riktigt blir människor om vi inte förmår leva i omsorg om allt annat levande. Detta är demokratins kärna och ändamål.

God Jul, kära läsekrets.

Publicerad i Dalarnas Tidningar 21 december 2011

På rutinens brant

2011-12-13T14:38:00.004+01:00

Understundom, eller snarare allt som oftast, blir det inte som det var lovat vare sig i äldrevården, i Telias kundservice, i SJ's snöröjning i växlarna längs banan, i SOS larmcentraler eller i IKEA's reklamationsköer, i föräldrars ansvarstagande för sina barns skolk eller i bankernas pensionsfondslöften. Ibland är löftesbryteriet satt i system. Genom vanvårdsbolaget Carema har det svenska språket tillförts en symbol och synonym för inhumanitet och ansvarslöshet.

När fel och brister får konsekvenser för människors väl och ve var det förr brukligt att i första hand skylla på ”någon annan”; inte mitt fel utan någon annans. Det var någon annan som inte hade lagt papper i kopieringsapparaten. Det var någon annan som inte hade sköljt ut kaffekopparna. Det var någon annan som hade struntat i att informera.

Idag är det annorlunda, idag skyller de ansvariga på ”något annat”. Nu är det fel på ”systemet”, det är fel i styrningen inne i systemet. Det är fel på systemets koder och funktion. De ansvarigas standardmantra: det har blivit fel i rutinerna. Den utlovade åtgärden blir alltså ”vi ska se över rutinerna”.

Detta innebär att företag och samhällsinstitutioner steg för steg lyfter över det personliga ansvaret från människor av kött och blod till ett neutrum, till ”systemet”. Och systemet det styrs, ja, av rutinerna, av programmeringen, av koderna. Detta är en bild av framtiden, där i allt högre och tätare grad våra liv och beteenden styrs av de rutiner som reglerar systemens funktion. Dessutom blir systemen alltmer integrerade och beroende av varandra. De bildar tillsammans en teknokratisk väv i vilken tillvaron äger rum.

Carema är en del av det globala finanssystemets eviga jakt på fiktiva värden som skapas av vinstförväntningar som är inbäddade i bonussystem och kostnadssänkningslöften som låg i det ursprungliga företagsförvärvets tillväxtkalkyl. Cheferna belånar sina bonusförväntningar och binder sig vid konsumtionsnivåer som kräver ständiga tillskott av ökade bonusar. Så fungerar systemet, så fungerar det också i bankerna. Bonusarna rättfärdigas genom att sägas vara en del av ett globalt system. Därför måste det föreligga jämlikhet mellan bankchefer i USA och bankchefer i Stockholm. Och förresten, Pacta sunt servanda: Avtal är till för att hållas. Åtminstone på toppen av banken, men inte nödvändigtvis för folket.

Jag ringde igår till Microsoft i Stockholm för att försöka nå dess verkställande direktör i en speciell fråga. Den programmerade robotrösten ledde mig vidare genom alternativvalens djungler. Jag tvingades till fjorton knapptryckningar innan en levande mänsklig röst nådde mitt öra. Jag satt fast i systemet.

Vid en viss punkt, omöjlig att i förväg vare sig definiera eller tidsbestämma, brister lögnen; brister tron på löften och ansvar som aldrig blev bejakade. Till slut infinner sig den punkt när den vitmenade och välmenande lögnen svärtas till svek.
Det farliga som händer är att personligt omdöme och ansvar neutraliseras till en mekanik eller elektronik. Det är rutinerna som visat dåligt omdöme, brist på ansvarskänsla, brist på empatisk förmåga. Inte jag, utan något annat.

Publicerad i DT 2011-12-04

Denise och Hanna

2011-11-15T14:37:00.003+01:00

Det var sent på dagen och glest med kunder i butiken i Leksand. I kassan möttes jag av två unga flickor som frågade om de fick hjälpa mig att stoppa ned varorna i bärkassarna.

På deras vita tröjor stod en lite konstig text, kratiresa. Jag frågade vad det nu var. De sträckte ut armarna. Och där stod Demokratiresa! Vad var nu detta? Jo, svarade Denise och Hanna, 14 år, vi ska i september nästa år fara till Auschwitz i Polen, till koncentrationsläger i Tyskland och till Berlin för att ännu bättre förstå vikten av demokratin. De går på Åkerö skola i Leksand. Där har man nu i många år låtit årskurs 9 göra denna resa. Över 400 har hittills rest tillsammans med lärare och föräldrar.

Jag har själv besökt Auschwitz för ganska precis femtio år sedan. Besöket är etsat i mitt minne för evigt. Jag har gått längs järnvägsspåren där människor sorterades till vänster eller till höger: Direkt till gaskamrarna eller till arbetslägret som mellanstation. Fascister är människor som vet med sig att veta bättre än andra människor i kraft av ras, nationalitet, kunskap eller helt enkelt makt. De tar sig makten att sortera agnar från vetet, kunniga från okunniga, begåvade från obegåvade, arier från judar.

I Tällberg tronade Gustaf Ankarcrona. Han gjorde mycket för hembygd och svenskhet. Men han var, som Gustav Näsström skrev i sin bok om Dalarna som svenskt ideal, en aggressiv antisemit. Därför blev han aldrig bjuden hem till Zorngården i Mora, Emma var ju judinna, född Lamm. I Dalarna mätte rasbiologen Bertil Lundman skallar och näsor för att rasbestämma befolkningen. Var de av nordisk stam eller månne av invandrad? Hans artiklar publicerades under ett tiotal år i Dalarnas Hembygdsbok.

Det svenska Rasbiologiska Institutet grundades 1922 genom ett riksdagsbeslut. Dess chef Herman Lundborg, antisemit, blev sedermera också rådgivare till nazisterna i Tyskland i hithörande frågor. Institutet var inrymt i Dekanhuset i Uppsala. Detta hyste också den teologiska fakulteten. Att mäta skillnader i skallform eller kunskap och intelligens för den delen - det kan kvitta - i syfte att sortera människor för vad de får bli eller inte, är demokratins dödgräveri. Det svenska steriliseringsprogrammet skördade 63 000 offer fram till 1975.

Därför är det viktigt, viktigare än någonsin, att åka på skolresa till Auschwitz. Att se med egna ögon, att känna med eget hjärta vad den extrema elitismens tyranneri kan göra när föraktet för andra som inte är som jag, fått fotfäste.

Bo Ekman

Publicerad i Dalarnas tidningar 13 november 2011

Tillväxtdalen

2011-11-07T10:40:00.002+01:00

Idag skulle en samling kring tillväxt ägt rum i Leksand. Men dessvärre har arrangemanget måst inställas. Intresset var för dåligt.

Med tanke på den dynamik som nu utvecklas i många delar av världen var detta stor skam. Dalarna och Sverige behöver all den inspiration och insikter om vad som är på gång.

Jag hade tillfälle att för ett par veckor sedan att resa runt, först i Tyskland och sedan i Silicon Valley för att bättre förstå vad som pågår i laboratorier och utvecklingsavdelningar. Jag kommer tillbaka med mer av hoppfullhet och tillförsikt.
Silicon Valley har under fyra årtionden varit vaggan för den digitala revolutionen. När jag var där lanserade Apple sin nya iPhonegeneration, 4S. Den sålde 4 miljoner första dagen! Det förra rekordet var 1,7. Version 4S har inbyggd artificiell intelligens. Programmet har fått namnet Siri (så hette min första lärarinna). Siri tar emot muntliga frågor och uppmaningar, till exempel: Behöver jag ett paraply idag? Eller Boka ett bord på den bästa tapasrestaurangen i Dallas! Systemet är lärande, vilket innebär att allteftersom miljoner användare ställer frågor byggs svarskapaciteten ut.

Jag besökte två företag, bland andra Tibco, som utvecklar system som gör det möjligt att fatta beslut i nästan samma ögonblick som någonting händer. Detta används i aktiehandel, i dagligvaruhandel, i spelbranschen. Det kallas realtidsbeslut. Branschen växer med över 25 procent om året.

Dessa nya teknologier friställer den dyrbaraste av resurser – tid – för viktigare saker än rutinjobb, till exempel lärande, kultur, produktutveckling, vård, omsorg, miljö, aktiv fritid.

Jag besökte laboratorier som arbetar med nya generationer av solenergi. Kostnadssänkningar och verkningsgrader som nu finns i prototyper är enastående. Priset för en kilowattimme, genererad av solstrålning, omvandlad med hjälp av artificiell fotosyntes kan inom ett par år ha kommit så lågt som 35-40 öre. Solenergi kommer att bli konkurrenskraftig med kol, och så småningom med alla fossila bränslen. CO2-problemet är under attack.

Silicon Valley är nog den enda utvecklingsregion som inte försöker kopiera Silicon Valley. Jag har rest och arbetat i regionen i 30 år och följt dess fenomenala förmåga att förnya sig själv. Skillnaden är stor till den europeiska scenen. Här råder mer av en stagnationens mentalitet. Fokus i Europa är på underskott och skuldberg, inte på hur resurserna ska förmeras. Förväntningarna ligger mer på ”när kommer nästa sparpaket?” än på ”när kommer nästa stora möjlighet?”.

USA har också enorma skuldproblem. Det gäller också delstaten Kalifornien. Tidigare administrationer har förött kapitalbas och ekonomi. De fattiga och de utslagna växer i antal. Men ändå frustar Silicon Valley på, inte minst tack vare de vinster som genererats av tidigare utvecklingsgenerationer.

Alltså – utvecklingen sprätter åt många håll. De sociala och miljöproblemen är stora. Det bästa sättet är ändå att ta tag i dem: att samlas, göra bra analys och formulera sin vision. Tällberg Foundation samlar tillsammans med Teknikdalen om några veckor 200 unga ledare från Dalarnas alla kommuner, men också från övriga Sverige och andra länder. Hoppet är vår vän!

Publicerad i Dalarnas tidningar 30 okt, 2011

Den nya skiljelinjen

2011-08-04T09:30:00.001+02:00

En högspänd, politiskt laddad skiljelinje har vuxit fram i globaliseringens kölvatten. De genomkalkylerade och utstuderade dåden i Norge är måhända en ytterlighet. En andra ytterlighet på reaktionsskalan mot globaliseringen är det passiva motstånd mot invandring som vi litet överslätande har lärt oss kalla främlingsfientlighet.

Den allra viktigaste politiska skiljelinjen i vår tid har kommit att bli den som går mellan nationalism och globalism/internationalisering; mellan monokultur och multikultur; mellan begränsad solidaritet och en identitet som bygger på förmågan till ett allt vidare ansvarstagande; mellan förhärligande av det egna, det provinsiella och bejakande av helhet och mångfald.

Förr gick de politiska skiljelinjerna, den organiserade konflikten, mellan landsbygd och stad, mellan kapital och arbete, mellan dem som har och dem som inte har. Dessa konflikter kommer att vara dynamiska också i framtiden men allt tydligare kommer den övergripande politiska frågan att vara att lösa konflikten mellan dem som vill bevara sin nationella egenart och dem som vill leva i en värld där den egna kulturen utvecklas i samspelet med alla andra.

Världen får allt fler nationalstater, snart 200, allt fler fördrag, avtal och mellanstatliga institutioner, i dag 6 129, som ska hålla isär och ihop oss. Vi försöker med andra ord samtidigt äta kakan och behålla den. Just däri ligger konflikten. De allra flesta vill ha globaliseringens frukter men inte ta ansvaret för dess konsekvenser.

Detta har lett till missnöjespartier, shariaattacker mot modernisering och västliga värderingar liksom islamofobiska reaktioner i Väst. Denna konflikt om den långsiktiga inriktningen för en global samhällsutveckling leder till småterror och storterror eftersom frågorna främst bearbetas utanför de etablerade politiska formerna.

Det politiska systemet måste därför förmå sig att artikulera denna växande samhällskonflikt för att kunna hantera den. Det innebär att den globala samhällsutvecklingen måste komma upp på de nationella politiska dagordningarna. Vi måste ta ansvaret att ge svaret på frågan: Hur i hela världen ska vi leva tillsammans; med vilken vision, med vilka värderingar och vilken rättsordning?

Utan svar på dessa frågor kommer vi inte tillsammans kunna lösa de stora systemfrågorna om tillväxt, energi, fördelning, klimat och miljö, fattigdom och solidaritet.

Publicerad i Dalarnas tidningar 2011-08-03

Euron skapades i medvind

2011-07-28T17:19:00.001+02:00

För några månader sedan skrev jag en reflektion i denna spalt med rubriken: Trasigt, trasigt... Den konstaterade att USA och Europa stod inför djupa, politiskt svårlösta problemkomplex, ett riktigt gyttjebad. Nu är vi där.

De politiska systemen förmår inte lösa de statsfinansiella problemen. Grundorsaken är enkel.  Politiken är till syvende och sist nationell. Problemen den skall lösa är gränsöverskridande. EU har bättre redskap till hands än enskilda nationer som USA, Japan eller Kina. Men Euroländernas gemensamma valuta hade också krävt gemensam finanspolitik och budgetpolitik. 

Euron är en medvindskonstruktion. Här finns ett glapp mellan verklighet och dröm. USA har spelat bort en hegemonisk maktposition. En radda av förlorade och kostsamma krig och skenande underskott i handel och budget har minskat handlingsutrymmet till praktiskt taget noll.

Det nationella politiska systemet fungerar inte längre som leverantör av kompromisser. Detta är låst av republikanernas fundamentalistiska värderingar och en nu gången tids föreställning om amerikansk exceptionalism.  Det finansiella systemet varken slutar eller börjar vid amerikansk gräns. Så icke heller vid någon EU-gräns.

Den recession som rycker allt närmare är allas recession. Arbetslösheten är allas, liksom den kommande nedgången i aktie- och bostadsvärden.

 De politiska institutionerna är oförmögna att lösa globalt sammanhängande problem. Dagens nationalstatsbundna ordning har visat sig lika oförmöget att lösa den akuta klimatkrisen liksom den akuta finanskrisen, eller för den delen fattigdomskrisen, resursfördelning, teknologiutveckling eller efterlevandet av mänskliga rättigheter. 

Den bistraste av verkligheter är att vi faktiskt inte vet hur vi skall kunna komma överens på nationell och global nivå, samtidigt. Politiken, som den tillämpas, står mellan oss och lösningen. 

Ingen tror väl att FN skall lösa dagens röra?  Enligt FN:s register över bi- och multilaterala avtal och fördrag har minst 158 000 slutits under de sista 160 åren, de allra flesta sedan 1945. De flesta av dem är inte fullt ut respekterade eller fullföljda. 

Om det hade varit så skulle världen ha sett mycket annorlunda i dag.  

Publicerad i Dalarnas Tidningar 2011-07-25

Tyck till: mejla bo.ekman@tallbergfoundation.se

I förhandlingsfabriken

2011-07-10T13:34:00.000+02:00

Världshandelsorganisationen (WTO) ligger i ett av de gamla kontorspalatsen från Nationernas förbunds (NF:s) tidevarv. NF kom som bekant till 1919 som ett av de nästan omedelbart förgängliga resultaten av fredsförhandlingarna i Paris efter första världskriget.

På WTO presiderar Pascal Lamy. Hans utstrålning är en kombination av en buddistmunk och en driven europeisk intellektuell. Han leder den kanske mest framgångsrika av mellanstatliga organisationer.

Det finns inte mindre än 6 129 sådana. Deras uppgift är att övervaka mer än 150 000 fördrag, avtal och protokoll. Ingen vet riktigt hur många. Vi kan också vara säkra på att den ena handen inte riktigt vet vad den andra gör.

Därutöver finns nu 196 nationalstater. Snart är de 200. Förhandlingssalen i WTO ser ut som en tätt sammanpackad monteringsfabrik i Kina. WTO är en förhandlingsfabrik.

Jag deltar inte i några förhandlingar, men i ett mindre informellt möte, som Lamy sammankallat om den svåra frågan om hur världens länder kan göra våra liv säkrare, ekonomin växande, miljön renare och samarbetet mer förtroendefullt.

Det är likartade frågor som behandlades på Tällberg Forum som just avslutats. Detta år i Sigtuna. Både vid Tällberg Forum och i Genève får jag intrycket att äntligen (som Gert Fylking skulle ha utropat), har så kallad Global Governance kommit högre på dagordningen. Hur ska vi sköta våra gemensamma intressen?

Vid Genèvemötet underströk Lamy att kunskap och insikt på den lokala nivån är en förutsättning för framgångsrik samverkan mellan marknader och länder på den globala nivån. Jag kunde berätta om hur Tällberg Forum samlat till samtal och diskussioner om ekonomi, miljö, tillväxt och globalisering med allmänheten i Sigtunas olika kommundelar.

Det viktigaste jag tog med mig från årets Tällberg Forum 2011, att förmedla till WTO, var att allmänhetens kunskap, insikt och medvetenhet växer med globaliseringens tilltagande komplexitet. Jag tror vi håller på att bli skickligare att forma våra liv för en värld med allt färre gränsövergångar och med en vidare solidaritet.

Som min mor brukade säga: Svårigheter är till för att övervinnas!

Publicerad i Dalarnas tidningar 2011-07-10

På kunglig jakt

2011-06-13T08:40:00.002+02:00

Den skadskjutne monarken jagades upp i ett eftersök av en reporter från TT. Resten av drevet ylade för att det inte fick delta i avskjutningen. Dessutom vägrade monarken att lägga sig på rygg och abdikera.

Men vad har kungen egentligen gjort? Vilka är de verkligt viktiga frågorna?

Låt mig föreslå några: Är Kungen demokrat? Motarbetar han grundlagen? Har han förskingrat? Har han vanhedrat nationen Sverige i sitt arbete? Har han uppfostrat en slarva till sin efterträdare? Vilken är hans syn på jämställdhet och mänskliga rättigheter? Är han en kärlekslös och ohörsam strutt? Är han av börd och släktskap nazist? Fuskar han? Smiter han från plikten?

Det här är de viktiga frågorna. Men medierna har låtit sig ledas av en bok främst byggd på anonyma källor och en – som medierna uttalar med närmast orgiastisk vällust - tungt kriminell för att tvinga ned bytet.

Sjöbergs bok (medförfattaren skriver nu också i en bok i geschäftet kring varumärket Markovic och hans bilder) behandlar inga av de frågor jag formulerat ovan. Hans jobb lämnas därhän.

Kungen har varit kung i 38 år. Jag gissar att kungen är på jobbet, lågt räknat, cirka 200 dagar om året. Jag antar att han varje dag träffar minst två representanter för företag, forskning, offentlig sektor, politik, föreningar eller kultur, inkluderande besök och resor i Sverige och naturligtvis internationellt.

Detta blir över dessa 38 år lågt räknat 160 000 möten. Jag gissar att den verkliga siffran är minst det dubbla. Kungen och drottningen är i personlig närvaro med någon miljon människor om året. Det är en god prestation att göra detta utan att göra alltför många övertramp. Några få inrikespolitiska stormar, men inga internationella komplikationer.

Vi har en grundlag. Vi har en person som till 100 procent fogar sig i den. Han har mig veterligen aldrig bedrivit egen utrikespolitik, miljöpolitik, regionalpolitik eller…?

Men så har han alltså hoppat över konvenansens skaklar i sitt privatliv. So what?

Anders, Aje, Noppe, Camilla och vad de heter är perifera till jobbet att representera Sverige, att vara statschef. Däremot kan de måhända vara centrum i ett nöjesliv som ligger utanför den ceremoniella funktionen.

Kungen, drottningen och kronprinsessan har vid flera tillfällen besökt Tällberg Forum. Våra afrikanska och asiatiska gäster häpnar över kungens åtkomlighet och informalitet.

Om kungen ändå skulle tröttna på tillställningen, ansvaret och abdikera så borde det vara till förmån för en ny konstitution, inte för sin dotter. Men detta skulle nog vara ett skräckscenario för medierna. För vems bebisar ska de då skriva om?

Publicerad i Dalarnas Tidningar 2011-06-13

Två bilder av den nya världen

2011-05-24T11:52:00.001+02:00

När jag först såg den dramatiska bilden från The Situation Room i Vita Huset, där Obama, Clinton och de andra ur statsledningen trollbands av tillslaget i Abbottabad fick jag en stark känsla av att ha sett bilden förut. Deja vu!

Ledare runt ett bord, ledig klädsel och i lediga positioner. Men med spänt fokus på ett skeende som är fördolt för oss som bara kan se betraktarna. De kunde se på ett avsnitt ur Vita Huset, USA-Kanada i hockey men vi upplyses om att de betraktar avrättningen av Obama Bin Laden (känd Falubesökare 1971). De ser rakt in i fiendens ansikte.

Den andra bild som kommer för mig är bilden från sammanbrottet i Klimatförhandlingarna i Köpenhamn under natten till den 18 december 2009. Obama och de andra regeringscheferna sitter runt ett soffbord. Blickarna vandrar ofokuserat ut i ett intet. Misslyckandet står skrivet i deras ansikten.

Bilderna speglar maktens språk och liturgier långt, långt borta från de formellt stela skolklassfotografier som plägar avsluta de flesta toppmöten.

Det som förenar dessa två interiörer från två olika maktcentra är att det problem de söker lösa båda har global räckvidd. Det betyder att de berör oss alla, var vi än lever på jorden.

Problemet för oss alla är att vi saknar effektiva konstitutioner och beslutsordningar för att lösa gemensamma problem gemensamt. Dagens beslutsordningar bygger på principen att varje land ska lösa sina problem för sig. Men säkerhet, klimat, miljö, finans och ekonomi bryter gränser, är systemiska till sin uppbyggnad. Vi sitter alla i samma båt. Vi måste finna de nya formerna för hur vi alla kan göra vår del av jobbet.

Länder kan inte längre smita undan och hoppas att ”nån annan” ska ta det större ansvaret. Vi måste forma de nya beslutsordningar som globaliseringen kommer att kräva för att vi ska kunna ta vårt sakliga och moraliska ansvar.

Vi har tillräcklig kunskap om miljö-/klimatstörningarna och om terrorns/diktaturernas medvetna övergrepp mot mänskliga rättigheter för att handla.Men vi saknar redskapen för det nödvändiga gemensamma ansvarstagandet. De stora problemen är globala men politiken är nationell/lokal. Att foga ihop de två är den stora reformen.

FN duger inte längre. Det visar Klimatförhandlingarnas sammanbrott, oförmågan att hantera säkerhetsfrågor, frånvaron i de stora finansiella, ekonomiska och sociala frågorna.

USA’s attack på Usama Bin Laden blev i Obamas händer främst en inrikespolitisk aktion. Men den hade behövt en global rättslig legitimitet. USA och Kina såg främst till sina egna intressen i Köpenhamn, trots att frågan var i allas intresse.

Precis här ligger sambandet mellan de två bilderna: den riskfyllda oförmågan att legitimt och rättssäkert hantera den redan globaliserade verkligheten.

Fotografen i Vita huset heter Souza. Det hade varit passande med John Philip Sousa’s marsch Stars and Stripes som musikbakgrund till Vita-Husbilden och till Köpenhamnsbilden Strauss’ Also Sprach Zarathustra, musiken som fick inleda Kubriks Space Odysse 2001 och senare Stjärnornas Krig.

Publicerad i Dalarnas Tidningar 2011-05-24

Trasigt, trasigt…

2011-04-20T09:23:00.000+02:00

De institutioner och processer - förhandlingsmekanismer - som genom åren har tillskapats för att lösa internationella problem och angelägenheter fungerar allt sämre. De passar inte längre för att lösa de globaliserade problemens komplexitet. Institutionerna formades för att ta tillvara en nu gången tids politiska, ekonomiska och sociala intressen; den tid som präglades av industrialism, kampen mellan socialism och kapitalism, väst mot öst och nationalstaters oberoende.

Den epoken skapade FN, WTO, IMF, Världsbanken, NATO. Den skapade nationell frigörelse i Afrika, Asien och Nordafrika och Mellanöstern. Femtio nationalstater år 1945 blev nära tvåhundra år 2011. Den suveräna nationalstaten och dess institutioner formar fortfarande det strategiska tänkandet.

Men låt oss se oss omkring i världen. Det en gång så mäktiga USA är idag en politiskt och ekonomiskt svagare och politiskt tämligen trasig nation, trots sin (i de allra flesta lägen obrukbara) militära styrka. USA vinner inte sina krig i Vietnam, Somalia, Irak eller Afghanistan. Den militära logiken från 1900-talets mitt gäller inte längre. Krigen är inte längre mellan nationer. De sker inom staten, regionen, religionen. Mellanstatliga styrkor (NATO, ISAF) utkämpar inomstatliga krig.

USA’s politiska struktur, byggd på den klassiska envigen mellan republikaner och demokrater, eroderar allteftersom industrisamhällets valmanskårer och politiska uppgifter försvinner. Detta har också drabbat de svenska socialdemokraterna. ”Deras” samhälle och arbetsliv eroderar. Övergången till servicesamhället pågår: Nya yrken, nya rika, nya proletariat. Andelen sysselsatta i direkt tillverkning i världen är blott ca 15%, i Sverige ca 11,5%.

Men också Europa är trasigt. Island, Irland, Storbritannien, Spanien, Portugal, Grekland är länder som tappat fotfästet. Ekonomierna håller inte takt med den gångna epokens strukturer och välfärdslöftena.

Befolkningarna i Nordafrika och Mellanöstern har kastat sig ut i en långvarig destabilisering och sökande efter nya politiska institutioner, efter tyranniet.
Men ändå växer världens varuproduktion, eftersom befolkningen ökar. Människor behöver bostäder, kläder, mat, transporter, kommunikation. Detta kräver energi och råvaror. Häri ligger det stora miljödilemmat.

Men om tillväxten i varuproduktion ökar, exploderar den i servicenäringarna: finans, utbildning, mäkleri, hälsovård, mjukvaror, spel. Där kommer jobben. Internet har vuxit med faktor 1 miljon sedan 1995. Nätet, cybervärlden skapar nya värden som är svåra att fånga i trubbiga BNP-mått, inte minst för att de skapas i alltmer tätt, sinsemellan beroende värdeskapande system, som inte känner några nationsgränser eller territoriell suveränitet.

Därför blir begreppet nation alltmer en abstraktion. Nationen, det nationellt politiska, löser inte längre de gemensamma problemen, t ex klimat, oceanernas försurning, människors matförsörjning eller behov av krediter.

publicerad i Dalarnas Tidningar 2011-04-16

… men på väg mot helhet

2011-04-20T09:19:00.000+02:00

Idag står likhetstecken mellan global och gemensam. Det är begreppet nation som utgör brandväggen på vägen mot global säkerhet och solidaritet. FN står inte för globalt och gemensamt. FN bygger på nationalstatsprincipen och styrs av de stormaktsintressen som gäller för tillfället.

Går det att lösa den nya tidens problem och möjligheter nationellt och av var och en för sig? Nej. Globala problem kräver globala lösningar. Dessa är på väg genom nätet och cyberspace. Men också genom nya regelverk för finans, ekonomi och miljö. De är på väg genom den nya vetenskapen, bioteknologin, de nya energiformerna och odlingsmetoderna.

Vår tids dominerande förändringskraft är teknologiexplosionen. Brian Arthur, har lärt oss genom sin bok ”The Nature of Technology” hur nya teknologier föds fram genom att kombinera de existerande på nya sätt. Så kom transistorn till. Så kom PC’n till. Så kom el-bilen till. Det existerande skapar nya teknologier, som i sin tur föder fram nya i accelererande takt.Precis som naturen och ekonomin bildar teknologierna - som alltså är varandras förutsättningar - ett allt tätare integrerat och alltmer intrikat globalt ”teknosystem”. Det helt autonoma, det isolerat fristående, existerar knappt längre.

De nya teknologierna skapar tillväxt – eller tillbakagång - i snabbare takter än i industrisamhället. Förnybar energi är idag lika stor som kärnkraft i USA: ca 11% vardera! Det globaliserande teknosystemet som vi lever av och i består till exempel av ofattbara 170 miljarder miljarder (15 nollor!) datachips. Internet (kom igång 1993) byggs redan upp av fler transistorer än det finns neuroner i hjärnan. Detta planetära elektroniska system är i nivå med hjärnans komplexitet. Nätet konsumerar ca fem procent av all världens elektricitet. Ingen människa, ingen forskare, ingen nation kontrollerar eller styr nätets expansion. Nationell politik förvandlas till en illusion.

Världen organiserar sig alltså inifrån, nerifrån, inte enligt någon plan utan därför att allt fler människor har viljan att få det bättre, få mer för mindre insats och utnyttjar teknologins möjligheter för att nå sina syften. Världen globaliserar sig själv. Det finns faktiskt inte ett enda globaliseringsministerium i något land.
Industrisamhället har redan försvunnit långt in i historien. Till historien hör egentligen också dess institutioner och linjära föreställningar om en närmast förutbestämd, långtidsplanerad framtid, utopisk eller dystopisk. Men industri-samhällets deterministiska föreställningar präglar fortfarande politiken idag: evig tillväxt eller en nära förestående undergång.

Genom årtusenden har människan framgångsrikt hankat sig fram tack vare för arten två unika förmågor: allt hitta på nya verktyg (teknologier) och nya former för sitt samarbete. Dagens konstitutioner och organisationsformer vare sig rår på eller kan hålla tillbaka det framväxande teknologiomslutna samhället. De var satta att betjäna ett samhälle som inte längre finns.

Jag träffade häromdagen på Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg en grupp unga ingenjörer, som kallade sig ”Ingenjörer utan gränser”. Det var befriande att möta människor som ser på nutiden ur framtidens möjlighetsperspektiv och inte ur historiens politiskt, ekonomiskt och miljömässigt definierade omöjlighetsperspektiv.

publicerad i Dalarnas tidningar 2011-04-18

Olja, tyranner och demokrati

2011-03-18T15:16:00.000+01:00

Energiproduktionen i världen har ökat ca 10 gånger under de senaste 60 åren. Den globala bruttonationalprodukten har ökat med ungefär lika mycket. Energiproduktionen förväntas fördubblas från den höga nivån inom 20 år. Det står politisk strid om alla energislag, möjligtvis med undantag för direktverkande solenergi. Västvärldens tillväxt har under denna period varit helt beroende av olje- och gastillförsel från diktaturstater, auktoritära, ofta starkt korrupta regimer i Afrika, Sydamerika och Sovjet/Ryssland. Väst har prioriterat sin egen energitillförsel före demokratisering i produktionsländer, egen säkerhet och vapenhandel/upprustning framför effektiva krav på utbildning, rättigheter, frihet, jämlikhet, partibildningar, och pålitliga rättssystem.

Mellanöstern har med något undantag – FNL i Algeriet på 1950 och 1960-talen – inte haft frihetsrörelser som i årtal - likt ANC i Sydafrika – byggt upp trovärdiga alternativ till envåldshärskare. Man kan inte med bästa vilja i världen påstå att USA och Europa har varit demokratins hedersvakt bland den arabiska och muslimska världens människor. Genom tv-apparaterna träder nu fram en annan bild av araber än den som pumpats ut under senare år: terrorister, fundamentalister och hedersmördare. Nu ser vi människor som vill precis samma sak som vi: framtid, frihet och demokrati. Kommer Sverige, Europa och USA att hjälpa till? Det ser inte ut så. Väst prioriterar kortsiktig stabilitet i oljetillförsel och energipriser framför det stöd till demokrati som ändå är den enda förutsättningen för långsiktig politisk stabilitet.

I Marocko, Jemen, Saudiarabien, Bahrain, Oman och Syrien dominerar tyranniskt styre. Kadaffi ser ut att med sina tunga vapen vinna över rebellerna inom någon vecka eller två. Därefter kommer massakrer att följa på rebellerna och deras familjer som ställt upp för frihet och demokrati. De ropar nu på vår hjälp. Skall revolutionen ha en chans måste Egypten, Frankrike, England och USA bomba sönder och samman Kadaffis flyg och tunga vapen. Nu.

Men så kommer inte att ske. Som så många gånger tidigare (Rwanda, Bosnien…) kommer bekvämlighet och kortsiktig egen oljeförsörjning gå före princip och rättvisa.
Det är lättare att ge stöd när naturen slår till med jordbävningar än när psykopatiska tyranner går bärsärkagång med den egna befolkningen.

Det behövs en radikal förnyelse av folkrätten.

Bo Ekman

Kartan ritas om

2011-03-01T09:56:00.000+01:00

Den politiska geografin ritas ständigt om. Gränser flyttas. Intressen förändras. Detta sker lika mycket globalt som lokalt. 1950 hade Sverige 2 498 kommuner. Dalarna hade drygt 50, i dag 14. Nuvarande Leksand bestod av Insjön, Leksand och Siljansnäs. Kommunerna förgår men kulturerna består.

Förr fanns några få imperier och maktsfärer. I dag lever vi med paradoxen att människor blir mer och mer sinsemellan ömsesidigt beroende genom globaliseringen, samtidigt som nationer önskar vara varandra ännu mer oberoende.

För en tid sedan arrangerade Tällberg Foundation sitt allra första Vinterforum i Oslo, som en förberedelse för sommarens Tällberg Forum i Sigtuna och det påföljande Höstforumet i Tällberg i november. Årets tema handlar om hur i hela världen vi ska kunna förena globaliseringens ökande ömsesidiga beroenden och suveränitetens krav på oberoende.

Vi köper gärna fisk från Vietnam, frukter från Israel, biff från Brasilien och verktyg från Kina. Men vi ogillar att beslut om vår tillvaro och vardag fattas i Stockholm, i Bryssel eller på Wall Street. Tällberg Vinter Forum visade flera exempel på hur dessa motstridiga krafter är på väg att återigen rita om de politiska kartorna.

Uppe i Arktis har Norge och Ryssland kommit överens att efter 40 (!) år av förhandlingar definiera sin gemensamma gräns genom Barents hav. Gränsen förenar, paradoxalt nog, mer än den skiljer. Både hav och land blir nu åtkomliga både för nationell och gemensam exploatering. Arve Johnsen, tidigare chef för Statoil och en av förhandlarna, karaktäriserar det historiska avtalet som "delad suveränitet".

Colombianen Martin von Hildebrand redovisade en helt ny ekologisk, demografisk och ekonomisk kartbild över Amazonas. Denna möjliggör att denna för oss alla livsviktiga "världens lunga", kan skötas som en helhet, med delat ansvar mellan de nio nationer som har formell suveränitet i området.

Tunisiens och Egyptens folk integrerar sig med värderingar och tänkesätt som delas av allt fler folk och nationer. Insikten om värdet av det gemensamma kan rinna över isolering och "apartheid".

Så ritas kartorna om. Framtiden ligger i denna frambrytande insikt att jordens resurser förenar, inte skiljer oss människor från varandra och inte människan från naturen.

Publicerad: 2011-02-25 21:29

Mubaraks tid är ute

2011-02-15T14:18:00.004+01:00

För ganska precis ett år sedan besökte jag Biblioteket i Alexandria. Det ligger alldeles vid Medelhavet. På andra sidan gatustråket längs den svagt buktande kusten ligger stranden där Alexander den Store steg i land år 332 f Kr för att grunda staden. Det var emellertid först under Ptolemaios II år 280 f Kr som biblioteket kom till stånd. Under antiken sades att alla bokrullar på jorden stod att finna i detta bibliotek. Det var Aristoteles som inspirerade Alexander till studier i filosofi och historia i denna kunskapens högborg.

Biblioteket förstördes troligen omkring år 47 f Kr - men är nu återuppbyggt i en ny och djärv arkitektur. Det är samma norska arkitekt som ritat det nya Alexandrina-biblioteket, invigt år 2003, som också ritat den nya spektakulära Oslo-operan.

Den som tog initiativ till nyuppförandet av Alexandrinabiblioteket var Egyptens ”first lady”, Madame Mubarak. Hon är en sofistikerad och målmedveten kvinna som ägnat sitt liv åt utbildnings-, ungdoms- och kvinnofrågor i det egyptiska samhället. Jag träffade henne och Alexandrinabibliotekets dynamiske chef, Ismail Serageldin, för att diskutera ungdomars framtida jobb och i förberedelse av den stora Rework-konferensen som ägde rum i Leksand i juni förra året.

Jag uppfattade Biblioteket som en humanismens och toleransens tillflyktsort i ett samhälle i gungning. I biblioteket ordnas kurser och konferenser med tonvikt på kultur, ungdomar och framtid. Biblioteket understryker värderingar som kunskap, tolerans och respekt.

När jag talade med Ismail Serageldin, tidigare vice VD i Världsbanken, häromdagen berättade han med stor och stark känsla i rösten att Alexandrias ungdomar hade bildat kedja runt om biblioteksområdet för att skydda biblioteket från kravaller och upplopp. Ingenting hade skadats. Serageldin berättade också att demonstrationerna aldrig urartat i religiös förföljelse eller pogromer. Kampen står för demokrati.

Igår kom beskedet att Mubarak avgår. Om härskarfamiljen bestulit landet på miljarder återstår att se. Men det är ändå gott att veta att kampen för demokrati och mänskliga rättigheter redan har sina starka företrädare.

Ett stort och riskfyllt men oåterkalleligt moderniseringsarbete är påbörjat av arabvärldens folkrikaste land. En framgång skulle betyda oerhört mycket för stabilisering och fred.

Publicerad i Dalarnas tidningar 2011-02-12

Trängd Obama lovar stort

2011-02-02T10:36:00.002+01:00

President Obama är inträngd i ett politiskt ”mitten”, vars position nu bestäms av politiska ytterligheter och av väldiga problemberg, inte av hans egen övertygelse och ideologi. Handlingsfriheten och manövreringsutrymmet är begränsade.

I Obamas tal till nationen härom kvällen fanns en stark känsla av att USA blivit förbisprunget, kanske delvis ikullsprunget av främst Kina, men också andra tillväxtländer. Därför lovar Obama det amerikanska folket – och kongressen – ”Att Vinna Framtiden”. Att USA återigen skall bli nummer ett. Den nationalistiska retoriken står som spön i backen i en tid av galopperande globalisering, som gör alla alltmer beroende av alla. Oberoende, att som nation helt förfoga över sitt eget öde, är något som hör en svunnen tid till, vare sig man heter USA, Kina eller Sverige.

USA’s statsskuld överstiger 13 biljoner (13 tusen miljarder) dollar. Budgetunderskottet uppgår till 1 480 miljarder dollar. Samtidigt står landet för mer än 50 procent av världens militärutgifter – nära 700 miljarder dollar. Kina’s är blott en tiondel av dessa. I USA finns en växande oro för att USA skall hamna där Grekland, Irland, Portugal och England har hamnat: att förlora den egna kontrollen över landets ekonomi. USA närmar sig en ”tipping point”, som en neutral bedömare uttryckte sig. Obama är piskad att få ordning på finanserna, samtidigt som han framhåller att slaget om framtiden bara kan vinnas genom satsningar på utbildning, forskning, teknik och infrastruktur.

Presidenten, men också de moderata bland republikanerna, jagas av den populistiska teaparty-rörelsen, som kräver fortsatt utbyggnad av fossilindustrin, idiotstopp på social- och sjukvårdsförsäkringar och nedmontering av den federala byråkratin och maktapparaten. Därför väntar nu politisk strid om varje tumsbredd i de förslag som presidenten kommer att lägga på kongressens bord: att 85% av all energi skall vara ”ren” år 2035, att 80% av alla amerikaner har tillgång till höghastighetståg år 2035, att 98% har tillgång till snabba bredband om fem år. Obama gav löftet i talet till kongressen, att reformer och förslag skall ske i politisk endräkt, tillsammans. I varje förhandling kommer alltså den politiska mitten att definieras. Den har förflyttats en bra bit högerut genom valet 2010 och en försvagad presidentmakt.

Jag följde denna politiskt högspända kväll här i USA, främst via CNN men också via högerradikala Fox News. Samtidigt som analyserna om överbelåning, energi- och miljöproblem vällde fram genom rutan lade TV-reklamen moteld. Kvällens reklamutrymme hade köpts upp dels av ett kreditinstitut, Lending Tree, som elegant illustrerade hur lätt det nu är att få billigare lån, och dels av den amerikanska kolindustrin som lät tittarna förstå att kolkraft är Guds gåva till Amerika.

Att vinna framtiden är en bra appell. Men frågan är för vem?

Publicerad i Dalarnas Tidningar 2011-01-28

Hatets draksådd

2011-01-20T14:18:00.002+01:00

När Jared Lee Loughner skjuter ner kongressledamoten Gabrielle Giffords och dödar sex andra personer sker detta som en del av den våg av hat som under lång tid präglat stora delar av den amerikanska politiska retoriken på gräsrotsnivå. Svallvågorna av hat, förakt, kunskapsförnekelse, avhumanisering når sin logiska våldskonsekvens. Är det bara Loughner som är skyldig? Alls icke så. Det är alla de som valt att delta i omdömeslöst sladder, i ansvarslöst ryktes- och hatpropaganda.

Vi i Sverige är förvisso inte fria från sådana erfarenheter. När Harry Schein veckan efter mordet på Olof Palme med skärpa drog slutsatsen att det var hatkampanjerna som mördade statsministern, var jag benägen att ge honom rätt. Jag befann mig själv vid den tiden i näringslivet. Det fanns de som mötte mordet med tillfredsställelse. Palme var utsatt sedan lång tid för medveten innuendo, dvs påhittad ryktesspridning för att solka hans karaktär och intellektuella förmåga. Palmehatets styrka glöms dessvärre bort när debatten om hans gärning nu lyfts fram av en stor och mäktig biografi över hans liv.

Palmemordet var en terrorgärning. Syftet var att skada, inte bara en människa, utan själva legitimiteten i den svenska demokratin. Vem som höll i pistolen blev egentligen en sekundär fråga. Hotet mot det svenska samhällets demokratiska stabilitet prövades igen när Anna Lindh, denna ljusgestalt, också mördades på offentlig plats. Debatten och hatet mot makten tog tag i en dåre, precis som i USA och illviljan segrade på nytt.

Vi kan se på andra politiska mord som begåtts av perifera småfigurer, men som agerat i kraft av en tidsanda. Morden på Gandhi, på John Kennedy, Martin Luther King, Robert Kennedy och den libanesiske presidenten Hariri. Uppräkningen visar att kanske farligast för en politiker är att bära fram och stå för en samhällsförändring som leder till större rättvisa, bättre fördelning och större säkerhet för de många människorna.

Det är de med idéer som den galna massan skjuter. Vi har alla ett ansvar att hyfsa debatten på våra arbetsplatser, i våra familjer, i våra föreningar, i vårt politiska sammanhang, i våra kamratgäng och naturligtvis på nätet.

Nätet är för många en säker plats att anonymt sprida rykten, okunskap och förtal lika mycket som det är en fantastisk plats för samtal, ny kunskap och social utveckling.

Men när hatets och mobbningens kolportörer trycker på måste vi alla hjälpa till, ta ansvar för besinning, eftertanke och sans.

Det är när vi tar ansvar för att framföra vår kritik och vårt tvivel i civiliserade former som vi bygger samhälle, inte river ner det.

Publicerad i Dalarnas tidningar 2011-01-17

Om lobbyister och bulvaner

2011-01-11T10:21:00.002+01:00

Den svenska debatten har i långliga tider varit trång. Den är intressestyrd.
Jag formulerade det så här för många år sedan: Den första frågan som ställs när man läser en debattartikel på DN Debatt, SvD Brännpunkt eller liknande är vem var det som skrev? Den andra frågan man ställer sig är vem tillhör vederbörande? Och sist – när dessa grundläggande frågor har utsorterats – ställer man möjligen frågan vad var det som sades?
Kampen om det så kallade problemformuleringsinitiativet är stenhård. Väldiga resurser och ständigt nya grepp och idéer mobiliseras i denna kamp om makt över politikens värderingar och politikens innehåll.
Sedan lång tid räcker inte längre partikanslier och partimedlemmar till, anser man, för att föra debatten. Inte heller anser företagsledarna att de har tid eller intresse att själva föra fram sina frågor och åsikter. Debatten förs av ställföreträdare, av spökskribenter, av PR-företag, kommunikationsföretag och lobbyister, vars uppdrag och avsikter i så liten utsträckning som möjligt avslöjas för allmänheten.
Jag tror det är regel fast med många undantag, att debattartiklar signerade av statsråd, partiledare och direktörer inte är skrivna av dem själva. De skrivs av andra; kanslier, pressekreterare och särskilda talskrivare. Det finns därför också en naturlig cirkulation mellan kanslihusjobb, kommunikationsstrategiska poster i organisationsvärlden och PR- och kommunikationsbyråvärlden. Mellan pressekreterare i maktens olika boningar och PR-byråvärlden finns många och nära trådar.
När nu Niklas Nordström, tidigare SSU-ordförande, visar sig vara bulvan för näringslivsorganisationers politiska målsättningar in i det egna partiet, blottläggs sammanhang och samband som, som regel, är förborgade för allmänheten. Den obehagliga frågan som inställer sig är: Vem kan man lita på? Vad är sant och falskt? Vad gömmer sig bakom ”expertens” synpunkter? Jag anser att precis som politiker måste redovisa sina aktieinnehav och medlemskap i olika styrelser, bör så kallade ”expertkommentatorer” från PR-världen redovisa vilka uppdragsgivare de företräder i sin verksamhet.
Det är en ytterst svår och grannlaga uppgift, som tidnings- och TV-redaktioner har, att sortera ut de verkliga intentionerna bakom rykten, påverkan, uppgifts-lämnare och lobbyister.
Därtill kommer nätets och bloggvärldens oöverskådlighet och regellöshet. Med nätet har anonymiteten i åsiktsdebatten vuxit. Rykten, förtal, obekräftade uppgifter cirkulerar utan någon kontroll från en ansvarig utgivare. Detta ställer ökande krav på mottagarnas förmåga till källkritik, distans och att kunna sortera det falska från det sanna.
Det demokratiska och öppna samhället förutsätter att vi kan lita på journalistiken och de processer vi sammantaget kallar opinionsbildning. Om bulvaner, lobbyister och mullvadar tar över, om förtroendet rinner ur systemet, kommer det att behövas, inte ett, utan hundratals Wikileaks.

Publicerad i Dalarnas Tidningar: 2010-12-22

Mei Won Ban Fu

2010-12-01T16:23:00.002+01:00

Så brukade kineserna säga när nånting syntes helt omöjligt. Men inte längre så. Det kinesiska undret dundrar på. Självförtroendet gränsar till arrogans.

Den nya femårsplanen – 2011-2015 – är beslutad: tillväxt minst 10% per år, grön teknikomställning, 40 000 km superjärnvägar, 85 000 km motorvägar, konsumtionen och hemmaefterfrågan skall dubbleras.

Kina utexaminerar två miljoner civilingenjörer i år (Sverige knappt 3 000). Snart skall de bli tre. Kinas ”mjuka makt” skall expandera: utländska studenter, Konfuciusskolor runt om i världen, kinesiska språket skall expandera. En oerhörd satsning på vetenskap och teknik skall förvandla landet från världens fabrik till dess leverantör av nästa, nästnästa och nästnästnästa teknikgenerationer – inom alla områden.

Medan Europas arbetare strejkar för att bibehålla pensionsåldern vid 55 eller 60 års ålder, arbetar och gnor kinesen ständigt, ständigt. Därför ser också Europas och USA’s statsfinanser ut som de gör: lånefinansierade välfärds- och konsumtionssamhällen med underskott i handel och statsfinanser. Den finansiella krisen för Väst tycks ha långt har ände i utförslöpan. Kina har under ett par årtionden arbetat, sparat och samlat i ladorna. Konsumtionen som nu kommer betalas ur egen ficka. För IKEA, Walmart och engelska Tesco, som etablerade sig i veckan i Beijing stundar ännu bättre tider.

Men samtidigt höjs nu löner och levnadsstandarden för allt bredare folklager. Kina ligger fortfarande blott på 92:a plats i FN’s så kallade Human Development Index. För Ejendals och Clas Ohlson blir det ett annat Kina. Billig produktion kommer att flytta vidare till Bangladesh, Indonesien och Myanmar.

G20-mötet i Seoul speglar världens redan förändrade maktförhållande: ett skakigt Europa, där Sverige är bäst i klassen, ett USA politiskt, socialt och ekonomiskt på sluttande planet och ett Kina/Östasien väl på väg mot global makt. Det går fort nu.

Men vår bild av Kina är suddig, oskarp. Det beror bland annat på bristen på fri och öppen debatt, journalistik, medier, litteratur. Utbudet är platt, ointressant. Den store konstnären Ai Weiwei sattes i husarrest. Fredspristagaren Liu Xiaobo är okänd i sitt hemland. Kinesen är en disciplinerad medborgare som gör som makten (partiet) påbjuder. Skall det göras stora språng så hoppar man, kulturrevolution så revolterar man, tillverkas så tillverkar man. Nu skall det konsumeras.

Det är därför Kina sveper över jorden för råvaror av alla de slag. Det är därför malmfälten i Lappland har boom-time. Det är därför det finns all anledning att fråga sig: hur skall jorden räcka till för alla?

Publicerad i Dalarnas Tidningar 2010-11-29

Endast tillväxt kan klara jordens klimat och miljö

2010-11-28T10:08:00.000+01:00

Miljön mår sämre än för femtio år sedan. Varför har all miljöforskning, miljöpolitik, alla miljömyndigheter, miljörörelser och all opinionsbildning misslyckats med att stabilisera ekosystemen?

Det är hög tid att ställa frågorna om skälen till miljöpolitikens ineffektivitet. Varför flockas arbetet fortfarande kring den murknade processen kring FN:s klimatkonferenser? Varför återfinns överlevnadsfrågorna fortfarande i politikens periferi? Vi har kommit förbi den punkt där frågorna om energi och miljö är piskade att bli till handfast realpolitik, en integrerad del i den ekonomiska politik som den är en förutsättning för. Energi/miljö är politikens restposter när tillväxt och välfärd har fått sitt.

Energi och miljö är en odelbar helhet. Så är också energi/miljö och ekonomi. Ingen natur, ingen energi. Ingen energi, ingen ekonomi. All produktion – biologisk eller mänsklig – förutsätter insatser av död eller levande materia i ett ständigt evolutionärt förlopp. Om människan skjuter grundskott mot naturens funktionalitet skjuter hon också grundskott mot social välfärd och existentiell trygghet.

Politik för energi, tillväxt och politik för att stabilisera klimat och ekosystem har sedan 1960/70-talen hamnat i en ideologiskt betingad envig. Båda sidor – tillväxtkramare och miljökramare – ser med misstro, ibland med förakt, på den andre. Tillväxt ställs mot kontraktion, tilltro till teknik mot teknikfientlighet, marknad mot regleringar, globalisering mot lokalsamhälle. I motsättningarna avspeglas de politiska skiljelinjer som utvecklats alltsedan sent 1960-tal.

Politikens uppgift är att hålla ordning i mellanmänskliga relationer men också i samhällets relation till naturen. Men naturen är varken ideologisk eller politisk. Det främsta medlet för att hålla social och politisk oro på avstånd i det moderna samhället är ekonomisk stabilitet och tillväxt: att skapa resurser att fördela, spara/investera eller konsumera.

Men många länder, samhällen och miljarder människor är också pressade av stegvisa förändringar i naturens beteenden: monsuner, översvämningar, bränder, torka, havsutarmning, isavsmältning. När Ryssland ställer in veteexporten får andra svälta. Går det att bevisa att 800 bränder (i år) beror på växthuseffekten? Nej. Men indicierna är övertygande.

Regeringar och företag har överlovat framtiden för medborgare och aktieägare. Därför genomlever vi tider av finansmarknads- och statsfinansiella kriser. Den politiska logiken påbjuder att ekonomin måste lösas först. Klimat-/miljökrisen får tas i en senare vända, i den mån nu tillväxtens resurser alls skulle räcka till.

All uthållig politik måste formas utifrån människors verkliga egenintressen. Makt utgår från förmågan att i fortvarighet förstå och med förstånd tillgodose dessa egenintressen. Samhällssolidaritet är givetvis en del av egenintresset. Historikern Barbara Tuchman berättade i sin lysande bok, ”The March of Folly”, om vad som händer härskare och nationer som ger sig iväg ut på principernas och utopiernas abstrakta marschvägar.

Köpenhamnsdebaclet var ett sådant steg på dårskapens väg. Det visade sig, som kunde förutses, att ekonomiska och nationella intressen skulle övertrumfa gemensamma energi-/miljöproblem. Men det var politiskt ofarligt att misslyckas. Ingen minister behövde lämna sin taburett.

För att bli politiskt central måste energi-/miljöfrågan definieras i termer av människors grundläggande livsvillkor: jobb, ekonomi, hälsa, familj, säkerhet. Den måste bli en ”plånboksfråga”, en tillväxtfråga. Utan den breda medelklassens stöd, ingen realpolitik.

Miljörörelsen måste ta ställning till: Vems intresse representerar den? Naturens eller människans? Tillväxtkramarna måste ta ställning till den ekologiska bärkraften för framtida produktion och expansion. Den är en förutsättning för framtida värdetillväxt. Hur länge vågar man såga i den gren man sitter på?

Miljörörelsens ursprungsidé var att ”representera” naturens intressen i skyddet mot människans ingrepp. Men djur och växter röstar inte. De konsumerar och investerar inte. Framtiden avgörs av hur människor definierar sina intressen. Energi/miljöpolitiken måste definieras i termer som berör och förstås av varje väljare.

Eftersom miljörörelsen håller sig på behörigt avstånd från att formulera de konkreta ekonomiska och sociala konsekvenserna för enskilda och företag av föreslagna åtgärder uppfattas den som abstrakt, utopisk eller dystopisk. Miljörörelsen framstår understundom som något av en självutnämnd högre moralisk kast, som vore det lite ädlare att ta hand om en försvarslös natur än om konsumerande människor.

I delar av miljörörelsen närs fortfarande drömmen om att ett ”Nej tack till tillväxt” skulle ta oss ur vårt predikament. Men man måste då precisera hur detta skall gå till i den politiska verkligheten: att ransonera och fördela energi- och miljöresurser och konsumtion, begränsning av antal barn per familj...

Det är inte ekonomin som skapar teknologin. Det är tvärtom. Ny teknologi kommer ur kombinationer av existerande teknologier som möter och skapar nya behov. Att säga nej till tillväxt är att sätta grimma på nya lösningar på alla de problem som skapats av den teknologi som vi tidigare litat till. Man kan också vara alldeles säker på att ny teknologi i sin tur kommer att skapa problem som vi ännu inte blivit varse. Allt är ett flöde, allt är förändring.

Alltså utan tillväxt, ingen teknologiutveckling. Utan teknologiutveckling inga lösningar på energi-/miljöproblemen. Men om det funnes tillräckligt starka ekonomiska stimulanser för väljare och konsumenter att få energi-/miljöproblemen under kontroll, är det troligt att lösningar kommer fram. Löftesrik teknik väller fram inom många områden.

Ny teknik kommer fortsätta att spränga föreställningar om ”tillväxtens gränser”. Vi kommer fortsatt att uppleva ofattbara effektivitetssprång. Men det finns också gränser som är absoluta, i naturen och i människokroppen. En människa överlever inte 42˚C kroppstemperatur.

Ur ingenting kommer ingenting. Allting kommer ur energi/ekologi. Energi, ekologi och ekonomi är en obrytbar treklang. Det är pragmatikerna i näringsliv, inom energi- och miljöteknik och forskning i civilsamhälle och politik som kan komma med de nödvändiga systemlösningarna. Tidens utopi är evig tillväxt, dystopin är det ekologiska sammanbrottet. För att fixa energi/miljö/ekonomiekvationen måste det politiska uppdraget formuleras.

Politikens uppdrag måste formuleras att lösa energi-, miljö-, ekonomiekvationen, inte stå för ytterligheternas särintressen.

Världsklass i Sockenstugan

2010-11-24T14:16:00.003+01:00

Häromkvällen räckte inte parkeringarna till runt sockenstugan i Siljansnäs. Dit kom insocknes och utsocknes för att lyssna på folkmusik i världsklass. Det blev en förklarad kväll i magiskt varm gemenskap.

Olov Johansson, förmodligen världens kunnigaste och bäste nyckelharpo-spelare, hade tagit med sig Catriona McKay, virtuos på skotsk/keltisk harpa. Upplands ljusa låtar mötte keltiska längtansfyllda ballader och snabbfotade reels. Därtill Siljansnäs egna virtouser, Kungs Levi och Alm Nils. ”Kulturbanken”, en ideell förening i Siljansnäs bjöd in till denna musikfest med polskor, potatissoppa och många skrönor.

Folkmusiken är berättande. Den plockar upp och levandegör människor, känslor och upplevelser. En god folkmusiker är därför ofta också en fängslande berättare. Låten Första Klass till Glasgow fick illustrera och ge liv åt Catrionas och Olovs upplevelserika resa från ett ödsligt slott i Högländerna. Konduktören blev så tagen av deras musik att han upplät 1:a klassvagnen som improviserad konsertsal. Kanske ett tips till Tåg i Bergslagen.

Folkmusiken, särskilt dess ständiga förnyelse, uppstår ur möten. Festivaler och stämmor är kodorden. Olov och Catriona träffades – musikaliskt – på Falu Folkmusik Festival (FFF) för fem år sedan. FFF är borta, i praktiken också Musik vid Siljan, liksom Tällbergsdraget. De nödvändiga mötesplatserna tunnas ut till förmån för satsningar på Melodifestival-producerad musik med hållbarhet för någon dag eller vecka. Kommunen tackade nej till att delta i Vinterfest, som nu blivit en stor succé i Ovansiljan.

Det är en gåta att Leksand inte har orkat samla sig till att skapa en mötesplats för dess mest hållbara och kvalitativt högtstående kulturtradition. Spelmans-musiken har aldrig ramlat ur sin elitserie. Därför är det en självklarhet för Tällberg Forum att alltid ha med minst 50 folkmusiker. Så blir det också nästa sommar i Sigtuna.

Olov Johansson gjorde en viktig reflektion innan extranumret med Eric Sahlströms klassiska ”Spelmansglädje” drog med sig alla i salen. Han sa
”Det blir alltid en speciell värme och närhet när frivilliga står för arrangemang och för maten”. Det finns en speciell Siljansnäsanda som Orvar, Bibbi och alla de andra i Kulturbanken och Sockenstugan personifierar. Tällberg Foundation fick ta del av den för några år sedan när vi förlade en fantastisk invignings-konsert till byn.

Söndagskvällen i Sockenstugan visade också att det finns en publik, hungrig och törstande efter musik, gemenskap och autencitet.

Det är för mig obegripligt att inget av alla de starka och stolta Leksands-företagen, med undantag för en slant från Sparbanken, har valt att satsa på att bli förknippade med den dynamiska, gränsöverskridande och alltid egensinniga folkmusiken.

Något redigerad version publicerad i Dalarnas tidningar 2010-11-15 under rubriken Folkmusikens berättande själ

Tallberg sprider sig

2010-11-24T14:10:00.000+01:00

Det är egentligen förunderligt hur begrepp/varumärken kommer till, blir till levande bilder i människors sinnen och föreställningsvärldar. ”Tallberg” – som Tällberg Foundation och Tällberg Forum kommit att kallas – har för många, många människor runt världen blivit ett begrepp som står för samtal, frihet, obundenhet, skönhet, nätverk – men framför allt för lärande om den helhet som våra ekonomiska, ekologiska och politiska verkligheter utvecklats till.

Tällberg Foundations grundläggande frågeställning har sedan många år varit ”Hur i hela världen skall vi leva tillsammans – Vi människor och vi med naturen?” Det blir allt viktigare att kunna ge konkreta svar på den frågan – ju tätare folkens ömsesidiga beroenden blir. Globaliserings-processen har förvisso inte kommit till någon vägs ände.

Vi har kritiskt svåra frågor att komma överens om: energiförsörjningen, finansmarknaderna, jobben, äldreomsorgen, migrationen. Nationell politik måste diskuteras, prövas och definieras i sina vidare internationella ekonomiska och ekologiska sammanhang. Tällberg Foundation förutsåg tidigt denna utveckling och skapade en arena för det globala samtalet i Tällbergs by.

Nu har alltfler länder och platser önskat oss välkomna. Vi gör numera ungefär en ”Tallberg Workshop” i månaden på olika platser runt jorden. Vi har också fått många önskemål att göra ett komplett Tallberg Forum på så vitt skilda platser som Ecuador, USA, Sydafrika.

Tällberg Foundation har nu beslutat att för första gången förlägga ett Forum utanför Tällbergs by och kommunens hank och stör. Vi har valt att för 2011 förlägga ett Tällberg Winter Forum den 10-12 februari till Voksenåsen i Nordmarka, strax ovanför Oslo. Voksenåsen var det norska folkets nationalgåva till Sverige som tack för stödet under andra världskriget. Sommarens Forum förläggs till Sigtuna, Sveriges äldsta stad vid Mälarens strand, norr om Stockholm i slutet av juni. Temat för 2011 års forumarbete blir ”Hur kan vi komma överens att bli överens”, med tonvikt på ekonomi-, energi- och miljöekvationen. Det hastar att få fram globala avtal och lösningar.

Men även om vi gör ett Forum-uppehåll i Tällberg och Dalarna kommer vi att ha många aktiviteter här under året. Vi planerar bland annat ett Tällberg höstforum tillsammans med Teknikdalen för gymnasielever och lärare som en uppföljning av årets framgångsrika Rework the World-konferens som hade 1700 deltagare från 125 länder. Det är inte minst viktigt att den nya generationen blir entreprenörer i och på den nya tidens alltmer krävande villkor.

Tällberg är en plats där himmel och jord möts. Det är en plats ägnad för reflektion och inspiration. Må den aldrig bygga sig fördärvad till en konventionell turistdestination, likt alla andra.

Det Tällberg Foundation har bidragit med är att transformera platsen ”Tällberg” till en idé, ett begrepp ”Tallberg”, som står för samtalets betydelse för att lösa problem och se möjligheter i den tätnande globala/lokala gemenskapen.

Platsen Tällberg ligger där den ligger, men idén Tallberg har fått ett långt vidare fäste.

Publicerad i Dalarnas tidningar 2010-10-14

Sveriges nya mittenpartier

2010-09-27T16:07:00.001+02:00

För en sådär tjugo år sedan gjorde vi på Sifo (jag var Sifo-chef på den tiden) en värdering av hur långt Socialdemokraterna skulle kunna sjunka i väljaropinionen. Hur stor var själva kärntruppen? Efter analyser och samtal blev vår bedömning att partiets nedre gräns, "bottom line", var 25 procent.

Analysen gjordes mot bakgrund av de nya strömningar som börjat dra genom Europa och USA under 1980-talet. Thatcher och Reagan förde in en ny ekonomisk politik. Sovjetunionen vittrade. Upproret 1989 på Himmelska Fridens Torg ingav hopp om demokrati också i Kina.

Även Sverige hade börjat avreglera. Kanslihushögern kämpade mot löntagarfondsvänstern. Rosornas krig avlöste varandra.

Moderaternas unge Fredrik Reinfeldt uppfattade tidigt det pågående opinionsskiftet och påbörjade - inifrån - marschen mot de framgångar som bara ett parti i den politiska "mitten" kan uppnå i ett land som Sverige. Socialdemokraterna gjorde det inte. I regeringsställning koncentrerade de sig på att ta ansvar för Sverige, gömde behoven av inre förnyelse, förlorade så småningom regeringsmakten.

Det är tämligen ofarligt att anta att den gamla Socialdemokratins väljare nu har krympt till mellan 15-20 procent av väljarkåren. Men också dess institutioner och folkrörelsebastioner har oåterkalleligen vittrat och krympt. Men därmed inte sagt att dess värderingar inte representerar mycket av det centrala i det långa och ständigt fortgående svenska samhällsbygget. Socialdemokraterna har också förflyttat sig mot det som nu är mitten i 2000-talets politik: Solidaritet, kampen mot utanförskapet, företagande, kunskap och miljö.

De två svenska "arbetarepartierna" - (S) och (M) - är den nya mitten i svensk politik. De har 60 procent av väljarkåren bakom sig. De representerar båda den politik som väljarna har beställt. Småpartierna förblev små i valet. Miljöpartiet skulle säkert ha fått över tio procent om de inte gått i koalition. FP, C och KD är marginalpartier. SD ligger bortom den sedvanliga höger/vänsterskalan. De har ingenting med, eller i, "mitten" att göra bara för att slumpen gjort partiet till en parlamentarisk tunga på vågen.

Jag tror faktiskt att Socialdemokraterna har gjort ett ganska bra val, trots bristen på intern förnyelse och att Moderaterna faktiskt borde ha gjort ett bättre val på basis av sitt långa förändringsarbete.

I den rättvisaste av världar borde väljarna få som de har röstat: en bastant majoritet för de båda arbetarepartierna som positionerat sig i mitten av mitten, till förmån för att Sverige fortsatt kan utvecklas som en förebild i den värld av gemenskap och ömsesidighet som har givits etiketten globalisering.

Publicerad i Dalarnas Tidningar: 2010-09-26 21:37

Den tredje berättelsen

2010-09-21T10:01:00.001+02:00

Vår tid präglas av två berättelser. Den dominerande berättelsen är den om ekonomisk tillväxt. Det är en materialistisk berättelse om jobb, välfärd, rikedom och makt. Vi antas inte kunna få för mycket av någondera. Sedan långliga tider har ekonomisk teori och politik formats för att bära berättelsen framåt. Företagsstrategier och kapitalmarknader kan numera inte fungera utan tillväxt av marknadsvärde och utdelning.

Näringslivets belöningssystem - och i ökande grad den offentliga sektorns - är konstruerade för att belöna tillväxt. Men de är också oftast konstruerade så att de eliminerar pinan för chefer som misslyckas. De eliminerar därmed också den personliga risken, som är själva kärnan i kapitalismen.

Den andra och konkurrerande berättelsen är den om tillväxtens gränser och om ekosystemens - oceanernas, atmosfärens, skogarnas, den biologiska mångfaldens - gränsvillkor. Den storyn har bara femtio år på nacken. Den berättas främst av forskare och vetenskapsmän inom en rad naturvetenskapliga områden. Kunskapen om biosfärens komplexitet ökar snabbt, därmed också insikten om dess sårbarhet. Den storyn är existentiell och moralisk.

Den ena berättelsen handlar om pengar. Den andra om miljön. Ingendera handlar egentligen om, eller utgår från, människans framtida villkor.

Man måste fråga sig varför klimatfrågan, som under förra hösten dominerade allas agendor, sedan efter Köpenhamnsfiaskot dog ut. Det var politiskt helt ofarligt att misslyckas i Köpenhamn. Det blev ingen folkstorm. Ingen minister någonstans tvingades avgå. Man bör fundera över varför? I valrörelsen har den blivit en bisats.

Jag tror vi behöver en tredje berättelse som tar människans bästa som utgångspunkt, inte ekonomin och inte ekologin. Givetvis behöver människan både ekonomiska och ekologiska resurser. De senare är en avgörande förutsättning för de förra.

Det har aldrig varit en framgångsrik strategi att både äta kakan och försöka ha den kvar. Vi kan inte såga den gren som sju och snart nio miljarder människor sitter på. Det kommer inte att gå att gömma sig för naturen. Ledande vetenskapsmän i Europa och USA varnar för att dagens mångfald av extrema väderhändelser i Ryssland, Kina, Pakistan, Niger, Chad, USA, Australien, Centraleuropa, Norra Ishavet, Honduras och Indien blir morgondagens normala.

Den här valrörelsen är förlorad i klimat-, energi- och miljöfrågan. Därför bör vi dagen efter valet påbörja samtalet om hur vi människor vill leva i framtiden. Vi är ohjälpligt beroende av, och utlämnande till varandra och till naturen.

Publicerad i Dalarnas tidningar 2010-09-17

Climate politics

2010-09-18T09:14:00.002+02:00

Climate is a system, an atmospheric system. A part of the biosphere, part of the living Gaia. Do we understand Gaia? Do we actually know – evidence-based - how the complex, interactive, adaptive systems of the biosphere work? Of course not. But at times, we – you and I – pretend we do.

Yes, we do have patches of knowledge, theories and some reliable science, also streams of observations.

Now, politics is also a system, a decision-making system. A part of civilization. Part of the ever-expanding civilization of humanity. 7 billions of us are just around the time corner.

Arriving at 450 ppm (of CO2 atmospheric concentration) is also just around the corner – a few decades away. Hansen (et al) showed in 2008 by collecting evidence from ice cores and out of the generous sources of geological history that the icing of the poles and glaciers materialized only at 450 ppm± 100.
350 ppm is the bottom line, as we say in business.

The Holocene’s – the last 15 000 years – climate was favourable for the growth and development of the human species. The atmospheric concentration never exceeded 280 ppm.

Over the last one million years the ppm concentration has been as low as 180 and as high as 280 during warm inter-glacial periods. We might have, in geological, been as high as 1000 ppm and over. But there is no hard evidence.

Climate has been around for billions of years. Politics only for a couple of thousand years or so. Democracy for 235 years or so. Climate science – and Earth sciences – is young disciplines, even given Linnaeus, Tyndall, Arrhenius and Keeling.

Perhaps the best news around is that the mighty and intricate climate system in all its myriad of interactions with a myriad of parts of other systems, has been thrown off its past short – for 15 000 years? – period of “balance” by human manipulations of the biosphere.

In that case, we should – at least with linear logic – be able to push it back into balance. If the effect has a cause, remove the cause and, voilà, the effect - the warming - will disappear. That is the logic dominating climate politics.

But, in systems logics, change patterns are not linear. Interdependencies change interdependencies. Feedback loops seek and create new behaviours. The very nature of inter-dependencies changes. The formidable energy contents in the atmosphere (and the troposphere and stratosphere) continuously behave differently in relation to oceans, forests, land- and ice masses and to the biodiversity. Once destabilized, can we expect a moderately stable evolutionary process like the forever ongoing climate change to be restabilized back to its original pattern of change? By humanly organized politics?

Politics is a process through which we humans come to agreement on what to collectively do. Sometimes to reach for a vision. More often than not to reach a compromise. More commonly politics react rather than preact. Climate politics are reactive to observed and foreseen fallouts of human behaviour. If the observed and foreseen fallout would mean death of billions, simple logics pray: change our behaviour.

The science community – the IPCC-crowd - evaluates the probability for catastrophic climate events to be more than 90 percent, if no massive adaptation of human and systems behaviours is undertaken. The cost of the full risk fall-out is the loss of civilization as we know it. Collapses have happened before.

However, I, for one, am not convinced that a massive, swift, global change of human behaviour – like instantaneously eliminating carbon emissions – would affect the climate system of today, as it would have affected the climate system of two hundred years ago. But, of course, we never know.

The very good news, if the dominating hypothesis that human behaviour is the trigger of global hotting (as Lovelock prefers to say), is that we logically should be able to do something about it; that politics can have a role to play; that new technologies can have a role to play.

The famous climatologist Stephen Schneider, who recently died, formulated in his last book “Science as a contact sport” the question: Can democracy deal with complexity? It is a smart question but, I am afraid, the wrong question.

Democracy – as a political decision-making system, be it in a village, municipality, region or nation – has developed as a response to the increasing complexity of modern society over the last 250 years. Democracy is a process to reconcile juxtaposed, contradictory interests in society. Society’s complexity has intensified with the exponential growth of stakeholder interests. Political systems have evolved to become more effective to deal with the complexity of nations, markets, civil society, financial systems and cultural differences.

Democracy is a process of achieving consensus on legally building agreements and to use force if they are not followed. The more parties to the process the more complex this becomes. Hence the explosion of lobbies and special interests media. In Copenhagen at Cop15, 192 countries convened and at least 10 000 special interests were assembled. Result: chaos, anger, disappointment. Democracy could not deal with the simplicity of the issue at hand: to backtrack the atmospheric concentration of CO2 to 350 ppm or less.

I took the position – after visiting Cop14 in Poznan, that the design of the negotiating process was so flawed that it could not work. To go to Copenhagen would, in my eyes, be to indirectly support something designed to fail. Most people who walked down the Copenhagen Lane were either there to make an agreement not to happen, to get a slice of the media or research cakes, or… just to be there.

It was a make believe, an illustration of action never meant to happen. A few were there in earnest. Sic transit mundi.

The fiasco of Copenhagen created no political uproar or unrest – anywhere. No prime minister, not a single minister of the environment resigned. The negotiating lobby and institutions continued intact. I can even suspect that Cop 15 with some was never seriously meant to be a success. It was the success of failure.

Climate politics – and all its beneficiaries – are about make believe, not about the realities as Hansen, Lovelock, Schneider and Pachauri see them.

I believe that Climate Politics is not about a relative situation. It is about an absolute condition. Binary. Black or white. Go or no Go. Die or Live. It is a simple choice, not complex. Democracy has proven bad to deal with simplicity of choice. Hitler or no Hitler, nuclear arms or no nucleus, Saddam or no Saddams, ethnic cleansing or not, stoning of woman or no stoning. 350 ppm or 550 ppm. Democracy is bad at dealing with simplicity of choice. It makes people die in the millions. In the end we are always forced out of our comfort zones to deal with the evil; but more often than not when it is late in the game. Ask the Tutsis. Climate politics is about the endgame.

And my own inability to speak up makes me an accomplice, an actor in the play.

Last autumn, the country of Sweden held the chairmanship of the European Union. Highest on the agenda of prime minister, Fredrik Reinfeldt, was to prepare for Copenhagen and deliver an effective agreement. But of course, the containment of the financial crises was still the overriding agenda.

In Sweden, we have one more week to go to the parliamentary elections. I can tell you that climate is but a tiny part of the agenda. In the world I come from - Business - the price of failure is brutal - bankruptcy, loss of jobs, extinction of assets.

Remuneration systems for financial and business elites have removed the pain of failure. The system is flawed by short-circuiting crucial feedback loops.

In the world of “Realpolitik”, climate politics is a make believe.

The objectives of the EU, is to cut carbon emissions by 20% from the level of 1990 by 2020. They said, however, that if other industrial countries would do the same, they would increase the target to 30%. That, my friends, is what I call truly genuine and courageous leadership.

Sweden has adapted a target of 30%, but as the country had been so successful in cutting CO2 before 1990 – not least thanks to nuclear power, it actually had the possibility to increase its emission by 4% under the Kyoto protocol.

Sweden boasts that it has succeeded to lower emissions to 8 tons per person (US 20 tons). However, if you take a systems approach, we should add 6 for the emissions that are a result of our imports and also another 8 tons per person linked to the emissions that the government owned utility Vattenfall emits over Europe. The financial results of Vattenfall are duly consolidated in the accounts of the Kingdom of Sweden.

Another objective in climate politics in this part of the world is not to allow the warming to exceed +2oC, counting from the beginning of the industrial age.

That objective is nothing but allowing politics to stay within its own comfort zone. No political action is demanded to correct the infusion of CO2 emission into the atmosphere that has happened hitherto.

But moreover, I think it is an illusion – no a delusion - to invoke people in the belief that the biosphere could be managed like a machine; that there is a thermostat out there that we can, with absolute precision, calibrate to +2oC, neither less nor more. Switch on or off.

The +2oC objective is a make-believe that we are not dealing with a living system.

We have to apply a systems analysis to a systems problem. Climate, as all of you know, knows no borders. Solutions can not be subject to national politics. The brutal truth is that there is no governance system to deal with borderless problems. (No legitimate military or policing force to put behind laws and agreements on climate, ocean, the arctic, biodiversity…)

Of course we cannot negotiate with nature. Ask the Pakistanis or the Russians or the Inuits, the Guatemalans or the people of Darfur, Tchad or Niger. Or for that matter, of the US, China, India or Central Europe.

The dominating narrative of our time is “economic growth”. Economic theory, political theory forges the institutions that are realizing this story. This story influences the demand on new technologies. The fulfilment of the narrative designs the incentive systems that encourage further economic growth to further growth. The incentive systems of the financial and business worlds are interlinked, locked in, with the incentive systems of the political world.

The competing narrative begun to emerge some 50 years ago. This narrative is one of “limits to growth and one of ecological boundary conditions” to human and economic development. This story has not yet found a solid footing in the worlds of politics and of business. The dominating narrative is materialistic and pragmatic - the limits story is existential, spiritual and moral.

The first story’s point of departure is power and money. The second story’s point of departure is the ecosystem. Neither story really has the wellbeing of human beings, people, as its point of departure.

Kofi Annan created the Global Humanitarian Forum which solidly took the people perspective on climate change and ecological decline. He, Mary Robinson and others introduced the concept of Climate Justice. I do not think that we will be able to create the politics to stabilize and protect the environment needed, if we don’t take the human being as the point of departure, not the economy, nor the ecology.

Barbara Tuchman, the great historian, observed that the only successful politics is the politics that serve people’s self interest. Solidarity with others is a part of self interest. If grand visions, utopias, are not linked to the self interests of people, we embark, as Barbara Tuchman observed, on the “March of Folly”.

It is a fact that fish, horses, trees and birds don’t vote. But people do. The politics of Climate Change can only start by creating an enlightened self-interest of the middle class and of the masses. Today it hasn’t and I’m afraid that the leadership is not taking us there.

Not even the stories of the wild-fires in Russia (and today in Siberia!), the flooding of Pakistan or the draughts in Australia are understood as evidence of threats to everyone on the planet. Interdependent as we are.

Kennedy formulated the vision for Americans to place a man on the moon within a decade. I think the proper vision for us is to state the vision to make man remain on earth. The bridge to this is how we produce the energy needed for our sustenance and value creation. The concrete vision I wish to formulate is that every human being should have access to clean electricity within 25 years. For free.

Is this doable? Of course. But things will have to be changed.

Finally, we need democracy to evolve, to deal with the rapidly increasing complexity of the human society. But we also need a legitimate political system whereby we can deal with simplicity with the Gordian knot. The simplicity of finite situations like not transgressing the life giving balances of nature.

We have to provide an operational answer to the question: “How on earth can we live together – we the humans and we with nature”.

Let me finish by reading a poem, written in 1977 by my dear friend and associate James Wine:

Is it enough that we are Americans, Brazilians, Chinese and Danes?
Is it enough that we are Economists, Family, Girls, Happy and Intellectual?
Is it enough that we are Jews, Kids, Lost, Musicians and Navigators?
Is it enough that we are Open, Powerful, Quislings, Right and Stereotyped?
Is it enough that we are Teachers, Unbelieving, Visionary, Wrong, Xenophobic, Yellow and Zen?

Is it enough that we are all the Earth’s?

Let’s celebrate.
It’s Interdependence Day!

(Draft notes for key-note at Berlin event, Sept 10-12 2010 - Interdependent Day)

Mönstren förstärks

2010-08-18T10:04:00.000+02:00

För ett par år sedan fick jag en skrift från det norska flyktingrådet: "De framtida flodvågorna av klimatflyktingar". Den redogjorde för de troliga konsekvenserna av klimatförändringarnas effekter på människors villkor. Kofi Annans "Global Humanitarian Forum" publicerade ett liknande arbete 2009.

Budskapen är kristallklara. Antal människor vars liv påverkas av naturkatastrofer har ökat från 100 till 300 miljoner sedan 1975. De scenarier som den seriösa forskningen har arbetat med under lång tid förutser att uppvärmningen leder till skogsbränder, enorma nederbördsmängder och översvämningar, smältande isar, minskad biologisk mångfald.

Ingen kan med absolut visshet säga att katastroferna i Ryssland, Pakistan, Kina, Chad, Niger, Södra Latinamerika beror på den pågående uppvärmningen - även om 2010 med största säkerhet blir det varmaste året som någonsin uppmätts. Men det som händer, händer. Mönstren förstärks samtidigt som de tekniskt betingade risker som ligger förborgade i de komplexa produktions- och konsumtionssystemen blir allt allvarligare: 4,9 miljoner fat olja rakt ut i Mexikanska golfen. Stora oljekatastrofer i Dalian i Kina, i Nigerdeltat, i Ecuadors regnskogar.

Har vi en god beredskap för dessa - ökande - typer av katastrofer? Nej. BP-läckan är tätad men skadan är skedd. Monsunregnens förödande kraft gör 10-tals miljoner hemlösa i olika delar av Asien. Samtidigt brinner en av världens kornbodar.

Självklart går många av de här katastroferna att mildra och möta. Den globala solidariteten måste bli en del av egenintresset. Att försäkra sig är att bokstavligen avstå från konsumtion nu till förmån för att kunna bärga sig när olyckan är framme.

Människor kommer aldrig att ta tag i sin allt mer såriga relation till det ekologiska system hon är en del av, om hon inte kan se konkreta fördelar för sig själv även på kort sikt. Människor kan säkert motiveras för krafttag för ny teknik, för säker energiförsörjning, nya konsumtionsmönster om dessa sker i hennes eget intresse.

Den dag när 30 000 besökare på Classic Car Week ställer sig upp som en "man" och kräver att vi skall uppnå en sådan stabilitet i relationen mellan mänsklig aktivitet och naturen att CCW kan säkras för all framtid, då är slaget på väg att vinnas.

Publicerad i Dalarnas Tidningar: 2010-08-16

Verklighetens tolk

2010-08-05T13:57:00.001+02:00

All framgångsrik politik måste formas utifrån människors verkliga egenintressen. Makt utgår från förmågan att i fortvarighet förstå och med förstånd tillgodose dessa egenintressen. En vidare solidaritet med andra människor, än bara de allra närmaste, är en självklar del av egenintresset. Ledare som sätter principer och dogmer över människors legitima egenintressen vinner aldrig i längden. Att på dogmatiska och ideologiska grunder låta klyftor öppnas mellan medborgare och mellan nationer, mellan religioner eller etniciteter är att bädda för nederlag.

Historikern Barbara Tuchman skrev för några år sedan en lysande krönika över härskare och politiker som under historiens gång låtit "Den Höga Principen" skrida före förnuft och pragmatism. De ger sig ut, observerar Tuchman, på the March of Folley (Dårskapens väg).

Det är så lätt att överlova framtiden, att det förlovade landet skall tillhöra just dem som är, "Utvalda": Ni som skulle vara Verklighetens Folk, eller ha den rätta tron eller tillhör den rena och överlägsna rasen eller tillhör det land någon Gud har bestämt står just på hans sida. Vår Gud är oss en väldig Borg! Så sjöng svenskarna en gång på slagfältet vid Lützen.

Men historien visar att de utvaldas regimer har korta livslängder. Verklighetens krav på jobb, ekonomi, trygghet, kunskap, handel, miljö, sjukvård och gemenskap tar alltid över. Verklighetens verkliga krav pendlar för eller senare in mot att leverera det som det legitima egenintresset kräver. Egenintresset är den efterfrågan på levnadsvillkor som är grunden för ekonomisk, social och politisk utveckling och stabilisering. Allt fler miljarder deltar i dag i denna utveckling.

En politisk ledare som förstår att utforska, att stödja en sådan utveckling hon eller han blir en verklighetens tolk. Det är precis vad väljare och valrörelse behöver kunniga, pålästa, kringsynta politiker som kan hjälpa oss väljare att bättre förstå och tolka den alltmer komplexa (och därmed löftesrika!) värld som nu utvecklas.

Det gäller för alla politiker (och ordföranden för ett BP också för den delen) att bevisa för väljarna att de är vuxna den verklighet de gör anspråk att leda i.

Att utanförställa, diskriminera de som inte skulle anses tillhöra till exempel ett "verklighetens folk" är en dåraktig politisk strategi.

Att varumärka den har utmanat löjet.

Publicerad i Dalarnas tidningar: 2010-07-27 07:12

Episk dimension

2010-06-21T09:07:00.002+02:00

Tydligare kan inte konflikten mellan ekologi och ekonomi etsas fram än genom den förgörande olje-/miljökatastrofen i Mexikanska golfen - som snart når Atlanten och Golfströmmen.

Miljoner människor och 10 000-tals djur- och växtarter är beroende av att hav, stränder, våtmarker, fiskebankar, näringskedjor förblir friska. President Obama möter en växande amerikansk opinion av förtvivlan, vrede, fruktan för utkomst och framtid. Premiärminister Cameron i England möter aktieägare och pensionsfonder som fruktar för att BP-aktien skulle komma att urholka framtidens ekonomiska trygghet.

Hittills har aktien sjunkit med 35 procent. Senaste uppskattningen av hittills upparbetade kostnader ligger nästan tio tusen miljarder kronor (Financial Times 10/6). Det kommer inte att stanna vid detta. Oljan läcker ut i en takt av mellan 15 och 22 miljoner liter om dagen. Sannolikt har nu mer än en miljard liter läckt ut i havet. Därtill kommer alla de miljoner liter kemikalier som nu används för att söka lösa upp oljan, som också svävar i enorma plymer på stora djup i haven.

Jag skrev i den här spalten för en månad sedan att katastrofen kommer att få "episka dimensioner". Så har det blivit.

BP-ledningen med Carl Henrik Svanberg i spetsen har inte visat sig vuxna att hantera en katastrof av denna omfattning. Den värsta underlåtenheten är att den aldrig ens föreställt sig en affärsrisk och konsekvenser av denna dimension. Därför fanns varken teknik eller ekologisk, psykologisk, politisk beredskap eller kompetens att hantera situationen.

Alla mätningar pekar nu entydigt mot att 2010 kommer att bli det hittills globalt varmaste året i modern tid. Den globala uppvärm-ningen trampar på. IEA, västländernas energiorgan, redovisar att världens länder ger årliga subsidier på 4 400 biljoner kronor för att hålla konsumtionen av olja, gas och kol uppe, därmed ekonomierna igång, därmed utsläppen på hög nivå.

BP-katastrofen visar med all tydlighet hur ekonomiska och politiska dagskrav vida överflyglar tillämpningen av ekologiskt förnuft. Det var också huvudskälet till att "Köpenhamns-förhandlingarna" gick åt skogen.

Publicerad i Dalarnas Tidningar 2010-06-16

Sverige i topp på superlista

2010-06-09T11:28:00.003+02:00

Tällberg Foundation ställde för tre år sedan frågan: Vilka länder, vilka samhällsmodeller har skapat de hittills bästa av alla ofullkomliga samhällen? Vilka kan tjäna som erfarenhetsgrundade visioner i utvecklingen av framtidens alltmer sammanflätade globaliserade civilisation?

För att belysa frågan gjorde vi en inventering av de mest citerade av de många index och rankningslistor, som upprättats över hur länder lyckas i viktiga avseenden.

Vi har valt ut sexton, som både representerar en bredd av aspekter på samhällsutveckling och är de mest citerade. Dessa index upprättas av FN, Universitet, internationella organisationer och fristående stiftelser. Ingen har skandinavisk hemvist. Se hela tabellen på www.tällbergfoundation.org eller svd.se/brännpunkt.

Vi lägger så samman ländernas platssiffror på de olika listorna till ett slags metaindex. Liksom för tre år sedan beläggs första platsen av Sverige (platssiffra 4,6) vilket är 1,0 bättre än sist. Nu liksom då följs Sverige av de övriga fyra nordiska länderna om än i något varierad ordning. Tyskland har t ex siffra 15,0, Storbritannien 18,9, USA, 25,4, Ryssland 72,9, Kina 82,0 och Indien 90,6.

Dessa mätningar av allt från konkurrenskraft, mänskliga rättigheter, miljö och demokrati bygger på systematiska jämförande analyser. Att Sverige och de nordiska länderna förstärker sin tätposition är intressant i en värld stadd i så dramatisk förändring. Tätpositionen speglar också bilden av Sverige och Norden som en ”det globala samhällets nationalpark”.

Dagens svenska samhällsbygge är en fortsättning på allemansrätten, by¬stämmornas, självägandets, bruksmodellens, folkrörelsernas, den folkhemska samhällssolidaritetens kontinuerliga strävan efter ett bättre samhälle, nu också i det globala sammanhanget.

Men varje tid har sina egna ord för den underliggande trenden. 1900-talets folkhemsideal och blandekonomi har blivit till 2000-talets ideal om det sociala entre¬prenörskapet: att investeringar, innovation och bygga ett gott och rättvist samhälle hör ihop.

Det svenskar tål sämst är stora sociala och ekonomiska klyftor mellan grupper av medborgare. En del direktörer idag dansar på kanten till vad opinionen tål. Också den borgerliga regeringen söker hålla emot.

Analysen visar att Sverige inte är ett land som alla andra, om nu något är det. Den visar att vi har utvecklat en samhällsmodell som förenar egen¬nytta med samhällssolidaritet. I betydande grad också en samhälls¬solidaritet som omfattar balans och harmoni med natur och ekosystem.

Tätplatsen har erövrats bevarats och förstärkts av regeringar av många politiska schatteringar, både i ny och nedan. Därför skall man inte alltför mycket oroas över politikens retorik under en valrörelse som denna. Vad som än sägs kommer ingen regering att kunna föra en politik som för landet ur de senaste 100 årens mittfåra.

Dock har Sverige inom ett område fallit tillbaka ett par pinnhål sedan vår förra analys publicerades: företagarklimatet (The Ease of Doing Business). Sverige ligger på 18:e plats och det är Sveriges enda rankning utanför de tio bästa.

På olika delvariabler inom området ’företagsklimat’ ligger vi bara bland de tio bästa vad gäller handel. På områden som att starta företag är plats¬siffran 43, att lägga ner ett företag 18, anställa arbetare 117, skydda investerare 57 och att få krediter 71. Denna rankningslista publiceras av Världsbanken.

Till det svenska hör också att tala med små bokstäver om oss själva. Självberöm luktar illa i den svenska debatten. Men genom den här rankningslistan talar andra om oss.

Ledarplatsen är inte eftersträvad, likväl är den vår. Det förpliktigar att vara ett föredöme. Sådana behövs när världen nu har att lösa sin allra svåraste uppgift någonsin, att globalt få människorna och naturen att leva samman för evärderlig tid.

Bo Ekman och James Wine, Tällberg Foundation

Publicerad i Svenska Dagbladet 2010-06-05

Tabell + källor

A. Human Development Index (UNDP); B. Konkurrenskraft (WEF); C. BNP per capita (World Bank); D. Demokrati (Economist); E.Globalisering (Swiss Institute for Business Cycle Research); F. Hållbar miljöhantering (Yale, Columbia, WEF); G. Mijöprestationer (Yale, Columbia, WEF); H. Klimatförändingsprestationer (Germanwatch); I. Bistånd och utveckling (Center for Global Development); J. Demokrati, tryckfrihet, korruption (World Audit, Freedom House, Transparency); K. Jämställdhet (Social Watch); L. Kunskapsekonomi (World Bank); M. IT mognad,(WEF); N.Happiness Index (Globeco Bonheur Mondiale); O. Företagsklimat (World Bank); Global fred (Vision of Humanity).

* genomsnittlig platssiffra: Nr. 1-6 är i rangordning; därefter följer ett urval av länder.

Manifestation för framtiden

2010-06-09T11:21:00.001+02:00

Under denna vecka sker en helt unik samling kring frågan hur miljoner unga människor skall kunna finna vägen ut i arbetslivet de närmaste åren. Chefen för ILO, Juan Somavia, kommer att berätta att vi behöver en miljard nya jobb för att möta de enorma ungdomskullar som är på väg ut under det närmaste årtiondet. I Sverige är ungdomsarbetslösheten bland de högsta i Europa. Egentligen är det bara Spanien som är värre.

Till Leksand kommer 1500 delegater från 120 länder. Ingen konferens i Sverige har tillförne haft den mångfalden. World Economic Forum i Davos kan inte heller matcha den mångfalden. Världen kommer till Leksand.

Men det gäller inte bara att skapa jobb. Det gäller också att skapa de jobb som löser framtidens problem. Och det är bara jobben som kan göra det arbetet. Vi måste forma jobb som möter tre krav. För det första måste de bidra till ekonomisk tillväxt. Men de måste också, för det andra, bidra till social stabilitet. Och för det tredje, självklart, till en stabilisering av ekosystemens funktioner. Jobben är instrumenten för att säkra framtiden.

Det är därför konferensen har fått namnet ”Rework the World”.

De flesta som kommer till Leksand är under 35 år och entreprenörer. 40% är kvinnor. De kommer från alla samhällssektorer och från en rikedom av kultur. Inte ens ett VM i Falun skulle kunna mäta sig med denna bredd. I Leksand kommer att presenteras hundra konkreta projekt som entreprenörer i alla delar av världen nu driver igång. Men där finns också alla de funktioner som behövs som stöd: finansiella institutioner, banker, utbildare, forskare, regionplanerare, internationella organisationer, företager som förebilder.

Samtidigt är dagarna i Leksand fyllda med musik- och naturupplevelser. Vi ser till att alla deltagare får närkontakt med den unika Siljansnaturen. Tränade naturguider visar vad allemansrätten betyder.

Alla sessioner i Ejendals Arena, liksom konserterna, är öppna för var och en att delta i. Inträdet är fritt.

Uppföljning av denna manifestation, som organiseras av Tällberg Foundation i samarbete med det globala ungdomsnätverket YES och svenska LSU, kommer att ske i Alexandria i Egypten om två år. Då, är vår förhoppning, att Leksandsmötet har fött fram idéer och initiativ, nätverk och kontakter som bidragit till att många unga människor har meningsfulla jobb som utvecklar det globala samhället, det svenska och det dalska.

I fokus, för svensk del, står främst den förestående och nödvändiga restaureringen och ombyggnaden av Miljonprogrammet. Detta byggdes för 50 år sedan, i en annan tid. Nu måste Miljonprogrammet rustas, bli energi- och miljöeffektivt - men framför allt skapa sociala sammanhang och kontakt med naturen som gör att människor trivs och växer.

Bara i Miljonprogrammet ligger en förestående investering på kanske 1000 miljarder kronor, som kan generera 100 000 jobb. Att få arbeta med Rework the World gör mig hoppfull. Framtiden kan skapas.

Publicerad i Dalarnas Tidningar 2010-06-03

Ledarskap som prövas

2010-05-25T09:50:00.003+02:00

För två år sedan organiserade Svensk-amerikanska Handelskammaren i New York en konferens om det svenska näringslivets miljöengagemang. Många ledande näringslivsföreträdare befann sig på podiet, bland andra Carl-Henrik Svanberg.

Svanberg talade väl om Ericssons miljö- och sociala engagemang. Svanberg var också mycket stolt över att senare på dagen få framträda från talarpulpeten i självaste FN:s generalförsamling, där Global Compact hade samlat till möte.

Jag tänker på de stolta principerna och de vackra orden från prestigefyllda talartribuner när jag hör Svanbergs totala tystnad i oljekatastrofens kölvatten. Det är i krisen som ledarskapet prövas. Än har Svanberg varken levt upp till sina uttalade principer eller sitt ansvar som den ytterst ansvarige för oljeföretaget BPs roll i denna episka katastrof.

För nära tio år sedan tog den dåvarande styrelseordföranden i BP, lord Browne, initiativet till att föra BP ut ur oljeekonomin och formulerade slagordet "Beyond petroleum". Budskapet var att nu satsa fullt ut på de alternativa energislagen. Det var så djärvt att jag tog kontakt med BP och bad om att få tillbringa några dagar i företaget för att fritt få intervjua olika medarbetare om uppriktigheten och allvaret bakom den nya strategin.

Mina slutsatser då var att uppsåtet var ärligt menat men att man också insåg att kampen skulle bli synnerligen hård, både med företagsinterna opinioner men också med aktieägarnas krav på utdelning och aktietillväxt. Lord Browne stod bi under några år men så drabbades företaget av några svåra miljörelaterade katastrofer i Alaska och i Texas. Även affärerna i Ryssland blev alltmer komplexa. Aktien tog stryk och Browne åkte ut.

Tony Hayward som nu är vd, är en oljeman sedan barnsben. Svanberg själv har ingen erfarenhet av denna ekonomiskt, logistiskt, socialt, ekologiskt och politiskt utomordentligt svåra bransch.

Det första man kan vara alldeles säker på när krig bryter ut eller en oljekatastrof sker, är att alla ljuger. Skälet är att all information kommer så småningom att ligga till underlag för utkrävandet av ekonomiskt ansvar. Vi såg en uppvisning i detta i direktörernas chickenrace inför det amerikanska kongressutskottet. Det mest generande för Svanberg var att det var Barack Obama och inte han som ordförande i styrelsen, som tog sin egen direktör i örat.

Publicerad i Dalarnas Tidningar: 2010-05-21 21:58

Du och jag betalar notan

2010-05-19T09:55:00.000+02:00

En miljökatastrof som kan nå episka dimensioner äter sig just nu in i några av de känsligaste och marint rikaste områden i världen. Oljan från BP’s havererade oljerigg i Mexikanska gulfen kan ta månader att få kontroll över.

Med nuvarande läckage – att döma vad vi nu vet – tar det ungefär till den 1 juni för att oljeläckan blir större än Exxon Valdez-katastrofen 1989. Men det här är ändå så oerhört mycket värre. Exxon Valdez hände inomskärs i relativt obebyggda trakter.

Mississippi-deltat är ett oersättligt ekosystem, redan under hård stress. Men oljan kommer att slå mot fiske, städer, industrier, turistnäringar längs kusten ända bort till Florida. Den kan också sugas upp i Golfströmmen.

Redan har 1000-tals stämningar lämnats in mot BP, olika myndigheter och underleverantörerna Transocean och Halliburton, där vicepresidenten Dick Cheney var VD. Många förenas i så kallade ”class action”, där till exempel alla invånare i en stad går samman i en stämning av BP. Som jämförelse kan nämnas att befolkningen i den lilla staden Coca i Ecuador gått samman och stämt Texaco/Chevron på 170 miljarder för oljeföroreningar som är ringa i jämförelse med vad som nu står för dörren.

Det går ännu inte att lita på siffror om läckagets volym därnere en och en halv kilometer under havsytan. Redan har bedömningarna mer än fördubblats till 800 000 liter om dygnet. Detta kan 10-dubblas. Sifferexercisen är också ett spel om ansvar för kommande skadestånd. Obama är tydlig: BP skall betala. Men pengar kan inte återställa deltat.

Den 25 mars 1980 besökte jag Statfjordplattformen ute i Nordsjön. En väldig upplevelse mellan himmel och hav. När vi skulle fara tillbaka de 18 milen till Stavanger hade stormen börjat piska havet. Vågorna gick 6 meter höga. Två dygn senare, kl 15.30 den 27 mars kantrade hjälpplattformen Alexander Kielland. 123 människor dog. Stormen hade blivit till orkan. Vågorna gick nu 12 meter höga.

Jag har besökt många oljefält runt världen. Alla läcker på något sätt. Pipelines läcker, fartyg bryts sönder. BP hade för några år sedan stora miljösmällar i Alaska och Texas.

Ju svårare oljan (och gasen) blir att utvinna, desto mer komplicerad blir tekniken, desto större risker, desto högre kostnader, desto högre bensinpris.

Konflikten mellan marknadens (=ditt) oljeberoende och stegvis ökande leveransproblem och produktionskostnader är en realitet.

Sötebrödsdagarna är över. Det finns ingen annan som kan betala notan än du och jag.

Publicerad i Dalarnas tidningar 2010-05-12

Vägen till Yasunì

2010-04-07T14:32:00.002+02:00

Ett kort skutt med flyg från Quito, Ecuadors huvudstad, över Andernas skyhöga vulkantoppar till Coca, precis i kanten av regnskogen. Piloten berättar att glaciärerna på bergstopparna har förlorat 20 procent av sin volym de senaste 30 åren.

Coca är en "boom-town". Oljefynden för 40 år sedan har medfört skövling av regnskog och vidsträckta oljespill. Längs vägen ser jag svartnad jord, förgiftade vattenhål och gas vid oljekällor, som bränns av rakt ut i atmosfären. Ursprungsbefolkningen har stämt Chevron/Texaco på 27 miljarder dollar för nedsmutsning och förgiftning. Tvisten har pågått i åratal.

Vi far vidare till Yasunì, en nationalpark med den rikaste biologiska mångfalden på jorden. Yasunì överlevde istiden. Här kunde arterna överleva. Härifrån utvecklades sedan hela det mäktiga Amazonas, världens lunga. Här finns 550 fågelarter, 173 däggdjur, 4 000 växter, minst 100 000 insektssorter/ha, 500 olika fiskar. I Yasunì finns på ett hektar fler trädarter än i hela Europa eller Nordamerika. Regnskogen är tät, hög, ursprunglig. Detta är forskarnas, nej allas paradis. Inom Yasunì lever två ursprungsfolk i frivillig isolering från vår civilisation.

Nya arter upptäcks ständigt. Marken har sitt ekologiska system. Trädkronorna har sitt 40-50 meter upp över markytan. Från en observationsplats högt bland trädkronorna utbreder sig en annan, för mig ny värld: Böljande lövhav som kanske härbärgerar upp till 40 procent av alla djur och växter. Här kan jag förstå varifrån Cameron fick sin inspiration till filmen Avatar.

Nu har prospekterarna hittat olja i marken under Yasunì. Reserverna av den tjockflytande oljan beräknas uppgå till 10-20 dagar av världens dagsproduktion. Nyligen stjälpte president Correa ett långt framskridet initiativ att få det internationella samfundet att betala Ecuador för att behålla oljan under Yasunì i marken, att inte förvandla detta oersättliga paradis på jorden till ett oljefält.

Men prognosen är dyster. Behoven av exportinkomster är stora för att finansiera utbildning, sjukvård, infrastruktur. Intäkterna behövs. Kommer de rika länderna att hjälpa till?

Diego, som lett forskningsstationen i fem år, säger när vi samtalar om framtiden: "Jag tycker mer om djuren än på människor. Dom kan jag lita på".

Mejla till bo.ekman@tallbergfoundation.org

Publicerad i Dalarnas tidningar 2010-04-06 07:29

On Copenhagen

2010-03-02T16:47:00.004+01:00

In the evening of December 18, 2009, an increasingly shaky world order came to the end of the road. Seventeen years of climate negotiations - via Kyoto - had collapsed. The photographs documented the leaders despair, tormented by both their will and their inability to deliver the deal they know the world needs.
In my view, the Copenhagen process had no chance of success. If historian Barbara Tuchman were alive today she would have added another chapter to her book, "The March of Folly," on humanity’s capacity for collective follies throughout history.
Copenhagen provides yet more evidence that the current constitutional regimes cannot govern the problems of our globalized reality. The financial crisis showed this. As does the inability to reach a free trade agreement, to overcome poverty, terrorism, energy, migration ...
The world today works in tightly interwoven, interactive and trans-boundary systems: finance, economics, production, logistics, information... But power is still organized piecemeal and parceled out in individual nations, emerging through historical accidents and political developments. The world is badly governed as a result of the continual struggle of nations to assert their own interests. No nation, no institution possesses the legitimacy to govern the whole.
We presume that conflicts are to be resolved in negotiations, which are ultimately based on sovereignty postulates. It was the Peace of Westphalia in 1648 that gave birth to the order built on the principle of national sovereignty. But history teaches us that no world order lasts forever. Its legitimacy lasts only as long as it delivers a balance of power, growth, and is good at solving problems. The current regime, formulated after World War II, has proved ineffective as globalization moved some of the prerequisites for solutions to the supranational level.
In no other area is this clearer than on the environment and climate change. The biosphere is itself a planetary, adaptive, interactive, constantly changing and self-regulating system. It is an indivisible whole. Nature does not logically divide into nations. You cannot fix the seas alone, the forests on their own or the environment the atmospheric CO2 balance, or the interaction between biodiversity and ecosystem productivity on their own.
The negotiating process on climate issue, shaped by the UNFCCC, had the impossible task of reconciling the solution of an extremely complex geophysical problem with the solution of a political problem: to get 192 nations to agree, based on everyone's own national interests, goals, means and allocation of responsibilities for actions to be taken for years to come. The negotiation process was designed based on the notion that the ecological problem could be resolved through political compromises between national geopolitical, hegemonic, economic and social interests.
But if 192 nations would have agreed on the "perfect agreement," the agreement would have lacked the financial supervisory authority, police and military powers that could correct those nations which, for various reasons, may not meet the commitments and goals.
The negotiations tried to solve the wrong problem: to reach the political compromises which would primarily secure the hegemonic interests of the major powers. The real problem to solve was to re-stabilize the biosphere. Actions must be taken based on the ecological system conditions, not by the relative bargaining power of nations and power politics.
All of the UN environmental conferences and conventions demonstrate the ineffectiveness of the current system of governance of global systemic problems. Kyoto became a paper tiger, torn apart by an anarchistic lack of mutual solidarity among nations. Of some 500 international agreements only a handful are followed to the letter. A nearby example for Sweden is the Baltic Sea.
For a couple of centuries, science and learning have been characterized by a reductionist method. Man has sought to know more about more and more fragmented phenomenon. That’s why we say that the devil is in the details. But the financial crisis and environmental crisis revealed that the real devil is in the system. Most important is to understand the whole picture, how things are linked. It is only then that we can shape or repair the system for safety and resilience.
It is also an absurdity that national leaders should have their very own scientific advisers. Ecosystems are not national, but a large part of the research is. The IPCC was a promising initiative. But its scientific credibility is questioned along with its political neutrality. The IPCC cringes under the criticism.
Globalization’s reality of mutual global dependencies has outmoded current constitutional maps. The world does not have the mechanisms needed to solve today's major challenges. Therein lies the growing danger for conflicts and war.
In the field of economics, the financial crisis showed that current institutions and regulatory frameworks were not sufficient to predict or manage the financial risks that the densification of global dependencies had created. In the 1970s the G5 became the G8, which became the G20. But the G20 is an informal grouping, not rooted in democratic foundations. The G20 does not have close contact with an electorate or local opinion. The G20 also sees the problem only from one, but of course, very important point of view.
Boundaries set limits for political solidarity. If the world were a single country, it could never operate politically with the gaps, inequalities, exploitation of man and nature which are today’s reality. The international system's imperfection in relation to today's reality is at the heart of tomorrow's conflicts. This came to the surface in Copenhagen.
President Roosevelt convened his closest confidants the week after the Japanese attack on Pearl Harbor, December 7, 1941. He asked them to begin thinking immediately about how the world should be structured for peaceful coexistence in the peace to come. He took - pre-actively - responsibility for the future.
Therefore, the debacle in Copenhagen should be taken for what it actually is, the collapse of already bygone institutions and mechanisms to reach agreement. The world now needs new configurations that secure economic growth, social stability and ecological re-stabilization in an ongoing, globalizing world. The task is enormous. And one that no nation can do alone
The important question to ask is not what went wrong in Copenhagen, but how a democratically grounded order will be formed in this new world.
It is time for answers to the question: How on earth can we live together - we are humans and we are with nature?
Bo Ekman
Founder and Chairman Tällberg Foundation
(Published in Dagens Nyheter (the leading newspaper in Sweden), February 21, 2010, translated from Swedish.)

OM KÖPENHAMN

2010-03-02T10:26:00.000+01:00

Den 18/12 2009 om kvällen kom en alltmer haltande världsordning till vägs ände.

17 års klimatförhandlingar – via Kyoto – hade brutit samman. Bilderna dokumenterar ledarnas uppgivenhet, plågade av att vilja men inte kunna leverera den uppgörelse de faktiskt vet att världen behöver.

Enligt min mening hade Köpenhamnsprocessen inga möjligheter att lyckas. Om historikern Barbara Tuchman levt idag skulle hon ha lagt ytterligare ett kapitel till sin bok ”The March of Folly”, om människors förmåga genom historien till kollektiva dårskaper.

Köpenhamn är ytterligare ett bevis för att nuvarande konstitutionella ordningar inte kan hantera (govern) den globaliserade verklighetens problem. Det visade också finanskrisen. Det visar oförmågan att nå ett frihandelsavtal, att komma tillrätta med fattigdom, terrorism, energisystem, migration…

Världen fungerar numera i tätt sammanflätade, interaktiva och gränsöver¬skridande system: finans, ekonomi, produktion, logistik, information… Men makten är fortfarande organiserad styckevis och delt i enskilda nationer, som tillkommit genom historiska tillfälligheter och politiska skeenden. Världen missköts genom nationers ständiga kamp att hävda sina intressen. Ingen nation, ingen institution äger legitimitet att sköta helheten.

Motsättningar förutsätts kunna lösas i förhandlingar, som ytterst bygger på suveränitetens postulat. Det var Westfaliska freden 1648 som födde ordningen byggd på principen om nationalstatens suveränitet. Men historien lär oss att ingen världsordning har evigt liv. Dess legitimitet varar bara så länge den levererar maktbalans, tillväxt och är bra på att lösa problem. Den nuvarande ordningen, formulerad efter andra världskriget, har visat sig ineffektiv när globaliseringen flyttat en del av lösningsbehoven också till överstatlig nivå.

På inget annat område är detta tydligare än på miljö- och klimatområdet. Biosfären är i sig själv ett planetärt, adaptivt, interaktivt, ständigt föränderligt och självreglerande system. Den är en odelbar helhet. Naturen går inte logiskt att dela in i nationer. Det går inte att fixa haven för sig, skogarna för sig eller klimatet för sig eller den atmosfäriska CO2-balansen, samspelet mellan biologisk mångfald och ekosystemens produktivitet för sig.

Den av FN-organet UNFCCC formade förhandlingsprocessen för klimatfrågan hade den omöjliga uppgiften att förena lösningen av ett extremt komplicerat geofysiskt problem med lösningen av ett politiskt problem: att få 192 nationer att bli överens, utifrån vars och ens egna nationella intressen, om mål, medel och fördelning av ansvar för åtgärder att vidtas under åratal framöver. Förhandlingsprocessen designades utifrån den föreställningen att det ekologiska problemet skulle kunna lösas genom politiska kompromisser mellan olika nationers geopolitiska, hegemoniska, ekonomiska och sociala intressen.

Men om nu 192 nationer ändå skulle ha kommit överens om det ”perfekta avtalet”, så saknas i upplägget den tillsynsmyndighet som med ekonomisk, polisiär och militär makt skulle ha kunnat korrigera de nationer som av olika skäl inte skulle möta åtaganden och mål.

Förhandlingarna försökte lösa fel problem: att nå politiska kompromisser som primärt säkrade stormakternas hegemoniska intressen. Det verkliga problemet att lösa var att restabilisera biosfären. Åtgärderna måste vidtas utifrån de ekologiska systemvillkoren, inte utifrån nationernas relativa förhandlingsstyrka och maktpolitiska intressen.

FN’s alla miljökonferenser och -konventioner visar ineffektiviteten i det nuvarande systemet av ”governance” av globala system¬problem. Kyoto¬protokollet blev en papperstiger, sönderslitet av en nationernas anarkistiska brist på ömsesidig solidaritet. Av ca 500 internationella överens¬kommelser har blott en handfull fullgjorts till bokstaven. Ett oss näraliggande exempel är Östersjön.

I ett par århundraden har vetenskap och kunskapsutveckling präglats av reduktionismens metod. Människan har strävat efter att veta alltmer om alltmer fragmenterade fenomen. Därför säger man att djävulen återfinns i detaljerna. Men finanskris och miljökris visar att den verkliga djävulen finns i systemen. Det viktigaste är att förstå helheten, hur saker och ting hänger samman. Det är bara då man kan forma eller reparera system för säkerhet och resiliens.

Det är också en absurditet att nationella ledare skulle ha sina alldeles egna vetenskapliga rådgivare. Ekosystemen är inte nationella, men väl en stor del av forskningsanslagen. IPCC var ett lovande initiativ. Men dess vetenskapliga trovärdighet ifrågasätts liksom dess politiska neutralitet. IPCC hukar under kritiken.

Globaliseringens, de ömsesidiga globala beroendenas verklighet, har föråldrat de nuvarande konstitutionernas kartbilder. Världen förfogar inte över de mekanismer som krävs för att lösa dagens viktigaste utmaningar. I detta ligger växande fara för konflikt och krig.

På det ekonomiska området visade finanskrisen att nuvarande institutioner och regelverk inte hade räckt till för att förutse eller hantera de finansiella risker som förtätningen av de globala beroenden hade skapat. 1970-talets G5 blev till G8, som blev till G20. Men G20 är en informell gruppering, inte fotad på demokratiska grund. G20 har ingen närkontakt med väljarkårer eller lokala opinioner. G20 ser dessutom problemen endast ur en, men givetvis mycket viktig synvinkel.

Gränser sätter gränser för politisk solidaritet. Om världen vore ett enda land skulle ett sådant aldrig politiskt fungera med de klyftor, orättvisor, exploatering av människor och natur som idag är en realitet. Det internationella systemets ofullkomlighet i förhållande till dagens verklighet är kärnan till morgondagens konflikter. Detta kom till ytan i Köpenhamn.

President Roosevelt sammankallade, veckan efter Japans anfall på Pearl Harbour den 7 december 1941, sina närmaste förtrogna. Han bad dem omedelbart att börja tänka igenom hur världen borde ordnas för fredlig samexistens efter den kommande freden. Han tog – preaktivt - ansvar för framtiden.

Därför bör debaclet i Köpenhamn tas för vad det faktiskt är, sammanbrottet för en redan svunnen tids institutioner och mekanismer att komma överens. Världen behöver nu de nya former som säkrar ekonomisk tillväxt, social stabilitet och ekologisk restabilisering i en fortsatt globaliserande värld. Uppgiften är enorm. Den mäktar ingen nation ensamt med.

Den viktiga frågan att ställa är inte vad som gick fel i Köpenhamn utan hur demokratiskt fotad ordning skall formas i denna nya värld.

Det är dags att ge svar på frågan Hur i hela världen skall vi leva tillsammans - vi människor och vi med naturen?

Publicerad i DN 2010-02-21

Det komplexa skrämmer

2010-02-22T13:14:00.000+01:00

Filmskaparen James Cameron är riktigt bra på att berätta sagor. Enkla intriger, förmedlade med teknik som tar andan ur åskådarna. Hans tema är kampen mellan det idealiserade Goda och det stereotypt Onda. I filmen Avatar ställs den idoliserade goda varelsen, som lever i symbios med växter och djur, mot den onda människans exploatering av miljön med sin teknologi och brutalitet. Svart mot vitt.

Filmen är lika förenklande som föreställningen att alla jägare vore varghatande monster och att vargförsvarare är romantiska asfaltblommor. Avatar saknar, liksom vargmelodramat, det problematiserande samtalet. Men detta syns inte stå så högt i kurs i dag. Avatar är en del av den förhärskande dataspels- och medielogiken: Att utse vinnare och förlorare. Övertydlig förenkling säljer. Det komplexa skrämmer.

I Avatar är kampen skoningslös och våldsam. Publiken drar till slut en suck av välbehag när odjuret/människan, efter en utdragen dödskamp, genomborras av spjuten. Cameron har publiken i ett fast känslomässigt grepp. Han leder den inte att se att "de goda" är lika hårdkarikerade som "de onda".

Avatar spelar på känslor. Naturfolket på planeten Pandom, N'avi, vaggar i sina riter och talar med växternas andar. Filmen rör vid det snabbåtkomliga. Den är 241 minuter av känslostormande snabbmat; den exploaterar tidens miljö-, klimat- och teknikångest. Teknologins brutalitet och omättlighet är de ondas redskap. Men det goda, de nya varelserna, klonas fram med framtidsteknologier.

Och visst behöver människan en våg av teknologisk innovation för att skapa den teknik som behövs för att återstabilisera klimat, havsmiljöer, regnskogar och för att producera säker energi och föda för nio miljarder. Men det finns faktiskt anledning att vara begynnande hoppfull, när man i dag tittar in i forskningslaboratorierna.

Läs gärna den hoppfulla berättelsen i National Geographic (nr 1, 2010) om hur forskare lyckats koppla samman hjärna och nervbanor med en armprotes. Bionics i verkligheten.

Är Avatar sevärd? Ja visst. Men förutom 3D-glasögon, är det bäst att sätta på sig vidsynta men skeptiska glasögon.

Publicerad i Dalarnas Tidningar: 2010-02-19

Haiti

2010-01-18T11:23:00.001+01:00

En gång för länge sen flög jag från Santo Domingo i Dominikanska Republiken via Port au Prince och vidare till Mellanamerika. Gränsen mellan Dominikanska Republiken och Haiti markerades av en knivskarp linje mellan å ena sidan frodig regnskog och ett oändligt kalhygge. Borta var de djupa skogarna, där woodoo och trolldom frodats. Skogarna hade blivit till bränsle och byggmaterial, det främsta tecknet på fattigdom i u-länder.

Haiti var en katastrof redan före jordbävningen. Där bor lika många människor som i Sverige, men 70% är arbetslösa. Allt är dåligt: skolor, sjukhus, barnhem, samfärdsel och naturligtvis säkerheten. Jordbävningen slog ner den som redan låg.

Katrina-orkanens döda och sårade var blott en bråkdel av jordbävningens offer. Här finns inget hinterland med en infrastruktur som kan gripa in och som är intakt. Den enda möjligheten att få ordning i biståndskaoset är att den amerikanska militären massivt går in i något som måste definieras som ett slagfält.

Att naturkatastrofer inträffar är givetvis begripligt. Men det är inte begripligt, som David Brooks påpekar, att vi fortfarande saknar en globalt organiserad beredskap när de inträffar. Samma överraskning, samma kaos, samma urusla samordning varje gång. Självklart vill alla hjälporganisationer och alla nationer gripa in, ge sitt bidrag. Följden har blivit enorma flaskhalsar, snedprioriteringar och trafikköer i luften.

Vi är helt enkelt urusla på att organisera globala insatser, må det gälla finansmarknadsreglering, klimatavtal eller insatser för miljoner nödställda vid en förödande orkan i Honduras, en tsunami runt Indiska Oceanen, en jordbävning i Kashmir eller en på Haiti.

Under senare år har vi vid Tällberg Forum haft frågan om förberedelser för katastrofer på agendan. Så kommer det också bli vid juni-mötet Rework the World. Några av världens främsta experter på detta område besöker konferensen och kommer att arbeta för att få en ny ordning för samarbete på plats. I Haiti förvärras tragedin av att både presidentpalatset, stora delar av regeringen och administrationen slogs ut. Därtill föröddes också FN’s omfattande verksamhet i landet. Högkvarteret rasade samman, cheferna omkom. Där fanns alltså ingen legitim myndighetsstruktur på plats. Man måste alltså planera för det värsta, för det otänkbara.

Men det är inte bara naturen som spelar ut risker. Också vår mänskliga aktivitet, som vi nu har organiserat den i globala kedjor och beroenden, för med sig att samhället måste ha nya beslutsordningar för att sänka risknivåer, vare sig det gäller sjukdomar, ekonomi, vattenförsörjning, klimat eller resursförsörjning. Vi är obevekligen på väg mot nya ordningar för att samarbeta bättre och minska riskerna.

Den stora Rework-konferensen, som kommer att samla 2000 ledare från hela världen, handlar ytterst om denna verklighet. Det är genom hur vi samverkar och hur vi formar och utvecklar vårt arbete som vi skapar vår egen verklighet. Vi skapar den verklighet som blir. Den viktigaste frågan är vilken verklighet vi faktiskt vill ha.

Rework-konferensen kommer att avslutas av en mäktig konsert, som får anslaget ”Rework Haiti”. Den blir en manifestation för det gemensamma och för det gemensamma ansvaret. Den blir en manifestation för att när vi säger ”vi” så menar vi faktiskt också att ”dom på Haiti” är inkluderade.

Publicerad i Dalarnas Tidningar 2010-01-18

Nyckeln till framtiden

2010-01-03T22:31:00.000+01:00

Människan har tagit sig fram genom årtusendenas årtusenden. Genom istider, värmestråk, krigstider, goda tider. Alltid i rörelse. För 80 000 år sedan, när människan redan bevisligen var förmögen till abstrakt tänkande och kunde uttrycka sig genom symboler, påbörjade hon sin exodus från södra Afrika norröver. I början blott några tusentals individer, i dag snart sju miljarder; om blott 40 år nio miljarder.

Människoartens främsta metod för överlevnad har varit samarbete med andra. Familjen blev till stam. Stammen blev till folk. Folket blev till nation. Alla i ständig konkurrens om livsmedlen och livsutrymmet. Människan har därför ständigt utvecklat sina verktyg och vapen för att förmera livsmedlen och kontrollera/försvara/utvidga livsutrymmet för en växande befolkning.

Därför är också kunskap/teknologi i ständig rörelse. Så ock i vår tid. Maktbalanser och ekonomiska styrkeförhållanden är i ständig förändring. Människans unika förmåga till innovation gör maktbalanser och ekonomier instabila. Teknologisk innovation destabiliserar men den är oss ändå oundgänglig. Förändringstakten leder till att vi vet mindre om framtiden än någonsin förr.

Människan är den framgångsrikaste av arter. Nyckeln till artens erövring av världen är dess förmåga till att ständigt uppfinna nya former för samarbete och lösning av problem och konflikter som blivit gemensamma. Helt uppenbart har människans drift och förmåga till samverkan varit starkare än driften att förgöra varandra. Befolkningstillväxten ger syn för sägen.

Därför ger historien oss anledning att vara hoppfulla om att vi också i framtiden skall finna vägar att gemensamt lösa de unika ödesfrågor som just vår samtid har att lösa: att finna teknologier och former för global samverkan som restabiliserar ekosystemens funktionalitet och interaktion, samtidigt som dessas produktion av tjänster för ekonomisk tillväxt (energi, sötvatten, fibrer, grödor, klimat, fisk, kött, mineraler) dramatiskt måste öka för att ge välfärd till den växande befolkningen.

Den nödvändiga ekonomiska tillväxten kommer att växa fram ur ett nytt samspel mellan ekologi och teknologi, byggt på insikt om naturresursernas ändlighet. Därför kommer naturkapitalet och priset på naturresurser i en nära framtid bli en del av varje ekonomisk kalkyl. Vår gemensamma framtida välfärd kommer att avgöras av vår förmåga att höja effektiviteten i vårt utnyttjande av energi och naturresurser.

Är detta möjligt?

Självklart.

Publicerad i Dalarnas tidningar 2009-12-31

Lärdomen är urtydlig

2009-12-21T11:33:00.000+01:00

För ett par veckor sedan organiserade Tällberg Foundation ett internationellt symposium om vår tids akuta säkerhetsfrågor. Det blev en lång lista: bland annat energi, mat- och vattentillgång, befolkningsrörelser, misstron mellan nord och syd, oförmågan att komma till globala avtal i frihandelsförhandlingar och klimatfrågan.

Därtill kom att läggas rader av trasiga inrikespolitiska förhållanden i viktiga regioner och länder. Det lugnaste hörnet i världen är vårt eget - Europa. Paradoxen i situationen speglas tydligt av att regeringen Reinfeldt straffas i opinionsmätningarna när den för ett halvår förflyttar fokus till ansvar för vidare sammanhang - EU och klimatfrågan.

Detta visar på den stora svårigheten att förena globalt ansvar med lokal legitimitet. Den politiska logiken (och den mediala) är ännu konstitutionellt häftad i lokala intressen. Det är dessa som definierar villkoren för maktinnehaven.

Detta visar också sammanbrottet i Köpenhamn med brutal tydlighet. Det går inte att lösa ett komplext, globalt systemproblem med beslutsordningar som tillhör en redan svunnen tids maktrelationer och särintressen.

Köpenhamnsprocessen var redan från början inställd på att lösa fel problem, nämligen att nå politiska kompromisser utifrån 192 nationers starkt divergerande ekonomiska, sociala och hegemoniska intressen. Problemet att lösa var ett annat: att restabilisera de planetära ekosystemens funktionalitet och effektivitet.

Så försökte tiotusentals förhandlare, vetenskapsmän, företagare och företrädare för civilsamhälle att få ett flygplan att lyfta, vars design aldrig skulle tillåta det att flyga. Uppgiften var omöjlig.

Därför blev Köpenhamnsmötet en plats för pratbubblor, frustration, besvikelse, ilska, och växande misstro. Det blev en desorganiserad och stundtals brutal konfrontation mellan oklara ståndpunkter och oklara roller.

Lärdomen är urtydlig. Dagens beslutsordningar löser inte de för oss viktigaste problemen och konflikterna. Detta har varit kristallklart under lång tid. Det politiska sveket är att rejäla initiativ att skapa nyordningar först kommer när kriserna blir manifesta. Den grundläggande förutsättningen för global problemlösning - se behovslistan i inledningen! - ligger i att vi förmår och förstår att länka våra egna personliga risker och möjligheter till de globala realiteternas svåråtkomliga komplexitet.

Det behövs nu ett nytt politiskt språk och metod som bygger upp insikt och ömsesidigt förtroende som bas för de kloka beslut som kan minska vår utsatthet.

Publicerad i Dalarnas tidningar: 2009-12-21 07:26

Personbilsindustrin

2009-12-19T11:04:00.000+01:00

I ljuset av det som nu händer med svensk personbilsindustri – att Saab läggs ned och att konflikterna över Geelys övertagande av Volvo personvagnar växer i styrka – lägger jag här ut en analys som skrevs i september 2009. Det är att förvänta att de kulturellt betingade konflikterna i Volvo/Geely-affären kommer att accelerera.
Bo Ekman dagen efter beslutet om Saabs nedläggning.

Överkapaciteten i världens personbilsindustri är ungefär 25 miljoner fordon. Årsproduktionen i världen låg 2008 på drygt 65 miljoner. Världens bilpark uppgår till 800 miljoner. Inte någon liten gårdagsindustri precis. Volvo och Saab tillverkade tillsammans 456 500 bilar 2008.

Världens befolkning är (juni 2009) 6,78 miljarder och ökar med 2-3 miljarder inom 40 år. Asiens medelklass växer med 1,5-2 miljarder inom överskådlig tid. Snart lever 70% av världens befolkning i städer, idag drygt 50%. Mer än 98 procent av alla bilar drivs med fossila bränslen. Världens oljereserver är samtidigt i svag nedförsbacke. Den globala uppvärmningen kommer att förändra levnads¬förhållanden.

Finns det uppgifter för svensk bilindustri -Volvo och Saab i denna framtid? Det är ungefär lika korkat att ställa den frågan som att fråga om det överhuvudtaget skulle finnas uppgifter för svensk industri i denna den stora omställningens framtid.

Bilindustrin är inte för stor för att fallera. Den är alltför sammanflätad med annat värdeskapande i det svenska samhället för att fallera. Att låta Volvo och Saab falla (eller få inkompetenta ägare) är ungefär sak samma som att låta Lehman Brothers, Morgan Stanley och AIG gå i kvav. Som bekant brakade det finansiella systemet ihop. Men räddades av staten. ”The system was too interconnected to fail”.

I årtionden har finansmarknaderna i sitt ständigt otåliga övermod fått för sig att transportmedel är en ”mogen”, dåtida industri. I själva verket är transportmedels¬industrin både nav och bärande delar i det industriella systemet. Tror någon att samhällsproduktivitet skulle kunna upprätthållas utan flexibla persontransporter? GM tilläts inte fallera.

GM och Ford vill bli av med Saab och Volvo PV. På köparmarknaden återstår för Saab nu en liten verkstad i Ängelholm utan egna finansiella muskler och obevisad kompetens. Saabledningen gör just nu heroiska ansträngningar för att få finansieringen på plats. Att Saab efter fyrtio års knagglande skulle bli strålande lönsamt är möjligt men inte troligt.

För Volvo återstår sannolikt bara ett kinesiskt konsortium utan någon erfarenhet av svensk industrikultur. Ett svenskt konsortium är under diskussion men staten står vid sidan om. Geely tillverkar enkla bilar i en kultur och miljö som är Volvo främmande. Geely tittade först på Saab men lyckades reta upp Saabfolket ordentligt vid sitt besök i Trollhättan. Om inte Ford och Volvo kunde fungera ihop så är kombinationen för Volvo med ett ännu mer kulturapart företag bara en investment¬bankirernas våta dröm. De sitter i London och Stockholm och räknar. Kulturrealiteterna finns inte med i kalkylen. Det är dessa som till sist avgör framgång i en sådan här affär.

Vem vill ta risk i det här läget? Vem vågar ha en vision? Det är viktigt att iskallt inse realiteterna, även när de är obehagliga. Vad som återstår för Saab och Volvo är de allra sista restposterna på köparmarknaden.

1976 tog Volvo initiativet till att slå ihop Volvo och Saab-Scania i insikten att integration skulle minska risken. Initiativet stjälptes av partsintressen inom Saab-Scania utan förmåga att se till helhet och lång sikt.

GM och Ford vill bli av med ansvaret för de stora direkta avvecklingskostnaderna. De indirekta får det svenska samhället stå för i form av en sättning i välfärden. Ford köpte Volvo PV för drygt 55 miljarder. Men Ford erlade ca 25 miljarder av köpe¬skillingen ur Volvo PV’s egen kassa. Ford har i stort sett fått tillbaka de miljarder man betalade ur egen ficka tack vare Volvos lönsamhet sedan 1999-2006, drygt 20 miljarder. Nu vill Ford ha ca 15-16 miljarder för Volvo. Det blir ändå en hygglig affär.

Det finns ingen rimlig balans mellan Volvo- och Saabaffärernas betydelse för det svenska industrisystemet och folkhushållet och det ankrace som förhandlingarna blivit. 1900-talesmässiga ideologiska låsningar binder kreativitet och manövreringsutrymme. En moralism är att staten skall hålla sig ifrån näringslivet, skulle vara usel som ägare. Se på Stålverk 80 och varvskrisen säger man. Men det var inte statens fel att banker, varvsägare och redare fattade idiotiska beslut utan insikt i japansk och koreansk produktivitet.
Faktum är att svenska staten har varit framgångsrik ägare av Vattenfall, Telia, Vin & Sprit, Svenska spel och många, många andra företag.

En nedläggning av Volvo och Saab skulle bli en implosion av det som återstår av lilla Sveriges industriella system. Det skulle beröra hela samhället. Därför måste också hela samhället vara införstått med risker och konsekvenser. Det är naivt att tro att hotellnätter kring Siljan skulle ha samma mervärde som Volvos omsättningskronor genererar för det svenska samhället. Bilexporten bär med sig 100-tals företags teknologier och produkter ut på världsmarknader.

Volvo- och Saabägarnas och –ledningarnas felbedömningar – och otur - genom åren är inte skäl nog att vända företagen ryggen.

Frågan är hur dessa industriella resurser bäst kan användas i en tid då transportstruktur och infrastruktur i världen skall byggas om?

Eftersom finansmarknad och företag inte förmår se till helhet och system – det är inte heller deras mandat - återstår politiken: regering och opposition. Det är dags att formulera en handfast vision för det svenska näringslivets roll och uppgift i en global samhälls¬ombyggnad som samtidigt måste stabilisera ekosystem, klimat och ge tillväxt och bidrag till drägliga levnadsförhållanden för miljarder människor. Möjligheterna är ändlösa.

Svenskt Näringsliv, kapitalmarknad, IVA, facket och givetvis opposition och regering bör göra detta till en central fråga i debatt och valrörelse.

Staten har med framgång i trängda lägen fungerat som barnmorska för nya strukturer i näringslivet. Inte i syfte att förbli ägare utan i syfte att skapa konkurrenskraftiga kombinationer av svenska strukturer som var för sig inte hållit för trycket av konkurrens och förändring. Staten har vid flera tillfällen haft det goda omdömet att sätta in mycket skickliga personer att leda sådana tuffa förändringsprocesser. Två exempel: Björn Wahlström och transformeringen av en skadskjuten stålindustri in i framgångssagan Svenskt Stål AB, och Odd Engströms och Stefan Ingves Bankakut, som har blivit ett internationellt föredöme för omstrukturering av en havererad bankindustri.

Se till helheten! Se till möjligheterna! Vem kan göra jobbet?
Scaniachefen Leif Östling är inget dåligt namn.

Aldrig förr har vår förmåga till omställning varit större

2009-12-10T15:04:00.000+01:00

Det är svindlande att försöka föreställa sig den förnyelse som dagens komplicerade samhällskris kommer att förlösa. Detta är inte en tid för de försiktiga och modfällda. Krisen måste angripas med djärvhet och visionär kraft.

Vi är på väg in i historiens största projekt för samhällsombyggnad. Om 40 år skall nio miljarder människor försörjas med utbildning, energi, mat, bostäder, kultur, transporter, underhållning och rättigheter/rättvisa. De skall leva i dynamisk balans med naturen. Sitt hopp har de att sätta till teknologisk innovation och vår förmåga att bygga om världen.

Byggt om samhällen har vi gjort många gånger förr, men utan att ha haft de oeftergivliga krav på förnyelse som samtidens konvergerande kriser formulerar.

Vår tids generationer är långt bättre än tidigare på att förlösa och leda innovation, förändring och fördelning. Om regeringar och företag tar väl vara på krisen, kan omställningen gå snabbt. Den kan nå ut till hela mänskligheten.

Kina, Indien och Asien är på väg liksom Latinamerika. Afrika och Mellanöstern släntrar, men har enastående potential.

Tre med varandra konvergerande kriser – den ekologiska, sociala och ekonomiska – dominerar agendan. Lösningarna kan förändra världen, och
• häva den pågående destabiliseringen av ekosystemen
• bereda ytterligare 1-1,5 miljarder människor plats i värdeskapande arbete
• permanenta ekonomisk tillväxt och finansiell stabilitet

Det gäller att motstå frestelsen att detaljstyra utvecklingen in i plan¬ekonomiska strukturer eller utopiska idealsamhällen. Däremot behövs mer av gemensam probleminsikt av den typ som miljökriser, svininfluensa, finanskris och energikris skapar.

Vi får inte sätta grimma på kreativitet och innovation. Just nu flödar nya lösningar ut ur laboratorier och idésmedjor. Några exempel: Ny batteriteknik för förnybar energi och elektriska bilar; offshore-vindkraftverk med vågkraft som back-up, väderkvarnar som hämtar vatten ur luften, en snabbt diversifierande solenergi-industri på tröskel till exponentiell tillväxt – allt från små takpaneler till enorma installationer i solsäkra öknar, ianspråktagen fotosyntes som kan driva små kraftverk, baserade på väte, för hushåll; smart mjuk- och hårdvara för styrning av energisystem, ny systemdesign för städer som slutna energi- och avfallssystem; ny medicinsk teknik, nya jordbruksmetoder

Globaliseringen tog fart för att den skapar högre produktivitet och tillväxt. Internet har frigjort nya arenor för värdeskapande och tillväxt.

Att för framtiden prioritera ekologisk effektivitet och stabilitet framför ekonomisk produktivitet kommer att stimulera fram en annorlunda teknologisk bas för tillväxt än den som lett till ekologisk destruktion. Det positiva är att denna är på väg.

Att ställa om energiförsörjningen, arbetslivet, relationen mellan människa och miljö samt mat- och vattenproduktionen behöver inte ta mer än 25 år. Tillväxt som förnyar ekosystemens kapacitet och ger miljarder fler arbete och välfärd är vad världens ekonomier behöver. De krafter som vill behålla gamla kunskaps- och maktstrukturer och dogmer försinkar tillväxten – de må så vara politiska, akademiska, näringsliv eller miljörörelser.

Världen har blivit en ömsesidigt beroende plats. Vi är på väg att skifta över identitet och medvetande från att blott vara svenskar eller indier till att vara varandra ömsesidigt beroende. Men också att vi människor i allt det vi gör är beroende av naturens lagar.

Dagens huvudprincip utgår från att söka maximera nytta och makt för enskilda intressenter, nationer eller företag. I en globaliserad ömsesidigt beroende värld kommer potentialer för tillväxt, jobb och säkerhet kunna förlösas genom att maximera nytta för helheter. Det är den potentialen som G20 och Köpenhamnsförhandlingar mödosamt försöker säkra.

2005 såg Tällberg Foundation att huvudscenariet för de närmaste åren skulle bli dystert för miljö och ekonomisk utveckling. När nu kriserna tränger in i medvetandet kommer också den förändringen som kan ta oss genom svårigheterna.

Bo Ekman, Ordf Tällberg Foundation
Carl Mossfeldt, projektledare Rework The World

Publicerad i Dagens Industri 2009-12-07

Strandhugg och astmatiker

2009-12-03T13:21:00.001+01:00

Mittemot Vikarbyn, på andra sidan Rättviken, ligger den lilla byn Tina. Dalademokraten kunde berätta (den 10 nov) att en ännu ej lagfaren markägare tagit sig före att böka och gräva upp ett strandskyddat område, rensa sten i strandlinjen, avverka skog. Vad vildsvin kan åstadkomma är en mild smekning jämfört med grävmaskinernas framfart i orörd natur. Nu, efter besiktning på plats, överväger kommunen att polisanmäla. Det är bra. Det förvånar att en turistchef, som har förhandsbesked att få bygga på strandtomten, inte slagit larm om uppenbart miljöbrott. Att värna miljö och natur bör ju vara en del av uppdraget.

Strandskyddet är en lagstiftning nedärvd ur allemansrätten: allas rätt till tillgång till skog, mark och sjö. Allemansrätten går i vissa fall före äganderätten. Men trycket ökar på kommuner, länsstyrelser och regering att ge dispenser att bygga vid stränder. Både Leksand och Rättvik vill få fram attraktiva tomter för attraktiva kommuninnevånare. Tillväxt får inte gå före miljö- och allmänintresse. Det var klokt av regeringen att säga nej till strandtomter vid Sågenområdet i Vikarbyn. Det kan vara värt att notera att till och med Rwanda nyligen infört en vass lag om strandskydd!

Det är en överlevnadsfråga för Dalarnas och Siljansbygdens identitet att kommuner och företag har mod att balansera natur- och kulturvärden gentemot ekonomiska och tillväxtintressena. Det bådar till exempel illa när LIF kränger sig före i vaccinationsköerna. Varför? Självklart är bolagsledningen orolig för hack i lönsamheten om hela laget skulle insjukna. Läkaretiken fick stå tillbaka, enligt läkaren, därför att ledningen skulle ha lyckats rekrytera en hel pluton ”astmatiker” in i laget!

Självklart går det inte att vaccinera ett helt hockeylag om inte spelare, tränare, sportchef ger klartecken. Leksand fick löpa gatlopp genom all Sveriges medier. Man hade åsidosatt ”fair play”. Men Leksand var inte ensamt. Hockeylaget Calgary Flames gjorde likadant och orsakade en folkstorm borta i Alberta. Dagens elitidrott tål inte mer av dopning, våld och uppgjorda matcher.

Rågångarna mellan olika intressen måste ständigt röjas för att hålla rena, inte minst i små samhällen. Detta är ledarskapets uppgift. Här har kommunledningar och styrelser ett särskilt ansvar. Dålig etik ger ett sunkigt samhälle.

Siljansbygdens och Leksands identitet står och svajar. De lokala kulturinstitutionerna faller en efter en. In stormar tidens industrialiserade produktioner med Melodifestival i spetsen. Eftersom det inte finns föga av regional och lokal kulturpolitik så finns föga av lokal kulturförnyelse. Om natur och kultur underställs tillväxtintressena förlorar vi en unik identitet. Kvar blir produktionsytor och den slags kultur som är sponsorbar. Vi blir som alla andra.

När föreställningen om Dalarna som svenskt ideal flagnar blir nästa steg – Dalarna som globalt ideal – den stora utmaningen.

Publicerad i Dalarnas tidningar den 3 december 2009

När får Nobelkommittén fredspriset?

2009-10-14T09:39:00.001+02:00

Den norska Nobelkommittén steg i fredags ned från läktaren och ut på banan, in i spelet. En positiv utveckling i en svår situation borde få stöd och förstärkning är deras budskap. Jag gillar denna norska aktivistiska användning av ett pris som lyfter fram arbetet för det gemensammas bästa i världen.

För en dryg vecka sedan samlade Vancouver Peace Summit till samtal om tidens svåra frågor. Dalai Lama, pristagare 1989, stod i centrum men där var också fyra andra fredspristagare, vetenskapsmän, affärsmän, några representanter för stiftelser och civilsamhälle.

Där fanns i samtalen en djup och samstämmig oro över den unika kombination av svåra – och med varandra samspelande – kriser. Globaliseringen har förtätat krisernas ömsesidighet – fattigdom, arbetslöshet, global uppvärmning, överbefolkning, vattenbrist, kvinnor och barns situation, utbildning, ekonomiskt tillväxtutrymme, mellanfolkliga konflikter, finanskris och rättvisa. Idag är den enes problem också den andres. Det finns inte längre något alldeles eget skyddsrum att krypa in i. Det går inte längre att gömma sig för världen.

Den största bristvaran av alla är tid. Hur skall vi – världssamfundet – hinna rätta till allt det som blivit så fel och därmed skapat sådana stora risker?

Vad president Obama åstadkommit under så kort tid är något av ett mirakel. Det vittnar många om i Washington. Samtalen har kommit igång efter åtta förlorade år. Diplomatin har fått nya förtecken över hela linjen; nedrustning, Mellanöstern, klimat- och energi, transatlantiska relationer, reglering av finansmarknader, att utveckla nya former och regler för globalt beslutsfattande, Iran-, Kina- och Rysslandsrelationer. Obama har skapat en utveckling där hoppet blivit den viktigaste drivkraften. Det är för att ge detta sitt moraliska stöd som den norska Nobelkommittén med stort mod gått in i matchen.

Något alternativ till att denna begynnande positiva utveckling skulle lyckas finns inte. Det är nu också otänkbart att Obama drar till Oslo och Stockholm i december utan att också komma till Köpenhamn. Kommer Obama till Köpenhamn så kommer också de andra. Bra! För första gången kan jag börja tro på resultat. Klimatförhandlingarna måste lyftas upp ur förhandlarträsket till statschefsnivå. Den ende som kan göra detta är Obama. Men Reinfeldt har dragit sitt strå till stacken, inte minst under G20-mötet i Pittsburgh.

Om nu Obama och världen går en lyckosam utveckling till mötes blir frågan om inte den norska Nobelkommittén har kvalificerat sig för ett kommande fredspris.

Publicerad i Dalarnas tidningar 2009-10-12

Allt hänger samman

2009-09-25T08:48:00.001+02:00

Den 22 september samlades långt över 100 statsöverhuvuden i FN-högkvarteret i New York för att formulera sina krav och positioner i klimatfrågan. Dagarna efter följer G20-mötet i Pittsburgh, därefter många bilaterala överläggningar. EU vässar sina positioner inför slutomgången i Köpenhamn i december. Slutspelet är igång.

I förra veckan samlades de allra fattigaste och mest utsatta länderna i FN-huset för sina förberedelser. De har ingen tyngd. Deras röst är svag.

Det var svenska Dag Hammarskjöldsstiftelsen som möjliggjort detta viktiga möte. Dessa länder har ringa del i orsakerna till destabiliseringen av klimat, glaciärer och hav. Men i jakten på mat och bränsle för överlevnad för växande befolkningar har skogar och åkermark förötts. Utsläppen av växthusgaser kommer från industriländerna, men nu också från Kina och Indien.

Ledaren för gruppen av små ö-länder som Mikronesien och Maldiverna, ambassadör Dessima Williams från Grenada, formulerar gruppens krav och mål: temperaturhöjning max +1,5oC (jfr EU’s och G20’s mål:+2o), max 350 ppm CO2 i atmosfären, minskning av växthusgaser till 2020 med 45% i I-länderna jämfört med nivå 1990. Därtill krav på pålitlig finansiering av nödvändiga motåtgärder, folkomflyttningar, ny infrastruktur etc.

Motsättningarna mellan rika och fattiga länder är mycket stora. Det kommer att krävas 200-300 miljarder dollar om året i överföringar. Men kanske inte ens de pengarna kan reversera den destabilisering av naturen, som redan är igång.

Allvaret i situationen speglas i delegaternas ansikten. Kultur och livsuppehällen destrueras när brunnarna sinar i Darfur, Chad eller Burkina Faso eller när saltvattnet äter sig in i låglänta länder som Bangladesh, Burma, Samoa eller Mikronesien. ”Salt water tears”.

Dessa realiteter är ännu långt borta från oss. Siljan är under kontroll. Sjön regleras genom kraftverket i Trängslet.

Ban Ki Moons medarbetare Janos Pasztor berättar att generalsekreteraren nyss besökt Nordpolen för att själv se hur isen smälter. Intrycken blev skrämmande.

New York Times rapporterar ny farled längs Nordostpassagen sommartid. Eventuell is är så tunn att normalbyggda fartyg inte får problem. Kortare resrutt. Stora besparingar!

Överläggningarna avslutas med att vi kan konstatera att alla och allt hänger samman, är ömsesidigt beroende: smältande tundror och isar med ekonomisk tillväxt, havsnivåer med levnadsvillkor, befolkningstillväxt med landerosion och avskogning, vad vi gör i Nord påverkar vad de kan göra i Syd.

Diskussionerna, faktaredovisningarna visar med hjärtskärande tydlighet att vi är långt, långt från en lösning på det allvarligaste problem människan någonsin ställts inför

Jag kan bara dra slutsatsen att vi är långtifrån färdiga att sluta långsiktigt bindande avtal. Hellre inget avtal än ett svagt. De politiska opinionerna runt världen växer, men är ännu inte mogna för de åtgärder som behövs.

Men ljuspunkter kom i veckan när både IPCC:s ordförande och ekonomen Lord Stern nu sällar sig till de som stöder 350-målet, som kommer att stödjas i en världsvid insats lördagen den 24 oktober.

Publicerad i Dalarnas tidningar 2009-09-23

En lysande idé

2009-09-02T16:06:00.000+02:00

För tio år sedan skapade den palestinske författaren Edward Said och den israeliske världsdirigenten och pianisten Daniel Barenboim en unik orkester: West-Eastern Divan Orchestra.

Orkestern består till hälften av israeler och till hälften av musiker från Palestina och arabstater i Mellanöstern. De är unga. De är motiverande. De skapar fenomenal musik. Men de representerar också en vision om fred, samlevnad och samarbete över alla gränserna. De lever i och skapar det gränslösa.

Orkestern är en humanistisk idé, en lysande idé. Orkestern visar att vi kan leva, spela och skapa tillsammans. Musiken är det mest universella av alla språk. Musiken har - liksom poesin och konsten - en enastående förmåga att vidga och förena. Madonna samlar 120 000 i Göteborg. Coldplay ljuder i miljoner MP3-spelare. 15 000 ser och hör Trollflöjten i Dalhalla. Där är kulturen en livsnödvändighet. Utan kultur, ingen civilisation.

Häromveckan uppförde Maestro Barenboim och denna helt unika orkester Beethovens enda opera, Fidelio, vid Salzburg-festspelen.

Fidelio är ett drama om vår eviga kamp mellan det goda och onda, mellan himmel och helvete mellan frihet och förtryck. Fidelio är ett Beethovens frihetsdrama, en nästan öronbedövande plädering för rättvisa och humanism. Beethovens budskap trovärdiggörs av Barenboim, solister från fem länder och en orkester som visar att verkligheten inte behöver dominans av Hamas eller israelisk ockupation.

En dröm vore att kunna få se och höra Barenboim och The West Eastern Divan Orchestra i Dalarna och vid Tällberg Forum. Orkestern är ett levande svar på den grundfråga forumet ställer för sina överläggningar: Hur i hela världen skall vi kunna leva tillsammans – vi människor och vi med naturen?
Den frågan är lika levande i Palestina och Afghanistan som i fäbodar utanför Skattungsbyn.

Samtal pågår om att förverkliga en sådan dröm.

Publicerad i Dalarnas tidningar 2009-09-02

Fler inser klimatproblemen

2009-08-18T17:00:00.001+02:00

En rad nyheter, viktiga för den globala klimatdiskussionen, kom under de senaste två veckorna. De gick alla svenska media förbi.

Förra fredagen bytte klimatskeptikernas omslagspojke, Björn Lomborg fot och gick över till att ta positionen att den globala uppvärmningen måste stoppas. Han tror numera inte att något avtal kommer att kunna tygla CO2-utsläppen. Björn Lomborg vill gå direkt på geo-engineering, dvs att med hjälp av mänsklig manipulation av atmosfär och instrålning från solen kyla ner jordens temperatur, skriver Financial Times (7/8). Från den ena ytterligheten till den andra i ett raskt skutt. Det är strongt av Lomborg att bita huvud av skam och ge sig i kast med verkligheten.

Debatten om geo-engineering har varit igång i många år. Det finns inemot ett 10-tal mer eller mindre fantasieggande förslag att diskutera. Lomborg förordar metoden att låta nära 2000 segelfartyg (Times 9/8) ständigt besegla världshaven. Dessa fartyg skulle suga upp havsvatten och spraya ut detta från höga skorstensliknande torn för att skapa enorma vita moln som skulle reflektera solstrålningen, ungefär som den nu smältande havsisen. Den amerikanske energiministern föreslog härförleden inför Royal Academy of Sciencies i London på allvar att måla världens alla hustak vita för att ersätta den albedo-effekt som förloras när isarna smälter.

På RealClimate, som är klimatvetenskaparnas egen site, kritiserar emellertid Alan Robock, Rutgers University, Lomborgs underlag för hans ställningstagande: ”A biased economic analysis of geoengineering”.

Vi i Tällberg Forum belyste både de mycket stora miljömässiga riskerna med denna typ av åtgärder, i år också den mycket svårlösta politiskt/konstitutionella frågan att göra beslut om geo-engineering juridiskt legitima och politiskt möjliga.

Under alla omständigheter belyser debatten det faktum att både forskare och politiker har börjat leva sig in i klimatproblemens komplexitet och existentiella karaktär. Detta speglas också av den överenskommelse som Kina och Indien offentliggjorde förra veckan att länderna för första gången kommer att vetenskapligt samarbeta i mätningar och teoriutveckling om Himalaya-glaciärernas beteende och avsmältning. Gränstvisterna och antagonismen får stå tillbaka. Det är också i detta sammanhang viktigt att understryka betydelsen av de nära och ingående samtal ledande USA-politiker och vetenskapsmän har med sina kinesiska kollegor. Det ägde senast rum i Washington i förra veckan. Ett nytt stort bilateralt möte förestår i september.

I förra veckan offentliggjordes också rapporter om Grönlandsisens desintegration i dess norra delar. NASA’s mätningar av den arktiska havsisen visar att dess utbredning i år ligger ungefär på 2007 års bottennivå samtidigt som istäcket stadigt förtunnas.

I förra veckan publicerades också i New York Times Pentagons nya bedömning att klimatförändringarna är kanske den viktigaste frågan för USA’s nationella säkerhet. Denna bedömning understryks av ordföranden i senatens Foreign Relations Committee, senator John Kerry.

Newsweeks Science Editor, Sharon Begley, konstaterar i sin krönika att isavsmältningen i Arktis är långt värre än ”vad vi hade anledning att frukta”. Hon bygger bl a sina bedömningar på den rapport som International Polar Year inom kort publicerar.

Där har klimatskeptikerna alldeles rätt – modellerna är för oprövade och för unga för att lita på. Hittills har mätbara observationer överträffat dikten.

Publicerad i Dagens Industri 090818

Välkommet lappkast...

2009-08-18T16:19:00.000+02:00

I förra veckan kom Indien och Kina överens om att gemensamt börja följa och mäta avsmältningen av Himalayas glaciärer. Detta är en lika löftesrik som sensationell nyhet.

Kina och Indien har varit i krig över gränsdragningar i området och umgängestonen har länge varit hätsk. Men nu tvingas de båda asiatiska stormakterna till förhandlingsbord och gemensam handling av ett gemensamt miljöhot: den framtida vattenförsörjningen. Sju av Asiens viktigaste floder rinner upp i Himalaya och förser mer än två miljarder människor med vatten, inte minst för jordbruk och livsmedelsförsörjning.

Båda länderna har idag gigantiska vattenproblem, liksom Pakistan och Afghanistan. Vissa forskare spekulerar i att höghöjdsglaciärer - inte minst i Europa - är borta om 30-40 år. Detsamma kan gälla havsisen i Arktis. Just nu är istäckets utbredning den minsta sedan mätningarna började för 30 år sedan. Isen är också tunnare.

I samtal mellan den indiska regeringen och Hillary Clinton klargjorde Indien sin position inför Köpenhamnsförhandlingarna. Hela ansvaret för åtgärder att få ned koldioxid i luften får ligga på USA och Väst. Detta är också Kinas grundposition.

Men intensiva samtal pågår mellan Kina och USA både klimatpolitiskt och vetenskapligt. Hur dessa tre länder kommer att agera kommer att vara avgörande för Köpenhamnsförhandlingarnas resultat.

Majoriteten av världens isar förlorar i nettovolym. Lägg en isbit på ditt köksbord och ställ dig frågan: Hur skall jag få isen att sluta smälta? Svaret vet både du och jag. Du lägger in den i frysen igen. Vi måste kollektivt sänka den globala medeltemperaturen.

Denna enkla självklarhet kommer successivt att påverka all slags politik, till och med att få Kina och Indien att samarbeta i Himalaya.

Att vi i Dalarna och Skandinavien fått en blöt och hyggligt varm sommar, liksom de brittiska öarna, medan solen bränner marken till öken i södra Spanien och Italien ligger dessvärre helt i linje med de långsiktiga klimatprognoserna.

En av de mest rabiata klimatskeptikerna, dansken Björn Lomborg, gjorde sitt lappkast i frågan häromdagen och förordar nu dramatiska megainsatser för att kyla ner jordens atmosfär. Även detta åsiktsbyte är löftesrikt.

Publicerad i Dalarnas tidningar 2009-08-13

Långtbortistan

2009-08-18T16:10:00.001+02:00

Förr brukade man på UD kalla en utnämning till en ambassadörspost i något land som knappt någon hört talas om för en förvisning till "Långtbortistan".

Winston Churchill skildrar i sin självbiografiska bok "Min ungdom" fälttåget 1896 mot "infödingarna" och de vilda stammarna i de dalgångar i västra Pakistan där samma slags strider nu pågår mellan lokalbefolkning och talibaner, och med amerikaner och den pakistanska armén.

På andra sidan Hindu Kush och Khyberpasset - inne i Afghanistan - pågår ett inbördeskrig där regeringssidan har hjälp av en internationell styrka där en svensk enhet om snart 500 man ingår. Helst skulle landet vara lugnt vid presidentvalet den 18 september.

Utrikesminister Bildt var nyligen på besök i Kabul tillsammans med Obamas specielle sändebud Richard Holbrooke. Bildt och Holbrooke var "brothers-in-arms" i Bosnienkrigets upplösning och vid Daytonförhandlingarna.

Britterna skulle stabilisera området 1896. Taktiken var att bränna byar, ödelägga skördar och spränga bevattningsanläggningar, fylla igen brunnar och hugga ner de skuggrika träden. Churchill skriver: "huruvida det var värt det kan jag inte säga. I varje fall var dalen efter fjorton dagar en ödemark och äran räddad."

Sedan Sovjet angripit Afghanistan 1979, förlorat och dragit sig ur, har striderna vällt fram och tillbaka genom området. Vad är då så attraktivt med denna ökenliknande trakt?

Här går viktiga handelsvägar. De norra randstaterna är rika på naturgas. Rörledningar planeras genom Afghanistan. Här finns jordens opiumbod och ett centrum för islamistisk extremism. USA hade nära samarbete med talibanerna under 1990-talet.

Västerländska kolonisatörer har i generationer i Afrika, Asien och Latinamerika medverkat till en permanent destabilisering av samhällen, som de inte begripit sig på. För hundra år sedan kunde fortfarande ett krig i Swatdalen eller i Belgiska Kongo ses som lokalt och begränsat. Idag är alla konflikter sammanflätade och del i den glokala destabiliseringen.

Precis så som den svenska regeringen nu ropar på fler soldater, gjorde de engelska befälhavarna för 100 år sedan, de sovjetiska på 1980-talet och de amerikanska efter den invasionen som följde på 11:e september. Det USA-ledda kriget, till försvar för den sittande regeringen mot talibanerna och för att skydda västs intressen, är inne på åttonde året.

Resultat eller ära? Ännu har ingen visat hur man vinner ett krig och bygger ett land, där Långtbortistan.

Publicerad i Falukuriren 2009-08-03

Bristerna är generande

2009-07-06T10:29:00.002+02:00

Vi människor har i alla tider genomlevt förändringar i våra levnadsförhållanden. Naturen är också stadd i ständig förändring. Dess väsen är evolution. Livet producerar nytt liv. Människor har inrättat sina liv efter dessa naturens – hittills - stabila förändringscykler – vår, sommar, höst och vinter – och den långsamma evolutionens principer.

Människan har litat på naturen, att den skulle fortsätta att förändras i stabila och väl invanda mönster. Vi har också litat till naturen att den skulle ge oss vad vi behöver: ”Vårt dagliga bröd”:

Utifrån denna relation och tillit till naturen byggde människan sina civilisationer: jordbruk, byar, städer, teknologier, ekonomier men också sina kulturer, konstitutioner, lagverk och rättesnören för arbete och liv. I 10 000 år har naturen– sett i geologiskt perspektiv – varit osedvanligt stabil i sina förändringsmönster. Denna period har kallats den halocena perioden men har nu, sedan ett par hundra år, övergått i den antropocena.

Det var nobelpristagaren Paul J Crutzen, som myntade detta begrepp för denna nya tid när människan – nu snart 7 miljarder – med sin intelligens blivit den dominerande och formativa kraften i naturen.

Den viktigaste effekten människan har på naturen är dess destabilisering. De komplexa och sinsemellan beroende natursystemen – atmosfären, haven, polarisarna, skogarna, landmassorna, grundvattnen, den biologiska mångfalden – beter sig inte längre som förr. Den förutsägbara förändringens stabilitet ebbar ut. Vi är inne i ett skede av en förändring av förändringen.

Tällberg Forum 2009 gav en uppsjö av vittnesbörd, analyser och konkreta exempel på hur förändringarna skapar helt nya situationer för vilka vi tidigare inte haft anledning att förbereda oss: vattenbrist, havsnivå-höjning, torka, ökenutbredning och tex massiva granbarkborre-angrepp.

Men Tällberg Forum visade också på hur långsamt och hur oerhört svårt det är att inse, acceptera och anpassa till ett läge som tidigare inte funnits med i framtidskalkylen. Därför finns varken den gemensamma politik eller de institutioner som kan hantera en värld i instabilitet. Detta visar också den generande bristen på förtänksamhet och beredskap inför finanskrisen.

Det är ännu för tidigt att dra slutsatserna av Tällberg Forum 2009, men jag vågar mig ändå på ett par. Politik, vetenskap, affärsmodeller är i allt väsentligt formade för samhällen i stabilitet, inte i dramatisk förändring. Vetenskapen har inte tillräckligt tydliggjort riskerna. Den kan för litet.

Därför bör vi alla engagera oss i diskussion, samtal och handling för den framtid vi vill ha och den som vi vill möjliggöra. Tällberg visar att det inte är ”dom” som kommer att fixa framtiden. Det är ”vi”, varhelst vi finns. Men vi måste jobba ihop.

Publicerad i DT 090706

Gas, olja och vodka

2009-07-02T11:53:00.000+02:00

När oljepriset stack iväg till skyhöga 150 dollar fatet skedde en enorm förmögenhetsöverföring från oljekonsumerande till olje- och gasproducerande länder. I vårt närområde är Ryssland en stormakt i energiråvaror: olja, gas och kol. Med oljepriserna steg också den ryska politiska makten och arrogansen.

Nu när oljepriserna skvalpar kring 40-50 dollar är den ekonomiska situationen mycket annorlunda, men stormaktsambitionerna kvarstår. Ryssland agerar med maktspråk och medvetenhet om sin närmast monopolistiska situation när det gäller Europas försörjning av naturgas.

Det är i detta ljus som turerna med Ukraina, Georgien och andra stater som gränsar till Ryssland skall förstås liksom också Rysslands aggressiva ambitioner i Arktis, där de för något år sedan till och med placerade sin flagga på havsbottnen vid Nordpolen.

Saudi-Arabien har världens största oljereserver. Ryssland är gasens Saudi-Arabien. Regeringen planerar nu att bygga tre nya pipelines för distribution av olja till norra Europa, södra Europa och till Kina. Man vill göra sig oberoende av randstaterna, men vill också kunna spela ut kunder och marknader emot varandra.

Professor Kjell Aleklett och hans forskargrupp vid Uppsala Universitet har emellertid tydligt visat att inte bara oljan utan även gasen kommer snart att nå sitt produktionsmaximum. Då återstår det ännu mer nedsmutsande kolet.

Den yttersta makten över dessa energiresurser, deras användning som politiska maktredskap ligger främst i händerna på landets premiär-minister, Vladimir Putin. Genom att utse sig själv till premiärminister kringgick han konstitutionens påbud att en president bara får sitta i två perioder.

I många samtal med vetenskapsmän, ekonomer, investerare och representanter för civilsamhället växer bilden fram av en isolerad härskare. Berättelserna är fyllda av både fruktan och förakt. Insikten om hans och så många andra i statsapparatens korruption är starkt och genomgående. Putin har också full kontroll över säkerhetstjänst och underrättelseväsende.

Ryssland har ännu inte lyckats etablera en stabil medelklass över hela sitt vidsträckta land. Människor mår dåligt, inte minst männen, vars medel-livslängd ligger 10 år under dess västliga grannländer. Orsaken är entydig: vodkan. Alkoholismen river och sliter i en många gånger brutal social verklighet.

Miljö- och klimatdebatt ligger i Ryssland långt efter den som förs i väst, i syd och i öst. Makt går före verklighet.

Den ryska produktionen och exporten av militär utrustning stiger.

Oppositionen är svag, demokratin skör. De analyser och berättelser jag får höra saknar politiska kanaler för sina uttryck. Någon säger: ”Det borde finnas en Sacharov idag”.

Om en dryg månad kommer president Obama till Moskva bl a för att förbereda G8-mötet i Italien. Han har en viktig uppgift att få med Ryssland i den internationella gemenskap som tillsammans har ansvaret för att lägga grunderna för att lösa både de ekonomiska och de ekologiska kriserna.

Världen hänger ihop. Alla måste med.

Publiserad i Dalarnas Tidningar 15 juni,2009

Papperstidningen

2009-05-29T14:05:00.001+02:00

Papperstidningen har varit med oss sedan fem århundraden. Den föddes ur Gutenbergs tryckteknik och ur människans ständigt omättliga behov av kunskap om ”vad som händer i vår omvärld”. Sveriges äldsta tidning – Post & Inrikes tidningar etablerades 1645.

Dagens Nyheter, Falukuriren, Nytt Dagligt Allehanda eller The Times. En tidning handlar om tiden.

Ett årgångslägg av Falukuriren från 1941, 1921 eller 1896 är tidsdokument. De ger oss vår dåtid och historia ur vilken vi är sprungna.

En dagstidning speglar många sidor av oss och våra intressen. Förr omfattade Falukuriren blott 30 sidor. I begynnelsen endast 2. Dagens nummer omfattar 68. Detta speglar att våra liv blivit rikare och mer varierade. Vi lever i byn. Vi lever i världen. Vi vill läsa om sporten, nöje, kultur och praliner.

Tidningar har i precis alla tider varit säte för kamp mellan det publicistiska/journalistiska och det kommersiella/lönsamheten. Annonskonjunkturen har blivit avgörande. Tack vare presstöd har vi fortfarande i vårt land ett rikt tidningsutbud med hygglig variation av divergerande politiska åsikter och publicistisk konkurrens.

Men kommer nu de nya digitala kanalerna – radio/TV, mobiltelefoni och Internet – att slå ut papperstidningar? Avgörandet ligger ytterst hos annonsörerna, men också hos ägare och läsare/tittare.

Den bråddjupa recessionen slår nu ut klassiska papperstidningar i USA på löpande band, i Boston ,San Fransisco, Philadelphia, Los Angeles. Annonsörerna flyttar till nätet. ”Tidningarna” får nätlayout. Krymper i omfång och varierat innehåll. Det snabba, sensationella, storyn som griper tag – ”breaking news” – får överhanden. Bloggosfären tränger på. Omvärldskunskap består av Facebook, twitter och Youtube. Fast media. Eller på förskönat nuspråk ”sociala media”.

Det tryckta ordet regleras av grundlag, pressetiska regler, pressombudsman och inte minst av ansvarig utgivarefunktionen, som är svarar inför tryckfrihetsförordningen. Den tryggheten och det skyddet saknas på Internet. Pirate Bay-målet tydliggör de juridiska konflikter nätets kommande reglering står inför. Det är av yttersta vikt att skilja mellan begreppen media och journalistik. Journalistik söker – i någon mening – att förmedla en objektivt berättad sanning. Media är en kanal eller bärare av information. Media är affär, marknadsandel och lönsamhet. Journalistik är samhällsdebatt, kunskap och demokrati.

Jag vill ha både tidningar och Internet. Jag vet vad en tidning står för. Den ger mig översikt, varje dag. Men jag vet inte om jag kan lita på nyhets- och åsiktsflödet i bloggar, nättidningar, chattar, facebookar. Vilka intressen styr och ställer? På nätet befinner jag mig i ett juridiskt ingenmansland.

Att Dalarna har två all- och mångsidiga tidningar är en rikedom. Jag hoppas att de inte försvinner ut i nätets töckenvärld.

Publicerad i Dalarnas Tidningar 090518

G20-processen berör oss alla

2009-04-15T09:06:00.004+02:00

Är vi av med krisen nu?
Nej, men G20-mötet är troligen ett konstruktivt steg på vägen till en ordning där världens nationer kan hålla de nu globaliserade finansiella och ekonomiska systemen bättre i styr. Detta var i varje fall intentionen i pressreleaser och kommunikéer. Det gamla G8, där bara de allra rikaste nationerna fick sitta runt bordet, är nu skrotat för ett G20 som representerar 85% av världens ekonomiska aktivitet. Det är värt att notera att FN inte spelade någon som helst roll i förberedelser eller genomförande.

G20-mötet slutade både i hårda och mjuka resultat i syfte att återta världen till ekonomisk tillväxt och att rensa ut avarter i marknadsekonomins och kapitalismens tillämpning. Det meddelades att världsekonomin nu skulle tillföras 1,1 billioner friska dollar. En billion är tusen milliarder. Men i en skarp analys av paketets olika delar och innehåll visar Financial Times, världens främsta dagstidning om ekonomi, att det egentligen bara handlar om några hundra miljoner friska pengar. Den överväldigande delen är pengar som redan i andra sammanhang har beslutat att tillföras t ex till IMF, handelskrediter eller Världsbanken under de närmaste åren. Det är alltså inte så att en flodvåg av friska pengar väller in i systemet och tar hand om sjunkande efterfrågan eller dåliga krediter. Det här liknar betänkligt det beteende som brukar prägla FN’s så kallade givarkonferenser. Då och då mobiliserar FN världens länder för att bidra tex till uppbyggnaden av ett krigshärjat Gaza eller Libanon eller till svåra hunger- och naturkatastrofer. Slutkommunikéernas respektable summor består emellertid ofta av ”gamla” pengar som redan beslutats. I många fall fullgör dessvärre inte heller länderna gjorda åtaganden.

Man måste därför ta åtaganden och siffror med en stor nypa salt. Icke förty är G20-mötet en stark positiv politisk signal. Men 20 ledare kan inte ensamma dra hela lasset. G20-utvecklingen behöver ett brett, folkligt stöd runt om i världen. G20-processen berör oss alla.

Den i mitt tycke mest positiva signalen ur detta möte kom från president Barack Obama. Han förändrade USA’s tonläge och språkbruk. Det var inte längre hypermakten som talade. Han talade inte i hegemoni och makttermer. President Obama betonade att USA måste se sig som den del av ett vidare globalt system som det faktiskt är. Hans kommentarer signalerade att protektionism och isolationism tillhör det förgångna och att USA måste se
sig självt som en del av världssamfundet. Men världen behöver inte bara en presidentmakt i USA utan också en kongress som förstår dessa realiteter.

G20-mötets intentioner kommer därför att prövas när den amerikanska kongressen skall godta och ratificera internationella överenskommelser
som binder USA till ekonomiska uppgörelser, klimatuppgörelser eller till inrättandet av internationella domstolar.

Globaliseringen har sina givna vinster i höjd levnadsstandard och mindre fattigdom men den har också sitt pris i form av beskuren nationell handlingsfrihet. I detta ligger fröet för framtida fred och säkerhet.

Publicerat i Dalarnas tidningar 2009-04-14

Reflektioner

2009-04-03T09:58:00.000+02:00

För trettio år sedan skedde en avgörande förändring av vårt förhållningssätt till ekonomisk utveckling. Den konkreta, eller som vi nu säger, den reala ekonomin, kom successivt att underordnas den finansiella, eller om man så vill den abstrakta ekonomin.

Jag kan på dagen precisera när detta inträffade på min dåtida arbetsplats Volvo. Det var den första januari 1982, då företaget ”bolagiserades”. Produktsektorerna gjordes om till bolag styrda av ett huvudkontor som därefter kom att agera som ett investmentföretag. Det finansiella kom att dominera över det industriella. Dittills och över många decennier hade fokus varit på arbete och produktivitet. Nu flyttades det till avkastning och aktievärde.

Frågor om arbetsorganisation, produktivitet, arbetets mening, ja till och med värdighet, hade varit ledande strategiska frågor för den koncernledning som jag då tillhörde. Nu kom frågorna att handla om aktivering av slumrande balanstillgångar, makthegemonier och övervärden. Insikten svepte igenom näringslivet att de stora och snabba pengarna skapades i den finansiella ekonomin. Bonusmentaliteten växte fram.

Därmed kom de frågor som låg närmast anställda och kunder att sjunka undan och avståndet från styrelserum till det skapande arbetet att öka. De som nu värderades högst var entreprenörerna. ”Satsa på dig själv” blev åttiotalets bärande värdebudskap. Innovation och kreativ destruktion blev den nya kapitalismens främsta drivkraft.

Nuförtiden är arbetsmarknadsekonomer ett avlagt släkte. Däremot har legioner av analytiker, aktiebedömare och prognosmakare för den finansiella ekonomins olika delmoment vuxit fram. Ändå blev det fel.

När politikens fokus på realekonomi och arbete övergavs marginaliserades de partier och fackföreningar som historiskt representerade denna del av ekonomin. Över tiden har de själva blivit till en del av det nya samhället. Detta kan inte bättre illustreras än av AMF:s styrelse. Den står ju ändå för sekeldjup kompetens för lönesättning och pensionsöverenskommelser. Den representerar den sista resten av Saltsjöbadsandan. Men dess tillämpning av denna anda och kompetens har blivit till en del av den nya transaktions- och finansekonomin. När denna faller samman tydliggörs hur medlemmar och småfolk tvingas betala de pensioner som styrelsen antagit att en fortsatt obruten värdetillväxt skulle sörja för.

Volymtillväxten i den abstrakta ekonomin har varit exponentiell. Flödenas volymer har blivit astronomiska i förhållande till den verkliga ekonomins flöden och volymer.

Den abstrakta ekonomin bygger på förtroende för ständigt obruten tillväxt. Den är en löftesekonomi. Därför har vår tid blivit patologiskt fjättrad vid föreställningen om att alla budskap måste vara positiva. Marknaden har översvämmats av konsulter i att ”tänka positivt”, kritiker har anklagats för alarmism. Utvecklingen hade kunnat hanteras bättre av investerare, banker och politiker om vi hade haft lika delar av positivister och alarmister i den debatt som bevisligen kommit att sakna sans och måtta.

För det blev ju så att världen samlades kring en enda modell för ekonomisk tillväxt. Politik och kapital har vandrat i armkrok. Företagsledare och politiker har alla behövt värdetillväxt för att få förnyade förtroenden av ägare, kreditgivare och väljare. Strävan i alla kris- och stimulanspaket är därför att de ska få ekonomin tillbaka på spåret igen och för att sedan kunna fortsätta som om ingenting hade hänt.

Men detta kommer inte att ske. Krisen innebär att den finansiella abstraktionernas korthus brakar samman. Fiktiva, men ändå högt belånade värden på mer än fem hundra tusen miljarder kronor är rökta. Finansmarknaderna har översvämmats av produkter, fonder med en komplexitetsgrad som inte ens styrelseledamöter har kunnat förklara. Så är det ju också numera med pensionsavtalen. Ledande företagsledare förklarar att de inte förmår förklara det de förklarat eller tillsätter en utredning för att reda ut sina beslut.

Man må också betänka att destruktionen av den finansiella ekonomin berövar den reala ekonomin sina naturliga tillväxtmöjligheter; kreditgivningen fungerar inte. Därmed sker en sättning både i efterfrågan och i utbud, som ger överkapacitetsproblem. Kanske kommer dessa att bestå eftersom stora konsumentgrupper har börjat ifrågasätta livsstilar och konsumtionsbeteenden. Insikten om den realekonomiska aktivitetens destabilisering av miljö och klimat driver fram återhållsamhet och resurseffektivitet. Detta är sunt, men kommer att bidra till både den finansiella sektorns och realekonomins omställningsproblem.

De senaste decenniernas experiment med finansmarknadsdriven ekonomi har misslyckats. Det är dags att lämna fantasins värld till förmån för ekonomins konkretion. Globaliseringen och dess förtätning av ömsesidiga beroenden måste vi värna och utveckla. Den kan borga för fred, säkerhet och välfärd men världens länder måste samlas kring demokratiskt fotade institutioner och regelverk som kan stävja marknadsekonomins avarter.

Avståndet mellan makt och människor måste minska. Utan samhällssolidaritet kommer inte förtroendet att återvända. Utan förtroende kan ingen uthållig utveckling ske. Den övergripande målsättningen måste vara att i en ständigt dynamisk miljö manövrera för en politiskt, ekonomiskt och ekologiskt uthållig stabilitet. Världen måste skötas utifrån gemensamma intressen och effektiva konfliktlösningsmekanismer. Idag rids den av divergerande intressen och konvergerande kriser.

20090327

Divergerande intressen - Konvergerande kriser

2009-04-03T09:45:00.003+02:00

Den kris som sveper över världen passar inte de tvärsäkra, de förbestämda, de dogmatiska. Det här är en kris för de eftertänksamma, de sökande. Ingen känner krisens förlopp. Därför har heller ingen kontroll. Krisens orsaker är långtifrån blottlagda. Frågan om vad som har hänt och varför det kunde hända måste - som president Obama kräver, klargöras. Det är perspektivlöst att tro att krisen skulle ha sitt ursprung i vårdslös bostadsutlåning i USA eller i Lehman Brothers’ konkurs.

Debatten bör söka sig mot ett läge mellan destruktiv pessimism och rosenröd optimism, bort från domedagsprofetior och från politiskt eller ekonomiskt överlovade framtider till eftertänksam realism.

Visste vi något om det som komma skulle? Jovisst, men politiker, banker och företag har inte lyssnat till varningssignaler och riskscenarier. Vår tid har tillhört de tvärsäkra. Man har jagat i flock. Här skulle bli tillväxt, rikedom och jobb. Jajamänsan.

Det som nu händer är inget litet hack i kurvan. Det är en Den Stora Krisens tid. En samhällsdröm kommer till vägs ände. Miljoner och åter miljoner människor kommer allteftersom krisen rullar fram att drabbas av arbetslöshet, krympande pensioner och besparingar, valutaoro, bankruttade länder, skrinlagda projekt och nedlagda fabriker, sönderbrutna globala produktionssystem, brist på ren energi, rent vatten, destabiliserad miljö- och hälsovård. Till och med USA – denna misskötta och överbelånade ekonomi – kan komma i likviditetsproblem. Krisen visar redan att det otänkbara är tänkbart.

Hittills har världens regeringar lovat garantier, lån, säkerheter, investeringar, kapital- och konsumtionsstöd på över 125 000 - obudgeterade - miljarder kronor. Sunt förnuft säger oss att de pengar helt enkelt inte finns som kan ställa katastrofen till rätta. En hygglig uppskattning är att värden för 400-500 000 miljarder kronor försvunnit. Den senaste undersökningen om konsumentförtroendet i USA visar den lägsta nivån sedan mätningarna påbörjades för 42 år sedan.

Det som knäckt det globala finansiella systemet är att förtroendet rann ner i avloppet och med detta – hittills – 50 procent av börsernas värde.

Men redan långt före oktober 2008 hade misstroendet börjat växa regioner och nationer emellan. Framtiden blev inte alls den som 90-talsutopisterna hade tänkt sig. Globalisering av marknader, finansiella och ekonomiska system ledde inte med automatik till demokratisering. Det blev inget ”Slutet på historien”, som Francis Fukyama drömde om, eller något ”Breaking of nations” som Robert Cooper linjerade. Det blev i stället framväxande intressemotsättningar mellan syd och nord, mellan demokratier och auktoritära länder (Ryssland och Kina) mellan islam och modernitet. Vi ser i stället en värld med divergerande nationella intressen men med konvergerande kriser. Världen – politiken, ekonomin och ekologin - har helt enkelt varit illa skött. Ekonomisk globalisering har inte matchats med motsvarande utveckling av ”governance”, en underlåtenhet att utveckla redskapen för att hantera det ömsesidiga beroendets ekonomiska, kulturella och politiska risker.

Den ekonomiska kris som rullar fram över världen är ”man-made” precis som den ekologiska krisen. Dessa är också oseparerbara. Men däri ligger också det förhoppningsfulla. Vi kan göra någonting åt situationen.

I slutet av augusti år 2001 behandlade ett Tällberg Forum frågan om det globala systemets stabilitet, risker och förmåga att korrigera sig självt. Sociologen Manuel Castells gav en exposé över de globala systemens växande komplexitet och tätnande ömsesidiga beroenden. Hans slutsats: ”Hela systemet hålls bara samman av en tunn hinna av förtroende”. Denna hinna hade redan då börjat krackelera i de geopolitiska systemen. Det blev aldrig något nytt frihandelsavtal, Kyotoprotokollet blev en papperstiger, FN’s milleniemål blir en tummetott. Folkmord, krig och terrorism har fortsatt. Två veckor efter vår diskussion attackerade Al Quaida USA. Konflikterna mellan islam och modernitet växte till krig och terrorism i Irak, Gaza, Pakistan, Sudan, Indien. 2001 var också IT-bubblans tid

2005 producerade Tällberg Foundation en scenarioskrift inför en diskussion om den svenska industrins framtid i sitt globala sammanhang. Detta var under sötebrödsdagarna. Vårt huvudscenario – Per aspera ad astra – antog att världen fortsatt kunde få robust tillväxt. Men detta skulle förutsätta att parallellt med globaliseringen skulle utvecklas globala styrmekanismer, institutioner och processer som på demokratisk grund kunde styra, korrigera och förändra. Den fråga som Tällberg Foundation i grunden ställde – i ljuset av växande nationella motsättningar och systemkonflikter – var ”Hur i hela världen skall vi kunna leva ihop”? Det mer dystra, men i dagsperspektivet mer realistiska scenariet kallade vi ”Apocalypse Now”. I detta utvecklades en våg av protektionism som en konsekvens av finansiell och ekonomisk kontraktion. Om vi dessutom skulle få en försvagning av statens makt och kompetens blev scenariet: ”When Corporations Rule the World”. Den växande insikten om problemen i ekosystemen och med den globala uppvärmningen var en viktig del i alla scenario-analyser. Det var ingen överraskning för oss att dessa världsbilder inte fick någon plats i debatten. Systemanalys passar inte in i rätlinjiga ekonomiska teorier och modeller eller för de som trosvisst bestämt sig för den framtid man vill ha.

Genom åren har tvivlen övergått till visshet att världen inte ville bereda sig på att vara beredd. Därför fanns ingen beredskap när det slutligen small.

Men vad kommer nu att hända? Blir allt som förr bara medborgarna lassar in miljarder för att ”få igång” ekonomin? Kommer vi någonsin att lita på banker, finansinstitutioner och löftespolitiker?

Självklart kan vi inte gå tillbaks till ”gå”. Game over. Men att medborgare och konsumenter över hela världen får betala kalaset kommer att få sina skarpa politiska konsekvenser. En destabiliserad världsekonomi måste restabliseras. Globaliseringsprocessen är här för att stanna. Många av de som ropat högst på laissez-faire behöver nu nationalisering och statsstöd.

När nu varken socialism eller kapitalism som de hittills tillämpats är lösningen, vilken är den då? Jag är övertygad att lösningar kommer, men inte vid G20-mötet och inte i något ihoprafsat krispaket. Keynes banbrytande teori om konjunkturpolitik kom inte dagen eller ens åren efter den stora kraschen 1929. Att tänka tar tid. Tiden att tänka i tid är försutten. Dumdristighet har dominerat i årtionden, inte ledarskap. Nu måste vi finna nya vägar för att få fria marknader att stabilt betjäna alla.

Den Stora Krisen – i de politiska systemen, i finanssystemen, i den reala ekonomin och i ekosystemen – kommer att ha sin gång. Vi har varken pengar eller den kompetens som kan göra oss skadeslösa.
Människor kommer att visa sin ilska. Social oro blir till politisk oro som driver fram nya politiska krafter. Den stora depressionen på 1930-talet drev fram en världsvid kamp mellan demokrati och fascism.

Lösningen av denna den Stora Krisen måste söka sin utgångspunkt i en gemensam, demokratisk politik för att säkra det allra mest fundamentala för att vi skulle kunna bygga ett i ordets sanna mening långsiktigt hållbart och tryggt, globalt samhälle:
• en stabiliserad relation mellan människans ekonomiska aktivitet och den miljö vi själva är en del av
• teknologier, produktionssystem och infrastrukturer måste konvergera med ekosystemens förnyelseförmåga och respektera dess gränsvillkor
• utrotning av fattigdom, okunskap, ohälsa och att stävja överbefolkning
• hållbara, pålitliga politiska mekanismer och institutioner för att komma överens i globala, gemensamma frågor, när vi nu en gång för alla vuxit ur den enskilda nationalstatens möjlighet att maximera sina egna intressen.

Kommer detta att ske? Den som lever får se.

Publicerad på Newsmill 2009-04-02

Den stora krisen

2009-04-03T09:24:00.004+02:00

Ingen plats på jorden speglar bättre den globala krisens orsaker och dess effekter än Dubai. Dubai är ett av sju emirat som tillsammans bildar federationen De Förenade Arabemiraten.
Dubai har ingen olja under sin sand. Det har däremot t ex Abu Dhabi. I stället har Dubai på ett par årtionden byggt ett samhälle som vilar på följande grundprinciper: för det första frihet från inkomstskatt och frihet från mervärdeskatt.

Hit flyttar människor som vill skydda sin personliga inkomst från bidrag till att bygga ett samhälle i gemenskap och solidaritet med andra. Dubai har byggts ut till en gigantisk marknadsplats för all slags konsumtionsvaror. Köpcentra är enorma och många. Dubai är också en transitplats för internationell handel och ett centrum för banker och finansiella tjänster.

Här skjuter skyskraporna i höjden. Här finns världens högsta byggnad – en tandpetare i silver – som fortsatt byggs på för att klå alla andra länders pretentioner på att bygga allra högst. Hit lockas turister till enorma hotellanläggningar. Den största är Atlantis med 1500 rum och med ett utbud av aktiviteter i ett överlastat och stillöst överdåd. Atlantis är byggt på en konstgjord landtunga. Hela skapelsen är artificiell. Artfrämmande.

Den dag jag landar på Dubai’s enorma flygplats uppmäts den högsta februaritemperaturen någonsin, + 38 grader. Sandstormar fördunklar himlen. Sikten är nere på 300 meter.

Nu slår den globala krisen mot de hörnstenar som Dubai är byggt på: banker, finansmarknader, lyxkonsumtion, fastighetspriser och miljö. Bara under de senaste månaderna har projekt för sammanlagt ca 700 miljarder kronor stoppats eller skrinlagts. Gästarbetarna blir arbetslösa och många åker hem till Bangladesh, Pakistan eller Filippinerna. Krisen transporteras så till andra delar av världen. I den globala ekonomin hänger ju allt samman.

Dubai, som är en alldeles ny stad, saknar karaktär och själ. Den saknar en idé som är förankrad i hur människor bor, lever och arbetar tillsammans i ett levande samhälle och kultur. Det går inte att promenera i Dubai. Där finns bara bilarna. Bensinen kostar ju ingenting. Dubai utgör ett mått på vad som händer när värderingar, sans och måtta försvinner ur kalkylen.

Publicerad i Dalarnas tidningar 2009-03-30

I det ljusaste Afrika

2009-03-17T16:08:00.001+01:00

I hjärtat av Afrika ligger Rwanda. Litet som Småland, 9 miljoner innevånare. Fem procent har elektricitet.

Med början i april 1994 svepte ett folkmord över landet. Över en miljon dödades under några få månader. FN och Väst såg på. Tutsier mördades av Hutus.

Den fjärde juli samma år intog en guerilla-armé under ledning av Paul Kagame huvudstaden Kigali. Fyra års befrielsekrig kom till ända. Men nationen låg moraliskt, mänskligt och ekonomiskt i spillror.

Vår bild av Rwanda präglas av dessa händelser: Kaotiskt, riskfyllt, korrupt, ohjälplig fattigdom. Men sådan är inte den rwandiska verkligheten idag.

Rwanda är välordnat, disciplinerat och tryggt. Gatorna i Kigali är renare och säkrare än i Falun och Stockholm. Rwanda är ett stabilt land omgivet av länder med inbördeskrig, svår korruption och djupa politiska konflikter: Kongo, Burundi, Kenya och Tanzania. Ett destabiliserat Rwanda vore en katastrof för regionen.

Rwanda är de 1000 kullarnas betagande vackra land. I norr högt uppe i bergskedjan Virunga, i gränslandet mellan Uganda, Kongo och Rwanda lever bergsgorillorna. 700 har överlevt.

Efter vandring uppför branterna, genom tät bambudominerad djungel finner vi i en glänta i den bedövande grönskan en flock med fem gorillor. Jag kommer att stå nära, nära.

En åttamånaders unge som rumlar om i gräset har fått namnet Vision. Namnet – och gorillaungen – är en symbol för Rwandas framtid. Sedan några år tillbaka fokuserar landet på att förverkliga president Paul Kagame’s ”Vision 2020”.

Den handlar om att alla barn gratis skall gå i skola, alla skall ha sjukvård, nolltolerans mot korruption, alla skall ha bättre jobb, försoningsprocessen skall ersätta stam-motsättningar. Begreppen Tutsier och Hutus är – i varje fall officiellt – avskaffade. Förutsättningar för demokrati.

Alla rwandier deltar i arbetet för en stabiliserad relation mellan människan och naturen. Jorderosion och klimatförändringar fräter på förutsättningarna för framtid. Alla, precis alla, avsätter varje sista lördagen i månaden för miljöarbete: plantera träd, förbättra gemensam infrastruktur eller helt enkelt städa upp!

Givetvis deltar också president Kagame, som lett landet sedan folkmordets dagar. Han och Rwanda har skapat en modell för hur utveckling kan förverkligas. Målet är att bli oberoende av bistånd. Han är en disciplinerad, varm och kunnig ledare. Visionär och pragmatiker.

I sommar kommer Kagame till Tällberg Forum.

Publicerad i Dalarnas tidningar 090316

Ett avskyvärt maktmissbruk

2009-02-23T11:57:00.004+01:00

Inga-Lill Örnerfors Modin skrev i förra vecken en krönika om makt och maktmissbruk. Lika tänkvärd som läsvärd. Alldeles intill, i samma tidning, hade huvudledaren, signerad Pernilla Ohlin, rubriken ”I huvudet på en polis”.

Polisen är makthavare. Den står för ordningsmakten. Den förfogar över och har rätt att använda våld för att upprätthålla lag och ordning i vårt land. Polisen förfogar över ett våldsmonopol. Polisens uppdrag bygger på medborgarnas förtroende, att de metoder som polisen använder står i god samklang med grundläggande samhällsvärderingar och rättskänsla.

I fallet med Malmöpoliserna har ledarredaktioner och debatt framför allt upprörts över de fördomsfulla tillmälen – apedjävlar och blattedjävlar – från poliserna. Själv tycker jag att det verkligt grova i polisernas upphetsade ”samtal” var de direkta förebuden om det våld som skulle tillgripas i syfte att ”göra honom steril”, ”att knäcka benen”. Där uttalar poliserna en intention som nästan förväntansfullt väntar på möjligheten att kasta sig över bråkmakarna. En professionell polismakt får inte låta sig provoceras så lätt som i detta fall.

Detta är ett avskyvärt maktmissbruk. Jag tror inte för ett ögonblick att dessa poliser var på scenen för att bara passivt betrakta händelseförloppet. Beskedet från åklagarmyndigheten var ju att förundersökningen lades ned därför att just dessa poliser i princip inte skulle ha med saken att göra. Detta är också ett slags maktmissbruk. Åklagarmyndighetens roll är att pröva om myndighetsutövningen sker i samklang med grundläggande värderingar och rättssäkerhet. Detta kom nu inte att ske i detta fall.

Jag delar Inga-Lills insikt att ”förr eller senare raseras det system som inte bygger på demokratisk grund och ömsesidig respekt och en människosyn värd namnet”.

Slutna maktapparater, där man kan hålla varandra om ryggen, är maktmissbrukets bästa grogrund. Insyn och överprövning av maktbruk är den bästa garantin för maktutövningens legitimitet. Slutna styrelserum, slutna sällskap, MC-klubbarnas brödraskap, en bys slutenhet mot en kritisk omvärld, en FRA-lag är alla exempel på företeelser som kan få maktmissbruk att gro och slå rot.

Samtalet, öppenheten, transparensen både mot andra och mot sig själv är viktig. Men kanske viktigast av allt är mognaden och modet att ta det ansvar som går bortom omsorgen om blott sig själv, sina egna intressen och den egna gruppen eller kårens intressen.

Polisyrket är svårt. Beslut – till exempel om våldsutövning – måste fattas i pressade situationer. Polisens utsatta arbete blir säkrare och effektivare med allmänhetens förtroende och tillit.

Publicerad i Dalarnas tidningar 2009-02-16

Förändringens förändring

2009-01-30T10:15:00.001+01:00

Under triumfatoriska former trädde Obama till. Capitoliums klassisk-romerska arkitektur och storslagenhet, miljonerna i publiken, miljarderna vid TV-skärmarna förstärkte känslan av en härskares intåg.

Men Obama är ingen romersk imperator. Han äger förmågan att förena auktoritet, kunskap och närhet till människor: ”We, the people”. Obama framstod som ett förkroppsligande av USA’s konstitution och dess höga ideal. Hans tal var förutom en uppriktig analys av ett förfärligt världsläge samtidigt ett löfte om att den förestående förändringen måste bygga på tydliga värderingar: ”Ärlighet, Hårt arbete, Mod, Fair play, Tolerans, Nyfikenhet, Lojalitet, Viljan att försvara det nationen står för”

Hans tal var ett löfte till den amerikanska befolkningen, men också till världen om demokrati, mänskliga rättigheter och nödvändigheten av människans måttfullhet i sin relation med naturen.

Obama kommer att bygga sitt förändringsarbete utifrån den nära 250-åriga, amerikanska erfarenheten. Han beskrev den som en ständigt kamp för rättvisa, demokrati och allas rätt till framtidens möjligheter. Hans vision för världen var inte erövring, utan samlevnad; men att alla nationers, religioners och etniciteters samlevnad måste bygga på de värderingar som kom till uttryck i det amerikanska grundlagsfädernas förarbeten.

Detta är inga dåliga utgångspunkter för att bygga en demokratisk världsordning som gör det möjligt för oss alla att både bejaka ekonomisk utveckling, innovation och harmonisk samlevnad. Obama stakade ut en väg, förklarade sig beredd att vara stigfinnare.

Detta kommer långt ifrån alla ledares nationer bejaka. Han ger sig inte ut på såpad bana. Hat, hegemonisk konkurrens, nationella intressen och makt är några av alla de väldiga hinder som står emellan hans vision och dess praktiska förverkligande.

Ingen annan ledare för någon nation har så tydligt förmedlat en vision om framtiden. Obama placerade Europa på efterkälken, liksom naturligtvis Ryssland och Kina. Nu kommer han att prövas.

Kriser är förändringens bäste vän. Runt om i världen får hundratals miljoner människor idag se sina livschanser förändras och försämras. Vi ser social oro och upplopp i grannländer som Island, Lettland och Litauen. Vi ser hur länderna i Sydösteuropa fryser in i benmärgen. Vi ser hur eskalerande naturkatastrofer i Sydostasien, i Afrika och Centralamerika medfört att klimatflyktingarna är fler än alla andra flyktingkategorier sammantagna. Vi ser hur 10-tals miljoner amerikaner förlorar jobb, hus och hem. Till alla dessa gav Obama sitt löfte om nytt hopp och ny framtid.

Obama sa något verkligt insiktsfullt: ”summan av vad vi tillsammans kan stå för är mycket större än vad vi som enskilda förmår”. Detta är systemtänkandets själva kärna. Det är på detta som formeringen av ekonomisk politik, välfärds-politik, miljöpolitik och säkerhetspolitik måste bygga. Inte bara på lokal och nationell nivå utan också den nivå som krävs för att klara av det globala sammanhang som vi alla varit delaktiga att skapa.

Detta arbete har nu givits både ett sammanhang, en utgångspunkt och en vision. Tärningen är kastad.

Krönika publicerad i Dalarnas tidningar 090124

På tisdag kommer det riktiga sekelskiftet

2009-01-19T16:55:00.004+01:00

Det 21:a århundradet börjar tisdagen den 20 januari 2009. Kanske. Vi må hoppas så.

Den 20 januari 1930 – några månader efter börskraschen 1929 - hade människor inte i sin fantasi några föreställningar om den framtid som skulle bli deras. Man kunde inte föreställa sig en helt ny ekonomisk teori och en Keynes, en Roosevelt och en The New Deal, en depression och en ekologisk katastrof – Dustbowl, Hitler och fascismens/kommunismens fasansfulla följder. Man kunde inte föreställa sig FN, Världsbank och IMF. Man kan aldrig handla utanför sitt faktiska historia sammanhang, men man kan förutse och förändra.

För tjugo år sen föll Berlinmuren. Francis Fukyama proklamerade ”The End of History”. Demokratisering och marknadernas globalisering skulle ta över från nationalism och ideologiska utopier. Allas intressen skulle konvergera in i en enda gemensam vision: ekonomisk tillväxt. Tillväxten skulle lösa alla politiska problem. ”The Breaking of Nations” som Robert Cooper formulerade tidens förhoppningsfulla vision.

Men så blev det inte. Förtroendet har steg för steg runnit ur det geopolitiska systemet: Intressena har divergerat, inte konvergerat. Robert Kagan kallar vår nutid ”The Return of History – and the end of dreams”. Putins Ryssland och Kina har blivit alltmer auktoritära. Den demokratiska modellen har inte fått stadigt fotfäste vare sig i den muslimska världen eller i Sydostasien. Religiös fundamentalism stävjar reformer och främjar terrorism. Fattigdomen biter sig envist fast. Syd står mot Nord i alla slag av internationella förhandlingar. Nedrustning låter vänta på sig liksom avtal om eliminering av kärnvapnen. FN’s Säkerhetsråd visar sig ständigt vara en usel konfliktlösare. Det blev inget frihandelsavtal, Kyotoprotokollet blev ett misslyckande. Destabiliseringen av regionen från Palestina ända bort till Indien fortsätter.

De förhoppningar som fästs vid Obamas vision, person och förmåga att hela samtidens svårt motstridiga intressen, är enorma. De är i sig en spegling av samtidens djupnande förtroendekris, globalt i geopolitik i finanssystem och i marknader. Alle Menschen werden Brüder. Riktigt så blev det inte. Några blev det, men mer än andra.

Framtiden blev inte som vi tänkt oss i prognoser, kalkyler, löften till väljare, kunder och sparare. Vi lovades vare sig finansiell härdsmälta eller destabilisering av miljö och klimat. Inte en enda analytiker spådde att 2008 skulle bli det sämsta börsåret på 100 år. 165 000 miljarder kronor rann ut ur världens 56 största börser. Man kan anta att ungefär samma värden runnit ur fastigheter, onoterade papper och företag. Vi hade för få alarmister!

De risker som vi kollektivt har tagit överstiger vår förmåga att hantera, kontrollera och betala för dem. Regeringar kan inte förhandla och slå kompromisser med smältande isar, bara med varandra. Vi kan inte plötsligt omkonstruera statsfinanser för att klara 10-15% arbetslöshet. Finansministrar över hela världen söker rädda banker, konsumtion och tillväxt med att pumpa in över 100 000 obudgeterade miljarder kronor i stöd, lån, garantier och säkerheter. Hur skall dessa finansieras i en krympande världsekonomi? Spara, låna eller sedelpress? Förhoppningen är att dessa ska ta oss tillbaka till den utveckling som en gång var; en global överbyggningspolitik. Men klockor är inte till för att vridas tillbaka. Uppenbarligen har vi – åtminstone kollektivt – gjort fel saker. De blir inte bättre av att vi ökar effektiviteten. Det är faktiskt bättre att göra rätt saker fel än att göra fel saker rätt.

Att återskapa förtroendet – på alla nivåer – det blir allas vårt stora framtidsprojekt och gemensamma ansvar.
Att återskapa förtroendet kräver ett annat ledarskap – politiskt och ekonomiskt - än det som medverkat till att bryta ned det. Vår tids visioner har präglats av naivitet och fatal brist på den helhetssyn som globaliseringen av det mänskliga samhället kräver. Eller som Albert Schweitzer uttryckte saken: Människan har förlorat sin förmåga till förutseende och att handla i tid. Vi har att bevisa att han hade fel.

Ett viktigt skäl till att fallet blivit så tvärt och stort är att politik och kapital/näringsliv gått i armkrok. Tillväxt i ekonomi, jobb och marknadsvärden har givit fortsatt säte vid makten vare sig i en regering eller i en bolagsstyrelse. Den expanderande lobbykulturen har suddat rågångar och integritet. Belöningssystemen har tråcklat in sig i varandra, korrumperar. Det finansiella systemet – Wall Street har varit normbildande - har tagit skamliga risker, vars effekter transporteras in i den reala ekonomin. 2009 och 2010 växer arbetslöshet och sjunker konsumtion. 2008 års budgetunderskott i USA blir astronomiska, 70 000 miljarder kronor, 8,2% av BNP.

Men den svåraste uppgiften av alla är att få klimatkrisen och destabili¬seringen av jordens kritiska ekosystem under kontroll. Dessa problem kan inte lösas styckevis och delt. De måste lösas i det komplexa systemsammanhang de utgör. Varken analys, politik eller förhandlingar (Köpenhamn 2009) är organiserade för att klara denna uppgift.

Må Obama ge oss ett ledarskap som bygger på principfast pragmatism. Det måste grundas i verklig demokrati, jämlikhet, rättssäkerhet och i nedkylning av nationalism, kulturell, religiös och ekonomisk funda¬mentalism. Demokratin och den starka politiken är de svagas bästa skydd. Den oreglerade marknaden blir de starkas vädjobana. Marknaden får aldrig vinna över demokratin men vara ett medel för dess förverkligande. Det är politiken som ska reglera marknader, inte marknader som ska bestämma politiken. Bara politiken kan ta ansvar för helheten.

Därför är det hög tid att söka reda på svaren på varför det som hänt och händer kunde hända.

Om världens kortsiktighet och egenintressen trasar sönder Obamas trovärdighet och handlingsutrymme vore detta en oersättlig katastrof.
Han – och USA – klarar inte uppgiften ensam.

Vi måste alla hjälpa till.

Publicerad på Newsmill 090116

To care for the world

2009-01-15T10:03:00.001+01:00

The first LP we had in our family was Beethoven’s Violin Concerto. It was in the early 1950’s. The soloist was Ruggiero Ricci. The very first symphony I heard live at the theatre in Gävle was Beethoven’s Fifth. Beethoven has since become a companion in my life.

Åke Holmqvist, Sweden’s foremost authority on Beethoven, has told me what a uniquely free artist Beethoven was. Early on he received a life annuity from three benefactors. It was completely unconditional – no strings attached. Imagine no charitable institution, no Swedish Arts Council, no donor, no sponsoring company, no royal endowments or princely gift, no festival whose status, power or brand had to be glorified.

Beethoven’s music is an expression of free visionary power.

The process of formulating, cultivating and revealing the reality he wanted to embrace the humankind, must have been a never ending flow of trials and tribulations: an unceasing struggle to bring out the truth about himself; to have the courage not to divert from or compromise aesthetic, philosophical or, of course, musical principles and ideals.

What form would Bethoven’s music have taken had he lived today? Would it have been possible. I don’t think so. His music carries faith in the ideals of truth, courage, beauty and joy: that the sublime would be possible. His music is carried by a non-religious faith that this is achievable.

Beethoven lived close to nature. He felt more at home in the forests and in the countryside than in Vienna. In the summers he would travel to some village with his various belongings and his heavy load of notes and musical scores. He found his inspiration during his country walks; his inner conversations with Nature. In 1803 he created the first sketches for the Pastoral Symphony. In 1808 he completed it in a crescendo. The Pastoral Symphony is a confirmation of man’s connection with Nature.

Had Beethoven been alive today I am convinced that he would have scolded us. Angry. Cross. He would be seething with rage. “What are you doing? My fellow human beings! You are completely mad. When I was alive the concentration of carbon dioxide in the atmosphere was not more than 260 – 270 ppm. You have now let it reach 387, soon to be 450. The environment and the climate have been destabilised. When I composed the Pastoral Symphony, the population of the earth was only about one billion. Now you are almost seven billion. When I wrote the Sixth, we could still rely on nature’s predictability and its stable regularity.

You have not taken good care of the earth. I would not have been able to compose that nature symphony today. It would have struck a wrong chord. Today it would have been a cacophony. A “Scream”, like Edvard Munch’s. He foresaw the times to come. In a way it was lucky that the Sixth was written in order that you who live today can relive visions that were possible 200 years ago.”

“What’s more, fellow human beings”, continues Beethoven, “I must tell you that there are other aspects of the future which did not turn out in the way I had hoped. Today’s world does not possess the joy, harmony and steady tick tock, tick tock - the reliable pulse and rhythm of the Eighth Symphony. I hardly see the portrayal of the heroic, unselfish leadership of the Third Symphony in the reality of today. Napoleon’s hunger for power was just the beginning. My attempt in the Ninth Symphony to give an aesthetic, poetic and at the same time, magnificent guidance to man in his search for himself has become a political pop song for the European Union. The restlessness and heavenly sequences were a way for me to free myself from the fateful horror I expressed in the introduction – which you will hear very soon. “But”, says Beethoven, “I managed to end the Fifth with a triumphant victory over myself.”

******************

In Beethoven’s time things were by no means easy, but our time is even more difficult. In his time the risks in society, economy, finance, and the environment were separate and local problems. Today, the local risks are tightly interconnected. The bankruptcy of Lehman Brothers was transmitted at the speed of lightning to the Swedish credit market. GM’s crisis was also Saab’s misfortune. The risks have become global. The future did not become what we had foreseen in prognoses, calculations, promises to voters, customers and to members of society. There was no forewarning of a financial meltdown or the destabilising of the environment or the climate. Not one of the thousands of so-called analysts came anywhere near to predicting that year 2008 would become the worst year on the stock market for 100 years. The alarmists were far too few!

The collective risks we have taken have surpassed our ability to handle, control and pay for them. Governments cannot negotiate and compromise with the melting ice masses, only with each other. We cannot suddenly reconfigure state finances in order to cope with an unemployment rate of 15% and negative growth.

Finance ministers worldwide are attempting to rescue banks, consumption and growth by pumping in trillions. We have now reached approximately SEK 100 trillion in crisis packages and guarantees, which are outside the budget, in the hope that these will return us to the trends we had previously; in the hope that the future will continue as planned. But it is obvious that everything went wrong. Mistakes are not there to be repeated. Clocks are not there to be turned back. It is clear that we – at least collectively – have done the wrong things, although highly efficiently. Raising efficiency will not help. It is, in fact, better to do the right things wrong than to do the wrong things right.

Our biggest problem is that we have not cared for that which is most important of all in society: the sense of trust. “Alle Menschen werden Brüder”. This is not quite what happened. Some did more than others. Trust in geopolitics has fallen to a low level: we did not get a free trade agreement, the Kyoto protocol became a failure. The destabilisation of the region stretching from Palestine to India continues.

Trust in the global financial system disappeared overnight and can result in the collapse of the world economy.

To rebuild trust on all levels will be a major future project for all of us and our joint responsibility. Our hope for the new year – and for the years to come. Rebuilding confidence calls for a different leadership – both politically and economically – from that which has contributed to the breakdown. Tragically done enough in good faith. The visions of our time have been characterised by naiveté and a fatal lack of a holistic view. Or as Albert Schweitzer expressed it: “Man has lost the capacity to foresee and to forestall”.

In his summing up of the last meeting of ministers a few weeks ago, French President Sarkozy judged no less than twelve times that the EU’s new financial and climate agreements would be historic. It is probably safer to let history itself decide. Recently, Swedish Prime Minister Reinfeldt spoke negatively of the possibility of a strong climate agreement.

Barack Obama and his new ministers and advisors have realised that to get through the next few years can be compared to passing through the eye of a needle. We must struggle through a financial crisis, recession, environmental, social, ethnic and national conflicts – to transform a world of increasingly diverging interests to one of converging interests. The expectations are enormous. No-one can afford a failure on his part. The new leadership must deliver an offer we can’t refuse, which cuts through prejudices, ignorance, the shortsightedness of power interests, destructive hopelessness and naïve optimism. This is an offer which is capable of joining nations and factions in the task of making the world a safe place, where ecology and economy can develop in harmony: “Rework the World”, as we in all humility have named one of the Tällberg Foundation’s central projects.

When crises and despair are deepest, the human race faces its greatest challenges. 2009 must become the year of re-thinking. The year of new visions. Not a year of looking back, searching for the shores we have left for ever. 2009 will be the year of Beethoven. “Seid umschlungen Millionen, diesen Kuss der ganzen Welt!”

The cruel irony of Beethoven was that he expressed the truth about himself and his world through music which he himself couldn’t hear. He relied on others to listen. And we still do.

In the same way, we must adapt our way of life on earth to care for the planet and lead the world towards a secure a future, beyond that future which we ourselves will see and experience; but rely on the fact that others will be able to do so. Will this happen? The answer lies within ourselves. We can only care for the world by daring to see the truth about ourselves. Beethoven dared to do this.

Let 2009 be the year when we understood that there is no truth without beauty. And that there is no beauty without truth.

Now for his Fifth Symphony.

Speech at Stockholm Cathedral, December 31st, 2008

Att vårda världen

2009-01-13T09:53:00.001+01:00

Den allra första LP-skivan som vi fick i vår familj, det var Beethovens violinkonsert. Det var någon gång alldeles i början av 1950-talet. Solisten hette Ruggiero Ricci. Den allra, allra första symfonin jag hörde ”live” på Gävle teater, det var Beethovens Femte. Beethoven har sen dess blivit en ledsagare genom livet.

Åke Holmqvist – vår främste Beethovenkännare– har berättat för mig om vilken unikt fri konstnär Beethoven var. Han fick tidigt, av tre välgörare, en livränta livet ut. Den var fullkomligt villkorslös – ingen motprestation. Tänk er – inget Statens kulturråd, ingen välgörare, inget sponsrande företag, ingen kurfurste, ingen festival vars status, makt eller varumärke som skulle behöva förhärligas.

Beethovens musik är uttryck för fri visionär kraft.

Processen att formulera, att renodla, att synliggöra den verklighet han ville skulle omsluta människan, den måste ha varit ett aldrig sinande flöde av självprövningar: en kamp för att oupphörligen ta fram sanningen om sig själv; att ha modet, att inte vika från, att inte kompromissa med estetiska, filosofiska och, givetvis, musikaliska principer och ideal.

Hur skulle Beethovens musik ha gestaltats om han levt idag? Skulle den alls ha varit möjlig? Jag tror inte det. Hans musik bär fram tron på idealen om sanning, mod, skönhet, glädje: att det sublima skulle förverkligas. Hans musik bärs av en icke-religiös trosvisshet, att så vore möjligt.

Beethoven var nära naturen. Han trivdes bättre i skogarna, på landet än i Wien. Inför somrarna for han iväg till någon by med sitt pick och pack och sitt stora lass med alla sina anteckningar och partitur. Han sökte sin inspiration under vandringar; han förde sina inre samtal med naturen. 1803 gjorde han de första skisserna till pastoralsymfonin. 1808 skrev han den färdig i ett crescendo. Pastoralsymfonin är en bekännelse till människans samhörighet med naturen.

Om Beethoven hade varit med oss här idag är jag övertygad om att han skulle ha skällt ut oss. Arg. Vresig. Han skulle ha fräst ”Vad håller ni på med? Människa! Ni är komplett galna. När jag levde så var ppm-värdet – koncentrationen av koldioxid i atmosfären - inte mer än 260-270. Nu har ni dragit iväg till 387, snart 450. Miljön och klimatet är destabliliserat. När jag skrev pastoralsymfonin var vi bara nån miljard människor på jorden. Nu är ni snart sju. När jag skrev sexan, då kunde vi fortfarande lita på naturens förutsägbarhet och stabila regelbundenhet.

Ni har inte vårdat jorden väl. Jag skulle inte ha kunnat skriva den där natursymfonin idag. Den hade skorrat falskt. Idag hade den blivit atonal. Ett skri, likt Edvard Munchs. Han såg tider som skulle komma. På sätt och vis var det väl tur att sexan blev skriven så att ni som lever idag, för er själva kan levandegöra de visioner som var möjliga för 200 år sedan.”

”Och förresten ska jag bara säga dig, människa”, fortsätter Beethoven, ”framtiden blev heller inte på andra sätt som jag hade hoppats. Världen äger inte Åttonde symfonins glädje, harmoni och stadiga (tick tack, tick tack), pålitliga puls och rytm. Treans porträtt av det heroiska, osjälviska ledarskapet ser jag inte mycket av ute i verkligheten. Napoleons makthunger blev bara början. Mitt försök att i den Nionde symfonin ge en estetisk, poetisk och samtidigt magnifik vägledning för människans sökande efter sig själv har blivit till en politisk slagdänga för EU. Sjuans rastlöshet och himlastormande sekvenser var ett sätt för mig att göra mig fri från den ödesmättade fasa jag bekände i den Femte symfonins intro - som ni alldeles strax ska lyssna till. Men jag klarade av att avsluta Femman, säger Beethoven, med en triumfatorisk seger över mig själv.”

Beethovens tid var ingalunda enkel, men vår tid är svårare. Då var riskerna i samhällsliv, ekonomi, finans, miljö separata och lokala problem. Nu är de lokala riskerna tätt sammanflätade med varann. Lehman Brothers’ konkurs transporteras blixtsnabb till svensk kreditmarknad. GM’s kris blir också Saabs olycka. Riskerna har blivit globala.

Framtiden blev alls inte som vi tänkt oss i prognoser, kalkyler, löften till väljare, kunder och till samfunds¬medlemmar. Vi lovades vare sig finansiell härdsmälta eller destabilisering av miljö och klimat. Inte en enda av 1000-tals s k analytiker var i närheten att spå att 2008 skulle bli det sämsta börsåret på 100 år. Vi hade alldeles för få alarmister!

De risker som vi kollektivt har tagit överstiger vår förmåga att hantera, kontrollera och betala för dem. Regeringar kan inte förhandla och slå kompromisser med smältande isar, bara med varandra. Vi kan inte plötsligt omkonstruera statsfinanser för att klara 15% arbetslöshet och negativ tillväxt.

Finansministrar över hela världen söker rädda banker, konsumtion och tillväxt med att pumpa in biljoner. Vi är uppe i kanske hundra obudgeterade biljoner kronor i krispengar och garantier i förhoppningen om att dessa ska ta oss tillbaka till den utveckling som en gång var; att framtiden skall få fortsätta som det var tänkt. Men det blev ju uppenbarligen så alldeles fel. Misstag är inte till för att upprepas. Klockor är inte till för att vridas tillbaka. Uppenbarligen har vi – åtminstone kollektivt – gjort fel saker, om än med hög effektivitet. De blir inte bättre av att vi ökar effektiviteten. Det är faktiskt bättre att göra rätt saker fel än att göra fel saker rätt.

Vårt största problem är att vi inte vårdat det allra viktigaste av allt i ett samhälle: förtroendet. Alle Menschen werden Brüder. Riktigt så blev det inte. Några blev det, mer än andra. I geopolitiken har förtroendet ramlat ned på låg nivå: Det blev inget frihandelsavtal, Kyotoprotokollet blev ett misslyckande. Destabiliseringen av regionen från Palestina ända bort till Indien fortsätter.

Förtroendet försvann över natten ur det globala, finansiella systemet och kan brista i den reala ekonomin.

Att återskapa förtroendet – på alla nivåer – det blir allas vårt stora framtidsprojekt och gemensamma ansvar. Vårt hopp för det nya året – och de som kommer.

Att återskapa förtroendet kräver ett annat ledarskap – både politiskt och ekonomiskt - än det som medverkat till att bryta ned det. Tragiskt nog för det mesta i god tro. Vår tids visioner har präglats av naivitet och fatal brist på helhetssyn. Eller som Albert Schweitzer uttryckte saken: Människan har förlorat sin förmåga till förutseende och att handla i tid.

Sarkozy gjorde för ett par veckor sedan, inte mindre än tolv gånger bedömningen i sin sammanfattning av sistlidna ministermöte, att EU’s nya finans- och klimatavtal skulle vara historiskt. Det är nog säkrare att låta historien själv avgöra saken. Reinfeldt baissade häromdagen möjligheterna för ett starkt klimatavtal.

Barack Obama och hans tillträdande ministär och rådgivare har insett att de närmaste åren kommer att bli ett nålsöga. Vi måste ta oss igenom finanskris, recession, miljökris, sociala, etniska och nationella motsättningar. Förvandla en värld av alltmer divergerande intressen till en med konvergerande intressen. Förhoppningarna är enorma. Ingen har råd med att han misslyckas. Det nya ledarskapet måste leverera ett erbjudande som vi inte kan refusera, som skär genom fördomar, okunskap, maktintressenas kortsiktighet, destruktiv hopplöshet och naiv optimism. Ett erbjudande som förmår samla - nationer och fraktioner - för uppgiften att göra världen till en säker plats där ekologi och ekonomi kan utvecklas i harmoni: ”Rework the World”, som vi i all ödmjukhet har kallat ett av Tällberg Foundations centrala projekt.

Människans uppgift blir som störst när kris och förtvivlan är som djupast.
2009 måste bli omtänkandets år. De nya visionernas år. Inte tillbakasökandets; letandet efter den strand som vi för alltid har lämnat. 2009 blir Beethovens år. ”Seid umschlungen Millionen, diesen Kuss der ganzen Welt!”

Beethovens grymma ironi var att han uttryckte sanningen om sig själv och sin värld genom en musik som han inte själv kunde höra. Han förlitade sig på att andra skulle höra. Och det gör vi.

På samma sätt måste vi förändra våra sätt att leva på jorden och vårda världen för att säkra en framtid, bortom den vi själva kommer att kunna se och uppleva; men förlita oss på att andra skall kunna göra så. Blir det så? Svaret ligger inom oss själva.

Vi kan bara vårda världen genom att våga se sanningen om oss själva. Beethoven vågade.

Låt 2009 bli det år då vi förstod att det inte finns någon sanning utan skönhet. Och det inte finns någon skönhet utan sanning.

Poznan

2008-12-29T16:17:00.003+01:00

Vi landar mitt i natten på Poznans flygplats i en disktrasegrå dissoppa. Under färden i taxin in till det lilla hotellet vid det stora torget passerar vi en vägskylt, Katowice. Jag minns mitt besök där och i det närbelägna Auschwitz för fyrtiofem år sedan. Under resan hem passerade vi Poznan, också då mitt i natten. Tåget blev stående mitt ute på en oändlig rangerbangård. Tåget skulle pass- och tullbehandlas, innan vi skulle rulla vidare mot Östberlin.

Nattåget var överfullt. Själv låg jag på en hatthylla på en hoprullad matta som jag köpt i Warzawa. I mattan hade jag sytt in fem tusen dollar för att smuggla ut de medel som en ung polsk student, Gregory, behövde för att ta sig ut och hoppa av till USA för medicinstudier.

Nu kom jag till ett öppet och demokratiskt Polen och Poznan: samlingsplats för 11.000 delegater och tillresande till FN-s förberedande klimatkonferens på vägen mot COP15-mötet i Köpenhamn om precis ett år. Det är där och då det avgörande avtalet skall undertecknas.

Men jag måste ändå ställa mig frågan: Hur skall detta faktiskt gå till? Och hur skall ett avtal göras tvingande och respekterat? Spåren förskräcker.

Mötet i Poznan var oöverskådligt. Delegater från 190 länder samlades i 100-tals sessioner i enorma fönsterlösa rum. De påminde mig om verkstäder i kinesiska Guangdong, där arbetarna sitter i snörräta rader utan inbördes kommunikation. Utanför dessa förhandlingshav, i korridorerna marknadsförde 100-tals miljö- och forskningsorganisationer sina budskap. Överblick omöjlig.

Kontakten mellan de politiska ledarna och de processer som pågår är tunn som vatten. I Poznan härskade förvirring. Bristen på förutsättningar för meningsfull kommunikation förtunnar den demokratiska processen.

Den blir påtagligare på ett annat ställe i Europa, i Bryssel, där ett ministermötet syr ihop en kompromiss under den franske presidenten Sarkozys adrenalinstinna ledning. Europa skall satsa miljarder för att häva den ekonomiska krisen och sänka CO2 utsläppen med 20% senast år 2020. Men avtalet är ett grovmaskat såll. De stora industriella utsläpparna och kolberoende öststater såsom Polen men också Italien får generösa undantag. Och för den delen, om man vill flytta sina egna nationella CO2-reduktioner till något uland, så går det också bra. Vem skall kunna mäta och kontrollera detta? På direkt fråga till förhandlingschefen Yvo de Boers närmaste rådgivare om vilken makt som kan tillgripas mot dem som inte följer avtalet får jag svaret ”Gee, that’s a good question”.

Jag lämnar Poznan tidigt i dagbräckningen. Precis framför flygplatsen reser sig över slättlandet ett väldigt koleldat kraftverk. Röken bolmar och sprids mot himlen i den stilla vinden. Ett – av många – undantag.

Bo Ekman

Vad man kan hitta i en låda

2008-12-22T16:24:00.000+01:00

Ingegerd och Henrik, vår mor och far, lämnade mig och mina syskon en hel del att tänka på. I en efterlämnad låda fann jag alldeles härförleden ett par skrifter som tillsammans definierar deras principer och politiska hållning.

Den första är en uppteckning – tryckt 1921 – som Henrik som 26-åring gjorde efter sin första resa som Albert Schweitzers tolk på dennes resor genom Sverige. Schweitzer var teolog, läkare och en av samtidens främste Bach-tolkare. Han reste land och rike runt för att samla pengar till sin läkarstation i Lambarene, som ligger i nutidens Gabon i Västafrika. Schweitzer var en av de stora humanisterna. Han fick Nobels fredspris 1951.

Schweitzer, uppvuxen i gränslandet mellan Tyskland och Frankrike, upplevde allt av mänsklig ondska under sin levnadsbana. Den belgiske kung Leopolds förgörelse av Kongo, första världskrigets slakthus, sjukdomar och fattigdom, andra världskrigets fasor, folkmord och fascismens förföljelser.

Den andra skriften är en bok utgiven av Albert Bonnier, i slutet av 1943. Den heter Tyskland går sista ronden. Den är skriven av journalisten Gunnar Thorstensson Pihl. Han utvisades av Gestapo och tyskarna i augusti 1943 efter att ha arbetat som korrespondent i landet i över tjugo år.

Pihls skildring är precis, faktafylld och håller inför eftervärldens historieskrivning. I kapitlet ”Under judestjärnan” redogör Pihl i minutiös, kylig detalj för hur många judar som dittills ”Likviderats” – ca 4,3 miljoner. Hans prognos är – 1943 – att innan allt är över skulle 5,5 miljoner komma att utrotas. Det blev 6 miljoner. Han beskriver i detalj många av nazisternas tillvägagångssätt, dock inte gaskamrarna. Han beskriver organisationen av förintelsen. Han beskriver Adolf Eichmanns roll. Hans bok gavs ut i Sverige och USA. Pihl såg till att vi visste.

Ingegerd och Henrik visste. De stack heller inte under stol med sin kunskap. Att våga stå för den kunskap som man äger och den insikt man förvärvat gör en människa till människa. Ansvaret för att veta är alltid ens eget. Aldrig någon annans.

Här i Dalarna fanns två koncentrationsläger under kriget: ett i Smedsbo och ett i Långmora. Även Falu fängelse användes för internering. Dit fördes - utan åtal, rättegång eller dom - ”misstänkta” utländska medborgare, företrädesvis tyskar som flytt i sin opposition mot Hitler. Berättelsen om dessa läger finns återgiven i boken ”Svenska koncentrationsläger i tredje rikets skugga”. Författare är Tobias Berglund och Niclas Sennerteg.

Henrik tjänstgjorde också som själasörjare vid fängelset i Gävle. Varje julafton ledde julhögtiden för fångarna, som man sade på den tiden. Henrik talade om ensamhet, förtvivlan men också om människovärde och hopp.

Schweitzers rättesnöre ”Vördnad för livet” lämnade aldrig Ingegerd och Henrik i deras praktiska arbete.

Bo Ekman
2008-12-22

Växthusgaser från Lappland en tidsinställd metanbomb

2008-12-01T16:51:00.000+01:00

Tällbergstiftelsen utmanar FN:s klimatpanel och världens regeringar: Industriländerna måste reducera sina utsläpp av växthusgas till noll. FN:s klimatpanel IPCC bortser från några av de allvarligaste konsekvenserna av den globala uppvärmningen. Exempelvis kan utsläppen av växthusgas från Sibirien, Alaska, Lappland och frusna havsbottnar utvecklas till en tidsinställd metanbomb. Samtidigt har världens regeringar alldeles för låga ambitioner i klimatfrågan. Vad som krävs är att industriländerna helt eliminerar sina utsläpp av växthusgaser och redan till 2020 minskar dem med 70 procent. Det skriver Bo Ekman och Europaparlamentarikern Anders Wijkman, ordförande respektive vice ordförande i stiftelsen Tällberg Foundation, samt professor Johan Rockström, chef för Stockholm Environmental Institute och styrelseledamot i Tällbergstiftelsen. De presenterar i dag skriften "Grasping the climate crisis" vid FN:s stora klimatmöte i polska Poznan.

När klimatförhandlarna i dag möts vid FN:s stora klimatkonferens i Poznan är det precis ett år kvar tills ett nytt internationellt klimatavtal - en fortsättning på Kyotoprotokollet - förväntas vara färdigförhandlat. Mycket står på spel. Rapporterna från FN:s klimatpanel (IPCC) från år 2007 visar allvaret i situationen.

Raden av nya forskningsrön - till stor del ännu ej behandlade av IPCC - visar att klimatförändringen är både snabbare och mera allvarlig i sina konsekvenser än vad experterna var överens om för bara några år sedan. Det vi lärt av denna nya forskning är utgångspunkten till den nya skrift - "Grasping the climate crisis. A provocation from the Tällberg Foundation" - som vi i dag presenterar inför mötet i Poznan.

Förtroendet för hela förhandlingsarbetet måste grundas på att följande villkor uppfylls:

1) Bred enighet bland världens länder om kunskapsläget på klimatområdet. IPCC är en viktig utgångspunkt, men alls inte den enda.

2) Bred enighet om vad som behöver göras för att undvika "farlig klimatförändring" och hur minskningen av klimatpåverkan skall fördelas mellan länderna.

3) Bred enighet om vilka sanktioner som skall vidtas mot de länder som ej lever upp till sina åtaganden.

Utgångspunkten för förhandlingarna är att undvika att medeltemperaturen på jorden ökar med mer än 2 grader Celsius. Detta mål sattes upp för mer än tio år sedan och har ansetts vara en garant mot så kallad farlig klimatförändring ("dangerous climate change"). Ny forskning hävdar att 2-gradersmålet är för högt för att man ska vara på den säkra sidan . Om temperaturen ökar med 2 grader är risken stor, inte bara för att sommarisen i Arktis helt försvinner utan även för att glaciärerna i Himalaya smälter ned och att Grönlandsisens avsmältning stegras. Konsekvenserna blir ödesdigra. Havsvattennivån på 100 års sikt kan öka med 2-3 meter, och på längre sikt med 6-7 meter. Färskvattenförsörjningen för mer än en miljard människor runt Himalaya skulle påverkas katastrofalt. Slutsatsen som många forskare drar är att temperaturmålet borde sänkas till max 1,7 grader Celsius.

Lika viktiga är de forskningsrapporter som visar att möjligheterna att faktiskt uppnå 2-gradersmålet, givet nuvarande trend på utsläpp och planerade åtgärder, är föga troligt. Redan EU-kommissionen har i analyser antytt att chansen att klara 2-gradersmålet är mindre än 50 procent. Nya studier från Hadley Centre, ett av världens ledande forskningscentra inom klimatområdet visar att mycket talar för att utsläppen planar ut på en nivå som leder till en koncentration av växthusgaser på 650 ppm koldioxidekvivalenter, vilket skulle motsvara en temperaturökning på 3,4-4,0 grader.

Ytterligare en fråga som borde uppmärksammas långt mera i förhandlingarna är förekomsten av så kallade feedback-mekanismer. En sådan är den snabba reduktionen av sommarisens yta och massa i Arktis. Nära hälften av den normala sommarisen har redan förlorats.

Ett annat feedbackexempel är töande permafrost i Sibirien och Alaska. Nya forskarrapporter visar på metanutsläpp från dessa marker - ja, även från Lappland - som ligger upp emot hundra gånger normala förhållanden. Det finns motsvarande 10 gånger ett års totala utsläpp av växthusgaser bundna under permafrosten. Om töandet fortsätter har vi att göra med en tidsinställd metanbomb. Därtill kommer den metangas som är infrusen på havsbottnar i norra Atlanten och Ishavet.

Metanbomben skulle verka som en "tipping point" - en abrupt tröskeleffekt - precis som när Lehman Brothers konkurs rubbade hela finanssystemet. Det finns flera sådana "tipping points" utpekade inom forskningen. En har att göra med Golfströmmens styrka och riktning. En annan rör risken för att regnskogen i Amazonas torkar ut och övergår till savann. Vad som förvånar är att IPCC så föga behandlar dessa risker.
Huvudsyftet med den skrift vi ger ut är att utmana uppfattningen att världens regeringar tacklar klimatförändringen på ett effektivt sätt. I själva verket har mycket litet hänt. Ett bevis på detta är att utsläppen av växthusgaser ökat med mer än 35 procent sedan 1990.

Kyotoavtalet har inte haft effekt. Vi menar att de förhandlingar som nu förs har alltför låg ambitionsnivå. De påminner mer om ett skyttegravskrig, där många regeringar främst ser till sina intressen och söker kompromisser utifrån vad som är "politiskt möjligt". Men det går inte att förhandla med naturen. Vi kan inte få glaciärer att sluta smälta baserat på politiska kalkyler.

Inför Poznan vill vi rikta ett antal rekommendationer till världens regeringar, först och främst till den svenska. För att ha en rimlig chans att både stabilisera klimatet och bevara ekosystemens funktionalitet bör klimatförhandlingarna riktas in mot följande målsättningar:

1. Tackla klimatförändringen inom det vidare sammanhanget av att bevara och stärka de globala ekosystemen, inte minst dess förmåga att lagra koldioxid. Tillsätt en forskarpanel av typ IPCC och i nära samarbete med denna för att studera och rekommendera åtgärder för att rädda haven och ekosystemen.

2. Fastställ en högsta ökning av medeltemperaturen på jorden till 1,7 grader Celsius. Det i sin tur kräver att utsläppen planar ut på nivån max 400 ppm koldioxidekvivalenter (350 ppm koldioxid). Detta är för övrigt den nivå regeringens Vetenskapliga råd rekommenderat.

3. Fastställ planer för anpassningsåtgärder för främst fattiga länder för en temperaturökning på upp till 4 grader - för att vara på den säkra sidan.

4. Fastställ ett mål för reduktion av de globala växthusgasutsläppen till 2050 på
90 procent. Det skulle innebära att industriländerna går ned till noll.

5. Fastställ ett mål för en minskning av utsläppen på hemmaplan med 70-80 procent för industriländerna till 2035 och i tillägg en minskning med 40-50 procent genom investeringar i utvecklingsländerna.

6. Fastställ ett mål om en utsläppsminskning för industriländerna på hemmaplan om 40 procent till 2020 och i tillägg en minskning med 30 procent genom investeringar i utvecklingsländerna.

7. Fastställ ambitionen att ta bort all kolkraftseldad elproduktion i USA, Kina, Tyskland, Ryssland, Indien, Sydafrika före 2030 så vitt koldioxidutsläppen inte hundraprocentigt säkert kan lagras. Det ger den största och säkraste reduktionen av koldioxid på kort sikt.

Är krav som dessa möjliga mål? Det återstår att se. Vi kan bara påminna om den stora omställning som gjordes inom den amerikanska ekonomin när landet väl bestämt sig för att gå med in i andra världskriget. På några månader hade industrin gjorts om för krigsändamål.

Världen går just nu genom en finanskris och risken är stor för en stor recession. Orsakerna till finanskrisen är exakt desamma som för krisen för klimatet och ekosystemen: en djup kris i resursanvändningen. Kriser i ekonomin brukar vi kunna resa oss ifrån, om än efter stora umbäranden. Skillnaden med klimatet och ekosystemen är att vi där riskerar att hamna i lägen där vi inte längre kan reparera skadorna.

BO EKMAN
JOHAN ROCKSTRÖM
ANDERS WIJKMAN

Hur tänker du, rent abstrakt?

2008-12-01T09:00:00.000+01:00

Jag har aldrig hört den frågan ställas av en enda journalist en enda gång. Den fråga som dunkas in vid alla journalisthögskolor är ”Vad gör du, rent konkret” ? Det är det ena rättesnöret i dagens journalistik. Den andra är ”Hur påverkar det vanliga människor”? Så sätts de självpåtagna gränserna för allt för många journalisters uppgift.

Men det är ju faktiskt så att all handling och allt görande bottnar i en tillämpning av någon slags abstrakt tankemodell. Vi gör oss föreställningar innan vi handlar om samband mellan åtgärd och verkan: gör vi si, så blir det så. Gör vi så, så blir det si. Vi har också abstrakta föreställningar om hur komplexa system i verkligheten interagerar eller samspelar med varandra: till exempel Dalarna med omvärlden och omvärlden med Dalarna.

Det är en gåta för mig varför journalister och media är så ointresserade av hur beslutsfattare och aktörer tänker. Hur tänkte bankerna om risk? Hur tänkte ekonomerna innan de lade sina prognoser om obruten tillväxt? Hur tänkte företagsledaren när denne anställde hej vilt i högkonjunkturen?

Helt uppenbart har vi kollektivt och enskilt i avgörande frågor tänkt fel. Verkligheten blev ju inte vare sig som det var tänkt eller som det var lovat. Vi hade ju inte alls tänkt oss – eller hur? – att de fossilt baserade energisystemen som vi utvecklat och använt skulle leda oss rakt in i en klimatkris. Det var ju heller inte alls tänkt så att globaliseringen av det finansiella systemet samtidigt skulle bädda för dess sammanbrott. Det var ju inte alls tänkt så att miljoner människor skulle varslas och blev arbetslösa. Det var ju tvärtom tänkt så att detta skulle ge oss trygghet, stabilitet, och tillväxt. Men så blev det inte. Den handling som kom ur våra tankar ledde fel.

Därför är det viktigt att ställa frågan om hur vi nu tänker om ny teknologi och en ny ekonomi. Det är naturligtvis ett tankekors att tro att allt nytt plötsligt skulle bli säkert och utan oönskade konsekvenser. Och vilka är principerna? Vilka är riskerna som vi tillsammans kan anse vara värda att ta? Det som händer lär oss att inte lita på det som sägs och det som görs. Där måste journalistiken hjälpa och vägleda. I en tidning som denna måste på varje sida den kritiska journalistiken samsas med marknadsföringens okritiska propaganda i annonser och bilagor.

Jag möter ofta en föreställning bland media och journalister att ”vanligt” folk inte skulle förstå frågor om det abstrakta, alltså om hur vi tänker. En fördom bland, inte minst TV-folk, har varit att nyheter måste uttalas så att ”Nisse i Bandhagen” kan begripa. Efter att i tio år arbetet med värderingsstudier, opinions- och marknadsundersökningar vet jag att den ”vanliga” människan inte finns. Det normala är en abstraktion, ett statistiskt uttryck för ett medeltal av allas olikheter. Se på Facebook, se på YouTube, hur olika vi är och välsignat ovanliga vi är.

Det ovanliga, det som gör att vi skiljer oss åt (och att så många skiljer sig!) är att vi först tänker och sedan gör på olika sätt.

Bo Ekman

Transportmedelsindustrins framtid

2008-11-30T09:00:00.002+01:00

När ledarna för de tre amerikanska biltillverkarna GM, Ford och Chrysler stod inför skranket i den amerikanska kongressen i förra veckan uppträdde de alla som vore de chefer för företag med enbart nordamerikanska intressen. De borde ha fått en utskällning av politikerna för sin insularitet och nationalism! Vi bevittnade en katastrofal illojalitet mot 100.000-tals anställda – däribland Volvo PV och Saab Automotive – och miljoner kunder världen över.

I krisernas spår krakelerar den globala polityren. Vi bevittnade en nedbrytning av globala affärssystem till förmån för föråldrade nationella politiska intressen. Blod blir tjockare än vatten. Det behövs nya regler för både den politiska och för ägarnas ansvarstagande i den globaliserade verklighet de själva varit med om att skapa. Vi kan lika lite acceptera ägarprotektionism som handelsprotektionism.

Den finansiella krisen som nu med svindlande hastighet transporteras in i den reala ekonomin underblåser fruktan. Jag har i många år talat om en ”överlovad” framtid. Nu, när hoten tornar upp sig, drar alla i bromsen samtidigt. Vi är ju numera alla med i samma system, sitter i samma båt. Det är den centrala innebörden i begreppet globalisering. Men nu: Rädda sig den som räddas kan.

Detta är en förtrondekatastrof. Den började i det internationella politiska systemet; i misslyckade handels-, klimat- och säkerhetsförhandlingar. I konflikterna mellan Nord och Syd, rika och fattiga länder, mellan religiösa och etniska grupperingar.

När nu också världens finansiella förtroende punkteras, drar konsumenter och producenter öronen åt sig. Bara för någon vecka sedan förutspådde Svensk Handel att julhandeln i år skulle öka (!!) med 2,4%. Realistiska prognoser pekar mot minus 8 – 15 procent. I USA blir julhandeln en blodig prövning för detaljhandeln och dess leverantörer världen över.

Bland de värst och snabbast drabbade i Sverige är bilindustrin. Den har länge gått på kryckor och står nu i en ödesstund. Varsel och kostsnadsbesparingar håller symptomen borta – för en stund. Men för Sverige gives inget annat än att sätta likhetstecken mellan svenska intressen och globala intressen. Volvo, men också Saab är globalt sammanflätade system av djupa värdekedjor. Framåt och bakåt. Över fem miljoner kunder litar på att Volvos och Saabs värde varar … långt mer än en halv miljon människor och deras familjer är direkt och indirekt beroende av företagen i Sverige och länder runt om i världen. Svensk bilindustri är inte bara svensk. Dess olycka i krisens stund är att den inte har kompetenta ägare att lita på.

Svensk fordonsindustri är inte ersättlig i ett mellansiktigt perspektiv. Den står för alltför stor del av välfärd och samhällsstruktur. Det är alldeles rätt som lobbydevisen lyder. ”Utan bilen stannar Sverige”. Bilen blir heller aldrig en ”mogen” produkt. Fordonen och dessas produktion består av 1000-tals produkter – hårdvaror som mjukvaror – som ständigt utvecklas och förändras med ny forskning och kunskap. Bilen är en bärare av svenska idéer och innovation ut till ett 100-tal marknader, som ingen annan massprodukt.

Problemet är att produktkonceptet – stora bilar i lyxsegment – inte stämmer med dagens och framtidens marknad. Konceptet har fastnat.

Detta är inte bara industrins fel och ansvar. Under årtionden har bilindustrin, fack, regionala och nationella politiska intressen samverkat i att lägga till rätta produkt- , skattelagstiftning och tjänstebilsregler att passa ”just” de produkter som Volvo och Saab ”just nu” säljer eller har först i kön på ritbordet. Denna korporativistiska men ändå disharmoniska trekant har verkat försinkande och förslöande.

Signalerna om energipriser, klimatproblem och kommande marknadsförändringar har inte fått tillräckligt fäste. Framtidsseendet har fått stå tillbaka för kortsiktig konkurrenskraft. Bilindustrin har inte haft råd med framtiden.

Volvo PV och Saab har prövat många varianter av överlevnadsstrategier. Samarbeten, delägarskap, helägarskap. Många är bilföretagen som varit inblandade bland andra Daf, Renault, Volkswagen, Mitsubishi, Ford, GM. 1976 försökte Volvo och Saab-Scania fusionera. För en del år sedan försökte AB Volvo köpa Scania. Volvo PV söker köpare i öster, väster, norr och söder. Snart är de sista möjligheterna uttömda. Skall det till en räddare i nöden så måste det bli en ”stor stark”, en förnyare. Svårt att finna i dagens utförsbacke.

Jag tror att överlägset bäst i detta läge är svenskt och/eller nordiskt kapital med insikt i vårt sätt att skapa värde. Det gäller att skapa ett nytt och vitaliserande initiativ. Det är inte lätt när döden står för dörren. Ingen vill sitta med Svarte Petter.

Genombrytande visioner kommer sällan ur etablissemang och hierarkier. De kommer ur små grupper som fått frihet och mandat att bryta ny mark. Så kom konceptet för Kalmar-fabriken till under den unge Torgny Karlssons ledning i en utdömd brandstation på Hisingen, så skapade Bill Gates Microsoft i Albuquerque och Steve Jobs PC’n i ett garage i Cupertino.

Men det behövs alltså kapital och framför allt en urtydlig vision. Det behövs en ny ägarkompetens. Kapital, djärva idéer och viljestarka visionära ledare hittar snart de partners som kan behövas. Kan andra industrier förnya sig så kan bilindustrin göra detsamma. Så märkvärdigt är det inte. Det finns säkert okonventionella affärssnillen också i de nya generationerna. Se bara till att de gamla maktetablissemangen inte får bestämma.

Det är politikens roll att tänka längre än näsan och mandatperioden räcker. Det som har hänt i bilmarknaden är inte bara ett ”market failure” för att citera Nicholas Stern. Det är också ett ”failure of politics”.

Det blir dags – om inte marknaden kan skapa ett bra alternativ – för regeringen att ingripa med ett nytt och vitaliserande initiativ, i vilket många goda framtidskrafter kan delta. Köp Volvo och Saab för en krona eller två. Skapa utrymme för att skapa en tydlig vision och uppgift: att ta fram ett konkurrenskraftigt, lönsamt modellprogram som drar 0,2 l/mil i snitt, som släpper ut 0 g CO2/mil. Det måste samtidigt möta skärpta säkerhetsstandards, skänka körglädje och härlig komfort. Ge det nya företaget sju år. Inte mer.

Detta förslag har ingenting med gammeldags, ideologisk nationalisering eller förstatligande att göra. Kanske kan initiativet läggas i ett dotterbolag till en nybildad stiftelse för att hålla initiativet fritt från klåfingrighet och att hålla dörren öppen för framtida strukturaffärer. Det har heller intet att göra med stelbenta marknadsidealistiska principer eller EU-regler som idag utgör en karta för en terräng som inte längre finns. Förslaget är entreprenöriell pragmatism i omsorg om människor och de stora framtidsvärden som generationer av bilbyggare har skapat.

Bo Ekman
Göteborgs-Posten 2008-11-30

Utan bilen stannar Sverige

2008-11-26T16:46:00.000+01:00

Ingen massprodukt förenar i sig så mycket ständigt förnyad kunskap, ny teknik, nya produktionsmetoder och nya material som bilen. Utan bilen stannar Sverige, skriver Bo Ekman, tidigare Volvodirektör, nu bas för Tällberg Foundation, i ett debattinlägg i Ny Teknik.

Bo Ekman, miljöaktivisten som tar bilindustrin i försvar.

Hur kunde det gå så illa för amerikansk, delar av tysk och svensk personbilsindustri? Varför kunde en så bärande del av det moderna industri- och kunskapssamhället ställas inför ättestupan?

Fordonsindustrins betydelse för nationellt värdeskapande och industriell mångfald är oersättlig. Ett Ericsson, Telia, Nordea eller Getinge kan aldrig så på djupet bli en del av industri- och kunskapssystemet. Det är nonsens att tro att transportmedelsindustrin är ersättlig. Den är en bärande balk i de samhällen där den verkar.

En produkt av tusentals andra produkter

Det är okunnigt att hävda att bilindustrin är en ”mogen” industri, underförstått att den kan man både ha och och mista. Bilen är en produkt av 1000-tals andra produkter – mjukvara och hårdvara. Ingen massprodukt förenar i sig så mycket ständigt förnyad kunskap, ny teknik, nya produktionsmetoder och nya material. Ingen enskild industri har så djupa värdekedjor både bakåt och framåt. Bilindustrin tar emot forskning och driver forskning. Nu möter inte industrin sin marknad.Men bilindustrin skall inte ensamt stå vid skampålen för en situation där stater är piskade att gå in.

Utan bilen stannar Sverige

Det är faktiskt så som lobbydevisen lyder ”Utan bilen stannar Sverige”.
Bilen – därmed industrin – är lika viktig för ett väl fungerande samhällsliv som kreditgivning, betalningssystemet, elproduktion eller matförsörjning. Flexibla persontransporter är en samhällsfunktion, men den bör också vara god affär.

Det kortsiktiga har tagit över

Jag har haft möjlighet att följa industrins utveckling i Volvo, där jag arbetade i ledningen i 15 år, men också inifrån i GM, Ford och i viss mån Saab.
En genomgående erfarenhet är att de framtidsseende, det visionära, får stryka på foten för kortsiktig konkurrenskraft. Detta verkar bevarande, förslöande.

Alla i "trekanten" har ansvar

Bilindustrin är i Sverige som i Tyskland och USA en mäktig lobby. Företagen vill säkra sina marknadsandelar i nuet. Facken vill säkra jobben. Politiken vill säkra ekonomi och tillväxt. Det är som man inte haft råd med sin egen framtid.
I Sverige har ingen av partnerna i denna tämligen korporativistiska, disharmoniska trekant haft någon tydlig vision för vad svensk bilindustri egentligen borde vara och stå för om 20-25 år framöver. Det viktiga har varit att anpassa skatteregler, EU- och handelspolitik till att betjäna dagens produktsortiment.

Bil-lobbyn är stark

Anpassning av tjänstebilsbeskattning till Volvos och Saabs faktiska modellprogram och segment liksom motstånd mot ”miljöpålagor” har varit viktigare.
Politiken har inte haft kunskap, kurage och långsiktighet att stå emot industri-, regionala och fackliga intressen. Den har också sina egna.
Billobbyn är stark i Stockholm, Berlin, Bryssel och i Washington. Dagens bilindustristruktur är ett gemensamt ansvar för alla inblandade.

Politikerna hade en chans 1976

Om politiken år 1976 hade anammat Kaliforniens utsläppsbestämmelser och i första oljekrisens spår beslutat att inga bilar, till exempel efter 1990, skulle få dra mer är 0,4 l/mil så hade bilindustrin sett mycket annorlunda ut idag.
CO2 utsläppsmål skulle ha formulerats för tio år sedan.
Det är politikens ansvar att tänka längre än dit näsan räcker. Företagsledarna drivs idag av nästa bokslut. Marknaden är varken vis eller välvillig. Detta är inget att moralisera över. Marknaden tar aldrig det slutliga ansvaret.

Maud Olofsson, hur tänker du!?

Nu får återigen en politikergeneration bilindustrin i knäet. En pragmatisk lösning måste till precis som för banker i kris. För, Maud Olofsson, Du tänkte väl ändå inte att alla världens bilar skall tillverkas i Kina, Japan, Korea och Indien?
Ingen tror väl på fullt allvar att Merkel lägger ner delar av tysk bilindustri eller att Obama börjar sin presidentbana med att montera ned GM! Nytt kapital är en nödvändig, men alls inte en tillräcklig förutsättning. Vision och kompetens måste tillföras. Det finns naturligtvis en Bo Lundgren och Peter Norman också för bilindustrins rekonstruktion. Så märkvärdigt är det faktiskt inte.
Bilmarknaden genomsyrar allt. Att tro att bilmarknaden är en fri marknad av renaste vatten är en illusion att drömma om.
Den styrs bokstavligen av 1000-tals regler och föreskrifter i produkt, produktion, marknadsföring och i användning.
Bilindustrin är lika mycket en del av marknad som av samhälle. Den är en integrerad del av många politikområden.

Bilindustrin är en systemfråga

Trekanten bilindustri, fack och politik förmådde aldrig rubba de svenska bilföretagens fjättring till sina traditionella segment och förlösa ett nytt modell- och miljötänkande innan det blev för sent.
Alla delar de ansvaret.

Bo Ekman
2008-11-26

From Global Compact to Global Contract

2008-11-12T12:16:00.000+01:00

The Tällberg Foundation supported the conference on the theme “A Global Contract Based on Climate Justice – The Need for a New Approach Concerning International Relations.” The conference took place in Brussels on November 11.

The goal of the conference was to create a stimulating environment for dialogue in order to inform Members of the European Parliament and other stakeholders such as civil society, public institutions and the business and financial sector of the necessity for a Global Contract based on Climate Justice.

The conference took place in the European Parliament in Brussels on 11 November 2008. Tällberg Foundation vice-chair Anders Wijkman (MEP) was one of the hosts, and speakers included Ashok Khosla, Caroline Lucas, Hans Joachim Schellnhuber and other former Tällberg Forum participants.

Bo Ekman, Chairman of the Tällberg Foundation, held the following speech:

--------------------------------------------------------------------------------

Excellencies, Ladies and Gentlemen, esteemed colleagues,

I will speak of what my heart is full.

I have to tell you I had a dream; a kind of a nightmare. I was jolted back to consciousness in my bed at the Arctic Hotel in Ilullissat on Greenland. I had dreamt that all of you and all of the world’s leaders had been negotiating with the Greenland ice to stop melting.

The intent of the negotiations was to strike a Greenland protocol; a contract with nature to behave and to adapt. You, We, put all our capability and capacity of force behind our arguments - 27 000 nukes to begin with. Then all the military, political, financial, economic and religious power that humanity has amassed.

Negotiations were tough. Nature decided to stonewall. Responded in defiance.

In 1998 the Jakobshavn glacier moved with the speed of 18 m/day, in 2007 36 m/day and in 2009 at 48 m/day.

We tried every trick of the negotiating trade. We even threw in a self-imposed financial meltdown and an economic depression. Nothing worked. Where has all our power gone?

You know, that we know enough about the escalating destabilization of the climate and ecological systems. Will we fix it? Can we fix it? Yes, we can.

Nature has of course always been an interdependent, adaptive, complex, self-regulating web of subsystems; always in flux. Assuming that the same high degree of system’s stability and predictability also would prevail for the next 10 000 years made us design – in cold blood or in good faith, whatever - tightly interdependent systems for value creation. The demise of a Ford or a GM will strike against thousands of communities. But governance is still basically one of national and regional independence serving national interests, not the interests of the whole.

The fragments – be they a nation, a corporation, a party, a movement – to which we belong we perceive as “the safe havens.”

But I am a living species. I am anywhere, anytime, everywhere in motions set by other parts of the systems and in parts by myself. In flux. Always.

To think, speak, act and do in the interest of the whole is taboo (or just “poetry”) to the fragmented person, to any beholder of a stake-holder interest.

Yes, the ombudsman will say, the whole is important: but not now, not with the problems that we have ahead, with the pressures that are on me, on us.

This is the very mechanism of how an interdependent, interconnected world has left us incapable of grasping the whole of our dilemma with living on Earth.

15 years ago we hoped with Robert Cooper for the “breaking of nations”. Today we experience “the return of history and the end of dreams” as Robert Kaplan puts it. Stakeholder interests are diverging - North-South, rich-poor, Muslims-Christians, missiles in Kaliningrad and in Poland over energy resources, over water, over fisheries, over space to grow one’s economy.

The big one in climate politics is governance of the commons; of the interest of the whole. No one is elected to represent the commons. The interest of the whole is not defended by a strong set of laws and means for their stringent enforcement. The globalized political and economic landscapes are next to lawless. The land itself is under restless, violent and escalating exploitation. SEI tries to define the planetary boundaries - air, water, oceans - that human activity must not transgress.

The Tällberg Foundation has for years advocated the need for systems solutions to systems problems. In the 1990’s the roots of the Global Compact were developed out of this philosophy, out of Tällberg workshops such as “Is the business of human rights also the business of business”. The Global Compact is a mechanism of soft governance. It had its roots in the hopeful spirit of the 1990’s when there still was faith in the self-discipline, the moderation, the benevolence and wisdom of markets. Politics let go.
Now, we know better.
Kyoto did not work.
Doha did not work.
The Baltic Sea agreements did not work.
The present governance of the financial systems did not work.
The MDG’s do not work.

A Global Contract must be based on principles of hard governance, on the discipline of implementation. I’m afraid that the Copenhagen agreement is negotiated under the assumption that there are a zillion exits out of the lair.
Martin Wolf writes a brilliant analysis in FT on the principles and the real-politik of the forth-coming summit in Washington on governance of the global financial systems. He does not mention with one word the environmental crisis.

But the fact is that the world has “double pneumonia”: A financial/economy crisis most likely to tip over into depression, an environmental crisis most likely to tip over into disasters, for many more people than presently.

However we can not cure double pneumonia by curing one lung at a time. We have to cure them and the whole bodily system in its integrated context. Interdependent problems require interdependent solutions.

But our governance system is based on principles of independence and not on the interdependence which constitutes the economic, political and environmental reality of our time. Our pathetic governance is surreal.

We need systems thinking to spin systems doing. The present applications of sovereignty and nationhood are outdated. The EU is a beacon of hope.

Climate justice will require that the laws of human society have natural law as its point of departure and fundament. Reinvoke Aristoteles, Grotius and Jefferson! We have to constitutionally define the planetary boundary conditions for human economic activity.

We should work towards having all nations adopt a common preamble of their constitutions that declares us as inseparable parts of the wider, natural, economic and security systems. Citizens of all nations should be provided access to a wider identity, to a wider “we”.

This would help legitimize agreements and policies that will require everyone’s participation in solidarity with the welfare of everyone and of the Earth, in equity and in climate justice.

I have little faith in us reaching a solid agreement for all future at COP15. I have even less faith in its perfect implementation. If not we the humans will tell, nature will.

But of course we can fix it. Move from the Global Compact to the realism of hard governance, of a Global Contract with distinct and forcible articles. Also national behaviours must become subject to common laws, principles and to enforcement mechanisms.

The very concept of sovereignty needs to be put up for debate and for adaptation to the real world.

The current set of mega-crises – will as every such cataclysm in history give birth to new philosophy, new thinking – new doing and new hope beyond a system that has failed so many.

The very first thing we have to do is to rethink our thinking. So did FDR, so did Churchill, so did Keynes. Rethinking our relationship to the planet and to nature, and hence to economic policy, to technology, to learning and to governance/security – and to ourselves.

We shall not stay reactive to the flow of events. It is for us to be pre-active to a vision that will give the answer to the final question: How on earth can we live together? – we the humans and we with nature.

Bo Ekman
Speech held on November 11, 2008 in Brussels

Obama ger hopp om något bättre

2008-11-06T11:07:00.003+01:00

Dalarnas tidningars frågor angående det amerikanska presidentvalet och Barack Obamas vinst den 4 november.

Varför tror du att Barack Obama vann presidentvalet?
Han förde till väljarna ett löfte och en förhoppning om förändring och upprättelse av den amerikanska anständigheten. USA:s ställning i världen har under Bush-regimen eroderat.

Vem höll du på - Obama eller John McCain?
Jag höll på Barack Hussein Obama.

Hur påverkar valet av Barack Obama Sverige (och i förlängningen Dalarna)?
President Obama inbjuder till samtal och dialog inte ensidighet i den maktutövning som krävs för att lösa de globala problemen. Världen har dubbelsidig lunginflammation, en djup miljökris och en djup finans/ekonomisk kris.

Vilka är de viktigaste frågorna, utöver finanskrisen, för nye presidenten att ta itu med?
Globalt är klimatet den viktigaste frågan men också de vidare miljöfrågorna som skogsfrågorna, vattenfrågorna, oceaners hälsa m.m. Inrikespolitiskt kommer Obama säkerligen att prioritera jämlikhetsfrågor och rättvisefrågor inom sjukvård och skola. Stora investeringar kommer också att krävas i den eftersatta amerikanska infrastrukturen.

Publicerat 2008-11-05

Vi behöver en ny världsordning

2008-10-29T10:41:00.000+01:00

Hur kunde det bli så att inte en enda president, minister, något G7-, IMF- eller EU-möte kunde ge besked om vad som ska göras för att få det finansiella systemet snabbt på banan igen?
Hur kunde detta sammanbrott ske utan att arméerna av ekonomer, ”börsproffs”, strateger och kommunikatörer, bedömare och analytiker, forskare och experter hade en aning?

Svarslösheten visar att det inte fanns någon beredskap, ingen förtänksamhet. Varför?

Det kommer att ta tid innan vi har förstått, och fått svar; innan vi vet bättre hur politik och ekonomi ska hanteras i den globaliserade verkligheten.
Miljoner kommer att bli arbetslösa världen över. Miljoner förlorar besparingar under åren som kommer. Politisk och social oro följer i otrygghetens spår.
Men oron förstärks också i miljökrisernas fotspår. Självklart hänger krisen för det ekonomiska systemet samman med krisen i de ekologiska systemen. De är kommunicerande kärl.

Ekonomisk tillväxt blev det globalt förenande målet för praktiskt taget alla nationer oavsett politiska system. Instrumentet för tillväxt är marknad och näringsliv. Tillväxt och jobb skulle säkra politikers återval och maktinnehav.

Tillväxt och ökat marknadsvärde skulle säkra bolagsstyrelsers och företagsledares återval vid bolagsstämman. Politik och ekonomi har förenats i armkrok.
Belöningssystemen har globaliserats och blivit beroende av varandra. Alla har suttit med fingrarna i samma syltburk. Vem kastar första stenen?

Tydligast har detta varit i USA, med president, vicepresident och finansminister hämtade in i politiken från energi- och finansindustri.
I dag är Bush en patetisk figur. Han lämnar ett finansiellt, strategiskt, fördelningspolitiskt och moraliskt förött USA efter sig.
The End of Dreams, som Robert Kaplan skriver. Några egentliga politiska eller ideologiska alternativ till tillväxtdoktrinen har inte funnits i de senaste årens politiska värld.

Globaliseringen – förtätningen av ömsesidiga beroenden i finans-, logistik-, marknads-, tillverknings- och informationssystemen – har förlöst produktivitet, innovation och tillväxt. Samtidigt har den ökat riskerna eftersom hanteringen av dess systemproblem måste komma att kräva överstatliga åtgärder och regleringar.
Men världen har inte organiserat sig för att sköta och ta ansvar (governance) för de gränsöverskridande risker globaliseringen skapat.

Makten är fortfarande fragmenterad. Nationalstaternas intressen är styrande och upprätthålls med nationalstatens militära och polisiära nationella maktmonopol.

Suveränitetsprincipen, som den fortfarande tillämpas, står mellan den nya verkligheten och den nödvändiga politiken.
På höstkanten 1944 möttes en rad allierade statsmän och ekonomer i den lilla staden Bretton Woods i USA för att dra upp riktlinjerna för de institutioner – FN, Världsbanken med flera – världen ansågs behöva efter kriget.
Bretton Woods-institutionernas skapare förutsåg inte dagens globaliserade värld.

Därför behöver vi ett Bretton Woods II för att skapa de processer och institutioner som dagens och framtidens alltmer förtätade ömsesidiga värld kräver för vår miljö, säkerhet, välfärd, hälsa, rättvisa och - givetvis - ekonomi.

Det är ett gott tecken att initiativ nu tas av Sarkozy att samla EU och G8 till en diskussion med Bretton Woods som förebild.
Systemen är integrerade, men makten är fragmenterad i nationella och ekonomiska intressenter. De allra flesta arbetar i delheters intressen. Ytterst få i helhetens intresse.
Detta blir extremt tydligt i de internationella klimat- och miljöförhandlingarna. Stockholm Environment Institute har visat att blott en handfull av mer än 500 internationella avtal har uppfyllts till punkt och pricka.

Regeln är att ekonomisk tillväxt får prioritet över miljön. Kyotoprotokollet är inte ett misslyckande, utan ett fiasko. Mycket prat, lite verkstad.
Det finns därför alla skäl i världen för att anta att också Köpenhamnsavtalet blir en kompromissprodukt som söker balansera - en spegel av rådande hjälplösa världsordning - olika nationers kortsiktiga och motstridiga intressen.

Den fråga som en ny internationell ordning måste ge oss svar på är: Hur ska vi säkerställa att ett globalt väl fungerande system för värdeskapande och produktion utvecklas i balans med naturens funktion, förnyelse och hållbarhet?

Inte för ett par generationer framöver utan för alltid. Finanskrisen har med grym obarmhärtighet avslöjat det nuvarande systemets hjälplöshet.
Tällberg Foundation har i många år fört diskussionen om dessa frågor och vunnit djup insikt i den globala systemkrisen.
Huvudtemat har varit: hur i hela världen ska vi kunna leva tillsammans? Nationer och ekonomier med varandra och vi med det ekologiska systemet.

Nu tar vi initiativet att 2009 samla ledare från hela värden till att utveckla idéer för att bättre kunna sköta de problem och risker som globaliseringen drivit fram.

Vi behöver en ny generation av institutioner och processer som tar vid där FN, Världsbanken, IMF, WTO – eller EU eller G7 för den delen – inte längre räcker till.
Vi behöver en världsordning där den heliga suveränitetsprincipen, som fragmenterar nationers intressen, ersätts av ett nationsbegrepp som kan förena den globaliserade ekonomiska verkligheten och allas beroende av ett fungerande ekosystem med nationell tillhörighet.

Vad vore alternativet?

BO

Bruset från Folkmusiken

2008-10-20T15:56:00.000+02:00

Få uttryck kan mäta sig med folkmusiken när det gäller att förmedla Dalarnas identitet och särart. Folkmusiken har sina rötter djupt, djupt ner i vår historia, i vår kultur. Den är bärare av tradition, den är bärare av vår relation och vårt samspel med naturen.

Dalarnas natur är också en av de starkaste bärarna av tidlösheten i vår identitet. Naturen har varit en ständig inspiration till folkmusiken men också konsten, litteraturen och poesin. Dalarnas folkmusik är till sin karaktär ”blå”. Mollklangerna i polskorna och i vallåtar kommer ur ensamhet, isolering, men också ur gemenskap och ur skogens och bergens blåa toner. Den har också haft sin funktionella roll i familje- och samhällsliv.

Sport viktigare än vetenskap?

2008-09-22T10:50:00.000+02:00

Kunskap och vetenskap spelar en allt större roll i våra liv och i vårt arbete. Vetenskapen har stor påverkan. Ibland är den helt avgörande i politiska och ekonomiska beslutsprocesser. Att ha tillgång till vetenskapens snabba utveckling är en levande del i den demokratiska processen.

Forskningsrön måste ständigt ifrågasättas. Detta är forskningens livsnerv. Forskningen söker alltid en ny sanning. Så drivs kunskapsutvecklingen framåt, men forskningen kan också etablera absoluta lagar och sanningar. Ingen ifrågasätter i dag termodynamik, tyngdkraft och samband mellan övergödning och algblomning.

Med tanke på den viktiga roll som forskningspolitik, forskningsrön och forskningstrender spelar i vår vardag är det märkligt att en tidning som denna egentligen inte ägnar denna viktiga del av samhällsutvecklingen någon uppmärksamhet.

Kunskapstörsten är stor. Det visar alla tittarreaktioner som kommit efter att tv visat över tio timmar från Tällberg Forum. Många timmar ägnades åt diskussioner om vetenskapens analyser och slutsatser i miljö- och klimatfrågor.

Insändarsidorna i tidningen visar också att det finns ett behov av information. Den tidning du håller i handen har förmodligen tio sidor sportnyheter. Även om jag själv är lidelsefullt sportintresserad tycker jag det vore något av ett journalistiskt genombrott om en regiontidning kunde dra ned tio procent på sportutbudet och vara den första att införa en sida med nyheter och debatt från vetenskapens värld.

Skulle tidningens läsvärdhet öka? Ja,dramatiskt. Skulle den förlora annonsörer? Knappast. Skulle respekten för dess redaktionella linje öka? Definitivt. En sida med nyheter från vetenskapens värld skulle förstärka tidningens demokratiska uppdrag och stimulera kontakt och debatt med läsarkretsen.

Det allra farligaste för en regional/lokaltidning är att tro att en nyhet bara är en nyhet om det i "storyn" finns någon form av Dalaanknytning (eller på riksnivå, Sverigeanknytning). Allt färre stora frågor går att lösa enbart lokalt, men utan det lokala engagemanget och påtryckning kommer en sådan fråga aldrig till sin lösning i sitt globala sammanhang. Det lokala och det globala är oupplösliga sammanflätade. Vetenskapen är en god bärare av denna insikt. Denna måste en lokaltidning spegla.

Mot ett nytt medvetande

2008-09-04T15:55:00.000+02:00

En ekonomi formas alltid till ett instrument för att människan bäst skall kunna förverkliga sin egen och sin samtids vision om framtiden. Den dominerande visionen, myten, drömmen i vår tid har blivit den om evig ekonomisk tillväxt. Vision och instrument har förenats i symbios. Börsens dallringar, hot om inflation eller lågkonjunktur och arbetslöshet sänder ilningar av ångest genom samhällskroppen. Materiell tillväxt föreställs vara förutsättningen för lösningen av alla slag av politiska och sociala problem. Därför blir det viktigare än allt annat att förutsättningarna ständigt läggs tillrätta för den ekonomiska tillväxten.

De senaste århundradenas framväxande föreställning om människans rationalitet i kombination med den teknologiska och vetenskapliga utvecklingens reduktionistiska metod skapar ständigt nya innovationer och möjligheter för ekonomisk tillväxt. I den rationalistiska idén ligger också den kvardröjande föreställningen att framtiden kan bestämmas, ja kontrolleras. Däri ligger också föreställningen att konkurrens mellan suveräna nationers intressen, om kapital och mellan en myriad av företag ständigt finner och levererar de bästa lösningarna: den osynliga handens kosmiska visdom.

Myten om framsteget bygger på antagandet om evig tillgång till outtömliga naturresurser till ingen kostnad; fria att ta ut ur geologi och natur för vidare bearbetning. Denna modell har också i århundraden styrt resursutvinning till länder och trakter där skogar, vatten, metaller, arbetskraft, fiske, luft, energiråvaror, mark, fauna och flora varit (är) fria att exploatera, erövra, kontrollera och utvinna till låg eller ingen kostnad. Så var det på konquistadorernas tid. Så var kolonialismens logik, så var logiken i Nordamerika.

Sådan är också logiken bakom den framväxande kampen om de naturresurser, som nu, tack vare den globala uppvärmningen, blottläggs under havsisen i Arktis. Den ekonomiska tillväxten behöver i vår tid varje tillskott av gratis naturresurser för att hålla myten vid liv. Men oexploaterade och okända områden tar slut. Nu äter sig människan in i planetens biofysiska bärkraft. Ekonomin må växa men planetens biologiska och fysiska kapacitet kan inte växa, endast effektiviteten i vår utvinning, bearbetning och användning av naturresurserna. Allt fler människor – snart 9 miljarder – skall på kort tid fogas in i den globala ekonomin. I ett sådant läge uppstår flaskhalsar. Prisnivåer kommer att stiga. Kampen om makten över begränsade naturresurser kommer att eskalera.

Den industriella epokens kalkyler har från början bortsett från kostnaden för naturkapitalet. Vi har levt – och lever - därför i en ekonomisk låtsasvärld. När olje- och matpriser stiger är detta inte inflation – detta det ekonomiska projektets fruktade gäst – utan en senkommen anpassning till ekologiska flaskhalsar. Om alla kostnader för uttag ur naturen skulle ha belastat priser och kalkyler från slutet av 1700-talet – Adam Smiths och Malthus dagar - skulle dagens samhälle, struktur, teknik och levnadsstandard vara dramatiskt annorlunda sammansatt. Måhända hade detta producerat ett samhälle i bättre balans och med hanterbarare framtidsrisker. Kanske. Världsbanken redovisar att fattigdomssiffrorna är gravt underskattade. Idag lever 1,4 miljarder på under 1.25 dollar om dagen, fattigdomsgränsen. Antal och klyftor ökar.

FN har i flera rapporter - från Brundtlandkommissionen 1987 via Millennium Assesment Report 2005 och UNEPs GEO4 2007 - visat att mer än två tredjedelar av planetens ekosystem redan har nedsatt leveransförmåga av ”tjänster” som är förutsättningar – sötvatten, odlingsbar mark, biomassa, biologisk mångfald, tropiska skogar etc. - för människans ekonomiska ambitioner. IPCC och nyare forskning tydliggör effekterna av atmosfärens absorption av växthusgaser framdrivna främst av fossila bränslen.

Det tragiskt paradoxala är att planetens ekologiska bärkraft har försämrats sedan de första allvarliga varningssignalerna kom för 50-60 år sedan. Trots all forskning, förbättrade mätmetoder, alla miljökonferenser och internationella avtal, all lagstiftning och alla myndigheter, alla konsulter och miljöchefer, all miljöpolitik, och alla miljöpartier, alla miljöföretag och all miljöteknik har den samlade effekten av människans tillväxande ekonomiska aktivitet har den ekologiska situationen försämrats. Man kan inte undgå att göra reflektionen att ju mer teknologi och vetenskap människan tillämpar desto mer utsatta har människans egna livsförutsättningar blivit. Naturen är en formidabel kraft att tampas med.

Men i skuggan av den exponentiella befolkningsökningen (x 6) och ekonomiska expansionen (x 15) under de senaste hundra åren har ett pånyttfött medvetande om människans oskiljaktighet från naturen sakta börjat växa fram. Detta står i konflikt med den rationalistiska föreställningen att människan i en teknovärld kan leva skild från och kontrollera naturen; att det skulle vara möjligt att klippa navelsträngen mellan

Naturen – planeten jorden – är ett komplext, adaptivt och självreglerande system, evolutionen – skapar, och stöder liv i allt mer komplexa och mångfaldiga former. Civilisationen - som har blott 10.000 år på nacken - är ett av arten människan skapat system vars ändamål är att skapa värde – välfärd, säkerhet, ekonomi. Dessa två för oss människor bokstavligt talat livsviktiga system – naturen och civilisationen – har genom människans handlande – i god tro – hamnat i konflikt med varandra.

Människans globala civilisationsbygge är ett politiskt/ekonomiskt projekt vars fundament är att människan skulle ha en naturen överordnad ställning. Naturen skulle vara till för hennes omedelbart konsumerande välfärd. Därför blir också det politiska målet för varje nation, målet för varje investering och för varje ekonomisk verksamhet ekonomisk tillväxt och avkastning – till lägsta möjliga kostnader. Utan leverans av tillväxt och avkastning förloras maktinnehav och kontroll. Belöningssystemen har genom det finansiella systemets globalisering konvergerat för att stödja förverkligandet av denna vår tids dominerande myt. Det globala politisk/ekonomiska systemens inbyggda belöningssystem, dess momentum utgör en massiv kraft.

Men under de senaste decennierna har en ny medvetenhet om människans och naturens oskiljaktighet börjat växa fram världen över. Detta medvetande bygger på en annan värdering än den om ett fritt exploaterande av naturresurserna för människans omedelbara konsumtion. Den nuvarande ordningen bygger på att tillfredsställa nuet på framtidens bekostnad. Den nya bygger på insikten att människans civilisationssystem och biosfärens system måste utvecklas i en kompatibel – ömsesidigt dynamisk - relation som är hållbar i tusentals generationer framöver. Navelsträngen mellan människan och naturen måste synliggöras.

Vårt antagande är att denna framväxande nya medvetenhet att människan måste tygla sin självskapade konflikt med naturens funktionalitet. Detta är i grunden en moralisk fråga.

Allteftersom de ekologiska kriserna blir intensivare och frekventare kommer denna medvetenhet förstärkas och växa till en politisk kraft, som i sin systemförståelse och långsiktighet inte blir bunden till att betjäna enskilda nationella intressen eller enskilda ekonomiska intressen. Den kommer att arbeta i helhetens intresse.

Detta framväxande medvetande börjar ana att vår tids dominerande story om evig tillväxt till lägsta kostnad inte är den goda utan den onda berättelsen. Den leder till avgrunden, inte till ett liv i en evighetens konsumtionshimmel. Detta nya medvetande om människans och planetens existensiella situation håller på att lägga grunden för en ny story / berättelse om hur människans värdeskapande kan formas i och till en symbios med en natur (som?) återvinner sina inre balanser och formidabla förmåga att skapa liv.

Förhoppningsvis kommer denna kraft att ha marknadsekonomin som grund. Det är svårt att se att andra ekonomiska system vore att föredra. Experimenten förskräcker. Andra ekonomiska system har genom historien ofta lett till diktatur och massvält. Marknadsekonomins tillämpning är dock inte självklar. Den måste ständigt förklaras och försvaras. Därför är det oroväckande att frågan om avskaffande av livsmedelssubventionerna inte får ytterligare bränsle just nu då priserna på just livsmedel rusar i höjden. Ett borttagande av dessa subventioner skulle inte bara ge i-länderna billigare livsmedel utan det skulle förmodligen vara mer värt för utvecklingsländerna än alla skuldsaneringsprogram i världen.

För att ge marknadsekonomin legitimitet i framtiden är det dock ofrånkomligt att jordens knappa resurser får (långt mer än idag) utslag i priser på varor och tjänster. Forskarsamhället måste uppvärderas. Deras rön om civilisationens fortbestånd måste på ett helt annat sätt än idag adapteras av det politiska landskapet. Detta kommer exempelvis att innebära högre pris på drivmedel, beskattning av långa transporter, högre beskattning av råvaror, högre beskattning av koldioxidutsläpp, med mera. Listan kan göras lång.

Myntets baksida, eller varför inte framsida, är dock betydligt ljusare. Subventionering av lokal produktion av livsmedel, miljövänliga alternativ, effektiv sophantering, infrastruktur såsom snabbtåg. Även denna lista kan göras lång.

Marknadsekonomin är, till skillnad mot vad många tror, en skör planta. Den måste vårdas för att överleva. Den måste hela tiden förädlas och förnyas. Det är vårt gemensamma ansvar att detta sker.

Gå ut i Skogen!

2008-08-11T15:53:00.000+02:00

I sommar – som så många gånger – har jag gått i skogen, tillsammans med Elsa vår foxterrier. Jag har gått många, många mil runt om i Leksandsskogarna och Rättviksskogarna. Upp på berg och ut till fäbodar, längs sjöar och ned i dalar, längs vanskötta vandringsleder men också gamla kreatursstigar. Under alla dessa vandringar i syd, öst, väst och norr har jag i år som förr inte mött en enda människa, inte en enda turist. Bara någon som hamrat på sin fäbodstuga. Kerstin Ekman delar med sig av samma erfarenhet i sin bok ”Herrarna i Skogen.” Hon har fört bok över sina skogsvandringar sedan 1976. Sex personer har hon mött under alla dessa år.

Var finns alla människor, turister, friluftsmänniskor och fastboende? I konsumtionssvängen, på marknader, på Cruising, på Soliga Torsdagen, på campingplatser, på badplatser, på Sommarland? Naturen förblir för alltför många en abstraktion: en fin utsikt, ett vackert landskap. Något att åka skooter och skidor på, att lägga till rätta för att spela golf på, eller att stå på pass i under någon höstvecka i september/oktober. När bären är få som i år lockar inte skogen.

Vårt postmoderna liv skiljer oss från en levande relation med naturen in i en värld som domineras av en tillvaro i och genom teknologi och oupphörlig konsumtion.

Naturens funktion i vårt samhälle blir att förse denna livsstil och ekonomiska modell med den energi och de resurser den kräver. Ett idogt vandrande i skogen gör det också klart för mig att någon i ordets ursprungliga mening vild natur inte längre finns kvar; en natur som har friheten att sköta sig själv och sin egen evolution.

En myckenhet av nyskog är välskött, men mycket är också vanskött. Jag ser spår av lo och björn. Känner ingen rädsla. Jag får ta ansvar för min egen säkerhet. Det lilla vilda av ursprunglig fauna och flora måste få sitt utrymme. Det är vårt, inte björnens, ansvar att göra kollisionerna mellan det vilda och civilisation så få som möjligt.

Utan den vilda, ständigt föränderliga och självreglerande naturen rubbas evolutionens ständigt livsskapande processer. Människans största hot mot sig själv är hennes övermod att tro att hon kan kontrollera och forma den natur hon är en del av.

Att gå i skogen är ett bra sätt att fördjupa den insikten. Den anmäler sig inte alldeles självklart i shoppingcentret.

Torget förnekar klimatförändringen

2008-08-08T18:00:00.002+02:00

Torget har publicerat en rad inlägg som förnekar klimatförändringen och att den har sina orsaker i människans energianvändning, produktion, konsumtion, transporter och livsstilar. Forskningen – även den som IPCC representerar (IPCC är FNs internationella forskarpanel) – sägs vara ett ”falsarium”.

Några förhållanden blir därför viktiga att understryka.

1.
Huvudfåran i dagens debatt och förhandlingar går mellan de (till exempel James Lovelock) som anser att människan inte längre kan påverka de förändringsprocesser i atmosfär, glaciärer, oceaner, sötvattencykler, landmassor, skogar som hon initierat under de senaste 200 åren och de (t.ex. IPCC) som anser att det fortfarande finns tid och utrymme för handling. Men alltfler forskare anser det nu är mycket bråttom att komma till handling. Detta underströk forskare och politiker vid Tällberg Forum. Detta underströk Al Gore när han häromdagen krävde att all elektricitet i USA inom 10 år skall genereras ur förnybara källor. Olje-, gas- och kolindustrierna är under växande press. De som förnekar att koldioxid och andra växthusgaser har klimatpåverkan ställer sig utanför den seriösa debatten.

2.
Forskningen visar entydigt att människan är huvudorsaken bakom klimatförändringen. För varje år som går, stärks kunskapsläget om denna koppling genom den växande volym empirisk observation (faktiska mätningar) som verifierar de modeller och teorier som framtagits. Teoriernas förutsägelser om effekterna på vårt klimat har dessvärre visat sig stämma. Utsläppen av växthusgaser har ökat energin i systemet tillräckligt mycket för att redan nu ha skapat en Planet i obalans. Senaste beviset är den nära nog oundvikliga förlusten av det arktiska istäcket. Kunskapsläget är så väl utvecklat att det inte råder någon tvekan längre om att mänskligheten står inför sin största utmaning någonsin.

Människan har rubbat balanser inom och mellan varandra sinsemellan beroende ekosystem. Tällberg Forum underströk med kraft att vi har att hantera ett systemproblem. Klimatfrågan kan inte lösas separat från andra med varandra sammanhängande miljöproblemen. Därför kan ingen enda nation lösa ”sina” problem. För att lösa ett systemproblem av denna storleksordning måste alla nationer samarbeta.

3.
IPCC och dess internationella föregångare har forskat om klimatförändringens orsaker, förlopp och konsekvenser i femtio år. Det välrenomerade globala forskningsprogrammet World Climate Research Program (WCRP) (ett initiativ av världens vetenskapsakademier och FN) har i snart 30 år bedrivit glovalt forskningssamarbete om klimatets förändringsprocesser. Men forskningen inleddes av en svensk nobelpristagare, Svante Arrhenius, redan för 100 år sedan. Många 10 000-tals avhandlingar, vetenskapliga analyser och artiklar har publicerats. Idag är många 10 000-tals forskare igång. Enbart den senaste rapporten från FNs klimatpanel baseras på närmare 5 000 vetenskapligt granskade artiklar. 10 000-tals företag investerar i ny teknik. Kompetensen växer liksom insikten att tiden rinner ut. 190 regeringar söker tillsammans de politiska lösningarna. Ett nytt globalt avtal skall framförhandlas i Köpenhamn år 2009, men motsättningarna mellan nationer och ekonomiska intressen är stora och växer. Ingen vill bli förlorare. De som förnekar eller förringar klimat och miljöproblemens vikt för människa och civilisation tar på sig ett stort ansvar. De måste börja med att motbevisa både den massiva upparbetade forskningen, kunskapen och den politiska insikt som växer världen över.

4.
Naturvårdsverket publicerade i juni en opinionsundersökning om svenskarnas inställning i klimatfrågan. 69 procent anser den vara viktig eller mycket viktig. Blott 8 procent förnekar problemet medan 23 procent har ingen uppfattning. 75 procent av svenskarna vill få sin information och kunskap från medierna.

5.
Se där ett både ett förtroende och ett ansvar för dagspressen.
Det är dags för Falukuriren/Dalarnas tidningar att börja ge sina läsare kunskap och vägledning för sina ekonomiska och politiska ställningstaganden. Klimat-/miljöfrågorna är lika lokala som globala, lika globala som lokala.

Däri ligger den publicistiska utmaningen.

Bo Ekman, Styrelseordförande Tällberg Foundation
Professor Johan Rockström, chef för Stockholm Environment Institute

FRAFÖR?

2008-08-01T11:58:00.002+02:00

Varför blev det en sådan bredd och intensitet i den eftertankens kranka blekhet som drabbat FRA-lagen? I praktiken är den omyndigförklarad därför att den är oförklarad. Vi begriper den inte. Det borde nog regering och försvarsminister Tolgfors ha begripit.

Att vi behöver ett svenskt spioneri och underrättelseverksamhet det begriper alla. Att bli tagen på sängen, att vara naiv om motståndarens avsikter, gör automatiskt ett land till andras sparkboll. En intelligent och disciplinerad underrättelsetjänst som också är fri från inre och yttre korruption ger respekt och verkar avskräckande i sig. Ett FRA måste mötas med respekt både av dem som vill Sverige illa (det behöver inte alls vara s.k. terrorister) och av uppdragsgivarna, svenska folket.

Debatten har tagit sin utgångspunkt i att FRA-lagen kommer att innebära ingrepp i uppdragsgivarnas integritet. Vi kan alla bli signalspanade när våra telekommunikationer korsar landets gränser. Att skydda ”rikets säkerhet”, dvs. statens egna intressen, framstår som viktigare än att respektera de enskilda medborgarnas privata sfärer.

Vi tror att en huvudorsak till att reaktionerna blivit så starka och uthålliga är att svenska folket inte helt litar på myndigheters egen integritet och kompetens att handskas med hemlig information och med stora kriser. Dålig, senfärdig, inkompetent, svajig krishantering har snarare varit regel än undantag. Listan är lång från nedskjutningen av DC3:an via IB-skandalen, Palmemordet och dess erbarmliga hantering, SÄPO-förgreningarna och Ebbe Carlsson affären, Estonia- och Tsunami-katastrofernas hantering. Kommissionernas oändliga rad har inte tvättat någon byk, inte ens en Boforsaffär, för att citera dåvarande utrikesminister Sten Anderssons för oss evigt oinfriade löfte.

Krishantering av för riket svåra frågor har kommit att präglas av inrikespolitiskt betingade maktkamper. Hanteringen av FRA-frågan faller in i mönstret. Generaldirektörens agerande – med stats-, utrikes- och försvarsministrarnas goda minne? – har nu definitivt punkterat förutsättningarna för myndighetens auktoritet.

Så en sak till: ett av huvudargumenten för lagen sägs vara det växande hotet om terrorism mot Sverige. Då måste regeringen och försvarsmakt sitta inne med information som vi andra inte har en aning om. Under den senaste 10-årsperioden har färre än 4000 personer lidit en våldsam död genom terrordåd i USA och Europa. Drygt 3000 dog i en enda ohygglig händelse – 11 september 2001. Under samma period har mer än 1,5 miljoner människor dött genom mord eller bilolyckor. Den samlade befolkningen är c:a 800 miljoner.

Risken för att du eller jag skulle dö av en terrorbomb är närmast obefintlig. Däremot löper du risk att bli överkörd i morgon.

Nej, den som är räddast för terror är staten och ”den rådande ordningen”. Se till exempel på de excesser av ”Homeland security” som den amerikanska nationen nu omger sig med. Kanske är det här regeringen finner sin inspiration, för det är väl inte Kina? Nyckeln till en intelligent, disciplinerad och ickekorrupt underrättelsetjänst är förtroende hos uppdragsgivarna, inte misstänksamhet inför dem.

Bo Ekman, Styrelseordförande i Tällberg Foundation
Bo Pellnäs, Säkerhetspolitisk kommentator

Stormvarning!

2008-07-17T11:56:00.001+02:00

En unik kombination orosmoln drar ihop över sommaridyllens horisonter. Det mest omedelbara är den snabbt annalkande lågkonjunkturen.

Den amerikanska ekonomin drivs ner i en kris som kan bli den djupaste sedan andra världskriget, ja till och med sedan 1930-talets depression. Bostadskrisen slår mot miljoner amerikaner. Jättebanker och bolåneinstitut går omkull och måste räddas av staten. Storbanker som Citicorp och Bank of America har förlorat 70% av sitt marknadsvärde, hittills. Konsumentförtroendet har störtdykt på kort tid till det lägsta på 30 år. Ekonomi och psykologi går hand i hand. Den överbelånade hushållssektorn går in i en likviditetskris. Den amerikanska hushållssektorn står för inte mindre än 20 % av världens BNP. Bromsar USA upp, bromsar hela världen upp.

Dollarn ligger idag parkerad under 6 kronor. Exporten till USA (och i dollar överhuvudtaget) kommer att sjunka. Detta har bland annat lett Volvo Personvagnar in i sin värsta kris hittills. Saabs ägare, GM, har förlorat 80 (!) procent av sitt börsvärde sedan oktober. Konkurs är inte uteslutet. Bolagsvinsterna i USA har sjunkit med 30%.

Lägg därtill fortsatt stigande olje- och energipriser och stigande priser och efterfrågan på mat och vatten så får vi ett uthålligt inflationstryck i världsekonomin. Den globala inflationen är nu uppe på 7 procent. Svåra ekonomiska obalanser och växande arbetslöshet kan vänta runt hörnet.

Samtidigt skall världens nationer samla sig till förhandlingar om att finna en omedelbar lösning på den globala uppvärmningen och de övriga massiva globala miljöproblemen. Köpenhamnsförhandlingarna som i december 2009 skall leda fram till det avtal som oåterkalleligen och i rasande tempo tar världsekonomin ur sitt beroende av fossila bränslen, får allt sämre ekonomiska och politiska förutsättningar.

Att hantera denna globala kris kräver samsyn, solidaritet och samarbete bortom föreställningen att varje land skulle vara sin egen lyckas smed. Precis som ekonomin hänger samman globalt är också de ekologiska systemen globala och med varandra ömsesidigt beroende. Detta betyder att andras problem är också våra. Det lokala är omöjligt att isolera från det globala.

Det går inte att gömma sig för världen. Isolationism är inte ett alternativ. Men det är inte heller ett alternativ att lösa ökande internationella motsättningar med militära konflikter.

Problem som är gemensamma måste också lösas gemensamt. De kan inte lösas styckevis och delt. Vi behöver mer av gränsöverskridande samtal, processer och lösningar som omfattar vår gemensamma framtid. Det är inget dåligt alternativ.

Bo Ekman

Växthuschocken är här för att stanna

2008-06-29T08:00:00.001+02:00

Allmänheten har rätt att veta att klimatförnekelsen till stor del har sitt ursprung från oljeindustrikopplade särintressen i USA, att den bygger på slirig och manipulerad grund, och att den utgör en marginell företeelse. Ahlgren, Stilbs och Ortmark skjuter sig i foten. Deras starkaste argument är i själva verket det starkaste skälet till att klimatförändringen kan leda till katastrof. Just det faktum att temperaturen geologiskt ökade först och sedan knuffade gigantiska utsläpp av gaser från haven och markerna, är anledningen till att vi måste vara riktigt oroliga. Nu orsakar vi människor temperaturökningen själva. Det skriver i dag klimataktivisten Bianca Jagger, NASA-forskaren James Hansen och Tällbergordföranden Bo Ekman med flera.

”Vi slösar enorma resurser på ett hjärnspöke.” Så beskriver Göran Ahlgren, Peter Stilbs och Åke Ortmark (27/6) de ansträngningar som görs världen över att minska utsläppen av växthusgaser. Argumenten känns igen. Så brukar det låta från dem som förnekar klimatförändringen.

FN:s forskarpanel, där tusentals forskare ingått, reduceras i artikeln till ”ett hundratal politiskt tillsatta vetenskapsmän”. Intrycket ges att det finns rader av forskare som inte kommer till tals och att IPCC:s arbete är en manipulation. Påståenden som fullständigt saknar grund. Media har ett stort ansvar här. Allmänheten har rätt att veta att klimatförnekelsen till stor del har sitt ursprung från oljeindustrikopplade särintressen i USA, att den bygger på slirig och manipulerad grund, och att den utgör en marginell företeelse.

Det hävdas att ”jorden under det senaste decenniet blivit något kallare.” Detta är inte sant. Även om klimatet varierar från år till år är den långsiktiga trenden otvetydig. Luft temperaturen på jorden ökar. Dessutom, den viktigaste faktorn för klimatförändringen på jorden, havstemperaturen, ökar stadig och oroväckande snabbt.

Ett annat av förnekarnas resonemang, som skulle motbevisa att våra utsläpp av CO2-utsläpp påverkar klimatet, går ut på att temperaturökningen under tidigare perioder av uppvärmning kom något före ökningen av koldioxid (CO2) i atmosfären. Om detta argument är bara att säga att Ahlgren, Stilbs och Ortmark helt förbiser samspelet mellan klimatet och haven och ekosystemen.

Klimatförnekarna skjuter sig i foten. Deras starkaste argument är i själva verket det starkaste skälet till att klimatförändringen kan leda till katastrof. Just det faktum att temperaturen geologiskt ökade först och sedan knuffade gigantiska utsläpp av gaser från haven och markerna, är anledningen till att vi måste vara riktigt oroliga. Nu orsakar vi människor temperaturökningen själva. Hittills har vi inte upplevt den stora knuffen, när naturen plötsligt väljer att släppa ut gaser. Geologiskt har detta skett precis som förnekarna själva visar. Därför måste vi snabbt minska utsläppen ännu snabbare.

Vad som nu sker är att vi människor pumpar ut stora mängder CO2 i atmosfären. Detta ”triggar” en förändring från en istid till ett varmare klimat. Om det tillåts fortsätta kan resultatet bli katastrofalt.

Ahlgren, Stilbs och Ortmark uppmanar oss som deltar i Tällberg Forum att strunta i klimatfrågan och istället ägna oss åt frågor som rent vatten, utfiskningen och skövlingen av regnskogarna. Dom slår in öppna dörrar. Årets Forum har som utgångspunkt den mångdubbla kris som våra samhällen står inför – klimatförändringen och krisen för många viktiga ekosystem.

Bakgrunden är insikten att människan nu är den dominerande kraften bakom förändringarna av livsbetingelserna på planeten. Det tryck vi orsakar kan resultera i plötsliga och oväntade kast. Vi rusar mot gränser – s k tipping points – som, om de överskrids, kan leda till irreversibla katastrofer, såsom flera meters ökning av havsnivån detta århundrade, kollaps av jordbrukssystem i torra regioner, total förlust av korallrev och fiskeresurser eller en uttorkning av Amazonas.

Det är alls inte bara klimatsystemet som är i kris. Den globala krisen för många ekosystem – som skövlingen av tropiska skogar, utfiskningen, färskvattenbristen etc. – är minst lika allvarlig. Och problemen förstärker varandra. Ekosystemen har hittills agerat buffert för de ökande utsläppen. Ungefär hälften av människans utsläpp har absorberats av haven och vegetationen. Den förmågan är nu i avtagande. Haven suger åt sig mindre CO2 när de blir varmare och vissa ekosystem övergår från att vara sänkor till att ge ifrån sig CO2 istället. Detta kommer att påskynda uppvärmningen.

Klimatförändringen samt krisen för många ekosystem gör arbetet att minska fattigdomen långt svårare. Många fattiga länder drabbas redan hårt av det varmare klimatet – både i form av försämrade möjligheter för jordbruket men också genom en ökad frekvens av stora katastrofer. Att reducera utsläppen av växthusgaser blir därför en viktig komponent i fattigdomsarbetet. Påståendet i artikeln att de väderrelaterade katastroferna inte ökat under det senaste decenniet är f ö helt taget ur luften.

Bakgrunden till dagens kris är komplex, men den grundar sig i att vi blir allt fler som vill göra allt mer. Människan började för ca 10 000 år sedan med hjälp av naturen att skapa mervärden: mat, energi, trygghet, bostäder, kläder, kunskap, kultur. Detta system har förfinats genom årtusenden för att under de senaste 60 åren ha presterat en ekonomisk tillväxt på över 1 100% och en befolkningsökning på ca 250%.

All produktion kräver uttag ur naturen. Med dagens energikällor och teknik finns inte den energi och de naturresurser som behövs för en sådan tillväxt. U-länderna har naturligtvis rätt till sin utveckling, men den måste ske i andra former än industriländernas.

Köpenhamnsförhandlingarna om ett nytt klimatavtal borde ytterst handla om: att hitta formerna för att säkerställa att människans aktivitet harmonierar med naturens förutsättningar och funktion. Men Köpenhamnsprocessen utgår från en delvis annan problemställning: Hur skall olika nationers och regioners intressen bäst balanseras i ett avtal som inte stör ekonomisk tillväxt, sysselsättning och nationell suveränitet. Detta är i sig en hedervärd uppgift. Men den löser inte problemets kärna. Köpenhamn blir vad suveräna stater är beredda att släppa till, inte vad naturens system och processer faktiskt kräver.

Bo Ekman
Ordförande, Tällberg Foundation

Johan Rockström
Professor, chef Stockholm Resilience Centre vid Stockholms universitet och Stockholm Environment Institute

Anders Wijkman
EU-parlamentariker, vice ordförande Tällberg Foundation

Dr James Hansen
chef för NASA Goddard Institute of Space Studies, USA

KG Hammar
Ärkebiskop Emeritus, Svenska Kyrkan

Bianca Jagger
Ordförande, World Future Council, Storbritannien

Carl Mossfeldt
VD, Tällberg Advisors AB

Publicerad i Expressen 29 juni, 2008

Energibehovet största boven

2008-06-23T11:44:00.001+02:00

I dag publiceras på initiativ av Tällberg Foundation i de tre tidningar som har global räckvidd, New York Times, Financial Times och International Herald Tribune, en helsidesannons på initiativ av Tällberg Foundation. Annonsens budskap är rakt och enkelt: Koldioxidkoncentrationen i jordens atmosfär bör understiga 350 ppm (miljondelar). Annonsen återfinns på annan plats i denna tidning. Annonsen är undertecknad av en rad ledande vetenskapsmän, företagsledare, opinionsbildare, några kända, andra mindre kända. De kommer från de flesta av världens hörn men har det gemensamt att de känner den största oro inför klimatförändringens och åtföljande miljökrisers konsekvenser.

I dag inleds också Tällbergveckan med Tällberg Forum som i år inte minst kommer att ha de pågående klimatförhandlingarna i fokus. Dessa förhandlingar ska ju förhoppningsvis ersätta det verkningslösa Kyotoavtalet med ett nytt och mer effektivt. Detta avtal syftade till att sänka koldioxidutsläppen till 1990 års nivå. Istället har de ökat med 34 procent. Dessutom fortsätter utsläppen öka nu med tre procent per år.

Tällberg Forum kommer därför att ställa frågan: "Hur kan ett avtal se ut och formas som faktiskt får bukt med denna ytterst oroväckande utveckling för människa och natur?" Och inte minst viktigt: "Hur skall ett sådant avtal kunna genomföras i solidaritet, med precision och disciplin för tidtabeller?"

Dessvärre är erfarenheterna mycket dåliga av inte bara Kyotoprotokollet utan också många många internationella avtal på miljöområdet. Ett oss näraliggande exempel där internationella överenskommelser inte har fått bukt med katastrofala miljöproblem är Östersjöns bottendöd och algblomning.

Klimatfrågan är en delmängd i den större frågan om hur mänsklig aktivitet ska kunna växa och utvecklas i harmoni med biosfärens olika delsystem: vatten, skogar, landmassor, oceaner, biologisk mångfald och så vidare. Flera tunga rapporter har under senare år tydligt visat att människans aktivitet har rubbat naturens stabilitet och förutsägbarhet. Denna har varit grundförutsättningen för människans civilisationsbygge om pågått i 10 000 år.

Men den största boven i dramat är alltså människans snabbt ökande behov av energi. Prognoserna pekar mot en fördubbling av energibehovet inom 25 år. Som Shells styrelseordförande Jorma Ollila säger så vet vi faktiskt inte var den energin ska komma ifrån. Därtill måste vi alltså omedelbart börja strypa energiproduktion ur kol som inte renas från CO2 utsläpp. Vi sitter i något av ett skruvstäd. De nya rena energikällorna måste fram med en oerhörd kraft.

Uppvärmningen producerar redan nu snabbt smältande glaciärer och havsisar. Jag lärde mig vid ett besök på en forskningsstation på Grönlandsisen för några veckor sedan att isen nu rör sig 20 procent snabbare i år än förra året. Vi bevittnar också de våldsamma ovädren och översvämningarna över USA och Kina. Samtidigt slår torkan i sydvästra USA alla tidigare rekord. Monsunen i Indien har i år startat tidigare än någonsin. Klimatförändringen är i full sving.

Vad kan vi göra åt det? Det är frågan som vi ställer i Tällberg.

Bo Ekman

för Dalarnas Tidningar

Vi är onekligen på kollisionskurs

2008-06-17T18:24:00.000+02:00

Den allt överskuggande frågan i den allmänna debatten jorden runt är klimatfrågan och den växande miljökrisen. Många människor drabbas hårt av onaturliga naturkatastrofer. Många drabbas av stigande matpriser och energikriser. I Kina, Indien och Afrika drabbar torka och sinande floder. Grundvattennivåerna sjunker oroväckande i södra Europa och Australien. I Barcelona är man nu tvingad att importera vatten från andra delar av världen. Fem tankbåtar anlöper varje månad.

Tällberg Forum 2008 kommer att behandla dessa problem. Vi kommer att ställa frågan hur vi ska få till stånd avtal nationerna emellan som verkligen löser problemen och stabiliserar vår livsmiljö. Vi är onekligen på kollisionskurs.

Till Tällberg Forum kommer ledare från hela världen och från olika delar av samhällslivet. Där möter du Desmond Tutu och Kofi Annan, några av världens ledande vetenskapsmän som James Hansen från NASA och Will Steffen från Australian National University. Du möter kung Carl XVI Gustaf, Margot Wallström och Nigers utrikesminister, Jan Eliasson, Barbara Hendricks, Dalasinfoniettan, Maria Norrfalk och många många fler. Du är välkommen till Forumtältet som står mitt i byn i Tällberg till alla plenarsessioner. Programmet hittar du på vår hemsida http://www.tallbergfoundation.org eller i annonser i dagspress, i denna tidning och i Leksandsbladet. Biljetter kan fås via Ticnet eller Siljan Turisms turistbyråer mot serviceavgift.

Du är också välkommen till en konsert i Siljansnäs den 25 juni. Den har vi gett temat ”In concert with nature” – i samspel med naturen. Du kan avnjuta konserten via storbild, i gröngräset utanför Siljansnäs kyrka. Konserten börjar kl.20.00. Klockan 18.45 talar Desmond Tutu, miljöminister Andreas Carlgren och kommunalrådet Bo Pettersson, med uppträdande av Siljansnäs sockenspelmän och Orsa ungdomskör. I kyrkan talar Desmond Tutu och chefen för biblioteket i Alexandria, Ismail Serageldin. I konserten deltar bl.a. Sofia Jannok, The Real Group, Henrik Alinder, Ghada Shbeir från Libanon, en ensemble från Kina, samt Eva Ollikainen och Dalasinfoniettan som framför Beethovens pastoralsymfoni. Det blir en stor musikfest.

Tällberg Forums unika kännetecken är vår medvetna sammanflätning av analys och samtal, natur- och kulturupplevelser. Vår förståelse för både problem och vad vi ska göra måste bygga både på kunskap, analys och kreativ intuition. På så sätt skiljer sig Tällberg Forum från de flesta andra mötesplatser runt jorden och har kunnat bidra och inspirera tillhandling och resultat.

När Kofi Annan var här på 90-talet så reste vi de viktiga frågorna om näringslivets roll i social utveckling och fattigdomsbekämpning. Detta inspirerade FN till att initiera den s k Global Compact som har blivit den globala rikslikaren för det man idag kallar företagens sociala ansvarstagande. Förra året inspirerade forskarna ledningen för den globala storbanken Morgan Stanley att utveckla en ny kreditgivningspolitik för koleldade kraftverk i USA. Man får helt enkelt inte längre lån om man inte garanterar rening från koldioxidutsläpp. Men otaliga är de åtgärder på olika plan och i olika sammanhang som har inspirerats av samtalen i Tällberg.

Det är kanske just här som svaret ligger på frågan varför man reser jorden runt för att komma just till vår vackra bygd: här finns i traditionen förmågan att förena samhällsliv, ekonomisk utveckling och en livskraftig miljö i hygglig harmoni. Men framgent förfogar vi inte själva över denna balans. Den beror redan till största delen på vad som händer i vår omvärld.

Det är just därför så viktigt att vi har en stark röst i debatten genom Tällberg Forum.

Bo Ekman

Publicerad i Siljan Just Nu nr 4, 6-29 juni.

Miljöhotet tas på allvar i svenska styrelserum

2008-06-11T14:47:00.004+02:00

Det är många som har ställt mig frågan om PO Erikssons uppfattning i klimatfrågan är typisk för hur det svenska näringslivet tänker och tycker i denna fråga. Jag tror inte det.

Jag möter istället ökande engagemang och kunskap i näringslivet. I främsta ledet går inte minst de unga entreprenörerna. Även de som redan blivit mycket framgångsrika. Detta beläggs i samtal, vid seminarier, konferenser, och naturligtvis genom handling. Men också det etablerade näringslivet är på väg även om insvängningen går långsammare i mer etablerade produkt- och kunskapsstrukturer. Klimatfrågan rubbar i invanda kalkyler och kunskapsmönster.

Näringslivets chefer handlar gärna i flock, särskilt i frågor som har politisk sprängkraft och kan ha kortsiktigt negativ effekt på konkurrenskraft och tillväxt. Detta är förståeligt. Men icke förty måste nu näringslivets ledare och ledande organisationer ta på sig en proaktiv roll i en så fundamentalt viktig fråga för sin egen framtid som den framväxande härvan av miljökriser. Det är viktigt att ge flocken en riktning och ett ledarskap.

PO Eriksson förnekar kunskap. För honom är jorden fortfarande platt. Till och med IPCC-rapporterna från 2007 får delvis betraktas som gårdagens vetenskapliga konsensus. Ny forskning väller fram. Vi får säkrare mark under fötterna för att ge en allt tuffare klimatpolitik vårt politiska stöd. Dagens politik bygger på gårdagens vetenskapliga konsensus. Vi måste finna mekanismer som gör att ny kunskap snabbt letar sig in i styrelserummen liksom i det politiska beslutsfattandet. Carlgrens järnvägsutspel är ett gott exempel.

Näringslivets uppgift är att ligga före politiken i att säkra sin långsiktiga tillgång till stabila marknader. Men det som en gång som varit stabilt och förutsägbart har nu blivit osäkert. Dagens kalkyler blir abstraktioner, och kommer inte att hålla. Riskerna ökar. Vi vet helt enkelt inte under vilka klimat- och energipolitiska förutsättningar vi kommer att leva under överskådlig tid.

Den globala uppvärmningen måste ovillkorligen reverseras. International Energy Agency prognostiserar (knappast någon konspiratorisk organisation, Sverker Martin Löf!) att detta kräver investeringar i storleksordningar 43 triljoner dollar fram till 2050, under förutsättningen att världens länder kommer att hantera frågan med förnuft, och rationellt. Räkna inte med att så blir fallet.

Jag tror därför att det är dags för näringslivets främsta ledare att förmedla till kunder, ägare, investerare, allmänhet och politiker frågans allvar och skärpa tonen i kraven på banbrytande politiska resultat i Köpenhamn 2009.

Klimat- och miljöfrågorna kan inte hanteras som frågor vid sidan om affärsmodell och strategi. Näringslivet gjorde misstaget i början av 1970-talet att inte göra frågorna till sina, att marginalisera dem. Gör dem nu till en integrerad del av affärsmodellen. Kostnaderna för den miljö som all produktion bygger på kommer ändå till sist att tvinga sig in i kalkyler och prisbildning.

PO Eriksson ordar om att elda på för att få mer av CO2, ”livets gas”. Jag tror hans predikan är lika sekteristisk som Ulf Ekmans ”livets ord”.

Bo Ekman
Ordförande, Tällberg Foundation
(publicerad i Dagens Industri 2008-06-11)

Snabblösningar en dålig modell

2008-05-27T13:41:00.004+02:00

Nästan så långt man kan komma ut mot Englands västligaste udde, LandÕs End, i en grönskande dalgång i gränslandet mellan Cornwall och Devon, bor James Lovelock.
Jim Lovelock är 88 år fyllda. Han var den vetenskapsman som för snart 40 år sedan formulerade hypotesen och teorin att biosfären, det tunna membranet mellan den yttre rymdens döda kyla och den döda hettan i jordens inre, i sig själv är ett levande, självreglerande och komplext system, men utan medvetande, vilja eller egna avsikter. Lovelocks teori har fått benämningen Gaia. Människan är som art en del av Gaia.

Lovelock har fått en present av multimiljardären Richard Branson, som också är en stor miljöaktivist. Han har bjudit med Lovelock på en rymdresa om två år, "så du får se din älskade vackra Gaia från utsidan"!

Lovelock har klarat de första fystesterna och siktar nu på att vid 90 års ålder bli den i särklass äldsta astronauten. Lovelock deltog i en Tällberg Workshop i mitten av 1980-talet. Sedan dess har hans systembaserade synsätt alltmer slagit igenom. I år deltar Lovelock i Tällberg via video.

"Människan har gått alldeles för hårt åt Gaia", säger Lovelock. "För hårt för sitt eget bästa. Gaia mår dåligt, mycket dåligt". Han är föga hoppfull om att människor är beredda att ta sig samman och ändra sina livsstilar och sin relation till naturen. Vi har redan, menar Lovelock, skapat sådana obalanser i klimat, vattenförsörjning, genom årtusendens skogsskövlingar, uppvärmningen av haven att de systemförändringar som människan har initierat men inte har makt och förmåga att styra över, nu har sin egen gång. Vi kan mildra men inte styra. Vi kan inte förfoga över Gaia.

Ett samtal med Lovelock är ett flöde av idéer, analyser, och skarpsinne, värme, ständigt glittrande humor men samtidigt djupaste allvar.

Torka, vattenbrist, uttorkade jordar, somrar som den Europa genomlevde år 2003 (då dog 30-40 000 av hettan) blir "de normala" i södra Europa om 30-40 år. Många människor kommer att söka sig norrut, mot England och Skandinavien.

Vi enas till slut i vårt samtal i den vackra försommarkvällens bedövande fågelsång att det nu är viktigare än någonsin att se till helheten, att ledarskapet inte lovar " quick-fixes" och har modet och kraften att "stay with the bad news".
Det har människan gjort i alla tider och förmått kämpa sig till lösningar hur svåra problemen än har varit.

Bo Ekman

För Dalarnas Tidningar

Otillräckligt ledarskap

2008-05-23T13:49:00.001+02:00

Vart jag mig i världen vänder möts jag av ett ständigt återkommande tema, en stor oro: ledarskapet håller inte, räcker inte till, når inte upp till frågornas höjd och komplexitet eller når inte in till människors fruktan och behov av förklaringar och berättelser om vad som egentligen pågår.

Ledare blir valda eller utsedda därför de lovar sina väljare aktieägare, fondförvaltare, konsumenter eller sin sportpublik resultat. Resultat i dagens samhälle är alltid lika med mer: högre tillväxt, fler jobb, högre utdelning, lägre kostnader och priser, ökad trygghet eller en plats i elitserien.

Så har det kanske fungerat för ett kort ögonblick. Men löftena håller inte. En våg av besvikelse och oro sveper genom världen över att det inte blir som det var lovat. Maten blir allt dyrare. Energi och bensinpriserna sticker iväg. Räntor, valutor och kreditmarknader åker berg- och dalbana. Trygghet och välfärd urholkas trots att ekonomin växer. Poliser och lärare blir färre. Vart tar pengarna vägen?

Det mest oroande för ett växande antal människor är att själva fundamentet för all mänsklig civilisation och värdeskapande, naturen, förändrar sitt beteende. Människans påverkan har rubbat sköra balanser i klimatsystem, vattenförsörjning och polartrakter.

Det nuvarande politiska och ekonomiska systemet är uppbyggt för att besvara frågan: Hur får vi tillväxt? Hur får vi mer? På denna fråga kan regeringar, företag och forskare ge svar.

Men ledarskapet kan idag inte ge något robust svar på frågan: Hur kan vi leva gott och tryggt inom de gränsvillkor som naturen ställer upp för oss? I ännu mindre grad äger dagens politisk/ekonomiska system förmågan att reversera t.ex. CO2 utsläppen så att vi får fast mark under fötterna. Kanske ledarkriserna i Latinamerika, Europa, Afrika, USA och Mellanöstern bottnar i att människor börjar ana att dagens samhällsmodell inte kan ge svar på frågorna

1. hur kan vi säkra evig tillväxt och samtidigt återfå en natur som är hyggligt stabil och förutsägbar för oöverskådlig framtid?

2. hur kan vi säkra civilisationens överlevnadsvillkor genom att hålla vår ekonomi, välfärd och samhällsbygge inom de naturens gränsvillkor bortom vilka lurar permanentade miljökriser?

Tillväxt eller återhållsamhet? Jag tror att människor innerst inne vill ha möjlighet att kunna göra valet. Men den möjligheten erbjuder inte de politisk/ekonomiska systemen världen över. De har en enda växel: mer.

Miljö- och energikriserna, som nu på olika sätt drabbar alla kanske ytterst beror på att vi, arten Homo Sapiens, blev för många och att vi vill för mycket.

Men verkligheten kommer att korrigera sig själv. Det är i alla fall min förhoppning att de abstrakta tillväxtmodellerna kommer att få vika för i dubbel mening jordnära samhällsmodeller som permanentar en harmonisk relation mellan människa och biosfär.

Bo Ekman

För Dalarnas tidningar

I betraktarens öga

2008-05-09T10:45:00.002+02:00

SVT:s beslut att på familjens önskemål sända dottern Engla Höglunds begravning den 10 maj väcker starka känslor och kritik mot public service-kanalen SVT. Det är lätt att förstå att familjen vill dela sin namnlösa sorg med världen, men jag delar ändå kritiken och känner obehag inför att SVT väljer att överskrida ännu en integritetsgräns i konkurrensen mellan tv-kanalerna om marknadsandelar och tittarsiffror.

Vad kan hålla kvar tittarna vid rutan i just vår kanal? Begravningen av Engla Höglund kan knappast bedömas vara av allmänintresse och därför inte vara ett betydande journalistiskt uppdrag. Begravningen är ett avsked från de kanske några hundratal personer som hade nära kontakt med den mördade flickan.

SVT har tidigare brutit integritetsgränser och öppnade en Pandoras ask med Robinson-programmen. Där föddes utstötnings- och förödmjukelse-tv, som numera i oändliga variationer naglar tittare vid tv-skärmarna. Riktigt bra blir inte programmen om inte de utstötta ur en tävling om ditten eller datten "bryter samman", "blir knäckta" eller "upplösts i tårar".

Tv erbjuder inte bara segrarens upphöjelse utan i lika hög grad utstötningens tragedi för alla att se i tv och för att sedan läsa om i Aftonbladet eller Expressen. Mänskliga tragedier är kommersiell hårdvaluta.

SVT erbjuder nu den 10 maj en närbild av en liten familjs livstragedi. Alla medier har genom sanslöst ymniga och yviga berättelser varit delaktiga i att stegra känslor av medkänsla med familj men också hat mot mördaren, polismyndigheter och försvarare. Frågan är om Anders Eklund kan garanteras en objektiv rättegång i känslostormarnas Dalarna. SVT:s begravningsprogram hjälper inte till.

Det är också påtagligt att nyhetsprogrammen trängs tillbaka i televisionens prioriteringar. Det tidigare djuplodande Agenda plockar numera upp de allra senaste populärfrågorna som fladdrar förbi. Agenda producerar hafsiga kortkommentarer till veckans allra mest säljande nyheter. Det må vara Engla Höglunds begravning, intervjuer med grannarna i Amstetten eller SJ:s biljettpriser mellan Stockholm och Göteborg. Fladder.

Men till allra sist är det ändå du och jag, inte SVT:s, Aftonbladets eller Dalarnas Tidningars ledning som bestämmer vad vi vill se och läsa. Vi har faktiskt alla vår fria vilja att kritiskt välja att titta eller inte, att stänga av eller knäppa på tv:n, och att kritiskt ifrågasätta vad vi ser och läser.

Det yttersta ansvaret är Ditt. Det ligger i betraktarens öga.

Bo Ekman

för Dalarnas tidningar

Länk till artikeln

Clock Running Out on Irreversible Climate Change

2008-04-18T09:00:00.003+02:00

o fight climate change, environmental necessity must trump political convenience, says Bo Ekman, and argues for developing fallback policies that global citizens must consider in the event of failure of the Copenhagen Process.

Clock Running Out on Irreversible Climate Change

The coming negotiations over the successor to the Kyoto Protocol appear doomed as states express more concern about their narrow rights than the planet’s health. Bo Ekman, founder of Tällberg Forum, argues for developing fallback policies that global citizens must consider in the event of failure of the Copenhagen Process. Ekman fears that the “world will descend into eco-protectionism, where struggles over food, water, fuels, and biomass overshadow any principle of solidarity.” To avert disastrous climate change that would ensue, mankind must take steps that for many seem politically impossible. The seeming impossibility, however, does not change the fact that immediate global action is necessary to secure the world as we know it. Our environment is indifferent to human development and survival, and one cannot negotiate with nature. Humans must take full responsibility for both their development and survival – and decrease our environmental footprint far more than most governments or citizens are prepared to do. The demands of human civilization are colliding with our environment, and civilization must yield in order to preserve itself. – YaleGlobal

STOCKHOLM: To all intents and purposes, the Kyoto Protocol is dead, and unless urgent actions are taken its successor, the Copenhagen process may turn out to be dead on arrival or comatose. Kyoto never delivered reductions of CO2 emissions, but still binds 174 nations until 2012. Meanwhile, global greenhouse gas emissions have steadily increased since the reference year of 1990.

New negotiations for “Kyoto 2” must produce nothing less than the Perfect Agreement, to be followed by Perfect Implementation. The clear and present danger is that the Copenhagen process will deliver a compromise between nations that will fall far short of this ambition.

Repeatedly events have shown failure of collective governance in dealing with political adventurism sheltered by the principle of sovereignty. The war in Iraq, the occupation of the West Bank or repression in Tibet, the horrific tragedy of Darfur or painful madness of Zimbabwe, the concentration camp at Guantanamo Bay, not to mention the global arsenal of 27,000 nuclear warheads, show that the international vehicles of today are no stronger nor more dependable than any time in the past. Trust levels are low within international systems; paranoia and citizen surveillance and nationalism are at a high. Thus the Copenhagen process takes place in an atmosphere of institutional distrust and competition. No nation wants to emerge as loser before their national audiences.

The loser will be nature; the biosphere with which none of us can strike a deal. Nature is represented at the negotiating table only through the analyses of the IPCC reports of 2007. No new reports are due until 2010, but science does not wait. However, while James Hansen of NASA now convincingly shows that humanity must reverse the atmospheric content of CO2 from today’s 385 parts per million (ppm) to 350 ppm – itself a Herculean task – nations and negotiators aim for targets of 450 to 500 ppm and the illusionary governance ability to limit the increase of temperature to a maximum of 2 degrees centigrade. This will prove as unfeasible as the stamping out of humans cheating one another.

Targets are defined according to what is judged as politically possible in the short term and economically desirable, rather than what is required to guarantee a stable ecosystem in the long-term. Current scientific knowledge starkly presents “350 ppm” as a boundary condition in Nature that humankind should not have transgressed. It marks the point beyond which we can no longer be sure to maintain the stability and predictability of nature. This stability was the most important prerequisite for the evolution of human civilization over the last 10 000 years. There are several more boundary conditions that we should avoid transgressing: limits to fresh water use, fishing, deforestation, toxic waste, land use and misuse of other biodiverse ecosystems such as wetlands. These limits must be defined, never to be surpassed.

Safely keeping human activity within nature’s boundary conditions does not necessarily mean limits to growth – humans have always been a flexible and creative species. But surpassing those boundaries will, with absolute certainty, result in economic and social decline. The biosphere is a complex, adaptive system evolving to support life. Civilization is a human-designed system whose purpose is to create secure economic, social and cultural value. This system is built upon the combination of technology, energy and ecosystem “services”, i.e., outputs of water, biomass, food, minerals and breathable air. These two systems – biosphere and civilization – are no longer synchronized at the global scale. They are, in fact, colliding.

Humankind is overextending earth’s annual biocapacity by 125 percent. Short-term consequences will increase prices for energy, food, water and resources for the ever-growing global population. Long-term consequences could be devastating to all forms of life on the planet. This is why we can accept nothing less than the Perfect Agreement from the Copenhagen process. We can only bind our future to an agreement that secures, with prudent margins for time eternal, the intricate internal balances and interactions of nature’s systems.

The world has extremely complex systems problems but we have no matching forms of governance to correct them. We need to move from soft to hard global governance, from “Global Compact” to “Global Contract.” The Copenhagen process could provide such an opportunity.

It must therefore be redefined, redesigned and rescheduled. Above all its targets must be stated with clarity and leaders of nations must morally and operationally rise to this occasion. The declarations on climate change spoken in the General Assembly on September 24, 2007, by hundreds of heads of states were badly matched by the discouraging performance at Bali.

The expected compromise of Copenhagen we call Plan A. Each nation’s fallback plan prioritising its own interests is a Plan B. If there’s no credible Plan A, the world will descend into eco-protectionism, where struggles over food, water, fuels, and biomass overshadow any principle of solidarity.

The Tällberg Foundation has taken the initiative to develop a Plan C, a shadow plan for Kyoto 2. We will suggest an idealized design of the Perfect Agreement, with mechanisms for Perfect Implementation. It will be based on the definition of those natural boundary conditions we must not transgress, and will guide the moral imperatives of a leadership acting in the interests of the whole.

Nature is neither a political nor an economic system. Nature is neither ideological nor religious. Nature is simply nature and Homo sapiens is a product of Nature. Brian Arthur, the brilliant Irish economist, observes in his forthcoming book on the theory of technology that technology brings hope but that trust can only be achieved through our conscious relationship with nature. Trust and hope must be fundamental ingredients in our vision of the future and the redesign of the Kyoto agreement.

The easy way out for many is the elusive promise of new technology, with the wisdom of market forces like cap-and-trade systems. We may remember that it was earlier generations of technologies and market mechanisms that created the current problems. Modern society put its hope in technology rather than trust in nature, fixated by the idea that if only new technologies yield a competitive financial Return on Investment (ROI) the market will fix the environmental mess.

The reality is that the financial markets never fix recurrent failures. The market did not fix apartheid, fascism or World War II. Politics did. Governance did. The yield of good politics is another kind of ROI, the Return on Insight. We own the necessary insight into the acute and massive ecosystems crises but not yet the responsible politics needed. Let’s invent them.

We need a new global deal that combines trust with hope. The patrolling and defense of nature’s boundary conditions is a political assignment. Its implementation will demand law-enforcement regimes that, by design, infringe on the sovereignty of nations and their monopolies of military and police force, and of natural resources. Political insight will not, however, be applied without a thundering tsunami of global, enlightened public opinion demanding solutions to the question “How on earth can we live together – we the humans, we with nature?”

Bo Ekman is founder and chairman of the Tällberg Foundation, an organization dedicated to sustainable globalization and the creation of a secure relationship between man and nature.

Bo Ekman
for YaleGlobal, 18 April 2008

Related article on YaleGlobal Online by Jim Hansen: http://yaleglobal.yale.edu/display.article?id=10657

Rights:
© 2008 Yale Center for the Study of Globalization, reprinted with permission

Ny forskning ändrar förutsättningarna för miljöpolitiken

2008-04-15T18:51:00.002+02:00

För första gången i mänsklighetens historia ser vi tecken på att globala miljöförändringar allvarligt hotar välfärden i våra samhällen. Klimatförändring, avskogning, jordförstöring, sinande sötvattentillgång, förlust av biologisk mångfald och utarmning av världens hav, samverkar på ett sätt som gör att vi inte kan utesluta katastrofala tröskeleffekter som riskerar att i grunden ändra livsförutsättningarna på jorden inom ett antal decennier. Världens politiker måste omedelbart anpassa den ekonomiska politiken till denna nya situation.

Denna vecka samlas i Stockholm världsledande forskare till den första tvärvetenskapliga konferensen någonsin om hållbar utveckling med fokus på samhällets och ekosystemens resiliens, det vill säga deras förmåga att undvika farliga tröskeleffekter. Hastigheten i klimatförändringen tycks hittills ha underskattats av forskarna. Orsaken är den snabbt växande risken för farliga tröskeleffekter i världens glaciärer, skogar, marker och hav som förstärker klimateffekten. Slutsatsen är därför att det är politiskt självmord att, som i allt högre utsträckning är fallet, bara fokusera på klimatet då stora överraskningar väntas att ske till följd av andra faktorer.

Världen befinner sig med andra ord i ett helt nytt läge. Miljöfrågan har blivit en utvecklingsfråga. Genomgripande förändringar måste ske i politik och förvaltning så att globalisering och tillväxt samverkar istället för att urholka biosfären. Börjar inte kurvorna snarast peka åt rätt riktning kommer globala planer liknande ”Marshall” planen efter andra världskriget att krävas för att undvika att hela regioner och samhällen havererar. I en färsk rapport från EU-kommissionen varnas exempelvis för miljontals klimatflyktingar från Afrika till Europa i en nära framtid om utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka som hittills. Vår chans att undvika en sådan situation – inom ramen för demokratiska beslut – är nu.

Om ett och ett halvt år ska ett nytt globalt klimatavtal sjösättas i Köpenhamn. Detta avtal ska innehålla bindande åtagande för världens länder som är så ambitiösa att planeten som helhet undviker en uppvärmning som överstiger 2 grader Celsius. Målet har satts till att, i enlighet med FNs klimatpanel IPCCs rekommendationer, stabilisera koncentrationen av växthusgaser i atmosfären till 450 ppm. För att nå dit är IPCCs bedömning att världens utsläpp av växthusgaser måste minst halveras till år 2050. För industriländerna innebär det en minskning med 30 procent till år 2020 och med 80-90 procent till år 2050. Det är i dagsläget högst oklart om ens EU, som tagit ledningen i klimatarbetet, kommer att lyckas nå dessa krav. För planeten som helhet ser det ännu dystrare ut, med ökande utsläpp hos samtliga stora utsläppsregioner.

Detta är ett enormt problem i sig. Men tyvärr pekar den snabbt avancerande forskningen på att till och med IPCCs senaste utvärderingsrapport, som släpptes förra året och som ligger till grund för avtalsarbetet inför Köpenhamnsmötet, redan kan betraktas som obsolet. Ny forskning pekar på att konsekvenserna av utsläppen av växthusgaser kan vara långt mera dramatiska än vad IPCC framhållit.
Situationen är så pass allvarlig att en av världens ledande klimatforskare, Dr James Hansen vid NASA, nu menar att en begränsning av koncentrationen av växthusgaser till 450 ppm inte räcker. Vi måste istället sikta på 350 ppm. Ny forskning visar nämligen att en fördubbling av växthusgaserna i atmosfären riskerar att leda till 6 graders temperaturökning, inte 3 grader som man tidigare trott. Vid 6 graders temperaturökning ändras förutsättningarna för liv på jorden i grunden och skulle utgöra inget mindre än en global katastrof. Dessvärre pekar ytterligare forskarrön på att vi redan, i snabb takt, närmar oss en fördubbling jämfört med den förindustriella nivån på 280 ppm.
Vi bedömer att situationen är så allvarlig, och att tiden är så pass knapp till slutet av år 2009, att det nu krävs skärpta direktiv till Köpenhamnsprocessen. Det vore ödesdigert att, under extrem tidspress, tvinga fram ett avtal som binder världen fram till år 2020, och som sedan visar sig skjuta långt under det nödvändiga målet. Istället måste världens ledare, under FNs ledning, ta upp det nya riskläget för okontrollerad klimatförändring och med det som grund, sätta upp ett nytt globalt klimatmål och en påskyndad tidsplan för att nå detta. Ett initiativ lett av de nordiska länderna skulle ha möjlighet att få internationellt gehör.

Nyckeln till en lösning i klimatfrågan handlar dock inte bara om att minska utsläppen av växthusgaser. Det handlar lika mycket om att stärka motståndskraften och möjlighet till vidareutveckling, resiliensen, hos världens ekosystem så att de fortsätter att förse samhället med ”ekosystemtjänster” som produktion av mat och fiber, upptag av koldioxid, luft-och vattenrening och skydd mot olika naturkatastrofer, vilka utgör grunden för vår välfärd och skydd mot klimathotet. Under de senaste 150 åren har ekosystemen absorberat ungefär hälften av det mänskliga samhällets utsläpp av växthusgaser – som en gigantisk gratistjänst till samhället. Men forskning visar nu att havens förmåga att buffra människans klimatskuld avtar, och att skogar, jordar och våtmarker riskerar att ge vika under trycket från mänsklig exploatering och temperaturökning för att plötsligt byta roll, från att suga upp växthusgaser till att istället släppa ut dem.
Eftersom både klimatförändringens konsekvens och stor del av lösningen beror på vår förvaltning av världens ekosystem, föreslår vi att Sveriges regering nu – inom EU och FN – ska påskynda etableringen av en motsvarighet till FNs klimatpanel IPCC, en International Panel for Ecosystem Services, IPES. IPES skulle ha till uppgift att följa upp FN-rapporten om världens ekosystem som avslutades 2005 och som visade på ett akut behov av att bromsa utarmningen av skogar, jordbruksmark, marina resurser och biologisk mångfald i syfte att säkra fortsatt social och ekonomisk utveckling. IPES skulle vara en vetenskaplig mekanism som förmedlar kunskap till världens regeringar, på liknande sätt som IPCC. Tillsammans skulle dessa paneler med fördel läggas vid FNs miljöprogram UNEP, och generera komplementär kunskap som säkrar att IPCCs klimatarbete tar hänsyn till naturens tröskeleffekter. Vi bedömer att det är så pass brådskande att etablera en internationell ekosystempanel att de nordiska länderna bör överväga att driva denna fråga gemensamt.

På hemmaplan slutligen bör regeringen inrätta ett nytt superdepartement med ansvar för hållbar ekologisk och ekonomisk utveckling, direkt underställd statsministern. Tecken på en sådan utveckling av det politiska systemet finns redan, med inrättande av en klimatminister i Danmark, och ett nytt departement för klimat och vatten i Australien.

Marknadsekonomin har många fördelar. Den har levererat ett enormt välstånd, framför allt i industriländerna. Men den har en allvarlig brist i och med att produktionens och konsumtionens effekter på klimat och miljö inte fångas upp i den ekonomiska modellen. När nu dessa effekter utgör det helt avgörande problemet för den fortsatta utvecklingen måste omfattande reformer till. Ett departement av den typ som vi föreslår skulle vara ett steg i rätt riktning. Finansministern får därmed underordna sig ramvillkoren för den ekonomiska politiken, nämligen vad atmosfären och ekosystemen kan bära.

Att vi nu förstår problemen är halva lösningen. Den andra halvan finns i den kunskap och innovationsförmåga som mänskligheten har och visat prov på historiskt. Det råder ingen tvekan om att vi kan staka ut en hållbar framtid på jorden, men det kommer kräva enastående krafttag på lokal och global nivå. Sverige har en särskild möjlighet att leda vägen, tack vare dess historiska roll som ett ledande land på den internationella miljöarenan.

Johan Rockström, professor, chef Stockholm Resilience Centre vid Stockholms universitet, och Stockholm Environment Institute
Carl Folke, professor, forskningschef Stockholm Resilience Centre och chef Beijer Institutet
Anders Wijkman, EU Parlamentariker
Bo Ekman, ordförande Tällberg Foundation
Thomas Rosswall, professor, chef för ICSU, International Council for Science
Brian Walker, professor, chef för Resilience Alliance (det internationella nätverket för resiliens och hållbarhetsforskning)

Tällberg Forum – en mötesplats för alla

2008-04-15T18:43:00.000+02:00

– Jag tror inte att folk som bor runt Siljan förstår hur stort det här är. Orden kommer från Hans Jensen i Tällbergs byalag. Vad han försöker beskriva är det faktum att många av världens mäktigaste män och kvinnor faktiskt befinner sig i Dalarna och Siljansbygden en kort junivecka i sommar.

– Ta chansen och vara med på forumet, det är berikande och ger en insikt om hur saker och ting hänger ihop, säger Jensen, som varit med under flera år och fått vänner och minnen för livet.

Världen samlas i Tällberg mellan 25 och 29 juni. Vadådå säger någon, vad berör det mig? Tänk om detta istället hade varit en filmfestival med världens bästa skådespelare samlade, eller ett VM i någon av de mer folkkära idrotterna, ja, då hade folk med all säkerhet vallfärdat till Tällberg från hela Sverige. Det är lätt att inom de egna gärdesgårdarna; varför prioritera ett globalt möte mitt i sommaren när gräset ska klippas och middagen ska stå på bordet till familjen klockan sex?

Några viktiga fakta att veta, som kanske kan få oss ”vanliga” att ändra oss: Tällberg Forum är ett mycket speciellt evenemang som faktiskt kan visa upp att det går att samtala över gränserna om de stora frågorna, och detta under informella och avspända former. Det har Tällberg Foundation, en internationell ideell stiftelse med bas i Tällberg och Dalarna, lyckats med ända sedan 1981. Idag rankas detta forum som ett av världens få verkligt globala sammankomster som arbetar för helhetens bästa.

Till Sverige, Dalarna och Tällberg kommer gäster som lever i vitt skilda världar men ändå kan mötas just under Tällberg Forum, och mot alla odds befrukta varandras idéer. Eller som Tällberg Foundation uttrycker det; ”vi hjälper beslutsfattare från hela världen att fördjupa och vidga sin förståelse för globala omvärldsförändringar”.

Alla är viktiga
För den ”vanliga” människan – vi som tillhör det vanliga klientelet och som varken är president eller professor – erbjuds flera möjligheter att ta del av innehållet och budskapet.
– Den lokala förankringen är mycket viktig. Vi arbetar så mycket vi kan för att öppna upp forumet. Alla plenarsessioner kommer att vara öppna för allmänheten och är gratis att lyssna på, säger Caroline Stiernstedt Sahlborn på Tällberg Foundation. Vi strävar efter att få en bra och öppenhjärtig stämning där både deltagare, familjemedlemmar, volontärer och andra ska känna sig välkomna och delaktiga i forumet. Vi vill särskilt nämna den konsert vi arrangerar den 25 juni klockan 20.00 i Siljansnäs kyrka. Miljöminister Andreas Carlgren inleder och klockan 20.00 börjar konserten ”I samspel med naturen” med bland annat The Real Group. Vi hälsar alla välkomna till denna konsert som vi tror kommer att bli lika omtyckt som förra årets konsert i Leksands kyrka.

Caroline menar att det är först då man lyckas skapa en bra och varm stämning som man får en ny form av dialog som är mer öppen och kreativ. Hon menar att Tällberg som by skapar optimala förutsättningar för detta, jämfört med att till exempel anordna en konferens på ett hotell i en storstad. Det är helt enkelt en unik miljö som Tällberg erbjuder.

– Kulturinnehållet spelar en oerhörd central roll liksom möjligheten för delegaterna att ta med sig sin familj. Kommer du till en plats där du och din familj mottas personligen och blir behandlad som en individ vet vi att det är personerna som kommer fram och inte titlar eller en formella yrkesroll. I Tällberg forum är vi mer intresserade av vad du som person har att säga och vilka tankar och insikter du har.

Chans att utvecklas
Hans Jensen har upplevt forumet på nära håll i många år. Han ingår i den lokala volontärstyrkan från byn om 1 personer( kolla Saras svar) som arbetar under forumet. Han berättar att man i vinter har startat en studiecirkel i miljöarbete, som ett direkt resultat av inspirationen från förra årets forumdagar.

– Många kanske inte orkar lyfta blicken och ta till sig de här frågorna, men för oss som deltagit på forumet kändes det naturligt eftersom miljöfrågorna är en central mötesfråga, vi fick den avgörande kicken att ta tag i miljöbiten. Hans hoppas att årets forum ska bli det mest välbesökta hittills av ”vanliga människor”, på så sätt utvecklas inte bara individen utan även vår närmiljö.

– Jag är väl aldrig så stolt över vår bygd som efter ett forum i Tällberg. Det är i mötena med andra människor och kulturer jag förstår hur fantastiskt vackert vi lever i den här bygden. De insikter jag fått har förändrat mig som människa, säger Hans Jensen och berättar om alla de spontana möten som sker under forumet.

– Det är kolossalt annorlunda att komma de här människorna så nära, du vet aldrig vem du möter, det kan vara alltifrån Desmond Tutu till Maud Olofsson. Till skillnad mot alla andra platser i världen kan gästerna röra sig ganska fritt vilket skapar många spontana möten. Jag känner att man verkligen växer genom närvaron och det viktiga budskapet. Mitt råd är att boka in en dag eller två, kom hit, se hur det fungerar och känn atmosfären. Sedan finns det också flera musik- och kulturinslag som berikar. Frågan om hur vi ska kunna leva tillsammans på denna jord är en fråga som berör alla, inte minst oss som bor runt Siljansbygden.

Välsignade oro

2008-04-11T11:49:00.000+02:00

Jag körde i måndags från Sausalito över Golden Gate-bron in mot San Francisco. Bilkön blev plötsligt helt igenkorkad; flera filer avstängda. Ute på bron ser jag tre människor högt, högt uppe längs vajrarna. De har fått upp banderollerna: Befria Tibet, En värld En dröm.

I luften hängde helikoptrarna tätt. Flygplan släpade Tibets flagga över staden. Den olympiska facklan var på väg. I tisdags talade Desmond Tutu och Richard Gere på United Nations Plaza i San Francisco och hundratusen var ute på gatorna i protest mot eller i försvar för spelen och Kina.

Men San Franciscos borgmästare gav efter för kineserna och ändrade radikalt sträckningen för facklans väg, därtill tvingad av kinesiska intressen. Vi kan vara fullkomligt säkra på att San Franciscoborna inte kommer att vara lika underdåniga mot sin borgmästare som svenskarna mot sin regering, som beredvilligt lät president Hu Jintao göra sitt statsbesök här i juni utan att ge en enda intervju eller möta pressen i en enda presskonferens. "Kineserna tog helt enkelt över" berättade en centralt placerad källa. Reinfeldt borde faktiskt svara med samma mynt under sitt besök.

En vän som arbetar med både säkerhetsfrågor och amerikansk-kinesiska relationer berättar att den amerikanska olympiska truppen kommer att ta med sig all mat och dryck från USA till Kina i rädsla för att den kinesiska kosten är överpreparerad med hormoner och medel som otillåtet stimulerar prestationer. Något för Susanna Kallur och Stefan Holm att fundera över.

Jag var i Sausalito för att träffa Paul Hawken, entreprenör och miljöaktivist. Han har just givit ut boken "Den välsignade oron" (The Blessed Unrest), Den handlar om den politiska kraften hos de miljoner miljö- och medborgarrörelser runt jorden från Kina till USA, som genom kunskap, engagemang och aktivism är på väg att skapa en ny global demokratisk kraft. Jag kunde inte ha fått en kraftfullare illustration till hans teser än incidenten på Golden Gate-bron. Några få aktivister fick stormakt och myndigheter att i hemlighet flytta facklans väg till gator långt från demonstranter!

Ett är säkert. De olympiska spelen i Beijing - och facklans väg dit - kommer att bli en utdragen prövning. Ansvaret är ytterst den Internationella Olympiska Kommitténs som i sin politiska naivitet gjorde valet av Kina som värdland och för fackeltåget.

Här i Dalarna finns också sedan sekler denna hälsosamma brist på respekt för överhöghet, grundad i byalag och självbestämmande. Jag berättade för Paul Hawken om vår beskärda del av välsignad oro.

Bo Ekman

för © Dalarnas Tidningar, 14 april 2008

Länk till artikeln

Finge jag rösta blev det Obama!

2008-03-17T10:34:00.010+01:00

Den amerikanska valkampanjen handlar först och främst om finanskrisen och ekonomin. Miljö, klimat, och även Irakkriget får stå tillbaka. De globala frågorna är lika framstående som i en svensk valrörelse. Men också debatten om de demokratiska presidentkandidaternas valkampanjer och konkurrens är intensiv, upphetsad.

Den amerikanska finansmarknaden är svårt sargad. Några säger till och med att den är knäckt: fortsatt sjunkande huspriser - hittills över tio procent, överbelånade värdepapper av alla fantasifulla slag, enorma kreditförluster i banksystemet och i finansbolag, lågt hushållssparande knäcker amerikanernas tilltro till framtiden.

Detta späds på av oljepriser över 100 USD/fat, bensinpriset "all time high", snabbt ökande priser på alla slags grödor - inte minst vete (+100 procent!) - och råvaror. Inflationen är oss hack i häl. Insiktsfulla och erfarna bedömare har rädsla i blicken. Oron för en både överbelånad och underbalanserad ekonomi med gigantiska handelsunderskott, inte minst med Kina. Dollarn faller. Irakkriget kostar nu tolv miljarder dollar i månaden. Dubbelt upp mot för fem år sedan. Notan är uppe i över 2 triljoner dollar! Fritt fall eller mjuklandning? Mycket talar för det förra. Detta är precis vad världen inte behöver när ännu större gemensamma problem skall lösas. Den amerikanska och europeiska centralbanken pytsar nu in 200 miljarder dollar i ny likviditet i bank- och finanssystemen. Vi får hoppas det hjälper.

Världen behöver ett engagerat och principfast amerikanskt ledarskap. Hanteringen av Irakkrisen, finanskrisen och klimatkrisen har skadeskjutit förtroendet. Vi behöver det bästa av vad USA kan prestera och mobilisera för att lösa de gemensamma problem som nu har global räckvidd. De berör oss alla.

Vem är den presidentkandidat som kan ge oss tillbaka ett ledarskap av den moraliska kraft som Jefferson, Lincoln, Wilson, Roosevelt och Kennedy stod för? McCain, Clinton, Obama, Gore?

Finge jag rösta så bleve det Barack Obama med rötter i Kenya, Hawaii och Illinois.
Han förkroppsligar den mångfald som världen är.

Bo Ekman
för © Dalarnas Tidningar, 3 mars 2008

Länk till artikeln

On the Road to Munich

2008-03-04T14:25:00.000+01:00

English version

Last December in Bali, after a breakneck pace of scientific and economic reports, the world met and decided that we need a global mega-deal on climate to be concluded late 2009 in Copenhagen. What can we expect?

This new Kyoto Protocol, set to go into force in 2012, is meant to be the blueprint for the survival of the planet as we know it. Kyoto I has not been a resounding success. Greenhouse gas emissions continue to increase.

The Copenhagen climate negotiations pit the maintenance of power, short term economic growth, jobs and welfare against the acute need to muster global solidarity to tackle our jointly spun muddle of environmental problems never seen in human history.

The perfect agreement must be negotiated in Copenhagen. Followed by the perfect implementation. This will not happen. Instead, the picture that emerges from environmental ministers, scientists, negotiators, business leaders and journalists is anything but encouraging:
The time to Copenhagen is entirely too short.

The negotiations are driven by diplomats and bureaucrats who have worked together on this for a decade. “We politicians have a tough time piercing this club.” Politicians come and go, the deal-making complex remains.

The climate talks are like the WTO’s endless rounds of dense, complicated negotiations, almost impervious.

The results are so technically complicated that both compliance and precise implementation become all the more difficult.

Trust and solidarity are scarce commodities in the international system. The North up against the South, where the problems already are and will continue to be the greatest.

Knowledge “gushes” forth. It takes too long for new insights to break into the arenas of politics, technology and action.

The Stern Review, published in October 2006, became an instant global standard of the macroeconomic effects of climate change. Last month, at a seminar in London on China and Climate, Lord Stern revealed that he had “substantially underestimated” the power and dynamics at work in climate changes as well as the economic and human consequences.

Economist rely too much on the rationality and effects of fiscal policies and regulations. They ignore too readily the inventive capacity of human beings to find self-serving loopholes. Lord Stern may well have to repeat his revelation in two years: “I underestimated the dynamics of the problem.”

Among leaders there is a widespread fear to be seen as “alarmists.” They prefer to be seen as “well-balanced” among their peers. Leaders and experts can handle the truth. The people cannot. Thus, Pearl Harbor.

This time is different. Everyone must have access to the leading edge of knowledge, to doubt and to the broadest possible discussions. A boundless problem can only be solved across all boundaries. Communication and global participation are the prerequisites to mitigating the effects of the environmental crisis on nature, humans and the economy – not the close to the vest tactics of national interests.

It should be naive to believe that the Copenhagen negotiations – call that Plan A – will result in a perfect international solution to the ongoing expansion of civilization’s conflict with the biosphere. Every political party, every company in every country has its own specific interest to protect. They have a Plan B. If Plan B defeats Plan A, a state of “environmental protectionism” will emerge. The world becomes fragmented.

Therefore we need a Plan C
Plan C must start out from the basis of the problem itself, in its entirety, its compounded complexity. It must originate in knowledge, common ethics and human equality, in democratic principles that transcend borders. It must begin with nature’s boundary conditions of balance and stability. Plan C must, at the outset, recognize that it is not possible to negotiate with nature. We can only negotiate with ourselves. It must start off cautiously with each other, humanity and nature. For isn’t the human agenda to live together for millions of years to come, or?

Plan C must start from the insight that human interests are far more in common than in conflict with each other. Conflict of interests is the organizing principle of the modern society. The road to Copenhagen must not end up in Munich, an unsustainable compromise to maintain, for a time, the appearance that all’s right with the world. In Copenhagen, those most responsible for the negotiations must produce the most important of innovations: a formula for cooperation for a mutually dependent world.

Plan C must trigger action now. Today’s political debate gives the impression that humanity has considerable maneuvering room. It’s not there. Nature’s change processes are in full swing. Above all, we ought not accept any increase of carbon dioxide above the current level of 430 CO2e. Instead, we ought to reverse it.

The main points in a Plan C would be an immediate introduction of a global CO2 tax to bring forth changes in behavior and new technology. We need an immediate moratorium on new coal-fired power plants and industries that lack clean burning and storage. We need to make it immediately clear to the public that we will lower CO2e emissions to one ton per capita within a foreseeable timeframe. This means that developed nations must do much more than developing nations. Plan C must build upon the principle of equality.

In Munich the British thought they had sidestepped the greater evil – a war against fascism – by giving in to a lesser evil, Hitler’s annexation of the Sudentenland. The result was a devastating world war. Now again we find ourselves in a situation with no room for compromise. But this time the demands cannot be made upon any other. They can only be made upon ourselves.

Bo Ekman

Published in Svenska Dagbladet, March 4, 2008

Stoppa snarast industrins miljöbovar

2008-03-04T04:46:00.002+01:00

Den parlamentariska klimatberedningen ändade i split. Alliansen hade sin presskonferens, oppositionen sin. Inga segrare, bara förlorare.

Röster inom beredningen bekräftar uppgifter om att ledamöter från både opposition och allians kämpade för att komma överens, men att intresset för detta inte förelåg hos två av allianspartierna, folkpartiet och moderaterna.

Maktpolitik framför klimatpolitik. Detta sänder fullkomligt fel signaler till kommuner, företag, organisationer och medborgare: ni kan fortsätta att dribbla.

Detta berättar också något väsentligt om den klimatpolitiska megauppgörelse som ska slutas i Köpenhamn i december 2009: det nya Kyotoprotokollet som avses träda i kraft 2012. Kyoto 1 har ringa eller ingen verkningsgrad. Utsläppen av växthusgasen har fortsatt att öka globalt.

I de förestående förhandlingarna kommer fortsatt maktinnehav, kortsiktig ekonomisk tillväxt, jobb och leveranser av välfärdslöften att stå mot det akuta behovet av att angripa en gemensamt spunnen härva av miljöproblem utan motstycke i människans historia.

I Köpenhamn borde det perfekta avtalet förhandlas fram. Detta måste följas av det perfekta genomförandet. Så kommer inte att ske.

Jag har haft tillfälle att informellt samtala om den här situationen med miljöministrar, forskare, förhandlare, företagare och journalister. Den bild som växer fram är inte uppmuntrande.

•Tiden fram till december 2009 är alldeles för kort.

•Förhandlingarna förs av diplomater/byråkrater som arbetat samman sedan ett decennium. ”Vi politiker har svårt att tränga igenom, att styra”. Politikerna kommer och går men förhandlingsapparaten består.

•Förhandlingarna är likt WTO:s eviga rundor tekniskt komplicerade svårgenomträngliga. Resultaten blir så komplicerade att genomförande och uppföljning med precision blir mycket svårt.

•Förtroende och solidaritet är bristvaror i det internationella systemet. Nord står mot Syd, där problemen redan är som störst. En tillträdande president i USA kommer att inta en annan attityd än Bush men förblir ändå låst av nationella maktpositioner och säkerhetsintressen.

•Kunskapen ”rusar”. Det tar för lång tid mellan nya insikter och genomslag i politik, teknik och handling.

Lord Sterns rapport kom i oktober 2006 och blev en global rikslikare för bedömningen av de makroekonomiska effekterna av klimatförändringarna. Häromdagen bekände Stern att han ”substantiellt underskattat” dynamiken i klimatförändringarna och de ekonomiska och mänskliga konsekvenserna.

Ekonomer har ofta en övertro på rationalitet och effekter av styrmedel och regleringar. De har en undertro på människors förmåga och påhittighet att hitta utvägar för att betjäna sina egenintressen. Min övertygelse är att Stern återigen om två år säger samma sak: ”Jag underskattade problemens dynamik”.

Det finns en utbredd rädsla hos ledare att framstå som ”alarmister”. De vill framstå som ”balanserade” bland sina jämlikar. Ledare/experter när ofta föreställningen att bara de själva och alls icke allmänheten skulle tåla sanning och kunskap.

Alla måste ha tillgång till kunskapens framkant, till tvivel och bredast tänkbara diskussion. Ett gränslöst problem kan bara lösas över alla gränser. Kommunikation och global delaktighet är förutsättningar för att mildra effekterna av miljökrisen på natur, människa, och ekonomi, inte nationellt taktiserande med korten hållna tätt intill bröstet.

Det vore naivt att tro att Köpenhamnsförhandlingarna – låt oss kalla detta Plan A – resulterar i en perfekt lösning på expansionen av den mänskliga civilisationens konflikt med biosfären/naturen. Ett systemproblem måste få en systemlösning.

Varje parti, varje företag i varje land har sina specifika intressen att försvara. De har en Plan B. Om Plan B segrar över Plan A så får vi en ”miljöprotektionistisk” situation. Världen förblir splittrad i sina delar. Den svenska klimatberedningen visar att Plan B är troligare än Plan A.

Därför behöver vi en Plan C.

Plan C måste utgå från problemets helhet och sammansatthet. Den måste utgå från gemensam etik, kunskap och demokratiska principer utöver gränserna. Den måste utgå från biosfärens och naturens gränsvillkor för dess balans och funktionalitet. Plan C måste utgå från att det inte är möjligt att förhandla med naturen, bara med oss själva.

Plan C måste utgå från att människor har ett betydande mått av gemensamma intressen. Men i det moderna samhället har intressekonflikter och maktbalans blivit en organiserande princip. Hur upprätthåller vi en ”maktbalans” med naturen?

Plan C måste utlösa handling. Debatten ger sken av att mänskligheten skulle ha ett betydande manövreringsutrymme. Det finns inte. Naturens förändringsprocesser är i full gång. Vi borde inte acceptera någon ökning av koldioxidhalten i atmosfären utöver dagens 430 ppm CO2e. Vi borde istället reversera.

Vi behöver omedelbart införa en global koldioxidskatt som styr mot ändrade beteenden och ny teknologi. Vi behöver ett omedelbart moratorium för nybyggnad av koleldade kraftverk och industrier utan CO2-rening och lagring.

Vi behöver göra klart för allmänheten att vi inom överskådlig tid skall sänka CO2e utsläppen till ett ton per capita. Svensken gör i genomsnitt av med 10 ton. Detta innebär att i-länderna måste göra så mycket mer än u-länderna. De beräknas få minst tre gånger så höga kostnadseffekter i förhållande till sina utsläpp än i-länderna.

Plan C måste bygga på en internationell solidaritetsprincip.

Alla måste göra sitt. Men Sverige måste visa vägen.

I Köpenhamn måste de ytterst ansvariga för förhandlingarna producera den allra viktigaste av innovationer: en samarbetsformel för en globalt ömsesidigt beroende värld.

Bo Ekman

for © SvD, 4 March 2008

Link to the article

Förebild i förfall

2008-02-25T07:18:00.002+01:00

På hemresa från Sydafrika satt jag bredvid en ekonom den internationella valutafonden (IMF). Jag frågar om klimat- och miljöfrågornas inverkan på IMF:s analyser. Han berättar att sådana faktorer överhuvudtaget inte finns med i analysmodellerna.

"IMF är en konservativ institution. Klimatfrågan har bara nyligen kommit upp i våra diskussioner". IMF är med andra ord förborgade i de finansiella analysernas alltmer abstrakta värld.

I Sydafrika har detta straffat sig. I sin strävan efter att hålla världens lägsta elpriser har landet underlåtit att bygga ut sin elkapacitet. Elpriserna är mycket lägre än de svenska. 88 procent av elproduktionen är koleldad. Kapacitetsbristen slår hårt mot gruvnäring, metallindustri och naturligtvis mot allmänhet.

Eldistributionen stängs regelbundet av i del efter del av landet. Bördorna får delas. Sydafrika erbjuder idag ett studieobjekt för hur de kommande energi- och miljökriserna kommer att spela ut i många samhällen.

Sydafrikas befolkning närmar sig 50 miljoner. Invandringen är omfattande. Slumstäderna växer. Bristen på energi slår mot tillväxten. Financial Times bedömer att den sjunker med två procentenheter årligen ner mot 2-3 procent. Man räknar inte med att komma ikapp energiefterfrågan före 2013!

Sydafrikas Vattenfall - Eskom - har sett bristen komma, men de politiska besluten har inte tagits. Ett hel kontinent blir lidande därav. Sydafrika importerar idag elektricitet från Zimbabwe! Den akuta energikrisen tränger undan klimat- och miljörealiteterna från debatten.

Energibristen skall främst fyllas med koleldade kraftverk, utan djuplagring av CO2-utsläpp. Kärnkraft finns med i diskussionen liksom viss satsning på förnybara bränslen, bland annat etanol ur grödor.

Situationen i Sydafrika kompliceras av att ANC, det statsbärande partiet, har förlorat sin principiella och moraliska plattform. ANC har seglat in i den endemiska afrikanska korruptionen. I Afrika tjänar man de stora pengarna genom politiken. Inte som i väst i affärslivet.

Aidskrisen, återigen förnekad av President Mbeki i hans nyutgivna memoarer, har hittills smittat mellan fem och sex miljoner. 1000 sydafrikaner dör om dagen. De sociala och ekonomiska kostnaderna är enorma. Den nye ANC-ordföranden Zuma står under åtal för korruption och våldtäkt.

Sydafrika blev inte den förebild för Afrika och den fattiga världen som vi hoppades för bara tio år sedan.

Bo Ekman

glokal entreprenör som lyckas placera Dalarna i världen och världeni Dalarna.

för © Dalarnas Tidningar, 2 februari 2008

Länk till artikeln

Komma överens

2008-01-31T08:15:00.000+01:00

Besökare i våra trakter har alltid fångats av harmonin mellan natur och människans bebyggelse. Ofta menar besökarna att Dalarna är sinnebilden för idyllen.

Men ett levande samhälle fungerar aldrig som en idyll i den mening att det vore fritt från konflikt. Samhälle och gemenskap blir till först när vi kommer fram till konstruktiva lösningar som alla hyggligt kan acceptera. Det är det vi kallar för samförstånd eller konsensus.

När vi inte har bra former för att lösa våra konflikter eller när förtroendet för styrelser, ledarskap och processer går förlorat så fungerar inte längre samhälle och gemenskap. Att förena motsatta intressen i kompromisser har varit den viktigaste principen i vårt samhällsbygge.

I Sverige har vi sedan urminnes tider varit bra på att skapa samhällelig stabilitet. Vår demokrati har djupa rötter i företeelser som allmänning, byalag och allemansrätt. I Tällberg, till exempel, köpte tio intressenter loss stationsområdet för att säkra detta för byns framtid. Så kom en ny allmänning till år 2007.

Så har gemensamma snarare än motsatta intressen skapats.

Jag tror att vi i den globala politikens svåra konfliktlösning måste gå ifrån principen om intressen i konflikt till principen om gemensamma intressen som grund för hållbara avtal inom viktiga områden som klimat, vatten och oceaner.

En framgångsrik förhandling utgår från problemets kärna. I miljöfrågorna är kärnan att naturresurserna inte räcker till för nuvarande konsumtionsnivåer. Förändring måste alltså ske till förmån för det gemensamma bästa.

Är detta möjligt? Givetvis! Det som i tidigare epokers perspektiv var otänkbart, har ändå gjorts möjligt genom människor förmåga till anpassning och att komma överens.

Bo Ekman

för © Dalarnas Tidningar, 1 januari 2008

Länk till artikeln